9789177017868

Sara Shepard

#5 SYNDIG

Översättning av Jessica Danielsson

6

Solen lyser 채ven p책 den or채ttf채rdiga.

LUCIUS A N NA EUS SEN ECA

L Ä S A TA N K A R

Vi s s t skulle det vara kul att kunna läsa tankar? Tänk våra huvuden vore likadana som de där väskorna som var så moder­ na för ett tag sedan – där man kunde se bilnycklarna och läppglanset genom det genomskinliga yttertyget. Då skulle du inte behöva undra vad regissören egentligen tyckte när han sa: »Bra jobbat«, efter att du hade provspelat för skolmusikalen.

Eller om din attraktiva tennispartner tyckte att din rumpa var sexig i Lacostekjolen när ni spelade mixed dubbel. Eller om din bästa kompis var sur för att du umgicks med killen med det urgulliga leendet på nyårsfesten i stället för att vara med henne. Du skulle bara kika in i hennes huvud och veta.

Dessvärre är våra huvuden bättre förseglade än Pentagon.

Ibland råkar folk visserligen avslöja fragment av vad som pågår där inne – som när regissören gör en grimas efter att du har missat höga A eller när din kompis frostigt ignorerar alla dina SMS den första januari. Men vanligtvis lägger man inte märke till sådana tecken. Faktum är att en viss populär Rosewood-kille gav en tydlig fingervisning om vad som rörde sig i hans vidriga lilla hjärna för fyra år sedan, men folk höjde knappt på ögonbrynen.

Om de hade varit uppmärksamma är det möjligt att en viss vacker tjej fortfarande hade varit i livet.

I cykelstället utanför Rosewood Day stod flera färgglada, exklu­ siva, tjugofyraväxlade cyklar, som Noel Kahns pappa hade fått av Lance Armstrongs PR- agent, samt en klarrosa sparkcykel som var så välputsad att den glänste. Några sekunder efter att det hade ringt ut och sjätteklassarna började svämma ut över skolgården skuttade en tjej med frissigt hår klumpigt fram mot 9

cykelstället och gav sparkcykeln en kärleksfull klapp innan hon låste upp det gula bygellåset runt stången.

Ett flygblad som smällde mot stenmuren bakom cykelstället fångade hennes uppmärksamhet. »Hallå där«, sa hon till sina tre kompisar vid fontänen. »Kom hit.« »Vad är det, Mona?« Phi Templeton försökte trassla upp snöret till sin nya fjärilsformade jojo.

Mona Vanderwaal pekade på papperslappen. »Kolla!« Chassey Bledsoe sköt upp de lila solglasögonen i pannan. »Wow.« Jenna Cavanaugh bet på en babyrosa tumnagel. »Detta är stort«, sa hon med sin ljuva stämma.

En vindby lekte tafatt med några vilsekomna löv som smi­ tit från den prydligt hoprafsade högen på marken. Det var i mitten av september några veckor in på den nya terminen och hösten hade gjort sitt intåg. Turister från hela östra USA kom körande till Rosewood i Pennsylvania för att få upp­leva det mörkröda, orangefärgade, gula och gyllene lövverket. Det var som om ­något i luften gjorde höstlöven extra vackra. ­Detta något förgyllde även allt annat i Rosewood – som golden ­retriever-hundarna med sina blanka pälsar som skuttade runt i de välskötta rastgårdarna, de äppelkindade bebisarna som låg mjukt nerbäddade i märkesbarnvagnarna och de muskulösa fotbollsspelarna som sprang omkring på planen utanför Rose­ wood Day, stadens mest exklusiva privatskola.

Aria Montgomery betraktade Mona och de andra från sin favoritplats på skolans låga stenmur, med skissboken i knät.

Hennes sista lektion för dagen var bild, och läraren, mrs Cross, brukade låta henne strosa runt på skolan och teckna av det hon kände för. Mrs Cross påstod att det berodde på att Aria var en sådan överlägsen konstnär, men Aria misstänkte att det i själva verket var för att hon gjorde läraren nervös. Trots allt var Aria den enda tjejen i klassen som inte småpratade med kompisarna eller flörtade med killarna medan de jobbade på sina stilleben.

Aria önskade förstås också att hon hade haft vänner, men det 10

innebar inte att det var rätt av mrs Cross att bannlysa henne från klassrummet.

Scott Chin, en annan sjätteklassare, var nästa person att få syn på flygbladet. »Häftigt«, sa han och vände sig mot sin kompis Hanna Marin, som fingrade på det splitternya silver­ armbandet som fadern hade köpt till henne i försoningsgåva efter att han och modern hade haft ett av sina återkommande gräl. »Hanna, kolla!« Han petade till Hanna i magen. »Gör inte så!« fräste Hanna och ryckte till. Trots att hon var nästan säker på att Scott var bög – han var nog mer förtjust i Hannas Vogue-tidningar än hon själv – hatade hon när han rörde vid hennes äckliga, uppsvullna mage. Hon kastade en blick på flygbladet och höjde förvånat ögonbrynen. »Oj.« Spencer Hastings gick förbi med Kirsten Cullen. De pratade om en landhockeymatch och törnade nästan in i töntiga Mona Vanderwaal, som blockerade vägen med sin sparkcykel. Så fick även Spencer syn på flygbladet. Hon gapade. »Redan i morgon?« Emily Fields missade nästan flygbladet, men hennes bästa kompis från simklubben, Gemma Curran, vred på huvudet i rätt ögonblick. »Em!« ropade hon och pekade på papperet.

Emily ögnade igenom texten. Hon rös av spänning.

Vid det laget stod praktiskt taget varenda sjätteklassare sam­ lade runt cykelstället och glodde på pappersarket. Aria gled ner från muren och läste vad det stod.

I morgon drar vi i gång tidskapselceremonin. Var redo! Detta är er chans att bli odödliga!

Damm från Arias ritkol föll från fingrarna. Tidskapseln hade varit en tradition på skolan sedan 1899, året då Rose­wood Day grundades. Skolan förbjöd de yngre klasserna att vara med, så att äntligen få delta var en betydelsefull övergångsrit, ungefär som när en tjej köper sin första behå… eller som när en kille för första gången blir upphetsad över en tjej i behå, för den delen…

Alla kände till reglerna. De hade förts vidare från äldre sys­ kon, beskrivits i olika bloggar och klottrats på tomma sidor i 11

biblioteksböcker. Varje år klippte personalen sönder skolans flagga och så fick speciellt utvalda, äldre elever gömma delarna på olika platser i Rosewood. Kryptiska ledtrådar som ledde till gömställena sattes upp i skolans foajé. Den som hittade en tygbit fick dekorera den efter eget tycke och smak och uppmärksammades sedan vid en ceremoni där hela skolan var med. Alla delarna syddes därefter ihop och begravdes i en tidskapsel bakom fotbollsplanen. Naturligtvis var det en stor grej att hitta en bit av tidskapselflaggan. »Tänker du vara med?« frågade Gemma och drog upp drag­ kedjan på sin parkas till hakan. »Antar det.« Emily fnittrade nervöst. »Men tror du att vi har nån chans? Jag har hört att de alltid gömmer flaggan någon­ stans vid high school-byggnaderna och där har jag bara varit två gånger.« Hanna tänkte på samma sak. Fast hon hade inte ens varit där en gång. Allt som hade med high school att göra skrämde henne – särskilt de glamourösa, äldre tjejerna. När hon var i köpcentret King James Mall tillsammans med sin mamma stod det nästan alltid ett gäng hejaklacksledare samlade vid smink­ disken. Hanna brukade tjuvkika på dem bakom kläd­hyllorna och beundra deras lågt skurna jeans som smet perfekt om höfterna, deras glänsande hår som svallade över axlarna och deras lena, släta hy som inte avslöjade några finnar, oavsett om de använde foundation eller inte. Varje kväll när Hanna skulle sova brukade hon be till Gud att hon skulle vakna upp som en supersnygg hejaklacksledare, men varenda morgon blickade samma gamla Hanna tillbaka på henne i den hjärtformade spegeln, med bajsbrunt hår, finnig hy och armar som knubbiga korvar. »Du känner ju åtminstone Melissa«, muttrade Kirsten till Spencer, som också hade hört vad Emily sa. »Hon kanske är en av dem som har gömt flaggan.« Spencer skakade på huvudet. »I så fall skulle jag redan ha hört talas om det.« Det var en lika stor ära att få gömma en 12

bit av tidskapselflaggan som det var att hitta en och Spencers syster Melissa missade aldrig ett tillfälle att skryta om sina bedrifter. Särskilt när de spelade Stjärnklart, spelet som innebar att var och en i familjen berättade om sin största framgång under dagen.

Skolans tunga dubbeldörrar öppnades och de sista sjätte­ klassarna strömmade ut, däribland ett gäng tjejer som tycktes ha klivit direkt ur en modekatalog. Aria återvände till sin plats på muren och låtsades vara upptagen med att skissa. Hon ville inte få ögonkontakt med någon av dem igen – för ett par dagar sedan hade Naomi Zeigler upptäckt att hon stirrade på dem och kraxat: »Vad är det med dig – är du kär i oss, eller vadå?« De tillhörde skolans innegäng och var typiska Rosewood-tjejer.

Alla typiska Rosewood-ungdomar bodde i flotta hus som var omgärdade av murar och hade enorma tomter, lyxiga om­ byggda lador och garage med plats för tio bilar. De var lika­ dana allihop i Arias ögon – killarna spelade fotboll och hade kortklippt hår; tjejerna skrattade likadant, målade läpparna med samma nyans och bar likadana handväskor från Dooney & Bourke. Om Aria kisade skulle hon inte kunna skilja den ena typiska Rosewood-tjejen från den andra.

Förutom Alison DiLaurentis, förstås. Ingen tog fel på A ­ lison DiLaurentis. Någonsin.

Nu var det Alison som ledde sitt gäng längs den sten­lagda gången. Hennes blonda hår gungade, de safirblå ögonen glittra­ de och fötterna balanserade skickligt i de åtta centimeter höga klackarna. Naomi Zeigler och Riley Wolf, hennes närmast förtrogna, följde efter, uppmärksamma på varenda rörelse hon gjorde. Folk hade skrapat med foten för Ali ända sedan hon flyttade till Rosewood i trean.

Ali närmade sig Emily och de andra simmarna. Emily blev rädd att hon skulle håna dem för deras torra, grönaktiga, klor­ skadade hår – igen – men Ali hade uppmärksamheten ­riktad mot något annat den här gången. Ett slugt leende bredde ut sig över ansiktet medan hon läste texten på flygbladet. Med 13

en snabb handledssnärt slet hon ner papperet från muren och vände sig om. »Min bror ska gömma en bit av flaggan i kväll«, sa hon så högt att alla kunde höra. »Han har redan lovat att avslöja gömstället för mig.« Alla började muttra. Hanna nickade imponerat. Hon beund­ rade Ali över allt annat på jorden. Men Spencer sjöd av ilska.

Det var inte meningen att Alis bror skulle avslöja gömstället för Ali. Det var fusk! Arias ritkol flög hetsigt över skissboken medan hon höll ögonen på Alis hjärtformade ­ansikte. Emilys näsa nåddes av en vaniljdoft som härrörde från Alis parfym – och det var lika ljuvligt som att stå i dörren till ett bageri.

Några äldre elever gick nerför den majestätiska stentrappan vid high school-byggnaden. Ali avbröt sig. Långa, högdragna tjejer och snobbiga, stiliga killar gick förbi sjätteklassarna på väg mot sina bilar på parkeringsplatsen. Ali betraktade dem kallt och fläktade sig med flygbladet. Några lågstadieungar med vita iPod-sladdar dinglande från öronen såg skrämda ut när de låste upp sina tioväxlade cyklar. Naomi och Riley fnös åt dem.

Plötsligt fick en lång, blond kille syn på Ali och stannade. »Hur är läget, Ali?« »Jorå.« Ali snörpte på munnen och rätade på sig. »Hur är det med dig då?« Scott Chin satte armbågen i Hannas mage. Hon rodnade.

Med sitt solbrända, tilldragande ansikte, blonda hår och själ­ fulla, hasselnötsbruna ögon stod Ian Thomas på andra plats på Hannas snygginglista, strax under Sean Ackard, killen som hon hade varit kär i sedan de var med i samma lag på gympan i trean. Det var oklart hur Ian och Ali kände varandra, men skvallret sa att de äldre eleverna bjöd Ali på sina innefester, trots att hon var mycket yngre.

Ian stödde foten mot cykelstället. »Jag tyckte att jag hörde dig säga att du vet var flaggan ska gömmas?« Alis kinder blev röda. »Vadå, är du avundsjuk, eller?« Hon gav honom ett uppnosigt leende.

14

Ian skakade på huvudet. »Jag skulle tala tyst om det, om jag var du. Annars kan nån försöka stjäla din bit. Det är en del av spelet, som du vet.« Ali skrattade, som om själva tanken var absurd, men en rynka framträdde mellan ögonbrynen. Ian hade rätt… att stjäla någons fynd var helt enligt reglerna och stod inskrivet i den officiella regelboken som rektor Appleton förvarade i en låst låda i skrivbordet. Förra året hade en gothare i nian stulit en bit som dinglade från en äldre elevs träningsbag. Och för två år sedan hade en drillflicka i åttan smugit in i skolans dansstudio och stulit två tygbitar från ett par vackra, smala ballerinor.

Stöldklausulen, som den kallades, jämnade ut oddsen. Om man inte var smart nog att lyckas tyda ledtrådarna var man kanske slug nog att knycka tygbiten från någon annan.

Spencer tittade på Alis bekymrade ansikte och en tanke tog form: Jag borde stjäla Alis flaggbit.

Antagligen skulle alla andra sjätteklassare låta Ali fuska sig till tygbiten och sedan skulle ingen våga ta den ifrån henne.

Spencer var trött på att Ali alltid gled omkring som på en räkmacka.

Samma idé dök upp i Emilys huvud. Tänk om jag skulle stjäla den från Ali, tänkte hon, och rös till av en oidentifierad känsla. Vad skulle hon säga till Ali om hon lyckades tränga in henne i ett hörn?

Skulle jag kunna stjäla den från Ali? undrade Hanna Marin inom sig och bet i en redan trubbig nagel. Fast hon hade förstås inte stulit något i hela sitt liv. Om hon gjorde det, skulle Ali då bjuda in henne till sin innersta krets?

Vad häftigt det vore att stjäla den från Ali, tänkte även Aria, medan handen fortfarande rörde sig över papperet. Bara t­ anken på att hon skulle kunna förnedra en typisk R ­ osewood-tjej var frestande. Stackars lilla Ali skulle bli tvungen att leta upp en annan tygbit genom att faktiskt läsa led­trådarna och använda hjärnan för en gångs skull.

Ali bröt tystnaden. »Jag är inte orolig. Ingen vågar stjäla den 15

från mig. När jag väl har hittat den är den min för alltid.« Hon vinkade flörtigt till Ian och lade till: »Det enda sättet att ta den ifrån mig är att döda mig först.« Ian lutade sig fram. »Ja, om det är vad som krävs, så.« En muskel under Alis öga ryckte till och hon bleknade. ­Naomi Zeiglers leende falnade. En kall grimas gled hastigt över Ians ansikte, men sedan lyste han upp i ett oemotståndligt leende som betydde: Jag skojar bara.

Någon hostade till, vilket fick Ian och Ali att titta upp. Alis bror Jason kom gående rakt mot Ian. Att döma av hans bistra min och uppdragna axlar hade han hört vad de pratade om. »Vad sa du precis?« Jason stannade bara några centimeter från Ian. En kylig vind lekte tafatt med ett par vilsekomna gyllene hårstrån i pannan.

Ian gungade fram och tillbaka i sina svarta Vans. »Inget. Vi fjantar oss bara.« Jasons ögon mörknade. »Är du säker på det?« »Jason!« väste Ali irriterat. Hon ställde sig mellan dem. »Vad är det med dig?« Jason stirrade på Ali, därefter på flygbladet i hennes hand och sedan på Ian igen. Åskådarna utbytte förvirrade blickar.

De var osäkra på om det här var ett låtsasbråk eller något allvarligare. Ian och Jason var lika gamla och båda spelade fotboll. Det här kanske var ett sätt att se vem som kunde kissa längst efter att Ian hade stulit Jasons mål under gårdens match mot Pritchard Prep.

När Ian inte svarade slog Jason ut med händerna. »Skit i det då.« Han virvlade runt, klampade i väg mot en svart sextio­ talsbil som hade svängt in på busshållplatsen och damp ner i passagerarsätet. »Kör«, sa han till föraren samtidigt som han smällde igen bildörren. Bilen hostade i gång med ett moln av giftiga avgaser och svängde ut från trottoaren med skrikande däck. Ian ryckte på axlarna och släntrade segervisst i väg.

Ali drog med händerna genom håret. Under bråkdelen av en sekund såg hon lite vilsen ut, som om hon hade tappat 16

kontrollen. Men det gick snabbt över. »Bubbelbad hemma hos mig?« kvittrade hon till sin klan och krokade arm med Naomi.

Vännerna följde efter henne mot skogsdungen bakom skolan som bjöd på en genväg hem. En numera välbekant papperslapp tittade upp ur sidofacket på Alis gula skolväska. I morgon drar vi i gång tidskapselceremonin, stod det. Var redo!

Alltid redo. Eller?

Några korta veckor senare, efter att de flesta delar av flaggan hade hittats, byttes Alis inre cirkel ut. Plötsligt blev tjejerna i det gamla gänget avsatta och andra tog deras plats. Ali hade hittat fyra nya superbästisar – Spencer, Hanna, Emily och Aria.

Ingen av Alis nya vänner frågade sig varför hon hade valt ut just dem av alla sjätteklassare. De ville inte riskera något. Då och då mindes de tiden före Ali – hur bedrövligt de hade mått, hur bortkomna de hade känt sig och hur övertygade de hade varit om att de var nollor. Och det hände att de tänkte tillbaka på vissa speciella tillfällen, till exempel dagen då flaggjakten började. Ett par gånger nuddade de vid minnet av det som Ian hade sagt till Ali och tänkte på hur okarakteristiskt osäker hon hade verkat. Annars brukade det mesta rinna av henne som vatten på en gås.

Men oftast förträngde de den sortens minnen – det var roligare att tänka på nuet än att gräva ner sig i det förflutna.

Nu utgjorde de Rosewood Days innegäng och med det kom en massa spännande ansvar. En lång rad av roliga händelser låg framför dem.

Men kanske borde de inte ha lagt minnet av den där dagen åt sidan så lättvindigt. Och kanske borde Jason ha kämpat lite hårdare för att skydda Ali. Ja, vi vet ju alla vad som hände sedan. Inte mer än ett och ett halvt år senare gjorde Ian allvar av sitt hot.

Han dödade Ali.

17

1 D Ö D O C H B E G R AV E N

E m i l y F i e l d s lutade sig tillbaka i den nötbruna lädersoffan och pillade på det torra skinnet runt tumnageln. Hennes gamla kompisar, Aria Montgomery, Spencer Hastings och Hanna Marin satt bredvid och drack varm choklad ur ­randiga kera­ mikmuggar. De befann sig i T V- rummet hemma hos Spencer.

Där fanns alla de senaste elektroniska prylarna, en 84 tums bildskärm och surroundhögtalare. En stor skål med nachochips stod på soffbordet, men ingen av dem hade rört den.

En kvinna vid namn Marion Graves satt i den rutiga två­ sitssoffan mitt emot dem, med en tillplattad soppåse i knäet.

Tjejerna var klädda i slitna jeans, kashmirtröjor och, i Arias fall, en fransig minikjol över tomatröda leggings, men Marion bar en påfallande exklusiv mörkblå ylleblazer och matchande veckad kjol. Hennes mörkbruna hår glänste och huden luktade fuktkräm med lavendeldoft. »Jaha.« Marion log mot Emily och de andra. »Förra gången vi träffades bad jag er att ta med några speciella saker. Nu föreslår jag att vi lägger dem på bordet här.« Emily bidrog med en rosa läderbörs som hade ett monogram i form av ett E på locket. Aria stoppade ner handen i sin jakpäls­ väska och drog upp en skrynklig, gulaktig teckning. Hanna tog fram en hopvikt, handskriven papperslapp. Och Spencer lade försiktigt ner ett svartvitt fotografi och ett slitet blått armband i tyg. Emilys ögon fylldes av tårar – hon kände igen armbandet direkt. Ali hade gjort ett till var och en av dem sommaren efter Jenna-grejen. Meningen var att armbanden skulle binda dem samman, för att påminna dem om att de aldrig, aldrig fick 18

berätta att det var de som var ansvariga för olyckan som gjorde Jenna Cavanaugh blind. Inte visste de då att sanningen bakom Jenna-grejen var något som Ali höll hemligt för dem, i stället för något som de gemensamt försökte dölja för resten av världen.

Det visade sig nämligen att Jenna i själva verket hade bett Ali att tända fyrverkeripjäserna och sedan skylla på hennes styvbror Toby. Detta var bara en av de många omskakande hemligheter som avslöjades om Ali efter hennes död.

Emily svalde hårt. Den blytunga klump som hade suttit i hennes bröst sedan september började göra sig påmind igen.

Det var nyårsdagen. Skolan skulle börja dagen efter och Emily hoppades att den nya terminen skulle bli lite lugnare än den förra. Praktiskt taget i samma minut som hon och hennes gamla kompisar hade klivit in på Rosewood Day för att börja i elfte klass föregående höst hade nämligen var och en av dem fått ett mystiskt meddelande från någon som kallade sig A .

Först trodde de – ja, hoppades, i Emilys fall – att A var Alison, deras försvunna vän, men sedan hittade några byggjobbare Alis kropp i en grop fylld av cement i Alis gamla trädgård.

Meddelandena hade fortsatt att komma och grävde sig djupare och djupare ner i deras mörkaste hemligheter. Två omtumlan­de månader senare fick de reda på att A var Mona Vanderwaal. I mellanstadiet hade Mona varit en tönt som älskade Fear Factor på T V och spionerade på Emily, Ali och de andra när de sov över hos varandra om fredagskvällarna. Men när väl Ali hade försvunnit hade Mona förvandlat sig till en diva och blivit bästa kompis med Hanna. I höstas hade Mona stulit Alisons dagbok, läst alla hemligheter som Ali hade skrivit om sina vänner och bestämt sig för att förstöra deras liv, precis som de i Monas ögon hade förstört hennes. De hade inte bara mobbat henne, utan även indirekt gett henne en brännskada, eftersom även hon hade träffats av gnistor från fyrverkeriet som gjorde Jenna blind.

Samma natt som Mona föll mot sin död vid stenbrottet – och nästan tog Spencer med sig – hade polisen arresterat Ian 19

Thomas, Alis superhemliga pojkvän, för mordet på A ­ lison.

Rättegången skulle starta i slutet av veckan. Emily och de ­andra skulle bli tvungna att vittna mot honom. Och även om det var tusen gånger läskigare än att till exempel sjunga solo på skolkonserten, var det ändå skönt på något sätt, eftersom rättegången skulle innebära ett slags avslut.

Eftersom höstens händelser var mycket för fyra tonårs­tjejer att hantera hade deras föräldrar skaffat professionell hjälp.

Marion Graves var specialiserad på sorg och den bästa psyko­ terapeuten i hela Philadelphia-trakten. Det här var den tredje söndagen som Emily och hennes kompisar träffade Marion.

Under just det här mötet var det tänkt att tjejerna skulle lära sig att släppa taget om allt det hemska som hade hänt.

Marion slätade till kjolen i knäet medan hon betraktade föremålen som låg på bordet. »De här sakerna påminner er om Alison, eller hur?« Alla nickade. Marion skakade på den svarta soppåsen så att den öppnade sig. »Nu ska ni stoppa ner alltihop. När jag har gått härifrån vill jag att ni gräver ner påsen i Spencers trädgård. Ritualen ska symbolisera att ni lägger Alison till vila.

Och med henne begraver ni all den skadliga negativitet som är förknippad med er vänskap.« Marion pepprade alltid sina tal med new age-floskler som »skadlig negativitet«, »det andliga behovet av avslut« och »att konfrontera sorgeprocessen«. Förra mötet hade de varit tvung­ na att mässa »Alis död är inte mitt fel« om och om igen och dricka stinkande grönt te som skulle rena deras chakra. Marion försökte övertala dem att rabbla mantran till sin egen spegelbild också, i stil med »Ali är död och kommer aldrig tillbaka« och »Ingen försöker göra mig illa«. Emily längtade efter att det skulle få effekt, för hon önskade inget hellre än att livet skulle återgå till det normala. »Okej, ställ er upp nu«, sa Marion och höll fram soppåsen. »Sätt i gång.« De reste sig. Emilys läppar darrade när hon tog upp den rosa 20

portmonnän, som var en present från Ali i sexan. Hon borde kanske ha tagit med sig något annat till reningsceremonin, till exempel ett gammalt skolfoto på Ali, som hon hade miljontals av? Marion fixerade Emily och nickade mot påsen. Med en snyftning släppte Emily ner portmonnän.

Aria plockade upp teckningen som hon själv hade ritat. Det var en skiss av Ali utanför skolan. »Den här ritade jag innan vi ens hade blivit kompisar.« Spencer höll försiktigt i ena änden av armbandet mellan pek­ fingret och tummen, som om det var täckt av snor. »Far-väl«, viskade hon bestämt. Hanna himlade sig när hon släppte ner sin hopvikta papperslapp. Hon brydde sig inte om att förklara vad det var för något.

Emily såg på medan Spencer plockade upp det svartvita fotot.

Det föreställde Ali bredvid en mycket ung Noel Kahn. Båda skrattade. Bilden kändes bekant. Emily tog tag i Spencers arm innan hon hann släppa ner den i påsen. »Var har du fått den därifrån?« »Årsboken, innan de kastade ut mig«, medgav Spencer gene­ rat. »Kommer du ihåg att de gjorde ett collage av en massa bilder på Ali? Den här ramlade ner på golvet.« »Släng den inte«, bad Emily och struntade i Marions stränga blick. »Det är en himla bra bild på henne.« Spencer höjde på ögonbrynen, men lade utan ett ord fotot på mahognybordet bredvid en järnskulptur i form av Eiffel­tornet.

Av alla Alis kompisar var det utan tvekan Emily som hade haft svårast att hantera hennes död. Det var bara det att hon aldrig hade haft en kompis som Ali, varken förr eller senare. Saken blev inte bättre av att Ali hade varit Emilys första kärlek och den allra första tjej som hon någonsin kysst. Om Emily hade fått bestämma hade hon inte begravt minnet av Ali alls. Hon hade gärna haft minnessakerna stående på nattduksbordet för alltid. »Är ni nöjda?« Marion knöt ihop påsen och räckte den till Spencer. »Lova nu att ni gräver ner den här. Det kommer att 21

hjälpa er. Det är säkert. Och jag tycker att ni tjejer ska träffas på tisdag eftermiddag igen, okej? Det är första skolveckan efter jullovet och jag vill att ni ska hålla kontakten och ta hand om varandra. Kan ni göra det för min skull?« Alla nickade dystert. De följde Marion mot ytterdörren. Hon sa hej då och klev in i sin blå Range Rover. Vindrute­torkarna gick i gång för att vispa undan snön på framrutan.

Farfarsklockan i hallen slog hel timme. Spencer stängde dör­ ren och vände sig mot Emily och de andra. Soppåsen dinglade från hennes handled. »Nå?« sa Spencer. »Ska vi gräva ner den?« »Var?« frågade Emily tyst. »Vad sägs om ladan?« föreslog Aria och fingrade på ett hål i sina röda leggings. »Det är väl passande? Det var ju där vi… såg henne sist.« Emily nickade och fick en klump i halsen. »Vad tycker du, Hanna?« »Spelar ingen roll«, mumlade Hanna entonigt, som om hon hellre hade varit någon annanstans.

De drog på sig jackorna och stövlarna och klampade ut i den snöiga trädgården bakom huset. De sa inget på hela vägen.

Trots att de hade kommit varandra nära igen det senaste halv­ året hade de inte setts så mycket efter Ians fängslande. Emily hade försökt arrangera shoppingturer till köpcentret och fika­ pauser på skolans kafé på rasterna, men de andra verkade inte särskilt intresserade. Hon misstänkte att de undvek varandra av samma orsak som de hade glidit isär när Ali försvann – för att det helt enkelt kändes konstigt att vara tillsammans.

Familjen DiLaurentis gamla hus låg till höger. Träden och buskarna som delade av tomterna stod nakna och ett frostigt lager av is täckte Alis veranda. Det fanns fortfarande en liten minnesplats för Ali på trottoaren framför deras hus, med ljus, mjukisdjur, blommor och vattenskadade foton. Men kamera­ teamen och skåpbilarna som hade campat där utanför i en månad när Alis kropp hittades var tack och lov borta. Numera hängde nyhetsjournalisterna vid Rosewoods rådhus i stället, 22

och vid Chester County-fängelset, i hopp om att snappa upp mer information om Ian Thomas.

Huset beboddes nu av Maya St. Germain, Emilys före ­detta tjej. Familjens stadsjeep stod på uppfarten, vilket innebar att de hade flyttat tillbaka – de hade hållit sig borta under hela media­ cirkusen. Emily kände ett styng av smärta när hon tittade på den välkomnande julkransen på ytterdörren och soptunnorna som flödade över av använt julpapper. När de var tillsammans hade hon och Maya diskuterat vad de skulle ge varandra i julklapp. Maya ville ha sådana där feta hörlurar som täcker hela örat och Emily ville ha en iPod shuffle. Att göra slut med Maya hade varit rätt, men det kändes konstigt att vara helt avskuren från hennes liv.

De andra gick före mot bortre änden av trädgården. Emily småsprang för att hinna i kapp och trampade ner i en smutsig ispöl. Till vänster låg Spencers lada, platsen för deras allra sista pyjamasparty. Den gränsade till den täta skogen som sträckte sig ett par kilometer bort. Till höger om ladan fanns gropen i DiLaurentis trädgård, där Alis kropp hade hittats. Några gula polisband hade fallit ner och var nu halvt begravda under snön, men det syntes färska fotspår runt gropen efter folk som fortfarande lockades av mordgåtan.

Hjärtat dunkade hårdare när Emily dristade sig att titta mot gropen. Det var så mörkt. Ögonen fylldes av tårar när hon föreställde sig hur Ian hårdhänt måste ha knuffat ner Ali och lämnat henne att dö. »Det är helt sjukt, eller hur?« sa Aria tyst och såg mot gropen. »Tänk att Ali fanns här hela tiden.« »Det var tur att du fick minnet tillbaka, Spencer«, sa Hanna och rös till i den kalla eftermiddagsvinden. »Annars skulle Ian fortfarande vara fri.« Aria bleknade och såg rädd ut. Emily bet på naglarna. Kvällen då Ian arresterades hade de sagt till polisen att allt de behövde veta om kvällen då Ali försvann stod i hennes dagbok. Det allra sista inlägget handlade om att hon tänkte träffa Ian, hennes 23

hemliga pojkvän, samma dag som kompisarna skulle sova över.

Ali hade gett Ian ett ultimatum – om han inte gjorde slut med Spencers syster Melissa skulle Ali berätta för hela världen att de var kära.

Men det som slutligen övertygade polisen var Spencers förträngda minne från kvällen. För ett tag sedan hade hon plötsligt kommit ihåg att Ali hade träffat en viss person – Ian – efter att hon och Spencer hade grälat. Det var det sista de såg av Ali, någonsin, och alla kunde föreställa sig vad som hade hänt efter det.

Emily skulle aldrig glömma hur Ian hade snubblat in i rätts­ salen under häktningsförhandlingen och hävdat att han var oskyldig till mordet. När domaren hade skickat tillbaka Ian till fängelset utan möjlighet att bli frisläppt mot borgen och vakterna hade lett honom ut ur rummet hade han gett dem en ljungande, bitter blick. Ni har valt fel person att mucka med, tycktes blicken säga. Det var uppenbart att han lade skulden på dem.

Emily kved till och Spencer såg strängt på henne. »Sluta. Det är inte meningen att vi ska hålla på att tänka på Ian… eller nåt av allt det där.« Hon stannade vid tomtgränsen och drog sin blåvita mössa med öronlappar längre ner över pannan. »Är det här en bra plats?« Emily blåste på sina fingrar medan de andra nickade stumt.

Spencer började gräva upp drösar av halvfrusen jord med spaden som hon hade tagit från garaget. När hålet var till­ räckligt djupt släppte Spencer ner påsen. Det lät plopp i snön.

Tillsammans öste de jord och snö över påsen. »Jaha«, sa Spencer och lutade sig mot spaden. »Ska vi säga nåt?« De såg på varandra. »Hej då, Ali«, sa Emily till slut och ­ögonen svämmade över av tårar för miljonte gången den månaden.

Aria sneglade på henne och log sedan. »Hej då, Ali«, ekade 24

hon. Så såg hon på Hanna, som ryckte på axlarna innan hon sa: »Hej då, Ali.« När Aria tog hennes hand mådde Emily… bättre. Knuten i magen löstes upp och nacken slappnade av. Plötsligt kände hon hur gott det luktade i trädgården. Hon tänkte att Ali – den söta, underbara Ali från hennes minnen – var med dem och talade om för dem att allt skulle bli bra.

Hon tittade på de andra. Alla hade vaga leenden på läpparna, som om de också kände något speciellt. Marion hade kanske rätt. Det fanns kanske en poäng med en sådan här r­ itual. Det var dags att lägga den förfärliga hösten bakom sig. Alis mördare hade blivit fast och mardrömmen var över. Det enda vettiga var att blicka framåt, mot en lugnare, lyckligare tid.

Solen sjönk ner bakom träden så att himlen och snö­byarna förvandlades till mjölkig lavendel. Familjen Hastings väder­ kvarn roterade långsamt i vinden och några ekorrar började slåss vid en hög tall. Om en av ekorrarna klättrar upp i trädet så är det över på riktigt, sa Emily till sig själv. Det var en skrockfull lek hon hade hållit på med i åratal. I samma ögonblick klängde en ekorre vigt uppför tallen, hela vägen upp till toppen.

25

2 E N E N DA S TO R FA M I L J

E n halvtimme efter mötet hos Spencer sprang Hanna Marin in i sitt hus, klappade i förbifarten dvärgpinschern Dot och slängde ormskinnsväskan på soffan i vardagsrummet. »Förlåt att jag är sen«, ropade hon.

Det luktade tomatsås och vitlöksbröd från köket och Hannas pappa, hans fästmö Isabel och Isabels dotter, Kate, satt redan runt matbordet i matsalen. Stora skålar med pasta och sallad stod mitt på bordet och framför Hannas tomma stol väntade en tallrik, en servett och ett högt glas med Perrier. När Isabel hade anlänt på juldagen – praktiskt taget i samma sekund som Hannas mamma klev på planet till sitt nya hem i Singapore – beslöt hon att söndagsmiddagarna skulle serveras i matsalen, för att markera att det var en speciell familje­begivenhet.

Hanna damp ner på sin stol och försökte strunta i de a­ ndras blickar. Fadern gav henne ett hoppfullt leende och Isabel gjor­ de en min som indikerade att hon antingen försökte hålla inne en fis eller var besviken på att Hanna var sen till middagen.

Kate, å andra sidan, höll beklagande huvudet på sned. Och Hanna bara visste vem av dem som skulle säga något först.

Kate slätade till sitt irriterande raka, kastanjebruna hår och spärrade upp ögonen. »Har du träffat din sorgeterapeut?« Ding, dong! »Mm.« Hanna tog en stor klunk Perrier. »Hur gick det?« frågade Kate med sin bästa Oprah-röst. »Hjälpte det?« Hanna fnös högdraget. Ärligt talat tyckte hon att träffar­ na med Marion var rena skämtet. Hennes kompisar klarade 26

kanske av att hantera Alis död, men Hanna kämpade inte bara med en kompis död, utan två. Hanna blev påmind om Mona praktiskt taget varenda minut av dagen. Som när hon rastade Dot i hans rutiga hundjacka från Burberry, som Mona hade köpt till honom som födelsedagspresent förra året. När hon klev in i klädkammaren och fick syn på den silvriga Jill Stuart-kjolen som hon hade lånat av Mona men aldrig läm­ nat tillbaka. När hon tittade sig i spegeln och försökte rabbla Marions fåniga mantra, men i stället fick syn på örhängena i form av droppar, som hon och Mona hade stulit från Banana Republic ett år tidigare. Men hon såg något annat också – det bleka, Z- formade ärret på hakan som hon hade fått när Mona körde på henne med sin jeep efter att Hanna hade listat ut att Mona var A .

Hon hatade att hennes kommande styvsyster kände till var­ enda detalj av höstens händelser, särskilt att Hannas bästa kom­ pis hade försökt köra ihjäl henne. Fast det visste å andra ­sidan hela Rosewood. Det hade ventilerats i varenda lokaltidning sedan dess. Efteråt hade hela Pennsylvania drabbats av A- feber.

Ungdomar runt om i delstaten rapporterade om mängder av SMS från någon som kallade sig A . Fast SMS: en kom i regel från någon gammal pojkvän eller svartsjuk klasskompis. Hanna hade till och med fått egna fejkade A-SMS , men det rörde sig bara om spam – Jag känner till alla dina fula hemligheter. Och du, vill du köpa tre ringsignaler för en dollar? Löjligt.

Kates blick lämnade inte Hanna. Kanske väntade hon på att Hanna skulle öppna sig. Hanna plockade kvickt upp ett vitlöks­ bröd och tog en så stor tugga att hon inte kunde prata. Ända sedan Kate och Isabel hade tagit hennes hus i besittning hade Hanna antingen suttit på sitt rum, tröstshoppat i köpcentret eller gömt sig hemma hos sin kille, Lucas. Det hade visserligen varit lite skakigt mellan dem innan Mona dog, men sedan dess hade Lucas varit osannolikt stöttande. Nu var de oskiljbara.

Hanna föredrog att vara någon annanstans än hemma, efter­som fadern hela tiden hittade på små uppgifter åt henne 27