9789176995624 by Smakprov Media AB

Ylva Jonsson

Vem kan man lita på

Impressum

AUGUSTI 2005

Hon lyssnade med stigande oro till hans tonfall. Hon hade omedelbart sett på hans ansiktsuttryck att det var dåliga nyheter när mobilen ringde. Han stängde in sig i sovrummet men hon hörde hur han argumenterade i telefon och ömsom hotade och ömsom vädjade till någon. Men det som skrämde henne var den undertryckta rädslan i hans röst. Skakningarna i benen fick henne att sätta sig på en av pinnstolarna. Papperskassarna med mat stod på golvet och väntade på att bli uppackade. Hon måste se till att få i gång kylskåpet. Blicken fastnade på den halvt öppna kylskåpsdörren. Undrar om vi har något vatten i brunnen, tänkte hon medan hon registrerade hur det blev tyst i sovrummet. Hon borde inte ha följt med till stugan. Hon borde ha satt ner foten. Hon borde ha… I flera år hade alla dessa ”borde ha” följt henne. Men rädslan för att dö hade hållit henne tillbaka. Han hade kört den åtta timmar långa bilturen i ett svep. De hade bara stannat vid skogskanten vid ett tillfälle för att uträtta sina behov. Han spelade sin favoritmusik på radion hela tiden.

Hon mådde illa men sa inget. Hon fantiserade om trafikolyckor. Om hon knäppte loss hans säkerhetsbälte och snabbt slog honom hårt i huvudet och ryckte i hans armar måste han tappa kontrollen över bilen. Hon såg framför sig hur de krockade mot ett träd medan han flög genom vindrutan. Hon kunde vrida om nyckeln. Eller öppna handskfacket för att se om det låg något verktyg där som hon kunde använda att slå honom i huvudet med. Som vanligt hade hon suttit orörlig medan den skogsklädda naturen förvandlades till ett kargare fjällandskap. Hon såg ner på sina händer. De darrade. Hon skämdes över den våg av självömkan som drog genom henne och som fick tårarna att stiga upp i ögonen. Hon reste sig snabbt när han kom ut från rummet, men han tittade inte åt hennes håll. Han gick direkt ut och slog igen dörren efter sig. Genom fönstret såg hon hur han tog sikte mot utedasset. Hon slog på kylskåpet som startade med ett svagt brummande. Det skulle ta ett tag innan det blev kallt, men det kunde inte hjälpas. Hon tömde kassarna på de varor de i all hast hade packat ner tidigt på morgonen och vred sedan på kallvattenkranen. Inget vatten. Hon fick fylla på en hink ute vid brunnen. ”Har du fått fram nåt att äta än eller sitter du bara och latar dig?” Han steg in genom dörren och satte sig ner. ”Ta hit min whiskey.” Han fick sin flaska och ett glas och började dricka medan hon plockade fram bröd och pålägg. ”Men för helvete, skulle det där vara mat för en karl?” ”Jag har inte hunnit…” ”Du är för fan totalt värdelös.” Han slängde brödet på henne och fyllde på sitt glas. Hon plockade fram en stekpanna och slog på plattan. Gudskelov att de hade installerat en riktig spis. Den första tiden hade de bara vedspis, och det brukade ta

tid att få fyr i den. Hon slängde i några korvar i pannan tillsammans med lite smör. Hade hon tur var han tillräckligt trött för att somna så fort han ätit och druckit. Hon ställde fram ett par öl medan hon såg hur han återigen fyllde på sitt whiskyglas. ”Fy fan Eva, du börjar bli för jävla tjock. Den här veckan får det bli ändring på det. Motion och mindre mat, det är precis vad du behöver.” Han ställde båda ölburkarna på sin sida av bordet. Hon förstod vinken och la över alla korvarna på hans tallrik. Hon kunde äta sen. När han somnat. Han släppte henne inte med blicken medan han åt. Hon satt stilla för att inte provocera honom. Så drack han ur ölen och rapade. Han flinade mot henne. ”Du är då för jävla värdelös. Sitter bara där som ett jävla mähä. Kom hit,” uppmanade han medan han fyllde på med mer whiskey i glaset. Det fanns inte mycket kvar i flaskan nu. ”Du vet vad du ska göra.” Hon blundade. Hon ville inte. Orkade inte. Hon äcklades av bara tanken. ”Jag mår illa. Är fortfarande åksjuk.” ”Ja det kunde man ge sig fan på”, sa han och svepte whiskeyn i ett drag. Han reste på sig och greppade med ena handen om hennes hals. ”Snygga till här nu. När jag vaknar får du fan i mig ställa upp lite. Annars jävlar.” Han vinglade in i sovrummet och slängde sig på sängen. Snart hörde hon hans ljudliga snarkningar. Hur länge det skulle vara visste hon aldrig. Hela natten eller några timmar. Han kunde också vakna efter en stund för att dricka mer sprit. Han tålde hur mycket som helst. Hon dukade av och la ost på ett par brödbitar. Hon kunde också behöva en öl och öppnade en medan hon försiktigt kikade in mot den öppna sovrumsdörren. Snarkningarna fortsatte. Vilket helvete väntade henne när han vaknade? Skulle han nöja sig med att tala om för henne hur värdelös hon var? Eller slå henne så hon inte kunde gå ut? Hon borde gå in

till honom och köra en kniv i halsen på honom. Den här gången borde hon verkligen göra det. På riktigt. Inte sitta här och vara det mähä han påstod att hon var. Hon plockade fram den vassaste kniven de hade och gick in mot sovrummet. Såg på hans smärta kropp. Han höll sig i trim, det krävdes i hans kretsar. Att stå så här lätt framåtlutad över honom var det modigaste hon hade gjort i hela sitt liv. Det pirrade till i magen. Det här var en lek med döden, det visste hon. Men varför var det just hon som skulle dö? Det var han som inte förtjänade att leva. Filmfrekvenser från en film rullades upp i hennes inre. En gammal kvinna som stod lutad över ett bylte som var täckt med ett vitt lakan. Hon stötte en lång förskärare i byltet om och om igen. Lakanet färgades mörkt. Det måste väl ha varit rött? Så insåg hon att det var en gammal film i svartvitt hon sett av någon anledning. Ett djupt rosslande läte från mannen hon hatade så intensivt fick henne att i panik vända tillbaka ut i köket. Med hjärtat dunkande i bröstet slängde hon en blick bakom sig. Han hade bara vänt på sig när snarkningen hotat att kväva honom. Hon gömde kniven längst in i skåpet under diskbänken. Till sin förtvivlan kände hon att trosorna var våta. En stund blev hon sittandes på huk medan hjärtat började återgå till ett lite lugnare tempo. Hon kunde ha dödat honom. Ett statligt fängelse var ändå bättre än det privata helvete hon levde i. Det var bara det att han troligen skulle övermanna henne och döda henne först. Vilka alternativ hade hon egentligen? Dö eller försvinna. Hon öppnade dörren till förrådet bredvid köksdörren. Där låg hennes vandringskängor. En röst inom henne envisades med att säga att hon måste ha en bättre plan. Bilen. Hon hade inget körkort, men nog skulle hon klara av att köra. Hon hade övningskört några gånger för längesen. Men nycklarna låg i hans jackficka, och den hade han på sig.

Hon tog kängorna i handen och gick ut och satte sig på trappan. Händerna skakade inte längre. All tvekan var som bortblåst. Rösten inom henne som försökte tala om för henne att hon måste ha en bättre plan hade tystnat. Det var nu eller aldrig. Hon drog på sig kängorna och snörade fast dem med dubbla knutar. Hon skulle ta vägen nerför fjällsluttningen till byn. Det skulle gå snabbare än att följa vägen. Sedan visste hon inte. Det fick lösa sig. Hon drog in den friska fjälluften i lungorna och började gå. Solen stod lågt på himlen och fick den gräsbeväxta sluttningen framför henne att glittra. Efter tomtgränsen växte ett fåtal dvärgtallar. Hon gick med snabba steg mot den mer tätbevuxna skogen. Ropet ekade bakom henne. Ljudet färdades lätt i den tunna luften. ”Eva! För helvete, kom tillbaka!” Hon började springa. Hon måste klara det här. Skräcken grep åter tag i henne. Han var en bra sprinter. Ljudet av hans svordomar kom allt närmare. Skogskanten var nära. Om han inte hunnit få på sig riktiga skor kunde hon vara den snabbaste där. Rädslan fick henne att öka farten när hon nådde de första träden. Då snubblade hon. Föll raklång och stötte vänstra axeln mot en smal trädstam. Skräckslagen vände hon sig på rygg. Där var han, bara några meter ifrån henne. Hon kunde se att ansiktet var förvridet i en djurisk grimas. Plötsligt drabbades hon av en ilska så stor att hon trodde hon skulle gå sönder. Den bubblade upp från magen, och hon kände något byggas upp inom henne som måste ut. Det var som om hela kroppen svällde. Han spottade fradga över hennes ansikte när han böjde sig djupt över henne. ”Res på dig din jävla kossa.”

Snabbt tog hon tag med ena handen runt stammen på trädet. Med den andra högg hon tag i hans arm medan hon vek upp ett ben mot kroppen. Med ett djuriskt vrål och med en kraft hon aldrig kunnat ana att hon ägde sparkade hon med sin hårda känga rakt mot hans bröst. Han föll. Gode gud, tänkte hon och rullade undan. Vad hände? Hon reste sig på ben som knappt bar. Nu slår han ihjäl mig, tänkte hon och kände illamåendet arbeta sig upp i svalget. Det kom ingen smäll. Han låg på rygg och kved. Han var likblek och höll ena armen över bröstet. ”Kan inte röra mig. Måste till sjukhus,” pressade han hackigt fram. ”Ring...” Hon svarade inte. Han var utslagen. Hon hade övermannat honom. ”För helvete...” Rösten var grötig av smärta. Hon kräktes. Medan hon lyssnade på hans kvidande tömdes magen. Det var inte bara den minimala föda hon ätit som hon fick ur sig. All den skräck hon känt följde med ut vid varje uppkastning. Kvar fanns bara hatet. ”Snälla…” Han flämtade. Snälla. Hon såg på honom. Ligg du där och be för ditt liv, tänkte hon medan hon petade på honom med ena kängan. Han såg oförstående på henne. ”Vad…” Mer hann han inte säga förrän hon gav honom en hård spark mot hans revben. Han fick ur sig ett gällt skri innan hon lyfte sitt ben och med all kraft stampade med foten rakt över hans bröstkorg. ”Ditt as. Ditt jävla fula as.” Hon stampade ett par gånger till. Han låg tyst och stilla. Blodfärgade bubblor letade sig ut ur hans mun. Hon såg sig om. Naturen var stilla. Längs med skogsgränsen fanns ett dike. Tillräckligt djupt för att hans kropp inte skulle nå över kanten. Hon rullade över honom dit. Nog skulle han väl duga som kadaver till skogens djur, tänkte hon. De var nog inte så nogräknade.

AUGUSTI 2015 Angela vaknade sakta upp ur sin dröm. Det tog en stund innan hon kunde orientera sig i tiden. Söndag. Det var söndag och hon var ledig. Det kändes bra. Faktiskt. Hon sträckte på sig och lät blicken glida över de indiska tygskynken hon hängt upp på väggen och tänkte på sin yogaträning. Det var längesen hon hade praktiserat den. Hon svängde benen över sängkanten och tog sig ner från sitt sovloft med hjälp av den inbyggda stegen. Med ett ryck i linan bredvid drog hon förhänget framför sängen. Hon duschade i svalt vatten. Sommarvärmen höll i sig. Men för varmt för en joggingtur var det aldrig. I dag fick det bli en sväng på Årstafältet. Hon studerade sitt ansikte medan hon borstade tänderna. Ovanligt blek efter en solig sommar. Kanske hon trots allt borde satsa på lite semester, men det var nog för sent att be om det nu. Hon tog en snodd och drog ihop håret i en hästsvans. Hon studerade topparna och påminde sig om att beställa en tid hos frissan. Hon såg på klockan. Redan nio. Hur hade det gått till? Hon måste ha sovit i tio timmar. En skön känsla fanns i kroppen. Ingen oro över hur hon skulle få helgen att gå. Tvärtom, hon såg fram emot ytterligare en dags ledighet. Det var helt och hållet Annas förtjänst. Hennes bästa arbetskamrat på Karolinska och nu hennes bästa vän när de inte längre jobbade ihop. Anna som hade fullt upp med jobb och familj var den som ändå var bäst på att hålla kontakten. Men de hade tillbringat sommaren i sin stuga på Österlen, så de hade inte setts på två månader. Tills i går. Anna var äntligen hemma i Sollentuna igen och de träffades på stan över en fika. Angela hade lättat sitt hjärta. Allt som hon hållit inom sig bara flödade ur henne. Hennes chock när mannen i hennes liv visat sig vara någon helt annan. De som skulle flytta ihop och 13

bilda familj. Hon hade trott på det ända tills den dagen hon av en slump sprang på honom på centralen. Kvinnan i hans sällskap var hans fru. Det tog knäcken på henne. Ingenting var roligt längre. Utom jobbet. Det höll henne uppe och hon hade jobbat hela sommaren. Anna hade varit tyst och låtit henne prata. Till slut hade Angela blivit medveten om hennes stirrande blick och lätta huvudskakning. Hon hade kommit av sig. ”Vad då, tror du mig inte?” ”Men herregud Angie, jag känner inte igen dig.” Anna hade tagit hennes hand. ”Var är den självständiga och tuffa Angela jag känner? Som inte låter sig knäckas av någon, utan som ger igen när någon trampar på henne.” Det var som om hon vaknat upp till en ny verklighet. Hon sörjde en man som inte fanns. En illusion. En dröm om att äntligen hitta en man att dela livet med. Den Kristian som hade matat henne med lögner och som säkert svek sin fru på samma sätt var inte värd att fälla några tårar för. Honom ville hon inte ha. Hon gick ut till kokvrån och öppnade kylskåpet. Det var lika tomt som hennes liv varit den sista tiden. Bröd med ost och en kopp te fick duga. Lite yoghurt och ägg hade varit gott. Hon ställde sin spartanska frukost på barbordet vid fönstret i rummet. Där fanns det plats för två personer, men den andra stolen hade stått tom varje dag nu i snart två månader. Jävla Kristian. Dags att stuva undan tankarna på honom nu längst bak i skallen. Hon öppnade balkongdörren och flyttade ut sin frukost dit. Lägenheten kändes plötsligt för trång. Dammet virvlade runt de färgglada kuddarna runt det låga soffbordet. Hon mindes inte när hon hade städat sist. Hon kunde passa på att göra det nu innan solen nådde hennes fönster. Springa kunde hon göra senare.

Efter två timmar kändes rummet som nytt. Gamla tidningar låg samlade i en kasse och alla textilier hade skakats på balkongen. Kokvrån var skurad och golven tvättade. Det enda bekymret var kläderna som inte fick plats i lådorna under sängen. De borde rensas ut. Hon drog ut den översta och plockade ut kläderna för att sedan bara lägga tillbaka dem hon absolut behövde. När hon var klar låg det en ensam tröja kvar på golvet. Med en suck la hon tillbaka också den i lådan. En större lägenhet skulle passa fint nu. Jag kanske kan be mamma och pappa om ett bidrag, tänkte hon. Hon fick planera in en söndagsmiddag, det var längesen sist. Det var liv och rörelse på Årstafältet. Picknic i det gröna. Så klart, en söndag i juli med vackert väder. Boule verkade vara populärt bland de äldre. Barnfamiljerna spelade kubb, men många vuxna satt bara stilla på sina filtar medan barnen sprang omkring och lekte. Hon valde spåret som ledde in mot skogen och skuggan. Där var det lugnt. Hon joggade sakta framåt som uppvärmning. Ett tiotal meter framför henne sprang en mörk tjej med kortklippt frisyr som såg stark ut. De höll samma takt. Hon skulle just utmana sig själv genom att försöka springa om henne när en liten hund plötsligt kom rusande i full fart och korsade spåret framför den mörka tjejens fötter. Hon lyckades hålla balansen men gav till ett högt tjut. Angela kom ifatt henne. ”Oj, hur gick det?” frågade hon. ”Bra, men det var då själva…” Hon tittade bort mot ägaren som satt på huk och höll om sin hund. ”Hör du du”, ropade hon, ”hur skulle det vara om du höll din hund kopplad? Nästa gång kanske jag sparkar till honom ordentligt.” Mannen svarade inte. ”Det kanske är husse som behöver en spark någonstans istället”, påpekade Angela. ”Ja, antagligen… Ska vi göra sällskap en bit? Ifall vi råkar på hunden igen, då kanske vi kan ge dem en spark var.”

”Springer du ofta här?” Angela nickade. ”Här och på Långholmen. Nästan varje dag. Och du?” Sakta började de jogga framåt tillsammans. De befann sig precis längs den sträcka som var Angelas favorit. Suset från asparna längs sidan av spåret var lika lugnande som en vaggsång. Åtminstone var det så hon tänkte sig det, ingen hade någonsin sjungit en vaggsång för henne. ”Här har jag bara varit ett par gånger. Jag gillar det här spåret men det tar nästan en halvtimme att ta sig hit. Förresten, jag heter Liselott.” ”Angela.” De joggade sakta sida vid sida under lätt småprat. De ondgjorde sig en stund över hänsynslösa hundägare, men övergick snart till att jämföra sina olika träningsvanor. Liselott tyckte inte om träningslokaler. ”Nej, att lyfta skrot är inget för mig. Jag känner mig bara låst och uttittad.” Angela kunde inte låta bli att påpeka att av utseendet att döma såg det ut som om Liselott övade tyngdlyftning varje dag. ”Du ser tillräckligt vältränad ut tycker jag. Tror nog inte den där hundägaren vågade ta upp en diskussion med dig.” ”Synd. Hade varit kul att skrämma honom lite. Jag simmar. Tävlingssimmade i tonåren, men nu är det bara för mitt eget höga nöjes skull.” ”Aha, ja det är säkert bättre än ett svettigt gym.” Asparna byttes ut mot ekar, och spåret delades åt olika håll. ”Här föredrar jag att svänga åt höger.” Angela saktade in och såg på sin löparkompis. Hon nickade. ”Jag också. Tio kilometer räcker för mig. Ska vi öka tempot lite?” Ekarnas skugga erbjöd en liten frist från den värsta värmen. De ökade takten. Angela fylldes av energi. Som om de hade en tyst överenskommelse turades de om att springa först. Efter två kilometer öppnades naturen framför dem. Ett stort