Trygga barn och barngrupper
Innehåll
Arbetslaget som grupp 73 Gruppbildningsprocessen 73
Arbetsplan för pedagogiska vardagsrutiner – att nå samsyn ........... 75
läsår i förskolan ......................................................................
respektive bekräftelse
faktorer att vara uppmärksam på
och följas .........................................................................
utforma en egen arbetsplan
är det viktigt?
utforma en egen arbetsplan .................................................
Inledning
Jag har världens roligaste jobb! Det har jag känt sedan den dag jag började arbeta på min första förskola, eller daghem som det hette då, för över trettio år sedan. Visst är det ett arbete som suger musten ur mig emellanåt, men det ger också så mycket tillbaka. När jag började arbeta löd förskolan fortfarande under Socialstyrelsen och syftet var att båda föräldrarna skulle kunna yrkesarbeta. I skriften Pedagogiskt program för förskolan (Socialstyrelsen, 1987) fanns riktlinjer för arbetet på daghemmen.
Nu är förskolan det första steget i Sveriges utbildningssystem och har precis som skolan en läroplan. Förskolans läroplan har reviderats några gånger under åren, senast 2018. Många av skrivningarna har fokus på lek och omsorg vilket är mycket glädjande. Nu för tiden är det inte ovanligt att barnen är precis ett år fyllda när de börjar i förskolan. De tillbringar sedan en stor del av sina vardagar med andra människor än sina föräldrar. Barn har ett starkt behov av att knyta an till de personer som tar hand om dem. Pedagoger i förskolan tar över som anknytningspersoner när föräldrarna efter en introduktionsperiod går till sina arbeten eller studier på dagarna. Det ställer verkligt höga krav på oss som vikarierande omsorgspersoner. Krav som vi står olika rustade för att möta. Vi behöver generellt sett prata mer om anknytning och säkerställa att vi får kunskap om vad anknytning är och förståelse för varför den är viktig för att skapa en trygg vardag för barnen. Det är viktig kunskap och förståelse att ha eftersom de allra flesta föräldrar i Sverige överlämnar sina barn till oss i förskolan.
Kan det vara så att vi nu för tiden riskerar att tappa viktiga delar som är avgörande för barnen? Det är så mycket vi som arbetar i förskolan har ansvar för. Jag känner mig ibland som musen i Disneys film om Askungen – den som passar på att samla majskorn och vill ta så många
som möjligt i händerna med armarna nedsträckta och hakan som håller fast. Det är verkligen svårt att få med allt som jag vill och är ålagd att göra.
Det är en av anledningarna till att den här boken kom till. Jag vill rikta vårt fokus på olika viktiga delar och också på vad som behöver vara i blickfånget allra först när läsåret börjar i augusti. Det som resten av barnens utbildning sedan kan vila på, själva basen som är en förutsättning för att alla mål och intentioner i läroplanen verkligen ska komma barnen till del. Barnen behöver kunna utveckla tillitsfulla relationer till vuxna i förskolan och vi pedagoger behöver ha den nödvändiga kunskapen för att hjälpa dem med det.
Min förhoppning med boken är att den ger dig som läser insikter och verktyg som är till hjälp i vardagen med barn och kollegor och hjälper dig att behålla din arbetsglädje. Att du ska kunna gå hem efter arbetsdagen och känna dig tillfreds och också se fram emot nästa. Det bidrar till en hållbar arbetssituation och hjälper dig att arbeta för en vardag som stärker barnens positiva uppfattning om sig själva, deras demokratiska värderingar och lust att lära. Så att de kan förbli nyfikna personer med en stark empatimuskel och utveckla förmågan att tänka självständigt.
Vi som arbetar i förskolan har Sveriges viktigaste yrke, att tillsammans med föräldrarna hjälpa framtidens vuxna att må bra i sig själva och omvärlden.
Bokens upplägg
Jag är så glad över samarbetet med Katrin Bernstad, en mycket erfaren psykolog som arbetat i många år med barn i förskoleåldern. Hon har skrivit det första kapitlet i del 1 som ger den teoretiska bakgrunden till vad anknytning är och vad barn behöver för att må bra. I bokens första del beskriver jag sedan både teoretiskt och praktiskt hur vi i förskolan kan arbeta med anknytning för trygghet. Jag beskriver gruppens utvecklingsprocess till att bli en sammansvetsad grupp. Det finns också en sammanställning av läsårets månader med de viktigaste skeendena att fokusera på.
I den andra delen finns matriser med arbetsplaner som arbetslaget kan använda som diskussions- och dokumentationsunderlag för att medvetandegöra sig om och kvalitetssäkra utbildningen ur ett anknytnings- och trygghetsperspektiv. Arbetsplan för anknytning används för att utarbeta och planera för medvetenhet ur ett anknytningsperspektiv. Arbetsplan för pedagogiska vardagsrutiner används för att kvalitetssäkra barnens utbildning. Syftet med den är att genom gemensamma diskussioner skapa samsyn i mål och genomförande av vardagens rutiner, övergångar och undervisning. Matriserna är tänkta som hjälp i era diskussioner för att utveckla den samsynen, både praktiskt och värderingsmässigt.
Längst bak finns olika coachningövningar som kan användas för självreflektion. I yrket har vi så många relationer att navigera i och det kan vara värdefullt att på ett enkelt sätt få överblick över de egna tankarna och känslorna. Tomma arbetsplaner och formulär att fylla i och skriva ut finns att ladda ner på den här bokens produktsida på Gothia Kompetens webbplats (www.gothiakompetens.se).
Jag använder exempel för att beskriva vanliga situationer i förskolans vardag. Exemplen är fiktiva och sammansatta utifrån olika situationer jag har upplevt under mina år som förskollärare i förskolor i olika kommuner och län, med varierande storlek och olika uppdragsgivare. Jag har även lånat exempel från andra pedagoger. Jag använder mig också av två fiktiva förskolor, Skogsgläntan och Färglådan. Pedagogerna på förskolan Skogsgläntan har arbetat medvetet med sitt förhållningssätt, fortbildats i anknytningens betydelse och skapat medvetenhet i rutiner och bemötande. På förskolan Färglådan har den utvecklingen precis börjat och ett arbete har påbörjats för att skapa en förskola som har förståelse för anknytningens betydelse för barnens trygghet och lärande. Båda exempelförskolorna har tre avdelningar – Ekollonet, Kastanjen och Grankotten på Skogsgläntan och Röd, Blå och Gul på Färglådan – vilket kanske inte är din verklighet som läsare. Min förhoppning är att exemplen ändå är användbara. Ju större en förskola är, desto fler personer arbetar där. Då är det extra viktigt att tänka på hur vi organiserar oss utifrån ett anknytningsperspektiv.
Begreppsförklaring
Utbildning och undervisning är begrepp som introducerades i och med att förskolan skrevs in i skollagen 2010, och 2018 skrevs de också fram i revideringen av förskolans läroplan. Vi känner igen dem från skolans värld och vi som arbetar i förskolan behöver definiera vad de betyder i arbetet med barn i förskoleåldern. Det finns mycket litteratur att ta del av gällande det och det är heller inte fokus för den här boken. När jag använder ordet utbildning menar jag allt som barnen är med om från det att de börjar i förskolan till dess att de slutar hos oss och börjar i skolan. Med undervisning menar jag våra riktade insatser för lärande som kan vara planerade eller spontant uppfångade i stunden. Spontan undervisning kan också vara halvt planerad om vi har en genomtänkt förberedelse för undervisning som vi använder i stunden när tillfälle uppstår. Introduktion är ett annat begrepp som nyligen skrivits in i läroplanen och ersätter inskolning och invänjning, det vill säga barnens första möte med förskolan. Barnen introduceras till förskolan.
I förskolan kallas barnens vårdnadshavare oftast för föräldrar även om en förälder inte alltid är vårdnadshavare för barnet. Vårdnadshavare är den som har det juridiska ansvaret för barnet och för barnets omsorg, trygghet, goda fostran och tillsyn. Begreppet är således nödvändigt att använda i vissa sammanhang. I den här boken använder jag ordet föräldrar som jag upplever är ett mjukare och mer lyhört ord som signalerar känslomässighet på ett annat sätt än själva ordet vårdnadshavare. Platsen där barnen befinner sig när de är i förskolan har olika namn. Jag kommer fortsättningsvis att kalla det för avdelning. Alla som arbetar med barnen på avdelningen kallar jag pedagoger.
Anknytningsteorin
Kapitlet är författat av Katrin Bernstad, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och utbildad handledare med lång erfarenhet av arbete för de yngsta barnens psykiska hälsa.
Anknytningsteorin beskriver hur tidiga känslomässiga band mellan barn och omsorgsgivare formas och lägger grunden för barnets fortsatta känslomässigt nära relationer. Teorin hävdar att tidiga erfarenheter i samspelet mellan förälder och barn bildar en inre modell som påverkar barnets fortsatta relationer under hela dess liv (Bretherton, 1985) och att de tidiga erfarenheterna kommer att påverka hur trygga vi känner oss med dem som står oss nära. Anknytningsteorin har legat till grund för mycket forskning och tillämpats i stor utsträckning inom olika domäner, inklusive utvecklingspsykologi, socialpsykologi och klinisk praxis.
Historik
I efterkrigstidens Storbritannien började barnpsykiatern John Bowlby att intressera sig för barns reaktioner på separationer. Bowlby studerade hur barn som lämnades på sjukhus utan sina föräldrar inledningsvis reagerade med starka protester för att sedan bli ledsna och slutligen reagera med så kallad losskoppling om föräldrarna inte kom tillbaka inom några dagar. Losskoppling innebar att barnen visserligen blev mer lättskötta på avdelningen men till priset av att föräldrarna hade svårare att få kontakt med dem när de väl sågs. Barnen blev inte lika glada, sökte varken kropps- eller ögonkontakt med sina föräldrar och uppvisade vissa beteendeproblem. Bowlby tolkade barnens beteende som att de helt enkelt hade stängt av sina naturliga reaktioner gentemot sina föräldrar.
Anna Freud, dotter till Sigmund Freud, var en samtida kliniker som intresserade sig för hur barn påverkades av att ha behövt separera från sina föräldrar genom att bli evakuerade till familjer på landsbygden under de värsta bombningarna av London under andra världskriget. Hon följde upp barnen flera år efter det att kriget tagit slut och kunde konstatera att de allra yngsta barnen (under fyra år) faktiskt mådde bättre av att stanna hos sina föräldrar i London medan något äldre barn mådde bättre av att slippa bombningarna trots att de behövt lämna sina föräldrar under en tid (Freud & Burlingham, 1943).
Ungefär samtidigt som John Bowlby och Anna Freud studerade barn som av olika anledningar separerats från sina föräldrar studerade forskaren René Spitz små barn som växte upp på barnhem (Spitz, 1945). De hade vuxna vårdare runt omkring sig som gav dem mat, rena kläder och tröst emellanåt men som arbetade på rullande schema, vilket innebar att barnen träffade många olika vårdare. Trots att barnen fick grundläggande fysiska behov tillgodosedda utvecklades de inte som de skulle och uppvisade därtill allvarliga symtom, såsom spädbarnsdepression och självskadebeteende. Spitz observationer gav förståelse för att det finns grundläggande psykiska behov vid sidan om de fysiska. Att det faktiskt är betydelsefullt för barns fortsatta utveckling och mående att ha tillgång till kontinuerligt omhändertagande av några få vuxna. Senare har studier av rumänska barnhemsbarn bekräftat Spitz observationer (Zeanah & Luby, 2023).
Bowlby sammanfattade forskningsfynden, integrerade kunskap från olika fält och formulerade anknytningsteorin (1969, 1973, 1980). Små barn överlever inte utan att en vuxen tar hand om dem – människobarn är helt enkelt inte gjorda för att klara sig ensamma. Bowlby antog att barnet föds med ett beteendesystem, anknytningssystemet, eftersom det just har ett överlevnadsvärde för det lilla människobarnet. Och att det hos den vuxna aktiveras ett omsorgssystem med omsorgsbeteenden. Bowlbys resonemang byggde på antagandet att vi människor som är så skyddslösa när vi föds behöver säkerställa att det finns några få vuxna som kommer att skydda oss från faror. Någon som finns där kontinuerligt
och som vi litar på att vi kan vända oss till för beskydd när vi är rädda. Vi springer inte bara bort från faror utan vi springer till någon. Inte till vem som helst utan till någon speciell, vår anknytningsperson. När vi har skapat band till dessa speciella vuxna klarar vi inte att separera från dem utan att vi upplever stark stress eller att tilliten till dessa speciella personer påverkas negativt.
Mary Ainsworth var kollega till Bowlby och vidareutvecklade anknytningsteorin till att inte bara handla om vikten av separationer (Ainsworth m.fl., 1978). Genom åratal av noggranna observationer av små barn och deras mammor konstaterade hon att barn utforskade sin omgivning nyfiket när modern var där men att utforskandet minskade kraftigt när anknytningssystemet aktiverades. Hon noterade också att barn betedde sig på olika sätt runt sina anknytningspersoner. Det var som att barnen använde mammorna som en trygg bas som de behövde ha nära och utgå från för att våga utforska och leka och som en säker hamn att återvända till när de blev stressade och oroliga. Hon konstaterade vidare att barnen använde sina anknytningspersoner på olika sätt beroende på hur mammorna svarade på barnens uttryck för tröst och hjälp. Hon såg att en del mammor var sensitiva för sitt barns behov och att dessa barn hade större förmåga att använda modern som trygg bas för utforskande och säker hamn för skydd och tröst. Barn till mindre sensitiva mödrar antingen undvek att använda modern som säker hamn för tröst och skydd eller hade svårt att använda modern som trygg bas eftersom de aldrig tycktes trygga nog att lämna moderns famn trots att hon var där. Ainsworth tänkte att barnen utvecklade olika typer av förväntningar på omsorgspersonen beroende på hur lyhörd och förutsägbar personen var. Hon konstruerade även ett slags laboratorietest – främmandesituationen – där barn och omsorgsperson introduceras för en främmande vuxen som barnet lämnas ensamt med för att sedan återförenas med sin förälder. Efter mängder av observationer av barn och föräldrar i främmandesituationen kunde hon urskilja tre olika typer av anknytningsmönster hos barnen. Främmandesituationen används än i dag för att klassificera anknytningsmönster hos små barn i åldern nio till arton månader.
Ett läsår i förskolan
Det här kapitlet fokuserar på hur vi i det löpande arbetet kan främja och hålla barnens känsla av tillhörighet och trygghet vid liv. Det följer ett läsår i förskolan med resonemang kring de viktigaste skeendena att fokusera på varje månad. I mångt och mycket handlar det om att ligga steget före genom att ha en genomtänkt plan och samsyn kring vad vi gör och hur.
Årscirkeln
På nästa sida syns en översikt över årscirkeln där de viktigaste nyckelorden för varje månad finns med. I det följande utvecklas sedan fokusområdena i varje månad mer i detalj. I det här sammanhanget är det åter bra att påminna sig om att det är ett teoretiskt sätt att få överblick över och förståelse för de olika delarna i processen att bli en grupp. Barn och barngrupper är olika med skilda personligheter och erfarenheter, och även yttre faktorer som var de bor, vilken familj de växer upp i och så vidare påverkar. Oavsett vilka enskilda barn vi har eller hur gruppkonstellationen ser ut handlar det om hur vi i förskolan kan hjälpa barnen att bli en sammansvetsad grupp där de kan känna tillhörighet och trygghet. Att bryta ner ett läsår på det här sättet ger oss bra möjligheter att tillsammans skapa en plan för det. Månadsangivelserna är ungefärliga och vi märker när beteenden börjar förändras. Det är att se processen som helhet som är hjälpsamt för att vägleda gruppen till den sista fasen med genuin samhörighet som kännetecken.
Pedagogerna följer barnen
Barnen ges ännu mer ansvar och delaktighet i beslut
Utökat ansvar till barnen
Barnen får stöd i att utvidga sina lekar
Övergång till sista gruppfasen
Utmaningar och utökat ansvar
Nystart efter ledigheter Återgång till rutiner
Arbete nära barnen
Fokus på samspel och strategi för konflikthantering
Arbete nära barnen
Fokus på samspel och strategi för konflikthantering
Diskussioner och planering inför höstterminen
Dokumentation i avdelningarnas arbetsplaner
Terminsbaserade projekt och aktiviteter avslutas
Överinskolning till äldrebarnsavdelningarna
Semestertider
Förskole- och avdelningsöverskridande samarbeten
Introduktioner
Relationer, anknytning och trygghet i centrum
Relationsfokus
Kartläggning av intressen och behov
Arbete nära barnen
Fokus på samspel och tidigare utarbetad strategi för konflikthantering
mAj
Både årstiden och att barngrupperna är i den sista gruppfasen gör det lättare att frigöra tid för varje arbetslag att planera för höstens nya grupper. Att utvärdera året som gått är viktigt och görs ofta på vårens planeringsdag på de olika sätt som finns utvecklade för varje förskola. Att även planera och få koll på det som behöver göras och förberedas inför hösten är minst lika viktigt.
Introduktioner för de nya barnen startar inte sällan redan i vecka 33, ibland till och med tidigare. Alla pedagoger har då inte alltid kommit tillbaka från sina ledigheter. Det är en känslig tid för alla avdelningar eftersom det är vanligt att det börjar nya barn, både från andra avdel-
mAj
jUni
jUli AUgUsti
ningar och från barnkön. Med det sagt är augusti därmed sällan en lämplig månad för att planera för allt som behöver vara redo när höstterminen rullar igång. I värsta fall kan det ge pedagogerna en känsla av att ligga efter redan innan terminen hunnit börja. Om det mesta arbetet med att diskutera och planera för hösten redan har påbörjats under våren och i princip är klart räcker det med att knyta ihop allt och finjustera på höstens planeringsdagar som då kan ägnas åt fortbildning och information av olika slag.
Att ta vara på tiden innan sommaren – förslagsvis i slutet av maj eller början av juni – för att avdelningsvis planera, förbereda och nå samsyn är alltså klokt. Det ger goda förutsättningar för oss som pedagoger att känna lugn och glädje när vi är tillbaka på jobbet efter semestern och därmed för en god arbetsmiljö. Känslan hos pedagogerna blir att alla delar är i fas och att inget hänger i luften. Lugna och harmoniska pedagoger har god tillgång till sin empatiska förmåga vilket får positiv effekt på alla runt omkring. Det ger också energi inför den känsliga och mer resurskrävande höstterminen.
Är grunden redan lagd får även barnen de bästa förutsättningarna för att börja hösten på ett tryggt sätt. Barn som till exempel är extra sårbara för förändring och lätt hamnar i motsättning till vuxna och barn får en trygg och lugn start och på så sätt kan vi undvika att de reagerar med beteenden vi inte vill att de utvecklar.
I diskussionerna inför höstterminen används avdelningens arbetsplan för anknytning respektive för pedagogiska vardagsrutiner (se del 2 för utförliga beskrivningar och exempel). Dessa lägger grunden för arbetslaget att agera med samsyn. I arbetsplan för anknytning diskuteras bland annat hur vi säkerställer att barnens behov av närvarande anknytningspersoner tillfredsställs. I arbetsplan för pedagogiska vardagsrutiner bestämmer arbetslaget med förskollärarens hjälp hur rutiner, övergångar, miljöer, förhållningssätt och undervisning ska utformas på ett läroplansförankrat sätt. Allt dokumenteras i arbetsplanerna allteftersom det bestäms. När vi har diskuterat igenom alla moment under en dag och hur vi säkrar upp anknytningsaspekten är höstens utbildning förberedd och kvalitetssäkrad.
Pedagogers bemötande och förhållningssätt
I detta kapitel riktar jag strålkastarljuset mot viktiga aspekter av pedagogers bemötande och förhållningssätt när det gäller att främja anknytning och barns känsla av trygghet. Inledningsvis vill jag lyfta fram en särskilt viktig aspekt, nämligen att förmedla till barnen att vad de än gör är det inget fel på dem. Alla människor gör sådant som inte är så bra ibland och då får vi försöka ställa till rätta. Det betyder inte att vi är dåliga utan att vi har betett oss mindre bra vilket vi behöver ta ansvar för. Även om det inte alltid syns på utsidan har barn lätt att inom sig ta på sig skuld och det kan påverka deras utveckling negativt. Genom att vuxna runt barnen fokuserar på barnens styrkor och det som fungerar och speglar tillbaka det till barnen blir förutsättningarna för att de ska utveckla en positiv självbild mer gynnsamma.
Starka känslor
I förskolan finns det många barn att förhålla sig till och det kan bli många incidenter. Det är också flera vuxna som interagerar och reagerar på barnens beteende. Om vi fokuserar på orsaken till att ett barn exempelvis bråkar (ser bakom beteendet) och på ett milt sätt (inte skäller eller ”uppfostrar”) hjälper och stöttar (beteendet är ”dåligt” – inte barnet) hjälper vi barnet att vara öppet och sårbart i en jobbig situation. Ibland är barnen arga, ledsna eller en blandning av båda. Känslor som ilska och ledsnad har sitt ursprung i limbiska systemet – känslohjärnan eller däggdjurshjärnan som den också kallas. I dessa tillstånd har inte kroppen tillgång till den rationella delen av hjärnan där impulskontroll, förnuft och logik finns.
Avgörande när barnen upplever dessa starka känslor är att de har en vuxen nära och eventuellt kroppskontakt på något sätt. Ibland behöver vi också skydda andra barn från slag och sparkar. Sedan kan vi lugnt och tålmodigt vänta på att känslan avtar och till slut försvinner. Därefter är det som nämnts tidigare både nödvändigt och välgörande att barnet i lugn och ro får sätta ord på det som hänt och också försöka ställa till rätta om barnet gått över någons gränser.
I de här situationerna stärks banden ytterligare mellan barn och pedagog. För att barnet ska känna trygghet nog att ta emot närvaro och hjälp förutsätter det samtidigt att det finns en varm och tillitsfull relation från början.
Att uppmärksamma och bemöta behov
Barn behöver få sina behov mötta. Självklart kan inte alla enskilda barn hela tiden få som de vill – då skulle de gå med smutsiga händer, bli utan lunch, ha bajsblöjan kvar länge och så vidare. Att möta barnens behov handlar snarare om att vi ser och uppmärksammar att barnen uttrycker ett behov. Som pedagog går det dessutom att följa barns viljor oftare än vad vi gör. Om en vuxen ska gå in från gården med ett barn som behöver kissa och ett annat barn vill följa med, då kan det barnet också få följa med som sällskap. Hur ofta säger vi inte nej när vi kan säga ja? Om vi ofta säger ja slappnar barnen av och har inte något behov av att till exempel alltid komma med. Vi tänker kanske att det kommer att bli rörigt och att ”alla” vill. Så är det sällan, särskilt om barnen är vana vid att vi ofta säger ja. Tanken är ju också att vi har aktiviteter och intressanta miljöer som barnen är upptagna av så att de inte lägger märke till att någon lämnar gården.
Det viktigaste för oss vuxna när ett barn visar eller uttrycker en vilja eller ett behov är att se och bemöta. Om det inte går att göra som barnet vill blir barnet ändå respektfullt bemött. Det kan förstås hända att barnet blir ledset eller argt och då får någon finnas där som stöd. Det viktiga är att barnen ska veta och känna att vi alltid försöker lyssna och
förstå. Blir det upprörda känslor finns vi där och hjälper dem att reglera känslan och komma i balans igen. Det handlar i grund och botten om att stärka barnens värde som personer. Att de är viktiga och värda att bli lyssnade till även om de inte alltid får som de vill. Barn som blir bemötta i sina uttryckta behov utvecklar en genuin trygghet eftersom de vet att det finns en vuxen som ser dem och svarar på uttrycken. Det här sättet att förhålla sig förutsätter att vi pedagoger tillsammans har diskuterat hur vi vill ha det och varför. Vi behöver ha samsyn och göra lika, annars blir det svårt för barnen. Om bara en i arbetslaget ofta säger ja blir det lätt obalans eftersom barnen då bara frågar den personen och kollegorna blir ”de tråkiga” som säger nej. Kanske för att det just då inte passar med de rutiner som behöver följas för att dagen ska bli lugn och stressfri. Eller för att vi ibland reflexmässigt säger nej när vi faktiskt kan säga ja. Att ha diskuterat igenom mål och tillvägagångssätt i förhållningssätt och dagens rutiner och övergångar ger bra förutsättningar för en god stämning mellan de vuxna, vilket i sin tur är en förutsättning för att barnen ska ha det bra.
Ibland tänker vi att fem- och sexåringarna är stora eftersom de är äldst i förskolan, men de är fortfarande ganska små och vi behöver ha rimliga förväntningar på dem. De kanske uttrycker sina behov annorlunda än när de var ett och två år, men de behöver bli sedda, förstådda och känna att vi vuxna finns där för dem och stöttar oavsett hur de agerar. De har bara oss att förlita sig på när föräldrarna inte är där.
Det är också viktigt att vi förväntar oss att barnen vill samarbeta så att de kan vara delaktiga i förskolans utbildning. Om barn inte samarbetar finns det en anledning som vi behöver vara nyfikna på. Vi behöver då titta närmare på oss själva, hur vi organiserar oss, hur vi bemöter barnen och också vilka yttre förutsättningar vi har för att göra vårt arbete.
Arbetsplan för anknytning
Ett sätt för hela förskolan att medvetandegöra sig om och kvalitetssäkra utbildningen ur ett anknytnings- och trygghetsperspektiv är att ha en gemensam strategi. För att vi på ett läroplansförankrat sätt ska ha möjlighet att möta alla barns behov behöver vi planera för det. Då är det viktigt att alla pedagoger har kunskap om vad barn behöver när det kommer till anknytning.
Vad behöver barnen?
Olika åldersgrupper har både lika och olika behov. Det är också värdefullt att ha förståelse för vad barn oavsett ålder har behov av. Självklart är barn olika, har olika temperament, behov och livserfarenheter. Det som ändå är gemensamt för alla barn är deras behov av utvecklad anknytning till sina pedagoger och att bli bemötta i sina uttryckta behov. Barn behöver förstå att de är omhändertagna, att det finns någon som tar hand om dem. Att tillsammans diskutera hur det ska gå till skapar samsyn, det vill säga att alla som arbetar med barnen vet vad anknytning är och hur barnens utbildning behöver se ut för att de ska känna grundläggande trygghet. Ett barn som får sina behov uppmärksammade har goda möjligheter att känna sig omhändertaget. Som nämnts förut innebär det inte att barnen alltid kan eller ska få det på det sätt de vill. Det viktiga är att vi uppmärksammar behovsuttrycket och visar att vi förstår vad barnet vill. Vi följer viljan om det är möjligt, annars vägleder vi till det som är alternativet. Blir barnet missnöjt, argt eller ledset finns vi där som känslomässigt stöd.
Barn har även behov av att bli bemötta i sina outtryckta behov eftersom de inte alltid visar vad de behöver. Om vi pedagoger utgår från att
alla barn behöver knyta an till oss ska vi vara extra noggranna med de barn som verkar väldigt självständiga. Om vi missar att utveckla de känslomässiga banden har dessa barn ingen att vända sig till för att reglera de känslor och behov som ändå finns där inuti dem. Då löser barnen det själva, kanske tar de vad de behöver utan hänsyn eller värnar och skyddar sig själva genom att till exempel bitas. Ibland utan att det behövs, bara för att vara på den säkra sidan. Emellanåt behöver vi pedagoger vara lite av detektiver och hitta rätt ”nyckel” till hur vi kan hjälpa barn att må bra med sig själva och andra i förskolan.
Att utforma en egen arbetsplan
När det gäller arbetsplan för anknytning har det efter de flesta kapitel i del 1 funnits frågor som varit relevanta för just det avsnittet. Tanken är att ni i arbetslaget tillsammans med hjälp av frågorna steg för steg på ett enkelt sätt kan utforma er egen arbetsplan. När ni har gått igenom de olika frågorna utifrån just era specifika omständigheter har ni skapat förutsättning för en vardag som tar hänsyn till barnens anknytningsbehov. Varje avdelning behöver först skapa en egen plan, sedan delger ni dem för varandra så att hela förskolan kan diskutera sig fram till samsyn.
Det är viktigt att avsätta tid för dessa diskussioner eftersom de utgör grunden för att utveckla samsyn i hur vardagen läggs upp och säkerställer att vi har en utbildning som främjar trygghet för lärande. Att genomföra en gemensam fortbildning om anknytningens betydelse för barns grundläggande känsla av trygghet kan vara värdefullt. Då har alla en gemensam kunskapsgrund att stå på i diskussionerna. I årshjulet i kapitlet om ett läsår i förskolan är förslaget att ha de här diskussionerna i slutet av vårterminen då det är lättare att avsätta tid för varje arbetslag att sitta tillsammans och verkligen föra djupgående samtal. Då skapar ni både arbetsplan för anknytning och för pedagogiska vardagsrutiner. Till exempel kan varje arbetslag sitta en eller två hela dagar, eventuellt med avbrott för att äta lunch och kanske även mellanmål med barngruppen. Att ha sammanhängande tid att i lugn och ro föra de här viktiga samtalen underlättar i längden. Då får ni samsyn i hur vardagen ska
se ut, vilket gör att barnen möter en tydlig och trygg utbildning. Om pedagoger ska byta arbetslag inom förskolan sitter de pedagoger som ska arbeta till hösten tillsammans och utarbetar de båda arbetsplanerna. Här finns alla reflektionsfrågor som ligger till grund för arbetsplan för anknytning samlade. En tom arbetsplan att dokumentera i medan ni diskuterar finns att ladda ner på den här bokens produktsida på Gothia Kompetens webbplats (www.gothiakompetens.se).
★ ArbetsplAn för Anknytning – reflektionsfrågor
Anknytning och mentalisering:
• Vad innebär anknytning? Hur kan ni använda den kunskapen för att få glada, nyfikna och lekfulla barn?
• Vad innebär mentalisering? Fundera och ge konkreta exempel på när ni eller barn i er grupp använder sig av det. Finns det situationer när ni som vuxna kan bli bättre på att mentalisera kring barnens upplevelser?
• Vilken samsyn finns i ert arbetslag kring hur ni möjliggör en god grund för anknytning och trygghet när barnen introduceras till förskolan?
• Vad i ert förhållningssätt och i rutinerna kan lägga hinder i vägen? Hur gör ni för att komma runt de hindren?
Introduktioner – anknytning för trygghet:
• Vilka arbetssätt och värderingar är viktiga för att ni i arbetslaget ska vara trygga med varandra och på sikt kunna skapa trygghet för barngruppen?
• Vad är viktiga förutsättningar för att ett barn ska kunna utveckla anknytning till er?
• Hur säkerställer ni att alla enskilda barn som ett första steg utvecklar anknytning till någon av er?
• Hur behöver dagens rutiner och övergångar se ut för att bygga in trygghet?
• Vilken undervisning inom- och utomhus ska ni erbjuda barnen under en vecka?
Introduktioner mellan avdelningar:
• Hur kan ni samorganisera och skapa samsyn i era introduktioner?
• När planerar ni in introduktioner till blivande avdelningar?
• När planerar ni in samtal mellan överlämnande och mottagande avdelning? Vilken information om barnen är viktig att överlämna till mottagande avdelning?
• Hur ser det konkreta upplägget kring introduktionerna ut?
Introduktioner under hela året:
• Hur säkerställer ni att barn som kommer nya mitt i terminen får möjlighet att knyta an till en pedagog?
• Hur gör ni för att upptäcka om gruppen behöver både andra och första fasens arbetssätt när ni får in nya barn mitt i terminen?
Rutiner:
• På vilka sätt organiserar ni en dag för att främja lugn och ro och undvika stress?
• Hur organiserar ni för barnen att vara i mindre grupper?
Konflikthantering:
• På vilka sätt kan ni hjälpa och stötta barnen i att reda ut konflikter? Ge exempel.
• Hur prioriterar ni tid att reda ut konflikter mellan barnen?
Medbestämmande:
• Hur ser ni att barnen är redo för mer medbestämmande och flexibilitet i rutiner och dagsstruktur?
Lek:
• Hur ger ni utrymme för den viktiga leken?
• Vad har ni för kunskap om lekens betydelse för barns lärande och välbefinnande?
• Hur kan ni ytterligare stimulera och utmana barnen i deras intressen?
• Hur märker ni om något eller några barn fortsatt behöver tydliga rutiner så som i tidigare faser? Hur hjälper ni dem bäst?
Arbetslaget som grupp:
• När, var och hur diskuterar ni de värderingar som ligger till grund för förskolans utbildning?
• På vilka sätt lyfter ni in era egna värderingar och hur de påverkar ert förhållningssätt?
• Hur gör ni för att må bra tillsammans i arbetslaget?
• Vilket forum finns för att lyfta fram problem i vuxenrelationerna?
• Hur hittar ni lösningar när något skaver i relationerna mellan vuxna?
Pedagogers bemötande och förhållningssätt:
• På vilka sätt påverkar ert sätt att möta varje barn deras upplevelse av trygghet?
• Varför är det viktigt att inom ett arbetslag ha samsyn om förhållningssätt och hur barn, kollegor och föräldrar bemöts?
• Hur avsätter ni tid till diskussioner om bemötande och förhållningssätt?
• Kan ni diskutera förutsättningslöst och känna er trygga nog att titta på ert arbetssätt?
• Om det är svårt, vad är det som hindrar? Hur kan ni komma förbi de hindren?
Att skapa en trygg och stimulerande miljö för varje barn är en av förskolans viktigaste uppgifter. Den här boken tar avstamp i anknytningens betydelse och pedagogers möjligheter att främja barns välmående och utveckling.
Bokens första del ger både teoretisk grundkunskap om anknytningsteorin och förståelse för hur förskolan kan använda denna kunskap i det dagliga arbetet för att skapa trygga relationer och harmoniska barngrupper. Här beskrivs de olika faserna i en barngrupps utveckling och konkreta strategier och förhållningssätt på vägen mot en sammansvetsad grupp. Det nns också en sammanställning av läsårets månader med de viktigaste skeendena att fokusera på. Andra delen erbjuder praktiska arbetsplaner för att skapa samsyn och struktur samt säkerställa utbildningens kvalitet och pedagogers medvetenhet kring anknytning.
Genom ktiva exempel från förskolevardagen framträder en tydlig bild av hur teori kan omsättas i praktiken. Boken avslutas med övningar för självre ektion och verktyg för att skapa en hållbar arbetssituation – vilket bidrar till både pedagogers och barns välbe nnande.
Författare är Helen Värm, leg. förskollärare med över trettio års erfarenhet inom förskolan. Kapitlet om anknytningsteorin är författat av Katrin Bernstad, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och utbildad handledare med lång erfarenhet av arbete för de yngsta barnens psykiska hälsa.
