9789177410669 by Smakprov Media AB

GUNILLA NISS är legitimerad psykolog med lång erfarenhet som förskole-

och skolpsykolog. Hon arbetar som konsult och erbjuder utbildning, handledning och föreläsningar. Hon brinner för de yngsta barnen i förskolan och föräldrasamarbetet och har skrivit ett antal böcker om detta.

ISBN 978-91-7741-066-9

77410669.1.2_Omslag.indd Alla sidor

Gunilla Niss DET HÄNDER I HALLEN – TRYGGA ÖVERGÅNGAR I FÖRSKOLAN

Förskolans hall är en plats där många övergångar sker – när barnen kommer på morgonen, går hem på kvällen, när det är dags att gå in från gården eller på utflykt. Det mesta som sker i verksamheten är planerat men det ingenmansland som uppstår när barnen ska gå från en aktivitet till en annan får sällan ett eget och tydligt syfte. Den här boken sätter ljuset på dessa mellanrum, ibland stressande och konfliktfyllda, och visar hur de kan bli till spännande och roliga lärprocesser. Boken ger många exempel på hur pedagogen konkret kan underlätta för barnen i övergången genom att skapa tydliga rutiner eller låta den präglas av lekfullhet. Smidiga övergångar kräver en hel del av barnen. För att underlätta kan de planeras och anpassas utifrån barnens förmågor. En annan viktig del för att skapa trygghet i mellanrummen är ett relationsskapande arbete mellan barn, pedagoger och vårdnadshavare.

Gunilla Niss

DET HÄNDER I HALLEN TRYGGA ÖVERGÅNGAR I FÖRSKOLAN

789177 410669

2021-09-01 09:56

DET HÄNDER I HALLEN

Gunilla Niss

DET HÄNDER I HALLEN TRYGGA ÖVERGÅNGAR I FÖRSKOLAN

77410669.1.2_Inlaga.indd 3

2021-09-01 09:53

© 2018 Gunilla Niss och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-7741-066-9 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Redaktör: Susanne Sellergren Omslag & grafisk form: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2018 Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

INNEHÅLL INLEDNING 7 Vad är en övergång? .................................................................... 9 Att leka övergång....................................................................... 11 Lekkoderna – turtagning, samförstånd och ömsesidighet........... 13 HALLEN – DÄR DET HÄNDER 16 Att lämnas och hämtas ..............................................................16 Morgonrutinen – att lämnas...................................................... 18 Att bli hämtad............................................................................22 TILL OCH FRÅN GÅRDEN 27 Andra övergångar....................................................................... 31 Till och från maten....................................................................32 Till och från vilan .....................................................................34 Krav vid övergångar...................................................................37 Barn som vandrar omkring........................................................38 BARNS BEHOV 42 Medarbeta i stället för att motarbeta...........................................43 Behovstriangeln........................................................................ 44 ANPASSA SITUATIONEN EFTER BARNETS FÖRMÅGA 51 Barn som utmanar ....................................................................54

SAMSPEL SOM GÖR BARN TRYGGA OCH NYFIKNA 60 Anknytningen, en bas och en hamn...........................................61 När anknytningen inte fungerar som den ska ........................... 64 VÄRNA INKLUDERING, MOTVERKA EXKLUDERING 68 Hur vi ser på barnen har betydelse............................................. 69 Närhet och distans – en kartläggning av relationen....................71 SKAMMEN OCH ANDRA KÄNSLOR 75 Time-in hjälper barnet igenom skammen.................................. 76 Den empatiska muren............................................................... 80 Känslan är aldrig fel...................................................................82 ARBETSLAGET – BARNENS RESURS 84 Betydelsen av ett gemensamt fokus............................................ 84 Ladda situationen med mening................................................. 87 Arbetslagets samspel och samarbete........................................... 89 LITTERATUR 101

INLEDNING Den svenska förskolan ska erbjuda en utbildning där omsorg, utveckling och lärande är tätt sammanflätade med varandra. Det är ett världsunikt uppdrag som bygger på tanken att omsorgen är basen för barnens trygghet, som i sin tur är förutsättningen för både utveckling och lärande. Omsorgssituationerna är viktiga pedagogiska möjligheter och barns känslomässiga trygghet är grunden för lärandet. Det gäller att ha fokus på hela barnet. För att anpassa arbetet efter detta helhetsperspektiv behöver arbetslaget reflektera över på vilket sätt det som händer på förskolan kan utvecklas till lärprocesser. Vissa delar i verksamheten är självklara lärprocesser som en samling eller en planerad aktivitet. En annan typ av situation där barnen kan ges möjlighet att utforska och lära är övergången från en aktivitet till en annan. Övergångar sker vid alla aktivitetsbyten och är något barnen är med om flera gånger varje dag. Den här boken handlar om hur olika sorters övergångar kan bli spännande lärprocesser. I mitt arbete som förskolepsykolog har jag haft många samtal med pedagoger om vad som händer med barn i samband med övergångar. Varför är det för vissa barn så svårt, medan det för andra tycks gå hur lätt som helst? Det finns stora individuella skillnader mellan olika barns reaktioner i samband med övergångar. Förskoleåldern är en period i livet då det kan vara svårt att växla från en aktivitet till en annan. Barnet måste kunna tänka om och byta fokus, men alla barn har inte den mognad som krävs för detta. Vilket stöd behövs då? Balansen mellan det enskilda barnets behov och de 7

övriga barnens är en ständig utmaning, och många av de konflikter som finns i barngruppen och mellan barn och vuxna uppstår vid just förändringar. En del pedagoger är mycket skickliga på att få med sig barnen när de ska avsluta en aktivitet för att övergå till något annat. De lyckas fånga barnens uppmärksamhet och göra dem nyfikna på vad som ska hända sedan. Då underlättas för barnen att avsluta vad de är mitt uppe i. Att sluta med något som är roligt är inte lätt, men att bli erbjuden något annat som är lockande bidrar till att avslutet blir enklare. En viktig fråga är: Vad kan vi begära av barnen? Det kan vara svårt att veta vilken hjälp barnen behöver. Övergångarna finns där och är nödvändiga. Hur kan de genomföras på ett så tryggt sätt som möjligt? Hur kan vi även göra dem intressanta och lärorika? Hur kan vi ge stöd och möta det enskilda barnet samtidigt som vi har ansvar för hela gruppen? Hur individuellt kan bemötandet av det enskilda barnet vara utan att det blir negativt för gruppen? Dessa frågor är mitt fokus i boken tillsammans med mer generella diskussioner om vad som händer när barns behov krockar med varandra eller med pedagogernas ambitioner. Det mest avgörande för att barn ska utveckla sitt tänkande, sin sociala och känslomässiga förmåga är stabila och bekräftande relationer med trygga vuxna. Detta gäller oberoende av om barnet befinner sig hemma eller i förskolan. Hur kan vi använda den forskning som finns och omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet i förskolan? Jag tar upp olika vetenskapliga teorier som ger förståelse för hur övergångar och andra förändringar som barnen är med om påverkar dem. Det är kunskaper att ha med i planeringen av olika övergångar. Jag tar även upp hur du som pedagog är en viktig förebild för barnen, hur arbetslaget kan ge stöd åt varandra och hur ni som pedagoger påverkar barnen genom ert förhållningssätt.

VAD ÄR EN ÖVERGÅNG? En övergång är alla de situationer där vi växlar från en aktivitet till en annan. Övergången kräver att en aktivitet avslutas för att en ny ska kunna påbörjas. Det mesta som sker i förskolan är planerat, men mellanrummen som uppstår när verksamheten förändras och ska byta innehåll får sällan en egen planering med ett tydligt syfte. I det här kapitlet vänder och vrider jag på begreppet övergång och hur vi kan tänka om och använda dessa situationer. Om även övergångar av olika slag ska kunna användas för att genomföra förskolans uppdrag behöver de analyseras, planeras och ges ett innehåll. Det gäller att inte låta stress och känslan av löpande band prägla dessa mellanrum, utan i stället se övergången som det utmärkta tillfälle det är att komma nära barnen och ge dem den uppmärksamhet som skapar trygghet och förtroende. Varje barn ska känna: ”Här är jag sedd och lyssnad på och får den hjälp som jag behöver.” Då har pedagogerna lyckats och nått fram till omsorg, trygghet och lärande. För att kunna påbörja en ny aktivitet måste något avslutas, lämnas. Enklast blir det att släppa taget om det samtidigt finns en nyfikenhet på det nya som ska hända. Det är skillnad på om övergången är klar och tydlig jämfört med om den är vag och otydlig. För att bli medveten om denna skillnad behöver arbetslaget reflektera över hur man ser på barnen och vad som styr deras beteenden. Hur kan vi förstå och bemöta alla reaktioner som barnen visar? Vems är ansvaret för barnens beteende? Är övergångarna bara en påfrestning mellan allt viktigt som ska göras? Hur kan man i så fall ändra på det så att de i stället präglas 9

av engagemang, lust och glädje? Hur kan även övergångar bli en del av det pedagogiska arbetet? Övergångar kan bli besvärliga för barnen om arbetslaget ser det som något oviktigt som ingen egentligen vill hålla på med. Som en transportsträcka, borttappad tid. Attityden och bemötandet i det som sker är A och O i alla samspel som pedagogerna har med barnen. Så även här.

När det var dags att avsluta leken i byggrummet valde Anna att ta med Tim, som just börjat i gruppen, och Jacob, som många barn ser upp till och ibland är lite rädda för. Jacob är gärna tillsammans med Anna och nu blev han stolt över att få visa nykomlingen Tim var sakerna ska stå. Det tog knappt tio minuter att plocka upp och under tiden fick Tim och Jacob en kontakt som utan denna stund förmodligen tagit lång tid för dem att uppnå. Anna fick en närmare kontakt med Tim som stärkte hans förtroende för henne. Anna hade ett tydligt syfte med valet av vilka barn som skulle vara med just denna gång. Hon ville stärka Tims trygghet i gruppen och märkte att hon lyckats få igång något positivt mellan pojkarna när hon såg att Jacob tog med sig Tim ut i hallen för att visa vad han hade i sin ryggsäck.

Ibland är övergångar diffusa situationer som uppstår spontant när till exempel ett barn tröttnat på eller är klar med en aktivitet och inte hittar något annat att göra. Vid andra tillfällen är de tydliga, avgränsade och planerade, som när Annas grupp ska lämna gården för att gå till skogen. Barnen vet vilka som ska gå med och vilka som ska stanna kvar. 10

Pedagogerna har en klar plan för detta och barnen får tydliga besked. Övergångar hör ihop med och påverkar rutiner och aktiviteter eftersom de blir som ett slags kitt som håller samman olika delar av dagen. Hur övergången fungerar inför till exempel vilan påverkar hur det kommer att fungera under vilan. Olle och Peter blir osams när de tvättar händerna före lunch. Peter sprutar vatten så att Olle blir alldeles blöt. Han springer och gömmer sig och vill inte ha någon mat.

Att leka övergång När någon i arbetslaget följer eller leder lek på lämpligt sätt, antingen utanför leken eller genom att själv delta, kan faktorer som begränsar leken uppmärksammas samt arbetssätt och miljöer som främjar lek utvecklas. Genom en aktiv närvaro är det möjligt att stödja kommunikationen mellan barnen samt förebygga och hantera konflikter. (Skolverket 2019, s. 5) Hur kan vi ta hjälp av leken för att göra en övergång intressant och meningsfull? Precis som barn kan leka utflykt, flygresa och godiskiosk kan de förstås leka städning när det är dags att växla aktivitet. Leken är central för barnets hela utveckling; känslomässigt, språkligt och kognitivt. I Att lära är nästan som att leka beskriver Ingrid Pramling Samuelsson och Eva Johansson hur lek och lärande kan integreras i den pedagogiska verksamheten. De förespråkar två olika typer av samspel, så kallade explorativa samspel och berättande samspel, som båda utmärks av att de är kreativa, överskridande och innefattar såväl verklighet som fantasi. Det är viktigt att se lek i lärande och lärande i lek, hela dagen – inte bara när man har planerat det, menar Ingrid Pramling Samuelsson. 11

I det mellanrum som uppstår mellan olika aktiviteter är ofta syftet att återskapa en ordning, så som det såg ut innan vi använde rummet. Hur det ska gå till är för det mesta inte klart och tydligt uttalat. När uppmaningen ”Städning!” har fått en negativ klang kan det vara värt att byta ut ordet ”städa” mot något annat, till exempel ”Nu är det dags att ställa i ordning!” Det gör det lättare för barnen att uppfatta vad ”ordning” är och att det är ett gemensamt intresse att ”ställa i ordning” det som använts under en aktivitet. Barnen behöver också känna att pedagogen är positivt inställd till detta arbete. Först då kan övergångar på ett kreativt och medvetet sätt bli meningsfulla och utvecklande för dem. Risken minskar för att övergångar blir en källa till bråk och tjat om vem som tagit fram vad och vem som ska plocka upp. Att leka är att förvandla verkligheten till något annat. Lollo kom in en dag i byggrummet och slog händerna för ansiktet och ropade förskräckt: ”Oj, vilket bombnedslag! Här måste röjas upp! Finns det några frivilliga räddningsarbetare?” Det fanns flera som var beredda att ställa upp. Det gick undan medan de pratade livligt om hus och kojor som rasat samman. Birgitta Knutsdotter Olofsson skriver i I lekens värld om hur leken upplevs inifrån: Upplevd inifrån är leken ett förhållningssätt, en mental inställning, som ger en alldeles bestämd känsla. Det känns helt annorlunda, när man har sin uppmärksamhet riktad mot de inre fantasierna. (s. 13) När övergången på det här sättet blir positiv och lekfull kan samtal utvecklas om hur det såg ut innan, om det var en bra ordning eller inte. Hur skulle vi kunna ha det i stället? Barnen utvecklar sitt ordförråd, förmågan att reflektera och har möjlighet att påverka. Hur blir det 12

bäst för oss nästa gång vi ska leka här? Står materialet på ett bra ställe eller ska vi flytta på det? Det kan underlätta att välja ut några få barn, eller ett enskilt, som ska ”ställa i ordning” mellan aktiviteterna. Man kan låta syftet med gruppen styra vilka barn som ska delta och ha olika grupper för olika sorters övergångar. Ibland får pedagogen själv göra merarbetet medan barnen tittar på och kommer med sina synpunkter. Det är ett bra sätt för barnen att lära sig på, att ta efter en förebild. Vid andra tillfällen klarar barnen sig själva med minimalt stöd. Att ställa i ordning blir ett positivt begrepp. Återställandet kan bli träning för samarbete. Vi gör något tillsammans. På köpet utvecklas relationerna mellan barnen och mellan pedagogerna och barnen. Det är värt att fundera över om det är nödvändigt att avsluta en lek som kanske just har kommit igång. Även om vi vuxna kan tycka att barnen lekt tillräckligt länge, är det inte säkert att de själva upplever det så. Barnen blir helt enkelt avbrutna i något de gärna vill vara kvar i.

Lekkoderna – turtagning, samförstånd och ömsesidighet Hjärnan arbetar utan stress i ett tryggt och lekfullt sammanhang. Leken är en nyckel till samspel och gemenskap. I leken utvecklas barnen känslomässigt, kognitivt och socialt. Men alla barn har inte knäckt lekkoderna och kan behöva hjälp med det. När syftet är att utveckla lekförmågan behöver både turtagning, samförstånd och ömsesidighet tydliggöras. Turtagning är en grundläggande förmåga för att kunna leka och samspela med andra. ”Nu är det min tur och nu är det din tur!” Titt-ut-lekar av alla de slag tränar turtagningsförmågan. Att arbeta med turtagning gör också att barnen pratar med varandra, lyssnar på 13

varandra och agerar tillsammans. De delar uppgiften mellan sig när de ställer tillbaka material så att alla kan hitta sakerna nästa gång. Ska dockorna, nallarna och alla djuren ställas på en hylla eller slängas ner i en låda? Om barnen dessutom ger dem namn blir det en väldig skillnad. Material och leksaker blir laddade genom omtanke och omsorg. ”Vi ska vara rädda om våra saker och om varandra” får en mening. Ett lejon som heter Leo och en tiger som heter Tina blir också en lek med ord som barnen hittar på. Någon kan namnet på bilarna och vill lära ut det till de andra. Färger kan bli konkreta och roliga att lära sig om man får sortera klossar eller pennor efter färg.

Det är dags att plocka ihop i målarrummet. ”Tiden är ute för den här roliga timmen”, säger Sofie till sin barngrupp. ”Vi har lekt med färger och målat. Nu ska penslarna skötas om, tvättas och ställas tillbaka i sina muggar. Idag ska Lina, Tove och Damir ta hand om målarrummet.” Medan de tre barnen ställer i ordning i målarrummet tillsammans med Sofie, tar hennes kollega hand om de övriga barnen. De tre ”utvalda” barnen har fått ett ansvar som de snabbt ser resultatet av. De känner sig stolta och det stärker deras självkänsla. Det skapar trygghet hos barnen att det blir tydligt vem som ska göra vad.

Samförstånd innebär att förstå tillsammans, att dela en uppfattning, och är en viktig förmåga för att kunna leka med andra. Det måste vara tydligt vad vi leker och hur leken ska gå till – lekreglerna. Det går att öva detta vid övergångar, som ofta är ganska korta men intensiva. Det blir ett övningspass utifrån olika barns behov, en viktig stund som det kan vara svårt att hitta en annan lämplig tid för under dagen. 14

När pedagogen väljer vilka barn som ska vara med, kan hen anpassa uppgifterna efter barnens förmågor och vad de behöver utveckla och få hjälp med. Det kan handla om såväl emotionella som kognitiva förmågor. För de barn som till exempel behöver hjälp med att utveckla samspel och koncentration kan denna stund bli ett roligt träningspass, eftersom uppgiften kräver att barnen har ett gemensamt fokus, något många barn har svårt för. Ömsesidighet är den tredje lekkoden och innebär att den som är äldst i gruppen mycket väl kan vara baby medan den yngsta är mamma. I lekens värld har ålder ingen betydelse för rollen, och det går utmärkt att byta roller under lekens gång. Det är ett demokratiskt förhållningssätt som överträffar det mesta.

Att reflektera över • Fundera över din syn på vad en övergång är i förskolan – transportsträcka eller möjlighet till lärande och samvaro? Har ni samma syn i arbetslaget? • Hur tänker ni i arbetslaget om leken som en modell för att underlätta övergångar mellan olika aktiviteter? • Kan leken pausas utan att vi plockar ihop? Kan leken få fortsätta när vi ätit eller kommit in? Kan leken få fortsätta nästa dag? • Ge exempel på hur lekförmågan kan tränas vid övergångar. Turtagning? Samförstånd? Ömsesidighet?

HALLEN – DÄR DET HÄNDER I hallen sker många olika möten under en dag. När barnen lämnas och hämtas kan hallen liknas vid en sambandscentral. Barnet överlämnas på morgonen till förskolan och på eftermiddagen sker motsvarande överlämning från förskolan till hemmet. Det är en fördel med en skön sittplats där barn och förälder kan ta det lugnt en stund för att ”landa” på morgonen och mötas på eftermiddagen innan de ger sig av. Andra övergångar som dagligen sker i hallen är när barnen går ut och in från gården. Alla barn ska någon gång under dagen klä på sig för att gå ut och klä av sig när de ska in igen. Ibland flera gånger under en dag. Hallen fungerar ibland även som en lekplats. Det kan vara ett eller flera barn som drar sig undan för att leka i lugn och ro eller bara pausa från gruppen och alla aktiviteter. Hur det ser ut i hallen påverkar vad som händer där och hur den används. I det här kapitlet ska vi titta närmare på olika övergångar som sker i hallen under en dag.

Att lämnas och hämtas Att bli lämnat och hämtat är de stora övergångarna för barnet under dagen. Då byter också pedagogerna och föräldrarna viktig information med varandra. Barnet befinner sig mitt emellan hemmet och förskolan både när det ska lämnas på morgonen och när det blir hämtat på eftermiddagen. Det är som att två helt olika världar möts i hallen – hemmet 16

och förskolan – och att barnet befinner sig i ett ingenmansland. Så länge föräldern finns där är ”en bit hemma” kvar hos barnet, trots att det befinner sig i förskolan. På morgonen kommer barnet med sin förälder för att lämnas, en separation ska ske mellan barn och förälder. Under eftermiddagen sker ännu en separation, men då från pedagogerna och andra barn när föräldern kommer för att hämta barnet. En del barn har svårt att komma iväg hemifrån, de protesterar, blir arga eller ledsna. Konflikter uppstår mellan barn och föräldrar. Föräldrarna gör sitt bästa för att slippa bråk och vill inte börja dagen med att bli osams med barnen. När kläderna väl är på och de är ute är det för det mesta bra igen. Det var helt enkelt en jobbig övergång att ta sig från hemmets hall och ut. De flesta barn vill inte bryta upp från hemmet även om de tycker om att vara i sin förskola. Det är uppbrottet, övergången, som barnet kämpar med. Samma barn som har svårt att bli lämnat på morgonen kan även ha svårt att lämna förskolan när det är dags att gå hem. Barnet trivs hemma, barnet trivs i förskolan. Det är övergången som är problemet. När vi ser det på det sättet leder det ofta till att oron för att barnet inte trivs i förskolan upphör, en oro som många föräldrar hyser. På motsvarande sätt blir pedagogerna mindre upptagna av frågor som: Hur är det hemma? Varför vill hon inte gå hem? Frågan som bör ställas är i stället: Hur kan vi pedagoger och föräldrar samarbeta för att hjälpa barnet vid dessa övergångar? Detsamma gäller vid andra övergångar som uppstår under dagen: Hur kan arbetslaget samarbeta då för att underlätta för barnen?

Samarbetet med föräldrarna Hur föräldrarna och pedagogerna samarbetar med varandra har stor 17

Att bli hämtad Övergången från förskolan till hemmet får ofta inte samma uppmärksamhet som morgonens övergång från hemmet till förskolan. För en del barn blir det svårt när föräldern helt plötsligt står där i dörren och de ska gå hem. Samtidigt som barnet hämtas av föräldern ska det lämna de andra barnen och pedagogerna. Det behöver därför finnas tydliga rutiner även vid denna övergång, men till skillnad från när barnen lämnas saknas ofta sådana. Många föräldrar har inga svårigheter alls att få med sig sitt barn, även om det kanske inte sker helt utan protest, men för den förälder som inte får med sig barnet kan det kännas både genant och frustrerande att se hur det ena barnet efter det andra glatt springer till sin förälder, klär på sig och försvinner ut. Det är naturligtvis en påfrestning även för barnet och kan bli besvärligt för både pedagoger och de barn som är kvar. I ett sådant läge bör man stämma möte med föräldrarna och gå igenom vad som behöver göras för att få till ett bra avslut på dagen. Samarbetet kring hämtningen behöver utvecklas mellan föräldrar och pedagoger. Det är lätt att tänka: ”Nu är föräldern här och då kan jag släppa ansvaret och föräldern får ta över”, men ansvaret för barnet ligger på både föräldrar och pedagoger. Pedagogerna har ett professio nellt ansvar att skapa goda förutsättningar för ett positivt samarbete med föräldrarna. Föräldrarna har naturligtvis också ett ansvar. Det är lika viktigt här som när barnet lämnas att framförallt barnet känner att det finns ett respektfullt samarbete mellan de vuxna. Ibland kan det vara nödvändigt att ha ett möte för att förtydliga för föräldrarna hur viktigt det är för barnet att överlämnandet från pedagogerna till föräldrarna anpassas efter barnets behov.

När pappa Leo ska hämta Sabera har han mycket svårt att få med sig henne. Hon ser glad ut när han visar sig i dörren till avdelningen, men när han ropar lågmält på henne vänder hon på klacken och rusar tillbaka in i rummet. Leo står handfallen kvar och vädjar till Sabera att komma. Hon bryr sig inte alls om vad pappa vill utan springer fram till några av de andra barnen och börjar leka med dem. Hennes pappa står kvar och ser helt uppgiven ut. Pedagogerna som ser det hela känner sig irriterade på pappan som inte kan ta av sig skorna och kliva in i rummet och ta med sig sitt barn. ”Vad är det för fel på honom?” Sara bestämmer sig för att hjälpa till, trots att hon egentligen ska gå hem nu. Hon går fram till Sabera, tar henne i handen och säger tyst: ”Pappa väntar på dig. Kom ska jag hjälpa dig på med kläderna.” De går bort till hallen och Sara klär på Sabera. Pappa Leo ser nöjd men generad ut. Det här var inte första gången han fick hjälp, och Sara känner att så här ska vi inte fortsätta. Hon säger till Leo att hon och han kan sätta sig nästa dag och göra en plan för hur de ska hjälpas åt när han hämtar Sabera. Han nickar och försvinner ut med Sabera i handen. Nästa dag går Sara ut i hallen när Leo kommer. De har sitt möte och diskuterar igenom hur de ska samarbeta när Leo hämtar Sabera. Sara erbjuder sig att förbereda henne, och Leo å sin sida ska inte längre vänta i hallen utan komma in på avdelningen och hämta Sabera. De kommande dagarna ska de göra det tillsammans så att Sabera ser att de vill samma sak. De ska träffas igen efter två veckor för att utvärdera hur det gått. De känner sig båda nöjda efter samtalet.

ARBETSLAGET – BARNENS RESURS Det ställs höga krav på relationskompetens hos pedagogerna i förskolan. Samtidigt som de ska visa respekt för varje barn och vara lyhörda för deras behov och önskningar, ansvarar de för att barnen får tillräcklig stimulans för att nå nya utvecklingsnivåer. Det handlar om pedagogens förhållningssätt och förmåga att få barnet att känna sig delaktigt i det som händer. I det här kapitlet lyfter jag fram hur vi kan stärka varandra i arbetslaget, vårt ansvar för barnen tillsammans med föräldrarna och hur olika förhållningssätt påverkar barnen. Att vuxna har ansvar för barnen är på många sätt en självklarhet. Att vi vuxna har mycket att lära av barnen är ibland inte lika självklart, men så är det naturligtvis. Alla kan vi utvecklas. Det finns inga perfekta föräldrar och pedagoger. Det är alltid vuxnas ansvar hur barnen har det – men också hur barnen beter sig. Föräldrar och pedagoger är barnens förebilder. Att som vuxen i förskolan arbeta med sitt eget förhållningssätt är därför A och O.

Betydelsen av ett gemensamt fokus I förskolan Trollskogen har alla pedagoger tagit sig an övergångar som en utmaning, och olika former för att göra dem attraktiva testas. Pedagogerna stöttar varandra för att hamna i en stämning som är positiv och hoppfull. När en aktivitet ska avslutas och en ny ta vid peppar man varandra och barnen med olika tillrop: ”Nu ska vi göra 84

något nytt!” eller ”Snart kommer något nytt att hända!” Pedagogerna lägger mer fokus på vad som ska hända sedan än på vad som inte får fortsätta. Det gör man för att komma runt dilemmat med ”inte-budskap”, som har svårt att nå fram hos förskolebarn. ”Vi ska inte fortsätta mer!” och ”Nu får ni inte leka mer!” låter i många barns öron som ”Fortsätt!” och ”Lek mer!” I stället omformulerar man uppmaningarna i stil med: ”Undra vad som ska hända nu!” En lyckad insats var när man satte på ett musikstycke som många barn tycker om och pedagogerna samtidigt började plocka ihop och sjöng eller sa med glad röst: ”Nu ska vi snart gå ut! Nu ska vi ut och leka!” Snart var alla i färd med att plocka upp och sjunga. De yngsta barnens sång lät så här: ”Nu ska alla barnen ut, ut, ut. Nu är glada leken slut, slut slut. Alla ska till parken gå …” Det har blivit betydligt mindre protester och konflikter i samband med övergångarna på Trollskogen. Avdelningen Kotten bestämde sig för att göra en speciell insats vid några utvalda övergångar. Det blev en lektion i fokusering.

Eva ville pröva att ha privatlektioner i fokusering för en grupp barn. Hon bestämde sig för att använda de övergångar där man måste plocka upp saker och sortera dem. Alla saker hade en bestämd plats. Eva valde ut fyra femåringar bland de tjugo Kottebarnen. De övriga barnen lämnade rummet när det var dags att gå ut och Evas kollegor följde med dem. När barnen i Evas grupp var klara med städpasset – eller fokuspasset, som man kallade det – hade alla andra lämnat hallen och de fick ytterligare en stund med henne. Så småningom utökade man gruppens träningspass så att de fyra femåringarna fick fokusarbeta med Eva även vid andra övergångar. Dessa barn hade

en specialuppgift som de efter ett tag blev mycket stolta över. De övriga barnen fick lugn och ro.

Eva hade tidigare försökt få till ett gemensamt fokus i den stora barngruppen, men det var först när hon skapade en liten fokusgrupp och arbetade särskilt med den som hon lyckades. Ytterligare ett skäl till framgången som hon själv pekade på var att arbetslaget var helt överens om den nya rutinen. Alla drog åt samma håll och samarbetade. Det gav styrka och energi. När barn och vuxna riktar uppmärksamheten åt samma håll uppstår en gemenskap. För att denna gemenskap ska kunna bibehållas är det viktigt att pedagogen är både tydlig med och visar entusiasm inför det delade fokuset, till exempel att det ingår i leken att plocka upp klossarna och lägga dem i lådan. Eva berättar: ”När jag är stressad och irriterad blir det inte roligt för någon. När jag känner lust och glädje blir allt så mycket lättare och jag kan se hur barnen smittas av min känsla. Vi har släppt att alla ska hjälpas åt. Nu jagar vi inga barn som smiter längre, vilket gjort att de inte längre sticker iväg på samma sätt som tidigare.”

GUNILLA NISS är legitimerad psykolog med lång erfarenhet som förskole-

ISBN 978-91-7741-066-9

77410669.1.2_Omslag.indd Alla sidor

Gunilla Niss DET HÄNDER I HALLEN – TRYGGA ÖVERGÅNGAR I FÖRSKOLAN

Gunilla Niss

DET HÄNDER I HALLEN TRYGGA ÖVERGÅNGAR I FÖRSKOLAN

789177 410669

2021-09-01 09:56