M ag g i e N e l s o n
BlĂĽtt
ISBN 978-91-7 701-794-3 © Maggie Nelson, 2 009 All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form. Originaltitel: »Bluets« Originalförlag: Wave Books Översättning: © Viola Bao, 2 017 Redaktör: Henrik Petersen Omslagsfotografi: »Blue Ocean«, © Barry Rosenthal, 2 017 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, E U , 2 01 7
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
Maggie Nelson
BLÅTT Översättning av Viola Bao
Även om det gick skulle vi inte byta all filosofi i världen mot en enda timmes smärta. Pasca l , Ta n k a r
6
1. Anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat mig i en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade. Det började långsamt. En uppskattning, en känsla av samhörighet. Så – en dag – blev det mer på allvar. Sedan (medan jag tittar ner i en tom tekopp, dess botten fläckad av tunn, brun smuts ringlad i form av en sjöhäst) blev det på något sätt personligt. 2. Så förälskade jag mig i en färg – i detta fall färgen blå – som om jag blivit förtrollad, en förtrollning jag i omgångar slogs för att stanna kvar i och för att frigöra mig från. 3. Jaha, än sen då? Ett frivilligt självbedrägeri, kanske du säger. Att varje blått objekt skulle kunna vara en sorts brinnande buske, en hemlig kod avsedd för en ensam agent, ett kryss på en karta alldeles för vidsträckt för att någonsin kunna vecklas ut i sin helhet, men som inrymmer hela det kända universum. Hur skulle alla strimlor av blå skräppåsar som 7
fastnat i busksnår, eller de ljusblåa presenningarna som fladdrar över varje skjul och fiskstånd i världen, i grund och botten kunna vara Guds fingeravtryck? Jag ska försöka förklara detta. 4. Jag medger att jag kan ha känt mig ensam. Jag vet att ensamhet kan alstra stötar av brännande smärta, en smärta som om den fortsätter vara tillräckligt brännande, tillräckligt länge, kan börja simulera eller provocera fram – välj själv – en aning om det gudomliga. (Detta borde väcka våra misstankar.) 5. Men först – låt oss överväga ett slags motsatsfall. År 1867, efter en lång period av ensamhet, skrev den franske poeten Stéphane Mallarmé till sin vän Henri Cazalis: »De senaste månaderna har varit förskräckliga. Min Tanke har tänkt sig till sitt slut och nått fram till en Ren Idé. Vad jag i övrigt lidit för plågor under denna tid är obeskrivligt.« M allarmé beskrev denna plåga som en kamp som ägde rum på Guds »spinkiga vinge«. »Jag kämpade med varelsen av forntida och ond fjäder dräkt – Gud – som jag lyckligtvis nog besegrade och övergav«, berättade han för Cazalis i utmattad tillfredsställelse. Slutligen började Mallarmé ersätta »le ciel« med »l’Azur« i sina dikter, i ett försök att rena referenserna till himlen från religiösa kon-
8
notationer. »Lyckligtvis«, skrev han till Cazalis, »är jag i det närmaste död nu.« 6. Halvcirkeln av bländande turkost hav är ur scenen för denna kärlek. Att detta blå existerar gör mitt liv anmärkningsvärt, bara av att ha sett det. Att ha sett så vackra saker. Att befinna sig mitt ibland dem. Ofrånkomligt. Jag återvände dit i går och stod än en gång uppå berget. 7. Men vad är det för slags kärlek egentligen? Lura inte dig själv med att kalla det sublimitet. Erkänn att du har stått framför en liten hög pulvriserat ultramarint pigment i en glaskopp på ett museum och känt ett stingande begär. Men efter att göra vad? Befria det? Köpa det? Injicera det? Det finns så lite blå mat i naturen – blått i det vilda tenderar till och med att utmärka mat man bör undvika (mögel, giftiga bär) – att matexperter vanligtvis brukar avråda från blått ljus, blå färg eller blåa fat där och då man serverar mat. Men medan färgen kanske försvagar aptiten i dess mest bokstavliga mening, förstärks aptiten av den på andra sätt. Kanske vill du sträcka dig fram och förstöra pigmenthögen, till exempel, först fläcka ner dina händer med den, sedan fläcka ner världen. Du kanske vill spä ut den och simma i den, du kanske vill sminka dina bröstvårtor med den, du kanske vill måla en oskulds morgonrock 9
med den. Men du skulle ändå inte få tillgång till det blå. Inte riktigt. 8. Gör emellertid inte misstaget att ta allt begär för längtan. »Vi ser gärna på det blå, inte emedan det tränger sig på oss utan för att det lockar oss med sig«, skrev Goethe, och kanske har han rätt. Men jag är inte intresserad av att längta efter att leva i en värld som jag redan lever i. Jag vill inte längta efter blå saker, och Gud förbjude efter någon »blåhet«. Mest av allt vill jag sluta sakna dig. 9. Så snälla skriv inte till mig om några fler vackra blå saker. Ärligt talat, den här boken kommer heller inte att berätta om några sådana för dig. Den kommer inte säga: Är inte X vackert? Sådana krav är dödsbringande för skönhet. 10. Allt jag vill göra är att visa dig toppen av mitt pekfinger. Dess stumhet. 11. Det vill säga: jag bryr mig inte om ifall den är färglös. 12. Och snälla prata inte med mig om »saker som de är« som förändras av någon »blå gitarr«. Vad som kan förändras av en blå gitarr är ointressant här. 10
13. På en jobbintervju på ett universitet, tre män som sitter mitt emot mig vid ett bord. På mitt C V står det att jag för närvarande jobbar på en bok om färgen blå. Det är något jag har sagt i åratal utan att skriva ett ord. Kanske är det mitt sätt att få mitt liv att kännas som om det är »på väg någonstans«, i stället för som askpelaren som faller av en tänd cigarett. En av männen frågar: Varför blått? Folk ställer mig ofta den frågan. Jag vet aldrig hur jag ska svara. Vi väljer inte vad eller vem vi älskar, vill jag säga. Vi bara väljer inte. 14. Jag har njutit av att berätta för folk att jag skriver en bok om blått utan att faktiskt göra det. Det som för det mesta händer i sådana situationer är att folk ger mig berättelser eller tips eller presenter, och sedan kan man leka med dessa saker i stället för med ord. Under det gångna decenniet har jag fått blått bläck, målningar, vykort, färgämnen, armband, bergarter, dyrbara stenar, vattenfärger, pigment, brevpressar, bägare och godis. Jag har blivit introducerad för en man som ersatte en framtand med lapis lazuli, enbart för att han älskade stenen, och för en annan som dyrkar blått så innerligt att han vägrar äta blå mat, och bara odlar blå och vita blommor i den trädgård som omger den blå före detta katedral i vilken han bor. Jag har träffat en man som är den främsta odlaren av ekologisk 11
indigo i världen, och en annan som sjunger Joni Mitchells »Blue« iklädd hjärtekrossande drag, och en annan med ansiktet hos en hemlös, vars ögon bokstavligen läckte blått, och jag kallade just denne person för prinsen av blått, vilket faktiskt också var hans namn. 15. Jag tänker på dessa personer som mina blå korrespondenter, vars jobb det är att skicka mig blå rapporter från fältet. 16. Du pratar bara glatt på om allt det här, när det faktiskt snarare är som om du varit dödligt sjuk och dessa korrespondenter skickar bitar av blå nyheter som om de vore de sista hoppen om botemedel. 17. Men vad är det som pågår i dig när du pratar om färg som om det vore ett botemedel, trots att du ännu inte fastslagit din sjukdom. 18. En varm eftermiddag en tidig vår i New York. Vi gick till Chelsea Hotel för att knulla. Efteråt iakttog jag från fönstret till vårt rum en blå presenning smälla i vinden, på taket på andra sidan gatan. Du sov, så det var min hemlighet. Allt som var vardag ruskades om, en klarblå skärva mitt i all kall kalkylering. Det var enda gången jag kom. Det var våra liv i ett nötskal. Det skälvde. 12
19. Månader innan denna eftermiddag hade jag en dröm, och i denna dröm kom en ängel och sade: Du måste ägna mer tid åt att tänka på det gudomliga, och mindre tid åt att fantisera om att knäppa upp byxorna på prinsen av blått på Chelsea Hotel. Men tänk om de uppknäppta byxorna på prinsen av blått är det gudomliga, anförde jag. Må så vara, sa hon, och lämnade mig snyftande med ansiktet mot det blå skiffergolvet. 20. Knullande låter allting vara som det är. Knullande får på intet sätt beblanda sig med faktiskt språkbruk. För det kan heller inte förse det med någon grundval. Det låter allting vara som det är. 21. Annan dröm, samma period: Ute vid ett hus vid stranden, ett allvarligt landskap. En dans pågick i en balsal i mahogny, där vi dansade på det sätt folk dansar då de uttrycker för varandra hur de skulle vilja älska. Efteråt var det dags för rå magi: för att kasta besvärjelsen var jag tvungen att placera varje blå sak (två spelkulor, en miniatyrfjäder, en skärva azurblått glas, en tråd med lapis lazuli) i min mun, sedan hålla dem där medan de uttömde en outhärdlig vätska. När jag tittade upp höll du på att rymma därifrån på en jolle, plötsligt efterlyst. Jag spottade ut sakerna i en ormlik blå kräm på min tallrik och erbjöd mig hjälpa polisbåten att 13
leta efter dig, men de sa att strömmarna var för oförutsägbara. Så jag stannade kvar, och blev känd som damen som väntar, byfånen med hår som luktar djur. 22. Vissa saker förändras emellertid. Ett skal kan med lätthet slitas bort från ditt liv, som den koagulerade hinnan som dras av toppen på en färgburk. Jag minns den dagen väldigt tydligt: jag hade tagit emot ett telefonsamtal. En vän hade varit med om en olycka. Kanske skulle hon inte överleva. Större delen av hennes ansikte var borta, och hennes ryggrad var bruten på två ställen. Hon hade ännu inte rört sig; läkaren beskrev henne som »en småsten i vatten«. Jag promenerade runt Brooklyn och lade märke till att den borttynande vintergrönan på den övergivna Mobil-bensinstationen på hörnet plötsligt blommade. I de bebisbajsgula duscharna på mitt gym, där snö ibland svävade in genom de spruckna igenbommade fönstren, lade jag märke till att den gula färgen flagade fläckvis och att en behaglig industriblå nyans försökte smyga sig in. På botten av bassängen iakttog jag det vita vinterljuset som glittrade över det molniga blå och jag visste att de tillsammans utgjorde Gud. När jag gick in i min väns sjukhusrum var hennes ögon genomborrande, blekt blå och den enda del av hennes kropp som
14
kunde röra sig. Jag var rädd. Det var hon också. Det blå bultade. 23. Goethe skrev Färglära under en period i sitt liv som en kritiker beskrev som »ett långt intervall, utan någonting av utmärkande produktion«. Goethe själv beskriver perioden som en i vilken »en lugn, sansad sinnesstämning var bortom övervägande«. Goethe är inte ensam om att vända sig till färg vid en särskilt pressande tidpunkt. Tänk på filmskaparen Derek Jarman, som skrev sin bok Chroma när han höll på att bli blind och dö i aids, en död han också förutsåg på film såsom att försvinna in i en »blå skärm«. Eller Wittgenstein, som skrev sin Anmärkningar om färger under de sista arton månaderna av sitt liv, döende i magcancer. Han visste att han höll på att dö; han kunde ha valt att arbeta på vilket filosofiskt problem som helst under himlen. Han valde att skriva om färg. Om färg och smärta. En stor del av detta skrivande är hastande, dunkelt och okarakteristiskt tråkigt. »Det som jag skriver om så långrandigt är kanske självklart för någon med ett mindre korrumperat förstånd«, skrev han. 24. »Med tanke på att Goethes utläggning om färg över huvud taget inte har något fysiskt sannings värde«, kommenterade en kritiker nyligen, »kan 15
man fråga sig varför det anses lämpligt med en nyutgåva av denna engelska översättning.« Wittgenstein uttrycker det så här: »Så mycket förstår jag: att en fysikalisk teori (som Newtons) inte kan lösa de problem som sysselsatte Goethe, även om han själv heller inte lyckades lösa dem.« Så vilka var Goethes problem? 25. Goethe var intresserad av fallet med »en dam, som efter ett fall där ett öga klämdes, såg föremål, i synnerhet vita ting, skimra med en livlighet som gick mot det outhärdliga«. Denna berättelse är bara en av många som Goethe återger om människor vars syn skadats eller förändrats och som aldrig verkar läka, också när orsaken till skadan är psyko logisk eller känslomässig till sin natur. »Detta indikerar en enorm svaghet hos organet, dess oförmåga att återhämta sig«, observerar han. 26. Efter min väns olycka började jag allt oftare tänka på damen med det blåslagna ögat och de glittrande vita objekten. Skulle ett sådant fenomen kunna hända mig by proxy, med blått? Jag har hört att en försvagning av färgseendet ofta följer på en depression, även om jag inte har en aning om hur eller varför en sådan sak skulle vara neurologiskt möjlig. Så vad skulle det kunna vara ett symptom på, att börja se färger – eller ännu konstigare, bara 16
en färg – mer intensivt? Mani? Monomani? Hypo mani? Chock? Kärlek? Sorg? 27. Men varför bry sig om diagnoser över huvud taget om en diagnos bara är en upprepning av problemet? 28. Det var runt denna tid jag först slogs av tanken: Vi är bra på att knulla eftersom han är passiv ovanpå och jag är aktiv underifrån. Jag sa aldrig detta rakt ut, men tänkte det ofta. Jag hade ingen aning om hur sant det skulle visa sig vara, eller hur smärtsamt, bortom knullandet. 29. Om en färg inte kan bota, kan den åtminstone ingjuta hopp? Det blå collaget du skickade till mig från Afrika för så länge sedan, till exempel, gjorde mig hoppfull. Men inte, ärligt talat, på grund av dess olika blå. 30. Om en färg kan ingjuta hopp, betyder det att den också kan föra med sig förtvivlan? Jag kan komma på många tillfällen då blått har fått mig att känna mig oanat hoppfull (att gira med bilen i en skarp kurva vid ett bergsstup och plötsligt få syn på havet; att slå på ljuset i en främlings badrum man antagit skulle vara vitt, men som i själva verket var trastäggsblått; att stöta på en samling marinblå 17
kapsyler nedtryckta i cementen på Williamsburg Bridge, eller ett skinande berg av trasigt blått glas utanför en glasfabrik i Mexiko), men för tillfället kan jag inte komma på några tillfällen då blått har fått mig att förtvivla. 31. Begrunda dock fallet med Sidney Bradford, vars hornhinnegrumlingar transplanterades bort vid 52 års ålder. Efter att hans syn återställts blev han oväntat tröstlös. »Han upplevde världen smutsbrun och blev upprörd över flagnande färg och andra skönhetsfläckar; han gillade starka färger, men blev deprimerad när de bleknade.« Kort efter att han återfick synen och såg världen i full färgskala »dog han i bedrövelse«. 32. När jag säger »hopp« menar jag inte hopp om något särskilt. Jag antar att jag bara menar tanken att det är värt att hålla ögonen öppna. »Vilka är alla de / suddiga sakerna där ute?/ Träd? Jaha, jag är trött / på dem«: William Carlos Williams brittiska farmors sista ord. 33. Jag måste erkänna att inte alla nyanser av blått hetsar upp mig. Jag är inte överdrivet intresserad av den matta turkosmineralen till exempel, och den svala, bleka indigon brukar lämna mig likgiltig. Ibland är jag orolig över att inte drabbas av 18
en enda blå sak, vilket kanske skulle betyda att jag är djupt olycklig, eller död. Ibland fejkar jag min entusiasm. Andra gånger är jag rädd för att inte kunna förmedla djupet av den. 3 4 . Acyanoblepsia: oförmåga att uppfatta blått. Utan tvekan en av helvetets cirklar – fastän en som potentiellt skulle kunna botas med Viagra, som har en biverkning som innebär att se världen blåtonad. Experten på guppyns menopaus, vars kontor ligger tvärsöver mitt på institutionen, berättar det här för mig. Han säger att det har något att göra med ett protein i penisen som liknar proteinet i näthinnan, men förutom det hänger jag inte med. 35. Ser världen mer blå ut genom blå ögon? Förmodligen inte, men jag väljer att föreställa mig det (självförhärligande). 36. Goethe beskriver blå som en energisk färg, men en tömd på glädje. »Den uppmuntrar mindre än den ängslar, oroar.« Är en förälskelse i blått i så fall förälskelsen i en störning? Eller är förälskelsen i sig själva störningen? Och vad är det över huvud taget för sorts galenskap att vara förälskad i någonting som är fundamentalt oförmöget att älska en tillbaka?
19
37. Är du säker – skulle man vilja fråga – att det inte kan älska en tillbaka? 38. För ingen vet riktigt vad färg är, var den är, eller ens om den är. (Kan den dö? Har den ett hjärta?) Tänk till exempel på ett honungsbi som flyger in i vecken på en vallmo: den ser en gapande violett öppning där vi ser en orange blomma, som vi tar för givet är orange, och att vi är normala. 39. Encyklopedin är inte till någon hjälp. »Om vår upplevelse av färg vanligtvis inbegriper ›falskt medvetande‹, vilket är då det rätta sättet att tänka på färg?« frågar den. »När det handlar om färg, till skillnad från om annat«, kommer den fram till, »borde det falska medvetandet vara en anledning att fira.« 40. När jag pratar om färg och hopp, eller färg och förtvivlan, pratar jag inte om det röda i ett stoppljus, ett lavendelblått streck på den vita filtovalen på ett graviditetstest, eller ett svart segel upphängt i en skeppsmast. Jag försöker prata om vad blått betyder, eller vad det betyder för mig, bortom mening. 41. Nyårsafton vid millennieskiftet, jag kör igenom Valley of the Moon. På radion gick en DJ igenom decenniets bästa album och någonstans runt num20
mer trettio, tror jag, låg Joni Mitchells Blue. DJ :n spelade »River« och sa att dess storhet ligger i det faktum att ingen kvinna någonsin sagt det så klart och kompromisslöst förut: »I’m so hard to handle, I’m selfish and I’m sad«. Framsteg! tänkte jag. Sedan kom sångens nästa rad: »Now I’ve gone and lost the best baby that I ever had«. 42. Sitter på mitt kontor innan jag ska hålla i en lektion i prosodi och försöker att inte tänka på dig, på att jag har förlorat dig. Men hur är det möjligt? Hur är det möjligt? Var jag för melankolisk för dig. Var jag för blå. Jag ser ner på mina föreläsnings anteckningar: Hjärtesorg är en daktyl. Sedan lägger jag mitt huvud på bordet och börjar gråta. – Varför hjälper inte det här? 43. Innan ett fakultetsmöte. Jag pratar återigen med experten på guppyns menopaus. Hur besvarar biologer frågan om färg existerar? frågar jag. Duh, säger han. En manlig guppy som letar efter en partner bekymrar sig inte över om färg existerar eller inte, säger han. En manlig guppy bryr sig bara om att vara orange, för att kunna attrahera någon. Men kan man verkligen säga att guppyn bryr sig om att vara orange? frågar jag. Nej, medger han. Den manliga guppyn är helt enkelt bara orange. Varför orange? frågar jag. Han rycker på axlarna. Inför 21
vissa frågor, säger han, kan biologer inte göra annat än att utrymma spelplanen. 4 4. Just denna konversation med experten på gup pyns menopaus äger rum samma dag som en terapeut senare på eftermiddagen säger till mig: Om han inte ljugit för dig så hade han varit en annan person än den han är. Hon försöker få mig att förstå att även om jag trodde att jag älskade denne man helt och hållet precis för den han var, så var jag i själva verket blind för den han faktiskt var, eller är. 45. Detta smärtar mig enormt. Hon pressar mig att säga varför; jag kan inte svara. I stället säger jag någonting om att klinisk psykologi tvingar allt det vi kallar kärlek in i det patologiska eller det inbillade eller det biologiskt förklarbara, att om det jag kände inte var kärlek så måste jag erkänna att jag inte vet vad kärlek är. Eller kanske, helt enkelt, att jag älskade en dålig man. Att alla dessa formuleringar dränerar kärleken på det blå och i stället lämnar efter sig en ful, färglös fisk som vrider sig på en skärbräda på en köksbänk. 46. Förnekelse, säger tystnaden. 47. Finns det någonting som en bra hustler? undrar jag, medan jag styr min bil genom den skog av 22
gigantiska annonstavlor, spöklika palmträd och blanksläta boulevarder som blivit mitt liv. 4 8. Föreställ dig exempelvis någon som knullar som en hora. Någon som verkar bra på det, profes sionell. Någon som du fortfarande kan se knulla dig i spegeln, alltid i spegeln, tokknullande ungefär en meter ifrån dig, i en lägenhet upplyst av blått ljus, aldrig upplyst av dagsljus, den här personen knullar dig alltid bakifrån i blått ljus och ni verkar båda alltid bra på det, hängivna och uppgångna i det, som om det inte fanns något annat era kroppar kände till på Guds heliga jord än att knulla och bli knullade såhär, i detta dunkelblå ljus, i denna spegel. Vad kallar du någon som knullar så? 49. Det finns en färg inuti knullandet, men den är inte blå. 50. Förvirringen kring vad färg är, var den är, eller om den är, håller i sig trots tusentals år av stötande och blötande i fenomenet. Och bokstavligt stötande: i »mörkrummet« på sin kammare på Trinity College hängav sig Newton i sin iver ibland åt att sticka järnstänger eller stickor i sina ögon, för att skapa och sedan analysera sina upplevelser av färg. Man känner till att barn med skadad syn har
23
slagit sina fingrar mot ögonen för att återskapa färgförnimmelser de förlorat. (That’s the spirit!) 51. Du kan lika gärna handla som om objekten besatt färgerna, säger Encyklopedin. – Jaha, som du behagar. Men hur skulle det vara att handla annorlunda? 52. Försök, om du kan, att inte tala som om färger utgick från ett enskilt fysiskt fenomen. Beakta olika ytors, volymers, ljuskällors, hinnors, utbredningars, hårdhetsgraders, lösligheters, temperaturers, elasticiteters påverkan på färg. Tänk på ett objekts förmåga att avge, reflektera, absorbera, släppa igenom eller skingra ljus; tänk på »ljusets inverkan på en fjäder«. Fråga dig själv: Vad är färgen på en pöl? Är din blå soffa fortfarande blå när du snubblar förbi den på vägen till köket för att hämta vatten mitt i natten; är den fortfarande blå om du inte kliver upp och ingen går in i rummet och ser den? Femton dagar efter vår födsel börjar vi kunna urskilja färger. Under resten av våra liv, bortsett från vid skadad syn eller blindhet, stöter vi på alla dessa fenomen på en och samma gång, och vi kallar hela den skimrande röran för »färg«. Man kan kanske till och med säga att det är ögats uppgift att skapa färgade former av det som i grund och botten är skimrande. Det är så vi »tar oss runt« i världen. 24
Vissa skulle möjligen också kalla det för källan till vårt lidande. 53. »Huvudsakligen förutsätter vi att den erfarenhetsmässiga kvaliteten är en inneboende kvalitet hos det fysiska objektet« – detta är den så kallade systematiska illusionen hos färg. Kanske är det också kärlekens. Men jag är inte redo att dra det ända dit – inte än. Jag trodde på dig. 54. Långt före både våg och partikel trodde vissa (Pythagoras, Euklides, Hipparchos) att våra ögon utsöndrade en sorts substans som lyste upp eller »kände av« det vi såg. (Aristoteles påpekade att denna hypotes stöter på problem om natten, då objekten blir osynliga trots ögonens påstådda kraft.) Andra, som Epikuros, föreslog det motsatta – att objekten själva projicerar en sorts stråle som sträcker sig mot ögat, som om de iakttog oss (och helt klart gör några av dem det). Platon gick en medelväg och påstod att en »visuell eld« brinner mellan våra ögon och det betraktade. Det känns fortfarande ganska rimligt. 55. En bild av den intellektuelle: en person som förlorar sin syn inte på grund av skam (Oidipus), utan för att kunna tänka klarare (Milton). Jag försöker undvika generaliseringar när det kommer till 25