9789176999028 by Smakprov Media AB

Ann U. Birgersdotter

HÄMNDEN är LJUV som MELONLIKÖR

BIRGERSDOTTER/HALÃ&#x2030;N

Förord När romanen "Gråt inte över spillt vin" hade sin utgivning 2012 kändes det självklart att göra en uppföljning. I bokserien om Mita & Bibi är ”Hämnden är ljuv som melonlikör” en fristående roman som skiljer sig från de övriga två i serien. Det är två böcker i en i tvåan där Mita som är huvudkaraktären i ettan fått ge plats åt Bibi och José. En del i ”Hämnden är ljuv som melonlikör” handlar om nutidens sextiofemåriga Maja med tillbakablickar på våren 1969 och dåtidens ungdoms revolt. Romanen ger en sorglustig bild av alla de personligheter som vävs in i smålögner i Bibis, Josés och Majas liv. Där saker inte är som man tror. På vissa ställen i boken är humorn bisarr där författaren driver med förekommande mänskliga beteenden hos många. José lever på Mallorca och håller på med oärliga småaffärer som sedan leder honom till Sverige där skönheten Bibi ska försöka styra upp det hela. Vem är Maja och vilket förflutet har hon? Man behöver inte ha läst ”Gråt inte över spillt vin”. I bok nummer tre är Mita tillbaka med samma jargong, ”Väcker björnar som sover” Kom ihåg kära läsare: ”Det finns ingen större vrede än en försmådd kvinnas.” William Congreve

Kapitel 1 El licor! Hecho de melon. Gjord på melon! utbrast den gråhårige mallorcanen när han som vanligt fyllde de blå plastlådorna med vattenmeloner och staplade dem ovanpå lastbilsflaket. Han borde egentligen byta bil men det gamla tröskverket gick än så länge utmärkt där hon vaggade fram på vägarna. Bilen var ingen skönhet. Den en gång himmelsblå lacken hade sedan flera år tillbaka rostfläckar som han inte gjort något åt. En del stenskott på framrutan visade att bilen varit med om en hel del bataljer. Förutom vårdslös körning bar den också vittne om många kontroverser och temperamentsfulla utbrott. Det rynkiga och solbrända ansiktet lyste när han tänkte på sin nya affärsidé. Istället för att slänga de överblivna melonerna efter dagens torgförsäljning hade han tagit tillvara på frukten. Under pågående säsong hade familjen haft en svacka i omsättningen då konkurrensen hade hårdnat. Trots sonen Enriques insats att locka solbadarna på stranden att köpa av växten ökade inte förtjänsten. Mannen vände sig om och betraktade stolt sin sjuttonårige son. Så stilig han blivit! Han var en ung man som redan nu var huvudet högre än José själv. Ingen i släkten hade nånsin varit så lång och atletisk som Enrique. Dessutom hade han fantastiskt vackra gråblå ögon. Nej, han liknade inte José som var liten och satt med en starkt markerad näsa som gått i arv hos det manliga släktet. Ofta tänkte han på sonens framtid som enligt José skulle bli en lovande sådan när planerna väl sattes i verket. Han lyfte på stråhatten och tog fram en näsduk ur fickan för att torka svetten från pannan.

Den tidiga morgonsolen hade precis gått upp och spred sina gyllne strålar över det kuperade landskapet. Juli var het och torr och dagstemperaturen kunde stiga långt över trettio grader. Något regn skulle det inte bli idag heller. Melonerna krävde bevattning minst en gång om dagen och det skedde på konstgjord väg. José skakade lätt på sonens axel och sa med stor entusiasm: - Nunca más! Vi ska aldrig mera vara fattiga! - Vad menar du? Den svarthårige ynglingen såg oförstående på José som drog ihop de gråbuskiga ögonbrynen och suckade. - Svenskar älskar sprit och vi behöver göra reklam! - Din enda tänkbara reklampelare har åkt hem till Sverige papa! - No importa, det gör inget! Med en förvriden grimas böjde sig José ner, lyfte tungt upp den sista lådan för att räcka den vidare till sonen. Alla lyft hade börjat slita på den gamla ryggen. Enrique stod en stund villrådig och skakade misstänksamt på huvudet innan han lastade in. Dagens proviant måste med vilket även inkluderade farmor Sophias nybakade bröd och ägg som var nyvärpta och kom från fjäderfän som gick fritt på gårdsbacken. José stuvade in de resterande brödkorgarna på golvet i framsätet. - Vad menar du med att det inte spelar nån roll att hon åkte? frågade Enrique när han öppnade dörren på passagerarsidan. - Äh! Man ska inte blanda in fruntimmer då blir det ¡Cada día está peor!, suckade José. - Vad menar du med värre och värre? - Kvinnan du släpade hem den där kvällen kunde ha blivit som besatt av mig! Kanske stannat här för gott! - Men papa! - Nej! Tjata inte! 8

Med den meningen avslutade José deras samtal och startade bilen. Därefter gjorde han tecken att sonen skulle hoppa in. Enrique plockade upp en av brödkorgarna och tog den i sitt knä och satte sig. Det var inte alltför länge sedan som de börjat prata med varandra efter flera års uppehåll. José hade levt instängd och frånvarande under en lång period alltsedan den tragiska dagen för tio år sedan. Enrique var endast en liten pojke när hans mor skulle lyfta ner en låda från bilflaket och fått ett hav med vattenmeloner över sig. Hon gick en snabb död till mötes. José hade aldrig slutat att förebrå sig själv att han lät sin älskade hustru hjälpa till den tidiga morgonen. Hon som annars aldrig gjorde ett handtag. På grund av sorgen efter hennes död fick farföräldrarna överta Enriques uppfostran. José tappade helt kontrollen. Dag efter dag stängde han in sig i sitt rum. Brydde sig varken om sin hygien eller sitt utseende. Han var frånvarande och likgiltig. Apatisk gick han till och från middagsbordet. Märkte inte av att han hade en liten levnadsglad gosse att ta hand om. Håret och skägget växte ovårdat. Enrique var mer eller mindre rädd för denna vilde som han då och då mötte i köksdörren. Odlingsfarmen fick farfar Don och farmor Sophia sköta trots att de hade ett stort hönseri att ta hand om. Redan som tioåring började Enrique sälja meloner till turister på bad-stränderna, medan José låg i sin säng och stirrade i taket. Enrique mindes den dagen då förändringen kommit som en blixt från ovan. Han hade som vanligt varit inne i Palma och sålt meloner och satt vid middagsbordet för att invänta sin far så de kunde inta måltiden. Farfar gjorde korstecknet och välsignade maten. Tittade vädjande mot sovrumsdörren där José som vanligt höll sig instängd. - När kan vi börja? undrade Enrique ivrigt. 9

Sophia suckade! Såg medlidande på sin sonson och sa bistert: - Inte förrän din far kommer. - Min far?! ropade Enrique. Jag har ingen far! Han var hungrig så det sved i magtrakten. Den här dagen hade han fått nog av allt väntande. Plötsligt kände han en vansinnig vrede mot José som försummat honom under alla år. Innan farfar hämtat andan från bordsbönen hade Enrique ilsket rusat upp från bordet och huggit tag i geväret som hängde bakom ytterdörren. Han sprang ut från köket mot den lilla kammaren där José befann sig. Med en enda spark smällde Enrique upp dörren och riktade skjutvapnet mot fadern och skrek: - Basta! Nu får det vara nog! Om du ska bo kvar här visar du att du är min pappa och börjar leva! José satt i sin fåtölj och stirrade skräckslaget på sonen. Först när Enrique laddade geväret och sköt upp i taket så murbruket dansade ner flög José upp som om han fått en skallerorm innanför byxorna. Farmor Sophia hade kommit till undsättning och ryckt geväret ur händerna på sonsonen. Farfar Don fick en hjärtinfarkt och föll ihop över gazpachosoppan. I och med detta vaknade José till livet igen medan farfar fick begravas.

Kapitel 2 DE KÖRDE PÅ DEN kurviga landsvägen och åkte förbi gamla stenhus med intorkade betesmarker. I odlarnas budget hade det grävts stora hål för att skörden inte gett den utdelningen de behövde för sin försörjning. Missväxt och hotande mördarsniglar gjorde att bönderna i byn behövde höja priset på de produkter de lyckades rädda. Istället hade det blivit prisras. Snart måste de gå ifrån sina gårdar om de inte fick bidrag från regeringen. Men Spanien hade inga pengar och måste låna miljarder av EU. Det kostade alldeles för mycket att odla mandelträd och många odlare hade istället börjat producera oliver. Vid sidan om dessa träd växte även fikonträden. Det var en delikat och efterfrågad frukt men krävde alldeles för stort engagemang och skötsel. José hade nog med melonodlingen. Det var för några veckor sedan som den lilla affärsidén hade kläckts i hans huvud. Han hade byns bästa konstbevattning. En automatisk vattenspridare där han installerat en bevattningstimer som slog av och på. Eftersom det sällan var nederbörd blev avdunstningen så hög att saltet inte kunde rinna bort. För att få bort saltet från jorden hade han dränerat marken så det tillförda vattnet kunde rinna neråt. Han höll på med KRAV vilket innebar att melonerna var hundra procent ekologiskt odlade. Det fanns små mängder av fosfater i jorden eftersom han använde stallgödsel. Så hade man gjort flera generationer bakåt i tiden. Och så skulle det få fortsätta. Övergödning av fosfater var en stor miljöbov. Han hade haft problem med skadeinsekter men vägrade att använda bekämpningsmedel. Skörden som överlevde, den växte och

frodades. Dessutom var han noga med att melonerna inte fick ligga för nära jorden så de blev utsatta för mögel. Att framställa meloner var ett gigantiskt arbete där de inte fick angripas av skadeinsekter och även måste det smaka gott. Trots att han hade distriktets bästa melonskörd var försäljningen bristfällig och han fick ofta slänga det som blev över. Men nu skulle han bli rik genom att framställa melonlikör av frukten. Ett specialtillverkat recept som var hemligt. Det fanns ett problem. Hur skulle han kunna sälja utan att behöva deklarera till staten? Han måste hitta på en lösning och samtidigt få affärerna att blomstra. Det hade varit en tuff period att få ordning på jordbruket igen efter alla års frånvaro. Om det inte vore för Josés föräldrar som ställt upp när han var under isen hade Enrique inte suttit bredvid honom nu i lastbilen på väg till marknaden. Nu måste José försöka vända alla motgångar och se till att trygga Enriques framtid. De senaste tre åren hade trots allt varit över förväntningarna där far och son så smått hittat tillbaka till varandra. José var väl medveten om att Enrique alltid önskat sig en mor. En storvuxen kvinna som kunde laga mat. Men det var något fadern inte kunde förverkliga. Hans hjärta hade frusit till is och skulle antagligen aldrig värmas igen. Helt oväntat kom en personbil och körde snabbt om. Fordonet höll en fart långt över den tillåtna hastigheten. Väggrus yrde om hjulen. José som alltför många gånger drabbats av stenskott på sin gamla kärra blev ursinnig. - Qué cara más dura! Det var det fräckaste! Han skrek och knöt näven mot fartdåren. Det fanns ingenting han avskydde så mycket som sprättar som körde sönder byvägarna och åkte runt i sina vräkiga lyxbilar. Antagligen var det en rik djävul som hade pengar och inte visste hur det var att arbeta i sitt anletes svett. Det framförvarande fordonet, en vit Ginetta G40 gjorde 12

en tvär inbromsning och stannade några meter framför lastbilen. José ställde sig på fotbromsen. - Besa min culo! - Papa! Inte svära! Men José var rosenrasande. Han formligen snubblade ut ur bilen. Full av spanskt temperament rusade han fram till bilägaren som leende öppnade sin bildörr. Enrique iakttog de båda männens livliga gestikulerande från sin passagerarplats. För att nå upp till motståndaren ställde sig José på tå varje gång som han höjde rösten. Hans tuffa konfliktmakare skrattade och skakade på huvudet. Nonchalant förde han sin hand genom det kolsvarta håret som var kort och låg bakåtkammat. Den kritvita kostymen satt elegant på hans muskulösa kropp. Vore det inte för att han saknade en fluga eller slips runt den svarta skjortkragen hade Enrique trott mannen skulle på bröllop. I närheten av platsen var det full rörelse med betonggjutning av en utomhuspool. Det gick ett rykte om att markägaren hade tänkt locka någon köplysten europé att slå sig ned i området. Den stora manskapsbyggnaden var för länge sedan förfallen men ägaren var övertygad om att det enbart var marken som spekulanterna ville åt. En svalkande pool skulle självfallet höja värdet. José fick hudutslag så fort han diskuterade rika tyskar och britter som var på väg att överta gårdarna för en spottstyver. Uttråkad skruvade Enrique upp ljudet på sin mp3-spelare för att stänga ute allt oväsen från grävmaskiner och cementblandare. Hård rockmusik strömmade ut ur hörsnäckan som han tryckte in i örat. Ofta drömde han sig bort där han önskade få uppleva en riktig rockkonsert i Madrid med favoriterna Baron Rojo. Men det var bara att glömma. Det närmaste han skulle komma en konsert var att åka tillsammans med José till Barcelona och se Julio Iglesias uppträda. José hade tänkt slå två flugor i en smäll 13

och transportera ett lass meloner och ägg via färjan som skulle ta sju timmar. Men allt låg bara som ett projekt i hans huvud än så länge. Att följa med till Barcelona kunde Enrique i och för sig tänka sig men då mest för att titta på arkitekturen. Diskussionen var het mellan José och den uppklädde mannen. Betongarbetarna hade avslutat det pågående arbetet och ställde sig nyfikna och lyssnade. En arbetare tog upp ett paket ur bröstfickan. Road betraktade han de båda männens intensiva gestikulerande medan han pillade fram en cigarett och tryckte in den mellan läpparna. Det kändes ytterst genant för Enrique att se sin far bli indragen i en konflikt med en okänd man. Runt om i bygden brukade de flesta männen ta tillfället i akt att få se en fight man mot man. Kunde man till på köpet ta en paus från allt arbete och se matchen på första parkett var det bara att applådera. Men den här gången gjorde José dessa åskådare besvikna då han helt plötsligt skakade hand med bilägaren och tog emot något som liknade ett visitkort. - Vad hände? Enriqie såg nyfiket på sin far som visslande hoppade in i bilen. Utan att svara vred han om startnyckeln, la i ettans växel beredd att köra iväg. Arbetarna återgick till sina sysslor och suckade missnöjda över att konflikten redan var bortblåst. Ginettan for iväg och ett moln av rök bolmade upp framför dem. José var redan på bättre humör och sjöng Julio Iglesias "Forever and ever." Det var den enda frasen han kunde på engelska. Resten av texten nynnade han om och om igen när de åkte in mot staden. När han var på det humöret visste Enrique att det skulle bli en bra dag. En glad far betydde även bra försäljningssiffror. Upprymd gav han sonen en snabb sidoblick, log så brett att man såg att det saknades en kindtand i överkäken. 14

- Din mor älskade den här låten. Du har blivit döpt efter Julios son. - Ja, ja, jag vet det! - Haha! Nu ska vi sälja rubb som stubb idag och tjäna pengar. Mucho dinero! Mycket pengar! I glädjeyran rufsade han om håret på Enrique och skrattade högt. Fastän de åkt vägen många gånger var José helt oförberedd när en tvär kurva dök upp bakom krönet. Han panik-bromsade! Bakhjulen slirade och bilen åkte i sidled och gled mot kanten av ett tvärt stup. Enrique tog emot sig mot instrumentbrädan och tappade det han hade i knät så bröden for ner på golvet. I sista stund rätade bilen upp sig igen. - Hur kör du? Gubbe! Vettskrämd slet han av sig öronsnäckan och såg på sin far. Stråhatten hade åkt ner i nacken på José. Han hade fullt sjå att peta upp den igen samtidigt som han skulle hålla i ratten. Han låtsades inte höra att han nyss blivit kallad ”gubbe.” Visserligen skulle han snart fylla sjuttio men någon gubbe var han minsann inte. Ja, lite intorkad var han nog allt efter åren utan en kvinna. Men för övrigt hade han fysik som en tjugoåring. Det var han som kånkade och bar lådor och bord medan Enrique smet undan. Vad skulle det bli av den slyngeln om inte José byggde upp denna likörtillverkning? Ibland gick det inte att nå sonen som verkade vara i en helt annan värld än där José befann sig. Han kunde ibland jämföra sonen med tjuren Ferdinand som satt under sitt korkträd och doftade på blommorna. Vilken ungdom skulle inte hoppa högt av glädje om det fanns en hel spritfabrik tillgänglig i närheten. Det enda som fick Enrique att bete sig om en vanlig tonåring var att han i smyg färgat det ljusbruna håret till svart för att likna en rockkille. Någon äkta sådan var Enrique rakt inte då hans stora intresse handlade om 15

arkitekturens historia. Det låg ju ljusår mellan rock och rokoko. Varför fascineras av dåtidens döda ting? José ansåg att det enda som fanns av värde var den gamla lastbilen. För arton år sedan hade Enrique med all säkerhet blivit till i framsätet. José mindes den stunden som det vore igår. Han hade bjudit ut Evangelina Maria Delores som var hälften så ung, men erfaren nog att locka honom att göra något han aldrig trodde skulle vara möjligt. Visserligen hade han redan tidigt haft förbjudna fantasier om denna skönhet. Hon hade varit vokalist i ett av Palmas många liveband som underhöll charterresenärer på hotellen. Det var många förföriska blickar hon gett honom där han sippade på sangrian i baren. Troget hade han väntat tills hon uppträtt klart om kvällarna för att rutinmässigt skjutsa hem henne.