Eva Wall
Nu r채cker det! Kvinnor 채r ocks책 m채nniskor
© Eva Wall 2019 Förlag: BoD - Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Omslag: Friheten på barrikaderna. Målning av Eugène Delacroix (1830) Foto: Wikimedia Commons ISBN: 978-91-7699-526-6
Innehåll Inledning
9
1. Feminism och antifeminism
12
2. I vaggan: en flicka eller pojke?
18
3. Den patriarkala skolan och utbildningen
28
4. Familjen som det patriarkala idealet
48
5. Kvinnan i det offentliga rummet
63
6. Hårväxt, kläder och den kvinnliga kroppen
73
7. Arbete och jämlikhet
91
8. Religionsfrihet eller religionstvång?
107
9. Media och det patriarkala budskapet om kvinnan
114
10. Våld mot kvinnor och femicide
127
11. Den kvinnliga verkligheten: sexuella övergrepp
135
12. Prostitution och sexslavhandel
145
13. Pornografi: ett specifikt porträtt av kvinnan
158
14. Illusionen om allas likhet inför lagen
172
15. Kvinnors hälsa, könsorgan och sexualitet
185
16. Döden och den sista spiken i kistan
198
Slutord
201
Författarens tack
203
Källor
204
Fรถr Tintin och alla andra flickor som fรถds in i patriarkatet
”Då männen påstår att det ligger i kvinnans intresse att underordna sig och lyda, erinra er då att så talar de som aldrig själva har underordnat sig, men som drar oändlig nytta av uppfattningen att kvinnorna njuter av en position som männen själva aldrig skulle stå ut med.” Lady Mary Wortley Montague (1689-1762).
”Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön.” Ur Jane Eyre av Charlotte Brontë (1816-1855).
Inledning När jag växte upp under 1960- och 70-talet pågick den andra vågens feminism i bakgrunden med grupp8, behå-bränning, kvinnorörelse och kvinnans sexuella frigörelse genom ppillret.1 Jag hade själv ett litet linne som 9-åring med texten ”Women’s Lib” på framsidan. Jag kommer ihåg hur jag frågade mamma vad det betyder. Hon sa att det kommer från Amerika och betyder kvinnors frigörelse. Det tyckte jag lät bra så jag bar mitt linne med stolthet. Men det var först när jag läste Kvinnorummet av Marilyn French2 som jag på allvar fick upp ögonen för att kvinnoförtrycket var inbakat i själva samhällsstrukturen – i patriarkatet. Jag hade fått till mig det feministiska perspektivet och när det väl har hänt finns det ingen väg tillbaka till ett liv i omedvetenhet om ojämlikheten mellan könen. Tvärt om, sexismen blir tydlig överallt i samhället och den är på frammarsch. I Sverige slår vi oss stolt för bröstet och säger att vi lever i ett jämlikt samhälle samtidigt som klyftorna mellan olika grupper ökar. Den svenska vanföreställningen att vi har uppnått jämlikhet gör att många avfärdar all diskussion om jämlikhet mellan könen som en sorts extremism. Feminism görs till något överspelat och förlegat. Men faktum är att det fortfarande är långt kvar till jämlikhet mellan könen i Sverige. Och det ser ännu värre ut om vi tittar globalt. I boken använder jag genomgående jämlikhet istället för jämställdhet, för jag gör ingen skillnad mellan jämlikhet och 1 Kampen för kvinnans lika rösträtt räknas som den första vågens feminism. Kvinnorörelsen på 1960- och 1970-talet räknas som den andra vågens feminism. Personligen väntar jag fortfarande på den tredje vågens feminism och införandet av faktisk jämlikhet mellan kvinnor och män. 2 French, Marilyn. Kvinnorummet. Askild & Kärnekull Förlag AB, 1978.
9
jämlikhet. Så länge kvinnor diskrimineras i Sverige är och förblir Sverige ett ojämlikt land. Eftersom kvinnor också är människor, precis som männen, är diskrimineringen av kvinnor en fråga om ojämlikhet i samhället. Aldrig ett särintresse eller en separat ”kvinnofråga”. Min förhoppning med den här boken är att läsaren ska få upp ögonen för det feministiska perspektivet och se den underliggande patriarkala strukturen som genomsyrar vår värld. I boken beskriver jag därför samhället utifrån det kvinnliga perspektivet, i motsats till det manliga perspektivet som är normen inom patriarkatet. Men även männen drabbas av det rådande patriarkala systemet vilket beskrivs bra i bland annat boken Det otäcka könet av Marcus Priftis.3 Som samhällssystemet ser ut i dag så är mänskligheten indelad i två typer av verkligheter, där den ena består av män som lever sina liv i en privilegierad ställning i förhållande till kvinnan, där det manliga är normen och alltid vinner över det kvinnliga. Det är den andra verkligheten jag beskriver i boken den kvinnliga erfarenheten. Det är inte bara kvinnor som underordnas utan etniska minoriteter exkluderas också genom systemet. Men även männen i de diskriminerade grupperna går hem och förtrycker sin kvinna, den lilla frun. Det var det John Lennon och Yoko Ono menade när de skrev sången, Woman is the nigger (sic) of the world, att längst ner i pyramiden står en svart kvinna. Kvinnor som kollektiv står på botten i alla kategorier. Bakom varje fattig man finns en ännu fattigare kvinna. När kvinnan med lägst status och rang i den mest förtryckta gruppen på jorden har fått samma självklara friheter, rättigheter och värde som vita män, då lever vi i en värld som 3
Priftis, Marcus. Det otäcka könet: En bok om manlighet, Stockholm: Leopard Förlag, 2014.
10
inte fördelar favörer efter kön (eller ras). Då har vi ett system som fungerar lika bra för alla människor, inte bara de privilegierade vita männen. Den brittiska rösträttsaktivisten Emmeline Pankhurst uttryckte detta som: ”As a river cannot flow higher than its source, so a society cannot be judged higher than the way it treats its women.”4 Jag har en dröm (likt Martin Luther King) om ett nytt samhällssystem som är jämlikt och där vi alla får vara den vi är oavsett kön, ras och sexualitet, där vi alla kan och får vara människor först och främst. Jag vill med min bok visa hur långt vi är ifrån den drömmen genom att peka på den enorma spännvidden av kvinnohat som vi alla bombarderas av i ett konstant flöde av sexism, nedvärdering av kvinnan och kvinnoförakt. Jag vill visa på den oändliga volymen av negativa och begränsande budskap om vad en kvinna är, vad en kvinna kan och inte kan, får och inte får. Det ständiga bombardemanget är utmattande och hindrar kvinnor att leva ut sin fulla potential som människa, vi hålls tillbaka och får inte chansen att blomma ut. Men att fånga hela omfattningen av kvinnoföraktet inom patriarkatet är inte möjligt i en enda bok. Jag beskriver därför bara en liten del av den verklighet som kvinnor dagligen tvingas hantera. Jag pekar på många saker i boken som vi alla redan vet men ändå inte ändrar på för att det ses som ”petitesser”. Jag vill fånga mängden av alla så kallade petitesser som sammantaget bildar en massiv helhet som kvinnor drabbas av - varje dag, dygnet runt, hela livet från vaggan till graven. Jag har fått nog. Sluta! Inte mer! Nu räcker det! 4
Horley, Sandra. Power and control: Why charming men can make dangerous lovers. 2 uppl. London: Vermillion, 2000, s. 6. (Min översättning: Precis som en flod inte kan flöda högre än sin källa kan ett samhälle inte bedömas högre än på det sätt det behandlar sina kvinnor.)
11
Kapitel 1 – Feminism och antifeminism Feminism handlar inte om att ta all makt från männen och ge den till kvinnorna. Feminism är en ideologi som strävar efter ett neutralt normsystem, där kvinnor och män är ekonomiskt, politiskt och socialt jämlika. Feminismen för inte ett krig mot män, utan mot ett dysfunktionellt och orättvist samhällssystem som håller både kvinnor och män fångar i bergfasta roller. Den patriarkala världsordningen styr hur vi som människor lever, fördelar makt och resurser, och dess normsystem genomsyrar allt. Det formar hur vi tänker, våra ord, seder, religion, lagar, idéer, värderingar, sociala regler, hur vi klär oss, vår kultur, sexlivet, löner, barnuppfostran, vad som är bra och dåligt samt interaktionen mellan människor. Patriarkatet formar också hur vi fördelar makt, ekonomi och arbetsuppgifter i samhället. Det patriarkala systemet är i grund och botten ett värdesystem som värderar människor olika. Det resulterar dessutom i destruktiva kulturfenomen som till exempel kvinnlig könsstympning och sexuellt våld mot kvinnor och barn. Patriarkatet skadar hela mänskligheten. Därför har vi som människor allt att vinna på att frigöra oss från patriarkatets bojor och välja en annan väg – feminismen. Det vill säga en inkluderande värld som värderar alla människor lika. Med andra ord: ”Feminism är den radikala idén att kvinnor är människor.”5 När en diskuterar jämlikhet mellan könen tar det inte lång tid förrän någon häver ur sig att: ”Kvinnans jämlikhet har gått för långt”. Men jämlikhet kan aldrig gå för långt. Vi kan inte ha för mycket jämlikhet, för då har vi ojämlikhet. Män som hävdar att 5
Arnstad, Henrik. Hatade demokrati: De inkluderande rörelsernas ideologi och historia. Stockholm: Norstedts, 2018, s. 245
12
jämlikheten mellan könen har gått för långt, belyser endast det faktum att de anser sig ha en sorts självutnämnd rätt att avgöra vilka rättigheter andra ska ha, eller snarare hur mycket av sina egna privilegier de själva är villiga att avstå ifrån. Det är ett patriarkalt perspektiv som baseras på en idé och föreställning om att män automatiskt, naturligt och från födseln är överlägsna kvinnan och att kvinnors roll bara är att passa upp på män. I all politisk kamp som syftar till att ge rättvisa till en förtryckt grupp känner sig naturligtvis gruppen i överläge hotad och rädd att förlora sin privilegierade ställning. Vi har sett den här rädslan i motståndet mot slaveriets avskaffande, arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnors kamp för rösträtt, och feminismen. Antifeminismen ger uttryck för den här rädslan med sitt ursinniga hat mot feminismen, eller snarare feminister specifikt. Dessa män är rädda att förlora sin privilegierade särställning under patriarkatet, och därmed också sin maktposition i förhållande till kvinnor. Vad skulle män som hatar kvinnor ha att komma med om de inte längre befinner sig i ett automatiskt överläge, utan i stället tvingas att hävda sig mot andra på en jämlik spelplan? Bara tanken på jämlikhet mellan könen får dem att darra i kalsongerna: ”Ska jag – kung, man - tvingas att samarbeta med kvinnor?” Tanken är skrämmande för antifeministen. Resultatet blir ett oresonligt hat mot feminister, men i själva verket bottnar hatet i ett djupt rotat kvinnoförakt för alla kvinnor, inte bara feminister. Därför tenderar antifeminister ofta till att övergå till aggressioner, hat och hot, oftast i termer av sexuellt våld mot de kvinnor som gör sin röst hörd i det offentliga rummet. Dessa kvinnor måste till varje pris stoppas av antifeministen, den rädde mannen, som känner sig hotad. 13
Kvinnor som talar om jämlikhetsfrågor eller har ett feministiskt perspektiv beskylls förr eller senare för att vara manshatare. Men frågan om jämlikhet handlar aldrig om hat, tvärtom handlar jämlikhet om kärlek och respekt för hela mänskligheten - även männen. Carin Holmberg skriver om detta i sin bok Det kallas manshat: ”Det samhälleliga kvinnohatet är ett mer djupgående problem än det eventuella manshatet. Kvinnohatet genomsyrar hela samhället och återskapas och bärs upp av såväl kvinnor som män. Med andra ord är kvinnohat inte förbehållet en grupp obskyra män. Det är en bärande del i vår kultur. Det manshat som tillskrivs en handfull feminister skadar varken samhället eller dess medborgare.”6 Beskyllningen om feministers påstådda manshat är ett sätt att försöka skifta fokus i debatten, från det utbredda kvinnohatet och orättvisan i samhället till att diskutera om feministen hatar män eller inte. Anklagelsen är ett försök från antifeministernas sida att reducera feministen till en avundsjuk gnällkärring. Det trivialiserar hela debatten. Ett annat vanligt angreppssätt som antifeministen ofta använder sig av mot kvinnor som talar om jämlikhet är att angripa hennes utseende. Hon beskylls för att vara för ful för att kunna fånga en man, och därför anses hon ha blivit en bitter manshatare. Här är det rädslan som talar igen. Kravet på jämlikhet och mänskliga rättigheter handlar aldrig om utseende. Ifrågasättandet av hennes utseende är bara ännu ett sätt att skifta fokus, från sakfråga till att förlöjliga och förminska kvinnor som tar plats och gör sin röst hörd. Beskyllningen för fulhet baseras på den patriarkala idén att kvinnor endast är till för att behaga män med sin ungdom, 6
Holmberg, Carin. Det kallas manshat: En bok om feminism. 2 uppl. Danmark: Feminista, 2003, s. 55.
14
skönhet och sexighet. Kvinnor som inte uppfyller den här patriarkala normen för hur kvinnor ska se ut och bete sig ska hålla käften enligt antifeministen. Det här ”argumentet” mot feminismen har långa historiska rötter. På 1700-talet användes termen blåstrumpa, ett ord som från början användes för att beskriva en lärd, kvicktänkt och litterär person, som ett öknamn för kvinnor som var bildade inom konst, naturvetenskap och filosofi. Det blev ett skällsord för de kvinnor som höll i de litterära salongerna och användes till att förlöjliga kvinnor som hade en röst. Blåstrumpan ansågs vara: ”En ful person som klädde sig illa, hon var fräck och näsvis. Blåstrumpan var okvinnlig, hafsig och använde ofta glasögon. Eftersom hon inte kunnat tänkas behaga en enda man på något vis, var hon sannolikt gammal ungmö.”7 Så antifeministernas upphängning på feministens utseende istället för vad hon säger, är ett gammalmodigt perspektiv med rötter tillbaka till 1700-talet, och även så långt tillbaka som Platon, som ansåg att kvinnors förmåga att lära sig var sämre än mäns. Så inget nytt under solen när det gäller antifeministernas retorik mot kvinnor som kräver jämlikhet. En annan vanlig antifeministisk kommentar är, ”men sluta tjata om det där nu, vi är ju jämställda”. Nej, det råder inte jämlikhet mellan könen någonstans på jorden. Det patriarkala perspektivet och maktstrukturen genomsyrar allt i samhället och det globala systemet. Det pågår en systematisk nedvärdering av kvinnan, som leder till att hon diskrimineras jämfört med män, som istället privilegieras av systemet. Ytterligare ett exempel på en antifeministisk kommentar är, ”men kan du inte bara fatta att kvinnor och män är olika?” Jo, alla individuella människor på jorden är unika, men trots sina 7
Utrio, Kaari. Eva Döttrar: Kvinnans, barnets och familjens historia. Stockholm: Prisma, 1984, s. 295.
15
olikheter är de lika mycket värda som människor. Den som har en snopp och testosteron är inte bättre och mer värdefull som människa än den som har en snippa och östrogen. I den rådande patriarkala världsordningen tvingas kvinnor leva hela sitt liv i motvind från vaggan till graven. Därför behövs feminismen. Simone de Beauvoir skrev redan 1949: ”I det mänskliga kollektivet är ingenting naturligt … även kvinnan är en produkt av civilisationen.”8 Hon går vidare i sin diskussion och pekar på att andras inblandning i kvinnors öde skapar en viss typ av öde, och att det ödet skulle ha fått en annan inriktning och ett annat resultat om kvinnan själv fått styra sitt öde. Hon går emot ståndpunkten att kvinnans ställning skulle bottna i en sorts naturlig ordning när hon säger: ”Kvinnan är varken bestämd av sina hormoner eller av några mystiska instinkter, utan av det sätt på vilket hon via främmande medvetanden uppfattar sin kropp och sitt förhållande till världen”9 Hon uttrycker här vad feminismen efter henne försökt formulera; att den patriarkala ordningen genom sin diskriminering och underordning av kvinnan formar och begränsar kvinnors liv (och mäns). Patriarkatet tvingar in kvinnor i en viss bestämd roll som de själva inte valt och stänger ute kvinnan från det allmänna där bara män får tala. Kvinnor fråntas rätten till sin egen kropp och att fritt styra sina liv. Så länge det ser ut så för kvinnor i världen, så finns det ingen demokrati, jämlikhet eller rättvisa. Det är den situationen som feminismen vill ändra på, och istället införa en verklig och inkluderande demokrati baserad på alla människors 8 Beauvoir, Simone de. Det andra könet. Stockholm: Norstedts Förlag, 2002 (1949), s 833. 9 Ibid. s. 834.
16