9789177016816

Raduan Nassar

AR KAISKT JORDBRUK

Översättning av Örjan Sjögren

AVFÄRDEN »Kan vi klandras för den blomma som kallas barndom, dess lockelse, dess livskraft och beständighet?« Jorge de Li m a

6

1 B l i c k e n i taket, rummets nakenhet; rosa, blått eller lila, rummet är okränkbart; rummet är personligt, det är en värld, ett katedralrum, där jag mellan ångestattackerna tar en sträv stjälk i min hand och plockar förtvivlans vita ros, för bland de föremål som rummet har helgat kommer kroppens föremål först; jag låg på trägolvet i mitt rum på ett gammalt småstadspensionat när min bror kom för att hämta hem mig; min nyss så kraftfulla och disciplinerade hand gled långsamt över kroppens blöta hud och jag lät mina giftkladdiga fingrar röra vid de spirande fjunen på mitt ännu varma bröst; när huvudet slött rullade åt sidan rörde sig håret i tjocka vågor över den fuktiga pannans kurva; jag lade ena kinden mot golvet, men det var inte mycket jag uppfattade med ögonen och de förblev i stort sett orörliga bakom de snabbt flaxande ögonfransarna; knackningen på dörren kom mjukt till mig och lade sig utan betydelse till rätta, gled som tussar av kapokbomull in genom örats snirklar, där den för ett ögonblick slumrade till; och inte heller när ljudet upprepades, fortfarande dämpat och 7

lugnt, störde det mig i min ljuva berusning eller påverkade min dåsighet eller de enstaka spridda tankarna som virvlade runt utan att komma till ro; mina ögon såg sedan dörrhandtaget vridas, men bilden av handtaget som rörde sig fastnade på näthinnan som ett livlöst föremål, ett ljud utan vibration, eller en mörk vindpust i minnets källare; vid något ögonblick fick hårda bultningar de apatiska föremålen i rummet att rycka till och bli oroliga; med en vig och tyst rörelse kom jag på benen och böjde mig för att ta upp handduken som låg utbredd på golvet; jag torkade av händerna, knep ihop ögonen, skakade på huvudet för att få dem att vakna till liv, tog upp skjortan som låg slängd över en stol, stoppade tillbaka det mörka och lila könet i byxorna och gick fram och öppnade dörren, som jag skylde mig bakom: min äldre bror stod utanför; så fort han kom in blev vi stående mitt emot varandra utan att röra blicken, en rymd av torr jord skilde oss åt, i dammet fanns rädsla och förvåning, men det var ingen upptäckt, jag vet inte ens vad det var, och vi sa ingenting, till slut sträckte han ändå ut armarna och grep tyst mina axlar med sina starka händer och vi betraktade varandra och i exakt samma sekund sköljde minnena över oss och bredde ut sig i våra ögon; med ens såg jag att hans ögon blev fuktiga och det var då han kramade mig och i hans armar kände jag tyngden av hela 8

familjens dyblöta armar; vi betraktade varandra på nytt och jag sa »jag väntade dig inte« det var vad jag sa förvirrad av hur klumpiga orden kändes och rädd för att råka säga något annat utan att tänka mig för, men trots det upprepade jag »jag väntade dig inte« det var vad jag sa en gång till och jag kände familjens mäktiga styrka falla över mig som en häftig regnskur samtidigt som han sa »vi älskar dig väldigt mycket, vi älskar dig väldigt mycket« och det var allt han sa samtidigt som han kramade om mig en gång till; jag kände mig fortfarande förvirrad och omtöcknad och visade honom stolen i hörnet, men han rörde sig inte ens utan tog i stället upp en näsduk ur fickan och sa »knäpp skjortan, André.«

9

2 D e t fanns ett ställe i skogen dit jag under de dåsiga, lata eftermiddagarna på fazendan brukade smita undan från familjens ängsliga blickar; jag dämpade fötternas feber i den fuktiga jorden, täckte över kroppen med löv, och liggande där i skuggan sov jag i samma orörliga ställning som en sjuk växt som böjs av tyngden av sin röda blomma; var inte alla trädstammar omkring mig egentligen jordandar som tyst och tålmodigt vakade över min tonårssömn? vad var det för uråldriga urnor som släppte ut de beskyddande röster som kallade på mig från verandan? vad tjänade de där ropen till, om snabbare och mer aktiva budbärare red vinden skickligare och skar genom atmosfärens trådar? (när min sömn var mogen skulle den plockas med samma religiösa vällust som med vilken man plockar en frukt).

10

3 O c h jag kom ihåg att far i sina predikningar alltid sa att ögonen är kroppens lampa, och att om de var bra var det för att det fanns ljus i kroppen, men om ögonen inte var rena berodde det på att kroppen behärskades av mörker, och jag visste, när jag stod där framför min bror och andades in den exalterade vindoften, att mina ögon var två frånstötande kärnor, men det spelade ingen roll för mig, jag var förvirrad, kände mig hjälplös till och med, och med ens kom jag på mig själv med att göra saker, fumla med händerna, gå omkring i rummet, som om min förlägenhet hängde samman med att det var så stökigt omkring mig; jag plockade i ordning på bordet, torkade av det med en trasa, tömde askfatet i sopkorgen, sträckte på lakanet i sängen, vek duken över huvudgaveln och hade redan gått tillbaka till bordet för att hälla upp två glas vin när jag höll på att slinta med tungan och fråga om Ana, men det var bara en hastig, snubblande impuls; vad jag kunde och borde ha frågat var hur han hade hittat pensionatet, hur han hade lyckats leta rätt på mig i det där gamla huset, eller också kunde jag på ett 11

oskyldigt sätt ha försökt ta reda på anledningen till att han var där, men jag hade inte ens en tanke på något sådant; jag var bara mörk inombords, jag var oförmögen att ta mig ur känslornas kött, och det enda jag med säkerhet visste när jag stod där framför bordet och tittade på det rosa vinet jag hällde upp i glasen var att min blick var full av förbittring; »fönsterluckorna«, sa han »varför är fönsterluckorna stängda?« sa han från stolen i hörnet där han hade satt sig och jag skyndade mig genast fram och öppnade fönstret och ute var det milt, nästan svalt och den sena eftermiddagen bestod av ett fibrigt och rödgult solsken som bredde ut sig och satte färg på den dystra damm mitt rum liknade, och medan jag höll på att fästa fönsterluckorna kom det första anfallet, men det var lätt och kändes övergående så jag fäste mig inte vid det utan tänkte bara på att bli klar med luckorna och efter det gick jag och satte, generöst och en aning föraktfullt, ett bräddfyllt glas vin i hans händer; och medan en framfusig vind fick de grova spetsgardinerna att bukta sig (gardiner som var prydda med två änglar som klättrade på molnen och som med fyllda kinder lugnt blåste i var sin trumpet) sjönk jag ner på sängkanten, stirrade i golvet med mina två skrumpna druvor till ögon och jag är säker på att han riktade sina ljusfyllda ögon på mig och att de förgiftade mig, och jag höll på att dras med av 12

en liten och beskedlig våg som nästan fick mig att skrika »känn dig inte besvärad, brorsan, se till att hitta den där allvarliga rösten du letar efter nu, en stark och fördömande röst, sätt i gång och fråga vad det är och alltid har varit för fel med mig, ta hjälp av gester, kasta ditt missnöje i ansiktet, slå sönder det gamla familjeporslinet i ögonen på mig«, men jag hejdade mig eftersom jag insåg att det inte bara skulle vara meningslöst att hetsa honom utan kanske också enfaldigt; i stället började jag tänka på hans ögon och på mors ögon den stund på eftermiddagen då det var som tystast, ögon bakom vilka en hel familjs kärlek och oro doldes, och jag tänkte på när dörren till mitt sovrum ibland öppnades och jag såg hennes moderliga gestalt och bekymrade min, »ligg inte där i sängen, hjärtat, plåga inte din stackars mamma, prata med mig«, och förvånad och förskräckt kände jag att jag när som helst skulle kunna brista i gråt och samtidigt slog det mig att det kunde vara bra att passa på att utnyttja den lilla berusning som han inte hade jagat i väg när han kom och, kanske fromt, bekänna »det är mitt delirium, Pedro, det är mitt delirium, om du vill veta«, men det var bara en hastig och något kaotisk tanke som for genom huvudet och som fick mig att tömma glaset i två snabba klunkar, jag tyckte det var meningslöst att säga något över huvud taget och hörde i stället hur min bror med 13

väl avvägd och samlad röst (han utförde det ädla uppdraget att föra tillbaka den bortsprungne sonen till familjens sköte) på ett predikande sätt började tala (det var fars röst) om vår katedrals murbruk och stenar.

14

4 S u d a n e s a (eller Schuda) var så här: hon hade väl tilltagna former; hon bodde under ett sadeltak av grovt och gyllengult gräs, i en fålla gjord av tätt sittande störar som stod stadigt i marken och mellan vilka jag till en början knappt vågade kika in; i ett lerkärl som byttes varje morgon svalkade hon tungan och lapade nytt friskt vatten, i en bädd av rejält med mjuk och doftande halm lade hon sig ner och vilade huvudet när solen där ute stod som högst på himlen; hennes mattråg var alltid rent och fyllt med majskorn och noga utvalt grönt gräs i vilket jag brukade mala ner persilja för att öka hennes aptit; första gången jag med mina sjukliga ögon såg Sudanesa var sent en eftermiddag då jag tog ut henne till de blommande buskarna som omgav hennes lantliga kurtisanbudoar: jag ledde henne försiktigt, som en ömsint älskare, och hon följde mig lydigt på sina höga hovar och svängde lekfullt på den breda kroppen som bars upp av de välformade benens pelare; det var den kropp jag hade börjat ta hand om under de sena eftermiddagarna, jag stack ner mina humustäckta händer 15

i skålar med olika välluktande oljor och lät dem sedan genast försvinna i hennes fransiga och mjuka päls; men någon vällustig get var hon inte, hon var en pojkes get, stora och svullna spenar markerade hennes kontur, när hon skakade och rörde på kroppen visade hon sina mörka och mest intima delar och hon var alltid mottaglig för kammen när jag förde den genom den överdådiga och böljande pälsen; hon var en fåfäng get, en get med örhängen, och hon hade liten svans, den var inte mer än en fjäderstump täckt med en tjock borst och reagerade på minsta beröring, känslig för fingrarnas allra finaste och lättaste smekningar; hela hennes kropp skulpterades när hon förde runt en grön stjälk i sin tålmodiga mun och tuggade, inte med tänderna, utan med tiden; och i de stunderna var hon en get av sten, med sorgen djupt inristad som två streck i ögonen, hon var i denna mystiska ställning, med sina långa och svarta ögonfransar, en predestinerad get; Sudanesa hade tagits till fazendan för att tillföra nytt blod, men hon var dräktig när hon kom, hon behövde särskild omvårdnad, och det var då jag, en blyg yngling, tog de första stegen ut ur min isolering; jag lämnade den sysslolösa tillvaron bakom mig och utsåg mig själv, ett helgerån, till hennes lyriske herde; jag förfinade hennes former, gav pälsen glans och gav henne blomhalsband, meterlånga são-caetano-klängväxter som jag lindade 16

runt halsen där de färggranna frukterna hängde som bjällror; Schuda, tålmodig och ännu generösare när en svullnare, mystisk och hal stjälk sökte hennes kropps samtycke i ett intimt umgänge.

17

5 K ä r l e k e n , förbundet och allas arbete vid fars sida var innehållet i det budskap om sträng renhet som vi förvarade i våra heliga skrin, delade högtidligt varje dag och lät utgöra vår frukost och vår kvällslektyr; utan att förlora denna maxims fromma klarhet ur sikte fortsatte min bror med sin predikan och påminde mig diskret men enträget om min bristande livsmognad, talade om de misstag vi alla så lätt kunde råka göra, att det inte var konstigt att det här hade hänt, men att det var viktigt att inte heller glömma de särskilda känslomässiga och själsliga band som knöt oss samman, som hindrade oss från att ge efter för frestelserna och gjorde oss vaksamma mot faran att falla (av vilken natur detta fall var spelade ingen roll); det var det här vi måste värna om, det var varje familje­ medlems skyldighet att åtminstone vårda dessa band, för det räckte med att en av oss gjorde ett felsteg för att hela familjen skulle falla; han sa att så länge huset stod kvar skulle var och en av oss också stå på benen, men för att hålla huset stående var det nödvändigt att pliktkänslan var stark, att vi 18

vördade våra blodsband, inte avvek från hemmet, alltid svarade far när han frågade, aldrig vek undan blicken från ett syskon i nöd, alltid deltog i familjens arbete, bar hem den frukt vi skördade och drog vårt strå till stacken för att det skulle komma mat på det gemensamma bordet; men i vårt stränga sätt att leva skulle det alltid också finnas plats för ­mycket glädje, inte minst den glädje som kom av att utföra de uppgifter som vi alla, var och en hade fått oss tilldelade, för den som höll sig undan pliktens heliga krav dömde sig själv att bära en fruktansvärd börda; han talade vidare om de önskningar som var och en i huset bar inom sig, men att det icke desto mindre var nödvändigt att tygla de onda impulserna och vara försiktigt återhållsam när det gällde de goda och hela tiden tänka på balansen, på att utveckla sin självkontroll, skydda sig mot egoismen och de farliga passioner som följde med den, försöka finna lösningar på våra personliga problem utan att skapa värre problem för dem vi höll av, och han påminde mig om att samma stadiga stam, samma trofasta hand, kärleksfulla ord och kloka principer alltid hade funnits där för att vägleda oss i varje situation vi kunde behöva tänka igenom, och att livets horisont inte var så vidsträckt som den kunde verka, i mitt fall var den, det vill säga den lycka jag tyckte mig ha anat bortom fars sfär, inget annat än en illusion; min bror låtsades 19

inte om de skamliga motiven till min flykt (även om han försiktigt antydde att jag genom mitt sätt att handla var en dålig förebild för Lula, den yngste i familjen, som alltid följde mig med blicken) utan höjde temperaturen i sin predikan genom att påminna mig om att det fanns mer styrka i förlåtelsen än i skymfen och mer styrka i bättringen än i misstaget och han gjorde klart för mig att dessa borde vara de två sublima sidorna i varje fin karaktär och att det var familjens uppgift att representera den första, med anledning av min hemkomst, medan det var upp till mig, den vilse­gångne sonen, att reparera mitt misstag; »du anar inte vad vi har gått igenom medan du har varit borta, du kommer att bli förvånad när du får se de tärda ansiktena; det känns svårt att säga det, men mor kan inte längre dölja tårarna, hon gråter högt«, sa han och lät sin tillrättavisning blandas med en sorts stegrad ömhet; han rörde sig med lugna och säkra steg, en aning högtidligt (som far), medan jag gav efter för en hastig svindelkänsla och tänkte på familjens magra förråd, vår familj som inte längre hade sin forna styrka, och kanske var det ett ögonblick av klarsynthet som, i mitt mörker, fick mig att tro att man på ett torftigt pensionatsrum, i brist på andlig näring, kunde laga mat över ett irrbloss, på skördens sista korn; »hon berättade inte för någon att du gett dig av; under lunchen den där 20

dagen kände vi alla som satt vid bordet tyngden av din tomma stol; men vi sa inget och satt med sänkta blickar när mor lade upp maten, ingen vågade fråga var du kunde tänkas hålla hus; eftermiddagen gick långsamt, vi arbetade med far och tänkte på våra systrar där hemma, som var upptagna med sysslorna i köket eller med att brodera på verandan, satt vid symaskinen eller plockade i ordning i skafferiet; det spelade ingen roll vad flickorna sysslade med, från och med den dagen skulle de inte längre vara sig själva, de skulle inte längre fylla huset med glädje så som de alltid hade gjort, de hade redan gett efter för den uppgivenhet och nedstämdhet de kände; du skulle ha varit där, André, det skulle du; och du skulle ha sett far som stängde in sig i sin tystnad: så fort middagen var avslutad reste han sig från bordet och gick ut på verandan; ingen såg honom dra sig tillbaka, han stod bara där vid räcket och stirrade ut i den mörka natten; först när det var dags att lägga sig, när jag gick in i ditt rum, öppnade garderoben och drog ut de tomma lådorna, först då insåg jag, som det äldsta syskonet, vidden av det som höll på att ske: det var början på familjens upplösning«, sa han och slutade tala, och jag visste varför han hade slutat, det var bara att titta på hans ansikte, men det gjorde jag inte, för jag hade saker att se inom mig själv också, och jag kunde ha sagt »vår upplösning 21

började långt tidigare än du tror, när jag var liten och tron spred sig snabbt som ett virus i mitt inre och jag var mer hängiven än någon annan i huset«, det kunde jag utan tvekan ha sagt, men det var inte rätt tid att spekulera över trons dunkla metoder, ta upp dess njutningslystna sidor, den sakramentala förtäringen av köttet och blodet, att undersöka gudshängivenhetens sinnlighet och skälvningar, men trots det började jag tänka på mitt tygband från Maria-församlingen som jag, som det gudfruktiga barn jag var, brukade lägga bredvid sängen innan jag lade mig och även på hur Gud brukade väcka mig varje morgon klockan fem för att jag skulle delta i gudstjänsten, och på hur jag låg vaken i sängen och på ett sorgset sätt betraktade mina bröder som sov i de andra sängarna och inte fick uppleva min lycksalighet, och i tankarna roade jag mig med skuggorna som bröt fram ur gryningen och för varje ljusstråle som letade sig in genom springorna återupptäckte jag mer och mer av den magiska fantasin i de små figurer som var målade högst upp på väggen som en bård och jag bara väntade på att hon skulle komma in i rummet och om och om igen viska »dags att vakna, hjärtat« och om och om igen lätt röra vid mig tills jag, som låtsades sova, med en skälvning grep tag i hennes händer och våra händer blev då till en knappt märkbar lek under lakanet, och jag skrattade och i 22

en kärleksfull viskning påminde hon mig »väck inte dina bröder, hjärtat«, och sedan lyfte hon mitt huvud och lät det vila mot sin mages varma kudde och böjde sin fylliga kropp och kysste mitt hår om och om igen, och så fort jag gick upp var Gud vid min sida på sängbordet och det var en gud som jag kunde plocka upp med händerna och hänga om halsen och jag kände bröstet fyllas och som den lille pojke jag var steg jag in i kyrkan som en ballong, hemmets ljus var bra när vi var barn, det hembakta brödet på bordet, kaffet med mjölk och smörbyttan, vårt hems klara ljus verkade alltid starkare när vi kom tillbaka från byn, det klara ljus som senare skulle göra mig så osäker, som skulle göra mig konstig och tyst och från tonåren och framåt så trött att jag inte orkade gå upp ur sängen, som om jag vore en konvalescent; »sådant ingen anade innanför hemmets gränser«, slank det nästan ur mig, men återigen tyckte jag att det var onödigt att säga något, det kändes faktiskt som om jag inte klarade av att säga något över huvud taget, och när jag lyfte blicken såg jag att min bror stirrade ner i sitt glas, och utan att röra sig, som om han svarade på min blinkning, sa han: »ju fastare strukturen är, desto hårdare blir fallet, en familjs styrka och glädje kan utplånas i ett enda slag«, var vad han sa samtidigt som han plötsligt fick ett uttryck av sorg i ansiktet, så avbröt han sig, och med ens fylldes 23

mina tankar av minnesbilder av soliga söndagar på den tiden då våra släktingar och vänner i stan kom ut till landet, och i skogen bakom huset, nedanför de högsta träden, som tillsammans med solen fick ljuva och lekfulla ljus- och skuggspel att uppstå på marken, när lukten av det grillade köttet redan hade gått förlorad i de täta lövverken, och när duken som legat utbredd över den lugna gräsmattan veks ihop, brukade jag krypa ihop bakom något träd en bit bort, varifrån jag kunde följa de nervösa förberedelserna inför dansen, den otåliga ivern hos de unga männen och kvinnorna och bland dem fanns också mina systrar med sitt lantliga sätt, i sina ljusa och lätta klänningar, uppfyllda av löften om kärlek som svävade i en större kärleks renhet, mina systrar som behagfullt sprang omkring, fyllde skogsdungen med skratt och bar fram fruktkorgarna till platsen där duken hade legat, melonerna och vattenmelonerna skars upp under tjutande skratt och druvorna och apelsinerna som plockats i fruktträdgårdarna hade lagts upp så att de framträdde i hela sin svällande växtkraft mitt i korgarna för att antyda dansens motto, och glädjen där i den nedgående solens sken var sublim, luftiga strålar av gudomligt ljus trängde ner genom löven och grenarna, flöt då och då ut i den stilla skuggan och reflekterades intensivt i de fuktiga ansiktena, och då bildade männen den första ringen, och far gick 24

där med uppkavlade ärmar och samlade de yngre, som krokade ihop sina spända armar och knäppte händerna i stadiga grepp, så att de runt fruktkorgarna bildade en obruten cirkel, vars kontur var så tydlig och stark att den kunde ha varit hjulet på en oxkärra, och strax tog min gamle farbror, en gammal invandrare som varit herde i sin barndom, upp en flöjt ur fickan, bara en tunn sticka i hans tunga händer, och började spela på den som en fågel och kinderna blåstes upp som kinderna på ett barn och de blåstes upp så mycket, så mycket att det, alldeles blodröd i ansiktet som han var, såg ut som om allt vin skulle spruta ut ur öronen på honom som från två kranar, och till ljudet av flöjten började ringen långsamt röra sig, nästan motvilligt, först åt det ena hållet, sedan åt det andra, som om den sakta sökte sin styrka i ett stadigt och rytmiskt pendlande fram och tillbaka till det dova och kraftfulla ljudet av mansfötter som stampade i marken, tills flöjten rätt som det var flög i väg och förtrollat skar genom skogen, rann fram över den blommande ängen och svepte över betesmarkerna, och den nu vibrerande ringen ökade takten och rörde sig hela varvet, och den var inte längre hjulet på en oxkärra, snarare ett stort kvarnhjul som snurrade snabbt först åt ena hållet och sedan, till tonerna av flöjten som grep tag i det på nytt, åt andra hållet, medan de äldre som stod bredvid och de unga kvinnorna som 25