9789177195054

Casual Friday ELISABETH MELLQVIST

harpercollins.se info@harpercollins.se © Elisabeth Mellqvist 2025 Omslagsdesign: Emma Graves Omslagsbild: Shutterstock Sättning: Type-it AS, Trondheim Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2026.

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-7719-505-4

FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Till Karin och Nora Ni är viktigast, alltid.

Kapitel 1

Mathieu

A

”

h merde!” Mathieu Lefèvre silade hastigt in kall luft mellan tänderna för att kyla ner sin skållade tunga. Det var omöjligt att få en vältempererad cappuccino på Charles de Gaulle, något som han glömt den här tidiga morgonen efter en alldeles för kort och dålig natts sömn. Han ställde försiktigt ner pappersmuggen på golvet mellan sina svarta mockaskor och såg på kollegan som satt bredvid honom. ”Du råkade inte köpa en vatten också?”

Ronan Shanley halade upp en flaska Vittel ur sin axelremsväska och gav den till Mathieu. De hade en enkel, otvungen kommunikation, mindre chef-medarbetare och mera goda kollegor, vana att resa tillsammans vid det här laget. ”Hur mår du? Du ser …” Ronan verkade leta efter en beskrivning som inte skulle förolämpa hans chef, men kom inte på något bättre än du ser ut som att du behöver det där kaffet. ”Klockan är inte ens sju”, avfärdade Mathieu kommentaren, väl medveten om att han var långt ifrån så pigg som han borde inför en veckas lång revision. ”Är inte du trött, du är ju mindre morgonmänniska än vad jag är?”

7

”Jo, men jag ser fram emot den här resan! Jag har hört mycket bra om Stockholm, bland annat att de har en Pride som är fantastisk. Inte nu då, och vi ska ju jobba, men det känns ändå härligt att få byta miljö ett par dagar.”

I vanliga fall älskade Mathieu att resa, men han hade svårt att uppbåda någon riktig entusiasm den här morgonen. Han var chef för internrevisionen på det franska finansbolaget Reditus, en tjänst han hade fått som kompensation när ett annat jobb gått förlorat. Planen hade varit att använda positionen som en språngbräda vidare till något annat, men han hade svårt att komma loss. Jobbet hade många fördelar på pappret, som att han löpande fick besöka något av de över trettio kontoren världen över. Men det blev mer och mer ostimulerande att revidera och kontrollera Reditus verksamhet, när det han egentligen ville göra var att leda och utveckla den. Ronan däremot såg på sitt jobb som en yster hundvalp såg på en pipande tuggleksak. ”Men du ser inte fram emot den här revisionen, eller har jag fel?” ”Jodå”, svarade Mathieu utan övertygelse. ”Men du vet …”, han lutade sig lite närmre Ronan, ”ju sämre det går för en verksamhet, desto mer defensiva och lätt­irriterade är de vid revisionen.” ”Fast de har ju Hållbar.” ”Jo”, instämde Mathieu. Stockholmskontoret förvaltade Reditus Hållbar, en av de globala flaggskeppsprodukterna. ”Men en fond som presterar väl, och ett fåtal andra som tickar på men inte sticker ut i konkurrensen …”

Mathieu skakade på huvudet. Han hade tappat förtroendet för människorna som ledde Stockholmskontoret redan när han började förbereda revisionen.

8

”Så vi behöver ha extra fokus på att förstå hur de planerar att komma på rull igen, förutom att kontrollera att de följer policy­er och regelverk. Det blir bra.” Ronan tittade uppmuntrande på Mathieu, hans optimism strålade i det fräkniga ansiktet. ”Om du säger det så.” Mathieu tog upp kaffemuggen från golvet igen och tog av locket. Han blåste försiktigt innan han drack. Ronan höll fram en papperspåse och Mathieu plockade upp en croissant som han doppade i cappuccinon och tog en nätt tugga av, mån om att inte smula ner kostymen. Han tuggade under tystnad. ”Hur var förresten din dejt?”

Ronan tittade nyfiket på honom. ”Vi sågs på ett glas.” ”Och?” frågade Ronan och Mathieu fick återigen bilden av en hundvalp, som spänt väntade på en godisbit. ”Nej.” Mathieu skakade bistert på huvudet.

Ronan var lite av en pratkvarn, men han visste också när han skulle hålla tyst, vilket Mathieu satte stort värde på.

Mathieu kvävde en gäspning, ett ytligt tecken på en djupare kraftlöshet som kom av att själv, gång på gång, bli granskad och utvärderad utan att möta kraven, varken på jobbet eller privat. Den konstanta känslan av tillkortakommande skavde inom honom.

Priority boarding till deras flight ropades ut och snart satt de på planet. Trots det extra benutrymmet, den lediga platsen mellan honom och Ronan och sovmasken med lavendel som han fått av sin syster i födelsedagspresent (han hade varit skeptisk men sedan älskat den) kunde han inte komma till ro.

En liten stund på terminalen hade tankarna på den senaste kvinnan han träffat stillnat, men kom nu tillbaka med full 9

kraft. Han sköt upp sovmasken i pannan, tog fram telefonen och tittade åter på hennes meddelande.

Jag tror inte vi ska ses mer. Jag är ledsen. Ta hand om dig. x Det hade varit lättare att hitta formuleringen den här gången, han hade sagt samma ord förut. Hon hade lyssnat, svarat, de hade problematiserat och diskuterat. Hon hade tackat honom för hans uppriktighet, och eftersom han skulle upp tidigt hade de inte gått hem tillsammans. Men innan de skilts åt hade hon kysst honom, innerligt och länge. Kyssen hade inte känts som ett avsked. Uppenbarligen hade han läst hela situationen fel.

Precis när han varit på väg att somna, hade meddelandet kommit. Det sved när han tänkte på det. Inte på henne så mycket, hon var fin men det kändes inte som att de klicka­de på ett djupare plan. Det som värkte, fysiskt värkte, var saknaden av allt det han aldrig skulle få uppleva, om man nu kunde sakna något man aldrig haft. Men han hade inget annat ord för den molande känslan i bröstet, hur klichéartat det än lät.

Mathieu suckade, kände Ronan snegla mot honom men valde att inte möta kollegans blick. Istället raderade han hela meddelandetråden och kvinnans nummer. Det hade så klart varit snyggare att svara henne och skiljas som vänner. Men han ville inte ha en till vän. Han ville komma vidare med sitt liv, tillsammans med någon annan. Han begärde inte den stora passionen, i det här läget kunde det räcka bra med en ljummen förälskelse som övergick i stillsam förnöjsamhet. Samtidigt förstod han varför hon avslutade deras korta förhållande – precis som dem som kommit före henne ville hon ha något han inte kunde ge.

10

Kapitel 2

Malin

N

ervositeten sjönk undan i takt med att pulsen ökade, men Malin Holm betvivlade ändå att detta var en bra strategi. Eftersvettningar och rödblossande kinder passade inte i styrelserum. Men den snabba löprundan var det enda alternativet för att bli kvitt den olustiga känslan i kroppen, den som signalerade att hon hade missat något trots att hon hade gått igenom alla dokument gång efter annan. Hennes arbetsgivare, sedan en månad tillbaka, var den svenska delen av Reditus Asset Management. Enligt hemsidan var Reditus en ledande kapitalförvaltare med säte i Paris, verksamhet i 36 länder och 5 000 medarbetare världen över. Det svenska kontoret var ett av de minsta med bara ett femtiotal anställda och, vad Malin förstått först när hon tillträtt tjänsten, ett av de minst lönsamma. Som HR-chef på Reditus var hon bland de främsta i skottlinjen för Audit Interne, internrevisionen, på skämtsamt allvar kallad för den franska inkvisitionen.

Med många år som HR inom bankväsendet bakom sig var hon inte okunnig inom området revision, snarare tvärtom. Men det hade varit fint om hon haft lite mer tid att förbereda sig, och 11

framför allt om hon hade haft ett team att luta sig mot. Men hon var HR-chef utan att vara chef för någon alls. Dessutom hade hon inte fått någon bra start med de tre kollegor som, tillsammans med henne, utgjorde den svenska ledningsgruppen. Knepiga människor fanns det i alla branscher, och var för sig var kollegorna trevliga. Men det hade inte tagit lång tid förrän hon märkt att samarbetet haltade.

Malin joggade förbi Djurgårdsbron och fortsatte ut mot Sjöhistoriska museet, där hon sicksackade mellan turistande flanörer, hunddagis på promenad och andra lunchlöpare. Vattnet i Djurgårdskanalen glittrade i septembersolen, andhämtningen var stabil den höga takten till trots, och en kort stund fylldes hon med både självförtroende och kämpaglöd. Hon skulle ta sig igenom den här revisionen och hon skulle slå dem med häpnad.

I samma stund surrade hennes mobil och i farten tog hon upp den ur sidfickan för att kolla meddelandet.

Hej Malin, revisorerna är strax här, var är du? Lunch i Vänern om 10 min. /CF Malin stannade abrupt och drog efter andan. Tio minuter?

De skulle träffas först om en timma! Senast i fredags hade Claes avfärdat lunch med revisorerna, sagt att det räckte med kaffe och kaka när de kom. Här stod hon svettig och andfådd, och kände irritationen i bröstet. Claes Fahlman, vd på Reditus Sverige, hade med sina pigga gröna ögon och positiva uppsyn gett ett förvirrat men trevligt intryck när han intervjuade henne för tjänsten. Han hade kommit sent och andfådd till deras första möte, ursäktat sig med att sonens tandläkarbesök hade dragit ut på tiden, och intervjuat henne iklädd cykelmundering à la Tour de France. Men det som framstått som en engångsföreteelse hade hon insett var del av ett mönster, 12

och ännu en gång behövde hon parera hans dåliga planering.

Malin gjorde ett snabbt överslag. Med mer än två kilometer tillbaka till kontoret, och dusch inräknat, skulle hon omöjligen hinna. Men vad kunde hon göra nu mer än att hoppas att tio minuter var optimistiskt räknat? Var inte fransmän kända för att alltid komma för sent? Hade hon tur skulle någon av revisorerna kommentera den exklusiva racercykeln som Claes hängde på specialbeställda krokar inne på sitt kontor. Ställde man frågor om cykeln fick man räkna med att fastna inne hos Claes, det miss­taget hade hon själv gjort.

Med järnsmak i munnen och pulsen på maxnivå sprintade Malin det sista kvarteret till Reditus pampiga ingång på Strandvägen. I höjd med porten drog hon efter andan och kollade på klockan. Bra tid ändå, konstaterade hon nöjt innan hon registrerade de höga ropen och hysteriska skratten från två tonåringar på en elskoter som körde rakt mot henne med hög fart. Idioter, hann hon tänka innan hon kastade sig åt sidan, samtidigt som någonting smällde hårt in i bröstkorgen. Smärtan var omedelbar och så kraftig att det för ett ögonblick blixtrade framför ögonen. Instinktivt blev andningen snabb och ytlig, och Malin kramade armarna mot revbenen som för att hindra en explosion. En lång svordom rann ur henne, och hon stapplade till i sitt försök att fokusera innan hon hittade en bildörr att hålla sig i, samma dörr som någon uppenbarligen smällt upp utan att se sig för. ”Madam, are you okay?”

Rösten lät orolig. ”Fine. I don’t know …” Hon vände sig om och försökte fokusera blicken, noterade att mannen framför henne tog emot en silvrig resväska och en resegarderob från en taxichaufför, som 13

efter att han stängt igen bakluckan till sin bil kom fram och gav henne en irriterad blick. ”Kan du stänga dörren, jag får inte stå här.” ”Hon har precis fått en hård smäll, ha lite tålamod”, svarade mannen skarpt till chauffören på engelska. Men Malin höll upp en hand och tog ett svajigt steg åt sidan så att dörren kunde slås igen. Hon hade i sitt försök att komma undan elskotern hoppat åt sidan, precis som bildörren öppnades. Hade inte kostymmannen sett sig för innan han öppnade dörren? Och hur kunde det fortfarande göra så ont?

Utan att tänka efter drog Malin ner dragkedjan på löpar­ jackan och rullade sedan försiktigt upp sitt linne för att ta sig en titt på skadan. I ögonvrån såg hon ännu en man sälla sig till dem, kort, rödhårig. Mellan läpparna hängde redan en cigarett som han tände, drog ett djupt bloss av och blåste ut med en lättad suck. ”Vad hände?” hörde hon honom fråga med låg, förvånad röst, och någon form av brittisk accent. ”Hon sprang rakt in i bildörren, kom från ingenstans”, svarade kostymmannen innan han återigen riktade sin uppmärksamhet mot Malin.

Vad var det för en dryg person som inte kunde erkänna att han varit oaktsam och smällt upp dörren? När linnet gled ner igen hystade hon upp det i armhålan och vek försiktigt upp sport-bh:ns breda resår till precis under bröstet. Men det var svårt att se något från den här vinkeln, hon behövde en spegel. ”Madam, jag vet inte riktigt vad du håller på med, men behöver du hjälp?”

Nu registrerade hon accenten, fransk. ”Vad vill du göra, hålla upp min topp? Kan du se om jag har 14

skrapat upp huden?” frågade hon medan hon försiktigt tryckte på det röda märke som bildörren efterlämnat. ”Det var absolut inte det jag menade med hjälp”, utbrast han bestört. ”Snarare om jag ska ringa någon eller …” Men så böjde han på knäna och synade hennes revben. ”Det är ett rött märke”, sa han med låg röst. ”Du kommer säkert få ett rejält blåmärke, men det blöder inte.” ”Tack, det var ju bra”, svarade hon medan hon försiktigt rullade ner tröjan över magen igen och lät en blick svepa över honom. Vid första anblick var han en typiskt tråkig, välklädd finansman. Men så noterade hon chokladbrunt vågigt hår med stänk av kola, brungröna ögon och ett par rediga mörka ögonbryn. Kanske inte så tråkig ändå, slog det henne. Malin behövde sluta kolla på honom, så hon såg upp mot fönstren på tredje våningen där Reditus huserade och där lunchen strax skulle serveras. Lunchen hon definitivt skulle bli sen till. Helvete. ”Är du okej nu?” Han såg på sitt armbandsur, en elegant stålpjäs och väldigt bra löparklocka i ett. Svindyr, hade hon insett när hon letat födelsedagspresent till sin bror och sedermera köpt en mer modest variant. Och uppenbarligen hade den här mannen inte heller all tid i världen, för han lät kort på tonen och det tog henne ur förvirringen. ”Absolut.” Ett ”tack” höll precis på att undslippa henne när hon insåg att han verkligen inte förtjänade något tack. Istället svarade hon med den mest sakliga röst hon kunde uppbringa. ”Du kan ju se dig för i fortsättningen. Ha en fin dag.”

Malin korsade den breda trottoaren till Strandvägen 1 och Reditus entré, blippade sitt kort mot läsaren och väntade på att dörren skulle glida upp. Det verkade som att den automatiska dörröppnaren krånglade igen. Hon skulle få be Yvonne att ringa 15

fastighetsvärden. Med ryggen spjärnade hon upp den tunga ekporten, och såg till sin irritation att både kostymmannen och den rödhårige var på väg mot hennes håll. Hon gled in så fort dörrspringan var tillräckligt bred och fortsatte med raska steg över den mjuka vinröda mattan mot hissen. Bakom henne hörde hon steg och det dova ljudet av resväskor som drogs mot mattan. Hissen väntade tacksamt nog på henne, och trots att en av männen ropade Kan du hålla hissen, tack! lät hon dörren glida igen och tryckte på sin våning. De fick vänta, hon hade bråttom.

* ”Och här har vi Malin, till slut. Välkommen Malin, tillbaka från löprundan?” Claes röst var lättsam, men Malin såg på hans ansträngda leende att han blivit nervös av hennes sena ankomst. ”Beklagar att jag är sen”, svarade hon kort och stängde dörren bakom sig till Vänern, kontorets största och finaste mötesrum, där de tre kollegorna i ledningsgruppen redan hade slagit sig ner. Hon såg sig omkring efter en ledig plats och fastnade med blicken på de två män som nu reste sig upp från varsin sida av det stora ovala ekbordet. Herrejävlar. Hon var en idiot – den största av dem alla. Hur hade hon inte fattat att männen på gatan var revisorerna de väntade på? Hon sträckte fram handen och hälsade på den rödhårige som med ett brett, roat flin presenterade sig själv som Ronan Shanley. Smärta sköt ut från bröstkorgen av den kraftiga hälsningen och hon pressade instinktivt handflatan mot bröstkorgen. ”Oh my word, jag beklagar! Jag hoppas att du inte har brutit …”

16

Malin höll upp handen i en stoppgest, ville inte avslöja för sina kollegor hur hon mött deras gäster nere på gatan. ”Tack, det går bra.” ”Är du säker på att du är okej?” Det var den oförsiktiga, tråksnygga mannen. ”Det går över. Malin Holm.” Hon sträckte fram handen. ”Välkommen till Stockholm.” ”Mathieu Lefèvre. Tack för ditt varma mottagande.” Hans bruna ögon glittrade. Han skrattade åt henne!

Handen var sval mot hennes varma. Malin stönade inombords. Det här var ingen bra start på en revision. Den professionella fasaden krackelerade nästan när hon mindes hur hon rullat upp linnet framför honom. Välkommen till Reditus! Vi erbjuder dyra och dåliga fonder, samt svettiga magar.

Medan Ronan återgick till sin plats vid bordet stod Mathieu kvar och betraktade henne med en stram uppsyn, som om han väntade på något. En ursäkt? Den skulle han få vänta länge på i så fall. Hon kastade en blick ut över Nybrokajens glittrande vatten, som var oväntat lockande jämfört med den här lunchen. ”Vackert väder idag” sa hon istället. ”Stockholm visar sig från sin allra bästa sida.” ”Verkligen”, instämde Mathieu. Med en röst så låg att bara hon kunde höra tillade han: ”Bara synd på svenskarna, jag har hört att ni är ett ganska oartigt folk, men jag hade hoppats att det var en lögn.” ”Visst är det intressant med kulturella skillnader. Som fransman vet du säkert allt om hur det är att uppfattas som otrevlig, det kan inte vara roligt att dras med så dåligt rykte. Men nu tror jag det är dags för lunch?”

17

Malin nickade mot bordet som var uppdukat med tygtabletter i klargrönt linne. Mitt på bordet stod en vacker låg blomsteruppsättning i rött, gult och orange, ton i ton med färgerna i de mönstrade gardinerna. Så hon hade fått reda på lunchen i sista minuten, medan receptionisten Yvonne måste haft gott om tid att förbereda.

Hon log mot Mathieu Lefèvre, sträckte ut handen mot platsen han rest sig från och önskade honom bon appetit. För ett ögonblick höll han hennes blick, som om han fortfarande väntade på en ursäkt, men sedan satte han sig åter bredvid förvaltningschefen Carl-Otto Berlén, som precis använde tygservetten för att torka av sina rödbågade glasögon. Efter flera decennier av starka förvaltningsresultat var Carl-Otto en institution i sin egen rätt. Malin hade hellre suttit bredvid honom, han var en förvånansvärt ödmjuk och vänlig man trots alla sina framgångar. Istället tog hon platsen bredvid bolagets vice vd och operativa chef, Johan Magnusson. Han kallades allt som oftast Magnusson, eftersom det under hans femton år på Reditus alltid funnits minst en annan kollega med samma förnamn. Idag fanns det fem Johan på bolaget, och alla gick de vid efternamn som om de spelade i samma fotbollslag. ”Allt okej? Snyggt att komma för sent till just det här mötet.”

Magnusson fyllde hennes glas med bubbelvatten innan han ställde ner flaskan på bordet. Han tog emot snipan med gräddsås och hällde rikligt på sin tallrik innan han skickade vidare den till Malin. Köttbullar och potatispuré var redan upplagt på tallriken, rårörda lingon och pressgurka fanns i små skålar på bordet. Yvonne hade gjort sitt yttersta. ”Visste du att vi skulle äta lunch?” frågade Malin, medan hon försåg sig av såsen och hörde magen kurra.

18

”Vi bestämde det i morse. Såg du inte meddelandet i chatten?” ”Vilken chatt?” ”Ledningsgruppschatten”, svarade han och såg frågande på henne. Med sin stålgrå backslick, stora kropp och samma grå kostym som vanligt påminde Magnusson henne om en grävling. ”Jag har inte tillgång till den, kan du vara snäll och lägga till mig?” ”Nähä? Jaha, jag får titta på det då.” Han stoppade in en köttbulle i munnen och tuggade irriterat, som om det var Malins fel att han fått en pytteliten, extra arbetsuppgift. Hon valde att ignorera sin kollegas trista inställning, och smakade på maten. ”Du svettas som en liten gris, Malin”, muttrade Magnusson.

Hon rynkade pannan åt hans ohyfsade kommentar, men tog servetten och duttade den över pannan och överläppen, samtidigt som Mathieu Lefèvre tog till orda. ”Allihop, tack för ert varma välkomnande.” Han fäste blicken på Malin en kort sekund. ”Som många andra fransmän älskar jag att åka till Ikea och äta köttbullar, men jag måste tillstå att dessa är strået vassare.” Artiga skratt hördes runt bordet, och hon log också spänt kring tuggan hon precis stoppat i munnen. Malin tyckte sig känna viss nervositet i rummet, kanske var det fler än hon som var på spänn. ”Om ni ursäktar så säger jag gärna några initiala ord nu under lunchen, så vi är effektiva med tiden.” Återigen såg han på henne och hon nickade mot honom. ”Syftet med internrevisionen är, som ni alla känner till, att genomlysa verksamheten så att vi får en tydlig bild av hur väl processer och rutiner fungerar. Vi kommer intervjua er alla, och ytterligare ett antal medarbetare, och baserat på det göra 19

en nulägesanalys. I relation till den analysen kommer ni att få förslag på åtgärder. En del är rekommendationer, andra är krav. Det vi framför allt ser till är hur verksamheten styrs och kontrolleras, med fokus på att minska risk och öka effektivitet.”

Mathieu Lefèvres röst var djup, med en tydlig men fullt begriplig fransk accent. Skönt, tyckte Malin vars franskkunskaper var synnerligen bristfälliga. ”Min kollega Ronan och jag kommer att genomföra revisionen under den här veckan. Jag är övergripande ansvarig, och rapporterar in till styrelsen för Reditus globalt.”

Han betonade slutet på Reditus, Rödi-tuss, och något med det fick henne att tänka på en gullig knallröd kanin med fluffig svans, vilket inte alls stämde överens med deras image och grafiska profil. ”Vi ser fram emot att lära känna er verksamhet och hoppas på ett gott samarbete de här nästkommande dagarna. Ni har fått listor på alla processer och punkter vi kommer att gå igenom, och vi kommer idag att boka in individuella möten med er. På grund av vårt pressade schema är vi tacksamma för er flexibla tillgänglighet.”

Han lät blicken löpa bordet runt, som för en tyst överens­ kommelse med var och en. Om revisionen kallar, så släpper ni allt och kommer springande fortare än kvickt. När Mathieus uppfordrande blick mötte Malins nickade hon kort, kontraktet slutet. Hans bruna ögon ramades in av täta mörka ögonfransar och mörka skuggor, de höll kvar hennes blick under vad hon upplevde som orimligt lång tid. Överläppen blev återigen fuktig, den vita sidenblus som hon valt för att känna sig sval och stilfull satt som klistrad över ryggen och den ena knästrumpan hade sakta börjat glida nerför benet mot hennes svarta 20

klacksko. Men hon var regerande familjemästare i arga leken, så istället för att väja undan blicken lade hon huvudet lite på sned och höjde lätt på ögonbrynen mot honom. Han kunde glo bäst han ville.

* ”Så vad händer om vi inte klarar inkvisitionen, jag menar revisionen?” Den felaktiga termen flög ur munnen innan Malin hann tänka.

Ronan skrattade högt. Han såg ut att ha lätt till skratt, det var inte svårt att föreställa sig vem som skulle vara good cop och bad cop av revisorerna.

Det var sen eftermiddag och i Reditus kök signalerade kaffe­ bryggaren med ett pysande ljud att kannan var färdig­bryggd.

Malin hällde upp en kopp till Ronan och en till sig själv. Ronan var trevlig, lätt att prata med, och de var skämtsamt överens om att det fanns en särskild plats i helvetet för människor som inte laddade kaffemaskinen efter att de tagit sista koppen.

Med kaffekoppen i hand lutade sig Malin mot köksbänken som löpte utmed fönstren mot Strandvägen. På fönsterbrädorna stod gröna växter i bubbliga glaskrukor, och solgula hissgardiner med vita elefanter ramade in utsikten. När Malin förstod att detta var Ronans första besök i Stockholm pekade hon ut museerna ute på Djur­gården, de höga spirorna från attraktionerna på Gröna Lund som skymtade bakom Skeppsholmen, och tegelpalatset Strand Hotel på andra sidan Nybroviken, som hade byggts till olympiska spelen i Stockholm 1912. ”Hittade du kaffe?” hördes från dörröppningen.

21

Mathieu såg ännu mer sammanbiten ut än vid lunchen.

Malin undrade vem det var som gjort honom på dåligt humör.

Var det Claes eller Magnusson?

Ronan fyllde en mugg och gav den till honom. ”Mathieu, Malin frågade precis vad som händer om de miss­ lyckas med revisionen.” ”Hade du planer på det?” undrade han och tittade på henne innan han förde koppen till munnen. ”Självklart inte. Jag vill bara förstå. Blir det … giljotin på franskt manér?” ”Såg det ut som att vi släpade med oss en giljotin när vi kom ur taxin?” undrade Mathieu och ögonbrynen sköt upp mot hårfästet. ”De är jättetunga, Malin, och går inte igenom säkerhets­ kontrollen”, flikade Ronan in och lindrade insikten att hon sagt något väldigt dumt till fel person. ”Men en flogger då? Den borde gå ner i väskan?” sa hon utan att tänka sig för.

Mathieu slöt båda händerna kring muggen och synade henne med kritisk blick. ”En flogger?”

Malin önskade att hon skulle lösas upp i intet, nu på en gång, tack. Var hade det kommit ifrån? Hon hade aldrig ens sett en flogger i riktiga livet. Men Ronan bröt ut i ett klingande skratt, höll sig med handen för bröstet och torkade sedan bort en tår. ”Jag ska vara tyst nu”, utbrast hon och suckade överdrivet åt sig själv. ”Malin”, Mathieu uttalade hennes namn Ma-linn, ”gör ert bästa. Och om ni misslyckas, då kanske jag inspireras av dina förslag.”

22

Kapitel 3

Mathieu

M

athieu Lefèvre var trött. Han var inte längre … i vilken ålder det nu var han senast hade känt sig energisk och kraftfull. Inte trettiosju i alla fall. Men det som verkligen var tröttsamt var repetitionen. Det var så klart för tidigt att göra en slutgiltig bedömning, men hans första intryck var sällan fel. Det här var ännu en splittrad ledningsgrupp med en svag ledare. Reditus såg stiligt ut på hemsidan, ett klassiskt bildspråk som signalerade tradition och stabilitet. Karriärsidan hade oftast ett flertal medel­ ålders män med allvarliga miner, dyra kostymer och ljusblå skjortor. De få kvinnorna, om några, hade tillmötesgående leenden, exklusiva blusar och smycken. Det fanns framgångsrika delar inom Reditus, som uppvisade starka finansiella resultat och fina medarbetarindex. Han såg dem bara inte tillräckligt ofta.

Mathieu satte sig tillrätta inne i mötesrummet med namnet han omöjligen kunde uttala. Hj… och så ett a med prickar ovanför. De stoppade snurrstolarna gick i en grön färg som återkom i gardinerna, där sirliga blad och rosa små blommor 23

satte en feminin, nästan romantisk prägel på rummet. Om nu mötesrum kunde vara romantiska.

Han kastade ett öga på organisationsschemat. Ronan och han skulle träffa ungefär tio personer, och hade delat upp gruppen i två. När det kommit till förvaltningsverksamheten, kärnan inom ett fondbolag, hade de kört sten, sax, påse. Båda ville sätta tänderna i den legendariske förvaltningschefen CarlOtto Berlén. Ronan hade vunnit, och Mathieu gjorde sig istället redo för första mötet med HR-chefen, Malin Holm. Hon hade verkligen varit otrevlig nere på gatan, som om det var hans fel att hon sprungit rakt in i bildörren, men den förbluffade minen när de setts vid lunchen hade roat honom. Hur samlad hon än tett sig hade han sett den flackande blicken. Men hon hade hanterat det på ett kaxigt sätt, det gillade han.

Mathieu hade för vana att göra en snabb nätsökning på dem han skulle möta, och någon gång hade det hänt att han fått mer information än han ville ha. Malin Holm hade lite oväntat en Linkedin-profilbild där hon med ett brett leende bet i en guldmedalj, den korta blonda pagen bakåtdragen, ansiktet högrött.

Hon hade på sig en orange t-shirt med texten Stockholm Marathon Finisher. Färgen klädde henne definitivt inte, men energin och glädjen hon utstrålade gick inte att ta miste på. Trots att han sprang flera gånger i veckan hade han aldrig kommit på tanken att träna till ett maraton. Att hon hade fullföljt ett var beundransvärt. Han hade tittat på bilden flera gånger, och utifrån den hade han känt igen henne direkt nere på gatan. Han kunde så klart ha presenterat sig tidigare, men först blev han orolig och sedan, när hon rullat upp sitt linne, hade orden fastnat i halsen. Fastän hon varit så arg att de blå ögonen nästintill skjutit blixtar var det onekligen väldigt vackra ögon.

24

Det knackade på dörren till konferensrummet, och när han öppnade steg Malin in i rummet med sin laptop tryckt mot bröstet som en sköld. Hon plockade upp sin mobil ur fickan och såg sig omkring. ”Vill du ha kaffe? Jag kan be Yvonne komma in med en bricka.” ”Tack, gärna kaffe. Du, vet du hur jag kopplar upp min laptop mot den stora skärmen? Jag skulle vilja förstora upp kontrollramverket så vi kan titta på det tillsammans, men jag får det inte att fungera.” Han lutade sig fram över den infällda lådan i konferensbordet och beskådade den sladdhärva som doldes där. Malin lutade sig fram från andra sidan bordet, kastade ett öga på hans laptop och drog fram en sladd som hon fick trassla upp innan den räckte fram till hans dator. ”Testa den här.”

Mathieu stack in sladden i datorns uttag och Malin tryckte på ett par olika knappar på en kontrollpanel, men inget hände på den vägghängda skärmen. ”Jag ber vår IT komma hit”, suckade hon.

De satte sig ner och medan Malin snabbt skrev på mobilen studerade han henne. Utan färgen från löpning och förödmjukelse var hennes hy blek, med ett par fräknar på näsan och kinderna. Den blonda pagen var så kall i färgen att den skimrade i silver. ”Så, kaffet är på gång, och Rasmus är snart här, ska vi sätta fart?” Hon drog håret bakom öronen och han noterade en liten silverstjärna i varje örsnibb. Hon hade också ett armband med små stjärnberlocker runt ena handleden. ”Ja, låt oss. Jag föreslår att vi väntar med kontrollramverket och ser om IT kan lösa problemet, så kan vi börja med din 25

övergripande bild, så som du ser den.” Malin nickade kort, och Mathieu fortsatte: ”Reditus som bolag, vill du berätta var du ser att ni är idag?” ”Absolut.” Malin tog ett andetag och han såg hur hon svalde. ”Men du får ta vad jag säger för vad det är, jag är fortfarande ny på bolaget.” ”Självklart”, log han. ”Och då har du också en fräsch syn.”

Malin berättade att Reditus varumärke var välkänt och respekterat, men att glansdagarna var förbi givet den hårda konkurrensen och att inflödet av nya kunder var lågt. För­utom Reditus Hållbar hade de ett antal fonder som presterade men inte stack ut. En duktig och lojal personalstyrka, men det saknades insatser kring kompetensutveckling och mångfald. ”Jag stannar där. Du får ställa frågor om det du vill veta”, avslutade hon. ”Tack, perfekt. Mycket intressant.”

Medan Mathieu gjorde en notering på sin laptop knacka­de det på dörren. Malin öppnade åt Yvonne som kom in med en bricka med en silvrig kaffekanna, vita koppar med fat, en assiett med små browniebitar och en liten vas med en skär ros i.

Malin sade någonting på svenska till den tjusigt klädda kvinnan, som gav henne ett strålande leende tillbaka. ”Merci beaucoup, Yvonne”, lade Mathieu till från sitt håll och hon svarade honom på franska att det var så lite.

Malin hällde upp kaffe till dem båda, och mjölk till sig själv efter att han hade tackat nej. Den lilla rosen gav ifrån sig en ljuv väldoft som rubbade hans fokus i det i övrigt strama mötet, och han kom osökt att tänka på Malin i en annan miljö, med krispigt vitt vin i glaset på en uteservering en solig septemberdag som denna. Var kom den tanken ifrån?

26

”Rent finansiellt, hur anser du att ni ligger till?” Det var en fråga han ställde till alla i en ledningsgrupp, oavsett position.

Det var alltid intressant att höra svaren, och speciellt från personer som verkade ha svårt att hålla inne med sina åsikter, som Malin Holm. ”Ja du, har du tittat på resultat- och balansräkningen?”

Mathieu nickade. ”Den ser inte jättebra ut. Intäkterna är för låga och omkostnaderna för höga. I ledningsgruppen har vi så klart diskuterat läget, jag har själv olika åtgärder i åtanke även om de är på ett tidigt stadium.” ”Vad är det för åtgärder ni har övervägt?” undrade Mathieu. ”Flera olika. Vårt hyresavtal ska förnyas och jag förordar en flytt till mindre lokaler innan dess. Vi sitter ju väldigt luftigt här.” Malin såg sig omkring i det ljusa, stora konferensrummet. Mathieu nickade och skrev en notering på sin laptop. ”Vidare tänker jag att vi behöver se över våra IT-kostnader, våra mindre framgångsrika fonder. Hittills har vi klarat oss ifrån att säga upp personal, men hur länge det håller vet jag inte.” Malin tvekade, men såg ut som om hon precis skulle fortsatta sin utläggning när dörren öppnades utan en knackning. ”Behövde ni hjälp här?” En man som inte såg ut att vara över tjugofem klev in i rummet. ”Rasmus”, Malin tog till orda. ”Tack för att du kom! Det här är Mathieu Lefèvre, ansvarig för internrevisionen som pågår den här veckan. Mathieu, det här är Rasmus Hylling, vår ITtekniker.” Mathieu ställde sig upp och skulle precis räcka fram handen för ett handslag, när Rasmus istället höjde handen i en loj hälsning och gav honom ett kort tja. Malins ögon vidgades i 27

förvåning och när Mathieu mötte hennes blick var det någonting mellan dem som kort glittrade till.

Rasmus började slita och dra i olika kablar och bad Mathieu att få se på hans dator. Sedan testade han samma sak som Malin redan gjort och fick samma resultat. ”Kan du pröva att byta ut den där kabeln?” bad Malin. ”Och sedan, om du får det att funka, kan du väl kolla av alla kablar och märka upp dem, och skriva en tydlig instruktion för hur det här ska funka? Stäm av med Magnusson om du behöver.

Tack snälla.”

Rasmus nickade, tog kabeln och släntrade mot dörren innan han kollade på Mathieu igen. ”Så du är någon form av hotshot från Paris?”

Mathieu förundrades över frågan, och konstaterade för sig själv att nu var han så gammal att uttrycket ”dagens ungdom” flög genom huvudet. ”Nja …” ”Exakt så, Rasmus”, avbröt Malin. ”Mathieu och hans kollega Ronan som sitter i Mälaren är våra gäster den här veckan och behöver båda ha fungerande utrustning, så jag är tacksam om du kan prioritera dem.” Hon log mot honom och tyst smakade Mathieu på det andra mötesrummets namn. Mälaren, det var lite lättare. ”Fattar. Jag kommer tillbaka.” Rasmus nickade och med kabeln i handen lämnade han rummet.

Malin fick ställa sig upp och stänga dörren ordentligt efter honom. När hon satte sig ner hade kinderna antagit en rosig ton. ”Jag ber om ursäkt för det lilla avbrottet av vår allra nyaste kollega. Han började häromveckan.” Sedan brast hon ut i skratt 28

och lutade huvudet kort i händerna, innan hon knyckte på nacken och såg ut att samla sig. ”Så, monsieur hotshot?” Sedan började hon fnissa igen. ”Monsieur hotshot … Jag gillar det.” Mathieu drog på munnen. ”Det passar dig.” Hon log och alldeles kort såg han något lurigt i de blå ögonen. ”Ska vi fortsätta?”

Mathieu såg ner på sina anteckningar ett ögonblick, förvånad över hur enkelt livet plötsligt kändes. ”Vi pratade om besparingsåtgärder.” ”Just det.” Malin harklade sig. ”Jag har också velat se över våra bonusutbetalningar.” ”Ah, bonusdiskussionen. Hur gick det?” undrade han nyfiket. Detta var ett klassiskt dilemma, en bonus var en bonus, men efter goda år något personalen kom att räkna med. När marknaden gick ner och förutsättningarna förändrades kunde folk kämpa på utan att det gav samma resultat, med minskad bonus som följd och därmed ökad risk att tappa duktig personal. ”Nja, det sitter hårt inne.” Malin ryckte på axlarna.

Mathieu kom på sig själv med att avundas den lätthet med vilken hon verkade ta sig an sin uppgift, men anade hur mycket hon maskerade. Gubbväldet i branschen var väl känt, och han hade inte undgått att notera att hon var den enda kvinnan på lunchen de haft med ledningsgruppen, dessutom yngst även om hon inte direkt var ung. Han kastade ett öga på sitt armbandsur. ”Jag har ett nytt möte inbokat strax, men du och jag har mer att prata om”, betonade Mathieu. ”Vi har inte ens hunnit komma in på personalfrågorna.” ”Vad menar du? Finns det andra personalfrågor än den om 29

bonusarna?” Hon spärrade förvånat upp ögonen och han drog på munnen. Precis när Malin var på väg att lämna rummet kom han på vad han glömt att fråga. ”Jo, om jag vill springa på lunchen, vad är bästa rundan?”

30