9789177192787

HON SOM SÅG ALLT

Översättning:

Susanne Andersson

harpercollins.se info@harpercollins.se

© HelenKay Dimon 2026

Originalets titel: Such a Clever Girl

Översättning: Susanne Andersson

Omslagsdesign: Emma Graves, designstudioe.com

Omslagsfoto: Trevillion Images

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2026, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Industrigatan 4A, 112 46 Stockholm, 2026, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.

All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorised use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited. HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception

This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.

Citatet ur Joan Didions Att lära sig själv att leva på s. 7 är översatt av Ulla Danielsson.

Första upplagan, första tryckningen

ISBN 978-91-7719-278-7

Till Charissa McAfee, en fantastisk kvinna och kär vän

Jag tycker att vi gör klokt i att hålla en vänskaplig kontakt med de personer som vi var en gång i tiden, vare sig vi uppskattar deras sällskap eller ej. I annat fall dyker de upp utan förvarning och överraskar oss, kommer någon dålig natt och bankar klockan fyra på morgonen på dörren till vårt innersta och vill få reda på vem som övergav dem, vem som svek dem, vem som måste be om förlåtelse. Vi glömmer alltför snabbt det som vi trodde att vi aldrig skulle kunna glömma. Vi glömmer både kärleken och sveket, glömmer det vi viskade och det vi skrek, glömmer vilka vi var.

joan didion, att lära sig själv att leva

Prolog

Om man tvingas välja mellan att leva i verkligheten eller genomlida en mardröm är det ibland tryggare att välja mardrömmen. Det gäller även i Sleepy Hollow i delstaten New York, en stad präglad av folklore och rik på historia. Hela regionen hyllar sitt kusliga förflutna med en iver som vanligtvis reserveras för festligheter som fokuserar på livet, inte döden.

Under hösten ligger stämningen tät över landskapet öster om Hudsonfloden, med charmiga hus och idylliska vyer. Där känner alla till den välbekanta berättelsen om den fiktive huvudlöse ryttaren och beskriver gärna utförligt sina egna möten med det övernaturliga för turisterna som flockas där varje höst.

Den skrikande kvinnan på Korpklippan. Spökskeppet som irrar längs traktens vattendrag. De osaliga andarna i det närbelägna Octagon House. Märkliga möten på gamla värdshus.

Det där är harmlösa historier för såväl troende som icketroende. Men allt är inte harmlöst. Fråga ortsborna om det hemskaste som har hänt och du kommer att få samma svar – familjen Tanners chockartade försvinnande femton år tidigare. Pappa, mamma och två barn. Puts väck. Som uppslukade av jorden.

Det var i alla fall den hemskaste händelsen. Fram till i dag.

Fram till att de döda vägrade att förbli döda.

Stella

Xavier Tanner hade varit död i trettiosju dagar. De flesta sa hans namn och började sedan genast viska om morden. Hans inblandning hade alltid varit en het potatis och ett ständigt diskussionsämne, men på en viktig punkt var alla överens. Oavsett om han hade varit rovdjur eller byte hade han betett sig som ett riktigt svin under varenda sekund av sina sjuttionio år på jorden.

Ett långt och rastlöst liv, underblåst av manipulation och psykisk terror, brann ut och slocknade i en hjärtinfarkt på den plattlagda gången bredvid rabatten med ängsblommor i hans älskade trädgård. Eftersom ingen annan fick röra den låg han där, skrynklig och ensam, tills trädgårdsmästaren kom för att laga en trasig vattenspridare nästa morgon.

Sjukvårdspersonalen hade sagt att Xaviers död hade varit snabb och troligtvis smärtfri. Om han förtjänade dessa välsignelser var något som skulle avhandlas under stadens alla middagar i många år.

Även de som mumlade ett obligatoriskt vila i frid var i hemlighet tacksamma för att han äntligen var borta. Hela staden, även jag, andades ut i ett gemensamt och renande andetag när vi begravde familjen Tanners eftermäle i den väldiga familjegraven på Sleepy Hollows kyrkogård, där han vilade ensam.

Men innan jublet kunde bryta ut på allvar måste vi ta oss igenom den här dagen. Några av oss hade kallats till en brådskande domstolsförhandling utan att ha en aning om varför det var så

bråttom eller, som i mitt fall, varför jag måste delta i denna cirkus. Jag tvivlade på att jag var omnämnd i Xaviers testamente, vilket varken gjorde till eller från för mig, men en kallelse fick jag ändå.

Deltagarna, alla lika motvilliga, satt hopsjunkna i en obekväm tystnad i Westchester Countys arvsdomstol. Allt på grund av honom. Även i döden kvävde Xavier folk tills de slogs med näbbar och klor för att komma bort från honom.

Jag visste en hel del om Xavier, antagligen mer än de flesta, eftersom han var min mammas morbror. En man med mörka och farliga hemligheter, med tvivelaktiga infall och något som kunde vara värsta oflytet, men bara om man trodde att allt fruktansvärt hade drabbat honom och inte orsakats av honom.

Bortsett från Xavier tycktes folk i vår släkt dö i förtid. Inte av naturliga orsaker eller efter ett långt och lyckligt liv. Nej, dödsorsakerna var ohyggliga och våldsamma. Oförklarliga. Oförglömliga. Och då räknade jag inte med dem som bara försvann.

Skulle jag någonsin bli kvitt honom eller den mörka skuggan som han kastade över dem som hade oturen att vara släkt med honom? Att vi satt och svettades i en kvav rättssal i stället för att njuta av den sista värmen innan den lätta oktoberbrisen övergick i bistra vintervindar sa mig att svaret var nej.

Den oförberedda domstolsförhandlingen skulle ha börjat för tio minuter sedan. I stället för att en domare kom in och lättade upp den laddade stämningen hade en notarie stuckit in huvudet och bett advokaterna om ett privat möte. De reste sig utan ett ord och hasade ut genom dörren mot domarens rum. Ingen hade sett till dem sedan dess.

Uppenbarligen tyckte universum att femton års väntan på ett konkret avslut på familjen Tanners historia inte var tillräckligt länge. Vi måste uthärda ännu en försening. Avslutet lät vänta på sig hur jag än ansträngde mig för att jaga i fatt det. Om det väntade vid horisonten var det en mästare på att leka kurragömma med oss. Rykten om dagens förhandling måste ha börjat spridas i staden bara sekunder efter att fallet hade dykt upp på domstolens schema. Bouppteckningar väckte sällan något större intresse annat än hos arvingarna till de avlidna. Men det här var ingen vanlig situation.

Det handlade om Xaviers kvarlåtenskap. Om den familjen. Och deras övergivna hus.

Tanners släktgods. Trevåningshuset med de tveksamma ägarförhållandena, en igenvuxen trädgård, ett rangligt staket, ett murket tak och blodfläckar på golvbrädorna i hallen. Tomt sedan länge, men svårt att bortse från. En skamfläck som undveks även av Sleepy Hollows fantasifullaste invånare, de som älskade det ockulta.

Xavier hade aldrig bott i huset. Tekniskt sett ägde hans son det fortfarande. Patrick och hans fru Victoria. Xavier hade varit herrgårdens motvillige och försumlige fastighetsskötare efter att den yngre generationen Tanner försvann spårlöst femton år tidigare. Xaviers son och hans familj var borta och ingen hörde någonsin ifrån dem igen.

Nu när Xavier var död kunde hans saknade släktingar inte längre ignoreras. New Yorks arvsrätt krävde ett avslut.

Mitt huvud bultade när jag såg mig omkring i rummet. Isabel Clarke, min mamma och enda barnet till Xaviers sedan länge döda och betydligt äldre syster, satt bredvid mig. Praktiskt taget i knäet på mig. Hon var som vanligt klädd i en överdrivet dyr dräkt och hade petat in alla etiketter under kragen, ifall hon ville lämna tillbaka den och lämna tillbaka den skulle hon göra.

Det var så hon jobbade. Hon köpte grejer och lämnade tillbaka grejer och kunde sedan köpa fler grejer. Tack vare detta system behövde hon aldrig bära samma kläder två gånger. I två år lyckades hon återanvända varor för två tusen dollar i en butik innan hon åkte fast.

Med perfekt hållning och en tuff pixiefrisyr spelade mamma rollen som förmögen societetsdam väl. Gud förbjude att någon skulle tro att hon behövde ett jobb och pengar, vilket var precis vad hon gjorde. Xavier var borta och med honom hans löfte om att betala hennes boende. Nu var det jag som skulle få ta över hyran för hennes tvårumslägenhet. Kanske skulle arvsskiftet lösa mina ekonomiska problem och bespara mig kostnaden … om de bara kunde börja någon gång.

De andra deltagarna utgjorde ett lapptäcke av personer som inte hörde hemma i samma rum. Ingen av dem var släkt med

Xavier. Marni Richards, en grundskolelärare som hankade sig fram, driven av en osund blandning av outnyttjad energi och förlamande ångest. Hanna Sato. En fri själ. Modergudinna och ägare till lokalinvånarnas favoritkafé, Sleepy Hollow Coffee. Det menlösa namnet låg helt i linje med Hannas enkla smak och taskiga fantasi.

Båda kvinnorna hade mörkt glansigt hår – Hannas svarta slingor var ett arv från hennes döda japanska mamma – och båda var lika vackra. För dem var den senare egenskapen en belastning som gjorde dem till offer. Men för vad? Det visste ingen.

Det var allihop. En brokig skara som inte hade sagt ett ord till varandra under de tio minuter som hade gått sedan rättssalens dörrar öppnades. Hanna, Marni och jag hade en outtalad pakt som gick ut på att vi skulle undvika varandra och hålla tyst. Den skruvade eden hade bestått under många år med ovisshet och en sund dos av misstro. Nu måste vi fortsätta på den inslagna vägen.

Den spända stämningen piskades upp ytterligare tills den nådde kokpunkten. Väggarna verkade flytta sig tills jag kände mig fångad i en fälla och fick svårt att andas. Jag reste mig och började gå mot utgången, i hopp om att hitta en plats dit den vrålande tystnaden inte kunde nå.

Dörren som öppnades fick mig att tvärstanna. En kvinna gled in i salen. Min sikt var delvis skymd, men jag såg att hon hade axellångt rakt hår.

Marnis flämtning hördes först. Den studsade runt i den nästan tomma lokalen. Min blick flackade från Marni tillbaka till den oväntade deltagaren. Under dessa få sekunder vände kvinnan sig om.

Herrejävlar. Hade jag sagt det högt? Min mage knöt sig. Ett ängsligt skrik tiggde om att släppas ut när det gick upp för mig vad jag såg.

Det där ansiktet. Hon såg precis ut som sin mamma. Den stadiga blicken och den svårtydda minen. Glasögonen var borta sedan länge. Det blonda håret var brunt nu. Inte längre en söt men tafatt femtonåring med långa ben och kutande axlar. En vuxen kvinna. Lång. Vacker. Hård och kritisk.

Aubrey Tanner. Familjen Tanners försvunna dotter. Tekniskt sett min syssling. Tillbaka i Sleepy Hollow efter femton års lång och oförklarlig frånvaro.

Inte försvunnen. Inte död.

Tusen frågor snurrade i min hjärna. Var i helsike hade hon hållit hus? Vad hade hon gjort … och varför hade hon kommit tillbaka nu?

Jag blinkade ett par gånger, försökte bli kvitt det surrande ljudet i mitt huvud innan jag tappade balansen och rummet började snurra okontrollerat runt mig. Hur gärna jag än ville slippa den påträngande synen försvann den inte. Till sist trängde den bistra sanningen in.

Hennes dramatiska entré stred mot allt som talade för Aubreys frånfälle. Men hon var inte ett av stadens spöken. Hon stod där, livs levande, och vägrade att bli ignorerad, som om hon inte alls hade släppt en enorm tickande bomb mitt i våra trista liv.

Aubrey såg sig omkring och blicken tvekade vid Hanna, sedan Marni innan den slutligen landade på mig.

Aubrey log. ”Jag kom visst i rättan tid.”

Marni

Aubrey Tanner … Varför just nu?

Jag hade redan ångest för att jag måste delta i det här spektaklet, men allt kulminerade när hon dök upp som gubben i lådan. Flera års terapi var som bortblåst. Andningsövningarna som jag hade fått lära mig fungerade inte heller. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt länge för att sätta i gång en guidad meditation i appen på min klocka.

Nu när den gamle skithögen äntligen hade dött av vad det nu var för röta som frodats inom honom borde det vara enkelt att vända blad. Dödförklara alla i den yngre generationen Tanner, skifta arvet efter Xavier och gå vidare. I stället hade Aubreys oväntade ankomst lett till ett nödläge. Bara genom att kliva in i rättssalen blåste hon bort det smutsiga dammlagret från minnena av den ohyggliga dagen femton år tidigare.

Det hela slutade med att domaren sköt upp förhandlingarna för att ”låta miss Tanner tala med sin advokat och uppdatera sig” – vilket lät olycksbådande – och med det lämnade Aubrey det förvirrade rummet utan att säga ett ord till. Hon gav ingen förklaring. Brydde sig inte ens om att klämma fram ett ”Oj, jag glömde visst bort att berätta att jag inte var död”. Hon valsade in och smet ut, lämnade uppror och kaos efter sig.

Det var inget nytt. Redan som femtonåring spreds en iskall rysning i ett rum så fort hon kom in genom dörren. ”Olyckor” kunde inträffa när hon var i närheten, som när hennes bror trillade nerför

trappan även om hon påstod att han hade snubblat. Den där branden i föräldrarnas sovrum den fjärde juli när hon var tolv. Den som hon svor på att hon inte hade anlagt, trots att hon så lägligt hade försvunnit från familjens poolparty just innan lågorna slickade gardinerna och brandlarmet började tjuta.

Jag var inte ens i huset. Fråga Marni. Hon kan berätta allt. Jag satt bredvid henne hela tiden.

Hon drog lögnen utan att blinka. Manipulativ redan som barn och fyllda trettio var Aubrey ännu mer skrämmande. Kanske kreativare. En överlevare … men av vad?

Jag hade kunnat hantera överraskningen på ett antal objektivt förståeliga sätt. Jag hade kunnat gå fram och krama om Aubrey. Ljugit och sagt hur glad jag var över att hon var oskadd. Hälsat henne välkommen tillbaka. Frågat var hon hade hållit hus. Bett henne svara på alla frågor som staden hade ställt under åren, som var hennes mamma befann sig. Min försvunna vän, Victoria Tanner. Men jag valde inte den förnuftiga vägen. Jag drog. Så fort domaren släppte iväg oss reste jag mig och skar som en kniv genom den tryckande stämningen, fram till dörren. Jag låtsades inte se att Stella och Hanna gav mig mörka blickar. Deras stegrande rädsla kom rusande mot mig och hotade att krossa mig. Jag kunde inte handskas med deras panik förrän jag fick kontroll över min egen.

När jag tjugo minuter senare satt i bilen utanför tingshuset, med låsta dörrar och avstängd motor, kämpade jag för att dämpa vrålet i mitt huvud. Trots att det hade gått många år skulle jag ha känt igen Aubrey Tanner var som helst. Hon hade välsignats med sin mammas genomträngande isblå ögon. Hos Victoria var de ett grumligt fönster in i det genialiska men ängsliga sinnet bakom hennes skönhet. Med Aubrey antydde den frostiga blicken en framtida attack. Ett dödande slag.

Jag hade varit rädd för henne redan som tonåring.

Att Aubrey var tillbaka kunde ha varit något att fira. En lättnad. Men faran lurade i bakgrunden. Det visste alla som hade någon som helst aning om något.

Journalisterna skulle bli helt vilda. Den där killen som hade ringt mig en gång, en månad tidigare, och påstått att han skrev en bok om

försvinnandena skulle komma tillbaka. Folk skulle börja skvallra. Konspirationsteorierna skulle överträffa sanningen. Precis som förra gången skulle vissa gömma fakta under ett lager av skitsnack. Kamerateam skulle dyka upp, för att få höra något nytt och ta en titt på kvinnan som hade försvunnit i Hudson Valleys dimma och nu var tillbaka i våra instabila liv.

Mitt hjärta värkte för Victoria, min bästa vän som drabbades av mitt svek. Vi träffades när jag var Aubreys förskolelärare, mitt första jobb efter högskolan, och fann varandra när vi gemensamt försökte komma fram till hur vi skulle bemöta flickans uppenbara brist på empati. Mitt band till Victoria växte och fördjupades under de kommande tio åren, trots de stora skillnaderna när det gällde ekonomi och våra respektive platser i den sociala hackordningen. Jag befann mig en bra bit nedanför henne.

Hon sa att jag var den enda som lyssnade på henne utan att döma. Jag älskade hennes energi. Hennes stil. Att hon kunde svepa in i ett rum och dra till sig allas blickar medan jag föredrog att gömma mig i ett tryggt hörn.

Hon litade på mig, vilket blev hennes största misstag … och min största sorg.

När Aubrey hoppade över andra klass och sedan sjätte och snart gick segrande ur diskussioner med sina lärare ursäktade skolledningen hennes beteende och framhöll hennes intelligens. Bara Victoria och jag såg problemen torna upp sig. Min enda tröst när familjen försvann var att då gjorde även min oro för Aubreys framtid det. Hon var borta och jag gjorde allt för att glömma henne. Nu var mitt inre i uppror vid tanken på att behöva hantera henne igen.

Andas in i fyra sekunder. Håll andan i sju. Andas ut i åtta.

Jag kunde höra min före detta terapeuts trygga röst uppmuntra mig att låta stressen lämna min kropp, som när luften pyser ur en ballong. Den vanliga metoden fungerade helt plötsligt inte. Kanske borde jag inte ha avbokat så många besök hos min terapeut.

Av erfarenhet visste jag att jag kunde fantisera ihop strategier och sedan testa dem för att samla ihop mitt okoncentrerade fokus och lugna adrenalinet som pumpade i mig. Min rastlösa nervositet

behövde få utlopp. Jag måste omvandla den negativa energin i handling.

Alternativen virvlade i mitt huvud. Jag försökte sortera och utvärdera dem, ett efter ett, men min förvirrade hjärna klarade inte av att hitta en logisk lösning. Ett plingande ljud vibrerade i mig och ruskade om hela min kropp. Det kom från en mental nedräkning som jag förtvivlat försökte bortse från.

Men först telefonsamtalet som jag hade fasat för. En hastig blick genom bilrutan bekräftade att ingen hade dröjt sig kvar eller stod och spionerade på mig. Bildörrarna var stängda, så ingen kunde höra min röst, men underliga saker hände i Sleepy Hollow. Spökhistorierna lockade turister, men ibland kändes det som om en övernaturlig hand sträckte sig upp och tog strupgrepp på mig.

Jag föredrog tystnaden. Lugn och ro. Inga billiga tricks eller oväntade gäster.

Men Aubrey brydde sig visst inte om vad jag ville.

”Okej.” Jag viskade mitt tysta medgivande när jag lyckades ta mig samman och tog upp mobiltelefonen.

Två signaler gick fram. Jag började tala, för att genast sätta stopp för småprat eller onödiga inledningsfraser. ”Vi har ett problem.”

Hanna

Om jag inte fortsatte att röra mig skulle jag kräkas. Jag lät glaset glida ner i det löddriga vattnet en andra gång. Jag envisades med att handdiska kaféets tallrikar, bestick och glas, för att slippa fläckar och prickar. I dag tog jag till den monotona sysslan för att lugna mina tankar. För att ge händerna något att göra.

Att sitta i rättssalen med Marni och Stella hade tagit hårt på mig redan innan Aubrey gjorde sin dramatiska entré. Att över huvud taget behöva träffa Marni och Stella, vilket jag sällan gjorde, väckte starka minnen av två mot en och att vara den som alltid stod på utsidan och kikade in.

De två kvinnorna hade ett gemensamt förflutet. En vänskap eller kanske en ovänskap. Huvudsaken var att jag spelade inkräktarens roll i deras pågående drama. Ett som hade inletts långt innan jag flyttade till staden. Som den yngre, lågutbildade och oönskade medlemmen i trion var jag tjejen som de tolererade eftersom jag kände till deras hemligheter. Den typen av hemligheter som kunde ödelägga liv.

”Mamma?”

Mina energireserver var uttömda, för utöver att jag drev Sleepy Hollow Coffee kunde jag aldrig sova mer än fyra timmar per natt. Även en riktigt bra dag måste jag fylla på med bränsle i form av en farlig blandning av koffein och blåbärsmuffins. En fruktansvärd diet, men just nu var bristen på nyttig näring inte mitt största problem.

Jag ställde glaset i torkstället och tog upp en disktrasa. Dags att torka av borden. Igen. Eftersom domstolsförhandlingen hade fått ett så abrupt slut var jag här mellan frukostrushen och den stadiga strömmen av lunchgäster. Jag hade precis hunnit tillbaka i tid för att prata med Daniela, min fantastiska kock. Hon hade arbetat som konditor på en lyxkrog i New York City i mer än tio år. När pandemin tvingade dem att stänga kunde hon följa efter alla andra storstadsbor som ville byta storstadslivet mot frisk luft och grönt gräs.

Danielas önskan att slå av på takten blev min ekonomiska räddning. Hon skapade bakverk och desserter som hela staden och varenda turist älskade och beställde mängder av.

”Mamma?”

Aubrey Tanner. Jävla Aubrey Tanner.

Det var fel att hata en liten flicka, men hon var vuxen nu, så jag hade inget emot att ogilla henne på avstånd. Hon hade varit lömsk på den tiden. För skarpsynt för att missa sådant som andra inte uppfattade. För nyfiken för att hålla sig borta. Hon hade varit pappas lilla flicka. Jag hade haft en deltidstjänst som Patricks forskarassistent och på nära håll sett hur Aubrey manipulerade sina föräldrar.

Det var inte jag. Jag skulle aldrig slå sönder mammas dyra kristallglas. Inte med flit.

Blotta minnet av Aubreys sluga flickröst fick min ångest att öka explosionsartat. Hon var en bråkmakare och älskade att se andras upprörda reaktioner. Jag hade slagit upp termen psykopat mer än en gång efter att ha lyssnat på hennes kalkylerande samtal med Patrick.

”Mamma!”

Jeremys röst fick mig att hoppa till. Han var lika gammal nu som jag när jag blev gravid – nitton år. Tanken på att han bar på samma hemligheter som jag hade haft då … Ja, jag skulle ge honom en ordentlig omgång om han fattade beslut som ens var hälften så dåliga som mina. Jag ville att han skulle få ett bättre liv.

Det jag allra helst ville var att Aubrey skulle försvinna i Sleepy Hollows kusliga dimma lika snabbt som hon hade dykt upp. Om bara turen kunde stå på min sida, vilket den aldrig gjorde.

”Förlåt, gubben. Ville du något?” Min röst var en smula gäll, men Jeremy skulle inte märka något. Ibland kunde han ha det lite svårt med det sociala samspelet.

Han log. ”Jag ropade på dig, typ tio gånger.”

Jag älskade den här grabben. Min fine, charmige, kärleksfulle och lojale son. För första gången i mitt liv önskade jag att han hade valt en skola i en annan delstat i stället för att följa i mina fotspår och börja studera tjugo minuter härifrån, på Purchase College, eller som Jeremy och alla andra kallade skolan, SUNY Purchase, en referens till universitetssystemet State University of New York. Han hade varit tryggare i ett litet studentrum långt bort. Jag hade tvingats hoppa av skolan. Jag var fast besluten att se till att han inte skulle göra det.

”Det har varit en lång dag.” Kommentaren borde ge mig pris för årets underdrift.

”Du har haft många sådana den senaste tiden.”

Han skulle bara veta. Han hade faktiskt ingen aning. Jag hade inte berättat för honom att Aubrey var tillbaka. Först behövde jag smälta nyheten. Min hand svepte över ännu ett bord när jag fortsatte att städa. Arbetsuppgifterna kunde inte lugna paniken som bultade i mitt huvud, men nu hade jag även ont i axeln. Det var för jäkligt att bli äldre.

”Du sa aldrig varför du var tvungen att åka till tingshuset i morse”, sa han.

Det hade jag inte gjort. Avsiktligt. Han kände bara till domstolsförhandlingen eftersom han hade stått bredvid mig när jag fick kallelsen. Eftersom han var frågvis och överbeskyddande ställde han sedan en miljon frågor om varför jag måste gå dit. Jag hade slingrat mig och påpekat att jag redan var försenad.

Eftersom jag inte ville uppmuntra till mer snokande om saker som jag inte ville att han skulle bry sig om fattade jag mig kort.

”Det gäller arvet.”

”Men vi kände knappt Xavier.”

Det där tänkte jag inte kommentera. Inte i dag av alla dagar.

”Och vi har inga släktingar”, tillade Jeremy. ”Det är bara du och jag.”

Mitt livs största sorg. På grund av mina val hade han bara mig. Inget skyddsnät. ”Vi kanske får en ovanligt snäll kund som vill ge oss lite dricks.”

Han frustade till. ”Ärligt talat, mår du bra?” Frågan hängde i luften, insvept i ett tunt lager av något som lät som oro.

”Nej, för snart börjar lunchrusningen och då kommer alla att dra in en massa höstlöv på golvet.” Rusning var en överdrift, men restaurangen betalade våra räkningar och avlönade fyra personer: mig och Daniela, Jeremy och en annan grabb på deltid.

Jeremy ställde sig framför mig. ”Du har redan torkat det här bordet.”

”Ja, just det.” Mitt tonfall var lättsamt. Det var målet. Att vara sorglös. Eller åtminstone låta som att jag var det. ”Det är ett krav från miljö- och hälsoskyddsnämnden.”

”Sex gånger?” Han stirrade på bordet och trasan i min hand. ”Det är konstigt till och med för dig.”

Klockan över dörren pinglade när en kund kom in.

Inte vilken kund som helst. Aubrey Tanner.

Dra mig baklänges.

”Hej.” Jeremy log lika brett som vanligt när han hälsade på en ny kund.

Han måste lägga av med den där skiten. Den här kvinnan behövde han inte imponera på.

Hennes närvaro kändes som ett slag i magen. Hur jag än försökte kunde jag inte hämta andan. Det fanns många frågor som en vettig människa skulle ha ställt till henne. Det skulle vara fantastiskt om en vettig människa kunde komma hit och göra det.

Att inleda ett samtal med ”Du är inte död alltså … Vad hände?” verkade riskabelt. Inte för att Aubrey lade märke till mig. Hennes uppmärksamhet var enbart riktad mot Jeremy. Hon såg sig inte omkring eller låtsades vara hungrig.

Jeremy fortsatte charmoffensiven. ”Vi har smörgåsar och sallader och sådana där bowls …”

”Du måste vara Jeremy.” Aubreys röst lät ljus och glad. Intresserad. ”Du har verkligen förändrats.”

Ta mig tusan. Bortsett från mardrömmarna där jag är naken

och rusar runt i en mataffär med blött hår började de flesta på just det här sättet.

Jeremy rynkade pannan. ”Känner vi varandra?”

”Nej.” Mitt spända tonfall fick dem att vända blickarna åt mitt håll.

Nu måste jag lugna mina galopperande hjärtslag och tämja lite av stressen som gjorde sig påmind. Aubrey skulle lukta sig till min rädsla. Hon var den typen … Eller jag visste faktiskt inte vilken typ hon var för jag hade inte sett henne på femton år, men det var en kvalificerad gissning.

”Hon har precis kommit tillbaka till stan”, sa jag och försökte få den hemska nyheten att låta som något positivt.

Aubrey log snabbt mot mig. Ett frostigt ”jag vet vad du gjorde”leende.

Mitt hjärta började hamra vilt igen. Knäna kändes som gelé. Det var bara genom att gripa tag i bordsskivan som jag lyckades hålla mig upprätt. Jag hade inte fyllt fyrtio än, men den dagen kom allt närmare. Det måste vara så här det kändes att få en stroke. Antingen det eller ett nervöst sammanbrott.

Hjärnan vägrade att fungera med någon som helst hastighet eller effektivitet. Det var så Aubrey ville ha mig. Oförberedd. Sårbar. Hjälplös. Grattis till henne som hade uppnått sitt mål.

Men en sak, en person, lyckades väcka mig ur dvalan. Jeremy.

Jag måste se till att få ut honom härifrån. Bort från henne. ”Jeremy, du kan väl gå …”

”Vi kände varandra när du var liten. Du gick inte ens i förskolan”, sa hon.

”Okej.” Han lät mer förvirrad än okej.

”Jag heter Aubrey.” Hon sträckte ut handen mot honom. Visade upp sin perfekta manikyr, i samma färg som chokladmjölk. ”Aubrey Tanner.”

Jeremy frös till is mitt i handslaget.

Reaktionen gjorde bara Aubreys leende bredare. Mer skrämmande.

Hon nickade. ”Ja, den Aubrey Tanner.”

Jag försökte bilda ord. Vilka ord som helst.

Jeremy tittade från Aubrey till mig. Han såg lika förbryllad ut som jag kände mig. Jag ville att det här pinsamma mötet skulle vara över, men det skulle inte ske förrän Aubrey ville att det skulle ta slut. Det var hon som bestämde och det visste hon.

”Trevligt att träffas.” Jeremy snubblade lite över orden, men fick ändå fram dem.

För en gångs skull önskade jag att han inte varit så väluppfostrad.

”Ska du flytta tillbaka till Sleepy Hollow?” frågade han sedan.

Herrejävlar. Snälla, säg nej.

Aubrey såg så avslappnad och överlägsen ut. ”Det vore väl något intressant.”

Jag var inte på humör för gåtfullt skitprat eller det här besöket … eller henne.

”Jag ville komma hit och säga hej, men nu har jag några andra som jag måste träffa.”

Jeremy nickade, som om han inte visste vad han skulle ta sig till.

Då var vi två.

Aubrey stirrade på mig i några spända sekunder. Hennes intensiva ansiktsuttryck gjorde mig livrädd.

Hon blinkade till mig. ”Vi ses snart, Hanna.”

Stella

Lukas Grange, den ende som jag fasade inför att träffa och samtidigt längtade efter. Han var också den förste som jag ringde efter den värsta morgonen i mitt liv. Han stod i dörröppningen till köket som en gång var vårt gemensamma. Den konservativa marinblå kostymen kunde inte tämja hans mellanblonda hår och obekymrade surfarlook. Intressant för en kille född och uppvuxen på östkusten, uppfostrad av personalen på en prestigefylld privat internatskola, medan hans föräldrar var upptagna av sina hektiska yrkesliv och ett överaktivt socialt umgänge utomlands.

Den här dagen var faktiskt den näst värsta i mitt liv. Lustigt att Lukas hade en framträdande roll i båda två.

Han ägnade några sekunder åt att tveka, stumt kritisera mig, innan han nickade mot min hand. ”Hur många har du druckit?”

Mitt tredje glas vin. Jag hade stjälpt i mig de två första efter att ha stormat in genom ytterdörren och låtit kappan falla till hallgolvet. ”Ett och låt mig vara.”

Han kastade en demonstrativ blick på armbandsuret. ”Klockan är bara lite efter tolv.”

Vad? Det kunde inte stämma. ”Det känns som flera timmar sedan jag lämnade tingshuset.”

Lukas tog några steg in i köket och stannade på andra sidan köksön, precis framför mig. ”Aubrey Tanner är alltså tillbaka.”

En intressant syn på saken. ”Du menar att hon lever. Det är faktiskt en överraskning. Alla trodde att hon var död.”

”Det var vad de flesta i stan trodde. Så var det uppenbarligen inte.” Han kastade en blick mot diskhon, men avstod från att kommentera traven med odiskat porslin, vilket måste vara jobbigt för honom. ”Nyheten om hennes oväntade ankomst spreds i tingshuset med blixtens hastighet. Jag jobbar inte i samma byggnad, men visste det tio minuter efter att hon hade gått.”

Ja, stackars honom. ”Tänk då hur liveversionen såg ut.”

Han andades ut i en lång suck. ”Sa hon något?”

”Om vad?” Ännu en klunk och så hade jag tömt det här glaset också. Jag begrundade flaskan för ännu en omgång.

Lukas drog den närmare sig. ”Kom igen, Stella. Svara bara på frågan.”

”Visst. Vi ska hålla oss till ämnet.” En hård knall ekade genom det tysta huset när jag ställde ner det nu tömda glaset lite för hårt på bänkskivan av kvarts. ”Hur kan du vara så lugn?”

”Hur borde jag vara?”

Hans tonfall, så perfekt och behärskat, gjorde mig ännu mer frustrerad. ”Vad sägs om bekymrad? Upprörd. Livrädd. Välj en eller kom på en egen lista.”

Jag skulle nöja mig med lite uppretad. Något som antydde att han påverkades av nyheten om att Aubrey inte var död. Men jag förväntade mig nog för mycket. Lukas hade det jämnaste humöret av alla jag kände. Han visade sällan några känslor. Inga vredesutbrott.

Inga skrik. Vilket även innebar begränsad lidelse och entusiasm. Jag kunde inte minnas att jag ens hade hört honom svära förut, vilket var helt onaturligt enligt mig.

För en äkta make hade stadig och oberörd låtit som något positivt. Lovande. Det var hans skarpskurna ansikte och obeveklighet, alltid lika allvarsam och målmedveten, som fick mig på fall när vi dejtade. Efter ett helt liv med en mamma som kunde pendla mellan avtrubbad till manisk i en och samma mening attraherades jag av Lukas framåtanda och charm. Med honom kunde jag ta foten från bromsen och bara rulla med. Låta honom leda och ta hand om allting. Problemet var att jag lämnade ifrån mig kontrollen och sedan kokade inombords över hans överlägsna attityd.

Nu kunde jag erkänna, dock motvilligt och aldrig så att någon

hörde, att jag inte alltid hade varit rättvis mot honom eller när det gällde situationen som jag hade försatt honom i. Som psykolog borde jag ha reagerat på mitt beteende och justerat det. Så blev det inte. Jag valde kritik, förebråelser, orimlig ilska och en rejäl dos bitterhet. Det var åtminstone vad han hade sagt när vi skildes.

Vårt äktenskap höll i mindre än sex år. Fem år och tvåhundraen dagar, för att vara exakt. Långvarig misstro och osäkerhet knäckte vår bräckliga vapenvila och utåt sett lyckliga fasad tills äktenskapet officiellt gick i kras, i små taggiga bitar, mindre än ett år efter familjen Tanners försvinnande. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli någons exfru vid trettioett års ålder.

”Oroa dig inte i onödan.” Han ställde den nästan tomma vinflaskan i diskhon.

”Säger den ärade åklagaren.”

Det var det han gjorde. Han jobbade för att få bort förbrytarna från gatorna. Han hade haft en avgörande roll i åtalet mot en affärsman som hade sålt droger spetsade med lugnande medel, som attackerade nervsystemet och ökade risken för en överdos.

Hans arbete, plus hans krav på tydliga och snabba domar avkunnade med sunt förnuft, gjorde att han stod högt på guvernörens lista över vakanta tjänster i delstatens högsta domstol. En tjänst som Lukas hade åtrått och drömt om sedan innan han började plugga till jurist. Det stora beslutet borde komma inom de kommande två veckorna, men det krävde att Lukas rykte förblev rent och oförstört.

Det var nästan som om Aubrey visste om det och hade tagit med det i beräkningen inför sitt stora avslöjande.

Av alla pakter och outtalade överenskommelser femton år tidigare blev den med Lukas lättast att hålla. Den gynnade mig mer än honom. Han hade ljugit för min skull. Gett mig alibi när jag behövde det. Men lögnen skapade en klyfta mellan oss som vi aldrig kunde överbrygga och han kunde aldrig förlåta mig.

”Hon måste ha bott någonstans”, sa han.

Det var inte till någon hjälp. ”Kan du komma till saken snart?”

Han andades ut i en suck som avslöjade hans irritation. Det var Lukas motsvarighet till ett raserianfall. Hur mycket jag än pressade,

hur jag än tjatade och försökte locka fram en ärlig reaktion från honom, få honom att visa att han brydde sig, var hans humör alltid lika stabilt. Det var jäkligt störande.

Till sist svarade han. ”Jag menar bara att om Aubrey ville dyka upp och ställa till problem kunde hon ha gjort det för länge sedan.”

Tonfallet. Den omsorgsfulla formuleringen som konstaterade det uppenbara, men antydde något mer. ”Visste du att hon var vid liv?”

”Du kanske ska sluta dricka. Du håller på att tappa det.” Han sträckte sig fram för att ta vinglaset.

Jag höll det utom räckhåll. ”Jag ser att du är på ditt manipulativa humör i dag.”

Han suckade igen. ”Jag försöker bara vara förnuftig.”

Från någon annan skulle svaret ha verkat aningslöst. Lukas, med sin smarta hjärna och fina stamtavla, lät som raka motsatsen. Han missade inte en detalj. Han värderade och lagrade oavbrutet information. Sedan använde han den för att gå till motattack när han ville vinna en diskussion, vilket gjorde mig utmattad, trots vår mestadels vänskapliga skilsmässa.

”Du beter dig som om Aubrey Tanner är vem som helst, som om hon var en helt vanlig tjej på den tiden.” Tanken var absurd. ”Både du och jag vet att det inte är sant. Hon njöt av att orsaka kaos. Gör det visst än.”

Rynkan i hans panna försvann. ”Det sägs att hon underrättade domaren om att hon var vid liv och kunde verifiera sin identitet. Ett dna-test och andra dokument krävde en brådskande domstolsförhandling, men sedan bad Aubreys advokat, en man från New York, om uppskov.”

”Det låter som om Aubrey kom tillbaka redo att slåss. Men om vad?” Jag kunde inte skaka av mig minnet av hennes självbelåtna flin i skenet från rättssalens starka lampor. ”Du skulle ha sett henne i dag, som hon svassade in i salen. Det hade varit trevligt med en förvarning.”

Fast inget hade kunnat förbereda mig på det ögonblicket.

Lukas muttrade något, men lät kommentaren passera. ”Hur reagerade Isabel på att hon har ännu en släkting i livet?”

”Ungefär så bra som du kan tänka dig.” Min mamma betraktade

Xavier som sin bank. Jag var hennes sekundära inkomstkälla. Att Aubrey fortfarande levde och andades innebar ett problem, eftersom det skulle påverka hur mycket mamma kunde få från Xaviers dödsbo framöver.

Lukas nickade. ”Precis vad jag trodde.”

Ett panikslaget skrik steg i min strupe och jag svalde hårt. ”Vi måste ta reda på vad Aubrey har att säga om … någonting. Allting.”

”Vi måste oskadliggöra henne, det håller jag med om, men vi behöver mer information.”

Den kyliga skärpan i hans röst fick varningsklockorna att ringa i mitt huvud. ”Om vad då?”

”Vi överlevde det värsta. Hon ska inte få krossa oss nu.”

På sätt och vis hoppades jag att han skulle säga något i den stilen. Att han skulle kliva in och ta över. Lindra min oro. Samtidigt fick det han inte sa mig att tveka.

”Vi skulle kunna ordna ett möte med henne. En informell träff. Vi är faktiskt släkt. Även om blodsband säkert inte betyder något för henne.”

”Vi får vänta och se.”

En fruktansvärd idé. Sämsta tänkbara. ”På att hon ska gå till attack? På att polisen ska gripa oss?”

Den här gången studsade hans ljudliga suck mellan väggarna. ”Polisen kommer inte att gripa oss.”

Stora ord från en man vars hela juridiska framtid hängde på en oberäknelig kvinna som hade dykt upp som en blixt från en klar himmel vid sämsta tänkbara tidpunkt.

”Du beter dig som om det är hon som bestämmer.”

Lukas muttrade igen. ”Det gör hon. För tillfället.”

”Det tänker jag inte gå med på.” Blotta tanken fick mig att vilja gallskrika. ”Hon måste hålla tyst och sticka härifrån, snabbt, hur hon än kom hit.”

Han var tyst i några sekunder. ”Jag tar hand om henne.”

Rätt svar? Fel svar? Jag hade förlorat allt perspektiv och kunde inte avgöra om jag visste för mycket om hans plan eller inte tillräckligt. ”Menar du att du …”

”Stella, du vet precis vad jag menar.”

Hanna

Lunchrusningen på kaféet blev betydligt stressigare än vanligt, men nu var den äntligen över. Inte en sekund för tidigt. Jag hade en sprängande huvudvärk efter att ha bitit ihop tänderna om världens högsta primalskrik. Stämningen på kaféet hade varit intensiv. Överdrivet uppjagad. Det hade vällt in folk, som sedan dröjt sig kvar. Vid vartenda bord hade samtalet kretsat kring Aubrey och resten av familjen Tanner.

Om Aubrey fortfarande älskade uppmärksamhet lika mycket som hon hade gjort en gång i tiden borde hon vara mycket nöjd med responsen på dagens oväntade upptåg. Hela staden formligen vibrerade av frågor. Jag skulle också vilja ställa ett par, som vad hon hade att säga som kunde förgöra oss alla … och med alla menade jag mig.

”Jag fattar inte.” Jeremy skakade på huvudet medan han snurrade den nästan tomma kaffemuggen på bordet.

Vi hade rast och satt ensamma vid ett bord. Eller vi och Aubrey. Hon hade gått, men hennes närvaro dröjde sig kvar i lokalen. Hon kunde lika gärna ha slagit sig ner mellan oss och börjat knapra på en kaka.

Jag behövde några minuter utan Aubrey. ”Jeremy, vi kanske kan …”

”Hon betedde sig som om ni två var vänner.” Han lutade sig tillbaka med underarmarna på träbordet, som kom från en gammal lada som hade legat några kilometer bort. ”Vad handlade det om?”

Han vägrade att släppa det här samtalsämnet. ”Vi är inte vänner. Inte då. Inte nu.”

Och därmed basta. Slutdiskuterat.

”Men erkänn att hennes hemkomst stöder min teori.”

Att gå vidare skulle inte bli lätt. Jag kapitulerade. Kanske kunde jag sticka hål på hans intresse genom att fortsätta samtalet och bespara mig en hjärnblödning senare.

”Vad är det för teori?”

”Att hon dödade dem. Sin familj. Mamma, pappa och sin bror Noah. Hon tände eld på familjens bokhandel för att sopa igen spåren efter sig eller för att köpa tid. Det där sista är jag inte säker på.”

Bokhandeln. Pappans, Patrick Tanners, skrytprojekt. En butik som specialiserade sig på vad de flesta kallade presentböcker samt mycket seriös facklitteratur och prisbelönta historiska romaner.

Den var främst ett sätt för honom att visa sig på styva linan. Han brukade bjuda in författare och anordna evenemang. Han talade ofta inför uppmärksamma åhörare som främst bestod av vad jag skulle kalla en public service-publik. Svarade på frågor. Pratade om sin skrivprocess.

Föreläste. Pladdrade. Tråkade ihjäl mig.

Kvällen då familjen Tanner försvann brann bokhandeln ner. Branden började i kokvrån. Tändvätskan som hittades på första våningen ledde till spekulationer om mordbrand. Xavier påstod att det var en kabelbrand och trots att tidpunkten var misstänkt fanns det inget samband. Inte lätt att övertyga någon om, förutom poliserna som ansvarade för utredningen.

Ingen gillade heller att prata om branden där Xaviers syster, Stellas mormor, dog flera decennier tidigare. Det var den första mystiska branden i familjen Tanner. Bokhandeln var den andra.

”Aubreys bror var bara ett barn, vilket gör det här så sjukt.” Jeremys bistra min passade bra till de kusliga orden.

För tusende gången kom allt som jag hade försökt förtränga tillbaka. Noah. Åtta år. Gammal nog att försvara sig. Att skrika på hjälp.

”De flesta utgår från att det var mord och självmord. Att Patrick och Victoria hade problem i äktenskapet eller någon stor hemlighet som avslöjades och att Patrick dödade dem i raseri.”

Kom hit jag behöver hjälp

Det där sms:et. Jag borde ha struntat i det. Att jag inte hade gjort det hade lett till många dumma val och flera års panik och skam.

”Tyckte du att han verkade mordlysten?” frågade Jeremy fundersamt.

”Nej.” Patrick verkade inte våldsam över huvud taget, men jag frågade mig ofta om jag hade missat någonting.

Om jag bara hade tagit mig till huset snabbare. Om jag inte hade ljugit om sms:et för polisen. Om jag inte hade rört eller sett något. Alla ”om” lades på hög och dömde mig.

”Om det nu var mord och självmord, varför var de döda kropparna inte kvar i huset? Vad gjorde Patrick med dem? Du har också hört poddarna och det där avsnittet av Dateline. Det är aldrig någon som kan besvara den frågan”, sa Jeremy.

Jag bet mig i läppen. Det där avsnittet skulle sändas igen, nu med en uppdatering. Det här var värre än ryktena om att någon kille ville skriva en bok om det som hade hänt. Mardrömmen skulle aldrig ta slut.

”En del tror att Patrick flyttade kropparna och sedan flydde. Nu vet vi att Aubrey klarade sig. Hur är det med de andra?” fortsatte

Jeremy när han gick igenom alla ouppklarade frågor. ”Var hon den enda som överlevde? Var det hon som såg till att de andra försvann? Men hur städade hon upp efter sig?”

Så många frågor. Men det kunde jag inte säga något om. Jag ville också veta svaren.

Jeremy fortsatte: ”Vem visste vad som pågick i det där huset?”

Det gjorde jag. Men det var förstås inget som jag ville tala högt om.

Jag hade umgåtts mycket med familjen. Först som storögd och entusiastisk högskoleelev. Jag hade fått ett deltidsjobb hos Patrick, hjälpt honom med research och faktagranskat hans historieböcker när jag inte stod i bokhandelns kassa. Jag hade inte vetat att ”historiker” var ett riktigt jobb förrän min professor berättade om den lediga tjänsten som Patricks hjälpsamma assistent.

Min graviditet förändrade allt det där. Jag tvingades ta alla möjliga jobb för att försörja mig. Jag hjälpte Patrick, vilket Victoria

hatade. Men jag gav blanka tusan i alla rykten och jobbade kvar i bokhandeln. Jag passade andra människors barn. Gick ut med hundar. Vad som än krävdes.

Det var min huvudsyssla, att jobba i kaféet som jag nu ägde, som räddade mig. Jag serverade, diskade och stod i kassan. Jag gjorde allt som den dåvarande ägaren, Irene, behövde få gjort. I gengäld lät hon mig ta med mig Jeremy till jobbet, där han fick sitta på kontoret. Vi bodde i ett rum i hennes hus tills hon bestämde sig för att gå i pension. Vi enades om ett hyrköpsavtal som lät mig köpa kaféet till ett löjligt lågt pris, inklusive lägenheten en trappa upp, där vi fortfarande bodde.

Under tiden sprang jag in och ut i familjen Tanners hus. Hörde grälen och bevittnade den konstlade dynamiken. Utåt sett hade Victorias och Patricks äktenskap varit glatt och kärleksfullt. Men på insidan? Inte så sprudlande.

Victoria försökte upprätthålla fasaden och skapa den perfekta familjen, samtidigt som hon brottades med Patricks obeslutsamhet tills frustrationen fick henne att explodera. Hon brukade skrika ut sin besvikelse. Att hon hade förväntat sig ett visst liv när hon gifte sig med honom. Tryggt. Stabilt. Spännande. Ett sådant äktenskap som hon alltid hade drömt om och som hans förmögenhet hade lovat henne.

År efter år bröt han ner Victoria. Prövade hennes tålamod med sin entusiasm för allt och alla utom henne. Flirtade med alla kvinnor utom sin fru. Struntade i henne till förmån för sitt arbete och sina vänner, som om hon var en leksak som han hade tröttnat på. Det som fanns kvar av deras kärlek verkade skrumpna tills deras diskussioner, varje samspel, utfördes med ett yttre sken av artighet bakom stela leenden och hårda ord.

Varje kväll åt familjen middag tillsammans. Victorias regel. En av alla de saker som hon tyckte att en familj borde göra. Som motvillig deltagare ett antal gånger hade jag lyssnat på de vanliga ”vad har du gjort i dag”-frågorna, de vresiga svaren utan följdfrågor eftersom ingen verkade bry sig.

Jag började jobba hos Patrick precis innan jag fyllde nitton och lyckades klämma in arbetspassen mellan mina lektioner. Fem år

senare var de alla döda … eller försvunna … eller vad som var den aktuella uppfattningen om slutet på deras existens.

”Du sa att Aubrey var konstig och läskig. Inte till mig, men jag har hört dig säga det.” Han log. ”Jag är inte den enda i huset som har skvallrat om familjen Tanner.”

Inte mitt fel. Det var rätt svårt att ignorera en försvunnen familj. Och jag hade verkligen försökt. ”Det är stans favoritsysselsättning. Näst efter spökhistorier och Halloween.”

”Två veckor till ’bus eller godis’. Man kan inte gå utanför dörren utan att snubbla på en pumpa.”

Tack, men vi hade tillräckligt med hemskheter att oroa oss för. ”Toppen.”

Till och med på kaféet fanns det tecken på att det snart var Halloween, detta årliga trauma. Jag hade blivit nedröstad när jag sa att vi inte skulle ha några dekorationer i år. Jag hade tagit ledigt en eftermiddag och nu såg det ut som om ett monster hade sprutat orangefärgade spyor över butikshyllorna och skyltfönstret.

Men jag tjänade faktiskt pengar på högtiden. Det gjorde hela staden. Faktiskt hade turisterna i detta nu samlats i gathörnet för en guidad tur. Döda människor och deras spöken var rena guldgruvan. Det var ökningen i min försäljning varje år vid den här tiden ett tecken på.

”Hon måste väl veta?” Jeremy rätade på ryggen. Han stödde armbågarna på bordskanten och ögonen glittrade förväntansfullt. ”Vad som hände med de andra, menar jag.”

”Kanske.” Korthugget. Luddigt. Jag hade inte energi till något annat.

”Du jobbade för hennes pappa. Du pratar aldrig om det, men jag kan inte tänka mig att du skulle arbeta för en mördare.”

Den här diskussionen kunde inte leda till något bra. ”Kan vi inte byta ämne?”

”Vi måste vara beredda. Ingen kommer att snacka om något annat på flera veckor, kanske månader.”

Huvudvärken tilltog i styrka och det kändes som ett storband spelade i min skalle. ”Det är det som oroar mig.”

”Jag tycker faktiskt att det är kul att hon är tillbaka.”

Milde tid. Jag var osäker på om jag skulle ta mig igenom den här dagen. ”Varför det?”

”Hon sa att hon skulle komma hit och prata med dig igen. Då kan jag få en närmare titt och kanske ta reda på om de där teorierna om att hon är farlig stämmer.”

Han hade inte förstått. Aubreys avskedsord var inte vänliga eller handlade om att ta en fika någon gång. Hon hade hotat mig. Ett förtäckt hot, men det var tillräckligt för mig. Jeremy tänkte inte på det, eftersom han varken kände henne eller hennes familj. Jag hade i flera år begränsat vilken information han skulle få tillgång till. Ingen lätt uppgift eftersom ingen höll med mig om att vi inte borde prata om familjen Tanner.

”Brukar du tänka på vad som skulle ha hänt om du fortfarande hade jobbat för Patrick Tanner, i det där huset, när de försvann?”

Varenda jäkla dag.

Kniven. Jag såg den framför mig när jag slöt ögonen. Men det var så mycket annat. Frukostdisken på bordet trots Victorias tydliga regler om att köket alltid måste vara rent och snyggt. Ytterdörren som stod på vid gavel.

Jeremy visade inget intresse för att glömma fixeringen av familjen Tanner som svepte genom länet, men jag gjorde ändå ännu ett försök. ”Ja, vi borde väl …”

”Jag har läst lite om fallet. De hittade blod i köket och i föräldrarnas sovrum. Blodstänk i Patricks arbetsrum. Det måste ha varit där du jobbade. I samma rum. Kanske vid samma skrivbord.”

Allt det där. Ja.

”Jösses.” Han visslade lågt. ”Det suger att du var tvungen att hoppa av skolan och så, men du hade ändå tur.”

Inte det ord som jag skulle ha valt. ”Ja, jag känner mig väldigt lyckligt lottad.”

”Jag menar bara att det var tur att du slutade i tid, annars kunde du ha varit i huset på själva morddagen.”

Det var problemet. Jag hade varit där den dagen.

Och det visste Aubrey.

Aubrey

M in storslagna entré blev precis som jag hade planerat.

Kvinnorna gjorde mig inte besviken. De vred sig som maskar i de obekväma bänkraderna, samtidigt som de försökte verka oberörda. De växlade skräckslagna blickar. Paniken slet i dem som ett odjur, som sedan började slingra sig runt dem i en allt tätare cirkel, tills lufttillförseln ströps.

En liten överraskning, mina damer!

Var och en skulle spela en roll i mitt kommande mästerverk. På den tiden hade de famlat omkring i sina små lekar. Alltid redo att lyda mina föräldrars minsta vink.

Nu skulle de lyda mig.

Stella, Marni och Hanna. Föredettingarna. Allierade bara på låtsas. Parasiter som livnärde sig på min döda familjs vanrykte. Alla tre var en före detta-någonting – vän, terapeut, anställd. Lögnhalsar allihop. Att ljuga var det enda de kunde göra.

Marni var mammas före detta bästa vän, även om Marni inte insåg att hon var en ”före detta” förrän det var för sent. Min före detta ”terapeut”, Stella, som hade varit trettio år eller däromkring när hon avslutade utbildningen och bestämde sig för att praktisera sin okunskap på mig. För hennes nuvarande klienters skull hoppades jag att hennes kompetens hade förbättrats sedan dess. Att hon hade gått en utbildning.

Stella. Min syssling. Hon bröt mot reglerna för att göra min farfar nöjd. Vidarebefordrade det hon trodde var mina hemligheter.

Hon sög till och med som låtsasterapeut. Som tur var sa jag aldrig sanningen till henne.

Och så var det Hanna. Hon som i flera år sprang in och ut ur vårt hus och pappas privata arbetsrum, som om hon hörde hemma där. Småbarnsmamman som verkade så oskyldig och förskräckt av varenda småsak. Det var henne som man skulle hålla ögonen på. De andra såg henne som svag. Betedde sig som om de måste släpa med henne och förklara de allra enklaste saker för henne.

De hade fått allt om bakfoten. Hanna hade ryggrad. Hon måste bara hitta den.

De där slynorna bagatelliserade vikten av namnet Tanner, samtidigt som de njöt av uppmärksamheten och tryggheten som det gav dem. De betedde sig som om de hade makt. De hade inbillat sig att det var de som drog i trådarna.

Fel. Det var jag som bestämde spelets regler. Jag hade ett mål. Deras uppgift var att hjälpa mig att uppnå det och samtidigt offra sig själva.

Redan som femtonåring hade jag varit smartare än dem. Kreativare. Jag kunde definitivt göra det som måste göras. Nu var jag äldre. Redo. Och jag var trött på dem.

Den här gången var det jag som hade makten. Det skulle de snart upptäcka.