Bokcirkeln som återuppstod
Översättning
Hanna Svensson
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Lisa Timoney 2025
Originalets titel: The Forgotten Book Club
Översättning: Hanna Svensson
Omslagsdesign: Toby James/HarperCollins Publishers
Omslagsbilder: Shutterstock
Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2026, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Industrigatan 4A, 112 46 Stockholm, 2026, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited. HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception.
This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7719-277-0
Till minne av den oförlikneliga Donna Bompas
ett år var en lång tid att hålla en dörr stängd, speciellt när man gick förbi den minst tio gånger per dag. Det var den första årsdagen av Franks död, och Grace stod framför dörren till hans arbetsrum bredvid köket och försökte förmå sig att lägga handen på handtaget och trycka ner det.
Nej. Det var för svårt. Hon snodde runt på klacken och marscherade mot trappan, gick halvvägs upp men hejdade sig sedan. Kanske var det solskenet som föll in uppifrån som fick henne att stanna. Det strömmade genom de inglasade rummen som Frank hade byggt till på baksidan av deras viktorianska hus, som ett meddelande från honom, som för att visa att han fortfarande fanns kvar där i ljuset han så noggrant planerat skulle flöda genom huset. Tanken fick hennes strupe att snöras ihop.
Franks skimmer ledde henne likt en stöttande hand, och hon vände om och gick tillbaka mot dörren till det rum som han älskat så högt. Hon tog ett djupt andetag, tryckte ner handtaget och hörde hur det klickade till när dörren öppnades. Mörkret där innanför fick henne att rygga tillbaka. Hon hade ett vagt minne av att Rosie, hennes dotter, hade sagt till henne att hon dragit för gardinerna för att skydda böckerna. Det var visserligen klokt, men det betydde också att rummet hade legat i mörker i ett helt år, något som Frank skulle ha avskytt.
Full av skuldkänslor skyndade Grace genom rummet mot fönstret. Hon slog skenbenet i soffbordet som hon glömt bort stod där, och skrek till av smärta. Hon gned sig på benet och svor innan hon grep tag om de tunga brokadgardinerna och drog isär dem med ett ryck. Solsken flödade in i rummet och bländade henne en kort sekund. Grace vände sig om och väntade på att ögonen skulle anpassa sig, innan hon lät blicken falla på ett par öronlappsfåtöljer med mjuka dynor i samma blå och guldfärgade tyg som gardinerna. När åsynen av de tomma fåtöljerna hotade att överväldiga henne, vände hon blicken mot väggen mittemot och till vänster om henne, där hyllor målade i samma milda grå färg som väggarna dignade av böcker från golv till tak.
Frank hade samlat på böcker med en passion som gränsade till besatthet, och här nere hade han förvarat sina absoluta favoriter, medan de andra förpassats till bokhyllor Grace hittat genom jobbet och placerat ut i resten av huset. Han sa alltid att det varit ett strategiskt beslut av honom att gifta sig med en antikvitetshandlare. Hur skulle en arkitekt annars få tag på de bästa möblerna och föremålen till deras vackra hem?
Han sa det alltid med sin sedvanliga glimt i ögat, men Grace himlade bara med ögonen eftersom hon likaväl som han visste att det inte funnits något strategiskt i deras första möte. De hade båda känt det som att de drabbats av blixten när deras blickar möttes, en känsla som aldrig gått över.
Grace gick bort till skrivbordet av valnötsträ som stod bredvid dörren. Det spräckliga träet var fortfarande lika glänsande som när hon och Frank låtit fingrarna glida över det i Simpsons antikhandel för nästan trettio år sedan, när de börjat renovera huset och fylla det med den sortens antika möbler som Grace älskade. Tack vare Franks hårda slit och begåvning hade de efter tio år lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra tillbyggnaden i två våningar på baksidan, helt i glas. Den hade varit Franks drömprojekt och precis som han var den nyskapande, originell och full av ljus.
Grace lyfte upp det inramade fotot som stod på skrivbordet och tog det med sig till fåtöljen närmast fönstret. Solen sken in på det dammiga glaset, och bilden blev suddig när
Grace betraktade den genom tårarna. Hon torkade sig i ögonen och drog sedan ner ärmen på sin linnetunika över handen och putsade glaset. Så betraktade hon sin lilla familj som log tillbaka mot henne från fotot. Jude, Graces dotterson, stod i mitten mellan sin mamma Rosie och pappa Paz, och såg otroligt stilig ut i sin examenskåpa och -hatt, som balanserade i en djärv vinkel på hans mjuka lockar. Rosie hade armen om Grace, och Frank stod på Paz andra sida och log brett.
Grace granskade Franks ansikte på jakt efter något tecken på att han bara ett år senare skulle få en hjärtinfarkt och ryckas bort alltför tidigt. Han såg kanske lite blek ut, men det skulle vemsomhelst göra som stod bredvid Paz och stilige Jude. På fotot tittade Rosie upp på sin son med en stolthet som Grace kände igen, för det var precis så hon själv kände inför Rosie. Grace suckade. Stackars Rosie. Det senaste året hade varit så tufft för henne. I stället för att tillåta sig själv att sörja hade Rosie lagt all sin energi på att hjälpa Grace. Och till sin stora skam hade Grace – förkrossad av sin egen sorg – låtit henne göra det.
Men för ett tag sedan hade hon bestämt sig för att det var dags för Rosie att börja fokusera på sitt eget liv igen. Grace skulle fylla sjuttio nästa år. Hon var frisk och pigg och på samma gång för ung och för gammal för att behöva tas om hand. För att få Rosie att sluta bekymra sig över henne, såg Grace till att inte vara hemma när dottern normalt sett brukade titta in. Hon tillbringade timmar med att strosa genom skogen och vidare upp mot ängen, där hon vandrade längs stigarna hon och Frank gått tillsammans, och när benen började värka slog hon sig ner på en bänk och betraktade utsikten innan hon gick hem för att äta middag för en.
Det fungerade. Rosie och Jude trodde att hon hade fullt upp och hälsade inte på för att titta till henne stup i kvarten.
Det var det hon hade velat. Det var det rätta att göra. Fast utan de upplivande besöken från hennes nära och kära blev
timmarna och dagarna oändligt långa, och Grace hade aldrig förut känt sig så ensam.
det knackade på dörren, och Grace såg sig om en sista gång i arbetsrummet. Gardinerna var fråndragna och prydligt samlade i omtagskrokarna av mässing, och alla spår av damm var borta. Hon gav sig själv en mental klapp på ryggen och gick för att öppna för sin dotter och dotterson. Även om hon gjorde sitt bästa för att de skulle börja leva sina egna liv igen, kändes det helt rätt att de skulle vara tillsammans på årsdagen för Franks död, och hon var tacksam över att Rosie och Jude skulle äta middag hos henne ikväll.
”Hej, hej, raringar.” Så fort hon såg deras ansikten bröt solen igenom de mörka molnen inom henne. ”Varför använde ni inte nycklarna?” frågade hon medan skor sparkades av och hälsningar utväxlades.
Jude gav Grace en björnkram, och Rosie tryckte sin mamma intill sig för att sedan hålla henne på armlängds avstånd och granska henne. ”Jag glömde dem. Men hur mår du?” Hon såg Grace djupt i ögonen.
Grace drog sig undan och ställde deras skor i en prydlig rad vid dörren, förundrad över hur enorma Judes gympaskor var. Hon ville inte att Rosie skulle se att hon hade gråtit, eller att smärtan och sorgen fortfarande var lika stark som för ett år sedan. ”Bra. Jag mår bra. Hur har ni det? Hur är livet som fotograf och på sociala medier, eller vad det nu är ni sysslar med som gamlingar som jag inte begriper?”
”Försök inte låtsas att du inte begriper dig på teknik”, sa Jude. ”Jag såg nog att du gillade min senaste kampanj på Instagram.” Han hytte med fingret, och Grace satte hakan i vädret och låtsades protestera. Det här var en bra början. Det var inte meningen att kvällen skulle vara dyster. Det skulle inte Frank ha velat. Om han kunde se dem från var han nu befann sig skulle han vilja att de skrattade och retades som de alltid gjort, innan hans död släckte deras glädje.
”Okej, jag ger mig.” Hon blinkade. ”Kom in, kom in. Jag vill visa er en sak.”
”Är det din rumpa?” sa Rosie, som förväntat.
”Det är det”, svarade Grace skrattande.
”Urk.” Rosie rös. ”Så där ska du inte svara.”
”Tja, om du fortsätter fråga kommer jag kanske att överraska er en dag och faktiskt …”
”Nix”, sa Jude, skakade på huvudet och höll avvärjande upp handen. ”Jag är inte redo för det här samtalet.”
”Förståeligt”, sa Rosie. De följde efter Grace in i hallen. Rosie flämtade till när hon såg ljuset som strömmade ut från arbetsrummet. ”Du har varit inne i pappas arbetsrum!” Hon klev innanför dörren, och Jude följde henne tätt i hälarna. ”Hans böcker”, viskade hon och lät fingrarna glida över bokryggarna. ”Jag hade glömt att han hade så många här inne.”
”Jag undrar om …” Jude inspekterade hyllorna och drog pekfingret över de alfabetiskt ordnade raderna. ”Ja, det är klart att det finns ett exemplar av Gökboet.” Han drog ut en bok med orange och vitt omslag. ”Kan jag låna den här, mormor?”
”Du kan få den”, sa Grace. ”Ta vilka du vill. Din morfar hade gärna velat att du fick hans böcker, det är jag säker på.”
Hon kände att hon var farligt nära att darra på rösten och vände sig mot dörren. ”Jag har gjort en thailändsk gryta med grön curry. Hoppas att det är okej?”
”Härligt”, sa Rosie. ”Jag känner doften av citrongräs. Jag är vrålhungrig.” När hon gick genom rummet snuddade hon vid fåtöljen där Frank hade brukat sitta och läsa. ”Är du säker på
att du vill ge bort böckerna, mamma? Du kanske vill läsa dem själv någon gång.”
”Det är inte som att jag kommer att bli utan”, sa Grace. ”Det finns hundratals till.” Hon tänkte på alla bokhyllorna i huset. ”Tusentals.” Hon tvingade sig att le, och försökte komma ihåg när och varför hon slutat läsa för nöjes skull. Bortsett från någon enstaka roman på semestern var hon inte direkt någon läsare längre. Nu när hon tänkte efter hade det nog hänt när Rosie var bebis och Frank höll på att starta upp sin arkitektbyrå och var borta många timmar varje dag. Det fanns alltid så mycket annat att göra, och sedan hade hon aldrig fått in vanan igen. ”Det var pappa som var läsaren. Vi var nöjda med att ha olika intressen. Det gav oss mer att prata om.”
Frank och Grace hade lovat varandra att aldrig bli ett av de där paren man såg på restauranger som knappt utbytte ett ord. Böcker var Franks grej. Antikviteter var hennes. Så ironiskt, tänkte hon, att det mesta hon älskade hörde hemma i det förflutna. Nästan allt. Hon hade fortfarande Rosie, Jude och Paz, tack och lov. ”Kom nu, hör ni, riset är nästan klart.”
När de slagit sig ner vid det runda bordet i mitten av glasutbyggnaden som anslöt till köket, var och en med en ångande skål framför sig, plockade Grace fram en flaska champagne ur kylskåpet. ”Jag tänkte att vi skulle skåla.” Hon drog ut korken och hällde den pärlande drycken i tre champagneglas, innan hon höjde sitt. ”Skål för Frank, den bäste make, pappa och morfar man kunde önska sig.” De förde samman glasen och drack. ”Och skål för er”, fortsatte Grace. ”Jag hade inte klarat det senaste året utan er två. Jag älskar er och uppskattar er, men jag är glad att vi börjar gå vidare nu.” Hon höjde sitt glas igen. ”Skål för att gå vidare.”
Rosie blev skär om kinderna. Hon och Jude upprepade Graces ord, men tyst och med mindre övertygelse än Grace lyckats åstadkomma. Hon undrade om hon kanske hade gått för långt. Hon ville att hennes dotter skulle känna sig fri att gå
vidare med sitt liv, inte tro att hon försökte glömma Frank helt och hållet. De åt utan att säga något.
Tystnaden bredde ut sig tills Grace tyckte att det kändes som om hon höll på att kvävas. Hon sneglade ut i trädgården, och sedan upp mot den grå himlen. Regndroppar smattrade mot glaset. Det var ett av problemen med att binda ihop ute och inne. När Frank ritade de två våningarna med förstärkt glas lät det som en underbar idé, och det var det verkligen –en vacker, solig dag. Men när mörka moln hopades och regnet öste ner, kunde Graces humör inte undgå att påverkas. Till och med taket ovanför deras huvuden bestod av glas. Alla som besökte huset för första gången flämtade till när de såg undersidan av flygeln i rummet ovanför, där de förväntade sig att se ett målat gipstak. Hon riktade blicken mot bordet igen. ”Hur smakar grytan? Den är inte för stark?”
”Den är jättegod”, sa Rosie. Hon började skratta och satte handen för munnen medan hon tuggade. När hon hade svalt vände hon sig till Grace. ”Kommer du ihåg första gången Paz lagade currygryta till dig och pappa?”
Grace mindes fortfarande Franks min efter att han råkat bita i en thailändsk chilifrukt. Han hade blivit alldeles lila i ansiktet, svettats floder och klunkat i sig ett helt glas av det dyra vita vinet som Paz hade köpt för att imponera på sin flickväns föräldrar. ”Det gör jag”, log Grace. ”Och jag minns hur Paz vimsade omkring i köket och ställde fram mjölk och yoghurt för att försöka hjälpa till, stackaren.”
”Han trodde att han hade sabbat allt genom att nästan ta livet av min pappa”, sa Rose till Jude. ”Det var sjukt roligt att se den självsäkre, framgångsrike advokaten springa omkring som en nackad höna.”
”Jag kan inte föreställa mig det”, sa Jude. ”Pappa låtsas alltid att han vet hur man löser allt, även när han inte gör det.”
Grace log när hon tänkte på sin snälle, omtänksamme svärson. ”Han tycker antagligen att det är hans uppgift. Alla föräldrar vill att deras barn ska tro att de har koll på allt, eller hur?”
”Menar du att du inte har koll på allt?” Jude spärrade upp ögonen i spelad fasa. Han vände sig till sin mamma. ”Och du, då?”
Rosie trutade med munnen och skakade på huvudet. ”Ledsen att behöva säga det, grabben, men jag improviserar hela tiden, precis som alla andra. Men det är trevligt att höra att min låtsade kompetens kan lura någon.” Hon slängde det mörka håret över axeln.
”Det skulle jag kanske inte påstå”, sa Jude och skrattade när hans mamma spelade kränkt. Han vände sig till Grace. ”Men du? Det vägrar jag tro. Om inte du vet vad du sysslar med finns det inget hopp för en knäppskalle som jag.”
”Säg inte så”, sa Rosie och blev plötsligt allvarlig. ”Vi har talat om det här. Hur du pratar om dig själv är viktigt. Du behöver jobba på din inre röst. Det var det psykiatern sa, eller hur?”
Ordet psykiater fick Grace att stelna till. Hon avskydde tanken på att hennes dotterson behövde gå till en specialist på psykisk ohälsa. På hennes tid kallades de för hjärnskrynklare, och hon kopplade ihop dem med patienter på det rättspsykiatriska sjukhuset Broadmoor, inte den snälle unge man som satt vid hennes bord. ”Har du varit på uppföljning?” frågade Grace. ”Hur gick det?”
”Japp, och nu har jag fått en officiell diagnos”, sa Jude. ”Jag pratade med läkaren nu i eftermiddags. Inte för att jag kommer ihåg mycket av vad han sa.” Han skrattade. ”Det är tydligen ett av symtomen när man har min typ av ADHD, ’ouppmärksam form’. Vilket är ironiskt, eftersom jag verkligen försöker koncentrera mig, men ansträngningen att hålla ögonkontakt och se ut som att jag lyssnar innebär att jag missar själva orden. Det är galet.” Han skakade på huvudet.
”Jag visste inte att det var så för dig”, sa Rosie mjukt. ”Åh, hjärtat.”
”Ärligt talat gjorde inte jag det heller förrän läkaren bad mig upprepa vad han sagt. Fast han fick mig att känna som att det var helt normalt.”
”Det är normalt”, sa Rosie. ”Det händer mig hela tiden. Dig med väl, mamma?”
Grace nickade och försökte ta in informationen att Jude nu hade diagnosticerats med psykisk ohälsa. Eller var det en funktionsnedsättning? Hon hade så många frågor, och den första var varför han ville ha en sådan etikett överhuvudtaget. Det kunde väl knappast vara hjälpsamt för hans liv eller karriär? ”Jag glömmer jämt bort vad folk har sagt.” Uppriktigt sagt kunde hon inte minnas när hon senast haft ett riktigt samtal med någon utanför familjen. Hon hade aldrig varit mycket för småprat, och sedan Frank gick bort hade den konversationsförmåga hon faktiskt ägde försvunnit för att ge rum åt sorgen. Bara tanken på att tillbringa dagen tillsammans med någon kändes fullkomligt främmande för henne nu. Då var det lättare att hålla sig för sig själv.
”Ni behöver inte trösta mig”, sa Jude. ”Läkaren sa att det som är normalt för mig kanske inte är normalt för alla, men det betyder inte att jag är onormal.”
”Du är normal”, sa Grace. Det var det som var problemet med att sätta etiketter på människor: då slutade de se sig själva som individer som helt enkelt försökte hitta sin väg i en föränderlig värld. Många av de saker hon fått veta om ADHD efter att Frank föreslagit att Jude kanske hade det, lät som att det var problem som halva befolkningen led av – inte för att hon direkt hade kollat upp det. Hon kanske borde göra det nu.
”Hur känns det att ha fått en diagnos till slut?” Hon kanske inte begrep varför Jude behövde den, men hon ville att han skulle vara lycklig. När han led, led hon med honom, och hon var rädd att ännu mer olycka skulle knäcka henne.
”Jag känner mig lättad”, svarade Jude.
”Det är bara synd att det tog så förbannat lång tid”, sa Rosie. ”Jag har så dåligt samvete för att vi missförstod alla symtomen. Men till slut hittade vi rätt.” Hon lade sin hand över Judes.
”Ja”, instämde Jude. ”Nu när jag får medicin hoppas jag att jag ska kunna koncentrera mig bättre och få mer gjort.”
Grace knep ihop munnen. Hon tyckte inte om att Jude skulle ta den medicinska motsvarigheten till knark. Det syntetiska amfetaminet som Rosie berättat om kunde knappast vara bra för Jude, och när han väl hade börjat ta det, vad hindrade honom från att börja experimentera med andra sorters droger? Tanken på att medicinen skulle förändra honom fyllde henne med rädsla.
”Men den stora frågan är om den kommer att hjälpa dig att komma i tid och plocka upp dina kallingar från golvet?”
Rosie lade huvudet på sned, höjde på ögonbrynen och snörpte skämtsamt på munnen, och Grace undrade hur hon kunde ta det så lättvindigt.
”Tveksamt, om det inte är en mirakelkur”, sa Jude och gjorde en grimas mot sin mamma.
”Som om du var ett dugg bättre när du var i hans ålder”, sa Grace och petade Rosie på armen.
”Nu pratar vi inte mer om det”, sa Rosie, rätade på sig och anlade en prudentlig min. Hon höjde sitt glas. ”Skål för Jude, må din väg vara lättare framöver.”
Jude höjde sitt glas. ”Och skål för morfar, tack för att du lade märke till tecknen.” Han tog en klunk och hejdade sig. ”Vilken tur att han förstod vad som pågick, när inte ens jag själv anade det.”
”jaha, du gåtfulla kvinna”, sa Rosie medan hon flyttade de tomma skålarna från bordet till köksön. ”Var har du hållit hus de senaste gångerna jag tittat förbi? Du är aldrig hemma nuförtiden.”
”Jag skulle väl inte vara gåtfull om jag berättade det för dig?” Grace var glad att Rosie hade fullt upp med att ställa in saker i diskmaskinen, så att hon inte behövde möta hennes blick. Om hon för en sekund skulle misstänka att hennes mamma travade omkring i Chislehurst och höll sig hemifrån för att Rosie inte skulle behöva oroa sig för henne, skulle alla ansträngningar ha varit förgäves. Grace hällde upp den sista champagnen i glasen och betraktade de små bubblorna som steg upp till ytan där de sprack.
”Men allvarligt talat, var har du varit?” Rosie tänkte uppenbarligen inte släppa ämnet. Hon satte i gång diskmaskinen och gick tillbaka till bordet medan hon torkade händerna med en handduk. Hon såg forskande på Grace.
”Jag har börjat promenera”, sa Grace, till sin egen förvåning.
”Promenera?”
Grace blev oväntat kränkt över Rosies misstrogna min. Hon promenerade faktiskt, även om det mest gick ut på att ströva omkring utan mål. ”Ja, promenera.”
”Var då?”
Grace slog ut med armarna. ”Vi är omgivna av dammar, grönområden och parker som ägs av National Trust. Jag kan inte begripa att jag inte uppskattat det mer förut. Sådana vidsträckta, öppna landskap så nära London, vem kunde ana det? Jag ser till att njuta av min omgivning. Gräv där du står och allt det där.” Grace blev imponerad av sitt lilla tal, det lät riktigt övertygande.
”Jag vet hur vackert det är”, sa Rosie. ”Halva min förra utställning bestod av foton av slottsruinen i Scadbury.”
”Just det. De kan ha varit något av det bästa du gjort”, sa Grace och tog tacksamt tillfället i akt att byta ämne. ”Och väggen med foton av nilgäss från ägg till fullvuxen fågel var fantastisk. Jag skulle inte ha något emot ett exemplar av bilden av solnedgången vid Prickend Pond. Den skulle passa perfekt i …”
”Vem promenerar du med?” avbröt Rosie med rynkade ögonbryn.
”Varför måste jag promenera tillsammans med någon?” sa Grace, som blev nervös när hennes avledande manöver misslyckades. Dessutom började hon känna sig alltmer förolämpad över dotterns frågor, trots att det var orimligt med tanke på att hon bara hittat på alltsammans.
”Jag antar att jag bara förutsatte att du var ute med en vän.”
Besvikelsen i Rosies ansikte skar i Graces hjärta.
”Men älskling, du vet att jag är lycklig i mitt eget sällskap.” Lycklig var kanske en överdrift, särskilt eftersom hon inte ens kunde minnas hur lycka kändes. Hon ville låta lugnande, men i stället framstod hennes ord som defensiva. Diskmaskinen gav till ett dovt ljud och började brumma lågt.
”Jag vet, men …”
”Jag är inte som pappa. Jag behöver inte ha folk omkring mig jämt och ständigt.”
”Pappa hade inte folk omkring sig jämt och ständigt, och det vet du mycket väl. Han hade ett socialt batteri som kunde ta slut och då behövde han ta det lugnt precis som alla andra, men han hade ett hälsosamt socialt liv.”
Det var sant, det kunde Grace inte förneka. ”Du menar alltså att jag lever ohälsosamt?” Grace hade hamnat i försvarsställning utan att riktigt veta varför. Om sanningen skulle fram önskade hon att hon varit mer lik Frank. Om hon haft hans lättsamma personlighet, hans hjärtliga, välkomnande sätt som omedelbart förvandlade främlingar till vänner, skulle hon kanske inte behövt känna det som att hennes värld krympt till att enbart omfatta de regnstrimmiga glasväggarna omkring henne.
”Nej, så klart inte. Jag tycker bara … Du skulle väl ändå uppskatta lite sällskap då och då?”
Grace lät axlarna sjunka och övervägde hur ärlig hon kunde vara utan att göra Rosie orolig. Det hon verkligen ville säga var: Jag vill ha tillbaka din pappa, och det finns inget på jorden som kan göra ett liv utan honom uthärdligt. Huset är tomt, sängen är kall och varje dag är en oändlig tomhet utan honom som jag är tvungen att fylla. Men i stället sa hon: ”Jag antar att det inte skulle skada att träffa någon emellanåt.” Hon smuttade på sin champagne och försökte komma på ett namn som skulle göra Rosie nöjd. ”Jag kan titta in hos Sharon i blomsterbutiken om du vill. Hon är alltid pratsugen.”
Grace insåg att hon sagt något fel när Rosie drog in luft genom näsan. Hon väntade på det irriterade tonfallet hon kommit att vänja sig vid – exakt samma som hon själv använt till Rosie när hon var yngre. När hade rollerna blivit ombytta?
”Sharon har inte jobbat i blomsterbutiken på två år”, sa Rosie.
”Inte sedan hennes pojkvän klagade på åderbråcken hon fick av att stå upp hela dagarna. Nu sitter hon i kassan på …” Rosie tittade ut i trädgården medan hon försökte komma på affärens namn, men gav upp. ”Äsch, jag kommer inte ihåg vart Sharon och hennes åderbråck tog vägen, men allvarligt talat, mamma, om du anser att det räknas som att träffa gamla vänner så är läget värre än jag trodde.”
”Jag har vänner”, sa Grace och tänkte på alla människor från sitt förflutna som hon hade kontakt med på nätet.
”Jag menar inte att du inte har vänner, men de flesta skulle inte klara sig med att skicka meddelanden till gamla universitetskompisar på Facebook.”
Det var som om Rosie kunde läsa hennes tankar. Graces hjärna upprepade än en gång sanningen: att Frank var det enda sällskap hon behövde, och nu var han borta. Och den verkligheten var ett sår som aldrig skulle läka. ”Jag är inte som de flesta.”
”Nej, sannerligen.” Rosie släppte handduken på bordet och drog handen över ansiktet. ”Förlåt. Jag är bara orolig för dig. Mänsklig samvaro är ett grundläggande behov. Vare sig du sitter hemma eller är ute och promenerar på egen hand, är jag inte säker på att det är bra för din psykiska hälsa. Jag oroar mig …”
”Snälla, oroa dig inte för mig eller min psykiska hälsa. Jag hade aldrig ens fått för mig att grubbla över min mammas psykiska mående. På den tiden bet vi bara ihop.” Grace sneglade på Jude, som tittade ner i bordet. Hon hajade till när hon insåg hur det lät. ”Jag menar …” Hon tvekade och letade efter de rätta orden. Hur kunde hon vara så okänslig? ”Jag menar inte att vi alla bara ska bita ihop, inte på det sättet. Det är klart att det är viktigt att må bra psykiskt. Och ångest är … ja, du vet att din morfar hade problem med det. Man skulle aldrig kunna tro det när han var festens mittpunkt, men efteråt låg han vaken på natten och överanalyserade allt han sagt och gjort.”
”Det är okej”, sa Jude. ”Du behöver inte …”
”Jag menade inte att din ångest inte var … inte är verklig”, sa Grace. Uppriktigt sagt var det den biten hon tyckte att de borde oroa sig för, inte ADHD:n.
”Du kan sluta ursäkta dig. Det är klart att Jude vet att du känner med honom, och vi hoppas att medicinen ska hjälpa mot ångesten”, sa Rosie.
Grace kunde inte begripa hur den skulle göra det, men hon vågade inte säga det av rädsla för att verka okänslig eller framstå som negativ.
Jude log. ”Ja, det är klart. Allvarligt talat, mormor, det är lugnt. Men mamma har rätt. Det är viktigt att umgås med andra människor. Visste du att man tror att social samvaro saktar ner hjärnsjukdomar?”
Var de rädda för att hon höll på att få lappsjuka? Grace skämdes så fort hon formulerat ordet i sina tankar. Hon borde verkligen inte använda ett sådant politiskt inkorrekt uttryck för att bli galen av ensamhet. Fick man säga galen, förresten? Förmodligen inte.
”Jag har en idé”, sa Jude.
Rosie och Grace vände sig mot honom. ”Fortsätt”, sa Rosie.
Han såg på Grace. ”Låt mig tala till punkt innan du börjar protestera, okej?”
Hon nickade, men kunde redan känna hur hon ofrivilligt spände axlarna.
”Du vet hur mycket morfar gillade sin bokcirkel?”
”Ja, men jag …” Jude höll upp ett finger i luften för att hejda henne. Grace sjönk tillbaka i stolen och väntade på att han skulle avsluta meningen.
”Och du vet att jag följde med honom ett par gånger medan jag läste på universitetet?”
Grace och Rosie nickade.
”Tja, det är ett trevligt gäng, och de ska träffas på Bokparaden i övermorgon. Jag tycker att du borde gå dit.”
”Jag kan inte besöka en bokcirkel när jag inte har läst boken de ska diskutera.” Bara tanken var löjlig. För att inte säga omöjlig. Hon hade undvikit det stället i tio år medan Frank levde, och hon tänkte definitivt inte gå dit nu.
”Det spelar ingen roll. Det behöver du inte.”
”Vad är det för bokcirkel om man inte behöver läsa en roman? Är det inte det som är hela poängen?”
”Morfar måste väl ha berättat om den för dig?”
”Jag brukade fråga om han haft trevligt, och han svarade alltid att han haft det. Mer än så sa vi faktiskt inte.” Hon nämnde inte att Frank hade försökt förmå henne att följa med
så många gånger när han först startat bokcirkeln att hon till slut, möjligen alltför bestämt, sagt till honom att hon inte ville att han skulle ta upp saken igen. Efter det hade ämnet blivit snudd på tabu mellan dem. Hon hade försökt förklara för Frank hur ont det gjorde i henne att se antikhandeln, hennes gamla arbetsplats, förvandlas till något nytt – även om det råkade vara hans älskade bokhandel. Frank hade svarat att det var omöjligt att undvika förändring och att hon måste anpassa sig, men det var inte så enkelt. Förändring var svårt. Grace hade satsat flera år av sitt liv på antikhandeln, och när hon såg containern som stod utanför medan den nya ägaren byggde om hade det känts som att hennes minnen slängdes ut tillsammans med den gamla inredningen. Hon visste att det var löjligt att känna ett sådant hat mot tegel och murbruk, men hon kunde inte rå för sina känslor.
Grace sneglade på det svartvita bröllopsfotot som hängde på köksväggen i en mörknad silverram. Det föreställde henne och Frank på väg nerför Islingtons stadshustrappa efter deras enkla vigselceremoni. De syntes i silhuett, med ansiktena vända mot varandra, och ljuset som föll på dem framhävde deras förälskade leenden. Vilken slags grupp Frank än startade skulle garanterat vara inkluderande och vänlig, det visste hon. Men inte ens det kunde få henne att vilja kliva över bokhandelns tröskel. ”Jag är ingen läsare”, sa hon.
”Mamma.” Rosies tonfall var bistert. ”Du läser alltid när du är på semester, och dessutom borde du verkligen tvinga dig att lämna din bekvämlighetszon. Ett flexibelt och öppet sinne håller en ung.”
Grace såg en bild framför sig av hur hennes hjärna försökte sig på yogapositionen nedåtgående hunden, men hur hon än försökte kunde hon inte gärna påstå att hennes sinne var särskilt flexibelt när hon samtidigt höll fast vid en tio år gammal motvilja mot en byggnad. Hon lyfte blicken, såg undersidan av flygeln genom glastaket och suckade. ”Jag är öppensinnad.”
”Ge det ett försök i så fall. Bara en gång. Om du inte tycker om det behöver du inte gå dit igen. Kom igen. För vår skull?
Det oroar oss att du är så mycket ensam.”
Grace insåg att hon hade målat in sig i ett hörn. Det sista hon ville var att göra Rosie och Jude oroliga. ”Jag vet redan att det inte kommer att vara något för mig. Jag kanske kan hitta något som är mer min stil.” Hon nämnde inte att det skulle kännas som ett svek att gå dit efter att ha avböjt alla de gånger
Frank bjudit med henne, trots att han slutat fråga för många år sedan. Och vad skulle vara mer hennes stil? En antikvitetsförening, där man träffades i ett magasin och turades om att leta trämask i garderober?
”Alla i bokcirkeln älskade morfar”, sa Jude. ”Om inte annat kommer du att få umgås med människor som kände honom och tyckte om honom.”
Grace hade inte tänkt på det på det sättet förut. Det kanske inte skulle vara ett svek. I stället kunde det vara ett sätt att hålla en del av honom vid liv lite längre, och det var det hon ville mest av allt, till och med mer än hon ville undvika den där förrädiska byggnaden. ”Okej”, sa hon. ”Som ni vill. Jag går dit i övermorgon och ger det en chans.”
en lätt bris rufsade om i Graces hår medan hon promenerade längs Ashfield Lane. Det var milt för att vara i slutet av mars och den tidiga kvällssolen stod lågt på himlen, som om den lekte kurragömma mellan träden som kantade Rush Pond. En sothöna dök under vattnet och kom upp till ytan igen, med den vita näbben lysande mot den svarta fjäderdräkten. Två kanadagäss vankade på gångstigen bredvid gatan med utskjutna bröst och vagt hotfull uppsyn. Frank hade alltid skrattat åt Grace när hon ryggade undan för de stora djuren, men det kunde väl gå an för honom, som var över en och åttio och byggd som en rugbyspelare. I jämförelse med honom var Grace pytteliten: hon var kort och smal och nådde nätt och jämnt upp till sin makes axel.
Hon tänkte på Frank när hon närmade sig bänken vid bortre änden av dammen. Sista gången de suttit där hade en stor råtta sprungit rakt över deras skor och in i vassen. Då hade till och med Frank hoppat till. Grace log åt minnet av hur han lyft på fötterna med ett tjut. De hade skrattat tillsammans innan de promenerade hem, hon med hans arm tryggt vilande om axlarna.
Minnena spelades upp i hennes huvud som gamla favoritfilmer, och det dröjde inte länge förrän hon klev ut ur träddungen vid slutet av Kemnal Road och kunde se Bokparaden. Åsynen av skyltfönstret återuppväckte sorgen hon känt när
hon förlorade Simpsons antikhandel – som en gång legat där – en plats hon sett som sitt andra hem. De år hon arbetade där hade varit bland de lyckligaste i hennes liv. Rosie hade börjat läsa på universitetet och leva sitt eget liv medan Frank hade arbetat inne i London hela veckorna, och Grace hade älskat att leta möbler till kunder och emellanåt sälja något föremål till strökunder.
Grace log när hon tänkte på den gamla affären. Den hade haft samma rofyllda atmosfär som hennes eget hem, och hon hade ofta blivit överraskad när klockan ovanför dörren pinglade och hennes uppmärksamhet slets från någon auktionskatalog eller sökning på nätet. Det hade varit hennes drömjobb, lugnt, relativt ensamt, men intressant och otroligt givande när hon hittade exakt rätt föremål åt en tacksam samlare. Graces hjärta svällde när hon mindes hur det hade känts att leva ett liv fyllt av mening och passion. Hon undrade om hon uppskattat det tillräckligt på den tiden. Det skulle hon ha gjort, om hon vetat vad som skulle komma sedan.
När ägaren, mr Simpson, gått i pension hade han erbjudit sig att sälja byggnaden och företaget till Grace. Hon och Frank hade grubblat intensivt men till slut kommit fram till att det var bäst att avstå. Om det hade hänt tio år tidigare hade Grace inte tvekat en sekund, men Frank och hans partners hade precis fått ett erbjudande av ett företag som ville köpa deras arkitektbyrå, och eftersom det skulle innebära att han kunde gå i tidig pension hade det inte känts som rätt läge för henne att satsa på en egen affär.
Men när försäljningen av arkitektbyrån inte gick igenom och Frank fortsatte arbeta inne i London hela veckorna innebar det att Grace fick alldeles för mycket tid på egen hand, och då hade hon ångrat beslutet. Hon började handla med antikviteter hemifrån åt några utvalda klienter, och det höll henne sysselsatt. Och förbittringen hade lindrats en aning när bokhandeln som ersatt antikvitetsaffären visade sig bli ett av Franks absoluta favoritställen. Grace hade ändå inte satt sin
fot i byggnaden sedan dess, men nu skulle det bli ändring på den saken. Plötsligt fick hon handsvett, och hon torkade händerna på den vida, vita blusen hon valt ut speciellt för kvällen.
Nu stod hon med dunkande hjärta på trottoaren mittemot raden av sjuttonhundratalshus med affärer, restauranger och barer som utgjorde Royal Parade, Paraden kallad. Hon stirrade på skyltfönstret i ena änden av husraden, vid den gamla röda telefonkiosken och brevlådan. Det borde ha innehållit reseur som stod på byfféer från drottning Annas tid, och vackra bord med spiralsvarvade ben. I stället pryddes det av en stor, halvcirkelformad dekal med texten Böcker, underbara böcker i typsnittet Comic Sans, något som Grace fann både skrikigt och löjligt. Skulle inte böcker föreställa ett akademiskt intresse? Dekalen var uppenbarligen gjord för att framstå som rolig och … Hon sökte efter rätt ord … knäpp. Hon kände plötsligt en våldsam längtan efter absolut icke-knäppa skåp av mörkt trä med spårbar proveniens och lackat faner.
Bakom dekalen kunde man se hyllor med färgglada böcker. På den salviagröna skylten ovanför skyltfönstret stod det Bokparaden med gräddfärgade, snirkliga bokstäver där det borde ha stått Simpsons antikhandel.
Trafikljuset i ena änden av Paraden slog om, en röd dubbeldäckare rullade förbi, och sedan låg gatan öde. Grace tog ett djupt andetag och korsade den. Hon stålsatte sig, sköt upp dörren till bokhandeln och ryckte till när klockan pinglade ovanför hennes huvud. Ljudet slungade henne flera år bakåt i tiden. När Grace tittade upp såg hon att tennklockan som suttit ovanför dörren när hon arbetade i affären fortfarande fanns kvar.
Det välbekanta ljudet fick allt blod att lämna huvudet och hon blev tvungen att gripa om handtaget för att hålla sig uppe, vilket fick klockan att skrälla till. Alla blickar i rummet riktades åt hennes håll.
”Är du okej?” En kvinna med kolsvart, rufsigt hår och så lång lugg att den täckte ögonen kom fram till henne.
”Ja, ursäkta.” Grace släppte handtaget och klockan klingade. ”Det var länge sedan jag …” Hon hejdade sig. Hon kunde inte komma på något bra sätt att förklara vad hon kände. ”Jag mår bra, tack.” Hon betraktade de klargula väggarna och sittgruppen i orange och grönt där det förr hade stått garderober som luktade malkulor. Det var helt fel. Den här lokalen borde vara inredd i en lugnande kombination av dämpade bruna och gräddvita nyanser, men i stället var den full av hyllor med lampor som belyste böckerna uppifrån. Soffan, fåtöljerna och saccosäckarna såg mer ut att höra hemma på ett trendigt kafé eller på en bar än … än i en älskad och djupt saknad antikvitetsaffär.
”Ska du vara med i bokcirkeln?” Kvinnan sköt ut underläppen och blåste ut luft så att luggen lyfte, och avslöjade de blåaste ögon Grace någonsin sett.
”Öh, ja.”
”Coolt, alltid roligt med ett nytt ansikte. Jag heter Crush”, sa kvinnan och sträckte fram handen.
”Crush?” upprepade Grace frågande medan hon besvarade det fasta handslaget, övertygad om att hon måste ha hört fel.
”Precis. Det är jag som driver bokhandeln. Innan bokcirkeln börjar lägger alla ett pund i skålen på disken för att bidra till de allmänna utgifterna.” Hon vände sig mot den lilla skaran som satt i bortre änden av lokalen. ”Fast om vi fortsätter förlora medlemmar kommer vi kanske att behöva läsa i skenet av levande ljus snart.”
Grace nickade och började rota i väskan efter ett mynt. Det här var alltså kvinnan som ersatt mr Simpson som byggnadens ägare. Hennes gamle chef, med sina beige koftor och skavda brogueskor, hade varit den här svartklädda, vildögda människans totala motsats.
”Jag heter Grace. Trevligt att träffas.” Grace försökte anlägga en neutral min trots alla känslor som överväldigade henne, varav en var överraskning. Hon hade förväntat sig att ägaren till Bokparaden skulle se lite mer … Harry Potter-aktig
ut. I stället visade det sig vara en kvinna i fyrtioårsåldern, klädd i ett svart linne som avslöjade ett veritabelt galleri av tatueringar på armarna. Hon kom att tänka på vad Rosie sagt om att ha ett öppet sinne och tvingade sig att skärpa sig. Frank måste ha nämnt Crush, men Grace kunde inte minnas att han sagt något om hennes utseende. Fast det var å andra sidan typiskt Frank. Det var betydligt troligare att han skulle påpeka något snällt en person sagt eller gjort, än att kommentera om de var täckta av tatueringar. Frank lade inte direkt märke till hur folk såg ut.
Grace hade egentligen tänkt berätta för bokcirkelns medlemmar att hon var Franks fru, men nu insåg hon att det skulle verka konstigt att hon inte visste något alls om dem. För det var konstigt. Hon hade svikit Frank genom att vägra prata om hans hobby på grund av sin egen, ologiska ovilja, och en plötslig känsla av skam fick henne att rysa inombords.
”Detsamma.” Crush slog ut med handen mot människorna som satt utspridda i den pösiga orangea soffan och de olika fåtöljerna, och några av dem log mot Grace. ”Som du ser är det en rätt avslappnad tillställning. Vi börjar halv åtta, så slå dig ner och gör det bekvämt för dig.” Hon log brett. ”Vad läser du för något?”
Grace började svettas under armarna. ”Jag trodde att det var du som skulle berätta det för mig?”
Crush skrattade. ”Nä, nä. Det här är ingen sådan bokcirkel. Snubben som startade den …”
”Frank.” Hans namn slank ur henne innan hon hann hejda sig.
”Du har hört talas om honom”, sa Crush. ”Det är klart. Han var en legend. Hursomhelst var det han som startade bokcirkeln, och han valde att göra den lite annorlunda.”
”Annorlunda?” Grace borrade in naglarna i handflatorna och ansträngde sig för att inte darra på rösten. Hon borde ha vetat allt det här, en främling skulle inte behöva berätta det för henne. Vad skulle Frank ha tyckt om han kunnat se henne nu,
så illa till mods på den plats hon en gång älskat? Men lukten av böcker och kaffe kändes inte rätt. Var fanns den skarpa doften av möbelpolish och lavendelhyllpapper? Grace önskade att hon haft en tidsmaskin så att hon kunnat återställa lokalen till dess forna glans och återuppliva Frank. Hon längtade efter att höra tennklockan pingla, vända sig om och se honom kliva in genom dörren till Simpsons antikhandel och föreslå att de skulle äta middag på Due Amici en bit längre bort på gatan, bara för att skämma bort sig själva lite.
”Japp. Vår Frank ville inte köra på det där upplägget där alla läste samma bok för att sedan diskutera den.” Crush blev blank i ögonen, och Grace blev alldeles ställd när hon såg den uppriktiga tillgivenheten i kvinnans blick.
”Jag förstår inte.” En bokcirkel gick väl ut på att människor träffades för att diskutera en bok de läst, även om vissa av dem fick ut mer av den än andra? Såvitt Grace visste var det vad man gjorde i en bokcirkel.
”Jag menar, alla är olika, inte sant? Frank visste det, och han visste att olika människor gillar olika böcker. Och det är inte alla som vill prata. Introverta personer ska också kunna vara med i en bokcirkel. Vissa vill bara ha sällskap medan de läser, om du hajar vad jag menar?”
Trots Crushs förklaring i form av en spärreld av frågor var Grace fortfarande osäker på vad hon menade, och det måste ha synts, för Crush fortsatte: ”Säg till exempel att du gillar serieromaner, eller romantasy? Du kanske inte kan hitta en bokcirkel där alla har samma smak som du, speciellt inte precis där du bor. Och det är inte okej, eller hur? Här får alla läsa vad fan de vill, det är det som är grejen. Allt är tillåtet. Frank visste att vissa inte är bekväma med att prata med främlingar, eller att de kanske haft en jobbig dag och bara vill ha ett ställe dit de kan gå och få lite sällskap i en avslappnad miljö. Det finns ingen press att prestera här. Du kan bara vara.”
Att höra Franks tankar från en främmande kvinna bara bidrog till Graces förvirring. Hon såg sig omkring efter något
välbekant som kunde hjälpa henne att återfinna jämvikten, men bortsett från klockan ovanför dörren var lokalen oigenkännlig från den plats där hon arbetat i så många år. ”Men … hur diskuterar ni böckerna om alla läser olika?”
”Vi snackar en stund, kollar hur allas vecka har varit, och sedan slår vi oss till ro och läser. Efteråt kan vi prata om boken vi haft med oss, eller bara gå direkt hem. Det är helt upp till var och en.”
”Ni läser. Här?” Tystnaden i lokalen var så bedövande att Grace kunde höra blodet pulsera i öronen.
”Det gör vi”, sa Crush. ”Välkommen till Franks tysta bokcirkel.”