lizette edfeldt Brännmärkt
Du är stark Du är oövervinnerlig Du är din egen hjälte… M a r i a- Helena Guz m a n, vän, partner in crime & själsfrände
5
6
Rangen
Beta
Ga m m a
Delta
Epsilon
Zeta
Eta
Th e t a
Jota
K a p pa
A l fa
7
8
Elva år tidigare B l o d i g a fötter springer över det frosttäckta gräset. Ett av lägset ljus lyser i nattens mörker. Över vassa stenar och grus rusar mina fötter fram, varje steg sticker och skär som en kniv i hjärtat. Jag springer längs med husväggar av trä, försöker orientera mig i mörkret. Men jag vet att det starka, brinnande ljuset är det enda jag behöver se för att veta var hon är. Så jag fortsätter springa. Jag flåsar. Varje andetag kortare och ytligare än det före gående. Vit ånga följer med utandningen. Svetten i pannan fryser i den kyliga luften, mot min rygg slingrar sig kölden som en orm. Mitt mörka hår fladdrar efter mig, allt jag hör är det pulserande ljudet av mina egna hjärtslag. Tårar bränner mina ögon och kinder, gör min blick suddig. Snälla snälla snälla. Mina bara tår slår in i något hårt och jag snubblar. Nakna knän skrapar mot den spruckna asfalten i Eta-området och när jag tvingar mig upp igen rinner blod längs smalbenen. Om jag stannar, om jag ger upp, så kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Jag fortsätter springa. Huset närmar sig i mitt synfält medan vinden får ansiktet att svida. Ljuset blir allt starkare, outhärdligt starkt mot den svarta natten. Lågor kastar glöd när de dansar upp mot himlen. Snälla snälla snälla. Jag kan fortfarande höra skrik innanför väggarna, gälla, plågade skrik. »Mamma!« ropar jag. Silveramuletten hon hängde runt min hals bankar mot min bröstkorg i samma takt som hjärtat. Hennes viskning ekar i 9
mitt huvud om och om igen: Skydda den, Adeline. Och allt den kan medföra. Det lilla skjulet med träväggar som stått ensamt och stabilt vid skogsbrynet så länge jag kan minnas är nu uppslukat av eld. Med nakna ben och fötter rusar jag in genom det som en gång varit en dörr. Hettan bränner hela mitt skinn, men skriet jag hört tvingar mig att fortsätta in i röran av fallande balkar och bristande väggar. »Mamma! Mamma, var är du?!« Jag ropar tills jag är hes. Om och om igen. Förgäves. Vrålet jag nyss hörde så tydligt är borta. Kvar finns bara eldens knastrande längs väggarna och rösten i huvudet som tvingar mig att ropa gång på gång. Se bortom det uppenbara, Adeline. Lova mig det! Hennes desperata stämma ekar mellan de brinnande väggarna. » M A M M A! « Mina ögon dränks av tårar. Allt är suddigt. Den svarta röken får mig att hosta högt. Snälla snälla snälla. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv om – En balk faller mot golvet. Jag hinner precis hoppa undan. Ett sprucket skrik i flammorna. Hennes skrik. Det ekar in i min kropp, genom kött och ben, ända in i min själ. Skär sönder en del av den för alltid. Sedan hör jag henne inte mer.
10
11
12
^
1 ]
I d a g är dagen. I dag är hon tolv år. Jag hade börjat hoppas att denna dag aldrig skulle komma, att hon förblivit elva hela livet. Jag tittar ut genom fönstret. Solens första strålar pryder himlen, färgar den orange. Men ingen värme når in genom våra tegelväggar. Mitt hjärta är lika kallt och mörkt som en vinterdag. Isvatten flyter längs mina artärer. För i dag är hon tolv år, men i morgon kommer hon att känna sig tidlös. Jag står bakom disken, framåtlutad över min berednings bänk. Fingrarna klämmer hårt runt kanten. Kom inte. Glöm bort henne. Det knackar på dörren. Jag flämtar. Kommer de att springa efter oss om vi rusar ut genom bakdörren? Eller kommer de att gå härifrån om vi bara inte öppnar? Eller om – Fotsteg får mig att titta bakåt. Där står hon, iklädd samma slitna blåa klänning som jag själv bar på min tolvårsdag för fem år sedan. Lola. Melodi kommer fram bakom henne och ser mina vitnade knogar och tårarna som är på väg. Hon skakar på huvudet och sneglar på vår lillasyster. Det knackar igen. Våra blickar fäster sig på butiksdörren. Jag gör en ansats att gå dit och öppna, men Lola lägger sin lilla hand över min. »Det är min dag«, viskar hon. Hon går mot dörren där monstren väntar. Utan ett ord fattar hon handtaget. Och öppnar. De rostiga gångjärnen gnisslar. 13
Patrullen utanför kliver in utan att vi bett dem. Kvinnan i befäl har solkysst hy och solblekta lockar hårt åtdragna med en snodd i nacken. Hon tittar ner på min lillasyster. I hennes ena hand vilar staven med vårt märke, i den andra stavarna med Lolas siffror. Hon värmer dem i facklan de burit med sig. Stav efter stav. Deras ytor glöder till slut i samma färg som himlen utanför. »I Imperiets namn blir du här märkt. Din rang är den du är och din rang är vad du kommer att förbli. Du är viktig för din rang och din rang är oumbärlig för Imperiet. Gör oss stolta.« Jag väntar på att Lola ska skygga undan, på att hon ska brista ut i gråt som jag gjorde när de kom för att märka mig. Men ingen snyftning hörs när hon sakta sträcker sin vänstra arm mot soldaten. Melodi tar min hand bakom disken. Antagligen för att hålla mig tillbaka, hindra mig från att kasta en kniv mot kvinnan som nu sätter redskapen mot vår lillasysters tunna hud. Hon bränner in vårt märke, sedan siffra efter siffra. Lola flämtar, det enda tecknet på den smärta hon känner. Smärtan vi alla känt när vår hud märkts med glödhett järn. »Gör oss stolta«, upprepar soldaten. Sedan går de ut. »Gammajävlar!« utbrister jag när dörren stängts. Vår lilla systers märke är illrött, siffrorna nedanför likaså. Hon stirrar ner i golvet. Hennes ögon är torra, men underläppen darrar. »Är du okej?« frågar jag och stryker med handen över hen nes kind. Hon är iskall. »Ja«, viskar hon. Hon tittar upp mot Melodi, vår storasyster, bakom disken. »Är det okej om jag sover ett tag till?« Melodis ansikte är som vanligt hårt och strängt, men ögon brynen höjs i förvåning. »Självklart.« Jag drar med mig Lola in i vårt lilla sovrum bakom butiken. Hennes gröna ögon är fulla av sorg. Trots att hon bara är tolv förstår hon vikten av vad som precis hände. 14
»Lola, det kommer att bli bra«, säger jag. Det hugger i mig. Jag hatar att ljuga för mina systrar. Ingenting är någonsin bra här. Hon sätter sig på sin smala säng och tittar upp mot mig. »Adeline«, säger hon litet. Hennes röst är alltid liten när hon gråter, som om hon inte får ner tillräckligt med luft i de där små lungorna. »Gjorde det ont när du…« Hennes blick faller ner i golvet. »Vet du vad…« Jag sjunker ner på knä framför henne, drar undan en blond hårslinga som trillat ner i hennes panna. »Du var mycket duktigare än vad jag var. Jag grät och skrek hela tiden.« Jag försöker le. Jag får inte gå sönder inför henne. Hon fnyser och tittar upp mot mig igen. »Jag tror inte på dig.« Hennes röst är högre nu och ett tunt leende letar sig fram. »Tror du inte på att jag har tårkanaler?« frågar jag. Hon släpper ut ett litet skratt innan hon blir allvarlig igen. »Jag tror inte på att du skulle låta dem se dig gråta.« Då förstår jag. Det var hennes sätt att protestera – att inte låta dem se henne gråta. De knäckte henne inte, inte som de knäckte mig. Jag ler stolt, men inser snart hur fel och farlig en sådan idé kan bli i framtiden om den får växa. Hur kan jag vara stolt över ett beteende som kan få henne dödad en dag? Jag lägger handen över min bröstkorg och låtsas se förnär mad ut. »Jag kommer att låta det passera och skylla på att du precis blivit märkt, Theta.« Jag nyper henne i kinden och reser mig upp. »Aldrig skulle en liten lort som du förolämpa mig!« Hon fnittrar och lägger sig ner. »Sov så länge du behöver«, säger jag. »Melodi kommer i alla fall inte att låta dig arbeta före Hoppet i dag.« Jag drar täcket över henne, stoppar om henne tills hon ser ut som ett inlindat lik. Så som mamma alltid gjorde. »Adeline«, säger hon litet. »Ja?« 15
Hon tittar upp på mig. Skrattet är borta och allt som finns kvar är de där oskyldiga gröna ögonen. »Stannar du hos mig?« viskar hon. »Jag kommer aldrig att lämna dig. Inte ens när du vill att jag ska göra det.« Jag ler bittert. Jag är inte vår mor. »Tack.« Sedan drar sömnen henne ifrån mig.
16
^
2 ]
S t å l hugger genom det råa köttet. Jag delar det stora kadavret och kastar styckena ifrån mig. Magen kurrar. Som vanligt. Jag biter mig i tungan i ett försök att dämpa hungern. Det är flera timmar kvar tills vi kan äta middag. Butiken är öde, precis som under gårdagen, och dagen innan dess. Vår lilla butik med gråa, slitna väggar och knakande trägolv är lika tom som en kyrkogård. Nej, det är inte sant, på en kyrkogård vilar de döda. Här vilar ingen, det är bara jag och kadavret framför mig. Utifrån ser den ut som vilken butik som helst. Tegelväggar i flagnad röd färg med en liten trätavla ovanför dörren där det står »Theta Köttbutik«, markerad med θ, vårt märke. Här inne finns inga bord, inga stolar, de har fallit sönder för länge sedan. Det enda som finns är tre trähyllor med några enstaka kryddburkar på. Men de som har råd att köpa kryddor i zonen har för hög rang och anses för fina för att sätta sina fötter här. De skickar tjänare i stället, folk från vår egen rang. Men det var länge sedan en annan Theta var här. Brädväggarna i vår lilla affär var en gång i tiden ljusblåa och under soliga sommardagar reflekterade de ljusstrålarna som sköt in genom fönstren. Melodi och jag brukade leka att vi var på stranden och badade i det blåa havet. Vi kunde fnittrande luta oss mot väggen och plaska i det djupa vattnet där fiskar och andra större rovdjur simmade. Nu är färgen sliten och ser grå och dyster ut där den inte ska lats av helt. Väggen rakt framför mig vanpryds av 176 knivhack, alla skapade av mig, alla skapade i frustration. Det finns ännu fler hack i det mörka trägolvet nedanför, från alla de gånger jag missat väggen. Det har jag inte gjort på över tre år nu. 17
Ibland fantiserar jag om att sikta på något annat, något mjukare än trä. Någon av dem som orsakat brännmärket på min vänstra underarm. Gamma-soldater är inget mer än muskler, kött och ben, redo att följa order. De kan omöjligt ha ett samvete eller några egna tankar. Utanför hörs utrop från högtalarna, de blandas med ljudet av skrik och böner om nåd. En hängning. Det var länge sedan en sådan inträffade. En hel månad skulle jag tro. Den här gången går jag inte ut, vill inte se. Jag tar ett djupt andetag och vänder blicken mot kadavret framför mig. Det stinker järn och ruttet och jag slår bort enstaka, över levande flugor. »Ni klarar säkert vintern lättare än vad vi kommer att göra«, viskar jag till dem och kväver ett dystert skratt. Frost har redan börjat lägga sig om nätterna, ett tecken på att sommarens hetta snart kommer att övergå i vinterns kyla. Temperaturen kan sjunka från över fyrtio grader Celsius till minus trettio på en månad. Vintern är inget jag ser fram emot. Lola ligger fortfarande och sover i vårt sovrum. Ingen av oss vill väcka henne, så vi håller oss sysselsatta ute i butiken. Tomheten här verkar dock inte beröra Melodi. Mellan skaffe riet och disken springer hon över det knarrande golvet, fram och tillbaka, som för att försäkra sig om att jag inte lämnas ensam med en kund. Om det mot all förmodan skulle komma någon. Gud förbjude att jag skulle behöva prata med någon, framför allt en potentiell köpare. Jag tror inte att hon skulle låta mig prata med en enda män niska om hon kunde förhindra det. Orden som brukar krypa ur min mun är aldrig tillräckligt väl valda, trevliga och eleganta för hennes smak. Jag antar att det är en av anledningarna till att jag och Lola får gå till Skrapan, där Hoppet – zonens enda skola – finns, och inte hon. 18
Melodi är bara fyra år äldre än jag, men beter sig som om hon vore dubbelt så gammal. Det ser jag inte fram emot. Att bli gammal. Att bli gammal och fortfarande skära i kadaver på denna bänk, med Melodi flåsande i nacken. Att ständigt känna mig kvävd av mitt eget liv. Att veta att jag är fast här. Framtiden är inget jag ser fram emot. »Hallå«, säger en raspig röst. Jag hoppar till, tappar fokus och råkar skära i den yttersta toppen av mitt långfinger. Handen blir röd och varm av blodet. »Nämen titta, Gamma! En Theta som inte kan hantera en kniv. Gula zonen måste ha frusit till is«, säger han och skrattar högt mot sin grupp soldater. Jag avskyr Gamma-rangen, den tredje rangen. De njuter av att plåga dem som befinner sig längre ner i systemet. Monster. Han vänder sig mot mig igen och ler ondsint. »Du förstår säkert inte skämtet, obildad som du är, Theta. Låt mig boksta vera det för dig. I-M-P-E-R-I-E-T, som du lever i, är indelat i fyra zoner. Vi är i Blåa zonen nu. Det betyder inte att den är blå till färgen, ohyra. Det är bara ett namn.« Han skrattar högt igen, ser på sina soldater som stämmer in. »Den närmaste zonen från oss sett är Gröna och längst bort ligger Röda. Gula zonen ligger mycket närmare något som heter ekvatorn – « »Jag vet vad ekvatorn är«, väser jag argt. »Och jag vet hur Imperiet är uppbyggt.« Hans leende försvinner, ersätts av spända läppar. »Men du, Theta, ska du betjäna oss eller? Jag har inte hela dagen på mig.« Jag slår ner blicken i golvet, så som vi får lära oss att göra inför de högre rangen. Förskräckt över mina egna ord. Man kan bli piskad för mindre. Min hand dras mot amuletten som hänger gömd under min skjorta. Pappa kliver ut i butiken, som vanligt klädd i sina enda blåa jeans, de han haft sedan jag föddes, och en vit T-shirt med fettfläckar på. 19
Jag har alltid undrat över de där jeansen, varifrån han fått dem. Om han har snott dem, eller om han rent av hittat dem i ett annat rangområde som ung? Men varje gång jag frågat har han bara skrattat åt mig och sagt att vår mor gav dem till honom. Så jag har slutat fråga. »Ursäkta Gamma, Adeline här har inte lärt sig att prata fint än. Vi har försökt fixa det, men jag funderar på att sy igen hennes läppar. Ju mindre barnen pratar, desto mer kan jag prata med mig själv.« Pappa har aldrig varit särskilt rolig, men det har han inte lyckats inse under sina fyrtiofyra år. »Sy ihop dem, tystnad är en välsignelse. Jag och mina sol dater ska ha tre stora bitar av ert finaste rådjurskött«, säger soldaten torrt. »Och du titulerar mig ›general‹. Förstått, Theta?« »Ursäkta, general«, säger pappa respektfullt och våra blickar möts. Jag kan inte låta bli att le mot honom, trots smärtan i fingret. Jag älskar de stunder då jag får umgås med honom så här. När han är sig själv och inte sitter med en spritflaska fastklistrad i handen. Jag förstår inte var han får tag i dem, för vi har inte direkt några pengar. Theta-familjen som säljer alkohol måste fortfarande tycka synd om honom efter mammas död. Jag sneglar på generalen ur ögonvrån. Med sin raka rygg och muskulösa kropp är han ett praktexemplar till soldat. Det är hållningen hos någon som inte är van att behöva buga. Till och med härifrån ser jag hans kyliga blick. Hans gråstrimmiga hår och rynkorna i den bleka hyn är det enda som visar hans egentliga ålder. Den matchar min fars. »General« är den högsta titel man kan få inom Gamma. Över honom är bara Beta-rangen och så klart Alfa-rangen. Alfa är den första rangen och består enbart av en familj i vår zon – Robb Alfa och hans dotter Amabelle Alfa. Det är Robb Alfa, vår Primus, som styr zonen. Man kan se hans ansikte längs husväggarna i Theta-området. Man kan ofta höra hans röst i högtalarna på torget när han meddelar nya förbud eller lagar. 20
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i någon annan rang än min egen. Theta, rang åtta, är mitt hem. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer att dö i. Jag skulle vilja säga att min rang jobbar inom service, men det skulle vara en underdrift. Vi jobbar inte inom det, vi lever det. Det är ett liv vi föds in i och behåller tills vi dör. Det är vad våra förfäder gjorde och vad våra barn kommer att göra. Vi är skapta för att tjäna, för att bidra till zonen med vår kompetens. Vi är helt enkelt födda för att sälja och vara de till lags som står högre än vi. Med andra ord har jag redan funnit min plats i livet, bakom denna beredningsbänk. Det är ett liv byggt på rutiner, varje dag är likadan som den föregående. Därav de 176 knivhacken i väggen mitt emot mig. Jag hatar rutiner. Hatar att veta hur morgondagen kommer att se ut. Att veta hur mitt liv kommer att se ut nästa vecka, nästa månad och nästa år. Tills jag dör. Framtiden är verkligen inget jag ser fram emot. Jag drar med handen över mitt märke, det som är format som en oval med ett horisontellt streck i. Jag tittar ner på mina siffror – 010 366 852 – sedan sneglar jag på resten av soldaterna i patrullen. De är klädda i mörkgröna uniformer med militärbrickor på bröstet, precis över hjärtat. Alla står rakryggade och spända, redo för allt. Utanför våra tegelväggar stegras rösterna, fastän hängningen sedan länge är över. Vad är det som händer? Pappa räcker påsen till generalen och börjar notera köpet i kassablocket. Dörren ut till torget gnisslar när den öppnas. In kommer en kort tjej med långt, mörkt hår, olivfärgad hy och en röd luva med guldkant neddragen över huvudet. Bakom henne kommer fler soldater. »Vad är det som tar så lång tid, Gamma?« frågar hon vänligt 21
och ler varmt under huvan. Generalen ställer sig om möjligt ännu rakare i ryggen. Själv har jag svårt att hålla blicken sänkt. »Det är klart nu, Alfa«, säger generalen och tittar åt min fars håll. »Köttet är till Alfa så ta bort dina vidriga fingrar från kassalådan, Theta.« »Nej«, säger tjejen. Jag vågar mig på att titta upp bakom min bänk och ser skym ten av Amabelle Alfa, Primus dotter, när hon går fram till min far vid kassadisken. Hon räcker honom två silvermynt innan hon vänder om och går mot dörren. När den stängs efter henne och Gamma-patrullen försvinner ljudet från folksamlingen utanför. Jag borde förstått att en general inte hade satt sin fot här om han inte eskorterade en Alfa eller en Beta. Gamma är de högre rangens lakejer. Pappa slappnar av och släpper ut en tyst suck. Han vänder och vrider på mynten i handen, ser oförstående på dem innan han lägger dem i kassalådan och går in i skafferiet bakom butiken. Jag verkar inte vara den enda som blir spänd när soldaterna är nära. När monstren är nära. »Men Adeline, du blöder ju!« Melodi springer fram till mig med en duk i handen. Jag hade helt glömt bort skadan, trots att det fortfarande dunkar i mitt finger. »Det är ingen fara. Jag måste bara komma ihåg att ha på min skitstövel-radar oftare.« Ett tyst skratt hörs från andra sidan disken. Jag tittar upp och ser att alla i patrullen inte gått ut än. Kvar står en ung kille i militäruniform och tittar på mig. Hela min kropp stelnar. Hans isblåa ögon fäster sig i mina och leendet försvinner. Han borde handfängsla mig, föra ut mig på torget och straffa mig. Förnedra mig offentligt, som det djur han är. 22
Men han rör sig inte. I stället stirrar han bara på mig. Sedan drar han handen genom sitt mörka hår. »Theta«, n ickar han. Han tittar ner i vårt slitna trägolv och lämnar butiken. Kvar står jag och Melodi, mållösa.
23
^
3 ]
Vå r t rum är litet. Vi har varsin träsäng mot varsin vägg och en låg byrå med två lådor mot den fjärde. Väggarna här inne är i naket tegel. Golvytan är exakt stor nog för att vi ska kunna ställa ihop våra sängar under vintern. Kroppsvärme är det bästa när filtarna inte räcker till. En enkel glödlampa hänger mitt i rummet från en sladd i taket, fast lampan gick sönder för över två år sedan. Det finns ingen annan ljuskälla, vi har lärt oss att klara oss på ett stearinljus i månaden. När jag var liten var jag rädd för mörkret, så rädd att mamma alltid fick tända ett ljus när jag gick och lade mig. »För att mota bort monstren«, förklarade hon. Nu älskar jag mörkret. Jag sitter på min säng och försöker linda om fingertoppen med ett smutsigt gammalt bandage. Jag behöver i alla fall inte slipa kniven än. Mina fingrar fumlar och jag tappar bandaget som rullar in under sängen. Så klart. Jag sträcker ner handen, men i stället för att träffa mjukt tyg får jag tag på något hårt och kantigt. Har Lola gömt undan en mattebok igen? En dålig vana hon har är att ta med sig böcker hem efter kvällarna på Hoppet och gömma dem under sin säng. När jag försökte förklara för henne att hon inte kan stjäla böcker från Zeta-rangen, en, var allt hon sa att hon inte hann bli klar. »Klar med vad?« frågade jag. »Med boken«, svarade hon med ångestfylld röst. Jag tar fram föremålet under sängen och till min förvåning är det ingen bok alls. Det är fotografiet på oss, den sista bilden på hela familjen. För elva år sedan, när mamma dog, hängde det på väggen i 24
pappas sovrum. Hela oktober månad stod våra liv stilla. Ingen sa ett ord om det inte handlade om att mata Lola eller trösta henne när hon skrek under de kalla nätterna. Jag brukade tända ett ljus bredvid hennes spjälsäng. Trodde att hon också var rädd för mörkret. Att vi kunde slåss mot det tillsammans. Men jag slutade snart med det, insåg att jag tvingade henne att delta i en strid som egentligen var min. Till sist kom dagen då hungern vann över sorgen. Skafferiet var tomt. Den lilla mat vi fått av medlidsamma rangmedlemmar var slut. Vi torkade bort tårarna och tog oss an den verkliga världen igen. En värld där »vi« var en mindre. En värld där mamma inte längre fanns, där hon valt att inte längre finnas för att tända ett ljus på kvällen. En värld där hon valt bort oss. Så jag tvingades lära mig att leva i mörkret, jag hade inget annat val än att lära mig älska det. Melodi var den första som tog sig upp från golvet där vi sörjde och ut i butiken. Jag kommer aldrig att glömma dagen då min tioåriga syster knöt mammas smutsiga förkläde runt sig och tog över skötseln av butiken. Jag drar fingrarna över mammas ansikte på fotografiet. På bilden står fyra personer tillsammans. Jag vet att det är vi, men ändå kan jag inte känna igen oss. Lola är inte mer än ett spädbarn och ligger i mammas famn. Melodi ser ut som en amason vid sidan om mig. Hon ler stort. När hon var yngre, innan mamma dog, brukade hon sjunga hellre än prata. Jag saknar hennes sånger. Saknar hur levande hennes toner fick vårt hem att kännas. Men framför allt saknar jag henne, den hon var när hon sjöng. Det var länge sedan jag ens såg henne le på riktigt. På fotot bär mamma amuletten som hänger gömd runt min hals nu. Hon har den instoppad under skjortan, men jag känner igen silverkedjan som syns ovanför kragen. Jag vet än i dag inte vad den föreställer. Det är en sexkantig medaljong i silver 25