KALLOCAIN KARIN BOYE
www.viljaforlag.se ISBN: 978-91-7723-744-0
ISBN: 978-91-7723-744-0
R SE
T
Det här är en bearbetad version av Kallocain. Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.
KALLOCAIN
Leo Kall har uppfunnit ett medel, kallocain. Det ska hjälpa Staten att få människor att säga sanningen. Men då visar det sig att många drömmer om ett helt annat samhälle …
KARIN BOYE
Romanen Kallocain skildrar ett framtida samhälle där Staten styr och kontrollerar allt.
A
BE R
ID L ÖS
ÄTTEL
Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se
L ÄT
E
X
.
.
I VÅ
Lättlästnivå: X-Large Lix: 22
N
Titel: Kallocain Författare: Karin Boye Boken är en bearbetad version av Kallocain som gavs ut första gången 1940 Bearbetning: Tomas Dömstedt, 2019 Omslag: Nils Olsson Grafisk form: Klara Hammerth © 2019 Vilja förlag Ä ST Första upplagan 2019 TL LARG
ISBN 978-91-7723-744-0 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är fritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
KALLOCAIN KARIN BOYE
Bearbetning: Tomas Dรถmstedt
Personer i boken: Leo Kall – kemist som uppfinner ett medel som får människor att tala sanning Linda – Leos fru Edo Rissen – Leos chef Karrek – polischef
Förord Kallocain är en berättelse om ett påhittat samhälle i framtiden. Staten styr allt och bevakar människorna med polis och militär. Alla övervakas och kontrolleras. Människorna kallas medsoldater. Deras enda uppgift är att vara till nytta för Staten. De bor i enkla lägenheter under marken. Det är endast en sak som Staten ännu inte har kontroll över: människornas tankar. Kallocain skrevs 1940. På den tiden användes ofta tilltalet ni istället för du. 3
Prolog Den här boken kan verka meningslös, men jag skriver ändå. För att jag vill och måste. Jag har varit fånge här i över tjugo år. Hela tiden har jag arbetat som kemist. Livet är faktiskt ganska likt det jag levde förr, när jag var fri. Maten är något sämre här än hemma i Kemistaden nummer 4. Jag kommer heller inte ut i friska luften så ofta. Men sådant vänjer man sig vid. 5
Det värsta var att jag skildes från min fru och mina barn. Jag vet inte ens vad som hänt dem. Med åren har jag börjat trivas mer och mer med min tillvaro. Här har jag inget att oroa mig för. Jag kan på sätt och vis känna mig friare än i friheten. Men jag måste ändå skriva ner mina minnen från mitt tidigare liv.
6
1 Jag var nästan fyrtio år och trivdes bra med mitt jobb på laboratoriet. En dag fick jag ett glädjande besked. En chef skulle komma dagen därpå och kontrollera min nya uppfinning. Så fort signalen ljöd den dagen skyndade jag mig i väg. Signalen talade om att arbetet var slut för dagen. Jag bytte arbetskläderna mot fritidsuniformen. Sedan sprang jag in i hissen och åkte upp till gatan. 7
Vi hade fått bostad i samma område som jag jobbade, så jag hade licens för att vistas över jord. Jag njöt alltid av att få vara ute en stund i luften. Jag väntade på Linda vid metrostationen. Hon var på väg hem från fabriken. Jag stod och såg på alla medsoldater som vände hemåt. Deras licenser kontrollerades. Längs muren med taggtråd på gick vakter. Jag visste att förr i tiden måste människor lockas till arbete genom större bostäder, godare mat och vackrare kläder. Numera behövdes inget sådant. 8
Det fanns bestämda bostäder som var lika för alla. Ett rum för ogifta, två rum för en familj. Det räckte bra. Maten kom från ett centralt kök och fick duga åt alla. Våra kläder var lika för alla, för man och kvinna. En uniform för fritiden, och en för militärtjänsten. Nu såg jag Linda komma. Ljudet från militärens flygövningar gjorde att vi inte kunde prata med varandra. Hon såg i alla fall min glada min. När hissen fört oss ner i bostadshuset hördes bara bullret från metron. Ändå började vi inte prata förrän vi kom in i familjerummet. 9
Där hade vårt hembiträde dukat fram kvällsmaten. Hon hade också hämtat barnen från barnvåningen. – Jag kan berätta något roligt, sa jag till Linda. Mina experiment har kommit så långt att jag får börja testa på människor. – Vilken chef ska bedöma dem? – Det blir nog Rissen. Edo Rissen var min närmaste chef. Tidigare hade han jobbat på samma fabrik som Linda. Jag misstänkte att hon gillade honom. Hur nära hade deras förhållande varit? I en stor fabrik kunde de lätt smyga undan tillsammans. 10
Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att hon älskade Rissen, och inte mig. Jag måste ta reda på om det var så. Linda var underbar och stark. Men jag förstod henne inte. Det oroade mig, och det kändes som om hon kunde se allt jag tänkte. Många föräldrar skilde sig när deras barn blivit stora nog för barnlägret. Skilde sig, gifte om sig och skaffade nya barn. Vi hade tre barn. Vår äldste son Ossu var åtta år. Han hade varit ett år i barnlägret och var redan en duktig medsoldat. 11
Sedan hade vi Maryl och yngsta dottern Laila. De var kvar hemma hos oss. Ibland kunde jag längta efter tiden när barnen var små. Jag vågade inte tänka på när Maryl och Laila också skulle vara borta. När de liksom Ossu skulle komma hem bara två kvällar i veckan. Det var en svaghet att tänka så, och jag lät ingen veta det. Inte ens Linda, för hon var aldrig svag. När jag nu berättade om mitt arbete frågade hembiträdet: – Vad är det för experiment? 12
– Det är något jag hoppas Staten kommer att få nytta av, sa jag. Ett medel som får människor att avslöja sina hemligheter. Ni har kanske hört talas om hur alkohol användes förr, och hur man blev av det? – Ja, jag vet att det gjorde hemmen olyckliga och förstörde hälsan. – Alldeles riktigt, sa jag. De berusade kände ingen skam eller rädsla. Därför avslöjade de ofta hemligheter. Jag såg på hembiträdet och fortsatte: – Mitt medel verkar på samma sätt. Snart kan ingen brottsling förneka sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre. 13
– Men är det rätt? sa hon. – Ja visst. Känslor och tankar kan inte vara varje människas ensak. Medsoldaten tillhör ju Staten, eller hur? Hon gav mig en hastig blick, men tittade sedan ner. Jag sa: – Inte har ni något att vara rädd för, medsoldat. Medlet ska inte användas för att avslöja privata småsaker. Det är till för allas trygghet, för Statens trygghet. Hembiträdet nickade. Så sa hon: – Jag kom just på att det har kommit ett brev till er. Brevet var från Propagandaministeriets sjunde byrå. Det började: 14
Medsoldat Leo Kall, Kemistaden nummer 4. Med anledning av ert tal på Ungdomslägrets fest i april i år … Jag tänkte tillbaka på festen som jag mindes väl. Den hade hållits för att ta avsked av de unga flickor som skulle flyttas till någon annan stad. Så gjorde man för att fördela arbetskraften och få balans mellan könen. De som skickades i väg skulle snart trivas i sin nya stad. Men man skulle aldrig mer få se dem. För att undvika spioneri fick man inte röra sig fritt mellan städerna. Det var ändå en glad fest, eftersom man visste att allt var för Statens bästa. 15
Själv var jag där den kvällen för att jag gjorde polis- och militärtjänst. Min uppgift var att hålla koll på vad som hände i salen. Efter en stund lade jag märke till en kvinna. Hon såg så allvarlig ut, och ville inte delta i festandet. Hennes dotter var en av dem som skulle flyttas. Själv kände jag saknad efter Ossu, trots att han kom hem två gånger i veckan. Jag hoppades att han skulle få stanna i Kemistaden när han blev vuxen. Jag var en av dem som skulle hålla tal den kvällen. 16
Jag hade förberett mig noga, men tyvärr lade jag till några ord på slutet som jag kom på just då: – Medsoldaterna känner ibland smärta, trots sin glädje över att tjäna Staten. Det kan man förstå, när de måste skiljas från sina kära för alltid. Folk applåderade och jublade. Men jag såg också några som inte gjorde det. Kanske var de angivare.
17