9789177017745

L ou i s e P e n n y En ljusets lek

Louise Penny

En ljusets lek

Översättning av Charlotte Hjukström

6

Ett Å h , nej nej nej, tänkte Clara Morrow medan hon gick fram mot de stängda dörrarna.

Hon såg skuggor, silhuetter, röra sig fram och tillbaka likt vålnader på andra sidan om det frostade glaset. Komma och gå. Förvridna, men ändå mänskliga. Ännu låg den döde och kved.

De orden hade malt i hennes tankar hela dagen, kommit och gått. Någon halvt ihågkommen dikt. Orden flöt upp till ytan och sjönk ner igen. Resten av dikten blev kvar utom räckhåll.

Hur var det nu?

Det kändes som om det var viktigt. Åh, nej nej nej.

Det såg nästan ut som om de suddiga figurerna i andra änden av korridoren bestod av vatten, eller rök. Konkreta, men ändå ogripbara. Flyktiga. På flykt.

Där hon själv skulle vilja vara.

Nu var hon framme. Detta var resans mål. Inte bara målet för dagens resa som hon och hennes man Peter hade gjort från sin lilla by i Québec till Montréals museum för modern konst, en plats som de kände mycket väl. En plats där de kände sig hemma. Hur ofta hade de inte varit där för att låta sig hänföras av en ny konstutställning? För att stötta en vän, en konstnärs­ kollega? Eller bara för att sitta tysta i de vackra lokalerna en vanlig vardag när resten av staden var på jobbet?

Konst var deras yrke. Men det var mer än så. Det måste det vara. Varför skulle de annars stå ut med alla dessa år av ensamhet? Av misslyckanden? Av tystnad från en oförstående, rentav förbryllad konstvärld?

Peter och hon hade jobbat på, dag efter dag, i sina små 7

ateljéer i sin lilla by och levt sina små liv. Och varit lyckliga.

Men ändå längtat efter någonting mer.

Clara tog ytterligare några steg genom den långa, långa, vita marmorkorridoren.

Det var det här som var »någonting mer«. Det som väntade på andra sidan dörrarna. Äntligen. Det var det här hon hade slitit för, det var hit hon hade varit på väg i hela sitt liv.

Hennes tidigaste barndomsdröm, liksom hennes senaste dröm innan hon vaknade i morse nästan femtio år senare, väntade i motsatta änden av den hårda, vita gången.

Båda två hade väntat sig att Peter skulle bli först med att passera genom de dörrarna. Han var en långt mer etablerad konstnär, med sina utsökta studier av livet i närbild. Så detal­ jerade och så nära att en del av den naturliga världen framstod som förvanskad och abstrakt. Oigenkännlig. Peter tog det naturliga och fick det att se onaturligt ut.

Och folk älskade det. Gudskelov. Även om fattigdomen ald­ rig var långt borta från deras lilla hem i Three Pines, kunde de alltid ställa mat på bordet och hålla den värsta nöden från dörren tack vare Peter och hans målningar.

Nu gick han en bit framför Clara med ett leende i sitt stiliga ansikte. Hon visste att folk som träffade dem för första gången sällan förstod att hon var hans fru. De brukade utgå ifrån att hans maka var någon av de slanka karriärkvinnorna med ett glas vitt vin i den välmanikyrerade handen. Så fungerade ju det naturliga urvalet. Lika barn leka bäst.

Det kunde inte vara möjligt att den framgångsrike konstnären med de grånande tinningarna och de ädla anletsdragen hade valt kvinnan med ölglaset i boxarnävarna. Och matresterna i det risiga håret. Och ateljén som var full med skulpturer gjorda av gamla traktordelar och målningar av bevingade kålhuvuden.

Nej. Peter Morrow kunde inte ha valt henne. Det vore mot naturen.

Och ändå hade han gjort det.

Och hon hade valt honom.

8

Den tanken skulle ha fått Clara att le, om hon inte hade varit ganska säker på att hon när som helst skulle börja kräkas. Åh, nej nej nej, tänkte hon på nytt när hon såg Peter mar­ schera med bestämda steg mot de stängda dörrarna och konst­ vålnaderna som väntade på att få avkunna sin dom. Över henne.

Clara kände hur händerna domnade och blev iskalla medan hon långsamt drevs framåt av en obetvinglig kraft, en osalig blandning av upphetsning och fasa. Hon ville rusa bort till dörrarna, slita upp dem på vid gavel och skrika: »Här är jag!« Men ännu hellre ville hon vända om, rymma, springa och gömma sig.

Stappla tillbaka genom den långa, långa, ljusfyllda, konst­ fyllda, marmorfyllda korridoren. Erkänna att hon hade gjort ett misstag. Svarat fel på frågan om hon skulle vilja ha en separatutställning. På Musée d’Art Contemporain. När de frågade om hon skulle vilja få sitt livs dröm uppfylld.

Hon hade svarat fel. Hon hade sagt ja. Och då gick det så här.

Någon hade ljugit. Eller inte berättat hela sanningen. I hennes dröm, i hennes enda dröm, som hon hade drömt ända sedan barndomen, skulle hon öppna sin egen separatutställning här, på M AC . Hon kom gående genom den här korridoren. Lugn och samlad. Smal och vacker. Spirituell och populär.

Och världen väntade med öppna armar.

Ingen skräck. Inget illamående. På andra sidan om det frostade glaset väntade inga monster på att få sluka henne.

Dissekera henne. Krympa ner henne och hennes skapelser.

Någon hade ljugit. Någon hade inte nämnt att det kunde vara någonting annat än öppna armar som väntade.

Fiasko. Åh, nej nej nej, tänkte Clara. Ännu låg den döde och kved.

Hur fortsatte dikten? Varför kunde hon inte komma ihåg den?

Nu när det bara var några meter kvar av hennes resa ville hon ingenting hellre än att fly därifrån, springa hem till Three Pines. Öppna trägrinden. Rusa uppför trädgårdsgången mellan 9

de blommande äppelträden. Stänga ytterdörren om sig med en smäll. Luta sig mot den. Låsa den. Pressa kroppen mot den, och stänga världen ute.

Nu, alltför sent, förstod hon vem som hade ljugit för henne.

Hon själv.

Claras hjärta bultade mot revbenen som om det var inspärrat och vettskrämt och ville fly till varje pris. Hon upptäckte att hon höll andan och undrade hur länge hon hade gjort det. Som kompensation började hon andas mycket snabbt.

Peter sa någonting men hans röst lät dämpad, som om han var långt borta. Hon överröstade honom med vrålen inuti huvudet och bultandet i bröstkorgen.

Och oväsendet som byggdes upp bakom dörrarna. Efter hand som de kom närmare. »Det här ska bli roligt«, sa Peter med ett uppmuntrande leende.

Clara öppnade handen och släppte taget om handväskan.

Den föll till golvet med en svag duns, eftersom den var tom så när som på en halstablett och den lilla penseln från den allra första färglådan hon hade fått av sin mormor.

Clara sjönk ner på alla fyra och låtsades samla upp osynliga föremål och stoppa ner dem i väskan. Hon böjde ner huvudet, kippade efter andan och undrade om hon var på väg att svimma. »Andas in«, hörde hon. »Andas ut.« Clara stirrade på handväskan som låg på det glänsande mar­ morgolvet och sedan på mannen som hukade sig ner framför henne.

Det var inte Peter.

I stället såg hon sin vän och granne från Three Pines, Olivier Brulé. Han knäböjde bredvid henne och hans vänliga ögon var som livbojar för en drunknande kvinna. Hon släppte dem inte med blicken. »Andas in«, viskade han med lugn röst. Det här var deras egen, privata kris. Deras egen privata räddningsaktion.

Hon drog in ett djupt andetag.

10

»Jag tror inte att jag klarar det här.« Clara böjde sig framåt och kände sig svag. Hon tyckte att väggarna kom närmare och såg Peters svarta, blanka skinnskor på golvet längre fram. Där han äntligen hade stannat. Han saknade henne inte genast.

Märkte inte att hans fru låg på knä på golvet. »Jag vet«, viskade Olivier. »Men jag känner dig. Du ska igenom de där dörrarna, oavsett om du ska krypa eller gå.« Han nickade i riktning mot korridorens bortre ände utan att bryta ögonkontakten. »Så du kan lika gärna resa dig upp och gå sista biten.« »Men än är det inte för sent.« Clara granskade hans ansikte.

Det silkesblonda håret och rynkorna som bara syntes på mycket nära håll. Fler rynkor än en trettioåttaårig man borde ha. »Jag kan fortfarande gå härifrån. Åka hem igen.« Oliviers blida ansikte försvann och i stället såg hon en minnes­bild av sin trädgård, så som hon hade sett den på morgonen innan dimman skingrades av solen. Tjockt med dagg under gummistövlarna. Doften av tidiga rosor och sena pioner i den fuktiga luften. Hon hade suttit på träbänken i deras trädgård med morgonkaffet i handen och tänkt på dagen som låg framför dem.

Men inte en enda gång hade hon föreställt sig att hon skulle rasa ihop på golvet. Panikslagen. Och bara önska sig därifrån.

Hem till trädgården.

Men Olivier hade ju rätt. Hon skulle inte åka hem. Inte än. Åh, nej nej nej. Hon var tvungen att ta sig igenom de där dörrarna. Det var den enda möjliga vägen hem. »Och andas ut«, viskade Olivier med ett leende.

Clara skrattade och andades ut. »Du borde bli barnmorska.« »Vad sysslar ni med där nere på golvet?« frågade Gabri när han fick se sin partner bredvid Clara. »Jag vet nog vad Olivier brukar göra i den ställningen, och jag hoppas att det inte är det.« Han vände sig till Peter. »Fast det skulle kunna förklara vad hon skrattade åt.« 11

»Är du redo?« Olivier räckte handväskan till Clara, och sedan reste de sig upp.

Gabri, som aldrig var långt borta från Olivier, gav Clara en björnkram. »Hur mår du?« Gabri var stor och tjock, även om han själv föredrog att kalla sig för »kraftigt byggd«, och hans ansikte var fritt från bekymmersrynkor till skillnad från partnerns. »Jag mår bra«, sa Clara. »Bra som i bajs rent allmänt?« undrade Gabri. »Exakt.« »Härligt. Samma här. Och det gäller säkert majoriteten av dem där ute också.« Gabri gjorde en gest mot dörrarna. »Men till skillnad från dig är det ingen av dem som just ska inviga sin egen utställning. Det är du som är den berömda konstnären här, och du både mår bra och är bra.« »Kommer du?« frågade Peter med ett leende och vinkade åt Clara.

Med stor tvekan tog hon Peters hand och gick vid hans sida genom korridoren. Deras fotsteg ekade mot golvet men kunde inte helt dölja det uppsluppna sorlet på andra sidan.

De skrattar, tänkte Clara. De skrattar åt mina konstverk.

Och i samma ögonblick kom hon ihåg resten av dikten och hur den slutade. Åh, nej nej nej, tänkte Clara. Ännu låg den döde och kved.

Jag var alltför långt ut hela livet och vinkade inte, men drunknade.

Armand Gamache hörde larmet från lekande barn långt borta.

Han visste varifrån ljudet kom. Från parken på andra sidan gatan, fastän han inte kunde se barnen genom lönnarnas för­ sommargröna lövverk. Ibland brukade han sitta där och låtsas att skriken och skratten kom från hans egna barnbarn, Florence och Zora. Han föreställde sig att hans son Daniel och Roslyn också var i parken och såg efter sina barn. Och att de snart skulle komma gående, hand i hand, över den fridfulla gatan 12

mitt i den stora staden för att äta middag. Eller också skulle han själv och Reine-Marie ansluta sig till dem, och kasta boll eller leka med kastanjer.

Han tyckte om att låtsas att de inte var hundratals mil där­ ifrån i Paris.

Men för det mesta brukade han bara lyssna till tjuten och ropen och skratten från kvarterets barn. Och då log han. Och slappnade av.

Gamache tog sitt ölglas och lät senaste numret av L’Observa­ teur sjunka ner i knäet. Hans fru Reine-Marie satt mitt emot honom på deras balkong. Även hon hade en kall öl framför sig denna oväntat varma dag i mitten av juni. Men hennes exemplar av La Presse låg hopvikt på bordet och hon stirrade rakt ut i luften. »Vad tänker du på?« frågade han. »Ingenting särskilt.« Han såg på henne under tystnad en stund. Nu var hennes hår alldeles grått, men det var hans också. Hon hade färgat det kastanjebrunt i många år men slutat med det helt nyligen.

Det gladde honom. I likhet med honom var hon i femtiofem­ årsåldern. Och det var så här ett par i den åldern såg ut. Om de hade tur.

Inte som några fotomodeller. Det kunde man aldrig tro om dem. Armand Gamache var inte överviktig, men kunde nog kallas bastant. Om en främling skulle komma på besök skulle han nog gissa att monsieur Gamache var en stillsam akademi­ ker, kanske professor i historia eller litteratur vid universitetet i Montréal. Men även det alternativet skulle visa sig vara fel.

Det var böcker överallt i deras stora lägenhet. Historie­ skildringar, biografier, romaner, fackböcker om quebekiska antikviteter, lyrik. Prydligt insorterade i bokhyllorna. På nästan varje bord låg det minst en bok, och ofta flera tidskrifter. Och helgens tidningar låg utspridda över soffbordet framför den öppna spisen i vardagsrummet.

Om besökaren var någorlunda observant och fortsatte längre 13

in i lägenheten där Gamache hade sitt arbetsrum, skulle han kunna se vilken historia böckerna i det rummet berättade.

Och då skulle han snart inse att det inte var någon pensio­ nerad professor i fransk litteratur som bodde här. I de bokhyl­ lorna trängdes skildringar av rättsfall, läkarböcker, läroböcker i kriminalteknik och tjocka luntor om fransk och anglosaxisk rättsskipning med böcker om fingeravtryck, DNA -teknik, vävnadsskador och vapen.

Mord. Det var vad han sysslade med i sitt arbetsrum.

Men även där, bland alla skildringar av våld och död, fanns det plats för lyrik och filosofi.

När Gamache satt på balkongen och iakttog Reine-Marie slogs han återigen av förvissningen om att han hade gift upp sig. Inte socialt sett. Inte utbildningsmässigt. Men han kunde aldrig skaka av sig misstanken att han hade haft en enorm tur.

Armand Gamache visste att han hade haft tur många gånger i sitt liv, men storvinsten var nog ändå att han hade älskat samma kvinna i trettiofem år. Eller också var det ännu större tur att hon hade älskat honom tillbaka.

Nu såg hon på honom med sina blå ögon. »Jo, jag tänkte faktiskt på Claras vernissage.« »Jaså?« »Vi borde nog ge oss av snart.« »Sant.« Han tittade på klockan. Den var fem över fem. Invig­ ningen av Clara Morrows separatutställning började klockan fem på museet och höll på till klockan sju. »Så fort David har kommit.« Deras svärson var en halvtimme försenad, och Gamache kastade en blick in i lägenheten. Där kunde han med möda ur­ skilja sin dotter Annie som satt och läste i vardagsrummet, och mitt emot henne satt hans närmaste man, Jean Guy Beauvoir, och masserade Henris formidabla öron. Schäfern skulle kunna sitta så hela dagen med ett fåraktigt leende i sitt unga ansikte.

Jean Guy och Annie låtsades inte om varandra. Det fick Gamache att le för sig själv. Det var åtminstone bättre än att 14

de slungade förolämpningar, eller ännu värre saker, tvärs över rummet. »Men du kanske vill gå?« undrade Armand. »Vi kan ju ringa David på hans mobil och säga att vi träffas där i stället.« »Vi kan väl ge honom några minuter till.« Gamache nickade och tog upp tidningen igen. Sedan sänkte han den långsamt. »Är det någonting annat?« Reine-Marie tvekade, men sedan log hon. »Jag undrade bara hur du känner inför att gå på den här vernissagen. Och om det är så att du försöker skjuta upp det.« Armand höjde förvånat på ögonbrynen.

Jean Guy Beauvoir gnuggade Henris öron och stirrade på den unga kvinnan som satt mitt emot honom. Han hade känt henne i femton år, ända sedan han var ny och grön på mordroteln och hon var en besvärlig, klumpig, kaxig tonåring.

Han gillade inte ungdomar. Framför allt inte kaxiga ton­ åringar. Men han försökte lära sig att tycka om Annie Gamache, om så bara för att hon var chefens dotter.

Han försökte och försökte och försökte. Och till slut… …lyckades han.

Och nu var han snart fyrtio och hon var snart trettio. Advo­ kat. Gift. Fortfarande besvärlig och klumpig och kaxig. Men han hade ansträngt sig så mycket för att lära sig tycka om henne att han hade börjat bortse från det. Han hade sett henne skratta med genuin munterhet, sett henne lyssna till extremt tråkiga personer som om de var djupt fascinerande. Hon såg ut som om hon var uppriktigt glad att se dem. Som om de betydde någonting. Han hade sett henne dansa med vevande armar och kasta huvudet bakåt. Med lysande ögon.

Och han hade hållit henne i handen. En enda gång.

Det var på sjukhuset. Han hade tagit sig upp från det stora djupet. Kämpat sig igenom smärtan och mörkret, tillbaka till en främmande men varsam beröring. Han visste att handen 15

inte tillhörde hans fru Enid. Det rovfågelsgreppet skulle han inte ha velat komma tillbaka till.

Men den här handen var stor, och trygg, och varm. Och den hälsade honom välkommen tillbaka.

Han hade öppnat ögonen och fått syn på Annie Gamache, som betraktade honom med oro. Vad gjorde hon där, undrade han. Och sedan förstod han.

Hon hade ingen annanstans att ta vägen. Ingen annan sjuk­ hussäng att sitta vid.

För hennes far var död. Skjuten av en brottsling i en nedlagd fabrik. Beauvoir hade sett när det hände. Sett när Gamache blev träffad. Sett hur han lyftes upp i luften och kastades ner i betonggolvet.

Och blev liggande.

Och nu satt Annie Gamache på sjukhuset och höll honom i handen, för den hand hon egentligen ville hålla i fanns inte längre.

Jean Guy Beauvoir hade tvingat sig att pressa upp ögonen och sett hur ledsen Annie Gamache såg ut. Och det fick hans hjärta att brista. Sedan fick han se någonting annat.

Glädje.

Ingen annan hade någonsin sett på honom på det sättet. Med öppen och gränslös glädje.

Men så hade Annie sett på honom när han öppnade ögonen.

Han hade försökt säga något, dock utan att lyckas. Men hon hade gissat vad det var han ville få fram.

Då hade hon lutat sig fram och viskat i hans öra, och han kunde känna hennes doft. Ren och svagt citrusfrisk. Inte som Enids klängiga, fylliga parfym. Annie doftade som en citron­ lund på sommaren. »Pappa lever.« Då hade han gjort någonting som han skämdes för. Många pinsamheter väntade honom på sjukhuset, från bäcken och blöjor till helkroppstvätt. Men ingenting kändes mer personligt, 16

mer intimt, mer avslöjande än det som hans trasiga kropp tog sig till just då.

Han grät.

Och Annie såg det. Och fastän det nu var många månader sedan hade hon aldrig nämnt det med ett ord.

Till Henris bestörtning slutade Jean Guy gnida hans öron och lade i stället ena handen på den andra, en gest som numera hade blivit en vana.

Det var så det hade känts. Annies hand i hans.

Närmare än så skulle han aldrig komma chefens gifta dotter. »Din man är sen«, sa Jean Guy och hörde hur anklagande det lät. Som en provokation.

Sakta, sakta sänkte Annie tidningen och blängde på honom. »Och vad vill du ha sagt med det?« Vad ville han ha sagt med det? »Vi kommer för sent till vernissagen på grund av honom.« »Åk då. Struntar väl jag i.« Han hade laddat revolvern, satt den mot huvudet och bön­ fallit Annie att trycka av. Och nu kände han hur orden träffade.

Skar in i huvudet, djupt, och exploderade.

Struntar väl jag i.

På ett sätt kändes det nästan som en lindring, slog det ho­ nom. Smärtan hade en bedövande effekt. Om han tvingade henne att göra honom tillräckligt illa kanske han kunde slippa känna någonting över huvud taget. »Men det var tråkigt, det där med Enid«, sa hon med lite mjukare röst och böjde sig fram. »Jag hörde att ni hade sepa­ rerat.« »Ja, sånt händer. Det borde väl du veta, som är advokat.« Hon såg på honom med den där forskande blicken som hennes far också hade. Sedan nickade hon. »Sånt händer.« Hon fortsatte i samma dämpade ton: »Kanske särskilt när man har gått igenom någonting som får en att börja fundera över livet. Vill du prata om det?« Prata om Enid med Annie? Allt det småsinta, tarvliga 17

käbblet, gliringarna och nålsticken, ärren och såren. Tanken var motbjudande och det syntes antagligen på honom. Annie backade och rodnade som om hon hade fått en örfil. »Glöm det«, sa hon kort och lyfte upp tidningen framför ansiktet igen.

Han letade efter någonting att säga, en liten bro, en pir som kunde nå fram till henne igen. Minuterna gick och blev längre och längre. »Den här vernissagen«, flög det ur honom till slut. Det var det första som ploppade upp i hans tomma skalle, som när man skakar en magisk biljardboll och får fram ett kort budskap. I det här fallet »vernissagen«.

Tidningen sjönk och Annies stenansikte blev synligt. »Folket från Three Pines kommer att vara där.« Hon rörde fortfarande inte en min. »Den där byn i Eastern Townships«, sa han med en otydlig gest mot fönstret. »Söder om Montréal.« »Jag vet var Eastern Townships ligger«, svarade hon. »Det är ju Clara Morrows utställning, men jag är säker på att de kommer allihop.« Hon höjde tidningen igen. Den kanadensiska dollarn var stark, läste han från andra sidan rummet. Tjälskador på vägar­ na ännu inte reparerade, läste han. Korruption inom stats­ förvaltningen ska utredas, läste han.

Ingenting nytt under solen. »En av dem hatar din far.« Tidningen sjönk långsamt ner. »Vad menar du?« »Ja, alltså…« När han såg hennes ansiktsuttryck förstod han att han kanske hade gått lite för långt. »Inte för att någon skulle vilja skada honom eller så.« »Pappa har berättat om Three Pines och människorna där, men det har han aldrig nämnt.« Nu var hon orolig och han önskade att han inte hade sagt något, men det hade i alla fall fungerat. Hon pratade med honom igen. Hennes far utgjorde bron mellan dem.

18

Annie lät tidningen falla ner på bordet och såg på sina föräld­ rar som satt ute på balkongen och pratade lågt med varandra.

Plötsligt liknade hon den tonåring hon hade varit första gången de träffades. Någon skönhetsdrottning skulle hon aldrig bli, det var tydligt redan då. Annie var inte gracil eller finlemmad. Hon var sportig snarare än elegant. Hon klädde sig med omsorg, men kläderna skulle vara bekväma.

Egensinnig, viljestark, vältränad. Han kunde slå henne i armbrytning, det visste han eftersom han hade gjort det flera gånger, men inte utan ansträngning.

Med Enid hade han inte ens försökt. Och hon skulle aldrig komma med ett sådant förslag.

Annie Gamache hade inte bara kommit med förslaget, utan också förväntat sig att hon skulle vinna.

Och när hon inte gjorde det hade hon skrattat.

Det fanns kvinnor som var vackra, däribland Enid, men Annie Gamache var levande.

Alltför sent hade Jean Guy Beauvoir lärt sig att uppskatta hur viktigt det var, hur otroligt tilldragande det var, hur ytterst ovanligt det var att en människa verkligen var levande.

Annie såg på Beauvoir igen. »Varför skulle någon av dem hata pappa?« Beauvoir sänkte rösten. »Jo, så här var det…« Annie lutade sig framåt. De satt ett par meter ifrån varandra och Beauvoir anade nätt och jämnt hennes doft. Han fick lägga band på sig för att inte ta hennes hand. »Det var en som blev mördad i byn där Clara bor, Three Pines…« »Ja, det har pappa berättat om. Det verkar vara lite av en lokal specialitet.« Beauvoir kunde inte låta bli att skratta. »Där det är mycket ljus, finns starka skuggor.« Annies häpna min fick Beauvoir att börja skratta igen. »Låt mig gissa«, sa hon. »Det där har du inte hittat på själv.« »Det stämmer«, sa Beauvoir och log. »Det var någon tysk 19

som sa det. Och sedan hörde jag det av din far.« »Mer än en gång?« »Tillräckligt ofta för att jag ska vakna mitt i nätterna av att jag skriker ut det.« Annie log. »Jag vet hur det är. I skolan var jag ensam om att citera Leigh Hunt.« Rösten ändrades en aning när hon hämtade orden ur minnet: »Men det bästa han visste var ett glatt ansikte.« Gamache log när han hörde skratten från vardagsrummet.

Han nickade åt deras håll. »Kan det vara möjligt att de håller på att sluta fred, tror du?« »Antingen det eller också är det ett järtecken inför jordens undergång«, sa Reine-Marie. »Om fyra ryttare kommer galop­ perande ut ur parken får du klara dig själv, så du vet.« »Det är skönt att höra honom skratta«, sa Gamache.

Efter separationen från Enid hade Jean Guy blivit mer re­ serverad. Till och med kylig. Han hade väl aldrig varit någon sprudlande glad typ, men numera var Beauvoir mer tystlåten än någonsin, som om muren omkring honom hade vuxit sig högre och tjockare. Och den smala vindbryggan var upphissad.

Armand Gamache visste att det aldrig var någon bra idé att bygga murar. Folk trodde att de skapade säkerhet, när det i själ­ va verket var fångenskap. Och få varelser frodades i fångenskap. »Det kommer att ta tid«, sa Reine-Marie. »Avec le temps«, instämde Armand. Men inom sig var han inte så säker. Han visste att tiden kunde läka sår. Men den kunde också göra ont värre. En skogsbrand med gott om tid att sprida sig skulle sluka allt.

Gamache kastade en sista blick på de två yngre personerna innan han återupptog samtalet med Reine-Marie. »Tror du verkligen att jag inte vill gå på vernissagen?« frå­ gade han.

Hon tänkte efter. »Jag är inte helt säker. Men vi kan väl åt­ minstone enas om att du inte verkar ha bråttom att komma dit.« Gamache nickade och funderade ett ögonblick. »Jag vet ju 20

att alla kommer att vara där. Det kanske kan bli lite pinsamt.« »En av dem grep du för ett mord han inte hade begått«, påminde Reine-Marie. Det var inte någon anklagelse. Orden uttalades i mild och vänlig ton, som om hon ville locka fram sin makes sanna känslor. Känslor som han kanske inte ens visste om att han hade. »Ja, det kanske räknas som en blamage i sällskapslivet?« sa han med ett leende. »Till och med lite värre än en blamage i sällskapslivet, skulle jag tro«, skrattade hon. Det var en lättnad att se ett tecken på genuin humor i hans ansikte. Ett ansikte som dessutom var slätrakat numera. Ingen mustasch längre. Inget gråsprängt skägg. Bara Armand. Han såg på henne med sina mörkbruna ögon. Och när hon såg honom i ögonen tänkte hon nästan inte på ärret ovanför vänster tinning.

Efter en stund bleknade leendet bort och han tog ett djupt andetag, samtidigt som han nickade på nytt. »Jag utsatte honom för någonting fruktansvärt«, sa han. »Du gjorde det inte med avsikt, Armand.« »Visserligen, men det gjorde inte fängelsetiden lättare för honom.« Gamache försjönk i tankar när han släppte sin frus blida ansikte med blicken och såg ut över träden i parken. En liten bit natur. Han längtade så starkt efter naturen, eftersom han ägnade hela dagarna åt att bekämpa det onaturliga. Ond bråd död. Människor som tog andra människors liv. Ofta på grymma, fasansfulla sätt. Armand Gamache var chef för mord­ roteln vid den berömda polismyndigheten Sûreté du Québec.

Han var mycket duktig på sitt jobb.

Men han var inte perfekt.

Han hade gripit Olivier Brulé för ett mord som Olivier inte hade begått. »Vad var det som hände, då?« frågade Annie. »Det mesta vet du säkert redan. Alla tidningarna skrev ju om det.« 21

»Ja, jag läste artiklarna, och så har jag ju pratat med pappa.

Men han har aldrig nämnt att någon av de inblandade skulle kunna hata honom än i dag.« »Jo, som du kanske minns, så hände det för nästan ett år sedan«, sa Jean Guy. »En man hittades död på bistron i Three Pines. Vi undersökte saken och bevisen verkade förkrossande tunga. Vi hittade fingeravtryck, mordvapnet, stöldgods från mannens stuga i skogen. Alltihop var gömt på bistron. Vi grep Olivier. Han ställdes inför rätta och dömdes.« »Trodde du att han var skyldig?« Beauvoir nickade. »Helt övertygad. Det var inte bara din far som trodde det.« »Hur kom det sig att ni ändrade er, då? Var det någon annan som erkände?« »Nej. För några månader sedan, efter tillslaget mot fabriken, så var din far i Québec City för att återhämta sig, som du minns?« Annie nickade. »Under den tiden började han anfäktas av tvivel, så han bad mig att åka tillbaka till Three Pines och forska i saken.« »Och det gjorde du.« Jean Guy nickade. Självklart hade han åkt tillbaka. Han gjor­ de allt som kommissarien bad honom om. Trots att han själv inte hyste några tvivel. Han ansåg att rätt man satt i fängelse.

Men han hade forskat i saken, och det han kom fram till hade skakat honom i grunden.

Den verkliga mördaren. Och det verkliga mordmotivet. »Men du har ju varit tillbaka i Three Pines efter det att Olivier greps«, sa Reine-Marie. »Det blir inte första gången ni träffas.« Även hon hade besökt Three Pines och lärt känna Clara och Peter och de andra, men nu hade hon inte träffat dem på länge.

Inte sedan allt det där hände. »Det är sant«, sa Gamache. »Jean Guy och jag körde hem Olivier när han släpptes.« 22

»Jag undrar hur det kändes i honom den gången.« Gamache var tyst. Han såg framför sig hur snödrivorna glittrade i solen. Genom de frostiga fönsterrutorna kunde han se byborna som hade samlats på bistron. Inne i värmen och tryggheten. Muntert sprakande brasor. Sejdlar med öl och stora koppar med café au lait. Skratt.

Och Olivier, som hade stannat upp. En halvmeter från den stängda dörren. Och bara stod och stirrade på den.

Jean Guy ville gå fram och öppna dörren, men Gamache hade lagt en behandskad hand på hans arm. Och tillsammans, i den bitande kölden, hade de väntat. Och väntat. På att Olivier skulle ta initiativet.

Det kändes som en evighet, men det dröjde förmodligen bara några få hjärtslag innan Olivier sträckte ut handen, tve­ kade ytterligare ett ögonblick och sedan öppnade dörren. »Den som ändå hade fått se Gabris min«, sa Reine-Marie och försökte se framför sig hur den storvuxne, uttrycksfulle mannen kunde ha reagerat på att få tillbaka sin livskamrat.

Gamache hade beskrivit händelsen för Reine-Marie när han kom hem. Men han visste att alla extatiska scener som Reine-Marie försökte föreställa sig inte kunde mäta sig med verkligheten. Åtminstone när det gällde Gabri. De andra by­ borna blev också mycket glada över att få se Olivier. Men… »Vad är det?« undrade Reine-Marie. »Ja, Olivier hade ju inte dödat mannen, men som du vet var det många andra mindre smickrande saker som kom fram un­ der rättegången. Olivier hade otvivelaktigt stulit från Eremiten, han hade utnyttjat deras vänskap och mannens sköra psyke.

Och det visade sig att Olivier hade använt de stulna pengarna till att i hemlighet köpa upp en massa fastigheter i Three Pines.

Inte ens Gabri visste om det.« Reine-Marie satt tyst och smälte vad hon just hade fått höra. »Jag undrar hur hans vänner har tagit det«, sa Reine-Marie till slut.

Det undrade Gamache också.

23

*

»Är det Olivier som hatar min far?« sa Annie. »Men hur kan det vara möjligt? Det var ju pappa som fick ut honom ur fängelset.

Och körde hem honom till Three Pines.« »Ja, men Olivier ser det som att det var jag som fick ut ho­ nom ur fängelset. Din far hade satt honom där.« Annie stirrade på Beauvoir och skakade sedan på huvudet.

Beauvoir fortsatte. »Din far bad om ursäkt. Inför alla som var på bistron. Han sa till Olivier att han var ledsen för det han hade gjort.« »Vad sa Olivier då?« »Att han inte kunde förlåta honom. Inte än.« Annie funderade på detta. »Och hur reagerade pappa på det?« »Han verkade inte bli överraskad, och inte sårad. Jag tror faktiskt att han skulle ha blivit förvånad om Olivier hade sagt att allt var förlåtet. Det skulle inte ha kommit från hjärtat.« Beauvoir visste att det enda som var sämre än ingen ursäkt alls var en falsk ursäkt.

Och det tyckte Jean Guy var rakryggat gjort av Olivier. I stället för att låtsas att han köpte ursäkten rakt av, hade Olivier äntligen talat sanning. Smärtan satt för djupt. Han var inte redo att förlåta. »Och nu, då?« undrade Annie. »Vi får väl se.«

24

Två »Ä r den inte makalös?« Armand Gamache vred på huvudet och såg på den distinge­ rade äldre mannen bredvid. »Jo, det är den«, nickade kommissarien. Båda två var tysta en stund och begrundade målningen på väggen. Runt omkring var minglet i full gång med prat och skratt, gamla vänner åter­ förenades, främlingar presenterades för varandra.

Men de två männen verkade ha slutit någon sorts separatfred och bildat ett eget, fridfullt quartier.

På väggen framför dem hängde, antingen avsiktligt eller för att det hade fallit sig naturligt, huvudnumret i Clara Morrows separatutställning. Hennes övriga målningar, huvudsakligen porträtt, hängde överallt på de vita väggarna i konstmuseets stora sal. Några hängde tätt ihop, som en folksamling. Andra hängde ensamma och isolerade. Som den här.

Det mest anspråkslösa porträttet på den största väggen.

Utan konkurrens, eller sällskap. Som ett örike. Ett enväldigt porträtt.

I ensamhet. »Hur tycker ni det känns att se på den här målningen?« frågade mannen och såg på Gamache med sina skarpa ögon.

Kommissarien log. »Ja, det är faktiskt inte första gången jag ser den. Vi känner paret Morrow. Jag var med när hon bar ut den från ateljén för första gången.« »Lyckliga ni.« Gamache smuttade på det utmärkta rödvinet och instämde.

Han var verkligen lyckligt lottad. »François Marois.« Den äldre mannen räckte fram handen. »Armand Gamache.« 25

Den andre mannen tittade närmare på kommissarien och nickade. »Désolé. Jag borde ha känt igen kommissarien.« »Ingen fara. Jag trivs bättre när jag inte blir igenkänd«, sva­ rade Gamache och log. »Är ni också konstnär?« Han såg faktiskt mer ut som en bankman. Kanske var han konstsamlare? Och befann sig i andra änden av konstens närings­kedja. Gamache gissade att mannen var strax över sjut­ tio. Välbärgad, i skräddarsydd kostym och sidenslips. Och en svag, ytterst subtil doft av någon dyr herrparfym. Han började bli skallig på hjässan men håret var nyklippt och prydligt, an­ siktet slätrakat, ögonen blå och intelligenta. Allt detta noterade kommissarien snabbt och automatiskt. François Marois gjorde ett både livfullt och behärskat intryck. Han verkade känna sig som hemma i den konstnärliga, och konstgjorda, miljön.

Gamache svepte med blicken över lokalen. Den var full av män och kvinnor som vandrade runt och pratade med vinglas och tilltugg i händerna. Mitt i den väldiga salen stod ett par stiliserade, obekväma bänkar. Mera form än funktion.

Reine-Marie stod och pratade med en kvinna i andra änden av salen. Annie hade han också sett. David hade just kommit och höll på att ta av sig jackan innan han sökte upp sin fru.

Gamache fortsatte att spana av lokalen tills han hittade Gabri och Olivier, sida vid sida. Han undrade om han skulle gå fram och prata med Olivier.

Och vad skulle han säga? Be om förlåtelse en gång till?

Hade Reine-Marie haft rätt? Var det förlåtelse han ville ha?

Försoning? Ville han få misstaget struket från sin meritför­ teckning? Den som han hade i huvudet och skrev på varje dag.

Den personliga loggboken.

Ville han få det misstaget struket?

Egentligen klarade han sig alldeles utmärkt utan Oliviers förlåtelse. Men när han nu fick se Olivier igen kände han en lätt bävan och undrade om han ändå inte längtade efter den 26

där förlåtelsen. Och han undrade om Olivier var redo att ge honom den.

Sedan lät han blicken återvända till mannen bredvid.

Det var intressant, tyckte Gamache, att fastän god konst avspeglade människan och naturen, inklusive den mänskliga naturen, så visade man upp den i lokaler som ofta gav ett strängt och kyligt intryck. Varken inbjudande eller naturliga.

Och ändå uppträdde monsieur Marois så avspänt. Marmor och vassa kanter verkade vara hans naturliga miljö. »Nej«, svarade Marois på frågan. »Jag är inte konstnär.« Han skrattade lätt. »Jag är tråkigt nog ingen kreativ person. Som så många andra av mina kollegor försökte jag mig på att måla i min gröna ungdom och upptäckte snart en djup, nästan oför­ klarlig brist på begåvning. Det var ett hårt slag.« Gamache skrattade. »Och vad är det som för er hit?« Kommissarien var väl medveten om att detta var ett privat cocktailparty kvällen före den offentliga invigningen av Claras stora utställning. Bara ett utvalt fåtal blev inbjudna till vernissa­ ge på Montréals berömda museum för modern konst. De rika, de mäktiga, konstnärens släkt och vänner. Och så konstnären.

I den ordningen.

Det var mycket litet som förväntades av konstnären under själva vernissagen. De flesta konstkuratorer var nöjda om konstnären kom dit påklädd och nykter. Gamache sneglade på Clara, som såg sjavig och panikslagen ut i en skräddarsydd dräkt som hade råkat ut för en olycka av något slag. Kjolen satt på sned och kragen var uppdragen som om hon hade försökt klia sig på ryggen. »Jag är konsthandlare.« Mannen drog upp ett visitkort och gav det till Gamache, som tog emot det och betraktade den gräddvita bakgrunden och det enkla, svarta relieftrycket. Bara namnet och ett telefonnummer. Ingenting annat. Papperet var tjockt och hade en viss struktur. Ett visitkort av hög kvalitet.

Och hög kvalitet var antagligen precis vad han handlade med.

27