9789177371878 by Smakprov Media AB

TORGNY HÅSTAD är professor i civilrätt och har varit

justitieråd i Högsta domstolen.

ISBN 978-91-7737-187-8

Köprätt

1990 års köplag, 2022 års lagrådsremitterade konsumentköplag och den kommersiella standardavtalsrätten, bl.a. NL 17. Väsentliga avvikelser i FN-konventionen 1980 om internationella köp (CISG) har inflikats löpande. Vidare behandlas konsumentkrediter och avbetalningsköp, finansiell leasing, återförsäljning, kommission och handelsagentur. Lagar, praxis och standardavtal är beaktade fram till december 2021. Boken är skriven såväl för undervisningen vid universiteten som för det praktiska rättslivet. Den innehåller därför både en grundläggande presentation av huvudlinjerna och – på vissa principiellt eller praktiskt viktiga punkter – en ingående analys och diskussion.

Torgny Håstad

I BOKEN BEHANDLAS i första hand köprätt enligt

Upplaga 7

Torgny Håstad

Köprätt OCH ANNAN K O N T R A K T S R ÄT T

TORGNY HÅSTAD

Köprätt

– och annan kontraktsrätt Sjunde omarbetade upplagan

Förord till sjunde omarbetade upplagan 5

Förord till sjunde omarbetade upplagan Denna bok handlar om köprätten enligt 1990 års köplag och 2022 års konsumentköplag samt 1992 års produktansvarslag. Dessutom behandlas avbetalningsköp, konsumentkrediter, leasing, missbruk av betalinstrument samt återförsäljning, kommission och handelsagentur. Eftersom den nya köplagen påverkats och kompletteras av den kommersiella standardavtalsrätten, uppmärksammas denna tämligen ingående. Väsentliga avvikelser från köplagen i FN-konventionen 1980 om internationella köp (CISG) är inflikade i sina sammanhang. I den sjunde upplagan har framställningen förts à jour till och med november 2021 såvitt gäller lagstiftning, rättspraxis och standardavtal samt mina egna åsikter. Behandlingen av 2022 års konsumentköplag bygger på en lagrådsremiss avlämnad i november 2021, som knappast blir nämnvärt ändrad i kommande proposition och riksdagsbeslut, men läsaren bör naturligtvis vara uppmärksam på ändringar gjorda i propositionen eller riksdagsbehandlingen. À jour-föringen påbörjades när lagrådsremissen lämnades. Det har medfört att ny köprättslig litteratur kunnat beaktas endast i liten omfattning. För hjälp med uppdateringen av förekommande litteraturhänvisningar och andra goda påpekanden tackar jag jur.stud. Karl Montalvo. Boken är avsedd att kunna användas i civilrättsundervisningen vid universiteten. Ett annat syfte är att för intresserade studenter, praktiker och lagstiftare analysera vissa lagstiftnings- och rättstillämpningsfrågor. När de mer krävande resonemangen inte har betydelse för huvuddragen, har de satts i noter eller i finstilta partier. Framställningen är avsiktligt ojämn. Hellre än att använda sidutrymmet till en jämntjock och tämligen ytlig framställning av köprättens alla delar har jag utelämnat eller styvmoderligt behandlat avsnitt som är praktiskt mindre viktiga eller som saknar principiellt intresse och som praktikern

Förord till sjunde omarbetade upplagan

lätt kan lära sig själv när saken aktualiseras (t.ex. allehanda fraktklausuler). I stället betonas rättspolitiken och de övergripande principerna samt förs i centrala delar, t.ex. rörande säljarens avtalsbrott, mer ingående diskussioner. Det förutsätts att läsaren har tillgång till lagbok vid studium av texten. Uppsala 12 december 2021 Torgny Håstad

Innehåll 7

Innehåll

Förord till sjunde omarbetade upplagan Förkortningslista

1. Inledning 15 1.1 Lagregleringen och föremålen för framställningen 1.2 Motiv som rättskälla 19 1.3 Den köprättsliga litteraturen 22

AVDELNING I – KÖPLAGEN 2. Köplagens tillämpningsområde 27 2.1 Köp av lös egendom 27 2.1.1 Köp 27 2.1.2 Lös egendom 29 2.2 Avtalsparterna 30 2.3 Avtalsfrihet 32 2.4 Köplagens betydelse för den allmänna kontraktsrätten 35 3. Varans avlämnande, riskens övergång m.m. 3.1 Begreppet avlämnande 37 3.2 Hämtningsköp 38 3.3 Transportköp 38 3.4 Tiden för avlämnandet 40 3.5 Säljarens innehållanderätt 40 3.6 Risken för varan 42 4. Säljarens dröjsmål 45 4.1 När föreligger dröjsmål? 45 4.2 Påföljder 46 4.2.1 Fullgörelse 46

Innehåll

4.2.2 4.2.3 4.2.4

Hävning 49 Skadestånd 55 Inledning 55 1990 års köplag 61 Reklamation 72

5. Faktiska fel i varan 74 5.1 När föreligger ett fel? 75 5.1.1 Överensstämmelse med avtalet 75 5.1.2 Utfyllande regler 77 5.1.3 Ansvar för uppgifter 82 5.1.4 Befintligt skick och andra friskrivningar 86 5.1.5 Auktion 90 5.1.6 Köparens kännedom om felet. Undersökning av varan före köpet 90 5.1.7 Avgörande tidpunkt för felbedömningen. Garantier 94 5.2 Påföljder 100 5.2.1 Undersökning efter avlämnandet. Reklamation och preskription 101 5.2.2 Avhjälpande och omleverans 108 5.2.3 Prisavdrag 113 5.2.4 Hävning 115 5.2.5 Skadestånd 117 Inledning 117 1990 års köplag 120 5.2.6 Friskrivningar rörande påföljder. Standardavtal 126 6. Rådighetsfel

136

7. Rättsliga fel 146 7.1 När gäller en sakrätt mot köparen? 146 7.1.1 Säljaren var inte ägare m.m. 146 7.1.2 Varan tas i anspråk för säljarens skulder 7.2 Köprättsliga konsekvenser 153 8. Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott 156 8.1 Rätt att hålla inne betalningen 156 8.2 Partiellt avtalsbrott 157

149

Innehåll 9

8.3 8.4 8.5

Gränsen mellan dröjsmål och fel 157 Hävning vid successiv leverans 159 Krav mot bakre led 159

9. Köparens skyldigheter 164 9.1 Inledning 164 9.2 Betalningen 164 9.2.1 Utfyllande regler 164 9.2.2 Påföljder. Sakrättsligt skydd 170 Fullgörelse 170 Hävning (obligationsrättsligt) 170 Hävningsrättens sakrättsliga skydd 172 Skadestånd och ränta 175 Reklamation 176 9.2.3 Avbeställning 176 9.3 Bristande medverkan före avlämnandet 178 9.4 Dröjsmål med mottagandet av varan 178 10. Befarat avtalsbrott 179 10.1 Stoppningsrätt 179 10.2 Hävning 183 10.3 Konkurs och företagsrekonstruktion. Massaansvar

185

11. Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans 195 12. Skadeståndets omfattning 197 12.1 Inledning 197 12.2 Skadeståndsberäkningen i allmänhet 201 12.3 Vad är indirekt förlust? 206 12.4 Skyldighet att begränsa skadan. Jämkning 211 12.5 Produktskador 214 12.5.1 Inledning 214 12.5.2 Läget när produktansvarslagen inte är tillämplig 214 12.5.3 Produktansvarslagen 217 12.5.4 Standardavtalen 220 13. Övriga regler i köplagen

222

Innehåll

AVDELNING II – KONSUMENTKÖPLAGEN 14. Konsumentköplagen 225 14.1 Inledning 225 14.2 Lagens disposition 229 14.3 Grundläggande bestämmelser (1 kap.) 229 14.3.1 Lagens innehåll 229 14.3.2 Lagens tillämpningsområde m.m. 230 14.4 Varans avlämnande (2 kap.) 234 14.5 Näringsidkarens dröjsmål (3 kap.) 238 14.6 Fel på varan (4 kap.) 240 14.6.1 Allmänt 240 14.6.2 Krav på varan 240 14.6.3 Fel på varan inklusive fler krav på varan 245 14.6.4 Tider för felansvar 249 14.6.5 Köp av levande djur 252 14.6.6 Garantier 253 14.7 Påföljder vid fel på varan (5 kap.) 255 14.7.1 Översikt, reklamation och innehållanderätt 255 14.7.2 Avhjälpande och omleverans 257 14.7.3 Prisavdrag och hävning 260 14.8 Skadestånd vid näringsidkarens avtalsbrott (6 kap.) 264 14.9 Konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål (7 kap.) 268 14.9.1 Pris och tid för betalningen 268 14.9.2 Avbeställning 269 14.9.3 Dröjsmål och påföljder vid dröjsmål 270 14.10 Övriga bestämmelser om köp av varor (8 kap.) 273 14.10.1 Begränsning av skada 273 14.10.2 Verkningar av hävning och omleverans 273 14.10.3 Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled 275 14.10.4 Risken för vissa meddelanden m.m. 278 14.10.5 Förhållandet till näringsidkarens borgenärer 278 14.11 Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (9 kap.) 279 14.11.1 Allmänt 279 14.11.2 Tillhandahållande av digitalt innehåll 280 14.11.3 Dröjsmål 280 14.11.4 Fel 281 14.11.5 Påföljder vid fel 285

Innehåll 11

14.11.6 Konsumentens betalningsskyldighet 14.11.7 Övriga bestämmelser 287 14.11.8 Ikraftträdande 290

287

AVDELNING III – KREDITKÖP OCH LEASING 15. Avbetalningsköp, konsumentkrediter och leasing 293 15.1 Inledande anmärkningar 293 15.2 Konsumentkrediter 297 15.2.1 Konsumentkreditlagens tillämpningsområde 297 15.2.2 Näringsrättsliga regler 299 15.2.3 Civilrättsliga regler 301 Kreditgivarens anbud bindande 301 Räntor och avgifter 301 Trepartsförhållanden. Allmänna regler 302 Invändningar vid enkla fordringar 305 Befriande betalning till oberättigad mottagare 307 Underrättelse om överlåtelse 308 Återbetalning 309 Invändningar vid löpande skuldebrev 310 Flera skulder till samma kreditgivare 312 Betalning och uppsägning i förtid 313 Obestämd löptid 315 Återtagande av varan. Kopplingsförbehåll 315 15.3 Avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. 319 15.4 Leasing 321 15.4.1 Inledning 321 15.4.2 Leasing eller avbetalningsköp? 322 15.4.3 Leasegivarens separationsrätt 325 15.4.4 Leasegivarens konkurs 326 15.4.5 Skatteeffekter 326 15.4.6 Leasegivarens ansvar för fel 327 15.5 Missbruk av betalinstrument 329 AVDELNING IV – HANDELSREPRESENTANTER 16. Kommission, handelsagentur, återförsäljning m.m. 16.1 Inledande anmärkningar 335 16.2 Kommission 343 16.2.1 Tillämpningsområde m.m. 343

335

Innehåll

16.2.2 16.2.3 16.2.4 16.2.5 16.2.6

Kommissionärens skyldigheter 346 Kommittentens skyldigheter 347 Kommissionärens rättigheter 348 Självinträde och kombination 351 Kommissionsavtalets upphörande, avgångsvederlag och konkurrensklausuler 354 16.2.7 Avvisning, skadestånd, reklamation och preskription 356 16.2.8 Rättsförhållandet till tredje man 359 16.3 Handelsagentur 371 16.3.1 Inledning 372 16.3.2 Agentens skyldigheter 372 16.3.3 Huvudmannens skyldigheter 373 16.3.4 Provision och säkerhet 373 16.3.5 Förhållandet till tredje man 375 16.3.6 Agenturavtalets upphörande m.m. 376 16.3.7 Skadestånd 378 16.3.8 Konkurrensklausuler 379 Viss litteratur

381

Bilaga 1 Ny konsumentköplag Bilaga 2 NL 17

406

Bilaga 3 ALOS 05 Rättsfall

419

Sakregister

425

414

385

Kapitel 1. kapitel

kapitel 1

Inledning 1.1

Lagregleringen och föremålen för framställningen

Denna bok behandlar köp inklusive konsumentköp, avbetalningsköp, konsumentkrediter, leasing, missbruk av betalinstrument samt återförsäljning, kommission och handelsagentur. Inledningsvis beskrivs vilka lagar som finns på dessa områden och hur de har vuxit fram. När det först gäller köp reglerades dessa från 1734 i 1 kap. handelsbalken. Efter ett samnordiskt utredningsarbete, där den svenska sidan representerades av Obligationsrättskommittén, antogs under 1900-talets första decennium en gemensam nordisk köplag i Sverige, Danmark och Norge. För svensk del benämndes den 1905 års lag om köp och byte av lös egendom (nr 38 s. 1). Finland deltog ej i det nordiska lagstiftningssamarbetet vid sekelskiftet, eftersom Finland under denna tid hörde till det ryska riket; Finland tillämpade sin gamla rätt, i detta fall handelsbalken i 1734 års lag, men tog stort intryck av den nordiska rättsutvecklingen. 1905 års köplag gällde sedan i Sverige fram till den 1 januari 1991. Att köplagen stod sig under så lång tid vittnar om dess förnämliga systematik och precision. Sedan 1960-talet har köprätten varit föremål för fortlöpande lagstiftningsarbete. Anledningen härtill har varit dels att köplagen inte ansågs till fullo svara mot moderna behov, dels att Finland ville anta en modern köplag och de övriga nordiska länderna följde detta arbete som observatörer. Utredningsarbetet medförde att förslag till nya köplagar lades fram i mitten på 1970-talet i alla nordiska länder. För svensk del presenterades förslaget, utarbetat av professor Jan Hellner, i SOU 1976:66; detta förslag byggde i allt väsentligt på 1905 års köplag. Vid sidan av arbetet på en ny köplag hade Hellner i SOU 1972:28 föreslagit en särskild lag om konsumentköp, vilken skulle komplettera den dispositiva 1905 års köplag med tvingande bestämmelser till konsumentens

Kapitel 1. Inledning

förmån. Betänkandet ledde till en proposition 1973:138 och införandet av 1973 års konsumentköplag (nr 877). Förslagen till ny köplag antogs emellertid inte i något av de nordiska länderna. I stället avvaktade man ett pågående arbete i FN:s regi på en konvention om internationella köp. En sådan konvention antogs i Wien 1980 (FN-, Wien- eller UNCITRAL-konventionen eller CISG, Convention on Contracts for the International Sale of Goods). CISG gäller i sina köprättsliga delar i originaltext som lag i Sverige (SFS 1987:822) och i övriga nordiska länder för internationella (d.v.s. varken inhemska eller nordiska) köp. Strax efter det att CISG antagits 1980 tillsattes en gemensam nordisk arbetsgrupp för att fortsätta revisionen av de nordiska köplagarna. Denna arbetsgrupp presenterade ett förslag till nordisk köplag i betänkandet NU 1984:5. Förslaget byggde vad gäller både systematik och innehåll till stor del på CISG och bröt således på viktiga punkter med den dittills gällande köprätten i Norden. Efter remissbehandling gjordes vissa jämkningar under överläggningar mellan de nordiska justitiedepartementen. Därefter har en ny köplag antagits i Finland 1987 (proposition 1986 nr 93), i Norge 1988 (OT prp 1986–87 nr 80) och i Sverige 1990 (proposition 1988/89:76 Ny köplag, lagutskottets betänkande 1989/90:34). Den svenska lagen trädde i kraft den 1 januari 1991 (SFS 1990:931). I Danmark har den gamla köplagen behållits. Den främsta anledningen torde vara att Danmark haft invändningar mot den nya nordiska köplagens skadeståndsregler, enkannerligen indelningen i direkta och indirekta skador. Den svenska och den finska köplagen är praktiskt taget identiska. Den norska köplagen innehåller däremot vissa avvikande regler. Den största skillnaden är att även internationella köp inarbetats i den norska lagen. När det gäller konsumentköp regleras dessa numera i särskilda lagar i alla nordiska länder.1 I Sverige lades ett förslag till ny konsumentköplag, SOU 1984:25, till grund för en proposition 1989/90:89 Ny konsumentköplag. År 1999 antog EG ett direktiv (1999/44) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. Detta föranledde flera ändringar i konsumentköplagen, vilka trädde i kraft den 1 juli 2002. Förarbetena finns i proposition 2001/02:134. EU har därefter beslutat om två nya direktiv, varudirektivet (EU) 2019/771 och direktivet om digitala varor (EU) 2019/770. Dessa kräver 1

Finland: konsumentskyddslag, Danmark: lov om forbrugeraftaler, Norge: forbrukarkjøpslova.

Kapitel 1. Inledning 17

fullharmonisering. Direktiven har lett till ett förslag om en ny konsumentköplag, som ska träda i kraft 1 mars 2022. Nu tillgängliga förarbeten finns i SOU 2020:51 och en lagrådsremiss lämnad i november 2021. I samband med antagandet år 1990 av köplagen och konsumentköp lagen har riksdagen gjort vissa ändringar i jordabalken rörande fastighetsköp. Den viktigaste nyheten är att reglerna, med en viss modifikation, gjorts tvingande när en näringsidkare säljer en fastighet till en konsument för dennes enskilda bruk (småhus). Samtidigt har bestämts att jordabalkens regler, och inte den nya köplagens, ska vara tillämpliga beträffande riskens övergång och fel vid köp av byggnad som uppförts för stadigvarande bruk, d.v.s. byggnad på annans grund (1 § köplagen, proposition 1989/90:77 och lagutskottets betänkande 1989/90:36). Den nya köprätten år 1990 föranledde vissa följdändringar i konsumenttjänstlagen. Ibland är det svårt att skilja ett köp från en tjänst, och av denna anledning är det angeläget att t.ex. skadeståndsreglerna överensstämmer i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Men även konsumentskyddet vid entreprenader har beaktats på så sätt att konsumenttjänstlagen gjorts tillämplig också på uppförande av byggnader, d.v.s. på alla entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsumenter (proposition 1989/90:77 och 89 samt lagutskottets betänkande 1989/90:35).2 Den följande framställningen behandlar den nya köprätten, som den framgår av 1990 års köplag och förslaget år 2021 till ny konsumentköplag. På vissa punkter kommer emellertid regler i 1905 års köplag (den äldre köplagen) att uppmärksammas. En anledning till detta är att jag tror att de nya reglerna bättre kan förstås, om de ses mot bakgrund av den äldre rätten. För att kunna begripa äldre köprättsliga prejudikat måste läsaren också behärska den äldre köprätten. Dessutom är det så att den gamla köplagen varit av utomordentligt stor betydelse för utvecklingen av vad man brukar kalla allmänna kontraktsrättsliga principer. Slutligen kan påpekas att många standardavtal är skrivna mot bakgrund av den äldre köprätten, vilket bör beaktas vid tolkningen av standardavtalen. Konsumentköplagens regler överensstämmer i stort sett med den nya köplagens. Konsumentköplagen är emellertid mindre omfattande, genom att frågor som endast sällan får betydelse vid konsumentköp lämnats utanför konsumentköplagen. På vissa punkter har köparen dessutom fått en starkare ställning i konsumentköplagen än i köplagen. Slutligen är konsu2

Fram till år 2005 gällde ett undantag när huset uppfördes med statlig belåning, vilket föranledde NJA 2015 s. 1040. Detta undantag är numera upphävt.

Kapitel 1. Inledning

mentköplagen med ett par undantag tvingande till köparens förmån. Lagstiftaren hade kunnat integrera konsumentköpen i köplagen. När så ändå inte gjordes, berodde det huvudsakligen på att reglerna om konsumentköp ansågs bli mer lättillgängliga om de intogs i en särskild lag. Därmed kunde också köplagens regler utformas utan att det på varje punkt behövde beaktas i vad mån reglerna passade för konsumentköp. Det vore fullt möjligt att i denna bok behandla konsumentköp jämsides med övriga köp. Jag väljer ändå att liksom lagstiftaren hålla de olika köpen isär. Först behandlas därför den allmänna köplagen i avdelning I, kapitel 2–13. Därefter behandlas 2022 års konsumentköplag i avdelning II, kapitel 14. Tonvikten läggs därvid på skillnaderna mellan köplagen och konsumentköplagen. Från pedagogisk synpunkt ger uppläggningen möjligen en viss nyttig, repetitiv effekt. Den som inte har råd att betala en köpt vara kontant utan måste köpa den på avbetalning tvingas ofta acceptera avtalsvillkor som är oförmånliga. För att skydda avbetalningsköpare mot sådana villkor infördes redan 1915 en lag om avbetalningsköp (se NJA II 1915 s. 296 ff.). Skyddsreglerna byggdes ut 1953 (NJA II 1953 s. 259 ff.). På 1970-talet reformerades reglerna ånyo. Därvid skildes mellan krediter, inte bara i form av avbetalningsköp, till konsumenter, vilka behandlades i 1977 års konsumentkreditlag (nr 981), och avbetalningsköp mellan näringsidkare, som behandlas i 1978 års lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. (nr 599). Sistnämnda lag är fortfarande i kraft. Reglerna om konsumentkrediter har emellertid förändrats, först genom 1992 års konsumentkreditlag (1992:830). Dess förarbeten finns i Ds 1990:84 och prop. 1991/92:83. Baserat på direktiv 2008/48/EG stiftades därefter en ny konsumentkreditlag (2010:1846) med förarbeten i Ds 2009:67 och prop. 2009/10:242. Se även prop. 2013/14:15 Gemensamt konsumentskydd i EU. Konsumentkreditlagen hade ursprungligen bestämmelser om betalningsansvar vid förlust av kontokort. Numera finns regler om detta i lagen (2010:751) om betaltjänster (prop. 2009/10:220). En framställning av nu gällande avbetalningsköplagar ges i avdelning III, jämte några anmärkningar om leasing. Boken avslutas i avdelning IV med en framställning av reglerna om kommission och handelsagentur, jämte några anmärkningar om återförsäljning. Kommission innebär att en syssloman (kommissionären) köper eller säljer egendom i eget namn (han är själv avtalspart med tredje man) men för en annans (kommittentens) räkning. Reglerna om kommission fanns länge i 1914 års samnordiska kommissionslag (nr 45). Denna har nyligen

Kapitel 1. Inledning 19

ersatts av 2009 års kommissionslag (nr 865) med förarbeten i SOU 1988:63 och 2005:120 samt prop. 2008/09:88. Med en handelsagent förstås den som i en näringsverksamhet har avtalat med en annan, huvudmannen, att för dennas räkning självständigt och varaktigt verka för försäljning eller köp av varor genom att ta upp anbud till huvudmannen eller sluta avtal i huvudmannens namn. Regler härom fanns ursprungligen i kommissionslagen. Numera finns en lag (1991:351) om handelsagentur. Förarbetena finns i SOU 1984:85 och i prop. 1990/91:63. Bokens tonvikt ligger på de obligationsrättsliga frågorna, d.v.s. på regler som gäller mellan de två parter som slutit ett avtal. I någon mån behandlas även sakrättsliga frågor, d.v.s. regler som gäller i förhållande till en tredje man på motpartens sida, främst motpartens borgenärer men även den som genom avtal förvärvat motpartens rätt. De sakrättsliga reglerna integreras i respektive avsnitt. Sålunda skrivs om säljarens skydd mot köparens borgenärer i samband med kommentarerna till reglerna om betalningsdröjsmål. Reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer och mot att säljaren inte ägde varan presenteras i samband med rättsliga fel. Någon mer ingående behandling av de sakrättsliga reglerna blir det emellertid inte fråga om. För en sådan, se Hessler, Allmän sakrätt (1973) eller Håstad, Sakrätt avseende lös egendom (6 uppl. 1996).

1.2

Motiv som rättskälla

Det kan inte komma ifråga att här ingående behandla problemet i vad mån uttalanden av en lagstiftningskommitté eller en departementschef eller ett lagråd eller ett riksdagsutskott är bindande för domstolar och skilje nämnder (se bl.a. Hellner, Rättsteori, 1994, och JustR Lind i JT 1996–97 s. 352 ff.). Eftersom jag i det följande då och då åberopar uttalanden i propositionen till den nya köplagen till stöd för vissa tolkningar men ibland rekommenderar rättstillämparen att avvika från uttalanden i propositionen, är det ändå på sin plats att jag ger någon förklaring till denna differentierade syn på lagmotiv. I princip är lagmotiv inte bindande. Det är lagtexten som är antagen av riksdagen. Skulle uttalanden i en lags motiv strida mot lagtexten, har lagtexten företräde. Det är inte så lätt att hitta exempel på att HD öppet gått emot lagen för att genomföra vad som står i motiven. Däremot finns många exempel på att HD i praktiken gjort det men ursäktat ställningstagandet med att lösningen får anses framgå av lagen (fastän den inte gör

Kapitel 1. Inledning

det, se t.ex. NJA 1980 s. 743 och Håstad, Rättstillämpning i strid mot lag, Vänbok till Axel Adlercreutz, 2007 s. 167 ff.). Skulle en lagbestämmelse vara så illa formulerad att den inte låter sig genomföras eller leder till ett resultat som uppenbart står i strid mot allmänna rättsgrundsatser eller andra bestämmelser i lagen, finns det dock ett utrymme för avsteg från lagtexten, speciellt om det finns skäl att anta att lagen givits sin formulering av misstag. Det som nu sagts torde gälla oavsett om man kan finna stöd i motiven. Det måste dock även beaktas att rättssäkerhetsintressen inte blir lidande, varför lagbestämmelser som typiskt sett är sådana att deras innehåll övervägs innan människor företar eller underlåter att företa något är värda särskild respekt (jfr däremot NJA 1976 s. 483, där HD bortsåg från ett klart motivtalande som HD ansåg strida mot lagtexten, och NJA 2006 s. 275, där HD avvek från klar lagtext). När vi nu talar om lagtextens värde, må några ord tilläggas om s.k. motsatsslut (e contrario-tolkningar). Antag att en lagbestämmelse anger att köparen har rätt till skadestånd under vissa preciserade förutsättningar, t.ex. vid vårdslöshet eller särskild utfästelse (se 40 § 3 st. nya köplagen). Hur ska man då ställa sig till situationer som inte täcks av lagtexten, t.ex. när en egenskap saknas som ingen part tog upp till diskussion vid köpet därför att båda ansåg det självklart att den skulle föreligga (s.k. kärnegenskap) och som säljaren i det konkreta fallet inte haft någon anledning misstänka att den saknades? Det är inte alls givet att man i ett sådant fall ska konstatera att lagens rättsföljd inte kan inträda i det icke omnämnda fallet. Det skulle nämligen ställa orimliga krav på lagstiftaren, om han måste behandla alla tänkbara situationer i lagen. I stället får man utgå från att vissa situationer är reglerade i lagen och att det sedan gäller att i harmoni med dessa regler behandla icke berörda fall. Motsatsslut ska man alltså vara försiktig med. Men ibland har lagen uppenbarligen givits formen av en uttömmande uppräkning (se t.ex. 67 § 2 st. köplagen), eller så har lagen inneburit en ändring av en äldre lag som täckte den aktuella situationen. I sådana fall finns ofta fog för en motsatstolkning. Se angående 40 § 3 st. köplagen i avsnitt 5.2.5 nedan samt även exempelvis avsnitt 7.2 angående skadeståndsskyldighet vid rättsliga hinder som leder till dröjsmål (där i stället en analogi med en annan regel i köplagen rekommenderas). Vad som nyss sagts om motsatsslut från lagtext gäller i princip också motsatsslut från HD-prejudikat. Låt oss nu återvända till lagmotiven och behandla den vanliga situationen, att lagtexten tillåter olika tolkningar och motiven förordar en av dessa tolkningar. Många jurister anser att man i sådana fall ska följa motiven. För

Kapitel 1. Inledning 21

egen del vill jag inte uttala mig så kategoriskt. Gäller det en central fråga, som varit föremål för ingående överväganden av den som gjort uttalandet och som klipper av en diskussion som förts i remissyttranden eller gjorts i ett remissbehandlat betänkande och godtagits i remissyttrandena och av departementschefen, bör man alltid följa motivuttalandet. Gäller det en detaljfråga, som utredningen eller departementschefen i specialmotiveringen nämnt och tagit ställning till, bör man normalt också följa motiv uttalandet. För detta talar flera skäl. Ett är att den som skrivit uttalandet ofta varit väl insatt i ämnet och normalt haft bättre möjligheter att överblicka problemen än vad en domstol hinner göra. Ett annat är att våra lagar förmodligen skulle svälla avsevärt, om domstolarna i stor utsträckning började avvika från specialmotiveringarna. Ett tredje är rättssäkerheten; en part kan ha litat på motivuttalandet när han företog rättshandlingen eller beslöt att processa. Finner en domstol emellertid att ett motivuttalande står i dålig överensstämmelse med lagens allmänna motivering eller dess allmänna uppbyggnad eller innehåll i övrigt eller med allmänna rättsgrundsatser, såsom dessa framgår av annan lag, eller finner domstolen att motivuttalandet leder till rättstillämpningsproblem eller annars kan sägas vara sakligt olämpligt, bör det finnas utrymme för domstolen att avvika från motivuttalandet. Åtminstone det första skälet för att följa motivuttalanden har då brustit. Avsteg av denna anledning torde inte heller bli särskilt vanliga, varför det knappast finns risk för att lagarna sväller. Parter, som i förväg har botaniserat i förarbetena, har kunnat ana att motivuttalandet är diskutabelt. Exempel på hithörande lagtolkningsproblem finns på många ställen i denna bok. Slutligen kan nämnas motivuttalanden rörande frågor som regleras i en annan lag. Sådana uttalanden bör man läsa med stor skepsis (jfr Lagrådet i prop. 1986/87:90 bilagedelen s. 186). Vill en kommitté eller ett departement påverka rättstillämpningen i en viss lag, bör ett lagförslag framställas rörande denna lag och inte ”smygas igenom” utan att många intressenter i samhället har anledning att uppmärksamma att en ändring sker. Därmed inget ont sagt om sådana uttalanden i och för sig. De kan vara av stort intresse för att belysa problemen på ett visst rättsområde, men de bör i princip uppfattas ungefär som uttalanden i doktrinen, där det ytterst kommer an på den sakliga tyngd som läsaren tycker att uttalandet har. I vissa fall har emellertid ett uttalande i en lags förarbeten ett starkt sakligt samband med tillämpningen av en annan lag, så att intressenterna av den andra lagen uppmärksammar motivuttalandet lika mycket som om det givits på sin rätta plats, och uttalandet kan också vara av sådan betydelse att det så att säga villkorar utformningen av den lag i vars motiv uttalandet

Kapitel 1. Inledning

görs. Då får uttalandet en ökad vikt, men det väger ändå inte lika tungt som om det vore ett centralt motivuttalande i den relevanta lagens förarbeten. Jämför nedan avsnitt 2.3 om den framtida tillämpningen av 36 § avtalslagen. Inte sällan kommenterar personer som deltagit vid en lags tillkomst lagen i efterhand med upplysningar om vilket syfte lagen har eller vilken lösning som avsetts eller ska anses vara den riktiga i en viss fråga. Eftersom dylika uttalanden inte förelåg och kunde diskuteras inför riksdagens beslut, kan de inte tillerkännas den särskilda auktoritet som tillkommer lagförarbeten, utan de står och faller med den sakliga tyngd som uttalandena må ha (jfr Agell i SvJT 1990 s. 3 samt icke-omnämnandet i NJA 2006 s. 275 av ett uttalande från justitiedepartementet till lagutskottet om hur en redan antagen lag var avsedd att tillämpas).

1.3

Den köprättsliga litteraturen

Mycket i den äldre köprättsliga litteraturen har blivit överspelat genom 1990 års köplag. Där lagen är oförändrad har den äldre litteraturen dock fortfarande stort intresse. På grund härav, men även av rena allmänbildningsskäl, bör nämnas att 1905 års köplag finns kommenterad i en framställning av Tore Almén, som var sekreterare i Obligationsrättskommittén, vilken lade fram den svenska versionen av 1905 års köplag. Alméns kommentar, utgiven första gången 1906–08 med en fjärde upplaga 1960 (ombesörjd av Rudolf Eklund; Almén dog 1919), tillhör den svenska juridikens klassiker och har haft stor auktoritet i praxis. Av senare framställningar över den äldre köprätten bör främst nämnas Jan Hellners lärobok Köprätt. Denna utkom i en första upplaga 1961, från 1982 under namnet Speciell avtalsrätt I. Köprätt. Även Köplagsutredningens slutbetänkande, SOU 1976:66, med Hellner som utredningsman, innehåller fylliga redogörelser för köprätten enligt 1905 års lag. Den bok läsaren nu har framför sig var i sin första upplaga 1989 den första kommentaren till den nya köplagen. Strax därefter utkom Jan Hellner och Jan Ramberg, Speciell avtalsrätt I. Köprätt. Den fylligaste kommentaren är Jan Ramberg & Johnny Herre, Köplagen. Samma författare har utgivit Allmän köprätt. Det köprättsliga regelsystemet och marknadspraxis. En annan mycket omfattande kommentar är Jon Kihlman, Jori Munukka & Ola Svensson, Köplagen. Dessutom finns en del korta introduktioner samt akademiska avhandlingar. De sistnämnda omnämns delvis i litteraturförteckningen, bl.a. Johnny Herre, Ersättningar i köprätten.

Kapitel 1. Inledning 23

Särskilt om skadeståndsberäkning (1996). Av stort intresse är också Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Andra häftet. Allmänna ämnen. Konsumentköplagen finns behandlad av Johnny Herre, Konsumentköplagen, samt av Jan Ramberg & Johnny Herre i ovannämnda Allmän köprätt. I Finland är den nya köplagen kommenterad av Leif Sevón, Thomas Wilhelmsson och Pauline Koskelo, Huvudpunkter i köplagen. Författarna var Finlands representanter i den nordiska arbetsgruppen. Kommentaren, skriven på svenska, avser alltså finsk rätt men är av intresse även för svensk publik. Se även Björn Sandvik, Säljarens kontrollansvar. Skadeståndets grund och omfattning enligt köplagen och CISG. Från Norge kan nämnas Kai Krüger, Norsk kjøpsrett, John Egil Bergem, Berte-Elen Konow & Stein Rognlien, Kjøpsloven, Viggo Hagstrøm & Magnus Aarbacke, Obligationsrett, Viggo Hagstrøm, Kjøpsrett, Erling Selvig & Kåre Lilleholt, Kjøpsrett til studiebruk och Roald Martinussen, Kjøpsrett. I Danmark behandlas köp i bl.a. Anders Vinding Kruse, Købsretten, Torsten Iversen, Obligationsret 1. del och 2. del, Nørager-Nielsen, Theilgaard, Hansen & Pallesen, Købeloven med kommentarer, Mads Bryde Andersen & Joseph Lookofsky, Lærebog i obligationsret. I. Ydelsen. Beføjelser, Joseph Lookofsky & Vibe Ulfbeck, Dansk indenlandsk købsret samt Nis Jul Clausen, Hans Henrik Edlund & Anders Ørgård, Købsretten. Den internationella köplagen (FN-konventionen eller CISG) kommenteras av Jan Ramberg & Johnny Herre, Internationella köplagen (CISG). Andra nordiska kommentarer är John Egil Bergem, Berte-Elen Konow & Stein Rognlien, FN-konventionen 1980 om internasjonale løsørekjøp och Joseph Lookofsky, Understanding the CISG in Scandinavia. Bland utomnordiska kommentarer kan nämnas John Honnold & Harry M. Flechtner, Uniform Law for International Sales under the 1980 United Nations Convention, Peter Schlechtriem, Einheitliches UN-Kaufrecht, Internationales UN-Kaufrecht, Peter Schlechtriem & Ingeborg Schwenzer, Kommentar zum Einheitlichen UN-Kaufrecht, Ingeborg Schwenzer (ed.), Commentary on the UN Convention on the International Sale of Goods, C.M. Bianca & M.J. Bonell (utg.), Commentary on the International Sales Law.3 Förarbetena finns samlade i Honnold, Documentary History of the Uniform Law for International Sales (1989). Rättsfall rörande FN3

Betr. litteraturen om CISG, se Hellner i JT 1996–97 s. 5 ff.

Kapitel 1. Inledning

konventionen (CISG) finns tillgängliga på internet vid http://www.unilex. info. Det finns åtminstone tre internationella modellagar rörande avtal och köp. En är UNIDROIT Principles of International Commercial Con tracts (2004); underlaget utgörs här av rättsordningar från hela världen. En annan liknande modellag, vilken bygger på principer från rättsordningarna i länder som tillhör EU, är Principles of European Contract Law (PECL, se bok med samma titel del I–III, utgivna av Ole Lando och Hugh Beale (2000–2003). Det senaste tillskottet är Draft Common Frame of Reference (2009), utgiven av Study Group on a European Civil Code and the Acquis Group (Christian von Bar & Eric Clive).

TORGNY HÅSTAD är professor i civilrätt och har varit

justitieråd i Högsta domstolen.

ISBN 978-91-7737-187-8

Köprätt

Torgny Håstad

I BOKEN BEHANDLAS i första hand köprätt enligt

Upplaga 7

Torgny Håstad

Köprätt OCH ANNAN K O N T R A K T S R ÄT T