9789177017684

Eva Dolan

Se henne försvinna Översättning av Carla Wiberg

p ro lo g D e t hade gått sexton veckor efter den sista operationen men hon blev fortfarande förvånad när hon såg ett annat ansikte möta hennes blick i spegeln. Ett vackrare, mer finskuret ansikte, det som hon hade önskat sig ända sedan hon var liten. Hon hade alltid vetat att det fanns där, gömt under huden i väntan på att tas fram med några nålstick, några skickliga snitt med skalpellen: den riktiga Corinne.

Kirurgen – han var ung och snygg, hade hår som föll ner i ögonen och lät som en karaktär i ett historiskt drama – hade förvarnat henne om att hon kanske skulle känna sig vilsen, att ansiktet kanske inte skulle kännas som hennes eget på flera veckor eller månader, men redan innan svullnaden och blå­ märkena försvann hade hon känt igen den här nya skönheten.

Hon log och kände sig dum, sa till sig själv att inte vara så jäkla fåfäng. Även om ansiktet var perfekt nu så behövde kroppen samma underhåll som alltid.

Corinne drog upp blixtlåset i jackan och höll hörsnäckorna på plats medan hon tog på sig en chockrosa mössa och drog ner den över öronen. Hon satte på musiken medan hon gick ut och Beyoncé föste ut henne i gryningsljuset och vårkylan som sved i näsan.

Vill man vara fin får man lida pin, hette det ju.

Men det var det värt. Varenda spruta, varenda långvarig läkningstid, varenda sådan här gryningskilometer medan Sam låg kvar och sov och höll sängen varm tills hon kom hem igen svettig och pirrig, redo att krypa ner mellan lakanen och jobba av sig endorfinerna och adrenalinupphetsningen som måste tillfredsställas innan hon kunde duscha.

5

Tanken på det där fick henne nästan att vända, men det var fyrtio minuter kvar till den sortens hetta. Just nu kände hon bara att de kalla musklerna fick anstränga sig när hon kom ut på stora vägen och att den frostiga luften bet i huden över kindbenen, så hårt att hon blev tårögd.

Hon hade kunnat ge vad som helst för lite sol på kroppen.

Fötterna dunsade mot stigen, andetagen blev djupa och jämna och kändes isiga i lungorna. Hon föreställde sig en vit sandstrand och ett ändlöst blått hav, sin egen heta, glänsande solbränna i en pytteliten bikini, blickar som följde hennes rörelser. Lystna från männen, avundsjuka från kvinnorna.

Det var inte fåfänga.

Faktum var att folk lade märke till henne. Det hade de alltid gjort men ännu mer nu.

Kvinnor över fyrtio var osynliga, brukade det också heta.

Men vad visste de som trodde det? De där kvinnorna som hon såg överallt, de som hade gett upp när de fyllde fyrtiofem och funnit sig i ett liv i gråbeige, inte tog sig tid att måla sig, nöjde sig med någon lättskött frisyr som sa tänk inte på mig med låg röst. Om de var osynliga så hade de sig själva att skylla.

Hon kände uppmärksamheten medan hon sprang längs Oundle Road där bilpendlarna redan hade börjat köra in mot centrum – det pirrade i baken när de kollade in henne.

Efter prick tio minuter kom nästa låt, hon bröt igenom den första motståndsmuren och en ström av ny energi började sjunga i ådrorna.

Hon nynnade med, pumpade vidare och vidare, nickade god morgon åt en gubbe med en schäfer – dem hade hon sett varenda dag i alla de femton åren hon hade bott här. En rar gubbe. Hunden var nummer två och hon anade att den skulle överleva honom.

Utan att tänka på det kastade hon en blick på sitt förra hem, betryggande stort och skyddat av höga svarta järngrindar som var stängda för henne nu.

Det gjorde ont i henne när hon såg att ljuset var tänt i hennes 6

dotters fönster. Hon visste att Lily var där, att hon gjorde sig i ordning till skolan, satte upp håret i en stor tuperad knut på hjässan, gav eyelinern den perfekta kattkrökningen som Corinne hade övat med henne… det sved i hjärtat.

Det skulle vara lätt gjort att klättra över grindarna, marsche­ ra fram till ytterdörren – sparka in den om det behövdes för att hon skulle få träffa sin flicka.

Ge dem ingen ammunition, hörde hon inom sig. Det var Sams röst. Håll dig lugn, bara, de kan inte dra ut på det hur länge som helst.

Det enda Corinne kunde göra var att ringa till Lily på skoltid och hoppas att hon skulle svara i mobilen. Hittills hade hon gjort det, trots att de inte hade träffats på snart två månader, och hon tycktes fortfarande vilja prata – hon var sig lik, munter och pratsam trots att Corinnes senaste besök hade slutat med ett ursinnigt gräl.

Corinne var den första att erkänna att det var hon som hade börjat. Men det betydde inte att hon hade haft fel.

Hon sprang vidare. Fötterna slog ner hårt i barfotaskorna, ryggraden skakade av stötarna medan hon vek av in i Ferry Meadows.

Parklandskapet framför henne låg halvt dolt i markdimman.

Kala träd framträdde ur den när hon kom närmare. De grå­ gröna vidderna punkterades av andra morgonpiggas färgglada jackor på de smala gångvägarna som ringlade runt sjöarna.

Joggning och hundpromenader. De vanliga människorna.

Själv sprang hon ner till slussen och över Nene som stod högt efter allt regn den senaste tiden, omrörd och grumlig.

Lukten från ån, fuktig och smutsig och brunaktig, steg upp i näsborrarna när hon sprang över metallbron. Här hade de dragit upp en man för en månad sedan. Ett fyllo som hade ramlat i medan han lättade sig. Drunknat med snoppen ute.

Vilket korkat sätt att dö på. Precis som hennes pappa. Samma å. Fast han hade befunnit sig längre uppströms där strömmen var starkare. Det hade tagit dem månader att hitta kroppen som 7

hade fastnat i grenarna på ett för länge sedan kullfallet träd utåt The Wash. Coronerns utslag hade varit olyckshändelse men eftersom han varit så svårt angripen av cancer hade Corinne undrat om han inte hade bestämt sig för att göra slut på sitt lidande. Magen full med whisky, ett språng ut i vattnet.

Det var ett mer skonsamt slut än den jäveln hade förtjänat.

Ett par spanielhundar lekte framför henne på gången och hon tog en omväg runt dem och log mot ägaren som mimade en ursäkt.

Stigen ledde in i skuggan, smalnade till nätt och jämnt kroppsbredd med trassliga grenar som satt lågt och behövde beskäras. Hon sprang vidare med ena armen höjd som skydd, undvek högar av hundbajs och en trasig flaska. En glasflisa fastnade i den tunna sulan på hennes ena löparsko. Den gick inte igenom men kändes mot hälen för varje steg. Efter n ­ ågra meter stannade hon för att ta bort den, tog stöd med ena ­handen mot en gammal tjock ekstam.

Jävla ungar som använde parken som ölhak. Inte en tanke på andra människor, ingen respekt för naturen.

Corinne svor och försökte få ut glasbiten, men hon hade fingervantar på sig och fick inget grepp. Den satt för djupt, hon behövde få den så pass långt ut att hon kunde vicka ut den ur den mönstrade sulan.

Pulsen bultade i öronen, snabbare än musiken som kom från hörsnäckorna.

Hon rätade på sig, spanade över marken omkring sig och hoppades hitta något som hon kunde använda att pilla ut glasskärvan med, men det fanns bara kvistar och vissna löv och småsten.

Hon hade börjat dra av sig högra vanten när en kropp bra­ kade emot hennes rygg.

Corinne sträckte ut händerna men inte tillräckligt snabbt för att rädda sitt ansikte. Hon kände att näsan knäcktes och käkarna gick ur led, hörde sin nya fina benstomme krossas.

Sedan rörde sig marken när han släpade henne med sig från 8

stigen och in bland träden. Hon försökte förtvivlat gräva ner händerna i den fuktiga jorden.

Han drog ur hörsnäckorna och hon försökte häva sig upp, bortse från smärtan och blodet i munnen och tårarna som hon inte lyckades blinka bort ur ögonen. Hon tog spjärn med handflatorna i leran och sköt ifrån, men han höll fast henne.

Hela hans tyngd tryckte på mot hennes ryggrad. Om hon pressade hårdare skulle den kanske gå av.

Nu fick hon svårt att andas.

Musiken hördes fortfarande, en gäll och skrällig röst som sjöng medan hon flämtade och klöste efter sladden som skar in i halsen. Hon såg prickar framför ögonen och tänkte på Sam och Lily och sitt gamla ansikte och sitt nya ansikte och prickarna blev fler och fler, röda och svarta, de växte och smälte ihop med varandra, blodet susade i öronen och allt tryckte på, mannens tyngd som pressade ner henne… det var inte så här det skulle vara. Hon skulle få ett nytt liv, bli en ny människa, den hon alltid hade velat vara.

Hon såg sin pappa, drypande våt, han log där han stod och väntade på henne i ett flammande ljussken, och hon hörde hans röst – den där hätska, bittra rösten – intill örat: »Du bad om det.«

9

10

ti s dag

11

12

1 »Ä r det din eller min?« frågade Ferreira. Hon orkade inte lyfta huvudet från kudden och kolla vad det var som ringde.

En varm hand smög sig runt hennes midja och lade sig runt hennes ena bröst. »Jag tror det är din.« »Det låter som min.« »Det ringer på din sida.« »Då är det väl min, då.« Hon trevade blint och klappade på nattduksbordet, svepte ner en kondomförpackning på golvet, fick tag i sitt läppbalsam och en handfull småpengar, hittade till sist mobilen och drog tummen över skärmen och svarade. »Va?« »Kommissarien?« Ferreira svor och rullade runt, räckte fram telefonen mot Adams och mimade: »Din.« Han flinade åt henne. Ena ögat hade klibbat igen och ansik­tet var rynkigt av sömn, så att han såg högst opålitlig ut. Skägg­ stubben gjorde inte saken bättre och inte heller den gula fläcken – resterna av ett blått öga som han hade fått när en misstänkt fick spel i ett förhörsrum förra veckan. »Jag jobbar inte i dag«, sa han och höll fast Ferreiras blick medan han lyssnade till rösten i mobilen. Hans tumme cirklade runt hennes bröstvårta.

Men så hejdade den sig tvärt och han knep ihop munnen till ett smalt streck. »Var då?« Han sparkade av sig täcket och hoppade ur sängen, plötsligt klarvaken, började redan räta upp sig till en kriminalöverkom­ missaries hållning i tjänsten medan han vankade fram och tillbaka framför fönstret. »Vem hittade kroppen?« 13

Ferreira iakttog honom, såg rivmärkena efter sina naglar på hans skinkor, djupa spår i den ljusa solbrännan. Det pirrade i henne när hon såg dem och kom ihåg hur han hade grymtat när hennes höfter hävde sig uppåt, hur hans fingrar hade känts i hennes hår medan han andades allt snabbare mot hennes hals… och hon ville ha honom i sängen igen, hade kunnat slå omkull honom och knulla honom där han föll. »Några vittnen?« Liket var redan dött. Kanske skulle hon kunna dra ner honom mellan lakanen igen. Hon skulle inte vara på jobbet förrän om en timme. Allt lugnt på hatbrottsenheten, bara ett par lindriga trakasserier som malde på, några fall av ringa misshandel utan några misstänkta och ett mordförsök där de försökte spåra förövaren men inte väntade sig att lyckas. »Det låter som vår kille«, sa Adams trött. Han vände sig om och fångade hennes blick, ryckte lite på axlarna som om han ville be om ursäkt eller beklaga. »Jag är där om tjugo minuter.« Han slängde mobilen på fönsterbrädet. »Tur för dig att det inte var Murray«, sa han. »Hon hade känt igen dig på rösten.« »Jag sa bara ett enda ord.« »Hon hade hört att det var du.« »Se upp med var du lägger ifrån dig mobilen då«, sa Ferreira.

Han böjde sig tvärs över sängen. Leendet var på plats igen, brett och hungrigt. »Om Riggott får reda på det här så är du körd.« »Du är den överordnade. Jag säger att du utnyttjade mig.« »Nej, gubben känner dig bättre än så.« Han kysste henne. »Då säger jag att du utnyttjade mig för att få bättre chanser till befordran.« Ferreira höjde ena ögonbrynet. »Klättring på såpad stolpe?« Han stönade. »Vi kan väl komma på något bättre namn på min kille.« Adams gick in i badrummet, satte på duschen och började vissla medan han pissade. Ferreira himlade med ögonen. Det 14

där var så gubbigt. Det var tolv år mellan dem men det var lätt att glömma bort eftersom han jobbade så hårt på sitt utseende – nästan löjligt mycket för att vara polis: ögoncremen och yogan och juicingen. Det gällde att motverka de långa arbetsdagarna och allt elände som jobbet tvingade på en: andra människors lidanden satte djupare spår än ens egna.

Den tanken gjorde att det började klia i vaderna och Ferreira stack ut ena benet ur sängkläderna och såg på ärren. De var mer känsliga för kyla än för värme, hade hon upptäckt, de blev irriterade när hon var trött eller känslosam eller i dålig form, som om de var psykiska skador nu i stället för fysiska.

Trettiosex separata sticksår hade hon fått i benen när en före detta kollega detonerade ett bombbälte fyllt med splitter för att få ett snabbt och ärorikt slut på sin rasistiska terrorkampanj.

Hon tänkte fortfarande på honom, men inte lika ofta och inte lika brutalt. Ärren hade i alla fall äntligen börjat blekna. Med hjälp av någon sorts mossluktande olja som hon hade köpt i den kine­ siska naturmedelsaffären i arkaden vid Westgate. Men hon visste att de aldrig skulle försvinna helt och hållet, och hon fasade fortfarande för att visa upp huden på benen.

Adams brydde sig inte om dem. Han hade egna ärr och när de var tillsammans ägnade ingen av dem en tanke åt hennes vader.

Det var inte en så bra ursäkt att hon skulle slippa undan om Riggott faktiskt fick reda på deras förhållande. »Vi ligger med varandra därför att han är den ende som aldrig skulle döma mig efter hur jag ser ut.« Kriminalintendenten skulle kanske känna ett flyktigt medlidande men regler var regler och liksom de flesta människor som bröt mot reglerna skulle han inte tveka att straffa alla andra som gjorde det.

Den dagen, den sorgen, sa hon sig och kröp ner under täcket igen. De hade varit försiktiga, hon jobbade inte direkt under Adams och läget var inte särskilt riskabelt så länge det inte blev allvar.

15

Duschen tystnade och efter en liten stund kom han in i sovrummet igen, tog upp sina jeans från golvet och klev i dem. »Du borde skaffa dig städhjälp«, sa han. »Det är så mycket kalkavlagringar på duschkabinen att glaset ser frostat ut.« »Jag vill inte att någon ska rota i mina saker.« »Mel. Om du inte får hjälp med städningen så blir det snart hälsovådligt att rota i dina saker. Då kommer du att behöva en jävla saneringsfirma.« Det var faktiskt inte smutsigt. Lite rörigt, kanske. Hon visste att hon borde plocka upp lite kläder och lägga dem i tvätt­ maskinen. Men golven var laminatklädda och hon var säker på att de inte behövde dammsugas eller så. »Du ska få numret till min städerska.« Han drog på sig skjortan. »Men du måste röja upp innan hon kommer.« »Då kan jag ju lika gärna göra det själv.« Han satte sig på sängen och tog på sig skorna. »Eller också kan du ringa till din mamma, hon skulle säkert gärna hålla ordning åt dig. Ge henne nyckel så att hon kan komma hit när hon vill. Då kanske hon till och med sköter tvätten.« »Käft.« Ferreira måttade en lättjefull spark mot hans axel. »Varför har du så bråttom, förresten?« »Död joggare i Ferry Meadows«, sa han och tog sin mobil. »Strypt.« »Är det er serievåldtäktsman?« »Det är hans jaktmarker.« En föraktfull min förvred Adams ansikte. »Tidigt på morgonen, en ensam kvinna med musik i öronen… Jo, det är nog han. Jag kan inte påstå att det är helt oväntat att han trappar upp men jag trodde att vi hade mer tid på oss. Fan, det är bara ett par veckor sedan den förra.« Ferreira rynkade pannan. Hon såg hur nervös han var. »När de trappar upp blir de slarviga. Ni kanske hittar något den här gången.« »Kanske det.« Han gick ut ur rummet, stannade till på trösk­ eln. »Jag ringer sedan, okej?« »Javisst.« 16

Dörren till trapphuset slog igen och hon lade sig ner och stirrade upp i taket. I kväll skulle han vara ursinnig. De hade redan diskuterat fallet, ältat det i timmar, och på sätt och vis tyckte hon att det inte var riktigt friskt att de så snabbt hade tagit för vana att prata jobb, lite sjukt att de började tänka på brott igen så fort sexet var över. Hennes inte fullt så moraliska sida hade redan insett att sex kändes bättre efter en jobbig dag.

När en massa vrede och besvikelse sökte ett utlopp.

Ferreira klev ur sängen, satte upp håret i hästsvans och sparkade ihop de dumpade kläderna i en hög som hon skulle ta itu med när hon kom hem. Det låg bara ett enda par trosor i byrålådan så det började nog bli kris.

Hon stod i duschen länge, lät värmen lyfta bort hans lukt ur porerna och undrade flyktigt hur mycket rörigare det kunde bli i lägenheten innan han vägrade att sätta sin fot i den. Det enda han faktiskt behövde var ett tomt gångstråk mellan entrédörren och sängen.

När hon väl var torr och påklädd tryckte hon in ett lass vittvätt i maskinen. Det hade varit mycket enklare att bo ovanpå föräldrarnas pub, tänkte hon. Där försvann kläderna magiskt från golvet i hennes rum och kom tillbaka prydligt strukna och hopvikta. Det kom en städerska två gånger i veckan och kaffepaketet i köksskåpet var aldrig tomt som det hon hittade nu.

De kunde inte fatta varför hon hade velat flytta därifrån.

Båda föräldrarna lade fram otaliga argument, de flesta grunda­ de på kostnaden – som hon mer än väl hade råd med – och ensamheten som hon önskade sig mer än något annat.

Inte ensamhet. Ett privatliv.

Lugn och ro.

De första nätterna i lägenheten hade hon saknat allt prat och oväsen som hon hade vant sig vid. Musiken och sorlet av röster som hade hörts genom golvet och vaggat henne till sömns. Men så var det inte längre – nu njöt hon av tystnaden och vetskapen att ingen kunde komma in oanmäld när hon hade slagit igen dörren.

17

Hon ställde sig vid den trämönstrade laminatbänkskivan i köket och åt en svartnad banan medan hon tittade ner på gatan tre våningar nedanför där en och annan löneslav med dokumentportfölj eller ryggsäck skyndade in på något av kon­ toren vid Priestgate.

Hon måste gå och handla efter jobbet. Ställa in något mer i skåpen än den där påsen med pasta och paketet med flingor som hon inte hade någon mjölk till. Egentligen ville hon bestäl­ la hem regelbundna leveranser men jobbet var så oförutsägbart att det var omöjligt att boka en tid då hon säkert skulle vara hemma.

Allt det där fick vänta. Just nu var det kaffe hon behövde.

Det fanns fem kaféer inom en minuts gångavstånd – det var en av de faktorer som hade fått henne att välja den här lägenheten – och hon stod på Caffè Nero och betalade för sin trippelstarka americano när mobilen ringde. »Mel, är du uppe?« »Hör du inte jazzen?« frågade hon så högljutt att hon överröstade musiken som pumpades ut ur högtalarna ovanför henne. »Tror du att jag skulle spela sådant hemma?« »Du måste åka till Ferry Meadows.« Zigics röst lät spänd och under den hörde hon motorljud. »Vi har ett lik.« Hon var nära att försäga sig och påpeka att det var Adams fall men hejdade sig i tid. »Jag är på väg.«

18

2 D e t var rätt sorts morgon för likfynd, tänkte Zigic när han gick fram mot järnbron över Neneån. Molnen skockade sig från väster, svarta och tunga som stenblock, och den hårdnande vinden bar med sig lukten av bränt kött från krematoriet i Marholm, så stark att den fördärvade de ljuva dofterna av gröna skott och fuktigt gräs.

Några nyfikna stod på perrongen på den lilla järnvägsstatio­ nen från artonhundratalet där tågen hade stannat så länge spåren utmed ån hade varit i bruk. Numera var den en turist­ attraktion. Här gick bara ångtåg med Agatha Christie-utflykter och barnturer på temat Thomas och vännerna. De hade tagit med killarna på det där i somras – Milan redan för gammal för att tycka att det var kul, Stefan så uppskruvad att han hade spytt. »Hallå, vänta!« Han vände sig om och fick se Ferreira komma springande med axelväskan innanför jackan så att den dunkade mot låret.

När hon kom närmare slängde hon bort en cigarettfimp. »Du ser slutkörd ut«, sa hon. »Tack för det.« »Är ni fortfarande uppe med Emily?« Zigic började gå över bron och hon föll in i hans takt. »Om det här mönstret håller i sig så blir hon en riktig nattuggla.« »Kan ni inte ge henne något?« Han log. »Whisky i sista nappflaskan?« »Inte vet jag. Det finns väl receptfria sömnmedel.« »Inte för spädbarn.« »Jaså.« Ferreira hade hjälpt till med alla sina fyra bröder – de var yngre än hon allihop – men ändå visste hon nästan ingenting 19

om barnavård. Men hon ansträngde sig, och det var lite komiskt att höra hennes försök att prata om något som hon uppenbar­ ligen inte var intresserad av. Fast inte lika komiskt som Annas ansiktsuttryck när han kom hem med Ferreiras present till den nyfödda Emily: ett par sparkbyxor med Che Guevara på. »Vad gör vi här?« frågade hon. »Det enda Adams sa var att han trodde att det är ett fall för oss.« »Har de redan identifierat liket?« »Det sa han inget om.« De böjde sig under avspärrningen och fortsatte i gåsmarsch när stigen blev smalare. Zigic höll undan grenar och lade märke till alla glasskärvor och bortslängda kondomer. Orton Mere var känt som mötesplats för homosexuella men inte just här, såvitt han visste, och han undrade om det fanns vittnen som hade smitit undan av rädsla för att behöva förklara vad de gjorde här.

Tältet stod strax framför dem, en vit fyrkant i den glesa träd­ dungen till höger, åtta tio meter från stigen. Brottsplatstekniker i engångsoveraller sökte av marken runt omkring det, stoppade i påsar och skrev etiketter, plockade upp allt möjligt ur röran av fjolårslöv, lera och kringblåst skräp.

Adams stod och väntade på dem med overallen på och huvan nerdragen så att de såg hans röda kinder och det mörka håret som låg slickat mot huvudet.

Han höll upp var sin overall åt dem. »Du ser för jävlig ut, Ziggy.« »Uppfattat.« »Han får inte så mycket sömn«, sa Ferreira medan hon drog på sig overallen. »Betalar du pappapriset?« »Det är hon värd.« Zigic tog på sig skyddskläderna, drog i plasttossorna som all­ tid var lite för små och följde efter dem in i tältet. De stannade kvar vid ingången, på tryggt avstånd från den döda kroppen som visade spår av teknikernas uppmärksamhet: händerna i 20

plastpåsar, små avspärrningar med färgglada markörer som visade var marken skulle undersökas närmare. »Vem basar för det här?« frågade han. »O’Mara.« »Var är Jenkins då?« »På skidresa«, sa Adams. »Jag har försökt kalla in henne men du kan ju tänka dig vad jag fick för reaktion på det.« Zigic ville gå närmare men visste bättre.

Kvinnan låg platt på mage med det skadade ansiktet åt deras håll. Näsan var bruten – ena kindbenet också, trodde Zigic – men han behövde inget obduktionsprotokoll för att inse att den troligaste dödsorsaken var strypning. Den vita sladden till ett par hörsnäckor hängde ner vid halsen och han såg strecket som den hade lämnat efter sig och märkena där hennes egna naglar hade klöst sönder huden. Det såg smärtsamt ut, och desperat. »Varför tror du att det är ett fall för oss?« frågade Zigic. »Har ni identifierat henne? Finns hon registrerad redan förut?« »Jag känner inte igen henne«, sa Ferreira. »Inte ›henne‹«, sa Adams. »›Honom‹.« De vände sig om, båda på en gång. »Va?« »Nej, jag märkte det inte jag heller förrän doktorn sa det. Han kom hit och kastade ett snabbt getöga på henne, lade märke till de grova handlederna – hon hade kraftig benstomme för att vara så pass mager – och började vissla så där som han gör när han vill att man ska fatta att han har kommit på något.« »Jag hatar det där«, sa Ferreira. Hon flyttade sig försiktigt lite närmare liket och granskade det. »Man vill liksom bara: ›Kläm fram det då!‹« »Och sedan upptäckte han ärren bakom öronen. En total ansiktslyftning, trodde han.« Adams ryckte på axlarna. »Och sedan satte han sig på huk, gubbjäveln, och kikade in i hennes tajts… och nu har vi en ›han‹.« Zigic stirrade på Adams under några långa sekunder, vänta­ de på att han skulle flina till och erkänna att han drev med dem.

Det skulle han mycket väl kunna göra.

21

Men Adams log inte. Han iakttog Ferreira medan hon tog ännu ett försiktigt steg närmare den döda kroppen. »Jag vet inte… Hon ser ut som en kvinna.« »Du får tro mig på mitt ord, helt enkelt.« Zigic tyckte sig ana att likets pannben verkade lite för kraftigt och håret så pass grovt att det inte riktigt stämde.

Men det var inget man hade kunnat se på långt håll. »Hur visste angriparen att hon i själva verket var en man?« frågade han. »Rätta mig om jag har fel«, sa Adams, »men ni hade väl ett överfall på en transperson förra året?« Ferreira kastade en blick över axeln. »Ja, hon blev rejält misshandlad.« »Och nu menar du att det här är samma kille?« frågade Zigic. »Men ni har ju en våldtäktsman som hoppar på den ena joggaren efter den andra. Det är mycket troligare att det här är ett av hans offer.« »Nix. Hon är för gammal«, sa Adams. »Minst tjugo år för gammal, tippar jag.« »Det kan han inte ha vetat förrän han kom nära.« »Men herregud!« Ferreira rätade på ryggen. »Vad är det med er – vill ingen av er få det här löst, eller?« »Jo då, jag vill ha det löst«, sa Adams bestämt och gav henne en varnande blick som hon tog till sig med en nästan omärklig rodnad. »Men… min jävel använder alltid kniv. Han vill ha ett fogligt offer, så det första han gör – alltid – är att rispa dem i nacken så att de fattar att han menar allvar. Det har inte skett här.« Zigic gned sig i ansiktet, började redan bli otålig.

Tre timmars sömn i natt, fem natten innan, och här stod han och måste lyssna medan en man som han tyckte fruktansvärt illa om förklarade varför han tänkte lämna över ett svårt fall till hatbrottsenheten fast det inte alls hörde hemma där.

Han borde ha sökt förlängd pappaledighet. Då hade han kunnat ligga hemma i soffan nu medan Emily sov gott i spjäl­ 22

sängen. För självklart sov hon medan han var på jobbet. »Vad ser vi då?« frågade Adams. »Kläderna orörda. Ingen rispa. Och ett offer som inte bara är för gammalt utan också har fel hårfärg. Vår kille ger sig alltid på mörkhåriga.« Han pekade på Ferreira. »Mel, du får inte springa vid ån.« Hon såg på honom under rynkade ögonbryn. »Din kille kanske inte fattade vad han hade fått tag i förrän han hade slagit ner henne«, sa hon. »Håret är gömt och ansiktet såg han inte eftersom han kom bakifrån. Vad såg han då? Ett par snygga ben och en fin häck – inte så vanligt hos äldre kvinnor.« Zigic suckade inom sig och ville påminna henne om att Adams formellt sett var deras chef och måste bemötas med viss respekt även om den var alltigenom fejkad.

Men hon gick på i ullstrumporna. »Han fäller henne, hon skriker åt honom, kanske till och med återgår till mansrösten och då fattar han att det är åt helvete fel.« Ferreiras händer ritade cirklar framför henne. »Vad ska han göra nu då? Han har säkert redan ribba. Han har blivit kåt på en annan man. Och det känns så jobbigt att han inte kan hantera det, så han blir tvungen att ta livet av den här personen.

Det kanske är därför han har trappat upp just nu.« Adams suckade och Zigic gjorde sig beredd att ge stöd åt Ferreiras teori så att hon kom lindrigare undan, men sucken följdes av en nick. »Där kanske du har något«, sa Adams. »Ja, den förklaringen hatar jag inte alls.« »Då behåller du fallet på krim?« frågade Zigic. »Nej.« »Vad då? Det är ju en fullt rimlig teori.« Zigic vände sig till Ferreira, som nu gick runt liket. »Mel, för helvete, trampa inte på något!« »Jag aktar mig.« Zigic blinkade bort gruset innanför ögonlocken och insåg att det var tröttheten som fick samtalet att verka så underligt, 23

som om de båda andra gick som katten kring het gröt runt något som han själv inte riktigt förstod.

Fokusera. »Vem var det som hittade henne?« »En gammal tant som var ute med hunden«, sa Adams. »Jag har skickat henne till krim för att avge ett vittnesmål men det lät inte som om hon hade sett något.« Ferreira hade hunnit till offrets fötter, stod och såg på löpar­ skorna. »Släpade han bort henne från stigen eller sprang hon i ter­ rängen?« »Vi har hittat släpspår.« Adams viftade åt något håll utanför tältväggarna. »Vem det än var så måste han ha varit stark.« Zigic gick ut ur tältet, ut i friska luften och det disiga dugg­ regn som hade börjat falla, vände upp ansiktet mot det medan han ruskade av sig engångsoverallen. Han hörde att Adams och Ferreira fortsatte att prata där inne och undrade hur hon kunde tro att hon skulle kunna få honom att ändra sig. Undrade även varför Adams fann sig i att hon uttryckte sig så rättframt.

Han hade ett blandat rykte på stationen, var en sådan där polariserande kommissarie som väckte antingen hat eller blind dyrkan hos de underordnade men ingenting däremellan.

Efter någon minut kom de också ut och drog av sig over­ allerna. »Ni förstår väl varför det måste utredas som ett hatbrott, va?« sa Adams och lät inte riktigt lika aggressiv längre. »En mördad transa – det får inte bli några misstag. Det räcker med att någon råkar uttrycka sig dumt så blir vi anklagade för att ha fördomar mot alla H BTQ - personer. Hur skulle det se ut?« Zigic nickade instämmande och tänkte att de blev utnyttjade i PR- syfte nu igen. Han visste att Adams hade rätt men han gillade det ändå inte. »Om det visar sig vara ett vanligt krimfall som har langats över till oss av misstag så ser det inte särskilt snyggt ut, det heller.« 24

»Det är därför jag skickar över Murray till er. Hon har haft hand om serievåldtäkterna, så hon är insatt i det hela. Hon får sköta sambandet, jobba från det hållet. Då missar vi ingenting.« »Och det här har Riggott godkänt?« frågade Zigic. »Det ska jag se till att han gör«, sa Adams självsäkert. Och varför inte? Enligt djungeltelegrafen på stationen var han Riggotts handplockade efterträdare. »Och du får försöka få lite försprång framför media med det här.« »Det ska jag.« Det var meningen att det skulle låta kyligt, men det enda Zigic hörde i sin egen röst var utmattning.

Ett rop hördes borta vid avspärrningen och i nästa ögonblick kom en polisassistent skyndande med ena handen på bältet och den andra på radion. Han småsprang med klumpiga rörelser, som om han inte gjorde det så ofta som han borde. »Kommissarien!« Han vände sig till Adams. »Det är en kvinna som vill prata med er. Hon säger att hon känner offret.« Adams tog ett steg bakåt och visade på Zigic med en svepan­ de gest. »Plats på scen, Ziggy.«

25