ÖVERSÄTTNING ELISABETH ESSÉN
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Kimberly S. Belle Books, LLC, 2024
Originalets titel: The Paris Widow
Översättning: Elisabeth Essén
Omslagsdesign: Sean Kapitain
Omslagsbilder: Sarah Hadley/Arcangel, Shutterstock
Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck. Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2026, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Industrigatan 4A, 112 46 Stockholm, 2026, enligt avtal med Harlequin Enterprises ULC.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorised use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited. HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception.
This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-7719-276-3
Till Bella.
Den här är bara till dig.
Prolog
Nice
Det som känns som en bitter prövning är ofta en förklädd välsignelse.
Oscar Wilde
Kvinnan som gick genom avstigningsrampen på flygplatsen Nice Côte d’Azur var visserligen snygg, men såg ändå ut som vilken resenär som helst. Hålögd. Skrynklig t-shirt och jeans med en obestämbar fläck på högra låret. Håret i en slarvig hästsvans som tovat till sig mot nackstödet. En ryggsäck på högra axeln, full med prylar – som egentligen inte var hennes, men som kunnat vara det. Hon hade rotat igenom den under de sju timmarna på planet för att bekanta sig med innehållet.
”Tappa inte bort den”, hade den turkiske mannen sagt när han hängde på henne ryggsäcken, och det hade hon inte gjort.
Rampen ledde henne ut i ankomsthallen, och hon traskade efter en familj på fem personer förbi gate efter gate med långa bläckfiskarmar. Panoramafönstren bjöd på en bländande utsikt över det glittrande Medelhavet, så lysande turkost att det sved i ögonen. Ryggsäcken studsade mot skulderbladet och hjärtat gav ifrån sig ett tyst litet pinglande.
Hon tog sig genom passkontrollen utan problem, tack vare sitt omsorgsfulla val av tjänsteman bakom glaset. Det måste vara en man. Inte för gammal, inte för ung. En femma mot hennes klara
åtta – enligt vad mer än en man hade sagt till henne. Och den här måste ha hållit med, eftersom han stämplade hennes pass med en uppskattande nick. Fransmän var sådana. Ett leende från en ouppnåelig kvinna och de smälte som en fylld karamell. Hon tackade honom och stoppade passet i fickan.
I det fanns stämplar från alla länder i Europa och Amerika efter hennes kryssande härs och tvärs över kontinenterna – inklusive Antarktis – och från utflykterna till kända stränder i Asien, Australien och Söderhavet. Mer än en gång hade hon fått förnya passet långt innan det gått ut på grund av att tulltjänstemännen fått slut på sidor att stämpla. Det var hon särskilt stolt över, liksom över hur hon lyckades framstå precis så som människor ville, bli vem de än önskade att hon var. Nu spelade hon amerikansk lågbudgetturist.
Vid bagageutlämningen lät hon ryggsäcken glida ner från sin ömma axel och kollade på mobilen vad klockan var. Sex timmar till att utföra detta lilla ärende – gott om tid, förutsatt att hon inte stötte på några oväntade hinder. Om hon inte fastnade i tullen, om taxin inte tog alltför lång tid på sig, om det inte var för mycket trafik på A8:an, vilket det i och för sig skulle vara eftersom det alltid var hopplöst att ta sig från och till Monte Carlo så här års. Om om om. Om hon missade planet till London var hon rökt.
En surrande signal och bagagebandet mullrade långsamt igång.
Hon såg åtminstone inte eländigare ut än någon av de andra som myllrade runt där, bleka av jetlag. Hon hörde brottstycken av samtal på främmande språk – tyska, italienska, arabiska, franska – och behövde ingen tolk för att förstå att de tjafsade om att behöva vänta. Den franska personalen hade aldrig bråttom, och de strejkade alltid för eller emot någonting. Hon undrade vad det kunde vara den här gången.
Trettioåtta evighetslånga minuter senare spottade bagagesnurran ut hennes resväska. Hon lyfte grymtande av den från bandet, släppte ner den tunga ryggsäcken ovanpå och följde strömmen av turister mot utgången.
Rör dig målmedvetet. Se tullpersonalen i ögonen. Le, lagom likgiltigt med stängd mun, inte för stort eller för kaxigt. Uppför dig självsäkert,
som om du inte har något att bevisa eller dölja. Vid det här laget kunde hon alla knepen.
Tullaren hon blev tilldelad var alldeles för ung för hennes smak, rörde sig fortfarande slängigt som en tonåring och hade alltså behov av att hävda sig gentemot några äldre kollegor som höll sig i bakgrunden. Hon ignorerade deras vaksamma blickar och studerade hans blanka panna, prickig av finnar. Fan, nu skulle det bli problem.
Han sträckte upp ena handen i den internationella gesten för stopp. ”Avez-vous quelque chose à déclarer?”
Hennes fingrar slöt sig runt handtaget på resväskan i ett hårdare grepp och hon log ursäktande. ”Förlåt, men jag talar inte franska.”
Det var åtminstone sant. Hon talade inte franska – åtminstone inte särskilt bra och inte om hon inte absolut måste. Och än så länge fanns det inget behov av att hon använde sina rudimentära språkkunskaper.
Men hon förstod vad han sa, i synnerhet det sista ordet. Han frågade om hon hade något att förtulla.
Tullaren pekade på hennes väska. ”Går det bra om jag tar en titt på ditt bagage?” Han talade engelska med kraftig brytning och läpparna var blanka av saliv, men han var åtminstone artig.
Hon kastade en övertydlig blick mot utgången några meter bort. På andra sidan om de automatiska dörrarna stod en rad människor lutade mot räcket med händerna fulla av ballonger och färgglada blombuketter. Trots att hon inte kände någon höjde hon sin lediga hand och vinkade åt dem.
Sedan vände hon sig till tullaren och log igen. ”Är det verkligen nödvändigt? Mitt plan blev försenat, så jag har liksom lite bråttom. Mina vänner där ute har väntat i flera timmar.”
Lugn. Resonlig. Inte det minsta kallsvettig.
Han rynkade pannan. ”Betyder det att du inte har något att ta upp?” ”Bara att en expedit lurade mig när hon påstod att klänningen jag köpte var skrynkelfri.”
Hon skrattade, men tullaren rörde inte en min.
Han gjorde en gest mot ett utrymme bakom sig, en kort korridor kantad av bord av metall. ”S’il vous plaît. Station nummer två.”
Hon rörde sig fortfarande inte ur fläcken. Dörrarna gled isär,
och hon kastade ännu en blick på folksamlingen utanför. Så nära, men ändå så långt borta.
Tullaren verkade läsa hennes tankar, tog ett steg åt vänster och ställde sig mellan henne och utgången. Han svepte uppfordrande ut med armen. Hon hade alltså inget val. Hans kollegor hade också märkt att det var någonting på gång.
Hon suckade. Rätade på ryggen och tog ett stadigt tag om väskan. ”Visst, men jag måste varna dig. Jag är på sluttampen av en treveckorssemester, så det enda jag har i resväskan är typ ett berg av smutstvätt.”
Även detta var sant. Från Miami till Atlanta till Los Angeles till Tokyo till Dubai till Nice, en enda röra av usla filmer och äcklig flygplansmat, stinkande gubbar som drack vodka till frukost och småungar som sprang i gångarna när alla andra försökte sova.
Det hon var klädd i nu var det renaste hon hade kvar, och hon var fortfarande hundratals mil hemifrån.
Så släppte hon handtaget. Resväskan välte och slog i ett bordsben med ett rejält brak. Tullaren kunde gott få häva upp det tunga åbäket på bordet själv.
Hon ställde sig med armarna i kors och tittade på medan han fläkte upp väskan på bordet. Smutstvätten och den där löjliga klänningen – som nu snarast liknade en hopknölad papperskasse –hade hon inte ljugit om.
”Där ser du”, sa hon. ”Bara en massa tvätt.”
”Och i din andra väska?”
Den fula ryggsäcken, som tydligen skulle likna en äkta Tumi.
Hon kände ett lätt tryck över bröstet men slog inte ner blicken.
”Ingenting i den heller. Inget kött, ingen ost, ingen bortglömd frukt. Jag lovar.”
En gång hade hon lyckats glömma ett gammalt äpple i handväskan som en exalterad beagle fick korn på, och det hade kostat henne fyrtiofem minuters väntan på en stekhet flygplats i Chile.
Det var ett misstag hon inte tänkte göra om.
”Madame, tvinga mig inte att upprepa min fråga.”
Den lilla råttan använde verkligen det ordet. Madame. Denna skitunge som väl nyss gått ut skolan fick henne nu att känna sig gam-
mal och ful samtidigt som han pratade med henne som om hon vore ett barn. Det han sa var lika irriterande som oroväckande. Hon krokade tummen runt ena axelbandet men tog inte av sig ryggsäcken.
Men hade hon egentligen något val? Hon kunde inte ta till flykten, inte med så många tullare i närheten. Inte springa ifrån denna långbenta snorunge. Han skulle komma ifatt på två röda.
Hon intalade sig att det inte skulle finnas något i ryggsäcken. Det var ju vad den turkiske mannen lovat. Han hade blinkat åt henne, lett och sagt att ingen skulle märka något. Svurit på att hon skulle segla rakt genom tullen. Precis som så många gånger förr.
Hon lät ryggsäcken glida ner från axeln med ännu en dramatisk suck och hoppades innerligt att turken inte ljugit för henne. ”Försök vara snabb, tack.”
Tullaren tog emot ryggsäcken och tömde ut dess innehåll på bordet. Plockade lite med pocketboken och de skrynkliga tidningarna, den halvtomma påsen med nötter och japansk etikett, plånboken och den lilla necessären med gammalt smink som absolut aldrig kommit i närheten av hennes ansikte. Ordnade föremålen i en lång prydlig rad på den glänsande bordsskivan. Ryggsäcken hängde tom och sladdrig i hans hand.
Hon höjde på ena ögonbrynet.
Men sedan gjorde han något oväntat och vände uppochner på ryggsäcken, bara hux flux. Smulor regnade över bordet. Ett urblekt kvitto singlade ner på golvet.
Och då hördes ett dovt, men tydligt, skrapande ljud. Musklerna på hans arm spelade som om någonting tungt halkade runt i ryggsäcken han höll i.
Men inget mer trillade ur. Det fanns inget separat fack.
”Vad var det?”
”Vad var vadå?” Med bultande hjärta pekade hon på sakerna på bordet. ”Får jag packa ner det här nu igen? Jag har faktiskt bråttom.”
Tullaren bara såg på henne under lång, olycksbådande tystnad.
Hon höll andan.
Så släppte han ner ryggsäcken på bordet igen med en smäll. Hon rös när han stack in handen i den ända upp till armbågen, kände med fingrarna längs botten och sidorna och pillade med de
billiga polyestersömmarna. Hon såg på hans min när han fick tag på föremålet som orsakat det skrapande ljudet.
Det knöt sig i magen på henne. ”Ursäkta mig, men det här är ju inte klokt. Får jag tillbaka den nu.”
Tullaren släppte inte ryggsäcken. Istället tog han tag med båda händerna om bakstycket, och nu hördes ytterligare ett skräckinjagande ljud. Denna gång av tyg som revs upp i sömmarna.
”Vad gör du!” sa hon och sträckte sig efter ryggsäcken.
Han vände sig bort och hejdade henne med sin kropp.
Ett par andlösa sekunder senare drog han fram det – ett litet, platt föremål som varit insytt i fodret. Så litet att det fick plats i hans handflata. Nästan som om det skulle ligga där.
”Vad är detta?” frågade han och höll upp det framför henne.
”En bok.” Det var det enda hon kom på att säga. Men inte vilken bok som helst. En illuminerad, förgylld handskrift av en berömd persisk 1300-talspoet. En av de tidigaste upplagorna, som efterlämnats av en samlare av islamisk konst som dött i Tyskland förra året.
Men som de flesta andra föremål i samlingen tillhörde det strängt taget inte honom.
”Det ser jag väl att det är en bok. Var har du fått tag på den?”
Det hettade i hennes kinder. Hon var tvungen att ta stöd med händerna mot den kalla bordsskivan där han nu försiktigt lade ifrån sig boken. Han bläddrade sakta igenom några guldkantade sidor, och det snurrade i huvudet på henne. Skulle hon säga något om jetlag? Gråta eller låtsas svimma?
”Jag har aldrig sett den förut.”
Det var faktiskt sant. Idag var första gången hon såg boken med egna ögon.
Tullaren såg upp från de arabiska skrivtecknen på boksidan, och hon noterade den försmädliga glimten i hans ögon. Hans blanka panna var ännu blankare nu, täckt av en miljon självgoda svettpärlor. Blicken riktade han nu över hennes axel, och det var ingen tvekan om vad det innebar. Han kallade på förstärkning.
Hon undrade över förhållandena i franska fängelser. Det kändes som om hon fick en hink isvatten över sig när tullaren log mot henne. ”Madame, var vänlig och följ med här.”
1 STELLA
Paris
Jag tar min makes hand och drar honom bestämt med mig åt vänster in på en ganska skum bakgata. Slät, beige sandsten omger Adam och mig, lite mörkare längst ner på grund av smuts och stänk från passerande bilar och cyklar – inte för att det får plats särskilt många här samtidigt. Gatan är så smal att den måste vara enkelriktad.
Adam följer efter mig. Det finns ingen trottoar. Gatan har en krök lite längre fram och höga byggnader tornar upp sig på båda sidor, så vi håller oss nära väggen för säkerhets skull. Vi är tillräckligt vana vid trafiken i Paris för att veta att bilister i den här staden helt enkelt inte stannar.
Jag hejdar mig och pekar på några gatstenar insmorda i brun gegga. Det är slutet av juni, och sommarstadens dofter sprids med den lätta brisen: nybakat bröd, blommande pelargoner, varm asfalt, hundbajs.
”Akta så att du inte trampar i det där.”
Adams skosula är bara centimeter från geggan, men han beklagar sig inte över att det var nära ögat eller över att vi befinner oss på en skum bakgata och bryr sig inte om att påpeka hur många kaféer och restauranger vi passerat på vägen. När det gäller mat tycker jag bäst om sådant man hittar lite utanför allfarvägen.
”Hoppas bara att den finns kvar”, säger jag, även om jag redan förberett honom på att den kanske inte gör det. Min make upp-
skattar genomarbetade planer. Han gillar att börja varje morgon med en mental genomgång av dagens agenda, som inte brukar lämna mycket utrymme för spontanitet. Hans almanacka är som ett färgkodat konstverk. Det går lättare om jag förvarnar honom om eventuella potentiella avvikelser.
Men det är inte direkt så att jag hade kunnat ringa i förväg och boka bord. Det var åratal sedan jag var här senast, och jag minns varken vad restaurangen eller gatan hette, bara ungefär var den låg. Det är inte alls osannolikt att restaurangen inte längre existerar.
”Bäst för den! Jag har nämligen blivit lovad så god mat att jag ramlar mig.”
Ramla mig är en direktöversättning från franskan. Han menar svimmar. Det var en plågsamt chic parisiska som jag kände en gång som berättade för mig om det här stället, och jag förstod inte hennes entusiasm förrän hon lät mig smaka på en galette trois fromages och jag typ dog. Min väninna hade rätt. Den där första tuggan var helt orgiastisk.
Längre fram svänger en mc med helt svartklädd förare runt hörnet på tjutande däck. Den kommer farande rakt emot oss. Vi trycker oss mot väggen och låter honom svischa förbi, så nära att jag känner vinddraget i håret och kläderna. Adams fingrar kramar hårt om min hand.
”Hur långt är det kvar?” frågar han när ljudet av den vrålande mc:n försvunnit i fjärran. Adams mörka glasögon, som han köpte i en sunkig turistbutik i Portofino, har glidit ner på näsan. Han ser på mig över kanten. ”Jag är jättehungrig.”
Jag ler brett och drar honom med mig vidare. ”Inte alls långt. Och du är alltid jättehungrig.”
Min makes glupande aptit är en av de egenheter jag älskar hos honom, tillsammans med hans knöliga fingrar och sneda lilltår, hans sätt att prata för sig själv i bilen och i duschen och hans ansiktsuttryck när han prutar på dyrbara antikviteter: segervisshet i kombination med pojkaktig förundran.
Under de senaste dagarna i Paris har vi rört oss från brocante till boulangerie till marché aux puces till crêperie dagarna i ända, uppblandat med någon enstaka glimt av Seine eller Eiffeltornet. Det gör
mig ingenting. Jag har redan besökt alla sevärdheter, många gånger. ”Jag tänker inte åka till Europa för att leka turist”, sa jag när vi började planera det här äventyret där jag skulle följa med som sällskap på hans jobbresa. ”Det jag vill är att vi upplever tillvaron som riktiga européer. Äter där de äter. Handlar där de handlar.
Lär oss några nyckelfraser så att vi kan prata med dem på deras eget språk. Tro mig – när man behöver boka något eller få hjälp av någon affärsinnehavare kan man komma väldigt långt med bara några fraser. Jag vill att folk ska tro att vi bor där.”
Inte för att Adam är en sådan amerikan – en sådan som har vita löparskor till säckiga jeans och t-shirt och som hojtar ilsket om att ingen kan prata engelska. Adam har på sig välskräddade byxor och bekväma finskor, och i hans garderob finns bara prydliga skjortor. Han föredrar det lågmälda framför det pråliga, en mörk färgskala framför skrikiga mönster och kulörer. Det är ytterligare något jag älskar med honom – att han klär sig som om han vore med i en italiensk långfilm från 1950-talet. När han stiger in i en antikhandel någonstans i världen tror butiksinnehavarna att han är en av dem.
Och han talar utmärkt franska.
Bakgatan leder fram till ett litet torg där en strid ström av tutande bilister och hetsiga cyklister snor runt en gullig park stor som ett frimärke. Folk går omkring på den nertrampade gräsmattan med hundar som drar i sina koppel, och det småpratas vid den porlande fontänen. Välklädda människor – kvinnor med fönat hår och höga klackar, män i linnekavajer med armbågslappar och allt. Det här är sjätte arrondissementet, en stadsdel full med palats och urgamla kyrkor och våningar som kostar tiotals miljoner, som dem här vid torget. Utanför fönstren hänger prunkande blomlådor. Kring de grunda balkongerna snirklar sig räcken i art nouveau-stil, och dubbeldörrar står öppna i försommarbrisen.
Adam koncentrerar sig på gatuplan och ser sig omkring bland restaurangerna. ”Vilken är det?”
Jag pekar på en minimal uteservering under en gul- och vitrandig markis där tre rangliga kafébord står inklämda mellan betongkrukor överfyllda med cerise bougainvillea. Till höger om dem står en
enkel trädörr på vid gavel. Ingen skylt. Ingen meny utanför. Och inte en enda turist.
Helt enkelt perfekt.
”Sätt dig så länge”, säger jag och pekar på ett bord som precis blivit ledigt. Ett äldre par har just druckit upp sitt kaffe. Kvinnan har redan rest sig och börjat samla ihop sina saker medan mannen kilar in en eurosedel under en kopp på ett fat. ”Jag går in och säger åt kocken att sätta igång.”
Vi har avsatt en timme för denna måltid, inte en sekund längre, för att hinna med vårt flyg klockan fem utan att behöva stressa. Om vi bett portieren om tips hade han skickat oss till Café de Flore eller Les Deux Magots, ökända turistfällor som tar tjugo euro för en kopp knappt drickbart kaffe. Den sista måltiden ska bli den bästa, det har jag lovat Adam, och det är det perfekta sättet att avrunda det som visat sig bli tidernas bästa resa.
Amsterdam. Malta. Bilbao. Amalfikusten. Luxemburg. Paris. Sex länder, tio stopp, tjugoen underbara dagar på alla mina favoritställen i Europa, platser jag besökt dussintals gånger. Men den här gången har jag fått uppleva dem tillsammans med Adam. Ännu en sak som gör att jag dyrkar min man. Att han älskar att resa, precis som jag.
När jag kommer in på restaurangen möts jag av en överväldigande doft av kaffe, ost och stekt kött. Det är fortfarande tidigt på dagen, men personalen har fullt upp med att förbereda lunchrusningen. Min franska består mest av substantiv, och jag gör mitt bästa för att be om ursäkt för att vi har så bråttom och för att förmedla att jag inte vill åka från Paris utan att ha introducerat min make för stadens bästa galetter. Servitören ser förbryllad ut och skakar långsamt på huvudet för att visa att han fortfarande försöker tolka mitt febriga flöde av hopplös grammatik, men kocken blinkar välvilligt åt mig, så jag förstår att budskapet gått fram.
När jag kommer ut igen har Adam slagit sig ner så nära bougainvillean att den sticker fram över båda axlarna på honom som långa cerise flätor mot hans välstrukna vita skjorta. Han scrollar på mobilen och balanserar sin stora kropp på den skrangliga kaféstolen, och jag stannar till ett ögonblick för att njuta av det jag
ser. Den där trotsiga tjusarlocken i det mörka håret, skäggstubben som är några dagar gammal, de långa benen utsträckta i solskenet.
Min man är vacker, och det vackraste med honom är att han inte vet om det. Han märker inte alla blickar som dras till honom varje gång han kommer in i ett rum, ser inte alla huvuden som läggs på sned. Jag påpekade det för honom en gång när vi precis träffats, och då sa han att det handlade om mig, att alla dessa människor tittade på mig. Jag blev lite kär i honom redan då, för inte ens när han lägger märke till uppmärksamheten tror han att den gäller honom.
”Galetterna är på väg”, säger jag och sätter mig i stolen mittemot Adam. Någonting ljust gråbrunt och grönt flimrar förbi på hans skärm, en bild av någon antikvitet. Den har nog med arkitektur att göra, gissar jag, sådant han säljer i sin butik. ”Jag antar att du beundrar dina nya små älsklingar.”
Patinerade parkettgolv och terrakottaklinker. Öppna spisar och pelare med snidade franska liljor. Förgyllda speglar och blyinfattade rutor och dörrar i Ludvig XIV-stil. Det är hans älsklingar. Vackra, välgjorda föremål som räddats ur parisiska våningar och från lantställen, slott och herresäten. Det var vad han ägnade sig åt här innan jag kom, att köpa hundraåriga konstföremål åt de frankofila arkitekter som frekventerar hans butik i Atlanta.
Han slänger ifrån sig solglasögonen på bordet och vinklar sin telefon så att jag kan se. ”Kolla här, sötnos. Har du någonsin sett något liknande?”
Jag lutar mig fram och tittar på skärmen. Den hjärtformade berlocken Adam köpte åt mig i Venedig gungar i min urringning. ”Vad är det för något?” Ett intrikat mönster i matt vitt lack och glänsande guld. ”Vad är det jag ser?”
”En väggpanel. Tjugofyra karats bladguld, orört, vilket är ett under med tanke på hur gammal den är. Sent 1800-tal, bärgad från ett bostadshus som tillhört en fransk industrimagnats familj. De sålde det mesta under depressionen på 1930-talet. Vet du vad våningen en trappa upp i parisiska flerfamiljshus kallas? L’étage noble. Antoine berättade det för mig.”
”Vem är Antoine?”
”Antoine Bernard. Han har en butik som påminner om min uppe i artonde. Jag träffade honom för några år sedan på marknaden i Saint-Ouen, och han har hållit ögonen öppna åt mig för sådana här föremål, som är tokbilliga här men som amerikaner betalar bra för.” Adam tittar på sin skärm och knackar med pekfingret i bordet. ”Jag köpte i alla fall åtta.”
”För inga pengar alls, eller hur?”
Han ler snett mot mig. ”Hur visste du det?”
”För att du gjorde den där minen.”
”Vilken min?”
Den som får hans ögon att glittra och kinderna att glöda.
”Nöjd och stolt och lite chockad, allt på en gång. Samma uttryck som efter en riktigt het …” Jag ler brett och höjer på ena ögonbrynet, men jag säger inte ordet högt.
”Orgasm, menar du?” Hans röst är minst en decibel högre än nödvändigt. ”En riktigt het orgasm?”
Jag hyschar åt honom och tittar menande på paret bredvid oss som delar på en bit tarte tatin.
”Vi är ändå i Paris, Stella. Jag är ganska säker på att man kan säga ordet orgasm högt här.” Han artikulerar högt och tydligt och ler allt bredare. Detta leende hör inte hemma på uteserveringar vid lunchtid eller i några antikbodar. ”Men du har rätt. Jakten på en bra affär känns lite som sex. Samma stegring av upphetsning och adrenalin, samma endorfinrush när man får utlösning.”
En söt blondin med en svärm fjärilar tatuerad på överarmen serverar oss maten, fler galetter än vi två någonsin kan orka äta. Champinjoner och kronärtskocka och pikant chèvre, pocherade ägg med smörstekt spenat och smält ost. Jag lutar mig tillbaka och låter Adam ta första tuggan, ler åt hans uppskattande grymtningar som liknar mina första gången jag smakade detta.
”Du överdrev verkligen inte”, säger han när han smakat på alla de olika sorterna. ”De här galetterna är galet goda.”
Jag tänker på alla miljoner saker vi har att ta itu med när vi kommer hem. Alla timmar Adam kommer att tillbringa i butiken och välgörenhetsmiddagen jag har sagt att jag ska hjälpa till med imorgon, all tvätt och gräsmattan och högarna av post som vi
måste gå igenom. Det är vad jag tänker på. Men jag vill inte åka härifrån.
”Du”, säger han och skär en generös munsbit av svampgaletten, ”vad är ditt finaste minne från den här resan?”
Så här gör vi ofta. När en dag, en upplevelse, en resa närmar sig sitt slut försöker vi sätta ord på det som stod ut från mängden. Det korta ögonblick som kommer att bli ett omhuldat minne. Jag behöver inte ens tänka efter.
”Lätt. När du nästan blev överkörd av den där cykeln i Amsterdam.”
Adam klev rakt ut i cykelbanan vid Rijksmuseum i tron att det var en trottoar. Cyklisten som kom farande pinglade ursinnigt, och det skreks och flaxades – mest var det Adam som försökte hoppa undan. Jag har aldrig sett honom röra sig så snabbt förut.
”Den skitstöveln kom ju från ingenstans, och dessutom var det säkert en elcykel – hur är det ens tillåtet? Han måste ha kört minst åttio kilometer i timmen.”
”Holländska cyklar och spårvagnar. Jag sa ju att du skulle akta dig för sådana.” Jag tystnar, tar en bit kronärtskocka och ler mot honom över bordet. ”Ditt då?”
Han tänker efter en stund, låter blicken vandra över torget, upp över byggnaderna på andra sidan, och fäster den vid den vackraste. På andra våningen står fönstren öppna och tunna gardiner fladdrar i vinden.
”Man tror att allt ska vara så klichéartat. Alla platser vi besökte, menar jag. Både du och jag har varit här förut, och alla platser är så kända – varenda guidebok och varenda resesajt kallar dem ett måste och alla har bilder av dem på sina sociala medier. NotreDame, kanalerna i Amsterdam, de pastellfärgade fasaderna längs Italiens kust. Man vet när man åker dit att det är turistfällor, men när man kommer fram spelar det ingen roll. Det är precis som man förväntar sig och samtidigt det vackraste man någonsin sett.”
Jag svarar inte, för hur många gånger har jag inte försökt förklara varför mitt blod blir varmare och mitt hjärta bultar häftigare när jag befinner mig i främmande land? Minst en miljon gånger. Lockelsen hos avlägsna platser är för mig djupt känslomässig. Jag
har aldrig lyckats sätta ord på den. Men nu gjorde Adam det. Utan att ens anstränga sig hittade han precis rätt sätt att uttrycka detta.
Jag tittar ut över torget, ser solen sila genom trädkronorna och sprida sitt gyllene ljus över gatstenar och gräs, och så suckar jag. ”Vill du stanna en natt till?”
”Jag önskar att vi kunde göra det.”
”Jag önskar att vi kunde stanna här för alltid.”
Adam sträcker sig över bordet, griper tag i halsbandet han gav mig i Venedig – ett blodrött hjärta i en bur av briljanter – och drar försiktigt mitt ansikte närmare sitt. ”Jag har förresten ändrat mig”, säger han utan att släppa vare sig min blick eller mitt halsband.
Han ser på mig på sitt speciella sätt som får det att hetta i huden och mitt blod att rusa. Vi har varit gifta i tre år, tillsammans i fyra, och min man kan fortfarande få mig att känna så.
”Det är du”, säger han, och mitt invärtes hjärta gör en liten volt.
”Vadå jag?”
”Du är mitt finaste minne. Vartenda ögonblick ihop med dig de här senaste tre veckorna. Je t’aime à la folie.”
Ordagrant översatt: Jag älskar dig till tok.
Jag ler, och så kysser vi varandra. Det är en sådan där kyss som man bara ser på film, en sådan kyss som när ett älskande par sitter på ett fullsatt kafé i Paris och kysser varandra som om de vore ensamma där. Jag älskar min make till tok, jag med.
Senare, under de veckor och månader som följer på detta perfekta ögonblick, kommer jag att ändra mig. Adams finaste minne – varenda minut av de tre veckor vi for runt i Europa, bara vi två –blir även mitt. Hela denna ljuvliga resa blir mitt vackraste minne.
Varenda minut fram till det som hände sedan.
”Fan.” Vi har nästan hunnit ut från bakgatan när Adam plötsligt stannar. Han klappar sig på bröstet, på fickorna, i pannan. ”Jag glömde solglasögonen på kaféet.”
Solglasögonen vi köpte i Italien sedan han glömt det föregående paret på en annan solig uteservering någonstans i Spanien. Glasögonen är billiga och fula. Han köpte dem på första bästa ställe, en hörnbutik smockfull med prylar som drällde ända ut på trottoaren. Travar av hinkar och spadar, uppblåsbara badleksaker, nätkassar fulla med bollar, ställningar med flipflops och plastsolglasögon i alla tänkbara färger. Adam plockade åt sig ett par svarta utan att prova och betalade. De är för smala för hans ansikte och sitter snett över näsan.
Jag smyger min arm under hans och drar lite åt det hållet vi ska. ”Jag köper ett nytt par åt dig på flygplatsen. Ett par fina.”
Men Adam står som fastvuxen i trottoaren. Han skakar på huvudet och pekar med tummen över axeln. ”Jag kommer ändå bara att tappa bort dem. Och jag vill ha just det där paret.”
”Som kostade vadå – sex euro? Du betalade för dem med växel som skramlade runt i botten på min handväska.”
”Och? Någonstans i Kina finns ett barn som tvingades uppbåda all sin finmotoriska förmåga för att skruva ihop de där glasögonen. De är min favoritsouvenir.” Han ler. ”Jag har väldigt fina minnen från den eftermiddagen på stranden.”
Solvarm hud, sand och småsten under handduken vi låg på, smaken av kokos- och citrongelato. Vi hånglade som ett par tonår-
ingar. Det var en miljon människor på den där italienska stranden den dagen, musik och skratt och barn som skrek och sprang runt så att sanden yrde, men det var bara bakgrundsbrus. Farei qualsiasi cosa per te, sa Adam till mig då. Hans andedräkt kittlade mig på halsen, och jag retade honom för hans Duolingo-språkkunskaper.
Han sa att jag nog minsann inte skulle skratta om jag förstod vad orden betydde. Farei qualsiasi cosa per te – jag gör vad som helst för dig. Och sedan tog han med mig tillbaka till hotellet och visade vad det innebar.
Nu skrattar jag och daskar till honom på magen. Den är platt som en galette trots att han nyss ätit fyra sådana. ”Du är så sentimental!
Okej då. Kom. Vi går tillbaka.”
Vi hinner bara ta ett par steg in på bakgatan innan han stannar igen. Han kollar vad klockan är på mobilen, och eftersom jag känner min make gör jag likadant.
”Den är inte ens kvart i ett”, säger jag, för jag vet vad han tänker.
”Vi har alltså fyra timmar på oss till planet lyfter. Hotellet ligger tre kvarter härifrån. Vi behöver inte ens skynda oss för att hinna tillbaka till klockan ett. Det är gott om tid.”
Han är artig nog att låtsas fundera över detta, men jag ser på hans hopknipna läppar att det bara är för min skull. Adams hjärna har redan börjat spela upp ett scenario där hela vårt tidsschema rubbats. ”Det kan hända. Men vi måste ändå upp och hämta allting på rummet.”
”Vi har ju redan packat. Resväskorna står innanför dörren.”
”Utom sakerna i kassaskåpet.”
Våra pass, några smycken, några tusen euro i kontanter eftersom Adam är gammaldags när det gäller att sköta sina kära antikvitetsaffärer. Han vägrar att åka någonstans utan nödkontanter så att det räcker minst en vecka.
”Det tar två sekunder att tömma kassaskåpet, och vi kommer till flygplatsen på bara en halvtimme. Om det är mycket trafik. Men portieren sa att det sannolikt inte är någon trafikstockning så här dags på dagen.
”Sannolikt inte. Han sa sannolikt.”
Jag kväver en suck, mer frustrerad över mig själv än över Adam,
för vi har haft den här diskussionen tidigare. Jag planerade den här aktiviteten med goda tidsmarginaler. Men jag vet också att när
Adam känner sig stressad biter inga rationella argument. Min make vill inte komma i tid. Han vill komma tidigt – för att inte vara i god tid till vad det än må vara, till och med en fest, ger honom andnöd.
Han sträcker ut handen och griper tag om mina fingrar. ”Jag är knäpp, jag vet. Men för min skull? Det skulle kännas bättre om vi delar på oss. Jag springer.”
Jag skrattar. ”Jag har ett motförslag. Vad sägs om att du promenerar i maklig takt tillbaka till kaféet och hämtar dina glasögon och sedan återvänder till hotellet, så går jag dit nu och hämtar vårt bagage och tömmer kassaskåpet. När du dyker upp igen kommer hotellpersonalen att vara i full färd med att packa in alltihop i en taxi.”
”Tack.” Han tar tag i berlocken som hänger om min hals och drar mig närmare för att kunna kyssa mig. ”Vi ses om tio minuter vid hotellet.”
”Topp.” Han joggar iväg längs bakgatan. ”Du behöver faktiskt inte springa”, ropar jag åt honom medan jag börjar gå åt mitt håll. Han skrattar och vinkar till mig över axeln. ”Joho!”
Och så är han borta.
Till skillnad från min schemabesatta make tar jag god tid på mig.
Jag kommer ut på Rue Saint-Sulpice och tar omvägen över ett övergångsställe för att få gå i solen. Sedan stannar jag till utanför ett skyltfönster för att beundra ett torn av makroner – små kuddar i regnbågens alla färger. Det vattnas i munnen av doften av vanilj, smör och socker, men jag går inte in. Adam älskar förstås också makroner, men om han skulle hinna tillbaka till hotellet före mig lär jag få höra det till döddagar.
Framför mig höjer sig Saint-Sulpices kyrktorn högt över bostadskvarteren. Jag stannar, skuggar ögonen med handen och beundrar den utsirade kupolen. Det är den vackraste kyrkan i hela Paris, mycket intressantare än Notre-Dame och Sacré-Coeur som är så populära, och absolut ingen turistfälla. Häromdagen förklarade
Adam för mig hur soluret fungerar och beskrev hur solen skiner
in genom de kulörta rutorna precis klockan tolv och får mässingslisten i golvet att lysa och kyrkklockorna att slå.
Jag sa ingenting om att jag redan visste det eftersom jag en gång varit där prick tolv. Eller om att jag skulle kunna ta honom med mig till bästa platsen att se Eiffeltornet tändas på kvällen utan att kasta en enda blick på Google Maps eller hitta snabbaste vägen från vårt hotell till Place Vendôme utan att gå vilse. Eller att jag en gång i tiden kunde ta mig in på alla VIP-ställen i denna stad: restauranger med månadslånga väntelistor, nattklubbar med köer som ringlade sig runt hela kvarteret, modebutiker med begränsat utbud av den senaste eftertraktade väskmodellen – som jag självklart ändå hade dinglande över armen på väg ut därifrån. Den kö eller väntelista som jag inte kunde ta mig förbi i Paris existerade inte, men det var många år sedan nu, ett helt annat liv – livet före Adam.
”Excusez-moi.”
En dam. Sidenklänning, mockapumps med nätt klack, en fluffig pudel med orange koppel. En mänsklig inkarnation av parisisk chic, men en aning krum av ålder. Jag ler och tar ett steg åt sidan för att ge dem utrymme att passera.
En gång, på nattflyget från JFK till Marrakech, drabbades Airbusplanet av så kraftig turbulens att jag ramlade omkull. Det är det första jag associerar till när marken under oss skakar till. Tryckvågen känns likadan som då, som en våldsam vindstöt som kastar mig mot husväggen bakom. Ena sekunden står jag där och tittar på damen och hennes hund som passerar, och andra sekunden slår min axel i teglet med ett brak och smärtan strålar ut i armen och ryggen. Jag hör någon skrika och inser att det är jag själv.
Jag trycker mig tätt intill husväggen tills marken slutar skaka och famlar efter något att hålla mig i på den släta fasaden. Hjärnan försöker febrilt få klarhet i vad som hänt.
Jordbävning?
Nej, det kan inte stämma. Det ringer i öronen, inte bara av chocken utan av ett dån. En smäll som fick gatorna att skaka och nästan slog omkull mig. Jag drar häftigt efter andan när jag inser vad det var. Herregud. En explosion.
Ett par meter från mig håller pudeln på att bli tokig, skäller som
en galning och fnattar runt den gamla damen som ligger utsträckt med ansiktet mot asfalten. Först hör jag dess oupphörliga bjäbbande, sedan uppfattar jag allt annat. Skrik. Billarm. Och i fjärran sirener. En ljudmatta som börjar överrösta ringandet i mina öron. Jag skjuter ifrån med händerna mot husväggen och skyndar fram. ”Madame. Ça va?”
Det betyder snarare hur är läget än hur gick det, men jag kommer inte på det franska ordet för skadad.
Väggarna i busskuren en bit bort faller till marken och splittras i tusentals glaspärlor som sprätter ut över trottoaren och gatan. De glittrar som diamanter i solen.
Damen verkar vara medvetslös, så jag tar hundkopplet och drar undan pudeln från dess matte, hukar mig ner och försöker minnas hur man ger första hjälpen. Först en bedömning av allmäntillståndet. Slog hon i huvudet? Är ryggen eller nacken skadad? Jag noterar att hennes armar och ben är utsträckta åt alla möjliga håll, men ser tack och lov också att ryggtavlan höjs och sänks av hennes andetag. I övrigt är hon alldeles stilla.
Att vända på henne kan göra mer skada än nytta – jag har varit med på tillräckligt många övningar för att veta det. Dessutom är hon i en ålder då även enkla fall kan innebära benbrott, och det här var långt ifrån enkelt. Det här var en explosion som kastade henne till marken.
Jag ser mig om efter hjälp. En man, uppenbarligen alldeles rådvill, stiger ur sin bil där den står på snedden mitt i körbanan som om han gjort en handbromssladd. Längre bort på trottoaren börjar tre personer springa.
Fan.
Jag vänder uppmärksamheten mot damen igen och komparerar det franska verbet bryta i huvudet – casse, casses, casse, cassons, cassez – när hon plötsligt börjar jämra sig. Hon rullar över på sidan och hunden kastar sig fram och slickar hennes kind, täckt av smuts och utsmetat läppstift men som tur är inget blod.
”Tack gode gud”, säger jag, och då kvicknar hon till. Hon svarar på smattrande franska någonting om en syster och en lunchbokning och ett ord som får håren att resa sig i nacken på mig: terroristes.
Var det här en terrorattack? Herregud. Hon vevar med en rynkig hand för att jag ska hjälpa henne upp.
Jag stöttar henne så gott jag kan utifall någonting är brutet. Hon har skrubbsår på händerna och en tunn rännil av blod letar sig ner för hennes smalben, och av det franska ordflödet att döma är hon förmodligen chockad. Jag förstår inte hälften av vad hon säger. ”Engelska?” säger jag, men hon tystnar inte ett ögonblick. Jag låter henne babbla på och tänker på det där olycksbådande ordet.
Terroristes.
Det var inte alltför länge sedan staden drabbades av en rad attacker, samordnade angrepp efter det att någon tidning publicerade en kontroversiell teckning. Jag minns slagorden som hördes överallt i staden och på internet – je suis Charlie. För parisare som denna kvinna, som genomlevt den skräcken, är attackerna ett så färskt minne att man genast drar sådana slutsatser.
Jag ser det även på människorna som hukande kommer ut ur butikerna och dem som tittar ut genom fönstren högre upp. Inte vad hände? Utan inte nu igen. En blandning av uppgivenhet och avsky.
Jag ser mig långsamt om för att få överblick. Bilar som står stilla, solen som skiner över torget, de gamla byggnaderna av tegel och sandsten. Om det inte vore för smällen som fortfarande ekar i mitt huvud och den tilltufsade damen som stapplar iväg med pudeln i släptåg hade jag kunnat tro att det bara var inbillning. På andra sidan gatan klämtar kyrkklockan. Klockan är ett. Det var nu jag skulle ha mött Adam utanför hotellet, redo vid taxin.
Jag tar fram mobilen och ringer honom medan oron börjar sprida sig i kroppen. Fyra signaler går fram, sedan går telefonsvararen igång.
”Älskling, ring mig. Det var nyss en väldig explosion, och jag vill höra din röst. Jag älskar dig. Ring mig.”
Jag trycker på den röda knappen och skickar sedan omedelbart ett sms. RING MIG, med versaler.
Jag stoppar ner mobilen i väskan igen och börjar gå åt det håll jag kom ifrån. Där Adam skulle komma gående om han var på väg tillbaka efter att ha hämtat sina solglasögon från bordet. Jag
spanar längs den pittoreska gatstumpen och förväntar mig halvt om halvt att få se honom komma joggande med en min präglad av rädsla och lättnad. Det blåser upp, löven rasslar i vinden, men i övrigt är gatan tyst och stilla.
Alldeles för stilla.
Först då får jag syn på den, den tjocka rökpelaren som bolmar upp mot en klarblå himmel. Den reser sig som en svart vålnad över trädtoppar och zinkklädda tak, en svällande massa av damm och eld.
Jag börjar springa.
Trängseln i gränden är kompakt. Massor av folk flyr undan explosionen. Jag ställer mig på tå, men jag är bara knappt en och sextiofem och det enda jag ser är flåsande munnar och panikslagna ögon.
Hundratals människor kommer mot mig, som en flock skrämda djur, och pressar mig bakåt. Det svider i luftrören av brandrök.
Jag uppfattar otydliga fragment av olika franska utrop – mest svordomar. Putain de bordel de merde. Fritt översatt: helvetes jävla skit. Alla verkar upprörda, bestörta, lättade över att ha överlevt. Jag är alltså på väg i rätt riktning.
Sedan går vidden av det som hänt upp för mig. Ett sprängdåd. En bomb. Tanken får nästan knäna att vika sig under mig. Alla dessa människor flyr från katastrofen, från faran, men hittills är ingen av dem Adam.
Hjärtat dras samman av namnlös fasa. Jag försöker intala mig att han är tillbaka på hotellet nu och förmodligen irriterad över att jag inte syns till. Jag ser framför mig hur han klampar upp till vårt rum i ena änden av korridoren på fjärde våningen. Det är tomt sånär som på resväskorna som står uppradade utanför badrumsdörren. Han ropar mitt namn. Jag ser hur han trycker in koden på kassaskåpet, där kontanterna och passen fortfarande ligger och väntar. Jag ser honom rynka pannan, först av irritation, sedan av oro. Han tänker väl samma sak som jag just nu.
Nej, absolut inte. Vad är oddsen?
En kvinna springer rakt in i mig och knuffar mig en halvmeter bakåt. Hon bär ett barn på höften, en liten flicka i två–treårsåldern
som ylar öronbedövande. Både hon och kvinnan är täckta av vitt damm.
”Pardon”, säger jag automatiskt och hör direkt hur Adam skulle ha skrattat åt mig. ”Du är en sådan liten sydstatspingla”, brukar han retas. ”Varför ber du om ursäkt för något som inte är ditt fel?”
Adam är från Chicago, där folk är artiga, men inte så artiga. Kvinnan tränger sig förbi mig och försvinner.
Jag böjer ner huvudet och plöjer mig fram genom folkmassan. Rör mig framåt. Spanar efter honom bland alla ansikten.
Jag måste hitta honom.
Vid det här laget kan han förresten ha ringt. Det finns inte en chans att jag skulle ha hört signalen här bland människomassorna, inte en chans att jag skulle ha känt mobilen surra i axelremsväskan, inte när folk knuffas och trängs så här. Det pinglar till av hopp i hjärtat på mig. Jag kanske har oroat mig i onödan.
Jag sticker in handen i ytterfacket för att ta fram mobilen. Det är där jag brukar ha den för att den ska vara lättillgänglig, men det är tomt. Alltså har jag lagt den någonstans i röran i själva väskan. Jag rotar runt och försöker samtidigt klämma mig förbi en smal passage där folk har samlats, ber en stilla bön att telefonen ska surra till mot mina fingrar eller åtminstone vara full av nya meddelanden.
Hallå där, sötnos.
Jag är på hotellet, var är du?
Nu blir jag orolig.
Allt väl här.
Gode gud, gör så att Adam har ringt tillbaka.
Så känner jag ett hårt och slätt föremål mot handen och med en lättad snyftning drar jag fram mobilen och sveper över skärmen med tummen. Jag har precis låst upp den när gränden plötsligt mörknar omkring mig. Jag tittar upp, och en fruktansvärt bredaxlad och lång man framför mig ryter någonting på ett germanskt språk. Han pekar över mitt huvud och jag förstår andemeningen i det han säger. Jag är på väg åt fel håll.
Jag gestikulerar bort mot torget. ”Min man”, säger jag på engelska, för just nu känns det outhärdligt att översätta de orden – liksom att titta på jacket i mannens panna. Mörkrött blod rinner över
högra kinden och droppar från käkbenet ner på det som en gång var en bländvit skjortkrage. Såret är fortfarande öppet, och tyget är så kladdigt av blod att det klistrar sig mot halsen. Vem den här mannen än är så behöver han sys.
Det kommer fler gutturala ord, fler gester mot gränden bakom mig, men han drar sig ändå åt sidan och låter mig tränga mig förbi. Mannen bakom honom är dock inte lika tillmötesgående. Han tacklar mig så hårt i axeln att jag tappar luften. Min väska fastnar i något – en hand, hans arm. Axelremmen dras åt om mitt bröst som ett bilbälte och släpar mig bakåt. Jag sätter en vass armbåge i en kropp – och träffar magen, av grymtningen som följer att döma.
Men han släpper taget och väskan dunsar ner på min höft.
Jag raglar vidare motströms genom folkmassan som är så tät att jag knappt kan andas.
Mobilen surrar i min hand och jag får hjärtat i halsgropen när jag ser antalet meddelanden. Tio nya sms.
Utan att stanna klickar jag på meddelandeikonen med ett darrande finger och håller andan. Jag får en klump i magen när jag ser avsändarna. En kollega, mina få nära vänner, chefen, folk som vet att jag är här och har sett nyheterna på tv.
Men inget nytt från Adam. Inget hallå där, sötnos, som han alltid inleder med. Inga missade samtal. Mitt RING MIG-meddelande har gått fram men inte blivit läst.
Tårarna bränner i ögonen, men jag vägrar släppa fram dem och intalar mig istället att han har klarat sig. Adam har klarat sig, och till skillnad från mina nyhetsknarkande vänner och kollegor är han förmodligen lyckligt omedveten om dramat som utspelat sig. Eller nej – han gör som jag, kastar sig rakt in i händelsernas centrum. För att leta efter mig, för att hjälpa till. Han tar förmodligen hand om någon som är skadad nu, torkar bort blod och tårar med sin skjorta. Det är sådan Adam är, en person som riskerar sitt eget liv för att rädda andras.
Jag klickar på hans ikon och ringer upp, trycker mobilen mot örat och ber en bön. Det tar evigheter innan samtalet kopplas fram, och jag tänker på alla miljoner uppskrämda människor i denna stad. Mobilmasterna är väl helt överbelastade av samtal
som mitt, från sådana som jag som försöker hitta sina nära och kära.
Jag ska precis ge upp och lägga på när linjen mirakulöst börjar fungera. Fyra tröga signaler går fram innan telefonsvararen startar. Hans välbekanta röst får mitt hjärta att snöras samman. Hej, du har kommit till Adam. Lämna gärna ett meddelande.
”Adam, snälla, snälla, snälla du ring mig så snart du hör det här. Det har varit något slags explosion i närheten och jag hittar inte dig och … jag är så rädd, älskling. Snälla ring. Ring.”
Jag lägger på och skickar ännu ett sms med bara versaler. Händerna darrar när jag klickar på Skicka. En blandning av skräck och adrenalin forsar genom min kropp medan jag stirrar på skärmen. Sex sekunder går, sedan tio, sedan ännu fler. Inga pulserande prickar, inget tecken på att han sett meddelandet. Ännu ett sms som förblir oläst.
En mörk, krypande skräck sprider sig i bröstet.
”Siri, ring upp Hôtel Luxembourg Parc.”
Den här gången går samtalet genast fram. ”Bonjour, Hôtel Luxembourg Parc.”
”Bonjour, det här är Stella Knox. Min man och jag bor i rum 413. Han heter Adam Knox. Kan ni hjälpa mig att komma i kontakt med honom?”
”Vill du att jag kopplar dig till ert rum?”
”Ja tack, men kan du kolla först om han har checkat ut?”
”Mais oui, naturligtvis, madame. Ett ögonblick.” Kort tystnad följt av knattrande på ett tangentbord, ett svagt brummande. ”Det står att städerskan anmälde att rummet fortfarande var bebott när klockan var kvart i ett. Känner ni till utcheckningstiden?”
Jag tar telefonen från örat för att se vad klockan är. Tretton minuter över ett. Adam har således haft ungefär en halvtimme på sig sedan vi skildes åt, gott om tid att hämta sina glasögon från kaféet och ta ner väskorna från rummet, undra vart jag tagit vägen och för fan ringa tillbaka.
”Kan du be städerskan gå upp igen? Eller Adam är kanske redan i lobbyn, någonstans. Han är lång och mörk. Han har på sig jeans och en vit button-down-skjorta.”
”Det finns minst tio män här som ser ut så.”
”Ropa efter honom. Han heter Adam Knox. Ropa så högt du kan.”
”Madame, jag kan faktiskt inte …”
”Snälla. Jag måste hitta honom. Snälla.”
En kort paus. Sedan gör hon det – frågar högt om någon där heter Adam Knox – först på franska, sedan på engelska. Jag håller andan och väntar. Det känns som om jag håller på att få magsår.
”Jag är ledsen, madame. Det finns ingen här som lystrar till det namnet.”
All kraft rinner ur mig och jag är nära att svimma. Jag tar stöd mot väggen som en hopsjunken marionett. ”Fortsätt leta, är du snäll. Och ring mig på det här numret så snart du hittar honom. Kan du göra det?”
”Jag … Ja, madame, självklart.”
Jag rabblar mitt nummer och stoppar sedan undan min Iphone, försöker återigen intala mig att allt kommer att bli bra. Adam är säkert redan på väg uppför trapporna, eller så har han släpat in våra resväskor i hissen. Han kanske fick tag på glasögonen men tappade bort sin mobil. Oavsett var han är så har han klarat sig. Allt är väl. Det måste det vara.
Gränden börjar tömmas på folk, och jag slås av tanken att det kan innebära både goda och dåliga nyheter. Goda eftersom färre människor gör det lättare att ta sig fram och att fler har hunnit passera och inte är i vägen för mig. Dåliga eftersom eftersläntrarna jag ser har svårare skador än dem jag mötte i början. Det är fler som håller om onda kroppsdelar, fler synliga sår, och de är smutsigare och blodigare. Men de kan fortfarande ta sig fram för egen maskin. Ingen av dem är emellertid Adam.
Längre fram skymtar jag torget, och nu börjar jag springa igen med halsbandet studsande mot bröstbenet. Utan att stanna petar jag in berlocken innanför tröjan och väjer för de sista eftersläntrarna som haltar fram längs gatan. En av dem, en man i min ålder, stapplar rakt mot mig och ser ut att just ha krupit upp ur en kolgruva. Hans ansikte är svart av sot med två vita linjer från ögonvrårna. Av tårar kanske, eller svett. Han sträcker fram händerna mot mig och stönar, men jag hoppar undan – förskräckt både över
hur han ser ut och över min egen reaktion. I normala fall skulle jag stanna och hjälpa den här mannen, men inte nu. Nu kan jag bara tänka att jag måste hitta min egen.
Gatan tar slut och jag blir stående och ser ut över torget.
Solen försöker bryta igenom röken och diset som hänger över den öppna platsen som ett hotfullt åskmoln. Det är mer oväsen här – folk skriker och sirener tjuter. Mitt på torget står träden som spretande vålnader runt fontänen som fortfarande porlar, och det är en sådan märklig känsla. Jag kan nästan se mig själv utifrån där jag står, stel av chock, och försöker förstå vad jag ser. Det är en närmast utomkroppslig upplevelse.
Torget ser ut som en krigsskådeplats. Som katastrofklippen man ser på nyheterna. Som bilderna från när tvillingtornen rasat samman.
Men jag står här. Detta har hänt. Här, nyss.
Det tar mig hela tio sekunder att börja urskilja gestalterna i diset, att inse att de mörka siluetterna och formerna är kroppar.
Utsträckta på gräset. Hopsjunkna över motorhuvarna på stillastående bilar. Liggande på trottoarerna bland skräp och bråte, bredvid högar av sten och stora bitar betong. Jag försöker se om någon av dem kan vara Adam, men de är alldeles för många och röken är alldeles för kvävande. Den svider i halsen och får det att värka i lungorna. Jag hostar i armvecket.
Sedan dras min blick till hålet där det en gång fanns ett kafé. Där Adam och jag satt för mindre än en timme sedan vid ett pyttelitet bord omgivna av kaskader av chockrosa bougainvillea. Där vi mumsade i oss världens godaste galetter och bläddrade bland bilder av franska antikviteter på hans telefon. Där han kysste mig som om vi hade hela Paris för oss själva. Nu finns det bokstavligen inte ett spår kvar av allt detta, annat än mina minnen.
Uteserveringen. Kaféet. Gästerna, och kocken som blinkade åt mig.
Allt är borta.
