SPLITTRAD SKYMNING
Läs också: Frusen gryning
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Filip Landell 2026
Omslagsdesign: Anders Timrén
Omslagsbilder: iStockphoto, Shutterstock, Alamy
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2026, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Industrigatan 4A, 112 46 Stockholm, 2026.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7719-279-4
Prolog
J ag sitter på bänken vid grusgången och blickar ner mot Östersjöns mörklagda vatten. Det ligger en underlig stillhet i luften. Koltrastarnas tjatter har ekat från skogen de senaste kvällarna, men nu är det bara det svaga bruset från forsen som hörs. Jag tar en klunk vin och sluter ögonen.
Tystnad.
Tidigare i livet tillbringade jag så mycket tid med tystnaden att jag lärde mig att avsky den. Nu skyr jag den bara när tankarna på det hemska jag gjort kommer krypande. Jag ångrar inget, men det finns ändå stunder då tankarna äter upp mig inifrån. Ibland tar det dagar att bli hel igen. Bara min sons kärlek kan läka mig då. Alfred.
Han ligger och sover i flygeln, men jag har en babyradio så om han vaknar hör jag honom. Carla, min hushållerska, skickade jag över till annexet redan före middagen. Hon skulle hälsa på bekanta i Stockholm. Dessutom föredrar jag att tillbringa kvällarna med Alfred ensam. Kan stirra på honom flera timmar i sträck där han ligger i barnsängen.
Ibland när vi leker ser jag en annan man än Axel, min förra make, i Alfreds ansikte. Då kan jag stanna upp i leken, eller tystna mitt i en högläsning. Alfred vänder alltid huvudet mot mig, som för att fråga vad som är fel. Först efter ett par sekunder kan jag svara.
Det är inget, älskling.
Jag märker att pulsen gått upp, tvingar bort tankarna som smugit sig på. Följer robotgräsklipparen med blicken där den rullar fram över den upplysta gräsmattan. Jag har döpt den till Basse. Många
dagar är det bara Basse, Alfred och Carla jag ser till. Det har hänt att mamma kommit förbi också, nu när jag har Alfred. Hon har försökt reparera vår trasiga relation, men den läcker fortfarande för mycket för att vi ska kunna umgås som vänner.
Jag snurrar på ringen på fingret, den som jag fick av henne i konfirmationspresent. Det är underligt, att trots att en liten del av mig inte kan sluta hata henne för att hon övergav mig så känner jag mig mindre ensam när jag bär ringen. Jag tar aldrig av mig den, inte ens när vi ses. Har burit den under så lång tid att den blivit en naturlig del av mig.
Ett metalliskt ljud avbryter mina tankar. Kroppen reagerar direkt, håret reser sig på armarna. Vad är det som gnisslar så där? Huvudporten? Fast den ligger vid änden av allén och den öppnas bara om jag trycker på knappen.
Det tar några sekunder innan jag förstår att ljudet måste komma från järngrinden som är dold vid västra muren, mot skogen. Jag minns inte senast jag hörde den gnissla så där.
Munnen blir torr. Jag tänker på brevet som kom för några veckor sedan. Hotet. Är det samma person? Kan det till och med vara … han?
Nej. Han är ute ur mitt liv nu.
Jag reser mig på ostadiga ben och inser att jag nog är mer berusad än jag trott. Jag spanar ut i mörkret dit fastighetens spotlights inte når, men i samma ögonblick sprakar babyradion igång. Från fickan hörs ett jämrande som blir allt högre, tills det övergår i gråt. Jag skyndar mig in i huset.
I barnsängen ligger Alfred med rött ansikte och sammanknipna ögon. Han slår upp dem när jag lyfter upp honom i min famn.
”Såja”, mumlar jag. Vaggar kroppen mot bröstet, sluter ögonen och trycker näsan lätt mot Alfreds hjässa. Drar in den varma och trygga doften. Sakta avtar hans gråt, tills vi står där i tystnad båda två.
Då hör jag steg över grusplanen.
Jag ser ut genom fönstret. Skymtar någon som är på väg mot huvuddörren. Försöker vara rationell, även om jag minns grinden som gnisslade. Carla. Det måste vara Carla. Glömde hon något?
Jag går mot hallen. Alfred har börjat leka med mitt hår. Hjärtat bultar. Just när jag når fram till dörren svänger den upp.
”God kväll, Emily.”
”Herregud, vad du skräms.”
”Förlåt. Porttelefonen vid huvudentrén verkar trasig, jag fick låsa upp grinden mot skogen.”
”Har du nyckel dit?”
”Jag hittade en hemma häromdagen, tänkte ta med den hit. Jag hade ändå vägarna förbi.”
”Tack, men det är nog bäst om du går nu. Jag förväntade mig inte besök. Särskilt inte av dig.”
”Hej på dig, Alfred.”
Alfred har slutat leka med mitt hår. Han iakttar personen i dörröppningen.
”Får jag hålla honom?”
”Du förbrukade det förtroendet för länge sedan.”
”Vi har båda gjort dumma saker.”
Jag tar ett bättre grepp om Alfred, olustkänslan växer för varje sekund. ”Varför är du här?”
”Jag skulle som sagt lämna nyckeln.”
”Då kan du göra det, sedan får du gå.”
”Visst, visst.”
Handen åker ner i jackfickan. En pistol dyker upp. Jag stirrar på den.
”Förlåt, Emily, men jag vill väldigt gärna hålla Alfred nu.”
Först då klarar jag av att ta in vad som sker. Min första instinkt är att springa, men i samma stund riktas pistolen mot mitt huvud.
”Sträck över honom.” Det klickar till när pistolen osäkras. ”Jag menar allvar.”
Jag tvekar. Sneglar åt sidorna, men det finns ingenstans att ta skydd. Pistolen är fortfarande riktad mot mitt huvud. Osäkrad. Förmodligen laddad.
”Alfred”, viskar jag. ”Mamma är här.”
Kroppen skriker när jag lämnar honom ifrån mig. Som om jag precis slitit ut ett viktigt organ och bara har minuter på mig innan jag dör. Ändå har jag inget val.
”Bra, följ med mig ut nu. Så länge du gör som jag säger kommer Alfred inte fara illa.”
Rummet snurrar. Jag lyckas på något sätt röra mig till hallen. Får på mig skorna utan att tänka på vad jag gör, som om kroppen går på autopilot. Vi tar oss ut i kvällen som för bara några minuter sedan hade varit rofylld. Nu liknar den mer en mardröm.
”Gå mot skogen.”
Jag gör som jag blir tillsagd, vågar inget annat. Vi tar oss över gräsmattan som leder mot den västra muren. Bruset från forsen hörs tydligare för varje steg. På vägen försöker jag tänka ut någon form av plan. Borde jag springa? Jag skulle troligen bara hinna några meter. Kanske kan jag lämna ett spår utan att det märks, ifall någon skulle leta efter mig. Men vad?
Vi kommer in under träden i skogsbrynet. Framför oss ligger forsen som mynnar ut i Östersjön längre ner. Det skummar i vattnet där det rör sig som snabbast.
”Det räcker så.”
Jag undrar om jag får vända mig om, men jag måste se min son. Vrider därför på kroppen. Alfred tycks inte medveten om vad som egentligen sker runt honom, även om det syns att han vill tillbaka till mamma. Han sträcker ut armarna mot mig.
”Ner i brunnen.”
Jag rynkar på pannan. ”Va?”
Pistolen riktas mot mig igen.
”Nu.”
Jag sneglar på marken bredvid mig. Hade glömt att brunnen fanns där. Den används inte längre, är till och med täckt av mossa. Axel visade mig den någon gång för länge sedan, berättade att hans farfar byggt den, eller något sådant.
”Den är ju stängd”, säger jag.
”Är du dum på riktigt? Dra bort locket då.”
Mina händer darrar när jag tar tag i betongblocket. Det är svalt mot huden. Jag drar, men det rör sig inte. Jag får syn på två järnstänger som sitter fästa över locket, drar ut dem och får bort betongskivan. Blicken låser sig på det svarta vattnet där nere.
”Hoppa i.”
Jag kan inte slita ögonen från mörkret nedanför. Kan inte röra mig. ”Nu.”
Min röst är inte mer än en viskning. ”Du är ett monster.”
”Inte mer än du.”
Jag ser mot Alfred. Han är fortfarande tyst, iakttar mig med sina blå ögon. Ögon som aldrig dömt mig, trots att han vet vem jag egentligen är.
”Får jag hålla honom en sista gång?”
”Sätt dig på brunnskanten.”
Jag sätter mig. Talar med skrovlig röst. ”Snälla. En sista gång.”
”Hoppar du i självmant då?”
”Ja.”
Jag sträcker ut armarna. Tar emot Alfred i min famn. Fortfarande gråter han inte. Jag kramar honom så hårt jag vågar, drar in hans doft en sista gång.
”Mamma älskar dig.”
Sedan lämnar jag tillbaka honom. Slits isär, smärtan är olik all annan smärta. Pistolen är fortfarande riktad mot mig. Jag drar ett andetag, släpper taget om kanten och faller ner i brunnen.
Kylan träffar mig som ett knytnävsslag i magen. Vattnet är iskallt, jag får ingen luft. Jag sparkar med benen, tar mig uppåt. Bryter ytan och kippar efter luft.
Det blir kolsvart när locket dras på. Först är det tyst, men så hörs ett skrapande läte, som från en lucka som öppnas. Då minns jag att Axel berättade att brunnen och forsen är sammanlänkade. Att man enkelt kan fylla på med vatten om det skulle behövas.
Paniken slår till med full kraft när jag inser vad som är på väg att ske.
Samtidigt börjar vatten forsa ner från någonstans längre upp.
Det dånar omkring mig. Jag får vatten i halsen, hostar och trycker mig mot brunnens skrovliga kant. Ropar på hjälp. Ljudet drunknar i vattenmassorna.
Jag pressas uppåt. Förstår vad som kommer hända när jag når toppen.
Kylan får kroppen att kännas tung. Hjärtat bultar så hårt att bröstkorgen gör ont.
Vattnet fortsätter stiga. Jag slår emot betongblocket med huvudet. Hamnar under vatten. Pressar händerna uppåt, men trycker bara mig själv neråt. Det blixtrar till framför ögonen, ljus i mörkret. Jag drar efter andan. Fyller lungorna med vatten. Ser hans ansikte en sista gång framför mig.
Kapitel 1
Hennes första tanke när mobilen ringer är att hon har försovit sig. Att det är Tuva som ringer för att säga att de första gästerna snart är där och att ugnen inte ens är igångsatt. Att de kommer behöva sälja gårdagens bröd och låtsas att det är färskt. Det vore inte första gången.
Om det inte varit för att hon redan slösat två karensdagar den här månaden skulle hon låtit telefonen ringa. Ögonen kliar fortfarande från gårdagens pass. Hennes läkare säger att hon borde byta yrke, att mjöldammet har satt sig på luftrören och att hennes astma skulle bli betydligt bättre om hon ägnade sig åt något annat. Problemet är att det inte är så lätt att syssla med ”något annat” när man fyllt femtiofem och inte äger mycket mer än en rostig bil och ett torp med hål i taket. Dessutom har hon efter sjutton år som konditor på Skärgårdskringlan precis bemästrat den perfekta smördegen till croissanterna, så det vore synd att kasta in handduken nu.
Därför öppnar hon ögonen, lägger en hand på mobilen och kisar mot det skarpa ljuset. Karl.
Vad tusan vill han, nu?
Hon häver sig upp på armbågarna, får på sig glasögonen och sätter telefonen mot örat. Svarar med morgontjock röst.
”Klockan är inte mer än sju, Karl.”
”God morgon, Vanja. Borde inte du vara vaken så här dags?”
”Tack vare dig är jag det. Och nej det borde jag inte, för Tuva har morgonbaket idag.”
”Förlåt. Kan jag svänga förbi dig om en halvtimma? Åker från Gustavsberg nu i så fall.”
Vanjas tankar snubblar på varandra. Karl är inte bara hennes äldsta vän, han har också jobbat som polis hela sitt liv. Han vet först av alla ifall det varit inbrott någonstans, om någon blivit skjuten under natten eller om det skett en misshandel. Att han ringer och väcker Vanja så här tyder på att något har hänt.
Om han inte helt enkelt är ute efter råd inför ännu en dejt förstås.
Det brukar ske någon gång per år och nu var det ett tag sedan sist.
”Då får du berätta vad saken gäller först.”
”Det är nog bäst vi tar det hos dig.”
”Karl”, manar Vanja.
”Ses snart.”
Hon tittar på mobilen efter att Karl lagt på. Han brukar inte fatta sig så där kort.
”Gubbfan”, muttrar hon. Ser ut genom fönstret samtidigt som hon försöker komma på vad tusan det kan vara han vill henne nu. Hon kliver ur sängen och går för att sätta på kaffe. Karl har alltid varit sådan. Gillar att stämma av saker ansikte mot ansikte. Han förstår nog inte ens själv att han kan få folk att gå under av nyfikenhet med sina halvfärdiga antydningar över telefon.
Samtidigt som kaffedoften sprider sig i köket ställer hon i ordning en frukostbricka och mikrar lite fruset bröd från Skärgårdskringlan. Diskar upp gårdagens disk för att få fram två koppar åt dem, drar sedan på sig ytterkläderna och fattar brickan i händerna. Just som hon ska gå ut på farstukvisten ringer det på dörren. Hon trycker ner handtaget med foten, en del av hennes dagliga morgonyoga för femtiofemåringar, och på andra sidan uppenbarar sig Karl.
Han är som vanligt oklanderligt rakad, med det grå håret lagt i en sidbena, och står fortfarande lika rak i ryggen som när han var ung, trots att han närmar sig pension. Han har en tjock rock på sig som kunde passat för en vinterexpedition till Svalbard, fastän det bara är slutet av september.
”Slå dig ner”, säger Vanja och sätter frukostbrickan på utebordet. Själv ser hon troligen ut som en uteliggare i sin trasiga dunjacka
och det brunlockiga håret i en enda röra, där den grå utväxten dessutom klättrat lite väl långt ner, men de har känt varandra alldeles för länge för att hon ska bry sig om det.
”Är det inte lite sent på året för utefrukost?” frågar Karl och sveper rocken tätare kring sig innan han slår sig ner på en av stolarna.
”Du skulle få en hjärtattack om jag släppte in dig och du såg skicket mitt kök befinner sig i just nu.”
”Efter fyrtio år med dig kan inget du gör ge mig hjärtattack längre.”
Vanja ler, sätter sig på stolen bredvid och häller upp kaffe i kopparna. För en stund blir det tyst mellan dem. Vanja förstår att man vid första anblicken hade kunnat missta dem för ett par, men Karl är mer som en bror för henne. Att de skulle kunna bli någonting mer än så slog de ur hågen för många år sedan. Det var nog lika bra. Hon skulle aldrig lyckats passa in i Karls inrutade liv, där P1 Morgon är lika heligt som kossan för en hindu.
Det är faktiskt ett problem hon alltid haft när det kommer till livspartner, att hitta någon som passar in i hennes liv. Bor hon med någon som är lika kaotisk som hon slutar det ofta i katastrof, men lever hon med någon som gillar struktur går de alltid varandra på nerverna tills någon av dem får ett sammanbrott. Som med Anton, ingenjören som bodde tillsammans med henne här i stugan för ett par år sedan. När han upptäckte sina kalsonger nedtryckta i hörnet av golvet, där Vanja använt dem för att täta ett mushål, fick han nog. Hon blev ärligt talat ganska lättad när han drog. Och kalsongerna fick hon dessutom behålla.
”Brödet är varmt”, säger Karl och delar en av de mikrade frallorna på hälften. ”Är det nybakat?”
”När skulle jag haft tid att baka det?”
Karl tittar mot en blåmes som just börjat sjunga i äppelträdet framför dem, som om han inte hörde frågan. Så här tankspridd brukar inte ens han vara. Vanja synar hans ansikte i den tilltagande morgonsolen.
”Du ser trött ut, Karl. Hur mår du egentligen?”
Karl är tyst en stund, ser spänd ut. Så sjunker axlarna. Han drar en suck och lägger ner kniven och frallan. Ser ut över trädgården,
där gullrisets vippor har börjat skifta från gult till grått och johannesörtens blommor torkat in sedan veckor tillbaka.
”Minns du när vi först möttes?” frågar han till slut.
Vanja nickar. Hon var sexton år och hade precis stulit välling och blöjor från mataffären. Det var inte första gången hon stal något.
Fast den där gången stod Karl, som då var tjugosex och nyutbildad polis, redo vid utgången. Han beslagtog varorna, tvingade henne att bekänna för butiksägaren och körde sedan hem henne till lägenheten där hennes mor låg och tittade på tv i soffan. I sovrummet skrek hennes tio månader gamla dotter i spjälsängen.
Kanske såg Karl ölburkarna på bordet. Berget av fimpar vid köksfläkten. Vanjas insjunkna kinder. Oavsett stod det samma kväll en kasse utanför dörren med blöjor och välling som skulle räcka i flera månader.
Tyvärr hade han kunnat bespara sig det inköpet, för socialen tog Emily från Vanja innan månadens slut. En av grannarna hade gjort en orosanmälan, och efter en kort utredning där det framgick att Vanja ”inte vårdade på ett acceptabelt sätt, saknade stabil ekonomi, jobb, och fungerande bostad”, fanns det inget mer hon kunde göra för att få behålla sin dotter. Hon tilläts träffa henne ett par gånger under åren som följde, men sorgen över att ha förlorat Emily fick henne att halka ner i ett träsk av alkohol. Och där hade hon nog drunknat, om det inte vore för Karl.
”Ja”, svarar hon. ”Du hade ett blödigt hjärta redan då.”
Karl suckar. ”Älskar du henne fortfarande? Emily.”
”Varför undrar du?”
”Ni träffades ibland. Försökte hålla kontakten, så gott det gick.”
”Det krävs två för att det ska kallas relation.”
Karl svarar inte. Verkar suga på sura ord som inte vill ut. Vanja sänker rösten.
”Vad är det som har hänt, Karl.”
Karl tvekar ytterligare någon sekund innan han möter Vanjas blick. ”Vi hittade din dotter i forsen vid Malmbo herrgård igår, strax efter midnatt. Hon konstaterades död på platsen. Jag beklagar verkligen, Vanja.”
Det tar ett par sekunder innan innebörden sjunker in. Vanja
förvånas över sorgen hon drabbas av. Hon visste inte att man kan sörja förlusten av något man redan har förlorat.
”Hur dog hon?”
”Drunkning. Läkaren har undersökt kroppen, lungorna var fyllda av vatten från forsen. Jag ville inte berätta för dig innan rapporten hade kommit.”
”Ni har alltså redan obducerat henne.”
”Vi var tvungna.”
Vanja känner till procedurerna vid dödsfall som innefattar frågetecken. Har varit nära vän med Karl i många år nu.
”Bara om ni tror att det kan röra sig om mord.”
”Du vet hur det brukar gå till. Vi obducerar inte nödvändigtvis för att vi tror att något brottsligt har skett, utan för att utesluta det.”
Vanja kramar hårdare om koppen. Senast hon träffade Emily var i somras. De hade setts på en fika på Malmbo, herrgården där Emily bott sedan hon gifte sig med Axel för sexton år sedan. Det var som vanligt Vanja som insisterat på att ses. Hon ville träffa sitt barnbarn igen, Alfred. Under fikastunden hade hon fått känslan av att Emily inte ville ha henne där, för det hade funnits något stramt i hennes röst, precis som det alltid gjort när de setts. Vanja har aldrig klandrat henne för det, även om det alltid gjort ont. Det var trots allt hon som övergav Emily, inte tvärtom.
”Vem hittade henne?”
”Carla, hushållerskan. Hon hade varit hos en släkting och hörde Alfred skrika när hon kom hem. Hon gick upp för att undersöka saken och det var då hon upptäckte att Emily var borta.”
”Sa läkaren när olyckan skedde?”
”Enligt hans bedömningar, runt halv elva.”
”Så Emily tog alltså också en promenad sent på kvällen, för att sedan hittas död i forsen.”
”Det är en del frågor kvar att reda ut, men förundersökningen pågår. Det vi har hittat hittills tyder på en drunkningsolycka. Det fanns inga tecken på yttre våld mot kroppen. Porten var larmad. Carla har alibi för kvällen. Vi har ingen misstänkt i nuläget.”
Vanja försöker se det hela framför sig. Emily som går ut för en nypa frisk luft. Det är mörkt, stenarna är hala. Hon ramlar och
slår i huvudet. Svimmar för att aldrig vakna upp igen. Lungorna fyllda med vatten.
Hon känner sin dotter för dåligt för att bedöma om det kan ha skett eller inte, men en sak vet hon. Efter förra vintern, när Emily förlorade sin make Axel, blev hon livrädd för mörkret. Hon berättade det för Vanja i våras, att hon inte ens vågade gå till postlådan om det var mörkt ute. Att hon hade satt upp extra stark belysning kring hela fastigheten. Vanja har svårt att förstå varför Emily skulle gå in ensam i skogen på natten.
”Hela historien låter underlig.”
”Det är mycket att smälta, jag förstår det.”
”Hon avskydde mörker. Varför skulle hon gått ut?”
”Hon hade alkohol i blodet när läkaren undersökte henne. Ibland gör man dumma saker när man är full.”
”Är Alfred oskadd?”
”Ja. Vad jag förstår är han på ett jourhem just nu, men socialen letar efter något mer permanent åt honom. Eftersom Emily i stort sett saknade släkt, och hade en komplicerad relation med Alfreds pappas familj, så är det hela lite mer … ja, just komplicerat.”
Vanja har bara träffat Alfred ett par gånger men kan ändå se honom framför sig nu. Runda kinder. Pigga, blå ögon. Till och med Vanja hade varit stolt när hon träffade honom första gången, trots att hon knappt haft rätten att kalla honom sitt barnbarn.
Det hugger till i bröstet när hon inser att historien ser ut att upprepa sig. Att Alfred befinner sig i samma sits som Emily gjorde när Vanja tvingades lämna henne ifrån sig bara något år gammal.
Karl får något mjukt i rösten. ”Du har aldrig nämnt att du har barnbarn.”
Vanja ler utan glädje. ”Varför skulle jag? Jag kunde inte ens ta hand om mitt eget barn.”
”Du gjorde så gott du kunde.”
”Det var inte tillräckligt.”
”Det var inte ditt fel.”
Det blir tyst mellan dem.
Karl stirrar ner i kaffekoppen.
Vanja tänker på dottern hon egentligen aldrig lärde känna,
inte på djupet. Stunderna tillsammans var alldeles för få: en fika under en födelsedag, en snabb kram och ett grattis på bröllopet, en överlämnad ring vid konfirmationen. Sporadiska träffar när Vanja samlat styrka för ännu ett försök till kontakt, vilket efter att Emily fått Alfred förvisso skedde desto oftare. Men de var mer som bekanta än som mor och dotter.
Ändå älskade hon henne, det inser hon nu.
Hon reser sig. Karl ser mot henne.
”Jag är jävligt ledsen, Vanja. Även om ni inte stod varandra nära så förstår jag att det är tungt. Ingen ska behöva vara med om sitt barns död.”
”Hur länge dröjer det tills pojken får en ny familj?”
”Jag vet ärligt talat inte. Förhoppningsvis inte länge. Får jag gissa hamnar han hos Axels släkt till slut. Men de måste göra en utredning först, i och med att han träffade dem så sällan.”
Vanja påtalar inte att hon faktiskt är Alfreds biologiska mormor, och att ingen ens tyckts ha tänkt tanken på att fråga henne. Det vittnar kanske bara om hur omvärlden ser på henne. Att ingen räknar med att hon är kapabel att uppfostra ett barn. Tyvärr stämmer det nog också.
”Tack för att du berättade, Karl”, säger hon i stället, och lyckas på något sätt hålla rösten stadig.
”Om du vill något är det bara att ringa”, svarar han. ”Jag svarar oavsett tid.”
”Jag vet.”
”Vill du vara i fred nu?”
”Det kanske är bäst.”
Karl reser sig, lämnar den uppskurna frallan orörd i brödkorgen. ”Som sagt, bara ring. Jag finns alltid här för dig.”
Vanja klarar bara av att le svagt till svar. Karl vänder sig om och går mot bilen. Vanja iakttar honom när han rullar ut från uppfarten. Tänker på sin dotters sista sekunder i livet, på hur underligt allt låter. Något med hela situationen känns fel. Eller har hon bara svårt att acceptera det faktum att Emily faktiskt är död?
Det bränner bakom ögonlocken. Något vått rinner över kinden. Hon gnuggar bort tårarna med jackärmen, förstår inte riktigt käns-
lorna hon drabbas av, vet bara att hon inte kan åka till jobbet nu. Behöver på något sätt få ett avslut, se hur det kan ha gått till med egna ögon. Behöver se platsen hennes dotter dog på.
Därför går hon in och hämtar bilnycklarna, lämnar sedan stugan och hoppar in i Volvon. Vrider om nyckeln och rullar ut på grusvägen.
När hon så småningom kommer till korsningen vid asfaltsvägen tar hon höger, mot Malmbo herrgård. Tårarna bryr hon sig inte längre om att gnugga bort. De hjälper henne att förstå vad som faktiskt skett. Hjälper henne förstå att den olyckskantade vägen hon stakade ut åt Emily för snart fyrtio år sedan nu har nått sitt slut.
För det vet hon inte om hon ska känna skuld eller lättnad.
Kapitel 2
Hon har huvudet på sned, så där som hon alltid har när hon tycker sig vara förtjänt av en godis, även om allt hon gjort är att hämta en pinne som Vilhelm inte bett henne att hämta. Mitt under frukosten på altanen dessutom, just som han satt sig ner med en nyrostad marmeladmacka i morgonsolen. Runt honom glimmar gräsets dagg i silver.
”Vad ska jag med den här till?” frågar han och greppar tag i pinnen.
Nilla gläfser. Vilhelm väger pinnen i handen. Den är faktiskt ovanligt stor, mer en gren egentligen. Väger säkert mer än Nilla. Ingen dålig pinne för en jämthund på bara ett år.
”Nåväl”, säger han. ”En godis kan du väl få. Men då får du ge mig vacker tass.”
Nilla sträcker fram tassen, slickar i sig den torkade leverbiten som Vilhelm räcker över i handflatan. När godisen är uppäten springer hon återigen in bland blåbärsriset. Vilhelm kliar sig i huvudet när han inser att han snart kommer ha en hel rishög på altanen.
Just därför smiter han in i huset med frukosten för att slippa göra Nilla besviken. Ipaden som han numera läser morgonnyheterna på tar han också med sig; det står sällan något av intresse men han brukar läsa ändå. Gillar illusionen av att hålla sig uppdaterad om vad som sker i världen, även om han för det mesta håller sig kring sin lilla ö Lövskär. Med jämna mellanrum får han dock lov att ta båten till Sollenkroka, och bilen vidare in till Byggmax i Gustavsberg för att köpa virke till sina snickarjobb.
Ibland besöker han också sin mor och far ute vid Myttinge för att äta middag, men fastän det är roligt att se lite folk så drar han alltid en lättnadens suck när han återigen lägger an vid sin brygga på Lövskär.
Han slår sig ner i soffan och ser ut genom panoramafönstren som vetter ut mot havet, där Kanholmsfjärdens blå vatten sträcker sig ända till horisonten. Snart ska Erik komma förbi. Vilhelm ska hjälpa honom med ett jobb vid Korshamn, ett trasigt tak som ska repareras. Fastän Erik jobbat merparten av sitt femtiofyraåriga liv som journalist är han minst lika skicklig med skruvdragaren som med pennan, och då och då tar han lite extrajobb. Är något av en alltiallo. En mångbegåvad jävel. Inte som Vilhelm, som aldrig varit särskilt akademiskt lagd av sig.
Han försökte själv skriva en artikel för Svensk jakt en gång, men blev refuserad med förklaringen att ämnet var inaktuellt. Bara ett par månader senare publicerades en artikel om just det ämnet. Och tro fan att Erik var den som skrev den.
Faktum är att Erik alltid varit mer slipad än Vilhelm på det mesta. Även med damerna. Det var därför det var så underligt när deras gemensamma ungdomskärlek Gunilla valde Vilhelm över Erik. Något som splittrade deras vänskap för en väldigt lång tid. Inte ens då Gunilla dog i cancer för femton år sedan hittade de tillbaka till varandra.
Han förundras över hur långt han och Erik kommit sedan dess. För två år sedan hade tanken att de skulle umgås varit befängd, trots att deras öar ligger precis bredvid varandra. Som barn var de oskiljaktiga, men kärleken de delade till Gunilla drev dem så småningom isär. Vilhelm var den som fick dela sitt liv med henne medan Erik blev lämnad kvar. Det var som att han aldrig riktigt hämtade sig efter det.
Han träffade fortfarande kvinnor, som Vilhelm förstod det, kanske till och med fler än tidigare, men ändå blev han liksom förändrad. Inte samma Erik som Vilhelm fiskat med ända sedan barnsben, och som han kunde skratta med tills de båda inte fick någon luft. För även om det la till båtar med jämna mellanrum vid Eriks bryggor så kändes han på något sätt … ensam. De få
gånger Vilhelm träffade honom såg han glad ut, men i ögonen skymtade han alltid en sorg. Och Vilhelm förstod att han själv på många sätt var orsaken till den.
Det var först förrförra vintern, då Erik räddade Vilhelm när han gått genom isen, som de fann varandra igen. Det började med en trevande inbjudan från Vilhelm. Han föreslog att de skulle ta en whisky framför brasan. Erik bjöd så småningom igen på middag. Vilhelm upptäckte att de hade gemensamma minnen att prata om, både glädjeämnen och sorger. Insåg att de inte kunde låta det de delade ihop gå förlorat, även om ingen av dem sa det högt.
Fortfarande är det alltför mycket som skaver mellan dem för att det ska bli som förr, men de har i alla fall något. En vänskap, om än en brokig sådan.
Han återupptar frukosten och just som han druckit upp det sista av kaffet och ställt undan disken knackar det på dörren. Då går han ut i hallen, drar på sig kängorna och en tunn jacka. Fattar den färdigpackade väskan i handen och öppnar.
På andra sidan står Erik i solblekta snickarbyxor och en neongul termojacka, som döljer hur senig han egentligen är. Han har ett leende i ansiktet, vilket Vilhelm hoppas betyder att han är på gott humör. Det är en av grejerna med Erik, att ena dagen kan han vara glad som en sol, för att andra dagen var lika mulen som en grå novemberdag. Så var det inte när de var unga – då var han glad för jämnan. Det hände något med honom där på vägen.
”Redo?” frågar Erik. Havsbrisen får hans tunna hår att lägga sig i ansiktet. Även om han har en något hopsjunken hållning har han ändå ett utseende som drar blickarna till sig. Kanske är det något med det vältrimmade skägget, eller den slanka kroppsbyggnaden. Själv försöker Vilhelm sitt bästa för att hålla kroppen i form, men marmeladsmörgåsarna är fler än träningspassen, och då är det ständiga förfallet ett faktum.
”Trodde aldrig du skulle komma”, svarar han, och blir samtidigt varse Nilla som ställt sig bredvid Erik. Hon tittar på Vilhelm med en lätt förebrående blick, som om hon är besviken över att han gick in i huset förut när hon hämtade så fina pinnar. Just därför väljer han att inte möta hennes ögon, utan stänger i stället dörren bakom
sig och går mot bryggorna med Erik. Nilla springer efter. Hon har aldrig varit långsint av sig.
Tallkottarna krasar under skorna på dem när de går. Grenarna på hängbjörken nere vid vattnet vajar i vinden, med löv som just börjat gulna i takt med att morgnarna och kvällarna blivit kyligare.
På en sten sitter rödstjärten och sjunger, precis som den gör varje morgon. Ibland vaknar Vilhelm så tidigt att han hör den lösa av syrsorna, som kan vara igång ända in i gryningen. Fast inte de senaste dagarna. Hösten har kommit, det som dröjer sig kvar av sommaren är bara en övertygande illusion.
”Hann du få i dig dina rostsmörgåsar och läsa morgonnyheterna nu då?” frågar Erik samtidigt som de går.
”Jodå”, svarar Vilhelm. ”Stod om en drunkningsolycka. Skedde för drygt ett dygn sedan, på fastlandet.”
”Vem var det som drunknade?”
”De skriver aldrig ut sådant. Det borde väl du som är journalist veta.”
”Jag menar inte namnet, såklart.”
En viss irritation har smugit sig in i Eriks röst och Vilhelm förstår att leendet förut kanske bara var en skenmanöver. Det var synd.
Den glada Erik är faktiskt riktigt trevlig att umgås med.
”En ung kvinna var allt som stod.”
”Då så.”
Vilhelm väljer att inte svara. Vet att man får ta Erik som han är. Det bästa är att helt enkelt inte bry sig om honom när han är sur, för så småningom kommer den glada sidan av honom tillbaka.
De kommer fram till bryggorna och knyter loss tamparna på Eriks motorbåt, hoppar sedan ner i den alla tre. Erik vrider om nyckeln och motorn börjar brumma.
”Vem är det vi ska till?” frågar Vilhelm.
”Vanja Tellander.”
Vilhelm vänder ansiktet mot Erik.
”Vad tusan har du inte sagt det för?”
Erik rycker på axlarna och för gasspaken framåt. ”Jag trodde jag hade det.”
”Då kunde jag åtminstone tagit en dusch innan.”
”Vi ska laga hennes tak, inte kramas med varandra.”
”Känner jag henne rätt bjuder hon åtminstone på kaffe och bulle.”
”Varför tror du jag tog jobbet?”
Vilhelm säger vad de båda två vet är sant. ”För att du är skyldig henne det.”
”Du med.”
Vilhelm hummar till svar. Tänker på Vanja som han inte sett på länge, men som han när Gunilla levde stod ganska nära. Vanja gick i samma klass som dem alla tre på gymnasiet. Redan då hade hon det tufft. Tog en del dumma beslut, blev gravid tidigt, ja, när hon var bara barnet faktiskt, och när socialen tog dottern ifrån henne kraschade hon helt. Slöt sig, slutade prata, tynade bort bit för bit. Började dricka för mycket alkohol. Tog inte studenten.
Vilhelm och Erik var för unga och dumma för att se hjälpen hon behövde, de hade siktet inställt på livet som låg framför dem. Gunilla var däremot den klokare av dem. Så efter gymnasiet, när
Gunilla studerade biologi i Stockholm, åkte hon ofta förbi Vanja på vägen hem. Hon berättade för Erik och Vilhelm om lägenheten i Gustavsberg som Vanja bodde helt ensam i. Att hon tog nattpass på äldreboendet för att ha råd med hyran. Att hennes mamma var inne på avgiftning. Att också Vanja skulle gå under om hon inte hade någon som stöttade henne, en vän hon kunde prata med.
Under åren som följde blev de genom Gunillas ögon vittnen till bergochdalbanan som Vanjas liv utgjorde. De såg hur hon tog sig fram på slitjobb, tjänade ihop slantar som hon sparade för att kunna ”börja om på nytt”, som hon uttryckte det. Slantar som hon förlorade när hon i trettioårsåldern investerade i ett bluffbolag på börsen, i hopp om att trygga framtiden efter att just ha fått sparken från städjobbet hon haft sedan tolv år tillbaka. Livet behandlade henne som om hon inte förtjänade att leva och bara väntade på att hon skulle ge upp, tog varje tillfälle att trycka dit henne.
Ändå kämpade Vanja vidare. Sökte de jobb hon kunde, vilket utan gymnasieexamen ofta förvisade henne till oseriösa företag som för det mesta betalade i svarta pengar. Platser där folk
avskedas lika enkelt som man stryker bort dammet på fönsterbrädan och där arbetsgivaren inte har någon skyldighet att erbjuda arbetspass, oavsett hur mycket deras anställda behöver pengarna. Så småningom blev rollerna ombytta, när Gunilla fick sin cancerdiagnos. Då var det i stället hon som fick kämpa. Vanja kom förbi nästan varje dag, trots att hon knappt hade pengar att ta bussen till Sollenkroka och dessutom jobbade obekväma arbetstider. Vilhelm lånade ut ekan till henne så att hon kunde ta sig från Sollenkroka till Lövskär när hon ville. Visste hur mycket det betydde för Gunilla att hon fanns där. Gunilla hade varit Vanjas trygga hamn, och mot slutet var Vanja hennes. För det kommer Vilhelm vara henne evigt tacksam. Just för att han såg glädjen i Gunillas ögon när Vanja la till med ekan nere vid bryggorna, hur hon gjorde livet lite ljusare för Gunilla när mörkret smög sig närmare för varje dag.
”Jag har inte sett Vanja på många år”, säger han. ”Vi höll kontakten den närmaste tiden efter Gunillas död, men sedan gled vi helt enkelt isär.”
”Ganska ofta svänger jag förbi Skärgårdskringlan när jag är på fastlandet”, svarar Erik. ”Där Vanja jobbar. Hon är lika glad som alltid.”
”Beundransvärt”, säger Vilhelm. ”Med tanke på hur mycket som gått emot henne, och all jäkla skit hon varit tvungen att gå igenom. Fy tusan för att få sitt barn taget ifrån en.”
”Tja, olyckorna tycks förfölja den där familjen”, svarar Erik. ”Särskilt med tanke på vad som hände förra våren.”
”Vad menar du?”
Erik möter Vilhelms blick, tycks knappt förstå frågan. ”Det som hände på ön. Att Axel Silverstierna dog här, på Lövskär. Du vet väl att han var gift med Vanjas dotter, Emily?”
”Vad är det du säger?”
”Berättade Vanja aldrig det?”
Vilhelm skakar på huvudet. ”Hon pratade aldrig om sin dotter.
I alla fall inte med mig.”
”Så är det i alla fall. Emily var gift med Axel Silverstierna, killen som dog. Nu bor hon ensam på Malmbo. Ärvde visst alltsammans.”
Axel Silverstierna. Namnet får bakhuvudet att bulta. För ett och
ett halvt år sedan hade Vilhelm hyrt ut sin stuga på Lövskär till ett sällskap som gått en fotokurs. Axel Silverstierna hade varit del av det. En morgon hittades han död med sönderskurna handleder. Och det var alltså Vanjas dotters man. Sanningen om vad som hände följde med Axel ner i graven. Det spekulerades om självmord, men Vilhelm har alltid tyckt det låter underligt. Fast mest har han försökt förtränga att det skedde på hans ö.
Han försöker svälja fast munnen känns torr. Låtsas inte om upprördheten han känner, utan för i stället samtalet vidare.
”Så Vanjas dotter äger en av de finaste fastigheterna på hela Värmdö, samtidigt som Vanja knappt har råd med ett helt tak?”
”Taskig relation, antar jag. De kände aldrig riktigt varandra, vet du. Jag vet inte om Vanja ens betraktar henne som sin dotter.”
”Hm.”
De fortsätter färden under tystnad. Vilhelm tänker på Malmbo herrgård. Man kan skymta fastigheten när man åker över Djuröbron. Det är en ståtlig herrgård, och hemvist för familjen Silverstierna. Fast tydligen är det Emily som bor där nu då, om det som Erik säger är sant.
Erik måste känna av Vilhelms sinnesstämning, för han klappar honom på axeln. ”Ingen vits att hålla tag i det förgångna, tro mig. Det är bara ett mörkt hål man gräver sig allt djupare ner i. Bättre att bara släppa det.”
Hade någon annan bett Vilhelm att ”släppa det” hade han förmodligen vänt personen ryggen, men han förstår att Erik menar väl. Ändå förmår han sig bara att ge ett sammanknipet leende till svar. Han hade kunnat säga att han mycket väl känner till det mörka hålet Erik talar om. Efter att Gunilla dog levde han i det i flera år. Men det vore att göra just det Erik talar om. Gräva sig allt djupare ner. Han lever det liv han har idag för att han valde att blicka framåt.
Därför låter han saken bero. I stället vänder han sig mot Nilla och kliar henne bakom örat.
”Är det kul att åka båt?” frågar han.
Nilla skäller till svar.
Erik ökar farten. Stockholms skärgård vrålar förbi.
Kapitel 3
Solen har stigit en bit på himlen och kastar sina låga strålar över skogarna och fälten runt Malmbo herrgård, där rådjuren betar i morgondaggen. Värmdö när det är som vackrast, och en vy som Vanja aldrig kommer tröttna på.
I tonåren däremot var det inte mycket med den vackra naturen som lockade henne. Då lämnade hon Gustavsberg så ofta hon kunde för att åka in till Stockholm, stan. Och senare, efter att hon blivit av med lägenheten som hon och hennes mamma hade bott i, flyttade hon till ett kollektiv i Nacka där hon sökte någon form av riktning i livet, men egentligen bara blev allt mer vilsen. Efter ett par dåliga förhållanden, hon var nog den som bar största skulden, var det något som drog henne mot barndomen och naturen igen.
Runt samma tidpunkt fick hon ett samtal från en jurist som meddelade att hennes far dött och efterlämnat en summa på tvåhundratusen kronor. För pengarna köpte hon en fallfärdig stuga i Korshamn, där hon bestämde sig för att faktiskt göra en ändring med sitt liv. Sökte ett flertal jobb, lyckades få ett på Skärgårdskringlan, och började rusta upp sitt nya hem med de slantar hon sparade undan. Under åren som följde fick hon en allt mer stabil tillvaro.
Fram till nu, när Emilys död rubbat grunden hon står på.
Huvudingången till Malmbo herrgård borde vara avspärrad, så hon har en annan väg in i åtanke. I stället för att fortsätta rakt fram med bilen viker hon av på en gammal bruksväg som leder in i granskogen där hon och Emily plockade svamp tillsammans för knappt två år sedan; ett försök från Vanjas sida att göra något trevligt tillsammans. Utflykten hade slutat med gräl när Vanja ledde
dem ner i ett träsk. Det blev ingen mer svampplockning efter det, eller andra friluftsaktiviteter heller för den delen.
Hon fortsätter köra tills hon kommer till en grusplan mitt i skogen. Där stannar hon bilen. Sitter ett tag och lyssnar till knäppandet från motorn som kyls ner. Tänker på Emily, hur hennes liv blev efter att hon togs ifrån Vanja. Hon blev placerad hos en familj som Vanja befarar aldrig älskade henne på riktigt. Emily stack därifrån när hon var arton. Pluggade ekonomi i Oslo ett par år efter gymnasiet, flyttade sedan tillbaka till Sverige och gifte sig så småningom med Axel, ungdomskärleken från skolan.
Det var nog kärlek mellan dem till en början, men knappast mot slutet. Inte när Axel behandlade Emily som han gjorde. Lät henne sitta själv på Malmbo herrgård år ut och år in samtidigt som han själv var iväg på affärsresor. I alla fall lät det så på Emily de gånger hon och Vanja träffades. Bara Carla, hushållerskan som brukade servera dem under deras fikastunder, var Emilys sällskap, och Vanja hade inte sett någon särskild värme mellan dem. Kanske hade Emily vänner som besökte henne, men i så fall talade hon aldrig om dem. Vanja fick alltid känslan av att Emily levde ett ensamt liv, på gränsen till olyckligt.
Men det hade funnits en ljuspunkt, hade Vanja förstått när de plockade svamp. Då hade Emily berättat om en nyanställd trädgårdsmästare, och om Vanja inte missminner sig tyckte hon sig se ett nytt slags gnista i Emilys ögon när hon talade om honom. Men den ljuspunkten verkade ha varit kortvarig, för den där trädgårdsmästaren hade Vanja aldrig sett skymten av. Kanske var det Emilys lott, att aldrig stå någon riktigt nära. Förutom sin son.
Hon kramar hårdare om ratten. Det är som att ett tryck har byggts upp i bröstet ända sedan Karl berättade nyheten om Emilys död. Förträngda händelser har flutit upp till ytan, minnen som hon trodde hade förmultnat för länge sedan, och nu svävar fritt vilket får en krypande ångest att sticka i kroppen.
Hon dömde sitt barn till ett liv i ensamhet och nu verkar det som om hennes barnbarn kommer gå samma öde till mötes. Alfred. Hon vill att han ska vara lycklig. Vill att han ska få en trygg uppväxt. En annan barndom än den hans mor fick.
Hon drar ett djupt andetag. Förstår att hon är ur balans, försöker ta kontroll över sina känslor. Alfred kan fortfarande få ett bra liv.
Förhoppningsvis är jourhemmet han tycks befinna sig i just nu fyllt av värme och människor som vill hans allra bästa.
Hon kliver ur bilen. Inne i skogen är det ännu kyligt tack vare fukten som ligger mellan granarna. Hon drar på sig dunjackan, snörar sedan gympaskorna hårdare och börjar gå. Vet på ett ungefär åt vilket håll herrgården ligger. Det borde inte vara mer än en kilometer.
Samtidigt som hon går funderar hon på vad tusan hon håller på med. Varför hon smyger runt i en skog för att bryta sig in på avspärrat område. Men det är som att något drar i henne, hotar att slita sönder henne om hon inte följer med. Hon vet vad det är: behovet av att se platsen där hennes dotter dog. Få se med egna ögon hur det kan ha hänt, så att hon på riktigt kan förstå att Emily faktiskt är borta.
Hon går igenom vad Karl sa. Vatten i lungorna. Alkohol i blodet.
Inga tecken på yttre våld. En olyckshändelse.
Hon visste inte att Emily drack, trodde fortfarande hon ammade. Vad fick henne att börja dricka igen? Ensamhet, ångest?
Kan dödsolyckan rent av ha varit självmord?
Vanja tvekar. Hon hade sett kärleken i Emilys ögon när hon tittade på Alfred i våras. Man lämnar inte ett barn när man älskar så djupt. Gör man det?
Hon förstår att hon är fel person att svara på den frågan.
Men fortfarande är det något med det hela som inte känns rätt.
Eller har hon bara svårt att acceptera att Emily är död?
Hon fortsätter gå genom skogen till ljudet av en hackspett som letar efter insekter och en nötskrikas skrän längre bort. Så småningom hör hon det avlägsna bruset från en fors och förstår att hon är nära. Samtidigt får hon syn på en gulputsad mur med tegelpannor som sträcker sig mellan träden. Putsen är täckt av alger. Genom en järngrind, till hälften täckt av en halvdöd hassel, skymtar hon Malmbo herrgårds vita fasad längre bort på krönet.
Hon ser sig runt. Räknar ut att om hon följer muren till höger kommer hon så småningom till huvudvägen. Därför viker hon av
åt vänster, där skogen tätnar. Börjar inse att det är lönlöst det hon håller på med, muren är för hög. Fast kanske kan hon klättra upp i ett träd och ta sig över på det sättet.
Hon följer muren tills den bryts i ett hörn, fortsätter sedan i riktning mot havet. Bruset från forsen släcker alla andra ljud nu. Vattnet rinner från skogen, vidare in genom ett galler vid muren. Vanja går fram till öppningen. Synar de svarta stängerna. Tvekar, men tar sedan av sig jackan och kliver ner i det knähöga vattnet. Det kan inte vara mer än tio grader. Hon sveps nästan med av kraften trots att hon står där strömmen är som lugnast. Vadar fram till gallret, böjer sig och känner runt med handen på bottnen för att se om mellanrummet vidgar sig under vattnet. Svär lågt när hon inser att det är för trångt. Hennes enda chans är alltså att ta sig över.
Hon lyfter blicken, får syn på en gran nära muren. Det kan fungera. Hon går fram till trädet, nu med dyblöta skor och byxor. Griper tag i nedersta grenen, når precis. Svänger upp ena benet och häver sig upp med ett stön. Barken lämnar fula märken på kläderna. Hon klättrar upp ännu en nivå, hasar sig sedan så långt ut hon vågar på grenen. Måttar avståndet till muren med ögonen.
Inte mer än en halvmeter, ändå suger det till i magen när hon tar klivet. Hon landar på de missfärgade takpannorna, precis bredvid forsen.
”Du skulle blivit en bra inbrottstjuv”, mumlar hon till sig själv när hon häver sig ner de knappt två metrarna till marken på andra sidan av muren. Där borstar hon av sig den värsta smutsen, inser samtidigt att hon rivit sig både på armar och i ansiktet. Men hon befinner sig åtminstone på rätt sida.
Hon sveper med blicken mellan träden. De tunnas ut åt höger och hon anar huvudfastighetens konturer längre bort med gräsmattan framför. Hon gissar att själva platsen för olyckan borde vara utmärkt med avspärrningstejp, så hon går längs med forsen i riktning mot havet. Håller hela tiden utkik runt sig, väl medveten om att det hon gör är olagligt. För att inte tala om hur hon ser ut, med dyblöta kläder och rispad hy. Får polisen tag i henne nu kan det bli svårt att prata sig ur situationen.
Snart ser hon mycket riktigt avspärrningsband längre fram. Hon saktar in på stegen. Tittar sig runt för att försäkra sig om att hon är ensam.
Får syn på två poliser som går över gräsmattan.
”Skit”, väser hon och dyker instinktivt in bakom en sten. Där sticker hon fram huvudet. Poliserna är på väg rakt mot avspärrningen. De tycks inte ha sett Vanja för alla träd.
Hon kisar. Det ser ut att vara hennes klasskamrat från gymnasiet, Conny, ihop med en kollega, en man hon aldrig sett tidigare. Men avståndet är för långt för att säga säkert.
Vanja kniper ihop munnen, har alltid haft svårt för Conny. Kanske för att han brukade snacka skit om Vanjas mamma. Inte för att han hade fel i det han sa, att hon var en alkoholiserad bidragstagare, men det var elakt sagt av honom.
Frågan är vad han skulle säga om han hittade Vanja här, bakom stenen. Inget snällt, gissar hon. Det hela måste se särskilt underligt ut med tanke på att hon faktiskt gömmer sig, som om hon har något att dölja. Kanske kan hon säga att hon letade efter svamp?
Hon drar tillbaka huvudet, inser att det enda hon kan göra är att sitta kvar och hoppas på att inte bli upptäckt, trots att det känns som att hjärtat klättrat upp i halsgropen. Hon kan inte ge sig av nu, då skulle de se henne.
Under tiden hon väntar låter hon blicken fara över marken. Upptäcker att hon sitter bredvid någon sorts brunn. Locket är övertäckt av mossa, förutom vid ena sidan där mossan släppt. Ett handtag sticker upp vid kanten, som tycks gå till en rostig metallucka där bara toppen syns. Först nu hör hon hur det kluckar under marken. Vattnet från forsen verkar vara sammanlänkat med brunnen.
Något som blänker till i mossan fångar hennes uppmärksamhet. Hon rynkar ögonbrynen och tar försiktigt upp det. Det är en ring. Hon synar den gröna stenen på ringens topp. Med ens går det som en kall kåre genom kroppen. Forsens brus dämpas och synfältet smalnar.
Hon stirrar på ringen. Förstår att det inte kan vara någon annan. Det är den som Emily fick av henne i konfirmationspresent.
Hon har aldrig förstått varför, men av någon anledning har Emily
behållit ringen. Innerst inne har hon alltid värmts vid synen av ringen på Emilys finger, en antydan till att det kanske funnits någon form av kärlek kvar mellan dem, även om det aldrig visats i vare sig ord eller handling.
Så vad gör den här?
Vanja märker att handen darrar. Det känns som om hon befinner sig i en dröm, att hon inte på riktigt sitter här med sin döda dotters ring. Det är för overkligt. För osannolikt.
Samtidigt väcks en nyfikenhet som blandar sig med sorgen. Hon lägger ner ringen i fickan och kryper fram till brunnen. Undersöker locket, ser två metallstänger som låser fast det. Hon förväntar sig att de ska vara tröga av rost, men de är enkla att föra ut. Hon greppar tag i betongblocket. Ska precis dra bort det, när någon skriker bakom henne.
”Polis, visa händerna!”