9789177016533

Silas Marner

George Eliot

SILAS MARNER Översättning av Ingegerd von Tell

Första kapitlet På den tiden då spinnrockarna surrade flitigt i bondgårdarna och även förnäma damer i siden och spetsar spann på sina små spinnrockar av polerad ek, kunde man på stigarna i avsides belägna trakter eller långt inne bland dälderna råka på män av en viss småväxt, bleksiktig typ som bland det friska, härdiga lantfolket verkade som återstoden av en undanträngd stam.

Vallhundarna skällde ursinnigt då någon av dessa säregna främ­ lingar dök upp på höglandet, avtecknande sig mot aftonhimlen som en mörk fläck i den tidiga vinterskymningens gråa ljus. Ty var finns den hund som ej blir retad då han får se en figur som kommer släpande med en säck på ryggen? Och dessa bleka män begav sig sällan ut på vandring utan sin mystiska börda.

Fåraherden själv, som dock hade goda skäl anta att säcken endast innehöll linnegarn eller stora buntar stark lärft vävt av sådant garn, var inte så alldeles säker på att detta vävaryrke, hur viktigt och oumbärligt det än var, kunde bedrivas helt utan hjälp av den onde.

I denna längesedan förgångna tid blev allt som var på något sätt ovant föremål för vidskepliga fantasier, till och med sådant som förekom med vissa mellanrum eller blott tillfälligtvis som skärsliparens eller gårdfarihandlarens besök. Ingen visste var dessa vandringsmän hade sina hem eller varifrån de ledde sitt ursprung. Och vad skulle man tro om en karl om man inte ens kände någon som visste något om hans far eller mor?

För forna tiders bönder var den värld som låg utanom deras egen omedelbara erfarenhetssfär dimhöljd och omspunnen av mystik. För deras orörliga ingenium var ett kringvandrande liv något lika dunkelt och okänt som de med våren återvändande svalornas tillvaro om vintern. Man upphörde aldrig att betrakta 5

en nybyggare som kom från avlägsna trakter med en viss miss­ tro och skulle inte alls ha blivit förvånad om denne efter att hela sitt liv ha fört en oförvitlig vandel till slut begått ett brott; detta i synnerhet om han hade rykte om sig att sitta inne med kunskaper eller var skicklig i något hantverk. All skicklighet, vare sig den bestod i den svårskötta tungans rappa slagfärdighet eller i någon annan för bondfolket okänd konst, var i och för sig ägnad att väcka misstankar. Hederligt folk som fötts och vuxit upp inför allas ögon så att säga var för det mesta inte över sig kloka eller skickliga, åtminstone sträckte sig inte deras förmåga utöver sådana ting som att med hjälp av vissa tecken i naturen kunna förutsäga väderleken, och sättet att förvärva någon sorts färdighet var för dem så fullkomligt fördolt att det måste ha något med trolldom och besvärjelse att göra. Sålunda kom det sig att dessa vandrande linnevävare som från staden begivit sig ut till landet av sina lantliga grannar in i det sista betraktades som främlingar och i de flesta fall lagt sig till med sådana excentriska vanor som plägar utmärka enstöringslivet.

I början av århundradet utövade en sådan linnevävare vid namn Silas Marner sitt yrke i ett av hasselbuskar omgivet litet stenhus i Raveloes omedelbara grannskap alldeles intill randen av ett övergivet stenbrott. Det underliga ljud som uppstod då bommen gick i Silas vävstol, så olikt kastmaskinens naturliga, glatt travande ljud eller slagans enklare rytm, utövade en näs­ tan kuslig lockelse på Raveloes pojkar, som ofta gick ifrån sin nötplockning eller fågelnästplundring för att titta in genom fönstret i stenhuset. Deras bävan inför bommens hemlighets­ fulla verksamhet motvägdes av den angenäma känslan av ring­ aktande överlägsenhet som uppstod i samband med deras elaka skämt över det rytmiska bullret och vävarens böjda ställning, där han satt som i en trampkvarn. Men stundom hände det att Marner, då han gjorde ett uppehåll för att rätta till några trådar som kommit i olag, varseblev de små slynglarna. Han blev då så misslynt över deras närgångenhet att han trots att tiden var honom så dyrbar, klättrade ned från sin vävstol, öppnade 6

dörren och fäste en sådan blick på dem att detta alltid var nog för att de i skräck och fasa skulle ta till benen. Ty hur skulle man kunna veta att de där stora bruna utstående ögonen i Silas Marners bleka ansikte verkligen inte såg någonting tydligt, som inte befann sig alldeles framför dem. Nog var man mera böjd för att tro att deras fasansfulla stirrande blick kunde sätta kramp, engelska sjukan eller snedvriden mun på den pojke som råkade komma sist? De hade måhända hört sina föräldrar säga något om att Silas Marner, om han så behagade, kunde bota människor som hade reumatism, och sedan med mörk skräckfylld röst tillägga att om man bara kunde tala väl med den rackarn, så kunde han bespara en kostnaden för läkarhjälp.

Den uppmärksamme lyssnaren skulle kanske än i dag bland det grånande bondfolket kunna uppfånga dylika sällsamma ekon av gammal djävulsdyrkan som ännu lever kvar, ty ett okul­ tiverat sinne har svårt att förena begreppen makt och godhet.

En dunkel föreställning om en makt som med stor möda kan blidkas och bevekas till att avstå från att tillfoga skada är den form förnimmelsen av det osynliga helst antar hos människor som ständigt tryckes av brist på det allra nödvändigaste och vilkas mödosamma liv aldrig upplyses av den entusiasm som bottnar i en religiös tro. De ser vida större möjligheter till smärta och olycka än till glädje och njutning. Deras fantasi är så gott som renons på bilder av den art som väcker längtan och hopp men däremot fullproppad av erinringar som utgör en god jordmån för ängslan. »Kan ni inte tänka er något som kunde smaka gott att äta?« frågade jag en gång en gammal arbetare som låg på sitt yttersta och inte kunnat förtära något som hans hustru bjudit honom. »Nej«, svarade han, »jag har inte varit van vid annat än husmanskost och det kan jag inte äta nu.« Hans erfarenhet hade icke varit sådan att den kunde ge upphov till fantiserande om något som kunde reta hans aptit.

Och Raveloe var en by där många ekon från det förgångna dröjde kvar utan att överröstas av nya stämmor. Det var visst icke någon av dessa fattiga socknar i civilisationens utkanter 7

som bebos av ett fåtal herdar med sina magra får. Tvärtom, det låg mitt på det fruktbara inre slättland man brukar kalla »Merry England« och där fanns gårdar som erlade ur kyrklig synvinkel högst eftersträvansvärda tionden. Men det låg inklämt i en undangömd skogbevuxen dalsänkning drygt en timmes färd till häst från stora landsvägen, så det nåddes aldrig av vare sig posthornets klang eller allmänna meningens sorl. Byn såg viktig ut där den låg med en gammal kyrka, omgiven av en större kyrkogård, i sin mitt och två eller tre stora stenhus med väl inhägnade trädgårdar och dekorativa väderflöjlar belägna alldeles intill vägen mot vilken de vände sina ståtliga fasader, ståtligare till och med än prästgården som tittade fram mellan träden på andra sidan kyrkogården. Det var en by som genast visade sitt sociala livs höjdpunkter och underrättade det erfarna ögat om att det icke fanns någon stor park eller herrgård i grannskapet, men att det fanns flera herrar i Raveloe som kunde vanvårda sitt jordbruk bäst de gitte och likväl i dessa krigstider därav skörda en tillräckligt god inkomst för att leva i sus och dus och fira en glad jul, påsk och pingst.

Det var femton år sedan Silas Marner först kom till Raveloe.

Han var då bara en vanlig bleksiktig ung man med utstående, närsynta bruna ögon och ett utseende som för människor med vanlig bildning och erfarenhet icke på något sätt skulle förefallit ovanligt eller underligt, men som för den lantbefolkning, i vars grannskap han slagit sig ner, hade egenheter som motsvarade hans arbetes ovanliga art och hans ankomst från en okänd trakt som kallades »North’ard«. Det förhöll sig på samma sätt med hans levnadsvanor. Han bad aldrig någon som hade ärende till honom stiga in och han begav sig aldrig in till byn för att dricka ett stop öl på Regnbågen eller prata bort en stund hos hjulmakaren. Han sökte aldrig någon, vare sig man eller kvinna, utom å yrkets vägnar eller för att förse sig med livsförnödenhet­ er. Och det blev snart klart för Raveloeflickorna att han aldrig skulle försöka förmå någon av dem att ta honom mot deras vilja – alldeles som om han hört dem förklara att de aldrig 8

skulle vilja gifta sig med en man som varit död och vaknat till liv igen. Denna uppfattning om Marners personlighet bottnade i något annat än hans bleka ansikte och högst ovanliga ögon.

Jem Rodney, mullvadsfångaren, påstod nämligen att han en afton då han befann sig på hemväg sett Silas Marner med en tung säck på ryggen stå lutad mot en stätta i stället för att sätta säcken på stättan som en människa med sitt förnuft i behåll skulle ha gjort, och då han kom fram till Marner märkte han att dennes lemmar var styva och hans händer höll så hårt i säcken som om de varit av järn. Men just som han kommit till den slutsatsen att vävaren var död kom denne åter till liv med en gång, sade »god afton« och gick sin väg. Jem svor att han sett allt detta och till yttermera visso förklarade han att det var just den dagen han fångat mullvadar på Squire Cass egendom nere vid den gamla sågspånsgropen. Somliga sade att Marner måste haft ett »anfall«, ett ord som i och för sig självt tycktes täcka och förklara de mest otroliga ting. Men den finurlige mr Macey, socknens klockare, skakade på huvudet och frågade om man någonsin sett en människa få ett anfall utan att falla omkull.

Ett anfall var ett slaganfall, inte sant? Och om man råkade ut för sådant brukade man förlora rörelseförmågan och komma socknen till last, såvida man inte hade några barn att ta hand om sig. Nej, nej, här var det inte frågan om slaganfall, eftersom karlen förblev stående som en häst mellan sina skaklar och sen satte av innan man hunnit säga knyst. Å andra sidan vore det ju inte omöjligt att själen kunde frigöra sig från kroppen, bege sig ut på vandring och återvända alldeles som en fågel som flyger in och ut ur nästet. Det var på det viset folk fick ett övermått av vetande, ty frigjorda från den hindersamma kroppen gick de i skola hos folk som kunde skänka dem mera kunskap än deras grannar kunnat förvärva med alla sina fem sinnen i behåll och med prästen som lärare till. Och varifrån hade väl Marner fått sina kunskaper om örter och de trolldomskonster han kunde, om han behagade utöva dem? Jem Rodneys historia visade just vad var och en kunde vänta som sett hur Marner 9

botat Sally Oates och fått henne att sova som ett barn, fast hennes hjärta under två hela månader som hon varit under läkarbehandling slagit så hårt att det kunnat spränga kroppen.

Han skulle kunna bota flera om han ville och det var bäst att tala väl med honom, om det så vore blott för att få honom att avstå från att vålla en skada.

Det var i viss mån denna obestämda skräckatmosfär kring Marner som skyddade honom för den förföljelse som hans egenheter kunde givit anledning till, men i ännu högre grad var det den omständigheten att Marner, sedan den gamle linne­ vävaren i grannsocknen Tarley avlidit, i sin egenskap av vävare blev en högst välkommen nykomling för traktens förmögnare husmödrar och även för de omtänksammare bondhustrurna som vid årets slut hade ett litet förråd av garn. Och så stort var det värde man satte på hans gagnande verksamhet att ingen motvilja eller misstänksamhet av något slag skulle ha vunnit insteg hos dessa kvinnor, som icke bekräftats av något fel i kvaliteten eller mängden av det tyg han vävde åt dem. Och åren hade gått utan att medföra någon förändring i grannarnas inställning till Marner utom såtillvida att det som en gång varit nytt blivit gammalt och vant. Efter femton år sade Raveloe­ borna precis detsamma om Silas Marner som de gjort i början.

De sade det icke fullt så ofta, men när de sade något var det med så mycket större övertygelse. Endast en viktig sak hade tillkommit under årens lopp, och det var att master Marner lagt undan icke så lite pengar någonstans och nu gick utanpå dem som ansetts som förmer än han.

Men under det att allmänna meningen om Marner förbli­ vit så gott som oförändrad och hans dagliga vanor knappast företedde några synbara förändringar hade hans inre liv haft sin historia och undergått en genomgripande omgestaltning, såsom fallet måste bli med varje intensivt lagd människa, som genom omständigheternas makt tvungits att gömma sig undan och dömts till enstöringslivet. Han hade på ett tidigt stadium blivit medlem i en trång religiös sekt och innan han kom till 10

Raveloe hade hans liv varit fyllt av den rörelse, den andliga verksamhet och den intima gemenskap som på den tiden var och ännu är typisk för ett dylikt samfund, där den ringaste lekman har tillfälle att utmärka sig om han har talets gåva och i varje fall som valman kan öva inflytande på sitt samfunds styrelse. Marner åtnjöt högt anseende i den lilla undangömda värld som kallade sig kyrkosamfundet i Lantern Yard. Han ansågs vara en man med exemplarisk vandel och en brinnande tro. Och han hade varit föremål för ett alldeles särskilt intresse ända sedan den gången då han vid ett bönemöte fallit i en mystisk dvala som varade över en timme, så att man till slut trodde att han var död. Att söka en naturlig medicinsk förkla­ ring till detta fenomen skulle för Silas själv såväl som för hans trosbröder varit detsamma som att frånkänna det varje andlig innebörd. Det var alldeles tydligt att Silas utvalts för en särskild uppgift, och fastän man hade svårt att förstå vari denna uppgift skulle bestå, eftersom inga andliga syner förekommit i samband med dvalan, så antog såväl han själv som andra att den andliga kraftens verkan skulle komma att bestå i ett tillflöde av ljus och andlig värme. En mindre sann människa kunde ha frestats att begagna sig av situationen och simulera erinringar i samband med dvalan, till exempel en uppenbarelse, och en mindre sund människa skulle ha trott på vad hon själv sålunda fantiserat ihop. Silas var dock både ärlig och sund, men – som fallet är med mången rättskaffens och trosvarm människa utan bildning – hade hans mystik icke kunnat ledas in på rätta banor utan fått breda ut sig och förrycka såväl hans åsikter som hans tro. Han hade av sin moder fått ärva en viss kännedom om medicinska örter och deras tillredning – ett litet kunskapsförråd som hon högtidligen låtit gå vidare till honom – men på senare år hade han haft sina tvivel om huruvida det vore rätt att använda denna kunskap, då han icke trodde att örterna hade någon läkekraft utan bönen och att bönen vore tillräcklig utan örter.

Till slut blev denna känsla så överhandtagande att han började betrakta sin medfödda lust att vandra omkring på fälten och 11

plocka fingerborgsblommor, maskrosor och hästhovsört som en frestelse.

Bland medlemmarna i hans kyrka var en ung man, något äldre än han själv, som var hans vän. Mellan de båda ynglingar­ na hade länge rått ett sådant vänskapsförhållande att bröderna i Lantern Yard brukade kalla dem David och Jonatan. Vännens verkliga namn var William Dane och även han betraktades som ett lysande exempel på ungdomlig fromhet, ehuru han gärna visade överdriven stränghet mot svagare bröder och till den grad bländades av sitt eget ljus att han ansåg sig själv visare än sina lärare. Men vilka fel och svagheter andra än upptäckte hos William så var han i vännens ögon utan vank och brist. Ty Marner var en av dessa känsliga och lätt påverkbara naturer utan tro på sig själva som, innan de fått någon livserfarenhet, gärna dras till sin motsats. Det troskyldiga uttrycket i Marners ansikte, vilket yttermera framhävdes genom den totala bristen på iakttagelseförmåga, och den värnlösa gasellblicken, som är typisk för stora utstående ögon, kontrasterade på ett slående sätt mot den självbelåtna men illa maskerade inre förhävelse, som stack fram ur William Danes små sneda ögon och hop­ knipna läppar. Ett av de vanligaste samtalsämnena mellan de två vännerna var frågan om hur man kunde vara säker på att man blivit frälst. Silas bekände att han aldrig kunde sträcka sig längre än till hopp blandat med fruktan och lyssnade med längtansfull förundran när William förklarade att han, ända sedan det skede i sin omvändelse då han drömt att han såg orden »kallelse och utkorelse viss« stå på en oskriven sida i den öppna bibeln, hade känt en orubblig förvissning om att vara frälst. Dylika samtal har sysselsatt många bleka vävare, vilkas undernärda själar som unga bevingade varelser hjälplöst fladdrat omkring i ovetandets skymningsdunkel.

Det hade förefallit den omisstänksamme Silas som om deras vänskap icke ens lidit något avbräck då han knöt ett annat intimare band. Han hade några månader varit förlovad med en ung tjänsteflicka och ämnade gifta sig med henne så 12

snart de sparat ihop tillräckligt för att sätta bo, och det gladde honom mycket att Sara ingenting hade att invända mot att William ibland var med då de råkades om söndagarna. Det var vid denna tidpunkt som Silas kataleptiska anfall inträffade vid bönemötet och bland alla brödernas intresserade frågor och inlägg var det endast Williams yttrande som avvek från den allmänt vänliga inställningen till en sålunda för speciella uppgifter utvald broder. Han framhöll nämligen att för sin del ansåg han att denna kramp mera liknade djävulens verk än ett bevis på gudomlig nåd, varför han uppmanade sin vän att se till om han icke hyste något brottsligt uppsåt i sin själ. Silas, som ansåg det som sin skyldighet att betrakta såväl tillrättavisningar som förmaningar såsom yttringar av ett broderligt sinnelag, tog icke illa upp. Det smärtade honom blott att hans vän tvivlade på honom. Härtill kom även en viss oro då han märkte att Sara i sitt uppträdande mot honom började visa en besynnerlig svängning mellan stegrade ömhetsbetygelser och ofrivilliga tecken på ogillande och motvilja. Han frågade henne om hon önskade bryta förlovningen, men detta förnekade hon. Deras förlovning var allmänt känd inom kyrkan och togs hänsyn till vid bönemötena. Den kunde ej brytas utan strängt förhör och Sara hade icke något skäl att uppge som samfundet med gott samvete kunde sanktionera.

Vid denna tidpunkt blev den äldste diakonen allvarligt sjuk och då han var änkeman och barnlös vårdades han natt och dag av några av de yngre bröderna eller systrarna. Silas turade om med William om nattvakten, så att då den ene gick klockan 2 på natten kom den andre. Den gamle mannen tycktes mot all förmodan vara på bättringsvägen då Silas en natt märkte att han upphört att andas. Ljuset hade nästan brunnit ned och han måste lyfta upp det för att tydligt kunna se patientens ansikte.

En närmare undersökning övertygade honom om att diakonen var död och hade varit död en bra stund, ty hans lemmar hade redan stelnat. Silas började undra om han sovit och såg på klockan. Den var redan fyra på morgonen. Hur kom det sig 13

att inte William infunnit sig? I stor ängslan begav han sig ut efter hjälp och snart var flera vänner församlade, bland dem prästen. Själv gick Silas till sitt arbete. Han kände behov av att få träffa William för att få en förklaring på hans uteblivande, men just då han ämnade bege sig ut för att uppsöka vännen infann sig denne tillsammans med prästen. De kom för att hämta honom till ett möte med bröderna i Lantern Yard och på Silas förfrågan vad mötet gällde fick han blott till svar: »Det får du se.« Ingenting vidare sade de förrän Silas kommit in i sakristian och satt sig ned framför prästen med allas högtid­ liga blickar riktade på sig. Prästen tog nu fram en pennkniv som han visade Silas samtidigt som han frågade honom om han visste var han senast lagt den kniven. Silas sade att han icke ens visste om han tagit fram den ur sin ficka. – Men nu började han darra i ångest inför detta obegripliga förhör. Han uppmanades därpå att icke hemlighålla sin synd utan bekänna och ångra. Man hade funnit kniven i skrivbordslådan bredvid den avlidne diakonens säng just där prästen själv föregående dag sett pungen med kollekten ligga. En hand hade tagit denna pung och vems kunde den handen väl vara om icke den mans som kniven tillhörde. Silas blev först stum av häpnad. Därpå sade han: »Gud skall rentvå mig. Jag visste varken att kniven låg där eller att pengarna försvunnit. Ni får gärna genomsöka mitt hem – ni kommer ändå ingenting att finna utom tre pund och fem shillings av mina besparingar, som William Dane vet att jag haft nu i sex månader.« William mumlade något, men prästen sade: »Skenet är mycket starkt emot dig, broder Marner.

Pengarna stals föregående natt och ingen var hos vår avlidne broder utom du. William Dane har nämligen förklarat för oss att han av plötsligt illamående förhindrats från att som vanligt avlösa er och ni sade själv att han inte kommit; och vad mera är, ni försummade att sköta om den döda kroppen.« »Jag måste ha sovit«, sade Silas. Därpå tillade han efter en stunds tystnad: »Eller också måste jag ha haft ännu en besö­ kelse av det slag ni alla bevittnat, och tjuven måste ha kommit 14

och gått medan min själ var borta från kroppen. Men jag säger ännu en gång: sök igenom mitt hem, för jag har inte varit någon annanstans.« Husundersökningen verkställdes och slutade med att Wil­ liam Dane fann den tomma pungen instucken bakom byrån i Silas rum. William Dane uppmanade nu sin vän till att bekänna och icke längre dölja sin synd. Silas vände sig mot honom och såg på honom med djup förebråelse i blicken. Därpå sade han: »William, har du under de nio år som vi gått in och ut tillsammans någonsin hört mig säga en osanning? Men Gud skall rentvå mig.« »Broder«, sade William, »hur skall jag kunna veta vad som försiggått i ditt hjärtas hemliga kammare så att Satan fått makt med dig?« Silas såg alltjämt på sin vän. Plötsligt övergöts hans ansikte av en djup rodnad och han tycktes i begrepp att fara ut mot vännen, då något inom honom höll honom tillbaka, någon tanke som slog honom så att blodet vek från hans ansikte och hela hans kropp började darra. Slutligen sade han med matt stämma och med blicken fäst på William: »Jag erinrar mig nu att kniven inte var i min ficka.« William svarade: »Jag förstår inte vad du menar.« De andra började emellertid fråga var Silas menade att kniven var, men han ville icke lämna några vidare upplysningar. Han sade endast: »Jag är i stor själavånda. Jag kan ingenting säga. Gud skall rentvå mig.« Då de återkommit till sakristian följde vidare överläggning­ ar. Att använda sig av lagliga åtgärder för att överbevisa den brottslige var emot kyrkans principer. Juridiskt åtal ansågs icke tillåtet för kristna, även om det varit frågan om ett fall som icke kastat någon skugga på samfundet. Man var tvungen att använda sig av andra mått och steg för att utröna sanningen och beslöt sig för bön och lottdragning. Ett sådant beslut måste uppväcka förvåning hos dem som icke känner till det obskyra religiösa liv som levs i våra städers gränder och prång. Silas 15

knäböjde med sina bröder i förlitande på att hans oskuld skulle klarläggas genom Guds omedelbara ingripande, väl medveten om att även så väntade honom ångest och sorg – att hans tro på människorna hade fått ett grymt slag. Lottdragningen utföll så att Silas förklarades skyldig. Han uteslöts högtidligen från medlemskapet i kyrkan. Endast om han ådagalade sin ånger genom att bekänna, skulle han ännu en gång få mottagas i kyrkans hägn. Marner hörde på under tystnad. Slutligen, när alla rest sig för att gå, vände han sig till William Dane och sade med av upprördhet skälvande röst: »Sista gången jag erinrar mig ha använt min kniv var när jag tog fram den för att skära en remsa åt dig. Jag erinrar mig inte att jag lade ner den i fickan igen. Du stal pengarna och du har ordnat allt så att det skulle se ut som om jag vore den skyldige. Men det kommer att gå dig väl ändå, ty det finns ingen rättrådig Gud som styr världen, bara en lögnens gud som bär vittnesbörd mot dem som ingen skuld har.« Det gick en rysning genom salen då man hörde denna hädelse.

William sade med ödmjuk röst: »Jag överlämnar åt våra bröder att avgöra om detta är Satans röst eller icke. Jag kan ingenting annat göra än bedja för dig, Silas.« Den arme Marner gick bort med förtvivlan i hjärtat och en krossad tro på Gud och människor. Hans sinnesstämning var sådan att vansinnet lurade farligt nära. I sin sargade själs bitterhet sade han till sig själv: »Hon kommer också att förkasta mig. Och gör hon icke det, tror hon icke på vittnesmålen emot mig måste det komma till ett trossammanbrott för henne såväl som för mig.« För människor som är vana att tänka över de former deras religiösa känsla iklär sig är det svårt att sätta sig in i den enkla, av boklig lärdom ostörda sinnesbeskaffenhet där känsla och form aldrig till följd av någon eftertankens viljeansträngning gått skilda vägar. Vi kan icke tänka oss annat än att en man i Marners ställning måste ha ifrågasatt giltigheten av en vädjan till den gudomliga rättvisan i form av lottdragning.

16

För honom skulle emellertid något sådant ha varit en ansats till självständigt tänkande av ett slag som ej kunde komma ifråga.

Och denna ansats skulle ha skett vid ett tillfälle då hela hans själ var lamslagen av ångesten över en sviken tro. Om det finns en ängel som räknar människornas sorger såväl som deras synder, så vet han hur många och djupa de sorger är som har sitt upphov i felaktigt tänkande för vilket ingen människa kan ställas till ansvar.

Marner gick hem och satt en hel dag för sig själv, tillintet­ gjord av förtvivlan utan att kunna besluta sig för att gå till Sara och söka vinna hennes tro på sin oskuld. För att komma ur det förlamande tvivlets grepp steg han följande dag upp i vävstolen och började arbeta som vanligt. Men innan många timmar gått kom prästen och en av diakonerna till honom med bud från Sara att hon ansåg deras förlovning bruten. Silas tog emot budet utan ett ord och vände sig sedan bort från budbärarna för att fortsätta sitt arbete vid vävstolen. Föga mer än en månad efter detta gifte sig Sara med William Dane och icke så långt därefter spred sig nyheten bland bröderna i Lantern Yard att Silas Marner lämnat staden.

17

Andra kapitlet Ä v e n människor som tack vare den bildning de förvärvat levat ett rikare och mera nyanserat liv än Silas Marner finner det stundom svårt att hålla fast vid sin livsåskådning och sin tro på det osynliga – ja vid känslan av att deras förflutna sorger och fröjder varit verkliga, då de plötsligt förflyttas till en ny trakt, där människorna intet vet om deras historia och icke delar någon av deras föreställningar, där moder jord visar ett annat ansikte och det mänskliga livet har andra former än dem ur vilka deras själar hittills hämtat näring. Människor som avkopplats från sin gamla tro och kärlek har stundom i landsflykten sökt den glömska, i vilken det förgångna framstår som en dröm, därför att alla dess symboler försvunnit och även det närvarande verkar drömlikt därför att det saknar anslutning till några som helst minnen. Men icke ens de som upplevt detta kan helt sätta sig in i hur det kändes för den enkle vävaren Silas Marner då han lämnat sin hemtrakt och slog sig ned i Raveloe. Ingenting kunde vara mera olikt hans fädernestad, där man såg ut över vidsträckta höjdsluttningar på alla håll, än denna låglänta, skogbevuxna trakt där till och med himlen skymdes bort av idel träd och häckar. När han steg upp i den tidiga morgonens tystnad och såg ut över de daggbestänkta törnebuskarna och det höga frodiga gräset såg han ingenting som tycktes ha något slags samband med det liv som haft sin medelpunkt i Lantern Yard, detta altare, från vilket den gudomliga spisen kommit honom till del. Väggarna i detta bönehus, de små bänkarna som med ett lätt buller togs i besittning av välbekanta gestalter, de välkända rösterna som en efter en med ett säreget bedjande tonfall framsade ord, på en gång välförtrogna och förborgade som den amulett man 18

bar vid sitt hjärta, predikstolen, varifrån prästen utlade de läror man blint trodde på medan han vaggade fram och tillbaka och hanterade boken med alltid samma invanda rörelser, själva uppehållen mellan psalmverserna, då numren lästes upp och rösternas rytmiska stigande och fallande då man sjöng – allt detta hade tillsammans utgjort det medium genom vilket den gudomliga kraften nått Marner. Allt detta var hans religiösa känslors barndomshem, kristendomens och Guds rike på jor­ den. En vävare som med svårighet läser orden i sin psalmbok vet ingenting om abstraktioner – Marner var som det lilla barnet som ingenting vet om föräldrakärleken utan bara känner ett ansikte och ett sköte, mot vilket det sträcker sina armar för att få näring och beskydd.

Och ingenting kunde väl vara mera olikt denna värld i Lantern Yard än den värld som mötte honom i Raveloe: träd­ gårdarna som låg där lättjefullt dåsande i sitt rika överflöd som ingen brydde sig om att tillvarata, den stora kyrkan i den stora kyrkogårdens mitt, som människorna från sina egna förstukvistar satt och stirrade på under gudstjänsttimmarna, lantmännen med sina rödmosiga ansikten som kom sakta körande längs vägarna eller gick in på Regnbågen, hemmen, där männen åt en kraftig kvällsmat och sov vid aftonbrasans sken och där kvinnorna tycktes samla sig ett linneförråd för livet efter detta. Ingen i denna värld kunde säga ett ord som förmådde tina upp Silas förfrusna tro och få honom att känna smärta.

Man trodde i gamla tider, som vi vet, att varje trakt beboddes och styrdes av sina egna gudomligheter så att en människa blott behövde överskrida de höjder som utgjorde hennes hemorts gränser för att vara utom räckhåll för sina egna gudar, vilkas vistelse var begränsad till de strömmar, lunder och kullar bland vilka hon levat från födelsen. Och stackars Silas var dunkelt medveten om något som ej saknade likhet med de primitiva människornas känslor då de flydde i skräck eller vrede från de vredgade gudomligheternas ansikten. Det tycktes honom att 19

den makt, till vilken han förgäves satt sin tro, då han gick på sin hemstads gator eller satt vid bönemötena, var mycket långt borta från detta land, dit han tagit sin tillflykt, där människor levde i lättjefullt överflöd och varken visste något om eller kände något behov av den tro som för honom förvandlats till bitterhet. Den smula ljus han ännu ägde spred sina strålar i en så trång krets att hans krossade tro blev ett täckelse stort nog för att insvepa honom i nattsvart mörker.

Det första han tagit sig för efter det slag som drabbat ho­ nom var att arbeta i vävstolen och därmed fortsatte han utan uppehåll och frågade sig aldrig varför. Nu då han kommit till Raveloe arbetade han långt inpå natten så att han fick mrs Osgoods duktyg färdigt mycket tidigare än hon väntat – utan att på förhand ägna en tanke åt de penningar hon skulle komma att lägga i hans hand som betalning för arbetet. Han tycktes liksom spindeln väva av ren instinkt utan att reflektera däröver.

Varje människas arbete som bedrivs med stor trägenhet på detta sätt blir till sist självändamål och kommer sålunda att fylla tomheten i ett glädjefattigt liv. Silas hand fann tillfredsställelse i att kasta fram skytteln och hans öga njöt av att se de små ru­ torna i tyget växa och fullbordas under arbetets gång. Så gjorde hungerns krav sig påminta och ensam som han var måste Silas själv ordna med sin frukost, middag och kvällsmat, hämta sitt vatten från brunnen och själv sätta kitteln på elden. Alla dessa omedelbara krav i förening med själva vävningen förvandlade småningom hans liv till en spinnande insekts oreflekterade verksamhet. Han hatade tanken på det förgångna. Det fanns intet som väckte någon kärlek eller gemensamhetskänsla gent­ emot de främlingar, till vilka han kommit. Och framtiden var idel mörker, ty det fanns nu ingen faderskärlek som vårdade sig om honom. Tanken stod stilla i villrådighet nu då dess gamla banor stängts av och kärleken tycktes krossad till döds av det slag som träffat dess ömmaste nerv.

Men till slut blev mrs Osgoods duktyg färdigt och Silas fick sin betalning i guld. I sin fädernestad, där han arbetat för en 20

grosshandlare, hade han betalats efter en lägre taxa. Han hade fått sin betalning i slutet av varje vecka och en stor del av hans veckoförtjänst hade gått till välgörenhet och utgifter i samband med den religiösa verksamheten. Nu låg för första gången fem blanka guineer i hans hand. Ingen hade några anspråk på att dela dem med honom och själv hade han ingen med vilken han velat dela dem. Men vad hade han för glädje av pengarna då han inte kunde se något annat framför sig än oräkneliga dagar upptagna av oavlåtligt arbete i vävstolen? Det var överflödigt för honom att fråga ty det var en angenäm känsla att hålla dem i sin hand, se på deras blanka ytor och veta att de var hans.

Liksom vävningen och hungerns tillfredsställande var detta ett nytt livselement som icke hade något att göra med det kärleksoch trosliv från vilket han blivit avskuren. Vävaren hade haft hårt förvärvade pengar i sin hand förr, till och med innan den ännu nått sin fulla storlek. I tjugo år hade den hemlighetsfulla penningen för honom stått som symbolen för allt jordiskt gott och allt strävandes omedelbara mål. Han hade ej känt något för penningen under de år då varje penny för honom hade sin givna användning. Men nu då alla mål försvunnit blev vanan att med förväntan se fram emot den stund då han skulle få penningarna och gripa dem med en känsla av fullgjord strävan en jordmån djup nog för begärets frö att gro i. Och då Silas gick hem i skymningen tvärsöver fälten tog han fram pengarna och såg på dem. Han tyckte de lyste med en klarare glans i det skymmande dunklet.

Vid denna tidpunkt inträffade en händelse som tycktes er­ bjuda en möjlighet till gemenskap med grannarna. En dag då han kom till skomakaren med ett par skor som skulle lagas såg han dennes hustru sitta vid härden kippande efter andan i ett anfall, vars symtom tydde på hjärtlidande och vattusot, samma sjukdom som hans mor lidit av före sin död. Rörd av de minnen som väcktes till liv i samband med denna syn uppfylldes han av medömkan och då han erinrade sig att hans moder fått lindring av en enkel dekokt på fingerborgsblommor lovade 21

han Sally Oates att eftersom doktorn inte kunde hjälpa henne skulle han komma med något som kunde lindra hennes nöd.

I denna kärleksgärning erfor Silas för första gången sedan han kommit till Raveloe en känsla av samband mellan sitt förflutna och nuvarande liv som kunde blivit början till hans räddning undan den insektsliknande existens han råkat in i.

Nu var det emellertid så att Sally Oates sjukdom hade gjort henne till föremål för allmänt intresse bland grannarna och detta att hon verkligen fått stor lindring efter att ha tagit Silas Marners »medicin« blev allmänna samtalsämnet. Då doktor Kimble ordinerade något, så var det helt naturligt att det skul­ le verka, men då en vävare, som kom man visste ej varifrån, åstadkom ett under med en flaska brunt vatten så var det klart och tydligt att det var något underligt med detta. Något sådant hade man inte hört talas om sedan kloka gumman i Tarley dog och hon använde sig icke bara av medicin utan även av trollkonster. Alla gick till henne då barnen fick anfall. Silas Marner måste vara en person av samma slag, för hur kunde han veta vad som kunde bota Sally Oates andnöd om han icke visste en hel del mera än det? Den kloka gumman mumlade något för sig själv så att man inte kunde höra vad hon sade och om hon knöt en röd trådände kring ett barns tå samtidigt med detta så drev det bort vattnet ur huvudet. Det fanns vid denna tid kvinnor i Raveloe som burit kloka gummans påsar kring halsen och tack vare detta aldrig som Ann Coulter fått något barn som var idiot. Silas Marner kunde troligen åstadkomma lika mycket och mer; och nu förstod man varför han kommit från okända trakter och hade ett så underligt utseende. Men Sally Oates måste akta sig för att berätta det för doktorn, ty då skulle han säkert låta höra av sig. Han förargade sig alltid över kloka gumman och brukade hota dem som gick till henne med att de minsann inte skulle få någon hjälp av honom mer.

Silas lilla hus blev nu plötsligt belägrat av mödrar som ville att han skulle trolla bort deras barns kikhosta eller skaffa mjöl­ ken tillbaka och av män som ville ha något mot reumatism eller 22

gikt i händerna. Och för att den begärda hjälpen inte skulle förvägras dem hade de med sig betalning i silver. Silas kunde bedriva en inkomstbringande handel med sina få läkemedel, men pengarna hade under sådana förhållanden ingen lockelse för honom. Han hade aldrig haft minsta anlag för bedrägeri och drev nu bort den ene efter den andre med växande förtret, ty nyheten att han var en klok gubbe hade spritt sig ända till Tarley och det dröjde länge innan människor upphörde att gå den långa vägen till hans hem för att be om hjälp. Men tron på hans klokskap förbyttes slutligen i fruktan, för ingen trodde honom då han sade att han inte kunde några trollkonster och inte heller kunde bota sjuka och varje man och kvinna som råkat ut för olyckshändelse eller fått en ny attack efter att han vänt sig till honom skyllde olyckan på master Marners illvilja och förtrytsamma blickar. Så hände det sig att hans medkänsla med Sally Oates som till en början kommit honom att känna en viss samhörighet med människorna ökade motviljan mellan honom och dem och gjorde hans isolering fullständig.

Småningom växte guineerna, kronorna och halvkronorna till en hög och Marner tog mindre och mindre därav för egna behov. Han försökte lösa problemet att hålla sig själv stark nog att arbeta sexton timmar om dygnet på minsta möjliga näring.

Det har ju hänt att fångar som roat sig med att markera tiden med streck på väggen i sin cell, till slut så förhäxats av raden av raka streck, att därav uppstått ett allt behärskande tvång.

Fördriver vi inte själva tiden då vi väntar eller har tråkigt med att upprepa någon viss rörelse eller något ljud tills upprepandet skapat ett behov som givit upphov till en vana. Härigenom kan vi förstå hur kärleken till pengarna hos människor som redan från första början icke tänkt sig något annat mål än samlandet i och för sig kan växa till en allt uppslukande lidelse.

Marner ville att högarna av tior skulle växa till en fyrkant och därpå till en större fyrkant och varje ny guinea födde ett nytt begär på samma gång som den i och för sig själv utgjorde en tillfredsställelse. I denna underliga värld som för honom blivit 23

en hopplös gåta, skulle han, om han varit en mindre intensiv natur, ha suttit och vävt och vävt – fram emot slutet på mönstret eller väven, tills han glömde gåtan och allting annat utom sina omedelbara förnimmelser. Men pengarna hade kommit att dela upp hans arbete i perioder och pengarna inte bara ökade utan stannade också kvar hos honom. Han började tycka att de var medvetna om honom, liksom hans vävstol var, och han skulle inte på villkor ha velat växla dessa mynt som blivit gamla bekanta för honom, mot andra mynt som han inte kände. Han tog i dem, han räknade dem tills detta att se och känna deras form och färg för honom blev en tillfredsställelse som kunde liknas vid tröstens tillfredsställande. Men det var endast om natten då arbetet var slut som han tog fram dem för att njuta av deras sällskap.

Silas hade tagit upp några tegelstenar i golvet under väv­ stolen och här hade han gjort ett hål, i vilket han satte ned en järngryta där han förvarade sina guineer och silvermynt, och han underlät aldrig att strö sand över tegelstenarna då han lagt dem på sin plats. Inte så att tanken på att han kunde bli bestulen ofta eller på allvar inställde sig hos honom. På den tiden var det vanligt att man gömde undan pengar. Det fanns gamla arbetare i Raveloe om vilka man visste att de hade sina besparingar hemma hos sig, troligen insydda i sina ullmadrasser, ehuru deras lantliga grannar, som visst icke alla var lika hederliga som sina förfäder på kung Alfreds tid, icke hade nog djärv fantasi för att göra upp en inbrottsplan. Hur skulle de ha kunnat spendera pengarna i sin egen by utan att förråda sig? De skulle bli tvungna att rymma och en sådan handling föreföll dem lika äventyrlig och tvivelaktig som en färd i luftballong.

Så hade Silas Marner levat i denna ensamhet år efter år, guineahögarna hade stigit allt högre i järngrytan och hans liv blivit allt trängre och hårdare tills det slutligen blott pulserade mellan begär och tillfredsställelse av begär som ej hade något gemensamt med någon annan levande varelse. Hans liv hade 24

krympt ihop tills det blott bestod av tvenne funktioner – arbetet i vävstolen och samlandet på hög utan något medvetet mål för dessa funktioner. Samma förlopp har måhända kunnat iakttas hos visare män än han då de avskurits från tro och kärlek bara med den skillnaden att de i stället för en vävstol och en hög guineer haft något lärt intresse, någon invecklad plan eller väl hopkommen teori att ägna sig åt. Marners ansikte och figur sammandrogs, böjdes och formades alltmer av de ständigt återkommande enahanda rörelserna i hans sysselsättningar så att han till slut gjorde samma intryck som ett handtag eller ett krökt rör, vilka fristående ter sig ändamålslösa. De utstå­ ende ögonen som förr blickat så troskyldiga och drömmande verkade nu som om de vant sig att se endast ett slags föremål, mycket små föremål efter vilka de överallt spejade. Och han var så vissnad och gul att fastän han inte ännu var fyrtio år gammal så kallade barnen honom alltid »old master Marner«.

Men till och med i detta vissnande skede inträffade en liten händelse som visade att ömhetens sav icke helt torkat ut. Till hans dagliga bestyr hörde även att hämta vatten från en brunn och för att komma dit måste han gå över ett par fält. Härvid betjänade han sig av en brun lerkruka som han betraktade som det dyrbaraste av de mycket få utensilier han lagt sig till med. Den hade varit hans följeslagare i tolv år och stod alltid på samma ställe med handtaget riktat emot honom då han kom för att hämta den i den tidiga morgonstunden. Där den stod, blev den för honom en symbol av beredvillighet och hjälpsamhet och trycket av dess handtag mot hans handflata gav honom en känsla av tillfredsställelse som blandades med tillfredsställelsen över det friska klara vattnet. En dag då han återvände från källan snavade han mot stättan. Hans bruna kruka föll tungt mot stenarna i diket under honom och gick i tre bitar. Silas plockade upp bitarna och bar hem dem med sorg i hjärtat. Den bruna krukan kunde aldrig mera tjäna honom.

Men han fogade ihop bitarna och satte det trasiga kärlet på dess gamla plats som ett minne.

25