9789177411116 by Smakprov Media AB

Undernäring hos äldre vänder sig till såväl chefer som personal inom äldreomsorgen. Albert Westergren är professor i omvårdnad och forskningschef vid Högskolan Kristianstad, gästprofessor vid Lunds universitet och ledamot i Svensk sjuksköterskeförenings vetenskapliga råd. Han har i många år forskat kring nutrition och ätande hos äldre samt hos personer med stroke och Parkinsons sjukdom.

ISBN 978-91-7741-111-6

789177 411116

Albert Westergren UNDERNÄRING HOS ÄLDRE

ÅNGA ÄLDRE ÄR UNDERNÄRDA eller ligger i riskzonen för att bli det. För att vända utvecklingen behövs en ökad medvetenhet hos äldreomsorgens personal om mat och hur undernäring kan förebyggas. Detta är en angelägen bok som lyfter fram vikten av en helhetssyn på mat och måltider. Den visar på sambandet mellan sociala och kulturella värden och kopplar det till hälsa, välbefinnande och överlevnad. Boken ger konkreta tips för hur måltiderna kan bli mer lustfyllda. Den ger också stöd för hur personalen kan hjälpa personer med ätsvårigheter. Budskapet är att det inte räcker med enskilda åtgärder om måltiderna ska vara både lustfyllda och näringsriktiga. Det krävs förändrade rutiner, budgetsatsning, bemanning, kunskap och kreativitet hos personalen.

Albert Westergren

UNDERNÄRING HOS ÄLDRE

innehåll

Förord 5 1. Meningsfulla måltider − varför äter vi som vi gör och äter det vi äter? 11 Vanor, traditioner och rollfördelningar 11 Måltidsprocessen 16 Måltidsatmosfären 17 Äta bör man annars dör man … 19 Sinnen och kropp för att äta 20 Sinnen 20 Kroppen 21 2. Hanterbara måltider − den lustfyllda eller riskfyllda måltiden när man behöver hjälp Att klara sig själv och vara delaktig Att få välja och känna sig delaktig Äta bör man − men hur gör man när det är svårt? Att äta Att få i sig mat Att tugga/svälja maten Energi, ork och aptit att äta Måltidsordning och måltidsvanor Oro vid måltider

23 23 24 26 28 30 34 39 41 41

3. Törst och undernäring 43 Törst 43 Undernäring 44 Mat, rörelse, utevistelse och solsken 46 Att identifiera risk för undernäring 47

4. Måltiden hemma och på äldreboendet Måltiderna i hemmet Måltiderna i det särskilda boendet

51 54 56

5. Personal och organisation runt måltiden 60 Kompetens − fortbildning 61 Stöd från ledning 61 Teamarbete 63 Personcentrerade, lustfyllda måltider 63 6. Etik Ingen ”nollvision”

68 68

Slutord 71 Referenser 72 Litteratur 72 Litteratur varifrån personbundna citat och fallbeskrivningar har hämtats 73 Tidskrifter 73 Forskning 74 Bilagor 75 Bilaga 1, the Minimal Eating Observation Form – Version II (MEOF-II) 75

Bilaga 2, the Minimal Eating Observation and Nutrition Form – Version II (MEONF-II)

Förord

När förlaget och jag först bollade upplägget för den här boken fick den arbetstiteln Den lustfyllda måltiden. Under skrivandet ändrades titeln till Undernäring hos äldre, för att bättre spegla vad som är fokus för boken. Arbetstiteln har dock varit helt avgörande för bokens innehåll och uttrycker en ambition att lyfta det positiva och att se möjligheterna. Den har tvingat mig som författare att lyfta fram de positiva, de hälsosamma och de personcentrerade aspekterna av måltiden − för oss, som personal, som blivande äldre och som varande äldre människor, hemma och på särskilda boenden. Jag har också önskat förmedla en känsla, ge möjlighet till inlevelse och att förstå måltiden ur ”den andres” perspektiv, bland annat genom att återge citat från enskilda personers verklighet. På ett personligt plan har det varit väldigt utvecklande för mig att se maten och måltiderna som en möjlighet snarare än som ett problem, som ett nav i vårt liv snarare än enbart som ”nutrition”. En student uttryckte en gång: ”Det handlar bara om att tanka bilen.” Nej, maten och måltiderna är så mycket mer − vi blir vad vi äter, vi är vad vi äter, vi äter det vi gör för att vi är de vi är och äta bör man, annars dör man. Men hur äter vi och hjälper vi till när det är svårt? Jag äter för att jag måste äta, det är inget jag ser fram emot … jag måste ha något i magen (person med svårig heter att äta).

KAPITEL 1

Meningsfulla måltider − varför äter vi som vi gör och äter det vi äter?

Vanor, traditioner och rollfördelningar Vi skaffar oss vanor genom livet, vanor som dock kan förändras, frivilligt eller ofrivilligt. Vad vi äter visar vem vi är, vad vi tycker om och var vi kommer ifrån. En del vill ha ketchup till fiskpinnar, andra lingonsylt och ytterligare andra föredrar remouladsås. I Skåne finns traditionen att äta spettkaka vid särskilda högtider, i Norrland äts surströmming. Strömming kallas för övrigt ”sill” i södra Sverige och på Västkusten. En annan rätt som har många olika namn och tillagningssätt är palt/kroppkaka som ofta äts med fläsk eller har fläsk i sig. Här finns lokala variationer: Pitepalt (rå potatis, korn- och/eller vetemjöl), Blekingekroppkakor (råriven potatis och lite mjöl), Öländska kroppkakor (råriven potatis, lite kokt potatis), Smålandskroppkakor (mycket kokt potatis); Gotländska kroppkakor (nästan helt på kokt potatis) och i Jämtland och Ångermanland äts kams (enbart kornmjöl, ibland med riven potatis). Gör vi en utblick i världen kan det vara intressant att veta att vi inte kan förvänta oss att få sallad till pizzan i Italien. Pizza salladen är något som initialt infördes i Sverige, på Pizzeria Piazza Opera i Stockholm (1969). Entreprenören och ”pizzakungen” Giuseppe Sperandio som införde pizzasalladen var för övrigt ursprungligen från Kroatien. Äldre som är födda i Sverige uppskattar ofta mer traditio nella svenska maträtter, medan äldre personer med annan kul11

1. meningsfulla måltider

turell bakgrund gärna vill äta det som de är vana vid från sin kultur. Jag är van vid hemlagad mat sedan jag var barn, inte ma karoner och spagetti (kvinna, 84 år). Är måltiderna lustfyllda och mysiga, skapar de ett gemyt där du arbetar? Knyter måltiderna an till vanor och traditioner? Näringsrik mat är viktig för hälsan och för att ge mättnad. Måltiden ger också tillfälle till social gemenskap. Måltider används för att fira och är ett tillfälle att knyta an till varandra, till sin och andras historia. Vår historia och kulturella bakgrund bidrar till att forma vår mat- och måltidsupplevelse − från trädgård till tallrik och vidare till kropp och upplevelser. Jag plockar fortfarande bär och gör saft. Jag odlade även grönsaker innan (kvinna, 88 år). Jag växte upp vid havet och känner knappast till något an nat. Jag har själv fiskat och älskar fisk (man, 89 år). I många hem är köket inte bara ett ställe där vi sitter och äter utan också en plats för socialt umgänge. Stuvad spenat värms, laxen puttrar i stekpannan och en sallad skärs upp. Under småprat växer måltiden fram. Familj och vänner samlas för att prata och viktiga livshändelser diskuteras över en kopp kaffe. Köket är en plats för barndomsminnen. Maten och ätandet är förknippat med våra livserfarenheter och som meningsfulla och många gånger lyckliga tillfällen. Det var folk i hela huset, där fanns många rum och det var mat, mycket mat, ja verkligen (kvinna, 94 år). 12

1. meningsfulla måltider

När vi äter agerar vi ”automatiskt”, utan att tänka på det. Vi äter på ett sätt som är meningsfullt i det sammanhang vi befinner oss i. Sättet vi agerar på under måltiden grundar sig i vanor vi har skaffat tidigare i livet. Matvanor och bordsskick präglas av dessa vanor och om vi kan uppnå det som förväntas vid bordet bidrar de till trivsel och gemyt runt bordet. Sättet vi äter på och med vem/vilka vi äter har en stark symbolik för på vilket sätt samhället är uppdelat i tillhörigheter (till exempel ”klass”, släktskap, ålder eller yrke) och kan resultera i exklusion (social exkludering) av dem som ej tillhör ”bordscirkeln” (Phull m.fl., 2015). Jag vill inte gå hem till folk och sätta mig vid matbord och lyfta kniv och gaffel. På inga villkor. Jag har sagt nej till ka las när mina vänner och släktingar fyller år. Jag vill inte gå, absolut inte. Jag äter helst ensam, går undan för att ingen ska se hur illa jag äter (person med svårigheter att äta). Vi bär med oss våra vanor och vår matkultur och vi skapar rollfördelningar. När vi sedan blir äldre kommer det någon gång till en ”brytpunkt” som innebär en övergång till en ny situation. Denna brytpunkt kan bestå i att vi blir ensamstående och/eller drabbas av sjukdom, vilket kan komma att kräva insatser från närstående och ibland även kommunala insatser. Att vara ensam påverkar ätandet. Den sociala interaktionen under måltider har stor betydelse för hur länge och hur mycket vi äter. Bristen på sällskap som följd av en partners bortgång bidrar till ökad fysisk och känslomässig ohälsa. Det är lätt hänt att vi tappar strukturen för vad och när vi ska äta. Vi kanske äter det som råkar finnas hemma, med liten hänsyn till om det är lämpligt för frukost, lunch eller middag. Hungern blir en indikator på om det är dags att äta snarare än vilken tid på dyg13

1. meningsfulla måltider

net det är. Detta ställer till problem när vi blir äldre, eftersom upplevelsen av hunger och förmågan att känna törst tenderar att minska med åldern. Ensamheten kan leda till ett mer frekvent ätande av tilltugg rika på fett och socker för att tillfälligt dämpa hungern och ett otillräckligt intag av det som verkligen behövs. Jag upplever inte måltiderna som meningsfulla längre, inte sedan min man blev sjuk. Det är tråkigt att äta ensam (an hörig). Det är inte roligt att laga mat längre, nu när jag blev ensam, därför köper jag färdigmat (kvinna, 84 år). När vi lever tillsammans med någon annan uppstår rollfördelningar. Den ena personen har kanske huvudansvaret för att handla hem maten och den andra för att planera inköp och matlagning. Detta kan bli problematiskt om den partner som vanligen kört bil för att handla maten avlider. Det försvårar för den kvarvarande att ta sig till affären. På motsvarande sätt kan det bli svårt om den som ”blir kvar” inte har kunskap och träning i att laga mat. I båda fallen uppstår en risk för undernäring om vi inte finner en lösning på problematiken. Det är också vanligt att hälsotillståndet försämras under de första åren efter att livspartnern avlidit. I en svensk studie bland hemmaboende äldre personer utan kommunala insatser visades ensamboende män ha störst risk för malnutrition (felnäring), följda av ensamboende kvinnor. Däremot hade de som var sammanboende generellt inte någon ökad risk (Westergren m.fl., 2014). Jag har färdtjänst, men det är så komplicerat och svårt … jag vet inte hur lång tid jag har på mig och ibland måste jag 14

1. meningsfulla måltider

till apoteket, och då måste jag hela vägen från stormarkna den till apoteket, och så får jag ont i bröstet (kärlkramp) och måste beställa en extra resa … (man, 84 år). För den som nyligen blivit ensamstående efter det att partnern gått bort kan det vara svårt att planera sina inköp, om detta inte varit ens uppgift tidigare i förhållandet. Det kan också vara svårt på grund av kognitiva nedsättningar. Att ta sig till affären, handla maten, bära matkassar och få hem maten kan vara svårt på grund av rörelsehinder, till exempel orsakat av Parkinsons sjukdom, stroke, hjärtsjukdom (till exempel kärlkramp) och lungsjukdom (till exempel kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL). För att handla maten kan en person vara beroende av transportmedel till följd av minskat utbud av mataffärer på de mindre orterna. Detta har försvårat möjligheten för personer med rörelsehinder att på egen hand kunna skaffa hem maten eller åtminstone gjort dem beroende av allmänna kommunikationsmedel, färdtjänst eller välvilliga anhöriga. För fem år sedan råkade min fru ut för en olycka och kunde inte längre laga maten. Vi var tvungna att få mat från ser vicehuset (man, 84 år). Förut hade vi fyra affärer, nu har vi ingen. Nu får min dot ter hjälpa mig med att handla (man, 86 år). En timme för att handla är för lite. Jag behöver tillbringa tid i affären. Två timmar skulle ge mig tillräckligt med tid för att gå både till YYY (affären) och XXX (affären) utan att känna någon stress. Tänk efter själv. Jag vet inte vad de har och vad som är bra (kvinna, 94 år).

Slutord

För att åstadkomma ”den lustfyllda måltiden” krävs att alla som arbetar med äldre är medvetna om hur centrala maten och måltiderna är i alla våras liv − måltidernas sociala betydelse och miljöns betydelse för att skapa samhörighet och öka välbefinnandet. Personalen behöver ges förutsättningar och incitament för den gemensamma strävan att individanpassa måltiderna och för att skapa njutbara måltider med hänsyn taget till individuella preferenser och behov. Mitt råd är att se måltiderna som en möjlighet snarare än en utmaning. För äldre handlar det om tidsmarkörer som rutar in dagen och hjälper till exempel personen med demenssjukdom att ha kontroll på tiden. Det är också ett tillfälle att göra val, att prata och att minnas. Måltiderna är ett tillfälle att upprätthålla och skapa kontakt med andra. Tänk på hur viktig den gemensamma måltiden är för oss alla när vi är friska och pigga. Så är det även för äldre personer, men med lite andra förutsättningar. Min förhoppning är att den här boken har inspirerat dig som arbetar med äldre personer till att skapa ”den lustfyllda mål tiden”.

ISBN 978-91-7741-111-6

789177 411116

Albert Westergren UNDERNÄRING HOS ÄLDRE

Albert Westergren

UNDERNÄRING HOS ÄLDRE