9789177016359

Tre män i en båt

Jerome K . Jerome

Tre män i en båt Översättning av Birgitta Hammar

8

Första kapitlet Tre invalider * Georges och Harris lidanden * Ett offer för hundrasju livshotande sjukdomar * Undergörande läkemedel * Hälsokur för leveråkommor hos barn * Vi kommer överens om att vi är utarbetade och behöver vila * En vecka på böljan den blå? * George föreslår en båtutfärd på floden * Montmorency inlägger sitt veto * Den ursprungliga motionen antas med förkrossande majoritet

V i var fyra inalles, George, William Samuel Harris, jag och Montmorency. Vi satt i mitt rum och rökte och talade om hur dåliga vi var – dåliga ur medicinsk synpunkt förstås.

Vi kände oss alla så eländiga att vi började bli riktigt oroliga.

Harris sa att han ibland fick sådana anfall av yrsel att han knappast visste vad han gjorde, och George sa att han hade sådana anfall av yrsel att han knappast visste vad han gjorde.

Hos mig var det levern som krånglade. Jag visste att det var levern som krånglade, för jag hade just läst en broschyr om patenterade leverpiller med detaljerade beskrivningar av alla de olika symtom vilka utvisar att det är levern som krånglar.

Jag hade dem alla.

Det är verkligen egendomligt, men jag kan aldrig läsa en annons om en patentmedicin utan att komma till den slutsatsen att jag lider av just den sjukdom som beskrivs i annonsen, därtill i dess mest elakartade form. Åtminstone stämmer all­ tid diagnosen in i minsta detalj med de besvär som just då hemsöker mig.

Jag minns en gång när jag gick till British Museum för att slå upp behandlingen av en mindre krämpa som jag hade fått en släng av – hösnuva tror jag det var. Jag hittade boken och läste vad jag hade kommit dit för att läsa, varpå jag i ett 9

obevakat ögonblick vände bladet och helt likgiltigt började läsa om sjukdomar i allmänhet. Jag har glömt vilken sjukdom det var som jag först fördjupade mig i – någon hemsk, förhärjande farsot vill jag minnas – men innan jag hade hunnit halvvägs igenom förteckningen över »förelöpande symtom« stod det klart för mig att jag hade den.

En lång stund satt jag som förstenad av fasa, innan jag i ett slags slö förtvivlan började bläddra igen. Jag kom till tyfus, läste symtomen, upptäckte att jag hade tyfus – måste ha haft det i månader utan att veta om det – och började undra vad jag hade mer. Jag slog upp danssjuka, fann som jag väntat att jag hade det också, blev intresserad av mitt fall och beslöt att gå igenom boken från pärm till pärm. Jag började med abscess, upptäckte att jag hade en sådan och att den när som helst kunde brista.

Beträffande benröta fann jag till min lättnad att jag hade det mycket lindrigt och att jag såvitt på den sjukdomen ankom kunde leva i åratal. Difteri hade jag med svåra komplikationer, och kolera tycktes jag vara född med. Jag plöjde samvetsgrant igenom hela alfabetet, och den enda sjukdom jag inte kunde finna att jag var behäftad med var skurknä.

Jag var till en början riktigt stött över detta; det föreföll mig nästan som en förolämpning. Varför hade jag inte skurknä?

Varför detta retsamma undantag? Efter en stund lugnade jag mig emellertid. När jag tänkte på att jag hade varje annan känd sjukdom i hela patologin blev jag mindre självisk och beslöt att klara mig utan skurknä. Jag tröstade mig med att gikt i dess mest elakartade form tycktes ha angripit mig utan att jag märkt det ens samt att jag uppenbarligen hade lidit av zymotiska sjukdomar alltifrån barnsben. Det fanns inga sjukdomar efter de zymotiska, varav jag drog den slutsatsen att jag inte hade några fler åkommor.

Jag satt och funderade. Jag tänkte på vilket intressant fall jag måste vara ur medicinsk synpunkt, vilken godbit för läkar­ vetenskapen. Medicinare skulle minsann inte behöva praktisera vid några sjukhus om de hade mig. Jag var ett helt sjukhus själv.

10

De behövde bara gå igenom mig och sedan ta sin examen.

Därpå undrade jag hur länge jag skulle få leva till. Jag för­ sökte undersöka mig själv. Jag kände på pulsen. Först kunde jag inte känna någon puls alls, men plötsligt satte den i gång i rasande fart. Jag tittade på klockan och räknade slagen. Jag fick dem till etthundrafyrtiosju i minuten. Jag försökte känna på hjärtat. Jag kunde inte känna något hjärta alls. Det hade slutat slå. Jag har sedermera kommit till den slutsatsen att det nog måste ha funnits där hela tiden och antagligen också slagit, men hur det har gått till kan jag inte förklara. Jag trevade över hela framsidan av min lekamen, från vad jag kallar min midja och ända upp till huvudet, och fortsatte en bit över åt båda sidorna och ett gott stycke uppåt ryggen. Men jag kunde inte känna eller höra någonting. Jag försökte se på tungan. Jag sträckte ut den så långt det gick, blundade med ena ögat och försökte undersöka den med det andra. Jag kunde bara se spetsen, och det enda jag vann med det var en bekräftelse på att jag hade scharlakansfeber.

Jag hade promenerat in i läsrummet som en frisk och lycklig människa. Jag släpade mig ut som ett eländigt vrak.

Jag beslöt att uppsöka min husläkare. Han är gammal vän till mig och brukar ta pulsen på mig och titta på min tunga och tala om vädret alldeles gratis när jag tror att jag är sjuk, och därför ville jag göra honom en gentjänst genom att gå till honom nu. »Vad en läkare behöver är praktik«, sa jag för mig själv. »Han ska få mig. Han kommer att få mera praktik på mig än på ettusensjuhundra vanliga enkla patienter med bara en eller ett par sjukdomar var.« Jag gick därför raka vägen till hans mottagning och blev genast insläppt. »Nå, vad är det för fel på dig då?« frågade han. »Käre vän«, sa jag, »jag ska inte ta upp din dyrbara tid med att tala om vad det är för fel på mig. Livet är kort, och du kunde kanske gå hädan innan jag hade slutat. Men jag ska tala om för dig vad det inte är för fel på mig. Jag har inte skurknä. Varför jag inte har skurknä kan jag inte förklara, men faktum är att 11

jag inte har det. Men jag har allting annat.« Och så berättade jag hur jag hade upptäckt det.

Han knäppte upp västen på mig, tittade mig i halsen, klämde till om min handled, gav mig en stöt mitt i bröstet när jag minst väntade det – gement fegt i mitt tycke – och tryckte därpå ett kallt öra mot samma kroppsdel. Sedan satte han sig vid skrivbordet och skrev ut ett recept, vek ihop det och räckte det till mig. Jag tog det, stoppade det i fickan och gick.

På närmaste apotek lämnade jag fram det. Apotekaren tit­ tade på det och lämnade tillbaka det.

Han sa att han inte kunde expediera det. »Är ni inte apotekare?« frågade jag. »Det är just vad jag är«, sa han. »Om jag var diversehandel och bättre familjehotell i förening skulle jag kanske kunna stå till tjänst. Men att vara bara apotekare ligger mig i fatet.« Jag läste receptet. Det löd: ½ kilo biff med lök plus 1 liter starköl var sjätte timme.

10 kilometers promenad var morgon.

I säng på slaget elva var kväll.

Och proppa inte skallen full med saker som du inte begriper.

Jag följde ordinationen med det lyckliga resultatet – jag menar för mig själv – att mitt liv räddades och fortfarande pågår.

För att nu återvända till den där broschyren om leverpillerna så hade jag otvivelaktigt alla symtomen, i synnerhet det vikti­ gaste som var »utpräglad olust för allt slags arbete«.

Hur jag lider i detta avseende kan ingen mänsklig tunga beskriva. Ända från min tidigaste barndom har jag marterats av arbetsolust. Som pojke var jag knappt kvitt sjukdomen en enda dag. Min familj visste inte att det var levern som krånglade.

Läkarvetenskapen hade inte hunnit så långt då som nu, och pappa och mamma brukade kalla det för lättja. »Din lata odåga«, brukade de säga, »stig genast upp och gör 12

någon nytta, annars ska du få se på annat.« De visste inte att jag var sjuk.

Och de gav mig minsann inte några piller. De gav mig örfilar i stället. Hur underligt det än kan låta botade dessa örfilar mig ofta nog – för tillfället vill säga. En örfil kunde faktiskt verka kraftigare på min lever och göra mig angelägnare att uträtta vad jag blivit tillsagd än en hel ask piller nu för tiden.

Så är det ofta – de gamla hederliga huskurerna visar sig ofta nog effektivare än alla medikament i världen.

En dryg halvtimme satt vi där och beskrev våra sjukdomar för varandra. Jag skildrade ingående för George och William Harris hur jag kände mig när jag steg upp om mornarna, och William Harris berättade hur han kände sig när han gick och lade sig, och George stod på mattan framför brasan och gav oss en levande och dramatisk framställning av hur han kände sig om natten.

I själva verket inbillar sig George bara att han är sjuk. Egent­ ligen är det inte alls något fel på honom.

Just som vi var som bäst i tagen knackade mrs Poppets på dörren och undrade om det passade att ta in middagen. Vi log sorgset mot varandra och sa att vi kanske borde försöka få ner lite grand. Harris sa att lite föda ofta håller sjukdomen i schack. Mrs Poppets bar in brickan, och vi drog fram stolarna till bordet och petade håglöst i biffarna och rabarberpajen.

Jag måtte verkligen ha varit riktigt eländig vid detta tillfälle, ty efter den första halvtimmen kände jag inte längre det ringas­ te intresse för maten – någonting högst ovanligt för mig – och jag ville inte ha någon ost.

Efter fullgjord plikt fyllde vi på nytt våra glas, tände piporna och återupptog diskussionen om vårt hälsotillstånd. Vad det egentligen var för fel på oss kunde ingen av oss med säkerhet fastställa. Däremot var vi absolut eniga om att orsaken var överansträngning. »Vad vi behöver är vila«, sa Harris. »Vila och luftombyte«, sa George. »Den oerhörda påfrestning 13

våra hjärnor har varit utsatta för har framkallat en allmän kraftnedsättning. Ombyte av miljö och fullständig avkoppling från allt slags tankearbete kommer att återställa vår andliga jämvikt.« George har en kusin, som i polisrapporterna brukar kallas medicine studerande, varför George gärna uttrycker sig lite läkarvetenskapligt.

Jag höll med George och föreslog att vi skulle söka upp någon undangömd, gammaldags plats i vars fridfulla ängder vi kunde drömma bort en solig vecka – någon halvt förgäten avkrok, fjärran från världens vimmel, där vi var ostörda av larmet från livets bullrande allfarvägar, något svåråtkomligt örnnäste på Tidens klippor varest det nittonde århundradets skummande brottsjöar endast skulle förnimmas som ett svagt, avlägset brus.

Harris sa att han fann mitt förslag idiotiskt. Han visste precis vad för slags plats jag menade: en håla där alla människor gick och lade sig klockan åtta och man måste gå en och en halv mil för att få lite tobak. »Nej«, sa Harris, »för den som behöver vila och ombyte finns det ingenting som går upp mot en sjöresa!« Jag såg mig nödsakad att inlägga en energisk protest. En sjöresa kan nog vara bra när man har ett par månader på sig, men en veckas vistelse på havet ska man akta sig för.

Man startar på måndagen i den tron att man ska få roligt.

Man viftar ett sorglöst farväl åt vännerna på stranden, tänder sin största pipa och flanerar på däck som om man vore kapten Cook, sir Francis Drake och Christofer Columbus i en person.

På tisdagen önskar man att man aldrig hade satt sin fot ombord.

Onsdag, torsdag och fredag önskar man att man vore död. På lördagen är man i stånd att svälja ett par skedar buljong och sitta i en vilstol uppe på däck och le ett rörande litet leende när vänliga människor frågar en hur man känner sig. På söndagen börjar man kunna röra på sig igen och inta mer substantiell föda. Och på måndagsmorgonen, när man står vid relingen med kappsäcken och paraplyet i handen och väntar på att få 14

kliva i land, har man just börjat älska livet på sjön.

Min svåger blev en gång ordinerad att göra en kort sjöresa.

Han beställde en hyttplats på båten London-Liverpool och tillbaka igen, men när han väl kom fram till Liverpool var hans enda tanke hur han skulle bli av med returbiljetten.

Den bjöds, efter vad jag har hört, ut i hela staden till enormt reducerat pris och såldes till sist för arton pence till en blek­ siktig yngling som av sin läkare hade ordinerats havsluft och kraftig motion. »Havsluft!« sa min svåger och tryckte ömt biljetten i hans hand. »Ni får tillräckligt med havsluft för ert återstående liv, och vad motion beträffar kommer ni att få mera motion av att sitta på den där båten än om ni slog kullerbyttor på landbacken en hel vecka.« Själv återvände min svåger med tåget. Han sa att nordväst­ banan var alldeles tillräckligt hälsosam för honom.

En annan av mina bekanta gjorde en gång en liten tripp runt Englands sydkust på så där en vecka. Innan båten lade ut kom stewarden för att fråga om han ville betala för varje mål särskilt eller göra upp för allihop på en gång.

Stewarden förordade det senare i det att han framhöll att det skulle ställa sig mycket billigare. Han sa att kosthållet för hela veckan skulle gå på två pund och fem shilling. Han sa att de brukade servera fisk och en kötträtt till frukost. Lunchen intogs klockan ett och bestod av fyra rätter. Middagen var klockan sex – smörgåsbord, soppa, fisk, kött, grönrätt, efterrätt, ost och kex samt frukt. Och så en lätt supé klockan tio.

Min vän bestämde sig för det senare alternativet; han är nämligen begåvad med en ganska pålitlig aptit.

Lunchen serverades just som de passerade Sheerness. Han kände sig inte så hungrig som han hade trott att han skulle göra och inskränkte sig därför till en portion pepparrotskött och en tallrik jordgubbar med grädde. Han var mycket tankfull hela eftermiddagen. Ibland föreföll det honom som om han inte hade ätit annat än pepparrotskött i veckor, och ibland tyckte 15

han att han hade levt på jordgubbar och grädde i åratal.

Inte heller pepparrotsköttet och jordgubbarna och grädden föreföll särskilt lyckliga – snarare missnöjda med någonting.

Klockan sex anmälde stewarden att middagen var serverad.

Detta tillkännagivande lämnade min vän egendomligt kall och likgiltig, men han tyckte i alla fall att han borde arbeta av någon­ting på de två pund och fem shilling han betalat. Klam­ rande sig fast vid rep och ledstänger tog han sig ned i matsalen.

En ljuvlig doft av lök och varm skinka i förening med stekt fisk och grönsaker hälsade honom, när han trädde in i matsalen.

Uppassaren kom fram och frågade med ett oljigt leende: »Vad får det lov att vara, sir?« »Laga att jag kommer härifrån genast«, var det matta svaret.

Man släpade hastigt ut honom, lutade honom mot relingen åt läsidan och lämnade honom.

Under de fyra följande dagarna förde han en asketisk och tadel­lös tillvaro i huvudsak livnärande sig på torra skepps­ skorpor och vichyvatten, men fram mot lördagen blev han djärvare och vågade sig på svagt te och rostat bröd utan smör.

På måndagen slukade han begärligt hönsbuljong. Han lämnade fartyget på tisdagen, och medan det ångade bort från kajen stirrade han melankoliskt efter det. »Där går hon«, sa han dystert, »där går hon med mat för två pund ombord som rätteligen tillhör mig.« Han sa att om han bara hade fått en dag till på sig skulle han nog ha gjort rätt för sig.

Därför satte jag mig avgjort emot en sjöresa. Inte för min egen skull naturligtvis. Jag är aldrig sjösjuk. Men jag var orolig för Georges skull. George sa att han nog skulle klara sig, ja till och med njuta av en sjöresa, men han ville råda Harris och mig att slå alla tankar på en sådan färd ur hågen då han var övertygad om att vi båda skulle bli sjuka. Harris sa att det alltid hade varit en gåta för honom hur folk lyckades bli sjösjuka – han sa att de antagligen gjorde det med flit, av ren 16

tillgjordhet – och att han för sin del ofta hade önskat bli sjösjuk men aldrig lyckats.

Därpå berättade han flera historier om resor över Kanalen i så hårt väder att passagerarna hade måst bindas i sina kojer och Harris och kaptenen var de enda levande varelser ombord som inte hade blivit sjuka. Ibland var det Harris och andre styrman som inte hade blivit sjuka, men det var oföränderligen Harris och en annan person. Om det inte var Harris och en annan person var det Harris ensam.

Det är ett egendomligt faktum att ingen någonsin är sjösjuk – på land. Till sjöss träffar man massor av folk som är riktigt illa däran, hela båtlaster till och med, men ännu har jag för min del aldrig träffat på någon på landbacken som har haft den avlägsnaste aning om vad sjösjuka är. Var de tusen sinom tusen sjösjuka individer som vimlar på varje fartyg gömmer sig när de är i land är ett mysterium.

Om de flesta av dem liknar den person jag såg på Yarmouth­ båten en dag kan jag förklara den skenbara gåtan. Vi hade just rundat Southend, minns jag, när jag fick syn på honom där han lutade sig ut genom en av ventilerna på det mest livsfarliga sätt.

Jag gick fram till honom i akt och mening att rädda honom. »Hallå där! Luta er inte så långt ut!« sa jag och ruskade honom i axeln. »Ni kommer att falla överbord.« »Om jag ändå hade gjort det«, var det enda svar jag kunde få ur honom, och med det fick jag lämna honom.

Tre veckor senare stötte jag ihop med honom i kaféet på ett hotell i Bath. Han satt i en krets av andäktigt lyssnande åhörare och berättade om sina resor och förklarade hänförd att han älskade havet. »Sjösjuk!« sa han till svar på en blyg ung mans avundsjuka fråga. »Ja, jag måste bekänna att jag kände mig lite konstig en gång. Det var utanför Kap Horn. Fartyget förliste morgonen därpå.« »Men kände ni er inte lite ruggig utanför Southend härom­ dagen?« frågade jag. »Ni ville ju bli kastad överbord?« 17

»Southend?« svarade han och lyste upp. »Nu minns jag.

Jag hade en otäck huvudvärk den där dan. Jag hade fått i mig pickles som inte var bra till lunchen. De vedervärdigaste pickles jag ätit på en anständig båt. Smakade ni på dem?« Jag för min del har upptäckt ett utomordentligt medel mot sjösjuka. Det består helt enkelt i att balansera. Man står mitt på däck, och allt eftersom fartyget höjer och sänker sig lutar man kroppen så att man alltid håller sig i upprätt ställning. När fartygets för häver sig böjer man sig framåt tills däcket nästan vidrör ens näsa, och när aktern går i vädret lutar man sig bakåt.

Det är som sagt ett förträffligt medel som egentligen bara har ett fel: man kan stå och balansera så där ett par timmar, men man kan inte hålla på en hel vecka. »Ska vi inte göra en båttur uppför Themsen?« sa George.

Han påpekade att vi då skulle få frisk luft, motion och vila, att det ständigt växlande sceneriet skulle sysselsätta våra tankar (inberäknat vad Harris hade av den varan), samt att det hårda arbetet skulle ge oss god aptit och god sömn.

Harris sa att han inte ansåg det tillrådligt att George gjorde någonting som gav honom ännu bättre sömn ty det kunde bli farligt. Han sa att det var honom en gåta hur George skulle kunna sova mer än han redan gjorde eftersom det bara fanns tjugofyra timmar på dygnet, sommar såväl som vinter. Han framhöll som sin åsikt, att om George verkligen skulle lyckas sova mera kunde han lika gärna vara död och på så sätt bespara sig utgifter för kost och logi.

Harris slutade emellertid med att säga att förslaget om en båtfärd passade honom som handsken till handen. De flesta handskar jag har ägt har inte passat mina händer alls utan snarare förefallit vara gjorda åt någon med mindre händer.

Men i så fall har de ju passat till den personen förstås, vilket onekligen talar till deras fördel.

Jag svarade därför att förslaget passade också mig som hand­ sken till handen, varpå Harris och jag båda sa att det var en strålande idé av George. Vi sa det i en ton som antydde att vi 18

var förvånade över att George hade kunnat hitta på något så bra.

Den ende som inte gillade förslaget var Montmorency. Mont­ morency har aldrig varit förtjust i Themsen. »Det är nog gott och väl för er, gossar«, sa han. »Ni tycker ju om den men det gör inte jag. Jag har ingenting att göra.

Scenerier är ingenting för mig, och jag röker inte. Om jag får korn på en råtta bryr ni er inte om att stanna, och om jag tar mig en lur konstrar ni med båten så att jag ramlar över bord.

Jag anser förslaget idiotiskt.« Vi var emellertid tre mot en, varför motionen voterades igenom.

19

Andra kapitlet Resplanen diskuteras * Tältandets glädje under vackra sommar­ nätter * Dito under regniga dito * Vi bestämmer oss för en kom­ promiss * Montmorency, första intrycket av * Oro för att han är för god för denna världen * Sagda oro avfärdad såsom grundlös * Sammanträdet ajourneras

V i tog fram kartorna och började diskutera resplanen.

Vi kom överens om att starta följande lördag från Kingston.

Harris och jag skulle resa ner på morgonen och ro båten upp till Chertsey, och George, som inte kunde komma från City förrän på eftermiddagen (George sover på en bank från tio till fyra var dag utom lördagar då han blir väckt och utkastad klockan två), skulle möta oss där.

Skulle vi tälta eller ta in på värdshus?

George och jag röstade för tältning. Vi sa att det skulle vara så vilt och fritt och patriarkaliskt.

Långsamt förbleknar det gyllene minnet av den döda solen i de kalla, tunga molnens hjärta. Tysta som bedrövade barn har fåglarna upphört med sin sång, och endast sumphönans klagande skri och kornknarrens sträva knirkande stör den andaktsfulla tystnaden vid strandbrädden där den döende dagen utandas sin sista suck.

Ur de dunkla skogarna på ömse sidor om floden smyger nattens spökhär, de gråa skuggorna, med ljudlösa fjät för att förjaga ljusets sista eftertrupper och svävar sedan vidare på ohörbara, osynliga fötter över det vajande strandgräset och genom den suckande säven. Sittande på sin dystra tron breder natten ut sina svarta vingar över den mörknande världen och regerar i upphöjd stillhet från sitt spökpalats, endast upplyst av de bleka stjärnorna.

20

Vi styr vår lilla båt in i någon stilla vik, slår upp vårt tält och tillreder vår enkla aftonvard. De stora piporna stoppas och tänds, då och då yttrar någon något med dämpad, välljudande röst, och under de långa uppehållen i vårt samtal förtäljer floden som kluckar kring vår lilla båt underliga gamla sägner och sällsamma hemligheter, sjunger med lågmäld stämma den gamla vaggvisa som den sjungit så många tusen år och kommer att sjunga så många tusen år innan dess stämma blir gammal och hes – en sång som vi, vilka lärt att älska flodens skiftande uppsyn och som så ofta vaggats till ro på dess böljande barm, förstår trots att vi inte i ord kan återge den saga vi lyssnar till.

Och vi sitter där vid den gamla, gamla floden, medan månen som också älskar den böjer sig ned för att ge den en systerlig kyss och ömt sluter den i sina silverarmar. Vi följer den med blickarna där den glider fram, alltid sjungande, alltid viskande, ilande bort för att möta sin konung, havet. Vi sitter där, säger jag, tills våra röster dör bort i tystnaden och piporna slocknar – tills vi, vanligen så prosaiska, vardagliga unga män, känner underliga tankar röra sig inom oss, halvt sorgsna, halvt ljuva tankar, tankar som gör oss ohågade att språka – tills vi skrattar, reser oss, knackar askan ur våra längesedan slocknade pipor, säger god natt och vaggade till ro av det kluckande vattnet och de viskande träden inslumrar under de stora, tysta stjärnorna och drömmer att världen är ung igen, ung och ljuv som hon var innan århundraden av sorger och bekymmer hade fårat hennes väna anlete, innan hennes barns synder och dårskaper hade kommit hennes älskande hjärta att åldras, ljuv som hon var i de längesedan framfarna tider då hon som nybliven moder ammade oss, sina barn, vid sitt rika bröst, innan en förgylld civilisations falska förespeglingar hade lockat oss bort från hennes ömma famn och förkonstlingens giftiga hånlöje hade kommit oss att blygas över det enkla liv vi levde tillsammans med henne och det enkla, präktiga hem där mänskligheten såg dagens ljus för så många tusen år sedan. »Men tänk om det blir regn!« sa Harris.

21

Harris är omöjlig. Det finns ingen poetisk flykt hos Harris – ingen vild längtan efter det ouppnåeliga. Harris »gråter aldrig, han vet ej varför«. Om Harris ögon fylls av tårar kan man slå vad om att det är för att han har ätit rå lök eller hällt för mycket Worcestersås på kotletten.

Om man skulle stå en kväll vid havets strand med Harris och säga: »Lyss, min vän! Hör du inte? Är det väl sjöjungfrurnas sång djupt under de vaggande vågorna eller är det sörjande själars sorgekväden över vita kallnade lik, omslingrade av sjögräsets armar?« så skulle han ta en i armen och säga: »Jag vet vad det är, min gubbe. Du har gått och blivit förkyld.

Nu ska du komma med mig. Jag vet ett litet ställe i närheten där de har den finaste skotska whisky du nånsin har smakat.

Den ska kurera dig i en handvändning.« Harris vet alltid ett litet ställe i närheten där man kan få någonting alldeles extra i spritväg. Jag är övertygad om att om man stötte ihop med Harris i paradiset (om nu något sådant alls vore tänkbart), skulle han genast hälsa en med ett: »Så roligt att se dig här, gamle gosse! Jag har hittat ett litet ställe alldeles i närheten där de har verkligt prima nektar.« I förevarande fall var emellertid hans krassa syn på tältlivets behag inte utan sitt praktiska värde. Att tälta i regnväder är inte trevligt.

Det är kväll. Du är genomvåt, det är drygt två tum vatten i båten, och allting är fuktigt. Du hittar ett ställe på stranden som inte är fullt så blött som andra ställen du har sett. Du stiger i land, halar fram tältet, och två av sällskapet börjar spänna upp det.

Det är vått och tungt, det flaxar hit och dit, det faller över dig, snor sig omkring huvudet på dig och gör dig rasande. Hela tiden faller regnet i strömmar. Det är knepigt nog att slå upp ett tält i torrt väder, i regn är det ett herkulesarbete. I stället för att hjälpa dig tycks din vän bara spela pajas. Just som du 22

har slagit ner tältpinnarna på din sida ordentligt rycker han till på sitt håll och fördärvar alltsammans. »Hör du du, vad fan menar du egentligen?« ropar du. »Vad fan menar du egentligen?« svarar han. »Släpp efter vet jag!« »Ryck inte så där, du fördärvar ju alltihop, ditt nöt!« skriker du. »Det gör jag visst inte!« ryter han tillbaka. »Släpp efter säger jag!« »Begriper du inte att det går åt pipan alltihop om du rycker så där!« vrålar du och önskar att du hade någonting hårt att slå honom i skallen med. Samtidigt rycker du till i ditt rep så att alla hans pinnar flyger upp. »Förbannade idiot!« hör du honom mumla, så följer en våldsam knyck, och upp flyger alla dina pinnar. Du lägger ner klubban och går runt tältet för att säga honom ditt hjärtas mening, och samtidigt går han runt tältet andra vägen för att säga dig sitt hjärtas mening. På det sättet jagar ni varandra en lång stund medan allt hetsigare eder lämnar era läppar. Slutli­ gen ramlar tältet ihop i en hög, och ni finner er stå och blänga på varandra över ruinerna, varpå ni utbrister i ursinnig ton: »Titta nu! Vad var det jag sa?« Under tiden har den tredje medlemmen av sällskapet öst båten, spillt vatten innanför rockärmen och ilsket svurit för sig själv de senaste tio minuterna. Nu rusar han upp och vill veta vad fan ni har för er egentligen och varför det förbannade tältet inte är uppe ännu.

Till sist kommer det verkligen upp på ett eller annat sätt, och ni börjar bära i land sakerna. Det är hopplöst att försöka göra upp en vanlig eld varför ni tänder spritköket och samlas omkring det.

Regnvatten är huvudingrediensen vid supén. Brödet består till två tredjedelar av regnvatten, köttpajen formligen simmar i det, och marmeladen, smöret, saltet och kaffet har alla förenat sig med regnvatten och blivit soppa.

23

Efter måltiden upptäcker ni att tobaken är fuktig så att ni inte ens kan röka. Till all lycka har ni en flaska av den dryck som livar och berusar, och den återger er tillräckligt intresse för livet för att förmå er att gå till sängs.

Sedan drömmer du att en elefant plötsligt har kurat ihop sig på ditt bröst och att en vulkan har haft utbrott och slungat dig ner på havets botten – alltmedan elefanten sover den rättfärdi­ ges fridfulla sömn ovanpå dig. Du vaknar och får klart för dig att något ohyggligt verkligen har inträffat. Ditt första intryck är att Domens dag är inne. Vid lugnare eftertanke finner du emellertid att så inte kan vara fallet utan att det är tjuvar och mördare eller också eldsvåda, och denna din uppfattning ut­ trycker du på det vanliga sättet. Ingen hjälp kommer emellertid, och det enda du med säkerhet vet är att tusentals fötter sparkar dig och att du håller på att kvävas.

En annan person tycks också vara i nöd. Du kan höra hans svaga skrik under din säng. Fast besluten att sälja ditt liv så dyrt som möjligt kämpar du som en vansinnig, sprattlar och slår omkring dig till höger och vänster med armar och ben, hela tiden gallskrikande. Till sist ger någonting med sig, och du kör ut huvudet i friska luften. På armlängds avstånd skymtar du dunkelt en halvklädd bandit som bara väntar på att få slå ihjäl dig, och du gör dig just beredd för en strid på liv och död med honom när det går upp för dig att det är Jim. »Jaså, är det du!« säger Jim i samma ögonblick. »Ja«, svarar du och gnuggar dig i ögonen, »vad är det som har hänt egentligen?« »Bara det förbannade tältet som har blåst ner«, säger han. »Var är Bill?« Därpå börjar ni båda vråla »Bill!«, och marken under er häver sig och gungar, och samma halvkvävda röst som du hörde nyss svarar ur tälthögen: »Sitt inte på mitt huvud, säger jag!« Och Bill krälar fram, lerig, tilltufsad, skamfilad och på ett 24

särdeles stridslystet humör. Han lever nämligen i den villfarel­ sen att ni andra har gjort alltihop med flit.

På morgonen kan ingen av er få fram ett ljud på grund av den svårartade förkylning ni ådragit er under natten. Ni är också påfallande grälsjuka och svär hest åt varandra under hela frukosten.

Vi beslöt därför att vi skulle sova ute under vackra nätter och ta in på hotell, värdshus eller resanderum som anständiga människor när det regnade eller vi annars tyckte att vi behövde ombyte.

Montmorency hälsade denna kompromiss med värme.

Montmorency är ingen älskare av romantisk ensamhet. Nej, buller och bång, det är hans musik – ju simplare, dess mera förtjusande. En person som ser Montmorency för första gången tror gärna att han är en ängel, av någon för oss människor outgrundlig anledning sänd till jorden i en foxterriers skepnad.

Det gripande uttryck av »O – vilken – syndig – värld – detta – är – Vad – jag – önskar – att – jag – kunde – göra – den – bättre – och – ädlare!«, som är ett så framträdande drag hos Montmorency, har vid flera tillfällen lockat tårar i ögonen på snälla gamla damer och herrar.

När han först kom till mig för att leva på min bekostnad trodde jag aldrig att jag skulle få behålla honom länge. Jag brukade sätta mig och se på honom där han låg på mattan och betraktade mig med serafiska blickar, och då tänkte jag alltid: »Den hunden kommer inte att få leva länge. Han kommer att ryckas från mig och föras till himlen i en vagn av eld.« Men när jag hade betalat omkring ett dussin ihjälbitna kyck­ lingar och huggit honom i nackskinnet och släpat i väg honom som ett morrande och sprattlande vilddjur från etthundrafjor­ ton gatustrider och varit tvungen att titta på en död katt, som ett ursinnigt fruntimmer som kallade mig mördare visade upp för mig, och stämts av grannen för att jag lät en arg hund, som hade blockerat honom i hans eget redskapsskjul i över två tim­ mar en kall natt, gå lös och fått reda på att trädgårdsmästaren 25

mig ovetande hade vunnit trettio shilling på Montmorencys färdigheter i råttjakt – då började jag tro att det kanske ändå skulle förunnas honom att vistas bland oss ännu någon tid.

Att hänga utanför en stalldörr och samla ihop ett gäng illa beryktade hundar och sedan anföra vilda härnadståg i gränderna mot andra illa beryktade hundar är Montmorencys uppfattning av det idealiska livet, varför han som jag redan framhållit gav förslaget om värdshus, resanderum och hotell sitt livligaste bifall.

Efter att sålunda ha ordnat de nattliga arrangemangen till allas belåtenhet återstod endast att diskutera vad vi skulle ta med oss. Vi hade just öppnat debatten när Harris sa att det kunde vara nog med prat för kvällen och föreslog att vi skulle gå ut och ta oss ett glas. Han sa att han hade hittat ett litet ställe på andra sidan torget där de hade en enastående irländsk whisky.

George sa att han faktiskt kände sig törstig (jag kan inte minnas ett enda tillfälle då George inte har känt sig törstig), och eftersom jag kände på mig att en droppe varm whisky med en citronskiva i skulle vara bra för min lever uppsköts förhandlingarna enhälligt till följande kväll varpå församlingen satte på sig hattarna och gick ut.

26

Tredje kapitlet De sista detaljerna ordnas * Harris arbetsmetoder * Hur en ­äldre familjeförsörjare spikar upp en tavla * George kommer med en förnuftig anmärkning * Det tidiga morgonbadets tjusning * Prak­ tiska åtgärder vid kantring

F ö l j a n d e kväll samlades vi igen för att diskutera de sista detaljerna. »För det första måste vi bestämma vad vi ska ta med oss«, sa Harris. »Du, J , hämtar papper och penna och skriver, och du, George, tar fram katalogen från speceriaffären, och om någon ger mig en annan penna ska jag pricka för och diktera listan.« Det är så likt Harris – alltid färdig att ta hela bördan själv och sedan lägga den på andras axlar.

Han påminner mig alltid så livligt om min morbror Podger en gång i världen. Aldrig rådde en sådan villervalla i huset som när morbror Podger åtog sig något bestyr. En tavla kom till exempel hem från ramfabrikanten och ställdes i salen i väntan på att någon skulle få tid att sätta upp den. Efter en tid undrade moster vad som skulle göras med den, och morbror Podger svarade: »Lämna du det åt mig och oroa dig inte. Den saken klarar jag.« Och så tog han av sig kavajen och började. Han skickade i väg flickan att köpa spik för sex pence och efter henne en av pojkarna för att tala om vilken storlek det skulle vara, och i den stilen gick han på tills hela huset var i rörelse. »Du Will, springer efter hammaren«, ropade han, »och du Tom, kan gå efter tumstocken. Och så behöver jag stegen, och det är nog så gott att jag får en köksstol också. Jim, du kan gärna kila över till mr Goggles och hälsa från pappa och fråga 27

om hans ben är bättre och be att du får låna hans vattenpass.

Gå inte din väg, Maria! Någon måste ju hålla i ljuset åt mig, och när flickan kommer tillbaka måste hon gå ut och skaffa en bit metalltråd. Och Tom – var är Tom? Kom hit, Tom, och räck mig tavlan.« Morbror Podger fick tavlan, varpå han omedelbart tappade den så att den hoppade ur ramen, och när han försökte rädda glaset skar han sig så att han måste hoppa ner och söka rätt på sin näsduk. Han kunde inte hitta sin näsduk; den låg nämligen i fickan på den kavaj han just tagit av sig, och eftersom han inte kunde komma ihåg var han hade lagt kavajen måste alla sluta leta efter hans verktyg för att börja leta efter hans kavaj medan han snodde omkring och hindrade dem. »Finns det inte en människa i hela huset som vet var min kavaj är? Jag har väl aldrig sett en sån samling blindstyren i hela mitt liv! Sex stycken – och ingen kan hitta en kavaj som jag la ifrån mig för fem minuter sen? Var i hel…« Han steg nu upp och fann att han hade suttit på kavajen varpå han utropade: »Ni kan sluta leta. Jag har hittat den själv. Man kan lika gärna be katten leta reda på en sak som att be er.« När ytterligare en halvtimme hade gått, under vilken moster lade om hans finger, nytt glas anskaffades, och verktygen och stegen och stolen och ljuset hämtades, gjorde han ett nytt försök. Hela familjen inklusive flickan och städhjälpen stod i en halvcirkel omkring honom färdiga att hjälpa till. Två höll i stolen, en tredje hjälpte honom upp på den och höll i honom, varpå en fjärde räckte honom en spik och en femte gav honom hammaren. Morbror Podger tog spiken och tappade den. »Se så där ja!« sa han i förnärmad ton. »Nu gick spiken.« Nu måste vi alla lägga oss på knä och söka efter den medan morbror stod på stolen och grälade och undrade om vi tänkte låta honom stå där hela natten.

Till sist hittade vi spiken, men då hade morbror förlagt hammaren.

28

»Var är hammaren? Var la jag nu hammaren? Herregud! Här står ni sju stycken och bara gapar, och ingen vet vart hammaren har tagit vägen.« Vi hittade hammaren åt honom, men då hade han tappat bort märket på väggen där spiken skulle sitta. I tur och ordning fick vi stiga upp på stolen bredvid honom och söka efter det. Var och en av oss hittade det på olika ställen, varpå morbror kallade oss nöt och befallde oss att kliva ner igen. Han tog tumstocken, mätte upp avståndet en gång till, fann att det utgjorde hälften av sjuttionio och tre åttondels centimeter från hörnet räknat, försökte räkna ut det i huvudet, krånglade alldeles bort sig och blev rasande.

Därefter skulle vi räkna ut det i huvudet, kom alla till olika resultat och började håna varandra. I den allmänna uppstån­ delsen glömde vi bort den ursprungliga siffran så att morbror Podger fick mäta om en gång till.

Han använde nu en bit snöre, och i det kritiska ögonblicket, när han lutade sig över stolen i fyrtiofem graders vinkel för att nå en punkt fem centimeter längre bort än han rimligtvis kunde nå, slant snöret, och morbror störtade ned på pianot och slog an alla tangenterna på en gång.

När denna musikaliska ljudeffekt hade förklingat, sa moster Maria att hon inte kunde tillåta att barnen stod bredvid och hörde ett sådant språk.

Till sist fick morbror Podger ett nytt märke, satte dit spetsen av en spik med vänster hand och tog hammaren i den högra.

Med det första slaget träffade han tummen, uppgav ett tjut och släppte hammaren på någons tår.

Moster Maria undrade stillsamt om hon nästa gång morbror Podger skulle slå i en spik kunde få veta det i tid så att hon kunde resa och hälsa på sin mor medan arbetet pågick. »Fruntimmer ska då alltid bråka om allting«, svarade mor­ bror Podger och rätade värdigt på sig. »Såna här små bestyr roar mig.« Han gjorde ett nytt försök, och vid andra slaget gick spiken 29