9789177410928 by Smakprov Media AB

Systemteori handlar om att hitta lösningar på problem och åstadkomma förändring. Om att förstå helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster. Denna bok förklarar hur systemteorin fungerar i praktiken. Den visar hur det går att hitta lösningar som fokuserar på grundorsakerna till problem snarare än de symtom som problemen skapar. Här får du praktiska verktyg för att skapa förändring som kan leda både individer och organisationer framåt.

SYSTEMTEORI I PRAKTIKEN

Systemteori i praktiken kom ut första gången 1992 och har sedan dess nått en bred läsekrets. Det här är den fjärde upplagan, som bland annat innehåller ett nytt förord och nya exempel. Boken vänder sig till yrkesverksamma inom både offentlig och privat sektor. Oscar Öquist är leg. psykolog och har lång erfarenhet av ledarutbildning och organisationsutveckling. Han har också skrivit boken Framgångsrikt ledarskap med systemteori.

ISBN 978-91-7741-092-8

77410928.4.3_Omslag.indd 1

789177 410928

2021-10-07 08:50

INNEHÅLL Förord 5 1. Nycklarna – några grundbegrepp inom systemteori Helhetstänkandet 7 Nivåer 11 Energi kontra information 17 Konstans och variation 20 2. Skillnaden mellan systemteori och rationalistiskt tänkande Systemteorins rötter 25 Helheten står i centrum 26 En annan syn på sjukdom och behandling 28

3. Konstanter Ritualer och ceremonier skapar ordning i kaos 33 Tystnad skapar ny energi 35

4. Variation Att se en skillnad som gör en skillnad 39 Variation och kontroll 40 ”Fjärilseffekten” 45

5. Öppna och slutna system

6. Gränser – gränssnitt – gränsvillkor

7. Omtolkningens konst

8. Jämvikt och störning, ordning och kaos

9. Kopplingen mellan systemets delar

10. Yrkeskunnande

11. Ledarskap ur ett systemteoretiskt perspektiv Två typer av ledarskap 85 Att leda på gränssnitten 86 Att ställa in termostaten 87 Att skapa effektiva myter 89 Att leda under osäkerhet 92

12. Kommunikation på systemisk grund Kommunikationens dubbla natur 96 Kommunikationens sinnliga uttrycksformer 100

13. Den systemiska intervjun Det cirkulära frågandet 104 Metamodellen 106 Gridintervjun 109

104

14. Systemtänkande i sagor och myter

112

15. Att arbeta systemiskt på en skola

120

16. Den ”andra generationens” systemteori

125

17. Några grundläggande systemteoretiska principer 127 Litteratur 132

2 Skillnaden mellan systemteori och rationalistiskt tänkande

Systemteorins rötter Systemteorin är på flera sätt historiskt sammankopplad med cybernetiken som växte fram under 1940- och 50-talen utifrån militärindustrins behov av att kontrollera missiler. De cybernetiska modellerna bygger på jämvikt eller negativ feedback och tillämpades på slutna maskinsystem (Wiener 1950, Ashby 1956). Cybernetikens genombrott utgör också startpunkten för datoreran, det kanske viktigaste teknologiska genombrottet i modern tid. Cybernetikens stora betydelse ligger i införandet av begreppet feedback, den självkorrigerande och återkopplande princip som utgör själva grunden för naturens alla kretslopp. Detta begrepp innebar ett brott mot det mekanistiska tänkandet i termer av orsak och verkan som utgör själva basen för den klassiska fysiken. Den linjära synen på kausalitet förutsätter att vi kan stå utanför och kontrollera ett system utan att själva vara beroende av information därifrån. Modern systemteori från 1960-talet och framåt har lämnat den mekaniska maskinmetaforen för hur organisationer och samhällen fungerar. Den andra generationen systemteorier (som företräds av bland andra Prigogine, Maruyama, Varela och Maturana, von Bertalanffy, Jantsch och Senge) intresserar 25

sig för öppna, dynamiska system och tillstånd utanför jämvikt. Dessa tänkare har utvecklat teorier kring beteendet hos sy stem och organisationer som är öppna, organiska, pluralistiska och stadda i ständig utveckling. Detta har radikalt ökat den praktiska tillämpningen av systemteorin inom humanvetenskaperna. En kort sammanfattning av den moderna systemteorins kännetecken i förhållande till den första generationen systemteorier ges i kapitel 17.

Helheten står i centrum Systemtänkandet kan ses som ett alternativ till rationalismen. Medan rationalismen står för tänkande i termer av mål och medel, uppdelningar och gränsdragningar (dualism), handlar systemtänkandet om att förstå världen i termer av helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster. Systemtänkandet är cirkulärt (eller egentligen spiralformat – det går runt men är inte repetitivt) snarare än linjärt, och språket är rekursivt, det vill säga betonar hur allt hänger ihop i kretslopp och rör sig tillsammans. Detta står i kontrast till fysikens enkla kausalitetstänkande (krafter som verkar på ting). I det moderna systemtänkandet är det samspelet mellan formen (strukturen) och funktionen, oavsett innehållet, som är det intressanta. Systemtänkandet är alltså lika tillämpbart oavsett vad organisationen sysslar med. Den systemiska etiken är ekologisk; helheten har alltid företräde framför delarna. Gregory Bateson, en av systemteorins viktigaste förgrunds gestalter, formulerar tanken att allt måste ses i ett sammanhang på ett mycket träffande sätt: ”Bryt upp mönstret som förbinder vetandets och lärandets detaljer och all kvalitet kommer ovillkorligen att förstöras” (Bateson 1972). Begrepp som makt och intressen blir, när de knyts till individer och diskuteras i dualistiska termer, svåra att hantera inom en systemisk referensram. Ett exempel är den marxistiska 26

klasskampsideologin som med sin tonvikt på motsättningar och konflikter är svår att inordna i ett systemiskt tänkande. En kritik som ibland framförs mot systemteorin är att den står för en harmonisyn, att allt går an och att man förbigår genuina konflikter och motsättningar i samhället. Men skillnaden mellan systemteorin och rationalismen ligger snarare i synen på lösningarna. Genom att anlägga ett vidare synsätt på problemet och låta sammanhang och mönster framträda infinner sig nya perspektiv och handlingsalternativ som inte är lika uppenbara inom en rationalistisk referensram med dess snäva systemavgränsning. En viktig poäng med systemtänkandet är tonvikten på det ömsesidiga beroendet mellan individ och omvärld. Begreppen kontext, evolution och självförnyelse är vanligt förekommande i modern systemlitteratur. Det linjärt–kausala tänkandet leder oss att automatiskt följa ett beteende bakåt i ett sökande efter dess orsaker. Systemteorin har i stället fokus på ”här och nu”. Det intressanta är hur strukturen och funktionen hos levande system förändras och förnyas i samspel med omgivningen. Historien framträder bäst i det just nu pågående skeendet. Systemteoretikern von Bertalanffy visar att öppna, dynamiska system lyder under andra jämviktslagar än slutna system och att principen ”lika orsak – lika verkan” inte gäller i öppna system (von Bertalanffy 1969). Han menar att i öppna, levande system gäller i stället den motsatta principen ekvifinalitet, som innebär att det finns många olika vägar till ett och samma slutmål. Denna systemiska princip har mycket stöd i det praktiska livet. I en värld som befinner sig i snabb omvandling är flera av de parametrar vi behöver för att bedöma olika framtida utfall högst osäkra. Då är det mindre klokt att bestämma sig för en väg till målet och slaviskt följa denna än att pröva olika vägar där vissa kan visa sig vara mycket framgångsrika. De ungdomar som i sina val av framtida jobb och yrke håller flera dörrar öppna har större chans att nå sina mål än de som tidigt väljer 27

en kurs och envist håller fast vid den. Ekvifinalitetsprincipen gör det också tveksamt att i alltför hög grad lita till i förväg uppgjorda planer och program, något som är utmärkande för det rationella tänkandet. Till handlingsplaner inom skola och socialtjänst eller olika måldokument inom affärsvärlden bör fogas alternativa scenarion och handlingsalternativ som kan plockas fram om ”den bästa vägen” skulle visa sig mindre genomförbar. För den som är tränad att tänka i termer av feedback och kretslopp är det självklart att se de aspekter som hamnat utanför det direkta synfältet som viktiga och föra in dessa i fokus (Watzlawick 1978). Följande gamla ryska ordspråk illustrerar den djupa visdomen i detta synsätt: ”Det är inte hästen, som drar vagnen. Det är havren.”

En annan syn på sjukdom och behandling Bäst kan skillnaden mellan ett rationalistiskt och ett systemorienterat tänkande illustreras i synen på sjukdom och behandling. Rationalismen hävdar att definitionen av ett problem är möjlig att hålla isär från problemet som sådant. Denna idé har ett starkt fäste inom skolmedicinen, där sjukdomen betraktas som något som kommer före och är oberoende av diagnosen. När läkaren tar upp sjukdomshistorien, gör sin undersökning och ställer diagnos ändras enligt detta synsätt inte det faktum att patienten har sjukdomen. Med ett systemiskt tänkande är synen på sjukdomar snarare ekologisk; sjukdomen betraktas som del i en social situation. När det blir fråga om att ingripa i sociala situationer måste vi räkna med att problemet förändras, ibland på ett avgörande sätt, från det ögonblick det slås fast vilket slags problem som gäller. När vi tar ställning till vilken typ av problem vi har att göra med och på olika sätt tillkännager denna uppfattning så förändrar vi samtidigt problemet i den meningen att det får 28

en gestalt och blir mer gripbart för både terapeuten/läkaren och klienten. Från denna punkt och framåt kommer problemet/sjukdomen och den behandling som följer att utformas i enlighet med i förväg uppgjorda program, som är fastställda mer utifrån kulturella stereotyper och sociala konventioner än utifrån den diagnos som ställts. Dessa program kommer både till innehåll och till förlopp att få en utveckling som, när den väl satts igång, varken terapeut eller klient kan påverka särskilt mycket och som det kräver allt kraftigare ingrepp för att bryta. En tydlig illustration till ovanstående resonemang är ut vecklingen av stamning. När föräldrarna första gången börjar ge akt på att barnets tal ”hänger upp sig”, och kanske nämner ordet stamning, har de skapat en ”gestalt” med en alldeles speciell innebörd ur den ständigt pågående strömmen av händelser. Kring stamningen som begrepp finns en hel uppsättning av myter, traditioner, åsikter, minnen och känslor, som träder in så snart ordet nämns. En följd av allt detta blir att symtomet förmedlar något högst verkligt både för barnet självt och för dess närmaste omgivning. Om det sedan blir tal om behandling, bekräftas symtomet ytterligare och får ännu mer skärpa. När behandlingen väl har påbörjats krävs också att symtombilden på något sätt kommer till uttryck. Barnet lär sig snabbt att vara en god patient och lydigt stå till tjänst med sina symtom och till och med kräva vissa rättigheter som är förbundet med diagnosen. Det är till exempel inte ovanligt att barn i skolan säger att ”jag som MBD-barn behöver den eller den åtgärden”. Det kan därför många gånger vara klokt att vänta med eller helt avstå från en diagnos, klassificering eller mätning. Det barn som har störst frihetsgrader är det icke klassificerade, icke kategoriserade, icke inordnade barnet. Aristoteles lär en gång ha sagt: ”Att definiera är att göra sig till Gud.” Att behandlaren/läkaren mer eller mindre medvetet ser till att klientens symtom visas upp och därmed löper stor risk att fixeras, samtidigt som han/hon arbetar med den uttalade mål29

sättningen att bota symtomen, kan synas paradoxalt. I själva verket är det uttryck för ett grundläggande tankefel. Behandlaren utgår nämligen från att diagnos och behandling av ett symtom som uppträder i en bestämd social situation går att särskilja från symtomet som sådant. Om vi däremot ser diagnos och behandling som delar av hela det sammanhang i vilket symtomet uppträder, blir det uppenbart att vi inte längre kan använda den modell som skolmedicinen företräder, nämligen att välja ut ett symtom ur sitt sammanhang och behandla detta för sig. Med ett vidare systemsynsätt går det å andra sidan att se diagnosen också utifrån den funktion och nytta den har i familjens liv. För många föräldrar kan en fastställd diagnos av barnets problem vara en stor lättnad. Plötsligt ”förstår” de varför barnet mår som det gör och det blir enklare att hantera vardagen. Diagnosen kan också bli en viktig bricka i ”förhandlingen” om resurser, särskilt i en tid då kampen om samhällets behandlingsresurser hårdnar. Rationalismens föreställning om kunskap har en starkt analytisk prägel – att dela upp, skilja ut och avgränsa. Den bygger på en linjär, instrumentell betraktelse av världen. Systemteorin räknar i stället med att det är en hel situation som både är förutsättningen för att ett problem ska uppstå, men också bärare av att en förändring ska komma till stånd. Delen kan aldrig lyftas ur helheten. Följande berättelse från den sociala behandlingspraktiken kan få illustrera innebörden av ett ekologiskt arbetssätt: En socialarbetare i en mellansvensk stad hade ett inte ovanligt fall att arbeta med. Vi kan kalla klienten Per. Han hade den vanliga historien av missbruk bakom sig, hade just förlorat jobb och bostad, bodde tillfälligt på ett hem för bostadslösa och var på god väg att bli uteliggare. Per var 22 år vid den första kontakten. Socialarbetaren valde en ovanlig strategi i sitt arbete med Per. I stället för att inrikta insatserna på hans missbruk 30

fick Per berätta sin livshistoria från allra första början. Det visade sig att fadern var död sedan flera år och modern tung drogmissbrukare. Det fanns dock några få personer som Per tidigare haft god kontakt med, men tappat förbindelsen med allt eftersom tiden gått. Där fanns morfar uppe i Norrland, en faster i Sydsverige och en gammal skolkompis som Per hade umgåtts med under flera år. Den handlingsplan som nu upprättades för Per gick ut på att återknyta dessa kontakter. Socialarbetaren tog då det resoluta greppet att tillsammans med Per besöka dessa personer. Det hela utföll väl. Morfadern, som levde ensam, blev mycket glad över besöket och erinrade sig fisketurer som han gjort med Per när han var liten grabb. Samtalet avslutades med att Per lovade att göra ännu en fisketur med morfar innan han blev alltför gammal och skröplig. Det utföll lika väl hos fastern. Hon hade en kammare ledig och Per kunde komma och bo hos henne när han ville. Inte heller besöket hos den gamla skolkompisen vållade några problem. Per och han pratade i flera timmar om gemensamma skolminnen. Eftersom Per hade visat intresse för blommor och trädgårdar när han var liten, fick han uppdraget att rensa upp och plantera nytt i kompisens villaträdgård. I den handlingsplan som därefter upprättades ingick att Per inom en månad skulle restaurera och bygga upp förbindelserna med morfadern, fastern och skolkompisen. Innan månaden var slut hade Per och morfadern genomfört en lyckad fisketur i fjällen, Per hade bott hos fastern en hel vecka och under tiden lärt sig att spela bridge och kompisens trädgård var i mycket gott skick. Efter ett år hade Per genomfört en trädgårdsutbildning, fått arbete och bostad och förälskat sig i en ”vanlig” tjej. Per var på god väg att utvecklas till en fri och lycklig människa. Hur gick nu detta till? Det hela var egentligen mycket enkelt. I stället för att ägna tid åt Pers individuella problematik (snäv systemavgränsning) valde socialarbetaren att betrakta 31

Pers situation ur ett ekologiskt helhetsperspektiv, det vill säga med utgångspunkten att den främsta orsaken till att Per hamnat i missbruk och annat elände var bristen på fungerande nätverk. Genom att aktivt verka för att reparera detta blygsamma nätverk fick socialarbetaren Per att på kort tid komma in i normala gängor igen, och detta med minimala insatser från socialtjänstens sida. Enkelheten och framgången med en handlingsväg som denna motverkas tyvärr av tradition, hierarki och beslutsvägar i de rådande behandlingssystemen.