ISBN 978-91-7 701-755-4 © Maria Gripe, 1966 / 2 01 7 Redaktion: Pietro Maglio Illustrationer: © Harald Gripe, 1966 / 2 01 7 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Typsnitt: Minion & H MS Gilbert Tryck: ScandBook, EU, 2 01 7
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
M A R I A G R I PE
o g u H illustrerad av
H A R A L D G R I PE
1 – J A G ä tebaks nu, Frökna…
Ingen har hört när dörren öppnades. Alla huvuden – nyss sänkta över räknehäftena – flyger upp, alla ögon ser mot dörren. Och Fröken lyfter långsamt kritan från tavlan och säger lågt: – Jag ser det… Det är Hugo. Med ryggsäck, stallykta, illgröna hängslen står han där igen. Han ser på dem. Märkligt rent så tyst det blev. De sitter orörliga som stoder i bänkarna, och Fröken står ännu med kritan i luften. Han stänger sakta dörren bakom sig. – Jag tänkte dä kunne va dags å gå te skola ett slag, säger han, så jag tog mej en sväng hitåt… Lika tyst ännu. Han vränger av sig ryggsäcken. – …å nu ä en närvarandes i skola igen, förkunnar han. Det låter nästan som om han framsade ett budskap, och de flesta känner det nog lite så. Han har varit länge borta – ingen vet varför. När det gäller Hugo vet man aldrig något. Nu fäster han blicken på Fröken, stint och blått, och upprepar med en röst som är oemotsäglig: – Jag är här nu. Och Fröken svarar som nyss med svag röst: – Jag ser det. Men sedan rycker hon till som om hon vaknade ur en
5
dröm och vänder sig hastigt mot tavlan och börjar skriva siffror. Hugo ser på med gillande och förståelse. – Ja, dä ä inte lönt å sinka sej, säger han, för en lever inte i tusen år. Då tittar Fröken på honom över axeln. – Hugo vet var han har sin plats. Gå och sätt sig, säger hon. Och rösten är inte svag längre. Men han står kvar med ett tankfullt ansikte, ser spörjande upp i hennes. – Dä hörs på Frökna pricis som dä va nåt otalt? På detta funderar hon ett ögonblick, sedan svarar hon: – Jag vill veta varför Hugo har varit borta från skolan, men vi kan tala om det sedan. – Dä ä inte möcke å språka om förstås, svarar han milt. Di tar så förgrömmat mä tid se, di här djura som jag hålls mä nu… – Vad pratar Hugo om? – Di här vattenspindlar – – Jaså. Det är alltså vattenspindlar som har hindrat Hugo från att gå i skolan på flera veckor. – Nja, dä ä la andra arter mä, fast mest dessa här. Å dä ä inte vetigt sån tid di tar. En tror en har hållits mä dem fem minuter, å så kan dä ha gått fem timmar. Dä ä inte som i skola inte, när e minut känns som e timma. Mä spindeldjura blir dä annat se, för di ä så lärorika. Två runda röda rosor har slagit ut på Frökens kinder. Ögonen är också runda. – Så att Hugo menar att skolan inte är lärorik? Rösten är skarp nu, hon låter allt en smula upprörd, men han lugnar henne.
6
– Nä. Dä menar jag inte – skola ä bra på sitt vis, dä ska ingen säja annat, men var sak måste ha sin tid se. Å spindlar kan inte rätta sej etter skola… – Det begär jag inte heller, avbryter Fröken, men att Hugo rättar sig efter skolan, det fordrar jag absolut. Han ser på henne – äkta förvånad. Han tror att hon skämtar. Skulle skolan bestämma över honom? I klassen är det andlöst tyst, alla lyssnar spänt, men många fattar inte riktigt vad det rör sig om. – Men… när skulle jag då studera di här djura, frågar han saktmodigt, om skola finge bestämma? – På fritiden. – Dä blir ju när jag ä i skola dä. Ringarna på Frökens kinder blir rödare. Håret faller fram i ansiktet. Hon blåser undan det. – Det blir bäst att vi talar om det här efter skolan, Hugo. Var så god och gå och sätt sig nu. – Tack – dä ska bli skönt. Han går till bänken. Till platsen bredvid Josefin. Men hennes plats är också tom. Har Fröken flyttat på henne? Han ser runt klassrummet. Nej, hon är inte där. – Var ä Josefin? Var hålls ho? Han ser anklagande från den tomma platsen till Fröken. – Ä ho frånvarandes? Fröken nickar. – Sjuker? – Ja, men hon kommer nog snart. Vi brukar inte vara borta mer än ett par dar här i klassen. I vanliga fall. Inte i
7
veckotal. Fröken har ett menande tonfall. Men det märker inte Hugo. – Jaså, säger han bara med tankfull min. Sedan sätter han sig äntligen. I nästa minut far han upp igen. – Dä ä allt bäst jag går te Josefin mäsamma å tar reda på vad dä ä. Va ho kan ha drabbats utå? Fröken tar ett steg ner från katedern och pekar befallande på honom. – Hugo sitter där han sitter. Och Josefin kommer när hon kommer. Hör sen! – Jaså, är allt Hugo svarar. Han sitter en stund, medan Fröken återgår till talet på tavlan. Så hörs han åter: – Ho brukar aldri va borta… jag ä undersam på va dä kan va… – Det är inte spindelsjuka i alla fall, så hon är nog snart
8
tillbaka. Nu vill jag inte höra mer om detta. – Jaså – nähä… inte dä… Det raspar på tavlan. Fröken skriver med ryckiga rörel ser, smäller hårt med kritan. Hugo sitter i funderingar. Men efter en stund kommer han ihåg kamraterna. Han vänder sig om, lyfter handen till hälsning, nickar åt höger och vänster. Sedan reser han sig upp och går från den ena till den andra. – Hej du. Dä va längesen sist. Hur mår din morfar nuförtin? Han skakar hand och resonerar. Fröken vänder sig långsamt om. – En måste la veta å skicka sej när en vatt så länge frå skola, förklarar han. – Låt det gå undan bara, säger hon matt. Vi skulle hinna med lite räkning också, tänkte jag. – Dä blir allt tid te dä mä, så dä ska ho inte va ivrig för… Nej då. Hon sätter sig snällt i katedern. Hon vet vad som förestår. Och att det inte går att hejda. Hugo går runt och hälsar. På ett belevat sätt förhör han sig om alla mödrars och fastrars och mostrars och fäders och far och morföräldrars hälsotillstånd, diskuterar den gångna månadens väderlek och årets skörd. Allt under det att Fröken sitter tyst och väntar. När han är klar går han snällt tillbaka till sin bänk, och lektionen kan fortsätta. Det har aldrig varit hans avsikt att störa. Han måste bara följa sin absolut bestämda åsikt om hur man bör umgås med människor – likaväl som med djur. Men det bekymrar honom att Fröken brister i respekt för spindlar.
9
Han ser på henne. Hon skriver tal och räknar. Det märks att det är viktigt för henne. Hon tar så allvarligt på allting – allt som rör skolan. Han tycker lite synd om henne och undrar vad det kan komma sig av. Plötsligt sitter han och tänker högt: – Ho har hållits för lite i skogen, Frökna, å för möcke i skola. Dä ä därför ho bekömrar sej så dant. Fröken svänger runt och suckar djupt. Han möter hennes blick. – Dä ä synn dä. Ho som ä så rejäl mänska… Han menar vad han säger, det kommer från hjärtat och är inget smicker, sådant ligger inte till för honom. Fröken ser rådlös ut. – Men Hugo då… Hon kommer av sig. Vad ska hon säga? Vad ska hon ta sig till med honom? Hon var inte alls beredd på att han skulle dyka upp just i dag, så länge som han varit borta. Och man måste vänja sig vid Hugo. Sådana som han fordrar ständig beredskap. Hon blir svarslös och flyr tillbaka till räknetalet. Hugo hörs inte av på en stund. Men plötsligt hörs en gäspning. Så besynnerlig han ser ut. Ögonen är blanka, han blinkar och gäspar ideligen bakom handen. Sedan ber han om ursäkt. – Jag har inte fått en blunn i ögera på fem dygn se. Jag tror jag måste ta mej e lita lur. Han lägger armarna i kors på bänken och lutar huvudet i dem. Somnar ögonblickligen. Fröken ser sig villrådig omkring.
10
– Hugo är visst lite trött, säger hon, bara han inte fryser… Som på en given signal försvinner alla ut i korridoren, hämtar kappor och rockar. Med smygande steg närmar de sig Hugo. – Hysch – väck honom inte. – Min kappa är varmare än din. – Min har yllefoder så… – Min har pälskrage… – Så – nu räcker det, viskar Fröken, mer än tre kappor behöver han inte. – Han måste väl ha nåt på bena? – Ja – men nu är det bra. – Fötterna sticker ut. Ingenting hjälper om man fryser om fötterna. – Hysch, hysch… – Så – nu kan han absolut inte frysa. Nu har han det bra. De står kring Hugo hela klassen. Ser andäktigt på honom där han ligger som ett klädbylte. Hårluggen sticker upp, det är allt. Fröken rättar till byltet, ger det en förstulen klapp. – Det måtte vara ansträngande med spindlar…, säger hon. Då ser han plötsligt upp, klarblått. – Spindlar nä, säger han högt, di sköter sej själva, di ä filosofer se… men skola… Sedan somnar han igen.
11
2 V A R F ÖR är Josefin hemma från skolan?
Hans och Gabriella ser anklagande på henne var hon går. Misstänksamheten lyser ur ögonen på dem. De är hennes syskon, de är vuxna och har egna barn, men begriper inte mer för det. – Vad är det för fel på dig? – Är du sjuk? Hon ruskar på huvudet. Men svarar inte. – Varför är du hemma då? Det är nära att hon på trots säger som sanningen är, att hon inte vill gå, för att Hugo är borta. Men så inser hon att det skulle låta dumt. I stället tar hon på sig en min av tyst och tappert buret lidande. – Har du ont nånstans? Hon nickar. – Var då? Alla dessa frågor, alla dessa blickar gör henne så förvirrad, att hon inte fort nog kan komma på var det gör ont. Tar sig först åt huvudet – sedan i tur och ordning åt mage, öron, hals. Alltjämt stillatigande. Med samma lidande uppsyn. – Det var mycket på en gång. Då är du väl sjuk då? Nej. Det är hon inte, försäkrar hon. Inte ett dugg.
12
– Fallet är tydligen hopplöst. Hans rycker på axlarna och ser beslutsamt på Gabriella. Därmed är saken avgjord – det vill säga förlorad. För Josefin. Hon hamnar direkt i sängen. Med en strumpa om halsen, ett stort omslag kring öronen, ett annat runt magen. Strumpan sticker så att det känns som det gick en myrväg runt halsen – med miljoner myror på. – Jag dör, flämtar hon svagt. – Å nej, lilla gumman. Inte dör du. Men du blir kanske botad från den här sortens åkommor för framtiden, svarar de. Och ser självkloka ut. Sedan går de. Hon ligger en stund och avnjuter ljudet av stegen som avlägsnar sig. Och stillheten efteråt. Sedan hoppar hon upp. Då öppnas dörren plötsligt – utan att hon hört några steg – när hon står mitt på golvet i färd med att lösa upp bandaget kring magen. Skönt – det var bara Manda. Hon kommer med en bricka. Nu ska hon allt få höra hur de behandlar Josefin! Men Manda blickar ut sitt allvar över Josefin. Helt obegripligt. Allvar i Mandas ögon beror av två saker: behärskad munterhet eller behärskad sorg. Det vet hon sedan gammalt. Omöjligt att avgöra vilket det gäller nu. Hon ställer ifrån sig brickan på byrån. Utan ett ord fäster hon till omslaget kring magen på Josefin och rättar till de andra.
13
– Det är bäst att Josefin går och lägger sig nu, säger hon sedan. – Men mamma tycker… – Mamma kan inte tycka så värst, bryter Manda av. Hon har varit i stan i tre dar och har ingen aning om att Josefin inte är i skolan. Ät nu vällingen. Den blir bra för halsen. – Men… – Inga men. Omslagen ska sitta där de sitter – så att hon kan hålla reda på alla sjukor hon har. Därmed går Manda. Hennes bestämda steg ekar i trappan. Hur kan hon? Lämna Josefin så här? Ensam – med alla bandagen och en välling som skinnar sig. De som brukar ha så trevligt annars. Alltihop är Hans och Gabriellas fel. De har skvallrat förstås. Så fort de är hemma, är hon inte mera värd än skinnet på vällingen – som ingen vill ha. Det är för att bli av med henne som de slagit in henne i paket, förstår hon. För att få sitta i fred och prata sitt vuxenprat. De känner sig väl duktiga nu, skvallerbyttorna. Varför skulle Manda lägga sig i detta? Vällingtallriken står på byrån. Förargad och full av motvilja tittar hon på den. Skinnet är tjockt och skrynkligt ovanpå. Hon petar bort det. Och får syn på sig själv i spegeln. Vilken löjlig syn. Där står hon med alla omslagen och den äckliga skinnslamsan mellan fingrarna. Det blir för mycket. Hon kastar slamsan mot spegeln och räcker ut tungan åt sig. Sätter fingret mitt i kladdet
14
och smetar omkring. Vita ränder rinner över glaset. Sådant är skönt att se, när man är vred. Men vällingen äter hon upp – för dumma Mandas skull. Sedan ställer hon sig i fönstret och tjurar. Långt om länge. För ska man tjura, ska man hålla på så länge att alltihop blir overkligt och liksom inte angår en mer. Och själva hopplösheten blir en njutning. Du gråa, dystra, onda dag. Då och då rinner en regndroppe över fönsterrutan, trädgården ligger tom, trist och öde. Inte ett liv. Över skogen ruvar tunga moln. Det kommer sorgsna gnägganden nerifrån stallet. Kulicki – som står sadlad på stallbacken och väntar på Gabriella. Gabriella ska alltid rida i regn och måste alltid
15
vara vacker när hon rider. Kulickis väntan blir lång. Skönhet, tänker Josefin, är ingenting för henne. Varken skönhet, godhet eller snällhet. Det kan passa för småbarn och en del typiska tjejer. Hon knyter händerna. Hon skulle vilja slåss nu. Hon är en dålig människa har hon förstått, som dras till stygga människor, de snälla tröttar ut henne. De som bara håller med, när man vill ha motstånd… Tänk bara på den elaka Gunnel. Innerst inne beundrade hon henne. Sin värsta plågoande. Hon var livrädd för Gunnel men rös av hemlig förtjusning bara hon såg henne. Så förtappad var hon redan då. Hade hon inte varit så liten och feg på den tiden, så skulle hon ha kämpat hårt mot Gunnel. Nu är det för sent. Nu har Gunnel för länge sedan tröttnat på att förfölja Josefin. Hon springer med pojkar som röker, och röker själv. Cigaretter tar hon i sin pappas kiosk och har många vänner. En sådan tåpa som Josefin ser hon inte åt längre. Hon har skaffat sig intressantare fiender. Josefin blickar sorgset ut i trädgården. Inte ens som fiende duger man. Alldeles nära hörs en korps ödsliga rop. Och där ses han sväva över de blickstilla träden i allén ner mot hagen. Medan han ropar och ropar sitt ensamma rop – utan att få svar. Hon suckar. Av dystert välbehag. Över all denna fulhet, ondska och övergivenhet, som är hennes. Tänk om de visste hurdan hon är. Manda och Mamma och Pappa Far. Men hon döljer sig för dem. Hon är falsk. De tror att hon är snäll och går med de snällaste flickorna i klassen. De
16
vet inte hur hon går för sig själv – och kastar längtansfulla blickar på busfröna. De anar inte vilka nattsvarta tankar som rör sig i huvudet på henne… Det är tryckande hett i rummet. Kakelugnsluckorna glöder. Hon slår upp fönstret. Korpen fick svar till sist. Ett högt, starkt rop hörs ner ifrån hagen. Sedan blir det åter tyst. Bara prasslet av en och annan fallande regndroppe. Det luktar jord och rök. Hagen är dimmig. Något svart dyker upp där nere. Det ser ut som en stor fågel, mycket större än korpen. Ropet hörs igen. En sådan besynnerlig fågel. Hon ser den otydligt flaxande i dimman. Ropet är så skarpt att det liksom hänger kvar i luften, när det tystnat. Vilket märkvärdigt ljud. Och vilket märkvärdigt djur. Som dyker fram ur röken och blir synligt – nej, det är inte möjligt. Det är inte sant. Det kan inte vara…
17
3 JO – det är Hugo.
Hans svarta regnskynke flaxar som vingar kring honom. Han kommer i full fart. Springande. Och hon som knappt trodde att hon skulle få se honom mer. Hugo är en sådan som kan försvinna när som helst, det måste man förstå. Att han också kan komma tillbaka när som helst, anar man, men veta säkert kan man aldrig. Man vet ingenting om honom. Och man frågar inte. Man skulle ändå inte få något svar. Förresten behöver man inte veta någonting. Man är glad att han finns, det är allt. Där står hon i sitt fönster och plötsligt börjar trädgården förvandlas för henne. Och fyllas av liv. Längs tvättlinan som är spänd mellan körsbärsträdet och en björk rullar regndropparna och glittrar som vore de levande. Lindarna i allén susar med löven. Det viskar i gräset och prasslar som av tusen osynliga små fötter. När hon andas känner hon lätta dofter komma svävande. Och överallt skymtar småfåglarna, som gömmer sig för att betrakta underverket nere i hagen, den stora fågeln som närmar sig. Vilken vidunderlig dag. Där nere kommer Hugo. Han är omgiven av rök. Röda
18
löv singlar i luften. Korpen svävar över hans huvud. Regnet droppar. Nu känner hon ingen lust att slåss längre. Trots att en värdig motståndare är på väg. Man frågar inte efter om Hugo är god eller dålig, om han är snäll eller stygg. Eller ens skön. Hugo är Hugo. Och ingen annan. Allt annat är oviktigt. Och bjuda motstånd kan han, det vet hon – det vet alla. Det skrattar inuti Josefin. Men utanpå är hon allvarlig. Ska hon ropa på honom? Eller inte? Nej. Inte ropa. Inte låtsas att hon sett honom. Tiga – tills han är helt nära. Inte säga att det var längesen. Se ut som om det var i går. Som om hon inte märkt att han varit borta. Bara fråga som vanligt om han vill ha saft eller choklad – – – Och om han säger saft, så ska hon ta choklad – – – men om han säger choklad, så ska hon ha saft, för att inte visa att hon saknat honom. För att i så fall skulle hon ju vilja ha detsamma som han – och det vill hon. Men det får man inte visa. Inte ens för sig själv. Men varför går han inte genom allén? Varför svänger han av bortåt stallet till? Han har väl fått syn på Kulicki som står där och stampar, otålig och trött på att vänta. Josefin blir besviken. Hugo kan aldrig se ett djur utan att det ska gå före allt. Se, så brått han har nu, springer för fullt. I nästa ögonblick blir hon stående som förlamad. Fattar knappt vad som hänt. Allt gick så rasande snabbt.
19
Hugo nådde fram till Kulicki, som strax fattade tag i regnskynket, stegrade sig och gjorde ett våldsamt kast med huvudet. Plötsligt avtecknar sig mot himmelen den alltför stora fågeln som nyss sprang i hagen. Han flyger hän över stalltaket och försvinner. Hästen gnäggar segervisst. Sedan blir det tyst. Så ohyggligt tyst. Luften står stilla – ingenting tycks vilja röra sig mer i världen… Utom Josefin. Alla bandage, lindor, omslag – hon känner dem inte. Störtar ut ur rummet, nerför trapporna. Ur huset – bort mot stallet. Alla tankar har stannat i huvudet, det enda som rör sig är benen. De snuddar knappt vid marken. Vid stallknuten hejdar hon sig, skräckslagen. Så bemannar hon sig och fortsätter runt hörnet. Men tror inte sina ögon. Högst upp på gödselstacken står Hugo, framåtlutad, så ohjälpligt fångad av någon okänd syn, att han varken hör eller ser. Nu plockar han upp någonting. Det är en skalbagge, han stoppar ner den i en av sina tändsticksaskar. Sedan får han syn på Josefin. Då bleknar han. – Men körs Josefin, va har du drabbats å? Du är ju omgjordad mä klutar hela du. – Det är ingenting, säger hon. Han springer ner från stacken. Snubblar och faller raklång framför henne. Har han kanske skadat sig i alla fall? Ser han inte lite konstig ut? – Du har bestämt fått hjärnskakning, säger hon. Ligg alldeles stilla, så ska jag hjälpa dig. Hon sliter av sig bandagen. Han ligger på magen och
20
skrattar. Hon ser ängsligt på honom. Det är klart att han måste ha fått hjärnskakning efter en sådan luftfärd. Hon går fram till honom och börjar linda om hans huvud. Först låter han henne hållas, sedan vägrar han och gör tvärt motstånd, frågar om hon har blivit precis tokig, sedan låter han henne hållas igen. Och ett ögonblick lägger han huvudet i hennes knä – om han är lite svag efter luftfärden eller vad det kan vara får hon aldrig veta – han ligger alldeles stilla och ser upp mot himlen och säger plötsligt att den är blå, fast den inte är det och det ännu regnar. Josefin svarar ingenting; människor som yrar ska man inte säga emot. Hon bara
21
lindar och lindar, så att det blir mjukt kring huvudet. Hans ansikte ser litet ut i bandaget. – Vill du ha saft eller choklad? frågar hon i stället. – Dä vet jag inte. – Men säg vad du vill ha. – Du var icke te skola i dag, Josefin? – Nej. – Dä va jag. – Men du har varit borta i flera veckor förut du. – Jaså – ä dä så länge? Män jag vart ivrig när jag inte varsna dej, jag tänkte du va sjuker. – Kan du inte säga vad du vill ha – saft eller choklad? Han skrattar till och ser på henne. – Du såg ut som e madussa mä alla di där klutar kring magen. Va skulle du mä dem? – Saft eller choklad, Hugo? – Samma som du då, eftersom du ä så enveten. Hon blir röd i ansiktet och ser bort. – Det går inte, säger hon. Och börjar gå hemåt, han reser sig och följer henne. Bandaget guppar som ett stort fågelbo på huvudet. Och regnskynket fladdrar. – Säg någe, tigger Josefin, för annars vet jag inte vad jag vill ha. – Choklad. Då ler hon plötsligt mot honom och gör ett språng av glädje. – Bra, säger hon strålande, jag ska ha saft.
22
4 I B L A N D hittar Manda en konstig liten skräphög i soffan
i salongen. Det kan vara sågspån eller krollsprint eller plysch. Alltid på samma ställe. I ena hörnet. Och ofta ligger det ett trasigt leksaksdjur bredvid. Ett stackars djur som antingen berövats sitt innehåll eller sin päls. – Jaså, det är så dags nu igen, säger hon och ruskar på huvudet. Manda vet nämligen vad det betyder. Hon vet att det är Josefin som suttit här. Och att Josefin varit så upptagen av någonting att hon inte märkt hur hon plockar sönder djuret. Manda vet att Josefin sitter och lyssnar ibland, men hon kan inte göra något åt det. Det är stor synd att lyssna, har hon sagt till Josefin flera gånger. – Vad skulle Mamma och Pappa Far säga om de visste detta? Josefin vet – hon vet alltför väl hur fult det är. Visst känner hon sin uselhet. Men hon lyssnar ändå. Hur skulle hon annars få veta någonting? Det började när hon plötsligt upptäckte, att de döljer saker och ting för henne. Hon lever i en vuxenvärld. Högt över hennes huvud svävar ständigt de vuxnas prat. Ibland är deras röster vanliga och öppna, då lyssnar hon inte. Bara då de sänks och mörknar, då de är fulla av farliga hemligheter.
23
När alla tystnar så snart hon kommer in i rummet, när de växlar snabba, tomma blickar, skrattar onaturligt höga skratt, börjar tala om något annat eller skämta med henne plötsligt – då är det fara å färde. Det tjänar aldrig något till att fråga, de ser bara på henne flyktigt och forskande och svarar rätt ut i luften, vad som helst, utan att tänka. De tror inte att hon förstår när de ser menande på varann och säger: – Små grytor har också öron. Men små grytor har inte bara öron. De har framför allt ett innehåll. Detta kan de aldrig förstå. Därför måste hon lyssna. För att inte förgås av oro. Hon måste få veta vad som hotar deras värld. Att den ständigt är hotad har hon insett för längesen. De säger att allting ordnar sig till det bästa. Men varför måste de då viska med ängsliga röster? Nej, henne lurar de inte. Lögnerna är välmenande, förstår hon, för att hon ska slippa bli rädd. I stället blir hon tusen gånger räddare. Men nu har hon äntligen lärt sig vad som väntas av henne. När de spelar upp och låtsas att ingenting i världen är farligt, så låtsas hon tillbaka. Fast hennes roll är svårare än deras; det är alltid värre att spela lurad än att luras själv. Och de är många i samma roll, men hon är ensam i sin. Kvällen efter Hugos besök sitter Josefin åter i soffhörnet. I rummet intill pratar de. De har lamporna tända och dricker te. Det klirrar om kopparna, radion spelar svagt. Hon längtar in till dem. Utanför fönsterna står mörkret
24
svart. Hon sitter i dunklet och fryser om fötterna. Tofflorna har hon glömt där uppe. Men inte plyschhunden, som hon plockar med oroligt, plockar och plockar, fingrarna rör sig i ett, hon väntar och väntar… Efter middagen i dag sänkte de rösterna – på tal om Hugo – och hon hörde det skrämmande tonfallet igen. De trodde att hon hade gått upp till sig, men när de fick se henne började de tala onaturligt högt och skoja med henne. Hon kände omedelbart faran men låtsades ingenting om. Nu sitter hon här och ängslas. Där inne är Mamma och Hans och Gabriella. Mamma
25