9789177018568

S h a ro n B o lt o n Dรถdsdรถmd

Till mina underbara vänner i Ealing.

ISBN 978-91-7 701-856 -8 © Sharon Bolton, 2 01 7 Originaltitel: »Dead Woman Walking« Originalförlag: Bantam Press Översättning: © Lilian Fredriksson, 2 017 Omslagsfotografi: © MPSPhotography / Shutterstock.com, 2 017 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, EU, 2 01 7

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Sharon Bolton

Dödsdömd

Översättning av Lilian Fredriksson

1 » D e n här kvinnan – Jessica Lane – borde ha dött«, sa han. »Det var elva personer som dödades i den där kraschen. Men Lane inte bara överlevde, hon gick sin väg. Hon är fortfarande ute och går. Jag vill veta vart hon går. Jag vill veta varför hon inte tagit kontakt. Varför söker hon inte hjälp? Varför har hon medvetet undvikit polisen?

Jag vill veta vad det är hon flyr från.

Mest av allt vill jag att vi hittar henne.«

5

6

DEL E T T

7

8

2 Onsdag den 20 september B a l l o n g e n hängde i luften som en uppochnervänd julgranskula. Dess överdådiga, polkagrisrandiga klot återspeglades perfekt i sjön. I gryningen glödde vattnet som en mogen persika, blekgult i kanterna och djupare, kraftigare rosarött i mitten. Det var vindstilla. Helt tyst. Det tidiga grynings­ rasslandet hade upphört bland träden längs strandlinjen och ingen av de tretton passagerarna varken rörde sig eller pratade.

Det var som om världen höll andan.

Nedanför, så långt åt alla håll som passagerarna kunde se, låg nationalparken i Northumberlands vidsträckta, ljungtäckta hedar. Böljande gräs gick i vågor över fälten som pälsen på stora vaksamma djur, bäckar glittrade som silverormar och den glödande soluppgången satte backkrönen i brand. Landskapet var vidsträckt, vilt, oförändrat under hundratals år, som om ballongen hade blivit en tidsmaskin som förflyttade dem tillbaka till den tid då nordligaste England var hemvist för till och med färre människor än nu för tiden. De kunde inte se några vägar, järnvägsspår, städer eller byar.

För alla tretton passagerare verkade världen tom.

Korgen var stor och rektangulär och, som vanligt när det handlar om nöjesturer, indelad i fyra avdelningar för att begränsa de ombordvarande passagerarnas rörelser. Piloten hade ett eget utrymme i mitten av rektangeln. I en av avdelningarna fanns två kvinnor i trettiofemårsåldern. En var svartklädd, den andra grönklädd. Ingen av dem var tillräckligt lik den andra för att tas som tvillingar, men de var helt uppenbart systrar. Den svartklädda släppte ut ett ljud, för svagt för att vara en suck, för lyckligt för att vara ett stönande.

9

»Du verkar uppskatta utsikten.« Den grönklädda systern log.

Systrarna delade avdelningen med en revisor från Dunstable.

Hans hustru och två tonåringar fanns i den angränsande delen.

På andra sidan om piloten fanns tre män på vandrarsemester, klädda som trafiksignaler i röda, brandgula och gröna anoraker, ett medelålders par från Skottland och en pensionerad journalist.

Korgen fortsatte sin långsamma, lättjefulla spiral där den gled fram ovanför sjön. Den oavbrutna rörelsen hade varit en av upplevelsens största överraskningar, liksom höjdkänslan.

Luften kändes på något sätt ännu klarare och friskare än på marken. Kylig, men inte obehaglig på det sätt som frostiga mornar kan kännas. Den här luften brände till mot huden och pirrade ända ner i lungorna.

Kvinnan i grönt, Jessica, makade sig närmare systern vars ansikte hade blivit blekt och vars händer klamrade sig fast vid korgkanten. De uppspärrade ögonen stirrade förundrat rakt ner på vattenytan. Jessica slogs av en oroande tanke, att hennes syster kanske var i färd med att hoppa ut.

En kort stund senare skulle hon tänka att det kanske hade varit bättre om de båda hade hoppat, att en eller två sekunders skräckslagna sekunder och ett smärtfyllt möte med vattenytan inte hade varit helt fel. Det kyliga, kvävande mörkret kanske hade gjort slut på dem, men kanske samtidigt fört dem upp till ytan och in till stranden. Hade de hoppat just då hade kanske båda varit i livet. »Är det inte fantastiskt?« sa hon eftersom hon för länge sedan hade lärt sig att systern kunde hejda sig mitt i en överilad handling om hon blev distraherad. »Tycker du om det? Jag fattar inte varför vi inte har gjort det här förr.« Isabel log men sa ingenting eftersom ett svar skulle ha varit meningslöst. Hon var helt klart tagen av upplevelsen. »Är det inte fantastiskt? Titta på de där färgerna.« Fortfarande inget svar, men Jessica kände sig nöjd när hon såg att systern lyfte huvudet och lyste upp när hon såg träden som växte ända fram till vattenbrynet. De var som damer på 10

bal och som trängdes för att få plats och deras klänningar som släpade och böljade och snodde sig om varandra till dess det blev omöjligt att avgöra var den ena upphörde och den andra började. Kullarna fortsatte i all evighet bortom träden som glödde som guld. »Nu befinner vi oss ovanför godset Harcourt.« Piloten var den ende som inte viskade. »Ursprungligen var huset byggt på höjden rakt framför oss, men det förstördes under senare delen av 1800-talet i en eldsvåda.« »Behöver vi inte lite mer höjd?« Den pensionerade journalisten, tunnhårig och med generöst midjemått, rynkade pannan vid åsynen av de snabbt uppdykande träden. »Ingen fara gott folk, jag har gjort det här förr.« Den rödhårige piloten triggade luften ovanför brännaren med en kort eldsflamma och de som stod närmast honom kände tryck­ vågorna från den heta luften mot huvudena. »Jag vill hålla mig lågt här eftersom den här skogen är ett av de bästa ställena om man vill se röda ekorrar i Northumberland. Och fiskgjusar, fast det är lite sent på året.« Så blev det plötsligt uppståndelse med kameraaktiviteter och trängsel vid korgsidan närmast skogen. Ingen av systrarna hade tagit med sig någon kamera så de blev de första att se hur de ödelagda övre delarna av huset dök upp inom synhåll och reste sig ur trädbaldakinen som missfärgade tänder. Den svartklädda systern rös. »Det här huset från femtonhundratalet byggdes i försvarssyfte«, sa piloten medan ballongen steg en aning för att undgå trädtopparna. »På den tiden skulle ni ha haft en oavbruten utblick på landskapet, nästan 80 kilometer bort. Gott folk, femton minuter kvar till landning.« »Är det där en? Överst på det stora trädet med gula löv?

Gråbrunaktiga fjädrar?« En av vandrarna pekade bakåt mot trädtopparna och uppmärksamheten flyttades över från huset. »Kan det vara.« Piloten höjde kikaren och vände ryggen mot färdriktningen.

11

»Det är någon där nere.« »Var? I skogen?« Jessica följde systerns blick men hennes egen syn hade aldrig varit bra. Isabels hörsel var också bättre och hon hade alltid varit den första att uppfatta dofter, att upptäcka främmande smaker i maten. Det var som att hon var den smartaste, den mest skarpsinniga av de två. »Bakom huset.« Jessica ställde sig på tå. Över systerns axel kunde hon se de stora gapande hålen i taken, de instörtade väggarna. »En flicka som springer.« Ballongen passerade huset tillräckligt lågt för att små kuddar av mossa och skifferplattor från trasiga tak kunde urskiljas.

Piloten, som blivit distraherad av försöken att få syn på en fiskgjuse, hade låtit dem dala ännu lägre. »Där.« En springande ung kvinna, smal och mörkhårig, klädd i blå kläder som såg österländska ut, hade nu kommit fram till muren längst bort i trädgården. »Vad håller hon på med?« Bakom dem försökte de andra fotografera fiskgjusen och journalisten gav dem råd hur de bäst skulle fånga naturlivet.

Det var bara de två systrarna som såg flickan på marken. Jessica tittade sig omkring osäker på om hon skulle uppmärksamma de andra på det eller inte. Hon letade i kavajfickan och fick fram sin mobil.

Nere i trädgården kom en man målmedvetet gående från en rad med buskar. Systrarna kunde så här ovanifrån bara urskilja hans kroppsbyggnad, kort och satt. Han hade på sig en för stor skinnjacka och en svart, mjuk filthatt. Vit skjorta. Mörkt lockigt hår som hängde nedanför hattbrättet.

En stor schäfer lunkade vid hans sida. »Åh!« Jessica tryckte sig ännu närmare systern. »Bella, stå stilla, låt mig bara…« Vid åsynen av mannen hukade sig flickan med händerna hårt tryckta mot huvudet.

12

»Vad är det?« sa Isabel. »Jag kan inte tro mina ögon! Det är han!« »Vem? Jess, känner du igen den där mannen?« »Sean!« Jessica sträckte sig bakåt och rörde vid pilotens arm. »Det här måste du se!« »Vad är det?« Han vände sig åt deras håll och det gjorde också revisorn. »Han har ett gevär.« Revisorns tonårige son hade fått syn på paret på marken och pekade nu på något som såg ut att vara ett gevär eller en hagelbössa i mannens vänstra hand. I den högra höll han en stor sten. »Herregud, det har han«, sa tonåringens mamma. »Vad ska vi göra?« Deras viskningar var fortfarande genomträngande.

Andra i korgen hade tappat intresset för fiskgjusen och fler huvuden vändes åt deras håll. Flickan på marken tittade upp, såg ballongen och började skrika. Mannen som inte hade sett eller hört dem än, höjde stenen. Det såg ut som att flickan försökte pressa sig ner i marken. Mannen sänkte stenen.

Flickan skrek inte igen. Det kvävda skriket som hördes perfekt i gryningsluften, kom från någon i ballongen. Det var det enda ljud de undslapp sig. Chocken höll dem i ett järngrepp. Mannen på marken hade vänt sig om och tittade upp. Det gjorde också hans hund. Passagerarna i ballongen såg hur mannen släppte stenen och lyfte handen mot huvudet för att hålla hatten på plats medan han sträckte på halsen och stirrade uppåt. »Jösses«, sa Jessica.

Luften omkring dem vrålade när Sean öppnade ventilen och släppte loss lågan, men han hade sagt till dem vid genomgången att upp till tio sekunders förskjutning skulle följa på alla hans åtgärder. Det kunde ta tio sekunder innan ballongen stigit som den skulle. Isabel som antagligen mindes samma sak, räknade tyst. »Tio, nio…« 13

Jessica tog fram mobilen, knäppte på kameraläget och tog ett foto på mannen. Han såg henne göra det. Under en sekund stirrade han rakt in i hennes ögon. »Åtta, sju…« Mannen på marken flyttade över geväret till högerhanden. »Ner! Ner, alltihopa!« Jessica knuffade systern under kanten på korgen och sjönk själv ner medan hon sträckte sig bakåt för att dra i revisorns arm. Det var omöjligt att ducka helt och hållet och det fanns helt enkelt inte plats för alla att stå på knä i korgen. Övre delen av hennes huvud var farligt oskyddat när hon fortsatte att hålla blicken fäst på mannen där nere.

Hans hund rusade upphetsat omkring i cirklar och skällde på det främmande föremålet i skyn. »Sex, fem…« räknade Isabel.

Jessica tyckte nog att de steg, men långsamt. Folk stod fortfarande upprätt. »Ner«, försökte hon igen.

Ytterligare en låga flammade upp precis när mannen på marken höjde geväret. Så utbröt oväsen i gryningslugnet. Passagerarna började skrika än åt varandra, än åt piloten. När revisorn sträckte sig tvärsöver och knuffade ner sin familj under kanten började korgen svänga och de två systrarna hamnade längre bort från dramat på marken. »Fyra, tre…« Nu lyfte de definitivt snabbare. »Håll i er!« Sean eldade på en tredje gång. »Två, ett.« Jessica räknade i huvudet ytterligare en sekund, sedan en till. Jo, de steg snabbt nu. Ballongen passerade muren som ramade in trädgården och steg ytterligare för varje sekund. »Å, tack gode Gud – Fort, ta oss upp – Åh gode Gud. Åh, håll ner huvudena allihop.« Korgen svängde fram och tillbaka och hon kunde se trädgården igen. Mannen på marken hade klivit ut genom en port i valvet där en robust trädörr en gång hängt, till det öppna utrymmet bakom huset. Jessica tog upp sin mobil och tog ett nytt foto av honom. En bättre vinkel den här gången. Oturligt nog hade också han en bra vinkel för att sikta med geväret.

14

»Ner med huvudena! Ner med huvudena!« Hon hade ingen aning om vem som skrek, hon tänkte att det förmodligen var piloten, men hon kunde inte röra sig, kunde inte ducka helt under korgkanten. Hon fortsatte att stirra på mannen som höll geväret med kolven mot axeln medan han stödde sig mot muren.

Han siktade på henne. Hon var säker på det.

Skottet – så högt, så tydligt – åtföljdes av flera minuters chockad tystnad. Därefter dämpade stönanden och ett kvävt jämrande ljud. Tonårsflickan började gråta.

Ballongen steg väldigt snabbt nu och marken försvann. De två figurerna, en hopkrupen som en klubbad säl, den andra snabbt gående längs stigningen som om den skulle ta fatt i honom, började bli otydliga. Jessica såg i ögonvrån ett annat huvud dyka upp ovanför kanten. Hon hörde rörelsen, hur det skrapade mot korgens rottingkonstruktion. De andra passagerarna höll på att komma på fötter igen. Systern knuffade på henne och hon lutade sig bakåt så att hon kunde resa sig. »Hände det där verkligen? Jag fattar inte att det hände!« »Är alla okej?« »Helen? Poppy? Nathan? Säg något.« Mannen på marken höjde geväret igen och korgen svängde när folket duckade för att skydda sig. Den här gången stod de två systrarna kvar där de var. Nu befann de sig väldigt högt, antagligen lika högt som de varit efter det att turen precis startat, och många hundra meter bort. De borde vara i säkerhet. »Finns det täckning här uppe?« Journalisten befann sig fortfarande nedanför korgkanten. »Vi måste ringa polisen.« Jessica hade redan kollat mobilen. Ingenting. Det fanns ingen täckning i Northumberlands nationalpark. Den var fortfarande ett av de mest avlägsna, glest befolkade, otillgängliga områdena i hela landet.

Nu började huvudena dyka upp igen. Revisorn som tidigare presenterat sig som Harry, sträckte sig efter sin hustru som höll armen om sina barn. Människorna som var uppenbarligen skakade tittade ner på hur landskapet reste sig, på det förfallna 15

huset, på skogens lapptäcke. Sjön blänkte fortfarande som en kasserad slant i gryningsljuset. Det verkade långt bort. »Det är okej. Lugn alla. Nat, är du okej? Det är över nu. Nu är vi för långt bort. Jag kan inte ens se honom längre. Jösses, såg jag verkligen det där?« Jessica kände hur spänningen släppte när skräcken gav vika för lättnaden. Hon kollade sin mobil igen. Där nere på marken fanns en kvinna som inte kunde komma undan. Någon med en annan operatör hade kanske mer tur. Hon öppnade munnen för att be dem kolla sina mobiler…

Skriket träffade henne som ett hammarslag.

Passagerarna vände sig som en enda kropp mot ljudet. På andra sidan av korgen stod en medelålders lärare som hette Nathalie. Hon fortsatte att skrika medan hon krampaktigt höll händerna för ansiktet. Hennes man grep tag i hennes axlar och försökte vända henne mot sig.

De andra passagerarna tittade på henne, följde hennes blick och såg på en gång att något saknades. Och att frånvaron av detta stavades katastrof.

Sean, den store, rödhårige piloten, stod inte längre upp i sitt bås i mitten av korgen med ena handen på ventilen och kikaren i den andra. De som stod närmast honom sträckte på sig för att titta efter, som om också piloten hukade sig utom synhåll.

Pappan höll tillbaka tonåringen. En av vandrarna vände sig bort med en äcklad uppsyn. »Vad?« »Var är han?« »Vart har han tagit vägen?« Jessica trängde sig närmare och ställde sig på tå för att se över axeln på revisorn, sedan lyfte hon mobilen igen och började ta bilder.

Pilotens utrymme såg ut som om någon hade skakat en öppnad burk med röd färg. Blod och klibbigt grått slem droppade ner längs rottingsidorna. På botten av korgen låg en röra av hopfallna lemmar och en torso.

Pilotens huvud var bortskjutet från kroppen.

16

3 A t t knäppa piloten med ett enda skott hade varit en av de mest tillfredsställande upplevelserna i Patricks liv. Han kände hela kroppen vibrera av upphetsning, energin flöda genom ådrorna som om det varit en elchock. Men nu hade han siktet inställt på den mörkhåriga kvinnan i grön kavaj. Han tog ett djupt andetag, höll andan och kände hur det hettade i avtryckar­fingret. Hon stirrade rakt på honom, som en dum kanin, och på en bråkdels sekund skulle hennes hjärna sprejas ut i luften som ett fyrverkeri. Han kände det där välbekanta pirret i ljumsken när han visste att jakten närmade sig sitt slut och konturen av krucifixet mitt på hjärtat brände på huden genom skjortan.

Men den jädrans korgen svängde igen så att kvinnans huvud kom utom synhåll och delvis doldes bakom en av ballongens starka stödvajrar och för varje sekund som gick så steg de högre och högre upp mot skyn. Andra huvuden började dyka upp, men som kastade sig i skydd under kanten igen när de fick syn på honom. Han räknade till sex, åtta, kanske fler. Mycket lite tid kvar nu. »Käften, Shinto.« Han riktade en spark mot hunden. Tack vare lång träning lyckades hunden undvika den.

Han kunde skjuta i korgen. Väven skulle inte hindra kulorna.

Han kunde knäppa merparten av dem genom att helt enkelt peppra den. Där, det renaste, prydligaste skott han någonsin skulle göra. Hon tittade rakt på honom igen, hade till och med rest sig medan hon stirrade på honom, nästan som om hon kände honom – och han tryckte mjukt på avtryckaren.

Och hejdade sig. Han kunde inte skjuta några fler av dem.

17

Till och med en hade varit för mycket. Det här måste se ut som en olyckshändelse. Resten måste dö av smällen.

Inga problem. Det var faktiskt mycket roligare.

Patrick sänkte geväret, såg hur ballongen seglade i väg utom synhåll och sedan tog han fram mobilen. Ingen täckning. Det fanns aldrig någon täckning här ute. Ingen av dem skulle kunna ringa på hjälp eller rapportera händelsen på ett tag.

Alldeles bakom honom påminde ett dovt jämrande honom om att han inte var klar här än. Han gick tillbaka till trädgården med hunden i hälarna.

Flickan på marken hade fortfarande puls, men den var svag.

Det blödde ur snittet i huvudet och kanske också från ena örat. Han lyfte upp en slinga av svart hår, lutade sig ner och pressade den mot sitt ansikte. Den luktade olja och svett och när han äcklat släppte den, öppnade hon ögonen. Hon kunde inte fokusera blicken. Hon jämrade sig men gjorde inget försök att röra sig.

Han iakttog henne i tre minuter som han inte hade. Han ordnade hennes långa hår så att det täckte ansiktet på henne men förde inte sina fingrar till näsan igen. Färgen var rätt, färgen var den han gillade men lukten var fel. Han tog ett steg tillbaka, såg konturen av hennes späda kropp under de smutsiga kläderna och hans tankar var sådana att de enligt hans mor skulle skicka honom raka vägen till helvetet.

Tiden höll på att ta slut. Han hängde geväret på axeln och sprang tvärs över trädgården, genom det förfallna huset och tillbaka ut på framsidan. Hans fyrhjuling väntade på honom.

Han stoppade ner hatten i en ficka, vred på startknappen och körde runt framsidan av huset. Shinto följde efter. Han orkade följa efter fyrhjulingen hela dagen om han var tvungen.

18

4 C h o c k e n hade svept in ballongen som i en kylig vind. Vandraren längst bort i hörnet av korgen skrek instruktioner som ingen riktigt kunde höra. Tonårspojken, som använde mobilen för att ta bilder av den döde piloten, var som en enda röra av skärrade, nervösa rörelser till skillnad från pappan som verkade ha frusit fast. Mamman och dottern satt tätt sammantryckta så långt från den döde mannen som de kunde komma.

Nathalie klängde sig fast vid sin man och ylade att hon måste komma ner, att de måste ta ner henne, att hon inte stod ut och kunde de vara så snälla och ta ner henne nu.

Under dem hade jorden förlorat det mesta av färgen, all glans. De tunga molnen hade nästan från ingenstans klumpat ihop sig på himlen och berövat parken sin skönhet. Nu såg den övergiven och tom ut. En plats där ingen hjälp fanns att få.

Ballongen steg fortfarande, hastigheten ökade och dess skugga jagade längs marken. Luften kring dem blev också svalare.

Det där lilla pirret i skinnet under den första delen av färden hade nu ersatts av förvintermorgonens skarpa nyp. För första gången sedan de gav sig i väg kände sig Jessica illamående.

En kall hand kramade varsamt hennes. »Vad ska vi göra?« frågade Isabel.

På andra sidan av pilotens utrymme stod de tre vandrarna, bleka men samlade. Så också journalisten. »Vi behöver en pilot.« Jessica tvingade sin röst att inte visa skräcken hon kände. »Det är ju inget jaktplan. Vi stiger, vi sjunker. Hur svårt kan det vara?« En av vandrarturisterna, en man vid namn Nigel, sa: »Jag är en maskiningenjör. Finns det någon som är bättre kvalificerad?« 19

»Någon måste göra något nu«, ylade Nathalie. »Jag vill inte dö.« »Ingen kommer att dö.« Vandraren i rött, Walter, var en högröstad man, en som både pratade och skrattade bullersamt.

Eftersom han var rädd blev han ännu mer högljudd. »Vi har gott om tid«, sa journalisten, Martyn. »Vi kan stiga till typ 3.000 meters höjd innan vi behöver mer syre. Det viktiga är att inte gripas av panik.« Så kloka ord. Så svårt att hörsamma dem. Paniken hade överfallit dem ovanifrån som en jättelik rovfågel. Jessica ville inte titta upp ifall hon skulle se den uppflugen på den stödjande konstruktionen ovanför deras huvuden där den satt och kastade lömska blickar i väntan på att de skulle tappa kontrollen.

Hon såg åt sidan i stället. Landskapet nedanför verkade inte bli mindre. »Ge mig ett handtag, Walt.« Nigel sträckte på sig för att nå den läderklädda mittstolpen.

Nathalie lösgjorde sig från sin man och började vräka ur sig sin rädsla genom att skrika rakt ut. »Håll käften!« Den siste av de tre vandrarna – Bob – pekade på Nathalies man. »Få tyst på henne. Håll tyst allihop annars kastar jag er överbord.« Ett ilsket rött ansikte stirrade på honom. »Det finns det ingen anledning till.« »Vi borde alla försöka hålla oss lugna«, hörde Jessica systern säga. »Jag vet att vi alla är rädda men det finns massor med saker vi kan göra.« De lyssnade på Isabel. Skriken kvävdes. Snyftningarna hölls tillbaka. Men det nya lugnet var skört, som såpbubblor. Det kunde brista vilken sekund som helst.

Nigel som var farligt oskyddad, vacklade till på kanten till pilotens utrymme. Ansiktet var askgrått när han släppte ner sig. »Skit också!« Han vände sig till sina två kompisar. »Jag kan inte se ett dugg här. Vi måste göra oss av med Sean.« »Vad menar du med att göra oss av med honom?« 20

»Titta på honom.« Medan de som stod närmast trängde sig fram gjorde Bob något som verkade riktigt vågat. Han tog tag i stagen som höll fast korgen i ballongen och hoppade upp så att han satt på korgens kant. Alla tittade ner. Utrymmet i mitten var litet, det var byggt för en person som stod upprätt. Piloten hade varit en storväxt man. När han sjunkit ihop som död upptog han allt utrymme på golvet. »Vi måste kasta honom överbord.« »Det kan vi ju inte göra. Lägg ner honom.« »Det fungerar inte, vi kan inte röra oss.« »Få in honom i den här korgen«, sa Martyn.

Nytt ylande från Nathalie. »Ta inte hit honom. Det står jag inte ut med.« Journalisten vände sig till henne. »Vi kan ju inte bara slänga ner honom.« »För Guds skull, han är död. Han kan inte bli mer död.« Jessica var tvungen att säga något. »Vi stiger inte längre«, ropade hon. »Faktum är att vi har tappat ganska mycket höjd.

Vad vi än gör så måste vi göra det snabbt.« Bob hoppade ner från kanten. »Nathalie har en poäng. Det är inte läge att vara blödig. Vi måste göra oss av med honom.« »Jag klättrar över, Nigel, och hjälper dig«, sa Walter.

Nigel nickade. »Martyn kan du hjälpa till? Mina damer, jag beklagar att jag måste be er om det här, men ni måste häva över hans ben och fötter.« »Inga problem«, sa Jessica.

När Walter började klättra över till Nigel, kunde Jessica inte låta bli att kasta en blick åt sidan. Marken var fasansfullt mycket närmare nu. Var det bra, eller…? »Titta inte«, sa systern tyst i örat på henne. »Vi har tid.« »Han är en stor kille.« Nigel och Walter stod framåtlutade i pilotens utrymme. »Martyn ta tag i en arm och dra när jag säger till. Okej, grabbar, lyft.« 21

De tre männen lyfte. Piloten var tung som död, men de fick bröstkorgen över kanten och då tog vikten över. »Vänta!« ropade Jessica. För sent. Ett sista lyft så trasslade sig benen över rottingen och gled utom synhåll. Ballongen reagerade omedelbart på den förlorade tyngden. Den steg, snabbare än vad den hade gjort tidigare, och svävade upp mot de alltmer tätnande molnen.

Nya tjut utbröt på alla håll. De steg. »Vad är det som händer?« ropade någon. »Vi har blivit av med pilotens vikt«, skrek Jessica. »Han var storväxt, det är klart ballongen reagerade. Det fixar sig. Lugn, bli inte panikslagna.« Lätt att säga när det såg ut som ballongen ovanför dem blev allt större och ljusare.

Nigel tittade på variometern i pilotens utrymme, instrumentet som var fäst vid ett stag. Han stirrade på det som om han försökte få det att sluta visa allt högre siffror. »Jösses, det borde jag ha tänkt på.« När han gned handen över ansiktet blev det kvar röda fläckar av pilotens blod. »Vi befinner oss på nästan 600 meters höjd«, sa han. »Det är inget problem«, skrek Jessica. »Vi låg väldigt lågt över huset. Det finns gott om himmel ovanför oss. Det ordnar sig.« Hon vände sig om mot de förskräckta ansiktena. »Vi får en oväntad lektion i fysik. Jag tror att den redan nu sjunker långsamt.« Det gjorde den inte. De steg fortfarande snabbt, men den otäcka ruggiga svarta fågeln ovanför dem hade brett ut vingarna. Hon kände hur skuggan svepte in dem och den avskyvärda stanken bredde ut sig. »Hon har rätt«, ropade journalisten. »Vi kan inte stiga i all oändlighet. Jag läste på lite innan jag bokade den här trippen.

En sådan här ballongs slutliga hastighet är grovt räknat runt 250 meter i minuten.« »Vad i helvete spelar det för roll?« sa Bob. »Det är ungefär samma sak som med en gammaldags fall22

skärm.« Journalisten såg bort mot systrarna. »Mina damer, det innebär att vi inte kommer att dö. Vi kanske bryter några ben, men även om allt det vi nu gör är att driva tillbaka till jorden, borde vi vara okej. Det finns ingen anledning till panik. Och ingen får för sig att hoppa ur, för då kommer ballongen att stiga igen.« Runt korgen skrynklades ansiktena ihop av ansträngningen att försöka förstå vad han sagt. »Tack, Martyn«, sa Nigel. »Walt, du använder radio på båten, försök och se om du kan räkna ut hur den här fungerar. Vi måste se till att folk på marken får veta vad som händer och ordna hjälp. De kan förklara vad vi ska göra. Det kan inte vara så svårt.« »Är det någon som har täckning?« Jessica höll upp sin mobil i försöken att fånga de andras uppmärksamhet. »Vi är fortfarande tvungna att skaffa hjälp åt kvinnan på marken om vi kan. Vi måste få polisen att leta efter den där karln. Mobiler är snabbare än att vi väntar på att Walter ska få fram radion.

Snälla, kan alla kolla?« Nigel grävde i fickan och räckte över en liten mobil. Jessica skakade frustrerat på huvudet. »Samma som min. Någon som har en annan operatör?« Folk tog fram sina mobiler, höll upp dem, viftade med dem och knackade dem mot korgens sida. »Försök, snälla! Vi måste få täckning någon gång.« Nigel som fortfarande stirrade på variometern, andades tungt som om han just sprungit ett tävlingslopp. »Okej«, sa han, »något av det sista som Sean sa till oss var att vi befann oss femton minuter från landning, så vi måste vara i när­heten.« Han kastade en blick åt sidan. »Vad jag vill att ni gör, mina damer och herrar, är att ni är mina spejare. Titta efter mark­ personalen, efter en lämplig landningsplats, något stort och platt. Det viktigaste är att ni tittar efter hinder. Vi vill inte flyga in i ett stort träd eller ett berg.« »Jag kan faktiskt inte se någon radio för tillfället«, muttrade 23

Walter. »Är det någon som vet hur den ska se ut?« Jessica såg upp från mobilen. »Det gamla huset kommer att vara vårt bästa landmärke. Gamla Harcourtegendomen. Det finns ingenting annat inom synhåll. Vi behöver bara räkna ut hur långt vi har färdats.« Hon tittade på klockan. »Det är tolv minuter sedan vi passerade huset. Jag skulle tippa att vi åkt ungefär drygt två kilometer.« Nigel hade ena handen på en rödmålad metallventil. »Om jag har rätt kommer den här att släppa ut gas och skicka upp oss.« När ingen hade några invändningar vred han på ventilen.

En eldslåga sköt upp i luften. »Nej! Ta oss inte uppåt. Vi behöver gå nedåt.« »Jag måste räkna ut hur den fungerar.« Nigel satte på brännaren igen. »Sluta! Ta ner oss.« »Håller jag på att bli blind?« Walter stod på knä och det var bara de två systrarna som hörde honom. De såg på varandra. »Sssch raring, han vet vad han gör«, sa Nathalies man. »Nej, det gör han inte. Ingen av oss gör det.« Det finns ingen radio i den här ballongen. Jessica formade orden ljudlöst men kände det ändå som att de ekade runt huvudet på henne. Ovanför henne öppnade fågeln med de ruggiga, svarta fjädrarna näbben och skrek åt dem.

Ballongen svarade på den heta luften och började stiga. »Det finns igen radio i den här ballongen.« Walter upp­repade hennes ord tyst och såg på de två systrarna. »Det måste det göra«, sa Jessica. »Vi hörde ju allihop att Sean använde den.« »Jag har täckning.« Tonårspojken som höll upp mobilen i luften, svängde den i luften som om han försökte fånga den undflyende signalen. »Men den är svag. Bara ett streck.« »Ring S O S Alarm«, fräste Jessica. »Tala om för dem vad som har hänt. De vet vad som måste göras. Ge den till mig om du har problem. Walter, vad är det där borta? Bakom det där tyget?« 24

Nigel pratade med journalisten. »Martyn, brandsläckaren är bredvid dig. När vi landar är en av de största farorna att det börjar brinna, så jag vill att du ska räkna ut hur den används.

Sätt inte på den för fort.« »Du har rätt«, sa journalisten. »Åh, herregud, vi ska väl inte brinna upp? Jag vill inte brinna upp.« »Snälla, kan någon få tyst på henne.« Nathalies man höll ena handen hårt knuten runt stagen. »Hon är rädd, okej? Vi är alla rädda.« »Jo, men några av oss försöker vara konstruktiva.« »Nu har jag tappat täckningen igen«, sa tonårspojken. »Ledsen.« »Försök igen.« Jessica försökte intensivt med sin egen mobil »Försök allihop! Vi måste få täckning någon gång.« »Vi är för högt uppe.« Mamman och tonårsflickan satt tätt tillsammans. »Skicka inte upp oss högre.« »Okej, det ska jag inte göra.« Nigel log nervöst mot dem. »Jag tror jag har räknat ut hur ventilationsspringan fungerar – man drar i den här färgade linan – så jag tänker släppa ner oss en aning. Jag ska bara använda brännaren om jag tror att vi sjunker för snabbt.« Han lindade ett färgat rep runt handen, tvekade en sekund och drog sedan. Det hördes tydligt hur alla drog efter andan och sedan lyfte alla blickarna och såg hur ballongens mittcirkel hade sjunkit ihop och avslöjat en ring med dagsljus överst. När Nigel släppte repet försvann den. Jessica började räkna till tio i huvudet. På åtta började ballongen sjunka.

Nigel muttrade till i pilotens utrymme. »Jag vill att ni alla fortsätter att hålla utkik. Titta inte på mig. Titta inte på ballongen. Vi behöver hitta markpersonalen. Om ni har mobiler vill jag att ni använder dem. Nathan, är det väl, va? Någon täckning än?« »Inte än.« Tonåringen lyfte blicken helt kort. »Den försvinner hela tiden. Jag ska försöka messa.« 25