9789176992371

2

Roger Skagerlund

Mare Balticum Del 1

En svensk krigsthriller

3

© 2023 Roger Skagerlund Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-237-1

4

Till mina barn Timothy, Dominic och Saga, samt min hustru Carina.

Ni finns alltid i mitt hjärta

Endast de döda har sett slutet på kriget.

-

5

Platon

6

Kapitel 1 4:e maj 2017 Havet nordost Gotland En distansminut in på Svenskt vatten

Jan Gunnarsson kisade med ögonen under den slitna skärmen. Den väl använda kepsen täckte med näppe det i förtid grånade håret som vildvuxet härjade på hans huvud.

Radarn hade uppfattat ett rätt stort, men långsamt eko, tre distansminuter nordost om deras egen position. Ett radareko som, om det fortsatte på den inslagna kursen, skulle komma att skära deras färdväg med minsta möjliga marginal.

Av hastigheten att döma gissade han att det var en av de vid det här laget mycket slitna fiskebåtar som ingick i den Baltiska fiskeflottan. De hade tillhandahållits av det forna Sovjetunionen före murens fall och sedan blivit kvarlämnade när imperiet rämnade.

Dessa ruttnande likkistor borde egentligen ha skrotats för över ett decennium sedan, men lyckades på något märkligt vis fortfarande hålla sig flytande.

Han undrade förbryllat vad kaptenen gjorde så här långt västerut då de gärna inte gav sig utom synhåll från den baltiska kusten med tanke på båtarnas eländiga skick.

Jan vände sig till sin styrman, en blond skäggig viking som lystrade till namnet Erik Asker. Asker var i ordets rätta bemärkelse en fåordig man, men den mest lojala människa Jan någonsin träffat. Samtidigt var han utan diskussion den bäste styrman han jobbat med under alla sina år till sjöss. ”Den där baltiska sumpråttan är på direkt kollisionskurs med oss. Jag vill verkligen inte ha dess rostiga för inkilad i vårt skrov. Är du snäll och håller lite koll på henne.”

Erik slängde en lång blick på radarskärmen. Sedan vände han upp huvudet och såg mot den kristallblå himlen innan han lät ögonen svepa vidare över de vita gäss som var allt som rörde sig på havsytan. ”Med den fart som de tuffar fram i just nu når de oss om femton minuter. Vi har gott om tid att hålla undan, skeppar’n.”

7

”Jag undrar vad de gör så här långt ut från den baltiska kusten?” ”Ryssen?”

Detta enda ord, format som en fråga, fick mörka moln att dra över Gunnarssons ansikte. Ryssland, den stora grannen i öster, hade åter hotfullt börjat mullra några år tidigare när landets president, Vladimir Potemkin, hade inspirerat pro-ryska styrkor i Ukraina att ta till vapen mot den folkvalda regeringen. Annekteringen av Krim, samt det påföljande ukrainska inbördeskriget, hade varit början på den ryska våren.

Därefter hade tonläget mot väst hårdnat alltmer när Potemkins territoriella krav växte sig allt starkare.

Ryska stridsflygplan hade under lång tid och vid upprepade tillfällen kränkt svenskt luftrum över Öland och Gotland. Det var som att de ryska piloterna hånskrattade åt den svenska incidentberedskapen som, om den alls hann upp i tid, hade svårt att hinna med att avhysa alla fientliga kränkningar.

Gunnarsson misstänkte att det var satt i system för att trötta ut det svenska Flygvapnet, som när det sedan blev allvar, inte stod så mycket på tårna som man skulle behöva göra.

Beredskapen i luften hade däremot ändrats över tid när den svenska militära närvaron långsamt hade stärkts. I oktober året innan hade det däremot gått överstyr och det kalla kriget hade plötsligt, i ett slag, blivit synnerligen varmt.

Två ryska MiG-29 Fulcrum hade då, av allt att döma, skickats upp för att helt frankt skjuta ner ett svenskt signalspaningsplan utanför den Baltiska kusten. Det svenska planets besättning hade, när de såg det ryska stridsflyget lyfta från Tallinns flygplats, kallat på beväpnad svensk eskort som anlänt ungefär samtidigt som de ryska planen gick till attack.

I den därpå följande luftstriden hade dessvärre det svenska signalspaningsplanet skjutits ned av en rysk robot, trots de svenska JASpiloternas ihärdiga försök att skydda dem. Ett öde som även drabbade de två ryska jaktplanens besättningar som fick se sig besegrade av de ilskna svenskarna.

Den diplomatiska striden hade sedan blossat upp ordentligt när den socialdemokratiska statsministern, mot bättre vetande, hade kallat upp Rysslands Sverigeambassadör till Rosenbad för den skarpaste diplomatiska salva som Sverige avfyrat sedan kalla krigets dagar.

Ryssland hade i sin tur svarat med att beskylla Sten Hägglander och Arvid Feldt, de två svenska Gripen-piloterna, för överlagt mord. Enligt den ryska ambassadören hade de båda MiG-29:orna befunnit sig på en

8

rutinflygning över internationellt vatten när de svenska jaktplanen helt oprovocerat hade angripit dem.

Med synnerligen illa dolda hot om vedergällning hade Ryssland, genom sin ambassadör, därefter krävt att få kapten Hägglander och löjtnant Arvid Feldt utlämnade till den Ryska Folkrepublikens militära rättvisa, något som fick den svenska regeringen att minst sagt se rött.

Kapten Hägglander blev kvickt major Hägglander, medan Arvid Feldt lika snabbt blev kapten. Samtidigt förklarades den ryska ambassadören för persona non grata med tio dagars respit för att lämna landet.

Ryssland svarade med att omedelbart stänga sin ambassad och kalla hem all personal.

I Östersjön hade ryska marina stridskrafter blivit en allt vanligare syn när delar av Norra flottans fartyg passerade in till det baltiska området för att stödja Östersjöflottan. Deras gamla Krivak-fregatter, som var en rest från Kalla kriget, patrullerade dagligen precis utanför den svenska territorialgränsen.

Den mycket spända stämningen mellan de trätande grannländerna övervakades noggrant, och från hög höjd, av amerikanska AWACS som konstant flög över Östersjön med öron och ögon vidöppna.

Jan Gunnarsson lämnade styrhytten. Ute på däck satte han kikaren för ögonen och spanade över havet i riktning mot det annalkande ekot. ”Var är ni någonstans, mina vänner?” mumlade han sammanbitet medan han noggrant sökte av horisonten. Han skulle just lägga ifrån sig kikaren när ett skarpt blänk fick honom att justera skärpan och rikta in sig på en speciell punkt. ”De har fått sällskap”, ropade Erik Asker inifrån styrhytten. ”Av fart och storlek att döma är det ingen modifierad rysk spionbåt. Det här är en av deras fregatter.” ”Hur lång tid innan de är ifatt?” Gunnarsson vände sig mot Asker när han ställde frågan. Vikingen såg ner på radarn och sa sedan: ”Med nuvarande hastighet kan de borda inom tio minuter.” ”Kan vi skära deras kurs och ge människorna i fiskebåten en chans?” ”Det kan vi göra, skeppar’n, men vill vi verkligen det, med tanke på alla de konsekvenser det kan medföra?”

Den berättigade frågan fick honom att för en kort sekund stelna till.

Om de skar den ryska fregattens kurs kunde de åstadkomma just den respit som behövdes för att fiskebåten tryggt skulle hinna in på svenskt vatten. Men å andra sidan kunde det samtidigt vara att skriva på sin egen dödsdom, eftersom en fregatt på tretusen sjuhundra dödviktston

9

skulle kunna göra flisved av deras fiskebåt utan att få mer än några repor i lacken.

Att den ryska kaptenen skulle följa den internationella sjörätten och byta kurs för att undvika en kollision var inget man kunde räkna med. I tre sekunder brottades han med sitt samvete innan han sa: ”Full fart framåt, Asker. Vi lägger oss på kontrakurs med fregatten.

Viker av, det gör vi inte förrän vi kan se de brustna blodkärlen i den där vodkapimplande kaptenens näsa.” ”Ay, ay, kapten”, svarade Asker jovialiskt och sköt fram gasreglaget.

Mullrandet från de två Wärtsilä Vasa motorerna spred sig genom fartyget. Gunnarsson såg hur den övriga besättningen förvånat såg upp från sina sysslor och vände sig mot honom med frågande blickar.

Tre minuter senare kunde de se den mötande fiskebåten med blotta ögat. Gunnarsson noterade genast att däcket var ovanligt välfyllt med människor som samtliga nervöst spanade ömsom mot öster och den annalkande ryska fregatten och ömsom på hans egen båt. ”De är i kapp dem om tre minuter.” ”När når de svenskt vatten?” ”Om knappt tre minuter.” ”Fan.” Gunnarsson tittade mot fiskebåten. Han såg nu att den förde estnisk flagg och faktiskt inte var i sådant eländigt skick som han hade befarat.

En inre röst talade om för honom vad han borde göra och han grep radiomikrofonen. ”Detta är fiskefartyget KA Donsö till den svenska marinen. En rysk fregatt är på väg mot svenskt territorialvatten. De förföljer en estnisk fiskebåt med Baltiska flyktingar. Vi uppskattar att de kommer borda skutan en knapp distansminut in på svenskt vatten. Vi försöker skära fregattens kurs för att sakta ner dem. Har ni uppfattat budskapet?”

Det knastrade till i radion och en röst hördes oväntat klar. ”KA Donsö. Detta är den svenska korvetten K35. Vi ser allt på vår radar. Vi är hos er om två minuter. Skär inte – vi upprepar – skär inte Kedrovs kurs. Håll undan.” ”K35? Har du sett dem på vår radar?” Han vände sig frågande mot Asker som blickade tillbaka med orden: ”Nej, satan. De här nya korvetterna har stealth-teknik. Vår radar är inte tillräckligt sofistikerad för att kunna se dem ens med påmonterade reflektorer.” ”Okej. Jag förstår. Vi gör som de säger. Lägg om och ta oss bort från den här kursen tills vidare. Låt oss i stället lägga vår båt bredvid den där 10

skorven. På så sätt smälter vårt radareko ihop med deras, vilket bör ge den där kaptenen en del att fundera över.”

Asker nickade utan att säga något och lade om rodret. Sakta gled Donsö in på sin nya kurs och snart låg de bara ett par meter ifrån den estniska båtens reling. På det korta avståndet kunde de se de rädda människornas ögon och hur dessa spärrades upp när de såg de svenska sjömännen.

Donsös besättning hade vid det här laget helt släppt sina sysslor och i stället samlats vid relingen för att titta på sina nya grannar. Väster om dem såg Gunnarsson hur siluetten av den svenska korvetten med ens växte fram ur havet. Hon gick för full maskin och verkade nästan flyga fram över vågorna. Det knastrade till i radion: ”KA Donsö. Kedrov har avfyrat två sjömålsrobotar mot er. Vi avlossar motmedel. Splittra radarekot.” ”Helvete.”

Askers svordom vittnade om vikingens ilska när han med full kraft sköt fram gasreglaget, samtidigt som han vred på rodret så att de två fartygen återigen separerades och jagade åt olika håll. På avstånd hörde de mullret från HMS Karlstads motmedelskanistrar. Sedan såg de hur dessa sprutade ut ett kompakt moln av remsor och IR-facklor på himlen, allt för att erbjuda de två ryska Rastrub-robotarna ett mer lockande mål än de civila fartygen.

Det rappa dunkandet från Karlstads allmålskanon på fördäcket vittnade också om att försök gjordes att skjuta ner robotarna.

Gunnarsson tittade mot horisonten. Han såg inget, men förstod att Karlstads målradar hade fångat in robotarna. Med ens lystes himlen i öster upp av en explosion på oväntat nära håll då Karlstads kanon hade träffat en av de inkommande missilerna.

Den andra roboten hade däremot struntat i både aluminiumremsor och IR-facklor och undgick även att träffas när Karlstad växlade mål med kanonen. I stället låste den på ett av de två målen, vilket kom att bli KA Donsö. Gunnarsson hörde vinandet från raketmotorn sekunden innan roboten träffade Donsös akterspegel.

Det var som om en jätte hade gripit tag i fartyget och slitit upp det ur vattnet. Det hårda däcket sköt i väg Gunnarsson som en projektil och han hörde, mer än kände, hur hans ryggrad krossades av kraften i stöten. Däremot kände han splittret som träffade honom i bröstkorgen strax innan allt blev svart.

Donsö vände fören mot himlen och började snabbt försvinna under havsytan. Ombord på HMS Karlstad bevittnade en tämligen chockad 11

örlogskapten den svenska fiskebåtens öde innan han gav en order som skulle vålla en ny internationell kris. ”Alla vapen mot Kedrov. Mål till torped. Avlossa tub ett till fyra. Robot 15, samtliga.”

Den gamla ryska fregatten svarade med nya sjömålsrobotar, men den svenska korvetten hade ett övertag. Den var mindre, snabbare och hade obefintlig radarstruktur. De omoderna ryska robotarna kunde inte låsa på mål och allmålskanonen på Karlstads fördäck bekämpade effektivt de inkommande vampyrerna.

Samtidigt hade de betydligt modernare svenska robot 15 inte några problem att låsa på den väldiga massan av metall i havet framför dem.

Kedrovs CIWS lyckades att skjuta ner tre robotar när de var inom etthundrafemtio meter ifrån fartyget, men de kvarvarande fem letade sig igenom försvarselden och träffade fregatten.

Två robotar gick mot bryggan som totalförstördes, medan två av de tre sista robotarna träffade i vattenlinjen och slog upp stora gapande hål i fartygssidan där vattnet forsade in. Den femte och sista roboten gjorde skrot av aktern där den skickade tjutande och dödligt splitter in bland de besättningsmän som inte befann sig i skydd. Strax efter detta träffade de fyra torpederna sitt mål, vilket ytterligare bidrog till det förväntade slutet.

Kedrov sjönk femton minuter efter att KA Donsö försvunnit från havsytan. Örlogskapten Bertil Stålhand hade därmed för alltid skrivit in sig i historieböckerna.

12

Kapitel 2 Presidentens gemak i Kreml Moskva 9:e januari, 2008

Pjotr Muskin stod besvärat tyst och lätt sammanbiten framför det stora skrivbordet i mörkt ädelträ. På väggen framför honom hängde två iögonfallande porträtt som vittnade om vilka de stora förebilderna var för den man som hade rummet som sitt kontor.

Det ena föreställde en ung Vladimir Iljitj Lenin, det andra Josef Stalin vid tiden för Operation Barbarossa i det som skulle gå under namnet Det stora fosterländska kriget. Båda porträtten var sentida kopior, gjorda i olja efter fotografiska förlagor och beställda av Rysslands nuvarande president, Vladimir Iljitj Potemkin.

Hela atmosfären i rummet andades brutal makt. Vände man blicken ut genom fönstret kunde man på avstånd se de tre gyllene kupolerna på tsarernas kröningskyrka, Uspenskijkatedralen, som stått klar 1479.

Pjotr kände en lätt oro i kroppen. Han var visserligen Rysslands högsta militära befälhavare, efter mannen som satt bakom det väldiga skrivbordet framför honom, men som försvarsminister inom den ryska federationen var han inte van vid att plötsligt och utan förklaring kallas till enskilt möte med presidenten. När det hade skett under Josef Stalins tid kunde det ha slutat med en kula i nacken när man lämnade rummet.

President Potemkin satt bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och tycktes läsa en rapport som låg prydligt dold i en brun mapp med dubbel röd ram. Han verkade helt omedveten om sin försvarsministers närvaro, vilket var en typisk härskarteknik som Pjotr själv flitigt använde sig av mot underlydande. Samtidigt kunde han inte låta bli att dra paralleller mellan Potemkin och de män som han hade hängande på väggen bakom sin arbetsplats.

Muskin drog efter andan och motstod än en gång frestelsen att vilja harkla sig. Detta etikettsbrott skulle bara ha ådragit sig presidentens irritation och vrede, något som på inget sätt skulle vara till gagn för den framtida karriären. Således stod han tyst i ytterligare två minuter innan Vladimir Potemkin slog igen mappen och tittade upp. De båda männens 13

blickar möttes, sedan reste sig Potemkin och kom runt bordet med handen framsträckt. ”Sasha, så roligt att se dig. Tack för att du kunde komma så snabbt.

Kom så sätter vi oss lite mer bekvämt.”

Muskin fattade den utsträckta handen och tryckte den lagom hårt, samtidigt som hjärnan gick på högvarv. Det var inte ofta som den formella och stela presidenten använde sig av smeknamn på sina underlydande och detta kunde ha två betydelser.

Den ena var av godo, medan den andra inte var fullt lika positiv. Han bestämde sig för att avvakta och se var samtalet skulle bära hän innan han valde att slappna av.

Presidenten ledde honom till en överdimensionerad soffgrupp i ena hörnet av rummet och bjöd honom att sätta sig ner. Själv valde han fåtöljen som stod mitt emot.

När presidenten satt sig ner la han sedesamt och utstuderat upp det ena benet över det andra och satte ihop fingrarna så att de bildade en liten pyramid framför hans ansikte. På det sättet satt han sedan en halv minut innan han tog till orda. Nu var det glättiga tonfallet som bortblåst.

I dess ställe hördes nu en iskall och cyniskt statsmanna-mässig ton som sände kalla kårar nedför Muskins rygg. ”Vårt Rodina. Vårt kära Moder Ryssland är inte vad hon en gång har varit, Sasha. Vårt land blöder efter alla ekonomiska experiment och folket kräver alltmer av det som de ser finns i väst. Våra krig med terroristnationen Tjetjenien har varit allt annat än framgångsrika. Vår industri går på knäna och våra militära resurser urholkas alltmer för varje år som går.”

Presidenten tystnade några korta ögonblick innan han åter tog upp tråden: ”Vi måste få till en förändring. Sovjetunionens fall och flykten från imperiet har stängt oss ute från de viktiga vattenvägarna. De Baltiska hamnarna, samt hamnarna i Svarta havet, är inte längre brukbara för oss och vår flotta kvävs, liksom hela vår stolta nation. En gång darrade fiendenationerna i väst när våra Akulas lurade utanför deras kuster där de hotade imperialisternas storstäder med sina vapen. Var är den skräcken idag?”

Tonläget i rösten ökade på känt manér, vilket osökt fick Muskin att dra en obehaglig parallell till en diktator som också hade krävt ett ökat lébensraum. ”NATO gör narr av oss och allt fler av våra forna allierade försöker nu gå med i alliansen. Om Ukraina får medlemskap lär Svarta havet, och vår 14

enda flottbas i Sevastopol, att stängas helt. Jag tänker inte låta detta ske. Som nation måste Moder Ryssland resa sig igen, likt Fågel Fenix.

Det kan bara ske genom blod och järn.”

Här for presidenten upp på fötter och började upprört att gå runt i rummet. Muskin föredrog att sitta kvar och avvakta vad som skulle komma. Potemkin stannade till framför honom. Från sin högre position kunde han nu titta ner på sin försvarsminister. ”Är du beredd att ta detta steg med mig, Sasha? Är du beredd att offra ryska män och kvinnor för att återfå vår forna storhet?”

Muskin tänkte så intensivt att det knakade. Att i detta läge säga nej till presidenten var som att be om den där kulan, men att oavkortat säga ja, var det samma som att döma Ryssland till undergång. Han var mycket medveten om det erbarmliga skick som deras krigsmakt för närvarande befann sig i, både materiellt och moraliskt. För att vinna tid mötte han lugnt presidentens isblå blick. ”Jag håller i sak med er, herr President, men det finns många saker som vi måste ta med i beräkningen innan vi kan göra något. Armén är som bekant i ett fullständigt uselt skick, flygvapnet är starkt, men vår flotta bedrövligt rumphuggen. Att gå i krig under dessa förutsättningar skulle inte på något vis gynna oss. Risken är stor att det hela slutar i ett totalt fiasko som skulle riskera att helt krossa vårt Rodina.” ”Jag vet det, Sasha, det är därför som jag har kallat hit dig i dag. Din farfar var en av våra största strategiska genier under Det Stora Fosterländska Kriget och även du utmärkte dig väl under Afghanistankriget på åttiotalet. Tillsammans ska vi sätta ihop en handlingsplan som i några få steg ska få vårt Rodina på fötter, men för det krävs reformer. Både ekonomiska och strukturella. Det här är vad jag vill uppnå i fas ett. För det första: Ekonomisk balans. Vi kan inte låta Organizatsyija få roffa åt sig allt kapital. Därför måste polisen stärkas i ett första led. För att få en stark polismakt måste vi få bort korruptionen. Lönerna inom yrket måste höjas och korruption kommer bestraffas hårt.”

Muskin undgick inte att höra betoningen på ordet ”hårt” och förstod att det i Potemkins retorik innebar ett outtalat dödsstraff. Samtidigt insåg han att han förmodligen skulle bli en modern Beria och liknelsen fick honom att känna gallan stiga. ”Vi kommer återinföra militsija som den nya polisens allra yttersta elitförband. De kommer att tilldelas extraordinära resurser för att jaga reda på brottslingarna och konfiskera deras förmögenhet. För att göra detta lagligt enligt vår konstitution kommer vi behöva stifta en rad nya lagar, eller återinföra gamla sådana. Det är steg ett i min plan.”

15

Potemkin drog efter andan och vände för en stund blicken mot de båda målningarna på väggen innan han fortsatte: ”För det andra: Vi måste spränga våra bojor. Att få fullt tillträde till Svarta havet är ett första steg. Den smala Sevastopolkorridoren räcker inte. Vi måste därför vinna full kontroll över Krimhalvön och därefter resten av Ukraina. I regionen lever många ryssar som har isolerats efter utträdet ur Sovjetunionen och det fatala beslutet att erkänna Ukraina som ett eget land, vilket vi vet är ett historiskt felsteg. Genom att få dem att göra uppror mot Viktor Burdjuhov kan vi annektera halvön. Våra militära insatser kommer utåt, mot EU och Nato, att kommuniceras som att vi enbart skyddar ryska medborgare genom olika specialoperationer för att stävja terrorism.”

Presidenten tystnade några ögonblick innan han fortsatte: ”Därifrån har vi sedan en utmärkt språngbräda för att destabilisera resten av Ukraina och skapa ett politiskt vacuum som i sin tur leder till att pro-ryska styrkor tar över hela regionen. Detta är således det andra steget. Komna så långt bör våra försvarsansträngningar börja bära frukt och vi kan rikta in oss på de Baltiska staterna. Då i första hand Estland för att vinna kontroll över Finska viken” ”Tror vi på att världssamfundet och NATO stillatigande kommer sitta och se på när vi gör allt detta? Glöm inte att samtliga tre Baltiska stater har ansökt om NATO-medlemskap och troligen snart kommer vara fullvärdiga NATO-medlemmar.” ”De kommer inte ha något val. Vi gör nämligen inget helt öppet. Vi kommer aldrig att erkänna någonting, utan låter andra parter utföra det våta jobbet. Det blir ett proxykrig där fienden inte är känd av våra motståndare. Genom vårt förnekande och olika typer av maskirovka kommer NATO att ha fullt upp på andra håll. Vi ska utnyttja våra nätverk, våra kontakter – både gamla och nya – för att skapa just de förutsättningar vi behöver för att kunna verka ostört.”

Potemkin log ett vargleende: ”Vi kommer att i baltstaterna, då företrädesvis Estland, använda oss av samma taktik som på Krim och i Ukraina. Vi kommer även att utföra lönnmord på höga politiker, företagsledare och viktiga militärer. Våra spetsnazförband kommer att specialutbildas i detta. I det kaos som skapas bildas speciella baltiska milisförband som snabbt tar kontrollen över hamnar och flygplatser. De begär sedan understöd från oss för att återskapa ordningen. Ingen formell begäran enligt artikel 5 kommer någonsin att utgå till NATO.” ”Vilka ska ingå i dessa milisförband?”

16

Åren före krigsutbrottet har varningssignalerna kommit allt tätare. Terrordåd, upprustning, och krigsflyg som kommit provocerande nära de svenska gränserna. Överbefälhavaren har slagits med den svenska regeringen för att få igenom ökade försvarsanslag och ny materiel, men är det tillräckligt?

Till slut tystnar varningsklockorna. Tiden är ute. Ryssland har anfallit Sverige.

Den revanschistiska ryska presidenten Vladimir Potemkin har sikte på att ta kontrollen över Östersjöområdet efter år av planering. Massiva luftoch sjölandsättningar äger rum och den svenska försvarsmakten måste kämpa mot förkrossande odds.

Mare Balticum är en oerhört spännande roman som tecknar en realistisk bild över hur ett eventuellt anfall mot Sverige skulle kunna gå till och dess konsekvenser. Här får vi följa sergeanter på Gotlandsbrigaden, generaler vid Militärhögkvarteret i Stockholm och många fler under upptrappningen till och striden efter anfallet.

I Mare Baöticumserien beskrivs hur ett militärt anfall mot Sverige skulle kunna gå till. De förödande konsekvenserna av ett krig som vi alla visste aldrig skulle kunna ske.

Detta är inte en verklighetsbeskrivning,, men sanningen ligger aldrig långt borta.