Ladda ner högupplöst karta som PDF på yabot.se
Drakens tid Robert E. Howard Originaltitel: Hour of the dragon Första gången publicerad i månadstidningen Weird Tales 1935 – 1936 Översatt av Mats Ingelborn Copyright © 2020 Omslag av BookCover4u och Mats Ingelborn Karta över Hyboria av Lex Z (CC BY-SA) ändrad med svenska namn ISBN: 978-91-7773-985-2 Utgiven av Yabot AB, Stockholm, 2020
2. En svart vind blåser
D
rakens
-
och riddaren på sitt gästabud. Man sa att den var sänd lustar. Den var snabb, skoningslös och lika dödlig som ett
av hans egen förruttnelse nådde näsborrarna innan döden oavbrutet från söder och säden torkade bort på fälten och kreaturen dog av svält. Folket skrek ut sin frustration för Mitra, och muttrade om sin konung eftersom ett elakt rykte lät göra gällande att kungen praktiserade svartkonster och konspirerade i slottet och kungen och hans tre söner dog. Trummorna dundrade ut sorgebudskapet över kungadömet och dränkte för att samlade upp ruttnande kroppar. Drakens tid
17
Den natten, precis innan gryningen, dog den heta vinFrån norr drog en frisk storm in i sällskap av blixt och åska och ett välkommet regn. När solen steg upp den morgonen var luften frisk, marken täckt av frodigt gräs och pesten bortblåst. ungen och hans avkomma dött och när hans yngre bror Tarascus kröntes i den stora salen hurrade folket så att slottets väggar skakade – nu hade de fått en konung som gudarna log mot. land är det ofta tecken på kommande krigsförklaringar. Så ingen blev speciellt överraskad när kung Tarascus bröt de fredsavtal den tidigare kungen slutit med grannen i väst. Han lät samla krigshärar för att invadera Aquilonia. presenterade, hans handlingar var guldkantade och hade ett korstågs strålglans. Han menade att de stod bakom Valerius, som den rättmätige tronarvingen, och anföll inte från den inkräktande kungens tyranni. Även om det i vissa kretsar fanns cyniska leenden och viskningar om kungens goda vän Amalric och hans stora
Tarascus popularitet. Om någon listig person misstänkte att Amalric var den verklige ledaren i Nemedia var den personen mycket försiktig med att låta det höras. Och krigsförberedelserna fortsatte med stor entusiasm. 18
Robert E. Howard
Kungen och hans allierade rörde sig västerut i spetsen av femtiotusen män – riddare i skinande rustningar med
över gränsen, besegrade en gränsbefästning och brände ner tre bergsbyar innan de nådde fram till Valkiadalen, femton kilometer innanför gränsen. Där mötte de Conans krigshär om fyrtiofemtusen man, riddare, bågskyttar och soldater – Aquilonias styrka och stolthet. Endast riddarna från Poitania hade ännu inte hunnit ansluta. Tarascus hade anfallit utan förvarning – hans invasion hade kommit direkt efter att han brutit fredsavtalet och utan någon formell krigsförklaring. De två härarna möttes i en bred och grund dal med sänkan. Män från båda sidor konfronterade varandra med förolämpningar och stenkastning. Solens sista strålar sken -
Hela natten tändes eldar längs dalsidorna och vinden från vakterna som red utmed de båda trupplägren.
I
mörkret, innan gryningen, rörde sig kung Conan oroligt i sin bädd, som egentligen mera var en hög av päls och siden än en möbel, och vaknade. Han satte sig upp, skrek rakt ut och greppade sitt svärd. Pallantides, hans befälhavare, rusade in i tältet när han hörde skriket och fann sin kung sittande med handen på svärdfästet och svettdroppar i det märkligt bleka ansiktet. Drakens tid
19
”Hur är det i lägret”, frågade Conan. ”Är vakterna ute?” ”Femhundra män till häst patrullerar vårt läger, ers de väntar till gryningen precis som vi.” ”Vid Crom”, muttrade Conan. ”Jag vaknade med en känsla av att undergången kom krypande mot mig …” Han stirrade in i den stora gyllene lampan som spred ett var ensamma, inte ens en träl eller uppassare sov på golvet, men Conans ögon brann av stridslust som om han stod inför en fara och handen på svärdet darrade. Pallantides tittade oroligt på honom. Conan såg ut att lyssna efter något. ”Hörde du det?” viskade kungen. ”Smygande steg.” lugnt. ”Ingen kan obemärkt komma nära.” ”Inte där ute”, grymtade Conan. ”Det kom här inifrån.” Pallantides tittade sig snabbt om i tältet, men där fanns ”Det är ingen här, ers höghet. Ni sover mitt ibland er här.” ”Jag har sett döden slå ner en kung mitt i tusentals”, muttrade Conan. ”Någonting som går på osynliga fötter och inte kan ses …” Pallantides med en begynnande känsla av oro för sin konung. rade åter på den långa svåra vägen till min kungamakt.” 20
Robert E. Howard
Han tystnade och Pallantides tittade tyst på honom. Kungen var en gåta för befälhavaren. Han visste att Conan hade vandrat genom många faror och händelser i vildmarken innan en rad tillfälligheter satte honom på Aquilonias tron. ”Jag såg stridsfälten från tiden för min födelse”, sa Conan och vilade hakan i sin kraftiga hand. ”Jag såg mig gens monster. Jag var en legoknekt med mitt svärd, en anfösom plundrade Kushs kuster, en pirat på Barachanöarna,
yrde kring deras marscherande fötter.” de spöken som hånade mig med avlägsna röster. Slutligen
men kunde inte röra mig och då föll huvan av och blottade
sa Pallantides och dolde en rysning. ”Men det är över nu.” Conan skakade på huvudet, mer i förundran än i nekande. Han kom från barbarerna och vidskepelsen för det övernaturliga som han hade med sig från sin härkomst låg alltid nära medvetandet. mening”, sa han. ”Men, vid Crom, detta var inte vilken dröm som helst. Jag önskar att det här slaget var över och
Drakens tid
21
Nimed dog av pesten. Varför slutade farsoten när han dött?" ”Folket sa att han hade syndat …” ”Folket är dårar. Om pesten angrep alla som syndat så räkna de levande. Varför skulle gudarna, som prästerna intygar är rättvisa, först döda femhundra bönder, handlare och adelsmän innan de dödade kungen, om nu hela pesblindhet, som en krigare svingar sitt svärd i tät dimma? Vid Aquilonia haft en ny kung för länge sedan.” från gravarna i Stygia och frammanades av trollkarlar. Det var en krigare i prins Almarics armé som invaderade Stygia. Hälften av de trettiotusen männen stupade av pilar och resten dog av den svarta pesten som kom rullande som en vind från söder. Jag var den enda som överlevde." ”Men bara femhundra dog i Nemedia”, sa Pallantides. ”Den som framkallade detta visste hur det skulle stoppas”, förklarade Conan. ”Så det var planerat. Någon fram-
folket hyllade honom som den som räddat Nemedia. Vid ligger bakom detta. Vem är den här främlingen som man säger ger Tarascus råd?” är en utlänning, från Stygia.” ”En utlänning från Stygia”, upprepade Conan och log trött. ”Jag tror mer på en utlänning från helvetet ... Vad är det där?” 22
Robert E. Howard
”Nemediernas trumpeter”, utropade Pallantides. ”Och hör hur våra mannar skramlar för att göra sig redo. Solen der sina trupper inför striden. Måtte Mitra vara med dem, för många av dem lär inte se solen gå ned igen.” ”Kalla hit mina väpnare”, beordrade Conan och reste sig ivrigt upp och kastade av sig nattdräkten av sammet. ”Gå till kaptenerna och se så att allt är i ordning. Jag komMånga av Conans seder var obegripliga för det civiliserade folk han styrde över och att sova ensam i sitt tält eller rum var en av dessa obegripliga seder. Pallantides skyndaav liv och rörelse, rustningar som skramlade mellan rader-
brisen. Han svängde in mot det lilla tältet där väpnarna sov. De var redan på väg ut, väckta av trumpeterna och Pallantides skyndade på dem. Han stannade mitt i ett steg smäll och dunsen av fallande kropp. Sedan hördes ett lågt Pallantides skrek rakt ut, vände om och rusade tillbaka mot kungens tält. Han skrek igen när han såg Conans kropp ligga utsträckt på mattan. Kungens stora svärd låg bredvid honom på golvet och en sönderslagen tältpinne och såg sig omkring men kunde inte se något oväntat. sätt som det var när han lämnade det. Drakens tid
23
bredvid den stora kroppen på golvet. Conans ögon såg på honom och utstrålade både liv och närvaro. Hans läppar rörde sig men inget hördes och han verkade inte kunna röra sig. Röster hördes utanför tältduken och Pallantides gick snabbt till ingången för att möta besökarna. Utanför stod kungens väpnare och en av riddarna som vaktat tältet under natten. allt väl med konungen?” Pallantides granskade honom noga. ”Ingen har gått in eller ut under natten?” ”Ingen annan än ni, min herre”, svarade riddaren snabbt och Pallantides kunde inte hitta någon anledning till att inte tro honom. ”Kungen snubblade bara och tappade sitt svärd”, förklarade Pallantides. ”Återgå till din post.” När riddaren försvunnit bort, visade befälhavaren in väpnarna och stängde tältöppningen ordentligt. Väpnarna blev likbleka när de såg sin kung ligga orörlig på golvet.
och hals att bulta när han lyckades lyfta huvudet. En raspig röst som knappt var hörbar kom från hans läppar: ”Saken … saken i hörnet …” Pallantides tittade sig snabbt om, men det enda han såg var väpnarnas bleka ansikten och skuggorna från sammetsdraperierna runt tältets väggar – det var allt. ”Den var där ... där i hörnet”, mumlade kungen och 24
Robert E. Howard
slängde huvudet från sida till sida när han försökte att resa sig. ”En man … eller det såg ut som en man … klädd i trasor som en gammal mumie med en vittrande kappa runt sig … och en huva. Jag såg bara hans ögon, när han
är paralyserad!” Pallantides tog kungens hand och kände en rysning
märken på en stark arm? Han mindes de låga skratt han hade hört när han rusade till tältet och kallsvett bröt ut på ryggen. Det var inte Conan som skrattat. ”Det här var något från helvetet”, viskade en darrande väpnare. ”Folk säger att mörkrets barn strider för Tarascus …” ”Tyst!” befallde Pallantides hårt.
tusentals trumpeter. Kungen skälvde som av spasmer när han hörde trumpeterna som kallade till strid, men han kom ingenstans. Hans lemmar var bundna i de osynliga ”Sätt på mig min rustning och bind fast mig på min sadel”, viskade han. ”Jag kan fortfarande leda anfallet.” Drakens tid
25
Pallantides skakade långsamt på huvudet. ”Min herre, vi är förlorade om trupperna får veta att kungen är nedslagen”, viskade en av väpnare och tittade ner. ”Bara kungen kan leda oss till seger …”
silkesmantel över honom. ”Våra läppar får aldrig yppa vad som hänt i det här tältet”, sa Pallantides och tittade strängt på de fem bleka väpnarna. ”Kungadömet Aquilonias framtid hänger på det. Gå och hämta hit kapten Valannus, från Pellians Väpnaren som han pekat ut försvann från tältet och Pallantides stirrade ner på den utslagne konungen, medan trumpeter smattrade, trummor dånade och bullret från stridstrupper som gör sig redo tog över utanför. Då kom väpnaren tillbaka med kaptenen, en lång, kraftig och långt svart hår, men ögonen var grå och han var inte alls lik Conan för övrigt. Pallantides kort. ”En stor ära har fallit på er; ni ska bära hans rustning och föra trupperna till strid idag. Ingen får veta att det inte är kungen som rider.” ”Låt Mitra göra mig värdig denna ära", stammade kaptenen. "Jag ska gladeligen ge mitt liv för kungen och Aquilonia.” Medan den fallna kungen såg på med ögon som brann de väpnarna kaptenen i Conans svarta stridsrustning och
26
Robert E. Howard
bädden. ”Ärade konung, Mitra befaller mig att inte vanhedra ron”, väste Conan och den kungliga fasaden rämnade. blodtörst, lika vild som den barbar från Cimmeria han egentligen var.
Drakens tid
27
De äventyr som Conan var med om innan han blev kung av Aquilonia kommer i boken Krönikan om Hyboria
En berättelse från
Yabot AB