9789176993668

2

Roger Skagerlund

Mare Balticum II Blodröd gryning

3

© Roger Skagerlund 2016/2023 Omslagsbild: Canva Omslagsbearbetning: Roger Skagerlund Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-366-8

4

Till dem som står mig nära …

Utan Er hade detta inte varit möjligt.

5

”Historien är full av krig som alla visste aldrig skulle inträffa. ” J. Enoch Powell

Kapitel 1 6

Kapitel 1 Östersjön, öster om Gotland 6:e maj 2017 Klockan 05:22

Korvetten HMS Karlstad låg död i vattnet.

En Switchblade sjömålsrobot hade träffat henne akter om vapendäcket och därmed slagit ut framdrivningen. Till besättningens smala lycka hörde att roboten var jämförelsevis liten, med en sprängladdning på endast hundrafyrtiofem kilo. Det hade däremot varit tillräckligt för att allvarligt skadeskjuta Karlstad och slita upp ett hål i hennes sida, strax ovanför vattenlinjen.

Fyra besättningsmän var döda och nio andra hade olika grad av skador, men branden hade man snabbt fått under kontroll tack vare det väldrillade skadebegränsningsteamet. Örlogskapten Bertil Stålhand var hålögd och trött, på gränsen till medvetslös, men förstod så mycket att han inte kunde begära mindre av sig själv än han just nu begärde av sin besättning.

Det primära hade varit att få elden under kontroll, samt att ta hand om de döda och skadade besättningsmedlemmarna. Därefter hade de hjälpligt försökt täta skrovet. Han var tacksam över att havet var kav lugnt, utan vågor. I annat fall hade Karlstad legat på Östersjöns botten vid det här laget.

Karlstads chefsmaskinist var en av de som dödats vid explosionen, men de överlevande hade tillfälligt ruskat av sig förlusten. Därför jobbade man nu med att försöka återställa lågfartsmotorn för att om möjligt få liv i korvetten och kunna ta sig till land, något som hittills hade misslyckats.

Stålhand var förvånad över att de hade kunnat ligga flera timmar i havet med ett hål i sidan som återkastade radarsignaler och gjorde korvetten synlig för fienden utan att någon hade anfallit dem.

Han hade ingen aning om hur det gått med den fientliga konvoj som de anfallit och vars eskortfartyg blev deras fall. Han hoppades att allt inte hade varit förgäves, men hyste inga illusioner om annat.

7

Alla deras försök att nå MTS hade misslyckats. Likaså verkade det som att Sjöstridsflottiljen i Karlskrona var utslagen. I vilket fall som helst svarade de inte på anrop. Han undrade med en rysning vilka scener som utspelade sig i landet just nu.

Deras radar hade på något vis lyckats överleva detonationen. Tyst hade de därmed kunnat följa vågorna av fientligt flyg som passerade i luftrummet över dem, helt utan möjlighet att ingripa.

Deras sjömålsrobotar var slut och allmålskanonen kunde endast bekämpa mål inom ett avstånd av drygt åtta kilometer. Luftvärn hade aldrig installerats på de svenska korvetterna med förklaringen att allmålskanonen var tillräcklig.

Priset för det fick nu de svenska sjömännen betala. Att dessutom bara ha ett eldrör var galenskap då man på så sätt endast kunde bekämpa ett mål i taget. Med två eldrör skulle man förmodligen ha kunnat bekämpa båda de sjömålsrobotar som två dagar tidigare hade skickats mot det estländska fiskefartyget och KA Donsö.

Nu hade man bara hunnit skjuta ner den ena, medan den andra hade träffat, sänkt och dödat hela besättningen på den svenska fiskebåten – utom styrmannen. Något som föranlett Karlstad att öppna eld mot Kedrov.

Med två eldrör hade man dessutom med stor sannolikhet kunnat bekämpa samtliga fyra robotar som skickats ut för att döda Karlstad.

Stålhand skar tänder av frustration. Han nagelfor varje beslut som han tagit under striden för att hitta vilket som var felaktigt och som lett till katastrofen, men det var lönlöst. Det som skett hade skett och inget han gjorde nu kunde ändra på det.

Han suckade och slöt ögonen. Kroppen skrek efter sömn och inte ens koffeintabletterna tycktes hjälpa längre. Det brände bakom ögonlocken och det var med ren viljestyrka som han åter öppnade dem när han hörde en röst på radion, som med amerikansk accent sa: ”Detta är kapten Jonathan Hawkes ombord den amerikanska fregatten USS Gary till den svenska korvetten HMS Karlstad.”

Stålhand tittade dumt på högtalaren några sekunder. Hans trötta hjärna klarade knappt av att översätta den amerikanska rösten till begriplig svenska. Ytstridsofficeren såg sin befälhavares belägenhet och svarade: ”Kapten Anders Vikman ombord HMS Karlstad till USS Gary” ”Kapten Vikman. Finns örlogskapten Stålhand ombord?” ”Svar, ja. Ett ögonblick så kopplar jag in chefen.”

8

Han slängde ett menande öga på Stålhand som drog djupt efter andan innan han sa: ”Örlogskapten Bertil Stålhand till den amerikanska fregattens kapten, Jonathan Hawkes.” ”God dag, kapten. Ni verkar ha problem med ert plåtschabrak. Ska vi ge er en hjälpande hand?” ”Det tas villigt emot. Vad hade ni tänkt er?” ”Vi tänkte att vi bogserar in er till Riga. Då får Letterna titta om det går att snygga till er båt på något sätt.” ”Det låter fantastiskt. Vi inväntar er, över.” ”Vi ses snart, örlogskapten.”

Stålhand tittade upp på kapten Vikman som lugnt besvarade sin chefs blick. ”Äntligen lite medvind.”

Vikman nickade med ett trött leende i ansiktet. ”Chefen. Vi bör nog berätta för besättningen att assistans är på gång.

Annars är det lätt hänt att någon trött matros får panik när den amerikanska fregatten dyker upp vid horisonten och femtiosjuan fungerar fortfarande.” Han behövde inte förtydliga vad han menade. ”Vikman har rätt som vanligt”, sa Stålhand med ett snett leende innan han slog över till högtalarsystemet. ”God morgon, kamrater. Vi kommer inom kort att få assistans av en amerikansk fregatt vid namn USS Gary. De kommer att bogsera in oss till ett varv i Riga där vi förhoppningsvis kan lappa ihop det som finns kvar av Karlstad. Med lite tur kanske vi kan göra henne sjöduglig igen.

Jag vet att vi alla är trötta bortom bristningsgränsen, men jag begär bara att ni biter ihop ett litet tag till. Väl i hamn hoppas jag på den Lettiska gästfriheten och någonstans där vi kan vila ut, om så bara ett liggunderlag i hamnområdet. Är ni med mig?” Över hela båten reste sig trötta besättningsmän och skrek ett unisont ”JA”. Stålhand log. ”Det är gott. Då ger vi det sista nu och sedan väntar rast, vila, mat.”

Han tittade på ytstridsofficeren. ”Jag gör inte så stor nytta här just nu. Tar ett varv runt båten, pratar med besättningen och försöker ingjuta lite tillförsikt i grabbarna och tjejerna. Om Gary anropar igen, koppla fram det till mig. Kapten Vikman tar befälet.” ”Jag tar befälet, chefen. Lycka till.”

Stålhand nickade, reste sig och gick ut.

9

*** Kapten Jonathan Hawkes var fyrtiotre år och den tredje marinofficeren i familjen. Hans farfar, fanjunkare Howard Hawkes, hade varit ombord på det amerikanska slagskeppet USS Idaho när detta den första april 1945 hade beskjutit Okinawa i Japan under andra världskriget.

Under hela sitt liv hade han blivit tillsagd att stå upp för sanningen och rättvisan. Att välja en officerskarriär hade därför inte varit något svårt beslut för den unga Hawkes att fatta. Detta oprovocerade anfall på de obundna staterna Finland och Sverige var det värsta han upplevt på nära håll. Därför var det med glädje som han nu tog chansen att slå tillbaka genom att hjälpa svenskarna.

USS Gary hade egentligen öronmärkts för att avrustas och säljas, men när ryssarna genom list och våld hade tagit över Estland, och därmed kontrollen över Finska viken hade president Phipps gett order om att senarelägga avrustningen av fregatterna USS Gary och USS Simpson. Dessa hade i stället skickats till Rigabukten för att om nödvändigt med våld försvara Natolandet Lettland från att tas över på samma sätt som Estland.

Tanken hade varit att man genom att sända två gamla fregatter skulle ge en signal om att man inte var beredd att gå i krig och därför inte utgjorde ett omedelbart hot. Samtidigt signalerade det att man inte tänkte stå vid sidan om och titta på medan Potemkin våldtog balterna. Beslutet var helt igenom politiskt, men militärt nödvändigt.

Kapten Hawkes hade fått tydliga instruktioner att upprätthålla den Lettiska statens suveränitet, men inte blanda sig i vad som hände på andra sidan territorialgränsen. När den ordern gavs rådde fortfarande fred i det Baltiska Havet – nu var förutsättningarna något annorlunda.

Han tänkte hjälpa svenskarna in på sitt jurisdiktionsområde och samtidigt försvara dem mot allt som kunde hota dem så länge som de var under hans beskydd. Därför var det heller inget svårt beslut att ta när hans radarofficer sa: ”Två ryska SU-24 Fencer på väg mot det svenska fartyget, chefen.” ”Avfyra två RIM-66 mot fientligt flygföretag. Låt ryssarna förstå att USA inte tänker sitta vid sidan och titta på.” ”Två RIM-66 mot ryska flygare, kapten.”

De två robotarna jagade mot himlen och letade upp sina mål samtidigt som Hawkes åter anropade HMS Karlstad.

10

”Örlogskapten Stålhand. Två ryska Fencer gjorde just intrång i USS Gary’s flygskyddszon. De två robotar ni ser har avlossats från oss mot de ryska banditerna.” ”Det tackar vi för, kapten Hawkes. Av budgetskäl är vårt eget luftvärn lite tunt.” ”Jag vet det, kapten”, svarade Hawkes med en biton av ironi i rösten.

De två ryska Fencerplanen fällde motmedel. Den ena RIM-missilen tog betet, men den andra träffade målet som sprängdes bort från himlen.

Den överlevande piloten valde att väja för övermakten och tog sig bort från området.

Hawkes slängde ett öga på radarn och sa till sin närmaste man: ”Köper oss förhoppningsvis lite tid, eller vad tror ni?”

Fem minuter senare la sig USS Gary jämsides med Karlstad.

Den hundratrettioåtta meter långa fregatten var nästan dubbelt så stor som Karlstad. Hennes i jämförelse imponerande vapenarsenal utklassade den svenska korvetten så till den grad att en skammens rodnad spred sig på Stålhands kinder när han betraktade henne.

När kapten Hawkes lutade sig mot relingen och såg ner på det svenska skeppet möttes han av bleka ansikten som tittade tillbaka.

De svenska sjömännen uppvisade samtliga de symptom på total utmattning som han sett hos krigförande personal förr. Han förstod att det inte bara var skeppet som måste ses över, utan även hennes besättning.

En man klev ut på helikopterdäcket samtidigt som de amerikanska sjömännen la ut en landgång till det svenska fartyget. Mannen klev upp på landgången och började gå över den. När han nådde fram till Gary’s däck stannade han och mötte lugnt kapten Hawkes blick. ”Örlogskapten Bertil Stålhand, svenska marinen, anhåller om att få kliva ombord.” ”Beviljas, örlogskapten”, svarade Hawkes hjärtligt.

Stålhand klev ner på däcket och de båda männen skakade hand. ”Ni verkar ha haft en del problem.” ”Ja, vi blev träffade av en Switchblade som gick hårt åt skutan.” ”Otrevlig liten rackare det där. Har haft det diskutabla nöjet att studera dem på nära håll, lite för nära faktiskt. Men kom så går vi in medan manskapet förbereder bogseringen.”

Han slog ut med handen och visade Stålhand mot en dörr in i skeppet. Väl inne ledde han sin svenska kollega till mässen där han redan gett kockarna order om att laga till en ordentlig amerikansk måltid, något som resulterade i att Stålhand möttes av en två hundra 11

gram hamburgertallrik med strips och cola. Hawkes log mot svenskens överraskade min. ”Det är lättare att diskutera seriösa saker med mat i magen”, sa han med större allvar i rösten än hans ansiktsuttryck visade.

Stålhand slog sig ner och kände hur magen knorrade. Under krigets strider hade han gått på adrenalin som dolt hungern, men nu gjorde den sig påmind.

Med glupande aptit gav han sig i kast med måltiden.

Hawkes satt tyst och iakttog svensken noga. Han gillade vad han såg.

De blå ögonen och det mellanblonda håret, snaggat på militärt vis, utstrålade sans och vett. Han förstod att han framför sig hade en utomordentlig ledare och chef. En man med lugn och högt intellekt.

De kompletta filer som fanns om örlogskapten Stålhand talade om det för honom och när han nu hade mannen framför sig förstod han att det inte var några överdrifter.

När svensken var mätt tittade han upp och mötte amerikanens blick. ”Tack”, sa han kort. ”Jag har inte haft en tanke på mat förrän nu. Ska vi prata krig?” ”Jag är rädd för det”, svarade Hawkes lugnt.

Stålhand nickade och lutade sig bakåt i stolen, samtidigt som han betraktade den amerikanska officeren. ”Ryssarna kom emot oss som en stormvind”, sa han sedan. ”Flyg och marina enheter sköljde över oss. Trots en mekaniserad brigad på Gotland sopade de undan försvaret på nolltid. Nu sitter de i Slite och Visby. Kalmar har fallit och antagligen Öland också. Vi har i alla fall inte hört så mycket de senaste timmarna.” ”Öland hålls ännu av svenska styrkor”, svarade Hawkes. ”Ett svenskt amfibieregemente och era nationella skyddsstyrkor sprängde bron. I Färjestaden bekämpade de ryska VDV.” Stålhand lyfte förvånat på ögonbrynen. ”Överlevde Amf 1 anfallet mot Kalmar?” ”Tillräckligt många, tycks det som i alla fall. Ryssarna är inte gudar.

De gör faktiskt ofta ganska grova taktiska misstag. Tydligen trodde de att Öland var oförsvarat och la inte så stor kraft på att ta ön direkt.” ”Skönt att höra”, muttrade Stålhand. ”Tyvärr hjälper det inte oss i nuläget. Vad kommer att hända nu, kapten?” ”Vi bogserar er till Riga. Undertiden får ni vila och sedan tänker vi ut ett sätt att få er tillbaka in i kriget.”

Det glimmade till i Stålhands ögon när han hörde detta. ”Vi har en del poäng att hämta in på Ivan, så det ser vi fram emot.”

12

Kapitel 2 Espace Léopold, Bryssel 6:e maj 2017 Klockan 07:12

EU:s extrainkallade möte med anledning av konflikten på den Skandinaviska halvön var satt till att börja klockan åtta på morgonen, men redan strax efter sju var två svenska delegater på plats för att pejla av stämningen. Anders Rask och Leopold Strömberg var två härdade EUkommissionärer som visste att kvarnarna i Bryssel ibland kunde mala extremt långsamt, och inte alltid i den riktning man kunde önska.

Man hade även uppdraget att begära militärt stöd från de övriga EUländerna i enlighet med Lissabonfördragets Solidaritetsklausul. Det var detta militära stöd som de båda nu försökte stämma av med de övriga kommissionärerna.

Rask såg den brittiska delegaten John Tate skynda in i vestibulen, flyende det lätta vårregn som duggade från en grå Brysselhimmel. Han skyndade fram och sträckte ut handen. ”God morgon, herr Tate”, sa han artigt. ”Hur står det till?”

Britten tog den framsträckta handen och hälsade. ”Vi har väl alla haft bättre dagar, eller vad säger du själv?” ”Jo, det är sant och det är just det vi ska tala om i dag.” ”Jag vill inte verka brysk”, sa britten och såg sig snabbt omkring för att se om oönskade öron fanns i närheten, ”men min premiärminister kan inte utlova något omedelbart brittiskt stöd i den konflikt som ditt land så oförskylt drabbades av i går.” ”Inte? Varför?”

John Tate suckade och såg nedslagen ut innan han svarade: ”Anfallet kom plötsligt och var brutalt. Det försvarsmässiga läget för Storbritannien är inte det bästa just nu. Vi måste bygga upp vår egen förmåga först, eftersom även vi har nedrustat försvaret de senaste årtiondena. De enda stridsberedda förband vi har färdigmobiliserade är 23. Marinkårsbataljonen, samt en enhet ur Special Air Service.” ”Men det kan ta år att bygga upp den förmågan”, sa Rask besviket. ”Mitt land sitter illa till nu.”

13

”Jag vet det. Om det bara var upp till mig skulle brittiska Tornados flyga jämsides med era JAS, men min chef vill annorlunda. Jag kan bara be er att försöka hålla ut ett tag till.”

Med de orden skyndade britten vidare och lämnade en sammanbiten Rask bakom sig. Han hade misstänkt att han skulle få ett undflyende svar, men Tate hade i alla fall varit ärlig. Britterna hade under senare år alltmer ställt sig över EU, vilket hade mynnat ut i en folkomröstning där en majoritet av britterna önskade utträde ur unionen. Det var inte helt oväntat att de skulle glida förbi Lissabonfördragets paragrafer om ömsesidig militär hjälp i händelse av konflikt inom unionen.

Han hoppades att övriga länder inte var lika undflyende, även om han hade en stark misstanke att inte britterna skulle sitta ensamma i avbytarbåset medan matchen spelades vidare inför deras ögon. ”Jag hoppas ÖB har fel om de där sju dagarna”, muttrade han för sig själv. *** Leopold Strömberg hade kommit i samspråk med Sébastien Gauthier, den franska ledamoten. Sébastien var betydligt mer välvilligt inställd till den svenska förfrågan om stöd än sin brittiska motsvarighet.

Med ilska i blicken förklarade han att Frankrikes president i starka ordalag fördömde det ryska angreppet på de båda nordiska länderna.

Vidare meddelade han att franska Dassault Rafaleplan med skarpa vapen sedan tre timmar tillbaka patrullerade södra Östersjön upp mot Gotland. ”Frankrike kommer inte att stillatigande se på när frihet, jämlikhet och broderskap utsätts för denna våldshandling. Sverige och Finland kommer att få franskt stöd i någon form, men det franska parlamentet måste i detalj godkänna graden av insats”, var hans svar. Sedan fortsatte han med glöd i rösten. ”Potemkin är en galen hund, inte bättre än den Bratva han så ivrigt har jagat i flera år. Om vi inte sätter ner foten nu och stoppar honom, kommer kriget på Skandinaviska halvön att eskalera och omfatta hela Europa inom loppet av ett halvår. Franska trupper mobiliserar i detta nu och om Gud och det franska folket vill, kommer franska soldater att intervenera inom kort. Så – kära broder – misströsta inte. Sverige och Finland kommer att få stöd. Potemkin kommer märka att tuggan han tog var så stor att den riskerar att kväva honom.”

14

De båda männen skakade hand innan Sébastien skyndade vidare medan Strömberg lugnt gick fram till Tysklands och Österrikes båda delegater. När de såg svensken komma tystnade deras samtal och han möttes av allvarliga miner som sa mer än deras ord. Det var Wenzel Marquard, den tyska parlamentarikern, som först tog till orda: ”Strömberg, jag beklagar det ryska anfallet på ert land. Jag vill att du ska veta att Tyskland kommer att ge er allt civilförsvarsstöd som ni kan behöva.” ”Det uppskattar vi, men vi behöver även militärt stöd.” ”Det har jag dessvärre inte mandat att utlova”, sa tysken bedrövat. ”Väpnade konflikter är en smula känsliga för Tyskland, som du nog vet.

Det mandat jag fått i militära frågor handlar uteslutande om underrättelsestöd. Däremot inget direkt militärt ingripande … om vi inte blir attackerade vill säga. Irmgard Horst, vår förbundskansler, var mycket klar på den punkten när jag talade med henne i natt. Ni kommer alltså inte att få se några tyska Tornado i strid över Östersjön inom den närmaste tiden. Jag är ledsen.” ”Var inte det”, svarade Strömberg tappert. ”Jag förstår att andra världskrigets spöke fortfarande hemsöker Tyskland. Hur är det med Österrikes stöd?” Han vände sig till Kurt Kurz och mötte lugnt mannens flackande blick. ”Vår förbundskansler har sagt blankt nej till inblandning i konflikten.

Hon anser att det helt är de nordiska ländernas sak att sköta sin egen säkerhet. Österrike kommer med andra ord inte att bistå Sverige och Finland i denna sak.”

Strömberg tvingade ner den grimas av vämjelse som han kände.

Maria Braun, Österrikes förbundskansler, var känd för sin defensiva hållning i försvarsfrågor. Att Sverige la 1,13 procent av sin BNP på försvaret ansåg han var brottsligt lågt, men Österrike var värre. Endast 0,8 procent av landets BNP gick till försvaret. Ändå hade landet i fredstid femtiofemtusen man i sin organisation, vilket var i runda tal tjugotusen fler än Sverige, trots att landet hade runt en miljon färre invånare. Mycket av det kunde förklaras med att Österrike valt att behålla värnplikten.

Han log ett stelt leende och bugade lätt mot Wenzel Marquard. ”Sverige tackar för Tysklands stöd.”

Med de orden vände han på klacken och skyndade bort till Anders Rask. De båda männen gick snabbt igenom vad de fått fram innan det var dags att dra sig mot plenisalen och genomgången av det rådande läget.

15

Kapitel 3 SOS Alarm, Johannes Malmskillnadsgatan i Stockholm 6:e maj 2017 Klockan 07:26

Den gångna natten hade varit ett mindre helvete för operatörerna på SOS Alarm där de satt nere under Johannes brandstation i Stockholm.

När strömmen dog vid sjuttontiden hade nödaggregaten planenligt gått i gång för att kunna hålla verksamheten vid liv. Genast hade det nationella kriscentret dränkts i radioanrop sedan telefon och internettrafiken gått ned.

Rapporter om skadade, döda, bränder, explosioner och strider hade vällt in likt en obarmhärtig lavaström. Samtidigt hade det inte funnits några resurser att larma ut eftersom ambulans och räddningstjänst inte kunde ta sig in till de områden där striderna rasade som värst. Det visade sig att ryssarna inte heller beaktade den fredning som Genèvekonventionen gav dessa resurser. Flera av räddningstjänstfordonen som försökt göra sitt jobb hade beskjutits och till slut upphörde alla försök att skicka hjälp eftersom blåljusen drog till sig aggressioner.

I stället hade man övergått till enbart krishantering. Via Rakelenheterna hade man upprättat nödvändigt samband med de mobila resurserna och hänvisade allmänheten till de kriscenter som i all hast hade upprättats runt om i den del av staden som ännu inte fallit. Tids nog skulle krismyndigheterna bli tvungna att prata med ockupationsmakten, men tills vidare fick man göra det bästa av situationen.

Nu tittade Johanna Adler upp från sina skärmar. Trött spanade hon bort mot stabsrummet i bergrummets ena kortvägg, uppe under taket.

Hon såg männen och kvinnorna därinne som, liksom hon själv och hennes kollegor, slet som djur för att hänga med i händelserna. Teveskärmar visade direktsända nyheter från BBC och Fox News medan personalen försökte skilja på fakta och hörsägen för att skapa sig en bild av vad som egentligen hände uppe på ytan.

16

"Vi kan inte ge upp. Sverige ska försvaras med alla till buds stående medel till dess vi inte längre har några alternativ kvar", sa överbefälhavaren med hård röst.

Det är gryning på krigets andra dag och det ser mörkt ut för de svenska försvararna. Stockholm, Kalmar, Gävle och Gotland har fallit i fiendens händer. Ren terrorbekämpning mot civila mål utförs av de ryska ockupanterna, allt för att försvåra den svenska mobiliseringen.

Defaitistiska tongångar hörs redan i den svenska krigsregeringen. Överbefälhavaren måste kämpa på två fronter för att hålla försvaret uppe, samtidigt som det någonstans bland de egna finns en mullvad. Ska Sverige klara utmaningen till dess att NATO är redo att gå in i kriget?

"Blodröd gryning" är del två i den spännande serien "Mare Balticum". En fascinerande alternativ historieskildring som tecknar en realistisk bild av hur ett anfall mot Sverige skulle kunna utspelas. Måstelyssning för alla som är intresserade av krig och spänning.

I Mare Balticumserien beskrivs hur ett militärt anfall mot Sverige skulle kunna gå till. De förödande konsekvenserna av ett krig som vi alla visste aldrig skulle kunna ske.

Detta är inte en verklighetsbeskrivning, men sanningen ligger aldrig långt borta.