Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se Titel: Mrs Dalloway Originalets titel: Mrs Dalloway Författare: Virginia Woolf Bearbetning: Richard Larkham Översättning: Catharina Andersson Översättning citatet på s. 11 (Shakespeare, Cymbeline, akt 4, scen 2) och citatet på s. 24 (Shakespeare, Othello, akt 2 scen 4): Carl August Hagberg
N
TL
I VÅ E
.
.
X
X
Lättlästnivå: XX-Large Lix: 22
L ÄT
Boken är en bearbetad version av Mrs Dalloway, utgiven av ELI 2012 © 2017, licensed by ELI La Spiga, Italy © 2019, Vilja förlag Omslag: Lisa Benk Omslagsbild: George Charles Beresford Grafisk form: Klara Hammerth Första upplagan 2019 Ä ST
LARG
ISBN 978-91-7723-752-5 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är fritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
MRS DALLOwAY VIRGINIA wOOLF
Bearbetning: Richard Larkham Översättning: Catharina Andersson
Personer i boken: Clarissa Dalloway – en medelålders kvinna i överklassen. Hon är styrd av plikter, och drömmer om ett annat liv. Lucy – Clarissas husjungfru. Peter Walsh – den man Clarissa var kär i när hon var ung. Hugh Withbread – en gammal vän till Clarissa. Arbetar vid hovet. Richard Dalloway – Clarissas make. Han är politiker, sitter i parlamentet. Elizabeth Dalloway – Clarissas och Richards dotter. Miss Kilman – undervisar Elizabeth i historia. Hon är förälskad i Elizabeth. Septimus Warren Smith – psykiskt sjuk ung man som stred i första världskriget. Lucrezia Warren Smith (även kallad Rezia) – en ung kvinna från Italien. Gift med Septimus Warren Smith. Doktor Holmes – den läkare Septimus Warren Smith först får hjälp av. Sally Seton (senare Sally Rosseter) – Clarissas bästa väninna från ungdomen. Sir William Bradshaw – läkare som är specialiserad på psykiskt sjuka. Lady Bruton – ogift, respekterad kvinna i Clarissas bekantskapskrets.
1 Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv. Lucy, som var mrs Dalloways husjungfru, hade fullt upp med annat. Och det är ju en sådan frisk och vacker morgon, tänkte Clarissa Dalloway. Hon mindes en lika vacker dag för många år sedan, när hon var 18 år. Det var i familjens sommarhus Bourton. Hon hade öppnat dörrarna ut till terrassen och andats in den friska, stilla luften. 5
Hon hade känt att något hemskt var på väg att hända. Hon hade stått där och sett på blommorna, träden och fåglarna. Senare samma dag hade Peter Walsh sagt: ”Stod du och pratade med grönsakerna?” Peter Walsh – snart skulle han komma hem från Indien. Clarissa mindes hans ögon, hans fickkniv, hans leende och hans tjurighet. Clarissa stod på trottoaren och väntade på att en bil skulle passera. Hon var en förtjusande kvinna. Full av energi, trots att hon var över femtio. Hon var vithårig nu, hade blivit det efter sin sjukdom. När hon gick över Victoria Street slog Big Ben: först den lilla melodin, sedan timslaget. Dong! 6
Det var det här hon älskade: livet, London, detta ögonblick i mitten av juni. Kriget var över. Allt vaknade till liv i den gråblå morgonluften. Hon älskade det. Och på kvällen skulle hon ha fest. Clarissa gick in i St. James Park. Men vem kom gående där? Hennes gamla vän Hugh Whitbread! – God morgon, Clarissa! sa Hugh något överdrivet. Vart är du på väg? – Åh, jag är bara ute och går, sa mrs Dalloway. Jag bara älskar att promenera i London. Det är faktiskt bättre än att promenera på landet. De flesta kom till London för att gå på museum eller opera. Paret Whitbread kom för att ”gå till doktorn”. 7
– Är mrs Whitbread sjuk igen? frågade mrs Dalloway. – Inget allvarligt, sa Hugh. Han lovade att han och hans fru Evelyn skulle komma på Clarissas fest samma kväll. Så skyndade han vidare. Då kom Clarissa att tänka på sin hatt. Den kanske inte var passande så här tidigt på dagen? Hugh fick henne alltid att känna sig för enkelt klädd – men han var en bra människa. Fast hennes man Richard tyckte inte om honom. Och Peter Walsh hade aldrig förlåtit henne för att hon tyckte om Hugh. Tänk vad hon och Peter grälade den där sommaren på Bourton! Han hade kallat henne ”den perfekta värdinnan”. (Hon hade gråtit över det senare på sitt rum.) 8
Hon hade gjort rätt som inte gifte sig med Peter Walsh. Det måste finnas lite frihet i ett äktenskap. Det fick hon av Richard, och han fick det av henne. (Var befann han sig denna morgon, förresten? Något sammanträde?) Med Peter skulle hon ha varit tvungen att dela allt. När hon bröt med honom i trädgården på Bourton var hon säker på att hon gjorde rätt. Annars hade båda gått under. Trots det sörjde hon i flera år. Och så det hemska ögonblicket flera år senare, när någon berättade att Peter hade gift sig med en kvinna han mötte på båten till Indien! Han var tydligen mycket lycklig – även om han inte hade gjort ett dugg av allt det de hade pratat om. Hans liv var ett fiasko. 9
Hon blev arg när hon tänkte på det. Hon kom ut från parken och stannade en kort stund för att titta på bussarna vid Piccadilly. Så gick hon vidare. Clarissa kände sig ung, men samtidigt så gammal. Hon fick en känsla av att vara utanför, utanför och helt ensam. Hon hade alltid haft känslan av att det var mycket, mycket farligt att leva en enda dag till. Hon stannade tankfullt vid ett skyltfönster. Hon kunde inga språk, ingen historia, och hon läste nästan inga böcker nu för tiden. Hennes enda talang var att hon förstod sig på människor. Spelade det då någon roll att hon en dag måste upphöra att existera? Att allt bara skulle fortsätta utan henne? 10
På sätt och vis skulle hon finnas kvar på Londons gator. Peter skulle finnas kvar, de levde inom varandra. Hon suckade och tittade i skyltfönstret. Där låg en uppslagen bok. Hon läste: Räds ej mer för solens glöd Ej för bistra vintersnön Clarissa gick tillbaka mot Bond Street. Hon skulle vilja vara som Richard. Han gjorde saker för sakernas egen skull. Själv gjorde hon saker för att folk skulle tänka och tycka si eller så om henne. Hon stannade till utanför en butik som sålde handskar. Clarissa älskade handskar. Det gjorde inte hennes dotter Elizabeth. Hon brydde sig mest om sin hund och sin lärare miss Kilman! 11
Richard sa att det där med miss Kilman nog bara var en fas som alla flickor går igenom. Att vara förälskad. Men varför i miss Kilman? (Även om det var väldigt synd om henne, för hon var fattig.) Miss Kilman med sin gröna regnrock. Åh, hon hade ett sådant överlägset sätt! Clarissa kände sig alltid underlägsen miss Kilman. Hon fick Clarissa att känna sig dålig. Kanske för att hon var rik? I ett annat liv skulle hon ha älskat miss Kilman, ingen tvekan om det! Men inte i den här världen. Clarissa gick vidare till Mulberrys blomsterhandel och hälsades välkommen av miss Pym. Miss Pyms händer var alltid röda, som om de hade stått i kallt vatten med blommorna. (Hon såg äldre ut i år.) 12
Där fanns riddarsporrar, luktärter och syrenkvistar. Och nejlikor, massor av nejlikor. Där fanns rosor, där fanns irisar. Clarissa andades in doften av mylla och trädgård. Hon talade med miss Pym medan hon gick från vas till vas. Plötsligt hördes en hög knall från gatan. – Kära nån, dessa bilar! sa miss Pym. Hon gick fram till fönstret för att titta. När hon kom tillbaka log hon ursäktande, som om dessa bilar var hennes fel. Den höga knallen kom från en bil som hade svängt in precis vid blomsterhandeln. Folk stannade och stirrade. De hann se ett mycket betydelsefullt ansikte i bilen. Sedan drog en manshand för en gardin och det fanns inget att se längre. 13
Ryktena började genast surra: Var det prinsen av Wales? Var det drottningen, eller premiärministern? Vems ansikte var det? Ingen visste. Septimus Warren Smith var runt trettio år gammal. Han var blek, hade ljusbruna ögon och böjd näsa. Han var klädd i bruna skor och sliten rock. Nu stod han på trottoaren, och kom inte fram. Allt hade stannat av. Bilen stod stilla utanför blomsterhandeln. Alla stirrade på bilen. Även Septimus. Det är jag som står i vägen, tänkte han, för det kändes som om alla tittade på honom. – Kom, Septimus, sa hans fru Lucrezia. Kom, så går vi. Hon var en liten italiensk kvinna med stora ögon och spetsigt ansikte. 14
Avbruten igen! tänkte han. Alltid ska hon avbryta. – Vi måste komma bort från folk, sa han. Han reste sig hastigt. – Dit bort, där det står stolar under ett träd, sa han. De gick till trädet och satte sig. Där var flygplanet igen! Det svängde uppåt, uppåt, rakt uppåt. Vit rök strömmade ut där bak och bildade ett T, ett O, ett F.
19