9789177018452

liz n ugen t Tyst väntan

Liz Nugent

TYST VÄNTAN Översättning av Jan Järnebrand

6

e cold earth slept below, Above the cold sky shone; And all around, with a chilling sound, From caves of ice and fields of snow, e breath of night like death did flow Beneath the sinking moon.

• Percy Bysshe Shel l ey

7

8

DEL i

1980

9

10

1. Lydia M i n man hade inte för avsikt att döda Annie Doyle, men den falska slampan förtjänade det. När vi hade kommit över den första chocken försökte jag hindra honom från att tala om henne. Jag tillät det inte utom för att styrka alibin eller för att diskutera hur vi skulle dölja eventuellt bevismaterial. Det gjorde honom alltför upprörd, och jag tänkte att det var bäst att gå vidare som om inget hade hänt. Även om vi inte pratade om det kunde jag inte låta bli att gå igenom den nattens händelser i tankarna, och varje gång önskade jag att någon aspekt, någon detalj skulle vara annorlunda, men fakta är fakta och vi måste vänja oss vid dem.

Det var den 14 november 1980. Alltihop hade varit planerat.

Inte hennes död, bara mötet för att se om vi kunde lita på henne, och om inte, för att få tillbaka våra pengar. Jag promenerade på stranden i tjugo minuter för att förvissa mig om att det inte fanns någon i närheten, men jag hade inte behövt oroa mig. Stranden var folktom denna osedvanligt bitande kalla vinterkväll. När jag hade övertygat mig om att jag var ensam gick jag till bänken och väntade. En råkall vind svepte in med vågorna och jag drog kashmirkoftan om mig och fällde upp kragen. Andrew kom snart och parkerade inte långt från den plats där jag satt, som han hade blivit instruerad. Jag såg det som hände på mindre än trettio meters avstånd. Jag hade sagt åt honom att konfrontera henne. Och jag ville se henne med egna ögon för att bedöma hennes lämplighet. Det var meningen att de skulle stiga ur bilen och gå förbi mig. Men det gjorde de inte. Efter att ha väntat i tio minuter reste jag mig och gick mot bilen, eftersom jag undrade varför det dröjde så länge. När 11

jag kom närmare kunde jag höra höjda röster. Och sedan såg jag dem slåss. Dörren på passagerarsidan slogs upp och hon försökte ta sig ur bilen. Men han drog henne tillbaka mot sig.

Jag kunde se att han hade händerna om hennes hals. Jag såg henne kämpa, och för ett ögonblick var jag som hypnotiserad och undrade om jag kanske inbillade mig alltihop, och så ryckte jag upp mig ur min förvirring och sprang bort till bilen. »Sluta! Andrew! Vad håller du på med?« Min röst lät gäll i mina egna öron, och hennes ögon vändes mot mig, chockade och skräckslagna, innan hon visade ögonvitorna.

Han släppte henne genast och hon föll bakåt med ett gurglande ljud. Hon var nästan men inte riktigt död, så jag tog rattlåset som låg på golvet vid hennes fötter och slog det i huvudet på henne, bara en gång. Det blödde och det ryckte lite i henne och sedan blev det alldeles stilla.

Jag är inte säker på varför jag gjorde det. Instinkt?

Hon såg yngre ut än sina tjugotvå år. Jag kunde se förbi den grälla makeupen, det färgade svarta håret som nästan var marinblått. Ett ojämnt vitt ärr löpte från den deformerade överläppen till näsans skiljevägg. Jag undrade varför Andrew aldrig hade tänkt på att nämna det. Hennes jacka hade dragits av ena armen under kampen och jag såg de avslöjande blodiga sårskorporna i armvecket. Hon hade ett sarkastiskt ansikts­ uttryck, ett hånflin som döden inte kunde sudda ut. Jag vill tro att jag gjorde en god gärning mot flickan, som att göra pinan kort för en skadad fågel. Hon förtjänade inte en sådan omtanke.

Andrew har alltid haft kort stubin och kreverat för minsta småsak för att sedan, nästan omedelbart, bli ångerfull och lugn.

Men den här gången var han hysterisk och grät och skrek så att han kunde ha väckt de döda, om ni ursäktar ordleken. »Herregud! Jesus!« sa han gång på gång, som om Guds son skulle kunna fixa vad som helst. »Vad har vi gjort?« »Vi?« Jag blev bestört. »Du dödade henne!« »Hon skrattade åt mig! Du hade rätt om henne. Hon sa att 12

jag var lättlurad. Att hon skulle gå till pressen. Hon tänkte pressa mig på pengar. Jag tappade humöret. Men du… du gjorde slut på henne, hon hade kanske repat sig…« »Du får inte ens… säg inte så, din dummer, din idiot!« Hans ansikte var förtvivlat, plågat. Jag hyste medlidande med honom. Jag sa åt honom att ta sig samman. Vi måste komma hem före Laurence. Jag beordrade honom att hjälpa mig med att få in kroppen i bakluckan. Genom tårar följde han mina anvisningar. Jag blev ursinnig när jag såg att hans golfklubbor låg där, oanvända sedan ett år tillbaka, och tog upp det mesta av utrymmet, men turligt nog var flickan spenslig och lika smal som jag hade misstänkt, och hon var fortfarande böjlig så att vi lyckades klämma in henne där. »Vad ska vi göra med henne?« »Jag vet inte. Vi måste lugna ner oss. Vi ska tänka ut det i morgon. Vi måste åka hem nu. Vad vet du om henne? Har hon någon familj? Vem kommer att leta efter henne?« »Det vet jag inte… hon… jag tror att hon kan ha nämnt en syster.« »Just nu är det ingen som vet att hon är död. Ingen vet att hon saknas. Vi måste se till att det förblir så.« När vi kom hem till Avalon en kvart över midnatt kunde jag se på skuggan från fönstret att sänglampan lyste i Laurences rum. Jag hade verkligen velat vara där när han kom hem så att jag hade fått höra hur hans kväll hade varit. Jag sa åt Andrew att hälla upp konjak åt oss medan jag gick och såg till vår son. Han låg utsträckt över sängen och rörde sig inte när jag rufsade honom i håret och kysste honom på pannan. »God natt, Laurence«, viskade jag, men han sov tungt. Jag släckte sänglampan, stängde sovrumsdörren och gick till badrums­ skåpet och hämtade en valium innan jag gick nedför trappan.

Jag måste vara lugn.

Andrew darrade i hela kroppen. »Herregud, Lydia, nu är vi verkligen illa ute. Vi borde kanske ringa efter polisen?« 13

Jag fyllde på hans glas och tömde flaskan i mitt eget. Han var chockad. »Och förstöra Laurences liv för alltid? I morgon är en ny dag.

Vi ska ta hand om det då, men vi får inte glömma Laurence, vad som än händer. Han får inte veta något.« »Laurence? Vad har det med honom att göra? Flickan då? Å, gud, vi dödade henne, vi mördade henne. Vi kommer att hamna i fängelse.« Jag tänkte inte hamna i fängelse. Vem skulle se efter Lauren­ ce? Jag strök honom över armen i ett försök att trösta honom. »Vi kommer att tänka ut något i morgon. Ingen såg oss. Ingen kan koppla ihop oss med flickan. Hon skulle ha skämts för mycket för att berätta för någon vad hon höll på med. Vi måste bara tänka ut var vi ska lägga kroppen.« »Är du säker på att ingen såg oss?« »Det fanns inte en själ på stranden. Jag gick från den ena änden till den andra för att förvissa mig om det. Gå och lägg dig, älskling. Allting kommer att kännas bättre i morgon.« Han såg på mig som om jag var galen.

Jag tvingade honom att slå ner blicken. »Det var inte jag som ströp henne.« Tårar rann nedför hans kinder. »Men om du inte hade slagit till henne hade hon kanske…« »Vad då? Skulle hon ha dött långsammare? Eller fått bestå­ ende hjärnskador?« »Vi kunde ha sagt att vi hade hittat henne i det skicket!« »Vill du åka tillbaka dit nu och dumpa henne, ringa efter en ambulans från en telefonkiosk och förklara vad du håller på med där på stranden klockan ett på natten?« Han tittade ner i sitt glas. »Men vad ska vi göra?« »Gå och lägga oss.« När vi gick uppför trappan hörde jag surret från tvätt­ maskinen. Jag undrade varför Laurence hade bestämt sig för att tvätta en fredagskväll. Det var mycket olikt honom. Men 14

det påminde mig om att mina kläder och Andrews verkligen också behövde tvättas. Vi klädde av oss båda två och jag lade undan traven av smutstvätt till nästa morgon. Jag tvättade sanden av våra skor och sopade de golv som vi hade passerat över. Jag tömde sanden i sopskyffeln utanför köksdörren på baksidan, på den upphöjda gräsplätten nedanför köksfönstret.

Jag studerade marken ett ögonblick. Jag hade alltid tänkt att jag skulle anlägga en rabatt där.

När jag kröp ner i sängen lite senare lade jag armarna om Andrews darrande kropp, och han vände sig mot mig och vi älskade – vi klöstes och klamrade oss fast vid varandra som överlevande efter en fruktansvärd katastrof.

Andrew hade varit en mycket bra äkta man till för bara ett år sedan. I tjugofem år hade vårt äktenskap varit solitt. Pappa hade varit mycket imponerad av honom. På sin dödsbädd hade pappa sagt att han kände sig lättad över att han lämnade mig i goda händer. Pappa hade varit Andrews mentor på Hyland & Goldblatt. Han hade tagit Andrew under sina vingars skugga och gjort honom till sin skyddsling. En dag när jag var omkring tjugosex år ringde pappa hem till mig och sa att vi skulle ha en speciell gäst till middagen och att jag skulle laga till något gott och fixa till håret. »Inget läppstift«, sa han. Pappa tålde inte smink. »Jag står inte ut med de där målade hororna!« brukade han säga om amerikanska filmstjärnor. Pappas åsikter kunde vara extrema. »Du är min vackra dotter. Det är ingen poäng med att förgylla en lilja.« Jag var nyfiken på den här besökaren och varför jag skulle klä upp mig för honom. Jag borde naturligtvis ha gissat, för pappa var mycket angelägen om att hitta en man åt mig. Han hade inte behövt oroa sig. Andrew avgudade mig från första stund.

Han gick otroligt långt för att charma mig. Han sa att han skulle göra vad som helst för mig. »Jag kan inte sluta upp med att se på dig«, sa han. Och hans blick följde mig verkligen överallt.

Han kallade mig alltid sin skatt, sin dyrbara juvel. Jag älskade 15

honom också. Min far visste alltid vad som var bäst för mig.

Vår förlovningstid var kort och mycket fin. Andrew kom från en god familj. Hans framlidne far hade varit överläkare i pediatrik, och även om jag fann hans mor lite besvärlig hade hon inget att invända mot vårt förhållande. Det var trots allt så att när Andrew gifte sig med mig skulle han få Avalon också – ett georgianskt friliggande hus med fem sovrum på en tomt på fyratusen kvadratmeter i Cabinteely, söder om Dublin. Andrew ville att vi skulle skaffa oss ett eget hus när vi gifte oss, men pappa satte ner foten. »Du flyttar in här. Det här är Lydias hem.

Skåda inte given häst i munnen.« Andrew flyttade alltså in hos oss och pappa lämnade ifrån sig det stora sovrummet och flyttade till ett annat rymligt sovrum på andra sidan korridoren. Andrew muttrade lite till mig. »Men älskling, inser du inte hur pinsamt det här är? Jag bor ihop med min chef !« Och jag medger att pappa faktiskt körde med Andrew en hel del, men Andrew vande sig snabbt vid det. Jag tror att han förstod vilken tur han hade haft.

Andrew hade inget emot att jag inte ville anordna bjudningar eller umgås med andra par. Han sa att han var helt nöjd med att ha mig för sig själv. Han var snäll och givmild och omtänksam.

Han brukade undvika konfrontationer, så vi hade inte många gräl. I ett upprört ögonblick kunde han sparka på eller kasta föremål, men det tror jag att alla gör då och då. Och han var alltid förfärligt ångerfull efteråt.

Andrew arbetade sig upp i systemet, all hans tid på golfbanan betalade sig till slut och han blev utsedd till domare i brott­ målsdomstolen. Han var en respekterad samhällsmedlem. Folk lyssnade när han talade och han blev citerad i tidningarna. Han ansågs allmänt föra förnuftets talan i juridiska sammanhang.

Men i fjol hade Paddy Carey, hans gamle kompis, revisor och golfpartner, lämnat landet med våra pengar. Jag trodde att Andrew åtminstone skulle vara försiktig med våra pengar. Det var den äkta mannens uppgift, att vara familjeförsörjare och ta hand om hushållets ekonomiska välbefinnande. Men han hade 16

anförtrott allt åt Paddy Carey och Paddy hade lurat oss alla. Vi hade inget annat kvar än skulder och betalningsskyldigheter, och Andrews väl tilltagna lön täckte nätt och jämnt våra utgifter.

Hade jag trots allt gjort ett dåligt gifte? Min roll var att vara presentabel, vacker och charmerande – hemmafru, kamrat, duktig kock, älskarinna, hustru och mamma. Mamma.

Andrew föreslog att vi skulle sälja av lite mark till byggare för att få in kapital. Jag blev förfärad över förslaget. Ingen i vår ställning skulle göra någonting sådant. Jag hade tillbringat hela mitt liv i Avalon. Min far hade ärvt huset efter sin far, och det var det hus där jag var född. Och det hus där min syster dog. Jag tänkte inte kompromissa genom att sälja någon del av Avalon. Inte heller tänkte jag kompromissa i fråga om de pengar vi behövde för att betala flickan.

Men vi blev tvungna låta Laurence sluta på den hiskligt dyra skolan Carmichael Abbey och skicka honom till Saint Martin’s i stället. Det skar mig i hjärtat. Jag visste att han var olycklig där. Jag visste att han mobbades på grund av sin klass och sitt sätt att tala, men pengarna fanns helt enkelt inte. Andrew sålde i tysthet lite av familjesilvret för att försöka täcka våra skulder, och vi höll nöden från dörren. Han kunde inte riskera att bli försatt i konkurs, för då skulle han bli tvungen att avgå som domare. Vi hade aldrig levt överdådigt, men de få lyxigheter som vi betraktade som normala började försvinna. Han sa upp sitt medlemskap i golfklubben men insisterade på att han skulle fortsätta att betala mina konton på Switzers och Brown Thomas. Han har alltid avskytt att göra mig besviken.

Men nu det här? En död flicka i bakluckan på bilen i garaget.

Jag beklagade att hon var död, men jag kan inte uppriktigt säga att jag inte skulle eller kunde ha strypt henne själv under rådande omständigheter. Vi ville bara ha tillbaka våra pengar.

Jag kunde inte låta bli att tänka på ärren på insidan av flickans arm. Jag hade sett en dokumentär om heroinmissbrukare på BB C , och man kunde läsa tidningsreportage om en heroin­ epidemi. Det verkade uppenbart att hon hade injicerat våra 17

pengar i sitt blodomlopp, som om våra behov och önskningar inte hade spelat någon roll.

Medan Andrew sov oroligt och då och då jämrade sig eller skrek till, gjorde jag upp planer.

Nästa morgon, en lördag, sov Laurence länge. Jag varnade Andrew och sa att han skulle säga så lite som möjligt. Det gick han gärna med på. Han var hålögd och det hördes en darrning i hans röst som aldrig riktigt försvann efter den natten.

Förhållande mellan honom och Laurence hade alltid varit spänt, så de hade ingen benägenhet att börja samtala. Jag planerade att få bort Laurence från huset under dagen, skicka honom till stan i ett eller annat ärende, medan Andrew begravde flickan i trädgården. Andrew var chockad över att vi skulle begrava henne här, men jag fick honom att inse att på det sättet kunde hon inte bli upptäckt. Vi hade kontroll över vår egen fastighet.

Ingen hade tillträde utan vårt tillstånd. Den stora trädgården på baksidan var insynsskyddad. Jag visste exakt på vilken plats hon skulle bli begravd. Under min barndom hade det funnits en prydnadsdamm under platanen utanför köksfönstret, men pappa hade fyllt igen den efter min systers död. Dess stenkanter, som hade legat under jorden i nästan fyrtio år, var passande gravlika.

När Andrew hade begravt kroppen kunde han städa ur och dammsuga bilen tills det inte skulle finnas något spår av fibrer eller fingeravtryck. Jag var fast besluten att vidta alla försiktig­ hetsåtgärder. Andrew visste från sitt arbete vad för slags saker som kunde rikta misstankarna mot en person. Ingen hade sett oss på stranden, men man kan aldrig vara alldeles säker på någonting.

När Laurence kom till frukostbordet haltade han märkbart. Jag försökte vara munter. »Hur mår du i dag då, raring?« Andrew stannade kvar bakom sin Irish Times, men jag kunde se på 18

hans knogar att han höll hårt i tidningen för att hindra den från att skaka. »Jag har ont i fotleden. Jag snubblade när jag gick uppför trappan i går kväll.« Jag undersökte snabbt hans fotled. Den var mycket svullen och förmodligen stukad. Det kullkastade mina planer på att skicka honom till stan. Men jag kunde ändå begränsa min pojkes rörelsefrihet, ge honom kasernförbud, så att säga. Jag satte ett bandage om Laurences fotled och beordrade honom att stanna på soffan hela dagen. På så sätt kunde jag ha honom under uppsikt och hålla honom borta från baksidan av huset där begravningen skulle ske. Laurence var ingen aktiv pojke, så att ligga på soffan och titta på T V hela dagen och få maten serverad på en bricka var inget lidande för honom.

I skymningen, när allt hade blivit uträttat, tände Andrew en brasa. Jag vet inte vad han eldade, men jag hade inskärpt hos honom hur viktigt det var att göra sig av med allt bevismaterial. »Tänk på det som ett av dina fall i rätten – vad är det för saker som avslöjar en lögn? Var grundlig!« I rättvisans namn måste man säga att han var grundlig.

Men Laurence är en klyftig pojke. Han är intuitiv, som jag, och han lade märke till sin fars dystra humör. Andrew fräste att han ville se T V-nyheterna, förmodligen därför att han var livrädd för att den där flickan skulle nämnas. Det gjorde hon inte. Han påstod att han hade fått influensa och gick och lade sig tidigt. När jag gick uppför trappan senare var Andrew i färd med att slänga saker i en resväska. »Vad håller du på med?« »Jag står inte ut. Jag måste sticka härifrån.« »Vart? Vart ska du resa? Vi kan inte ändra på någonting nu.

Det är för sent.« Då vände han sig mot mig för första gången, fräsande av vrede. »Alltihop är ditt fel! Jag skulle aldrig ha träffat henne om det 19

inte hade varit för dig. Jag borde aldrig ha gett mig in på det här. Det var en vansinnig idé från början, men du vägrade att sätta stopp, du var som besatt! Du pressade mig för hårt. Jag är inte den sortens man som…« Han tystnade, för han råkade vara exakt den sortens man som stryper en flicka. Han hade bara inte vetat om det förrän nu. Min plan hade också varit perfekt. Det var han som kullkastade den. »Jag sa ju åt dig att välja en frisk flicka. Såg du inte märkena på hennes armar? Hon var heroinmissbrukare. Kommer du inte ihåg den där dokumentären? Du måste ha lagt märke till hennes armar.« Han började snyfta och föll ihop på sängen och jag tryckte hans huvud mot mig för att dämpa ljudet. Laurence fick inte höra något. När hans axlar hade slutat hävas stjälpte jag ut innehållet ur resväskan och lade tillbaka den ovanpå skåpet. »Lägg undan dina saker. Vi ska inte åka någonstans. Vi fort­ sätter som normalt. Det här är vårt hem och vi är en familj, Laurence, du och jag.«

20

2. Karen S i s t a gången jag träffade Annie var i hennes enrummare på Hanbury Street torsdagen den 13 november 1980. Jag kommer ihåg att stället som vanligt var skinande rent. Hur oordnat Annies liv än var, var hon alltid kliniskt renlig sedan sin tid på Saint Joseph’s. Filtarna låg prydligt vikta vid fotänden av sängen och fönstret stod på vid gavel och släppte in den iskalla luften i rummet. »Kan du inte stänga fönstret, Annie?« »När jag har rökt färdigt.« Hon lutade sig tillbaka på sängen och rökte sin korta cigarett utan filter medan jag gjorde en kanna te. Muggarna var prydligt uppradade på hyllan, upp och nervända och med handtagen utåt. Jag öste två mått teblad från teburken i den upphettade te­ kannan och hällde på det kokande vattnet. Hon såg på klockan. »Två minuter. Man måste låta det dra i två minuter.« »Jag vet hur man gör te.« »Ingen vet hur man gör det på rätt sätt.« Det var sådana saker som alltid gjorde mig galen på Annie.

Hon var så envis. Det var hennes sätt eller fel sätt. »Det är iskallt.« Hon svepte sin långa kofta om sig, och ärmarna dinglade nedanför händerna. När de två minuterna hade gått nickade hon och jag fick tillåtelse att hälla upp. Jag räckte henne en mugg te och hon tömde askfatet i en plastpåse som hon omsorgsfullt vek innan hon lade ner den i sophinken. »Är du säker på att den är ordentligt stängd?« Jag var sar­ kastisk. »Den är ordentligt stängd.« Hon var allvarlig. Hon sträckte ut en arm och stängde fönstret, och sedan sprejade hon med 21

en av de där äckliga luftfräscharna som fyllde rummet med en doft som kändes kväljande. »Hur är det med mamma?« frågade hon. »Hon är orolig för dig. Det är pappa också.« »Säkert«, sa hon med ett snett leende. »Du stannade inte länge i söndags. Du ska alltid rusa i väg någonstans. Han är faktiskt orolig för dig.« »Visst.« Min syster och jag hade alltid varit mycket olika. Jag vill tro att jag var ett snällt barn, men det var kanske bara i jämförelse med Annie. Jag hade lätt för mig i skolan, men saker och ting har alltid varit enklare för mig. Om vi var tillsammans i en affär brukade expediterna alltid ignorera henne fullständigt och vända sig till mig. Folk vill hjälpa mig och göra saker åt mig.

Annie sa alltid att det berodde på att jag var söt, men hon sa det aldrig på ett avundsjukt sätt. Utseendemässigt var vi i viss mån lika varandra. Som barn blev vi kallade »rödhåringarna« på grund av vår flammande hårfärg, men vi var olika på ett uppenbart sätt. Annie var född harmynt. Hon utsattes för en klantigt utförd operation som barn och hennes överläpp var utsträckt och tillplattad framtill. Hon hade ett ärr som sträckte sig ner från näsan till munnen. Mina mungipor är uppåtvink­ lade så att det ser ut som jag alltid ler. Jag tror att det är därför som alla säger att jag är söt. Det är jag inte egentligen. När jag tittar i spegeln ser jag rödhåriga Karen.

När vi var småbarn kom Annie ständigt bort. Vi kunde leka med grannbarnen framför vårt hus och mamma kom ut och sa: »Var är Annie?« och vi skickades ut allihop för att leta efter henne. Hon brukade vara på en gata utanför den gräns som vi hade kommit överens om, och en gång hade hon hoppat på en buss till stan och mrs Kelly som bodde i 42:an hade fått syn på henne och tagit med henne hem. Annie var bara nyfiken, tror jag. Hon ville veta vad som fanns bakom alla hörn. På den tiden stod pappa och hon varandra nära. Hon brukade klättra 22

upp och rida på hans axlar, och hon skrek av skratt när han sprang runt i huset med henne, jag var mindre och rädd för att komma upp så högt. Men när Annie var tonåring rådde krig mellan henne och pappa.

Min syster hade ett rykte om sig. Mamma sa att hon spar­ kade sig ut ur livmodern med fötterna först och att hon inte hade slutat sparka sedan dess. När Annie gick på mellanstadiet var hon ständigt i bråk för att hon var uppkäftig mot lärarna, stal, vandaliserade, skolkade och hon klådde upp andra flickor.

Hon var säkert begåvad, men hon kunde inte slå sig till ro och lära sig saker. Hon var sen med att lära sig läsa och senare med att skriva. Jag är tre år yngre, men när jag var sju var jag bättre än hon på att läsa och skriva. Jag ansträngde mig verkligen för att hjälpa henne, men hon sa att bokstäverna inte alltid hade någon mening för henne. Även om jag skrev ner en mening och bad henne skriva av den brukade resultatet bli ett oläsligt virrvarr. Hon hade blivit flyttad till två olika skolor innan hon slutade vid fjorton års ålder. Hon var nätt och jämnt läskunnig, men vid det laget var hennes främsta tidsfördriv att röka och dricka. Mamma försökte resonera, prata med henne, köpslå med henne, men när det inte fungerade försökte pappa med våld. Han slog henne och låste in henne i hennes rum och jag vet att det gjorde honom förkrossad. »Herregud, Annie, se vad du får mig att göra!« och han blev tyst och talade inte på några dagar. Men det fungerade inte heller, och till slut hände det värsta som kunde drabba en familj på den tiden. Vi visste ingenting förrän hon var i fjärde månaden.

Då bröt hela helvetet lös. Hon var bara sexton. Fadern var en pojke i hennes egen ålder som naturligtvis förnekade allt ansvar och sa att barnet kunde vara vems som helst. Han och hans familj flyttade från platsen en kort tid därefter. Pappa ringde till församlingsprästen och han och en polis förde bort Annie till Saint Joseph’s i en svart bil. Jag träffade henne inte på nästan två år.

När hon kom tillbaka var hon helt förändrad. Det var då 23

alla hennes tics och tvångstankar om rengöring började. Hon hade aldrig varit sådan tidigare. Hennes utseende blev en chock.

Hennes eldröda hår var borta, för hon hade blivit rakad på huvudet. Hon var plågsamt mager. Den första kvällen hon var tillbaka i det rum som vi delade bad jag henne berätta hur det kändes att vara inspärrad på ett mödrahem, och hon sa att det var ett rent helvete som hon ville glömma. Hon berättade om den dag då bebisen föddes. Det var den första augusti. Hon kallade henne Marnie. »Hon var perfekt«, sa hon, »till och med hennes mun var perfekt.« När jag frågade vad som hade hänt med bebisen vände hon sig mot väggen och grät. Under de för­ sta två månaderna efter återkomsten brukade hon gömma mat under sängen. Hon hoppade till vid minsta ljud. Varken An­ nie eller mina föräldrar nämnde någonsin barnet. Vi försökte vara normala och Annie försökte slå sig till ro. Pappa skaffade henne ett städjobb på bageriet där han arbetade. Hennes hår växte ut igen men hon färgade det svart. En riktigt skarp, blå­ svart färg. Det var hennes sätt att göra ett rebelliskt statement.

Några månader senare, den första augusti, köpte jag en pre­ sent till Annie på Dandelion Market, ett namnarmband. Jag lät gravera in namnet »Marnie«. Jag hade sparat ett tag, men det var inte äkta silver så det blev snabbt missfärgat. Men hon tog aldrig av sig det efter den dagen. Pappa kommenterade det en dag. »Vad är det du har på dig?« Hon körde fram armen under hans näsa, men han kunde inte urskilja namnet på armbandet. »Det står ›Marnie‹«, sa hon, »din dotterdotters namn, om du måste veta det.« Efter hand gick Annie tillbaka till sina gamla varor. Hon fick sparken från bageriet av pappas chef därför att hon slarvade med jobbet. Efter det blev frostigheten mellan henne och pappa outhärdlig och hon flyttade hemifrån. Jag medger att jag blev glad när hon flyttade. Även om hon alltid var rebellisk var hon stenhård när det 24

gällde min skolgång och krävde att jag skulle göra mina läxor och sköta mig. »Du är smart och snygg, Karen«, sa hon, »du måste använda båda delarna.« Jag är klyftig nog, antar jag, och jag gillade skolan, men jag ansträngde mig för att tvätta bort den fläck som hon hade satt på mig. Mina lärare märkte det. »Du och din syster, som natt och dag!« sa miss Donnelly en dag och gav mig näst högsta betyg på ett prov i engelska. När jag tänkte sluta skolan vid fem­ ton års ålder och söka arbete på Lemonsfabriken pratade miss Donnelly med mamma och pappa och sa åt dem att jag skulle kunna läsa vidare till en Leaving Certificate-examen. Ingen i vår familj hade någonsin försökt sig på Leaving Certificate förut.

Mina föräldrar tyckte att det var spännande och Annie var i sjunde himlen. »Du kommer att få mig att se bättre ut!« sa hon.

Jag var inte född geni, men jag pluggade hårt för att motivera mammas och pappas stolthet. När jag sedan fick hyggliga betyg blev det prat om att börja på universitetet. Jag visste att det hade varit tufft för mina föräldrar att hålla mig kvar i skolan när jag borde ha varit ute och tjänat pengar, och jag kunde förmodligen arbeta mig genom college, men jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle läsa. Engelska och bild var mina bästa ämnen, men om jag pluggade engelska på college skulle jag bli tvungen att gå en treårig kurs och sedan plugga ytterligare ett år bara för att bli lärare, och om jag studerade konst skulle jag bli tvungen att börja på en konstskola, och mamma sa att det inte fanns några jobb för konstnärer. Hur som helst talade jag fel dialekt för universitetet.

Mamma tyckte att jag skulle gå en sekreterarkurs. Det fanns fortfarande en del jobb för maskinskriverskor, även om de var tunnsådda. Jag gillade den idén mycket bättre, och arbets­ förmedlingen anordnade sexveckorskurser för flickor som hade goda Leaving Certificate-betyg. Annie var besviken på mig. »Du kunde ha börjat på universitetet, du kunde ha fått ett stipendium.« Hon förstod inte min ovillighet. Jag var inte 25

nyfiken som hon var. Hon var glad över att jag hade stannat kvar i skolan, men när hon var full hånade hon mig avundsjukt när jag använde svåra ord som hon inte förstod.

Annie fick ströjobb som städare här och där, men för det mesta stämplade hon och bodde i en enrummare inte alltför långt bort. Mamma smög till henne pengar ibland. Vid hennes söndagsbesök brukade pappa försöka låtsas att han tyckte att det var roligt att träffa henne, men jag tror att han skämdes för henne, även om han förnekade det senare. Han kunde inte förstå varför hon var så olik oss andra. Mamma och pappa och jag arbetade allihop hårt för det vi fick. Vi var tystlåtna och försökte undvika bråk. Annie sökte upp sådant.

När jag hade gått kursen fick jag arbete på en kemtvätt, där jag skrev ut fakturor och dessutom sysslade med lite bokföring.

Jag kan inte säga att jag älskade det, men jag träffade Dessie Fenlon där. En del av de karlar jag hade att göra med var äckliga, kommenterade min figur eller fällde snuskiga kommentarer, men Dessie var annorlunda. Bara respektfull, liksom. En dag såg jag att han gav en av de unga killarna en örfil för något som han hade sagt om mig. Dessie var en av chaufförerna. Han var ganska blyg, och det dröjde ett halvår innan han tog mod till sig och bjöd ut mig. Jag tror att han tyckte att åldersskillnaden var för stor. Han var tjugosex, nästan nio år äldre än jag. Den bästa delen av jobbet var när han kom för att hämta eller leverera saker, för då brukade vi flirta och fnissa vilt. Vi började dejta på riktigt då. Han sa att han inte kunde fatta vilken tur han hade haft när jag sa ja till en dejt. När det stod klart för alla andra i kemtvätten att Dessie Fenlon och jag var ett par upphörde kommentarerna. Dessie var tystlåten, men han kunde också bli rasande om man bråkade med honom. Han hade rykte om sig att vara stridslysten och hade delat ut ett och annat slag under åren.

Arbetet var trist och jag var för det mesta uttråkad, men jag tjänade tillräckligt mycket för att kunna flytta hemifrån också.

Jag sa till Annie att vi skulle kunna hyra en lägenhet tillsam­ 26

mans, men hon var inte alltför tänd på idén. Jag blev besviken.

Jag nämnde det för mamma, som berättade det för pappa. Han sa: »Flytta inte ihop med Annie, hon kommer att dra ner dig till sin nivå.« Jag undrar om saker och ting hade blivit annor­ lunda om jag hade flyttat ihop med Annie. Jag undrar om pap­ pa kommer ihåg att han sa så. Om det förföljer honom. Jag vill inte påminna honom. Han lider redan. Det gör vi allihop.

Den sista dagen jag såg henne var hon uppjagad men ivrig över någonting. Hon sa att hon skulle köpa ett riktigt målar­ skrin åt mig, eftersom hon visste att jag fortfarande älskade att teckna och måla. Jag borde ha varit entusiastisk över löftet om en sådan present, men jag kände Annie alltför väl. Hon blev irriterad på att jag inte hoppade jämfota av lycka, men Annie svor alltid på att hon skulle köpa saker åt mig eller göra saker med mig, och det blev sällan någonting av det. »Ett riktigt målarskrin. Jag såg det i Clark’s skyltfönster, färger i tuber i ett stort träskrin med alla sorters penslar. Idel vattenfärg och tusch, inte olja. Du ser? Jag kommer ihåg allt du har sagt till mig om dina konstgrejer – jag vet att du inte gillar olja. Det är fantastiskt. Skrinet ser verkligen gammaldags ut, men det är alldeles nytt och det finns massor av saker i det. Jag ska köpa det åt dig på lördag förmiddag. Det ska jag verkligen.

Jag lovar. Kom över på lördag, på eftermiddagen.« »Var ska du få pengarna till det?« »Bry dig inte om det, jag kommer att ha pengarna.« »Ja visst.« »Det kommer jag. Tror du mig inte, Karen?« Det var lättare att spela med, men jag visste att det aldrig skulle ske. Som den gången då hon sa att vi skulle gå och äta middag på Sheries på Abbey Street några veckor tidigare och jag hade väntat en halvtimme utanför hotellet i kylan men hon aldrig hade dykt upp, och när jag ringde och pratade med henne om det hade hon sagt att hon var upptagen och att vi skulle gå en annan gång.

Trots allt detta älskade jag Annie. Hon önskade mig det bästa, 27