www.viljaforlag.se
LOUISA mAY AlCOtt
R SE
T
UNGA KVINNOR
A
Det här är en bearbetad version av Unga kvinnor. Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.
BE
Förutom arbete, fylls deras dagar med lek, hemligheter, romanser och både roliga och otäcka händelser.
UNGA KVINNOR
Deras far är ute i kriget, så flickorna får hjälpa sin mamma att tjäna pengar och ta hand om hemmet. De uppfostras till att bli självständiga unga kvinnor.
LOUISA mAY ALCOTT
Systrarna March växer upp i en småstad i 1860-talets USA. Meg, Jo, Amy och Beth är väldigt olika, men tycker mycket om varandra.
R
ID L ÖS
ÄTTEL
Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se
L ÄT
I VÅ
E
.
.
N
Titel: Unga kvinnor Originalets titel: Little women Författare: Louisa May Alcott Bearbetning: Silvana Sardi Översättning: Catharina Andersson, 2019 Boken är en bearbetad version av Little Women, utgiven av ELI 2015 © 2017, licensed by ELI La Spiga, Italy © 2019 Vilja förlag Omslag: Klara Hammerth Omslagsbild: iStockphoto Ä ST TL Första upplagan 2019 Lättlästnivå: X-Large X Lix: 21 LARG ISBN 978-91-7723-675-7 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
UNGA KVINNOR LOUISA mAY AlCOtt
Bearbetning: Silvana Sardi Översättning: Catharina Andersson
Personer i boken: Fru Margaret March – mamma till Meg, Jo, Amy och Beth. Meg – äldst av systrarna och älskar fina saker och kläder. Jo – skriver noveller och bryr sig inte det minsta om hur hon ser ut. Amy – älskar att rita och glömmer att tänka på andra ibland. Beth – spelar piano och är omtyckt av alla för att hon är så snäll. Herr March – pappa till de fyra systrarna. Hannah – hembiträde hos familjen March. Herr Laurence – en rik gammal man som är granne till familjen March. Laurie – barnbarn till herr Laurence och ofta på besök hos familjen March. Herr Brooke – Lauries privatlärare som blir förälskad i Meg.
1. Jul – Det är hemskt att vara fattig när det är jul, klagade Meg och såg på sin slitna klänning. – Jag vet, en jul utan julklappar är ingen riktig jul, sa Jo. – Det är orättvist att andra får en massa saker, sa Amy sorgset. – Men vi har mamma och pappa och varandra, sa Beth tyst. De fyra systrarna satt vid brasan i vardagsrummet. De väntade på att deras mamma skulle komma hem. 5
Deras pappa var ute i kriget som så många andra amerikanska män vid den här tiden. – Pappa kommer inte att vara hemma till jul, sa Meg. Mamma säger att det blir en hård vinter för alla, särskilt för soldaterna. Och det är inte tal om några julklappar. De satt en stund och tänkte på vad de önskade sig till jul. De hade varsin dollar att handla för. Jo ville ha en bok. Meg ville ha något fint att ha på sig. Beth önskade sig nya noter att spela efter på pianot. Amy ville ha ritpennor. Deras pappa hade varit rik en gång i tiden, men han förlorade allt när flickorna var små. 6
– Jag skulle mycket hellre strida vid pappas sida än att sitta här och sticka sockor till soldaterna, sa Jo. – Åh, Jo! skrattade Beth. Du är ju som en storebror för oss. Vi behöver dig här hemma. De skrattade, men så tittade Amy på klockan på väggen ovanför öppna spisen och såg att den var sex. Flickorna glömde alla bekymmer och Beth ställde sin mammas tofflor vid brasan så att de skulle bli varma. – Mamma behöver verkligen nya tofflor. De här är så gamla, sa hon. – Jag köper nya till henne i julklapp, sa Jo ivrigt. – Nej, jag gör det, jag är äldst, sa Meg. 7
– Vi kan väl allihop köpa något till henne, i stället för till oss själva? sa Beth. – Vilken bra idé! sa de andra. – Då ska jag ge mamma nya handskar, sa Meg. – Och jag köper tofflor, sa Jo. – Jag ska ge henne näsdukar, sa Beth. – Och jag ska ge henne en liten flaska parfym. Då får jag pengar över till mina pennor, sa Amy. De andra skrattade. Amy var yngst, så hon fick vara lite självisk. De kom överens om att gå och handla nästa dag. Sedan pratade de om pjäsen som de övade på inför julafton. 8
Det var en tradition i familjen och det var alltid lika roligt. När fru March kom hem satt hennes fyra döttrar glatt småpratande framför brasan. Just den kvällen hade hon en överraskning åt dem. Det hade kommit ett brev från deras pappa, och hon läste det för dem. Han skrev om kriget och livet som soldat utan att klaga en enda gång. Och han berättade hur mycket han saknade sina flickor därhemma. Han var säker på att de inte hade glömt vad han sagt till dem när han åkte. Han visste att de var snälla mot sin mamma och troget skötte sina sysslor. 9
När han kom hem skulle han vara stoltare än någonsin över sina unga kvinnor. De grät allihop och saknade honom ännu mer än förut. Innan de gick till sängs spelade Beth på det gamla pianot medan de sjöng allihop, precis som de gjorde varje kväll. Så blev det julaftons morgon och Jo vaknade först. Hon väckte de andra och de gick nerför trappan, men deras mamma var inte där. – Hon är nog ute och hjälper någon fattig, sa Hannah. Hannah hade bott hos dem sedan Meg föddes. 10
Hon var mer som en vän än ett hembiträde för dem. Just då kom fru March in. – God jul, mina fina flickor, sa hon och kysste dem en i taget. – Var har du varit? sa Jo. – Hos en mamma med sju hungriga barn. De har inget att äta eller dricka. Kära flickor, vill ni ge dem er frukost, som en julgåva? sa fru March. Hon visste redan att de skulle säga ja, och snart var de på väg med matkorgar till den stackars familjen Hummel. Hannah tände en brasa i familjen Hummels spis medan flickorna bjöd de hungriga barnen på maten. 11
När de kom hem igen åt systrarna bara bröd och mjölk till frukost. Men de var så glada ändå, särskilt när de gav sin mamma julklapparna de hade köpt till henne. Den kvällen roade sig systrarna med att spela teater. När pjäsen var slut sa fru March att det var dukat till middag för alla i köket. Till allas överraskning var bordet fullt av glass, kakor, pajer, gotter och choklad. – När gamla herr Laurence fick höra vad ni gjorde för familjen Hummel skickade han över allt det här, berättade fru March. Herr Laurence var deras granne och en gammal fin herre. 12
Han bodde i ett stort hus med sitt barnbarn Laurie. Men de kände dem inte särskilt väl. – Minns ni när katten rymde och Laurie hittade den? sa Jo. Vi började prata, men så fick han se Meg och blev blyg och gick sin väg. Vi måste försöka prata med honom. Jag är säker på att han är ensam. Morgonen därpå fick Meg och Jo en inbjudan till en nyårsfest. Meg tyckte att det skulle bli roligt, men var bekymrad över Jos klänning. Precis som hennes egen klänning var den gammal och sliten. Men Megs klänning var åtminstone inte trasig där bak. 13
Jo, som inte brydde sig så mycket, lovade att stå med ryggen mot väggen hela kvällen. När kvällen var inne var de två flickorna så söta, trots sina gamla kläder. Meg hade högklackade skor som var för små, men hon ville absolut gå i dem. På festen pratade Meg glatt med de andra flickorna. Jo stod mot väggen. Hon hade tråkigt, och till slut hittade hon en undanskymd vrå där hon kunde gömma sig. Plötsligt märkte hon att hon inte var ensam. Där stod även Laurie! De skrattade, och snart började de roat prata om alla på festen. 14
Laurie verkade intresserad av Meg och sa att hon var söt. Efter en stund hörde Jo att Meg ropade på henne. Hon satt på en soffa och höll sig om foten. Hon kunde inte ta ett steg. – Jag visste att du skulle göra illa dig i de där skorna. Hur ska jag nu få hem dig? sa Jo. – Ingen fara, sa Laurie. Jag kör hem er i farfars vagn. – Åh nej, det är för tidigt! Inte vill du gå ifrån festen redan, sa Meg. – Ingen fara, jag går alltid hem tidigt, sa Laurie. Så den kvällen fick flickorna åka hem med häst och vagn. En perfekt avslutning på en underbar kväll. 15
Men redan nästa dag måste flickorna tillbaka till sina plikter. Meg till de fyra bortskämda barnen hon undervisade och Jo till arbetet hos deras rika faster, som alltid var på dåligt humör. Fastern var gammal och behövde någon som kunde hjälpa henne i hemmet.
16