__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Av Annika Billberg har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Tutte Brödsmula & Kalle Humla: En sagolik sommar (2018) Tutte Brödsmula & Kalle Humla: Ett zurrigt höstlov (2018) Tutte Brödsmula & Kalle Humla: En virrig pirrig vår (2019) Tutte Brödsmula & Kalle Humla: En vimsig vinter (2020)

Copyright © Annika Billberg 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Illustrationer och formgivning omslag: Cornelia Runehammar Foto omslag: Lena Larsson Formgivning inlaga: Malin Hansson ISBN: 978-91-7697-254-0 Tryckt hos Scandbook, Falun 2021


ANNIK A BILLBERG


Karta över Sörbodane Skränna

Jaktstugan

Torsten-isvängens hus Badviken

Käppesjön

Ödeberga (Carl-Fredriks hus)

Kul Gamla skolan

Gullberga (Lilla Lottas hus)

”Gården” - Mormor Ingrids barndomshem

Ingrid & Lars torp (Emmas hus)

Bräckorna (Sigrids hus)

Ån


Den natten flyr Sigrid för sitt iv. Hon rusar fram över mossa och sten. Grenar knäcks under hennes bara fötter, smäller som pistolskott. Huden rispas när en taggbuske river mot hennes vader, men hon märker det inte ens. Ingen får höra henne. Vad som helst, bara ingen levande själ hör eller ser henne. Hon måste bort härifrån. Bort från Gullberga och Lilla Lotta med allt det hemska. Och bort från Bräckorna, som alltid varit hennes hem och trygghet. Inte nu längre, från och med nu är allt förändrat. Om några timmar kommer de upptäcka att on är borta. Mamma och pappa kommer att eta efter henne. Och han kommer att eta efter henne. Hon vet att an såg henne. Att an förstod att on sett llt. Och nu är han ute efter henne. Hjärtat bultar hårt och fort. Det svider i bröstet när hon andas och hon får knappt in någon luft. Bara en liten bit kvar. Den lilla jaktstugan skymtar bakom höga granar. En smal stig som under många år trampats upp av  5


människor och djur leder fram till dörren. Ingen som inte känner till att en finns där skulle hitta den i mörkret. Stugan ser ut att ara utplacerad av en jättehand där, mitt i kogen. Träd och buskar reser sig runt henne som grå, formlösa klumpar. Det är svårt att e ordentligt. Men hennes fötter känner stigen som leder från Lilla Lotta genom skogen så väl. Hundratals gånger har de trampat över rötter och stenar som tränger igenom den vältrampade jorden. Men aldrig på natten och aldrig med en så fruktansvärd rädsla. En rädsla som nästan förlamar henne. Hon kan inte tänka, bara fly.

6  


Emma och Carl-Fredrik Nutid


Kapitel 1 ”Det blir roligt, Emma. Du älskar ju att vara på landet. Och mormor och morfar längtar så mycket efter dig. På Ödeberga finns massor med djur och du kan säkert hjälpa Eva och Magnus med dem. Du kommer inte ens tänka på att du missar något hemma i stan. Jag lovar.” Mamma babblar på från förarsätet och tittar gång på gång i backspegeln med den där räddängsliga blicken hon alltid har nuförtiden. Emma kniper tjurigt ihop läpparna och stirrar ut genom bilfönstret. Nä, hon tänker inte prata med mamma. Absolut. Inte. Ett. Enda. Ord. Fast de ska sitta i den här gamla bilen i flera timmar. Utanför sveper ängar, hagar med kor och skogsdungar förbi. Solen steker och himlen är blåare än vad som borde vara möjligt. Det gör ont i ögonen att titta på den, hon måste kisa. Hon försöker att inte tänka på det som helt uppenbart händer därhemma just nu. Hon vet precis. Julia och Klara är och badar, precis som de bestämt att de skulle göra första dagen på sommarlovet. Alla tre.  9


Innan mamma och pappa förstörde allting. Och de planerar allt roligt de ska göra på lovet, utan henne. Först ridläger hela veckan efter midsommar och sen ska Julia följa med Klaras familj ut i skärgården, till sommarstugan på Galtholmen. Kvällsbad, båtturer med vattenskidor, grillning och alla underbara sommarsaker man kan tänka sig. Klaras föräldrar frågade om Emma kanske också ville följa med. Det vore väl ljuvligt för tjejerna att få hänga några dagar och bara njuta av ledigheten, som Klaras mamma så fint uttryckt det. Men det passar inte alls. Nej, nej. Emma ska åka till en helt annan stuga. En som ligger mitt i ingenstans och där kan hon stirra på träd och kossor hela långa sommaren. För det blir bäst för mamma. Så istället för att ha världens bästa sommarlov med kompisarna sitter Emma här som en fånge i världens varmaste bil och är på väg till världens längsta och antagligen det tristaste sommarlovet ever. Alltihop är mammas och pappas fel. Mamma behöver komma bort ett tag och pappa är tvungen att jobba med något jätteviktigt. Hela sommaren, utan uppehåll tydligen. Det enda som är bra med att han stannar i stan är att det i alla fall inte blir bråk på kvällarna när de tror att Emma sover. För vem kan sova när två personer står och gapar på varandra? Inte ens tre kuddar över huvudet hjälper. Emma fingrar på mobilen. Tre snaps från Julia och Klara. 10  


Julia håller upp två fingrar mot kameran på den första bilden, V-tecknet. Hon har den nya baddräkten på sig. Emma har en likadan. Supersnygg, svart med rosa kanter. Men vem bryr sig om den i stugan? Hon kan lika gärna bada i morfars badbyxor från 1986 eller någon annan del av urtiden. Det kommer bara vara hon där i alla fall. De andra två bilderna är selfies på Klara och Julia tillsammans. Den ena med gråtfiltret och det står: ”Vi saknar dig” över hela bilden. På den andra bilden ser de ut som två kaniner med decimeterlånga ögonfransar. Knäppisar. Emma blir varm inombords och all ilska försvinner. Hennes bästisar. Alltid. Även när världens dummaste föräldrar gör idiotiska sommarlovsplaner. Snabbt tar hon en selfie och lägger på ledsnahundenfiltret. Fjorton hjärtan. Skicka.

  11


Kapitel 2 Stolar skrapar mot golvet när tjugofem sommarlovsrusiga elever tränger sig in i klassrummet. Och så lika många föräldrar, eller till och med fler eftersom en del har både mamma och pappa på plats. Fyran är slut, snart börjar femman. Men först: ett långt och härligt sommarlov. Carl-Fredrik sitter i fönsternischen längst ner i klassrummet och stirrar på filmduken som läraren Peter dragit ner. Det ska visas bilder såklart. Alla måste ju få se hur fantastiskt duktiga eleverna i 4B var i klasskampen som avgjordes förra veckan. Att just deras klass lyckades vinna, fast de inte är äldst på skolan än. Inte ens näst äldst. Vilket mirakel. Sanningen är att de hade kunnat förlora den åtråvärda pokalen i sista deltävlingen, och det hade varit Carl-Fredriks fel. Han hade givetvis gjort bort sig fullständigt i bollkastningen och fått noll poäng istället för de fem som behövdes. Det var Melvin som räddade dem genom att kasta alla sina bollar mitt i prick. Det var det ingen annan på hela skolan som klarade. Klass 4B minus Carl-Fredrik var de verkliga vinnarna. Alla i 12  


klassen hade tagit poäng i någon gren. Alla utom han. Om det hade funnits ett hål i golvet som ledde rakt ner i underjorden och bort från alltihop hade han gladeligen försvunnit ner och ätit daggmaskar och jord för resten av livet. Han känner hur mamma tittar på honom fast han inte ser åt hennes håll. Hon har åkt hela vägen in till stan från gården och missade mjölkningen imorse. Pappa fick ta hand om allt själv. ”Det är viktigt att vara med dig i skolan, Carl-Fredrik”, hade hon sagt. Han håller inte med om det. Inte alls. Ögonen har fastnat på fotoduken och i takt med att bilderna flimrar förbi andas han långsamt ut. Ännu så länge verkar han lyckats med att hålla sig undan kameran, han har inte skymtat sig själv trots att han inte ens blinkat de senaste minuterna i rädsla över att missa något. ”Bla, bla, bla … goda förebilder … bla … glädje … bla, bla … gemenskap … ”, mässar Peter framme vid filmduken, så nöjd och stolt över sin klass. Över alla utom mig i alla fall, tänker Carl-Fredrik. Så klickas ytterligare en bild fram och Carl-Fredrik ser sig själv på duken framför hela folksamlingen. I den röda vindjackan och de för stora gympabrallorna som han ärvt av någon av de äldre bröderna. Men det är faktiskt inte så farligt. Om man inte tittar supernoga kan man tycka att han ser glad ut. Han sitter dessutom rätt nära Emil och Anton just där, man skulle kunna tro att de tre faktiskt sitter tillsammans. Glasögonen   13


har för en gångs skull inte halkat ner på nästippen och man ser hans ansikte i profil med den bruna luggen som skymmer en del av ögat. Han ser konstigt nog helt okej ut. Ingen som inte vet hur det egentligen ligger till skulle kunna ana något. Att han är helt ensam alltså, att han är en tönt som ingen vill vara med. En snabb blick på mamma, hon tittar på bilden och ser … glad ut. Och lättad. En ännu större lättnad sprider sig inom honom. Så nära katastrof, men ändå inte. Nu ska de bara fika lite och sen är det jobbiga över för den här gången. Men så reser sig Melvin upp och går fram till datorn som står på Peters bord. Peter harklar sig och ler stort mot alla föräldrar. ”Visst har vi fantastiska barn? Så duktiga allihop. Nu får alla börja ta av fikat som klassföräldrarna fixat, så ska några av grabbarna ha en liten frågesport med oss under tiden.” Vad nu? En frågesport har det inte pratats om. CarlFredrik följer Melvin med blicken när han fipplar med datorn där framme. Mehdi har rest sig och står bredvid honom. ”Vi har gjort lite olika frågor om oss här i klassen, den som vinner får den här”, säger han med ett flin och håller upp en gigantisk chokladkaka. Klassen jublar, Carl-Fredrik också. Bilden av hur han får alla rätt och får gå fram och ta emot priset framför alla klasskompisarna är tydlig. Frågorna är lätta, om man är elev i alla fall. De 14  


flesta handlar om barnen i klassen. ”Vem har gula gummistövlar?” eller ”Vem kommer vinna nobelpris i fysik?” Svaret på den sista frågan är Ebba eftersom hon haft alla rätt på matteproven hela året och NO-läraren Hedvig säger att Ebba är så begåvad, en verklig talang. Så händer det. Det som bara inte fick hända, inte nu när mamma är här. Fråga femton dyker upp på duken. ”Vem kommer troligen kliva i koskit i sommar?” Carl-Fredrik tittar ner i golvet. Det där hålet får gärna öppna sig precis just nu. Det vore toppen. Han känner hur flera ögon vänder sig mot honom och det bränner i kinderna och om öronen. Han skulle inte bli förvånad om det börjar ryka om dem. Det hörs några spridda fniss. Jasmina håller för näsan, som för att stänga ute dålig lukt. Lukten av kobajs. Peter harklar sig, tittar på honom och skrattar lite. För ett ögonblick ser han nästan bedjande ut. Förstör inte det roliga nu Carl-Fredrik, ser han ut att tänka. Självklart inte. Carl-Fredrik ler stort mot honom och skrattar högt. Han låter som en kråka hör han, men ingen verkar notera det. Att en enorm klump växer i magen som en kletig, grötig massa syns inte utanpå. Så klickar Peter vidare till fråga sexton och uppmärksamheten vänds mot tavlan igen. Inom några sekunder är det ingen som funderar mer över fråga femton. Utom han. Och antagligen mamma också. Carl-Fredrik blinkar och stirrar ut genom fönstret. Han har visst fått akuta ryckningar i ögonlocken   15


som inte går att stoppa. Det svider och han känner något vått rinna ner från ena kinden. Skit också. Han torkar sig snabbt och vänder sig mot tavlan igen. Inga fler blinkningar nu. Bara fika, sen hem och börja sommarlovet.

16  


Kapitel 3

”Sörbodane” läser Emma på skylten när mamma svänger av från stora vägen efter avfarten mot Åmål. Sörbodane är inte stort, maximalt tolv hus och två större bondgårdar. Mormor och morfars torp har funnits i Emmas familj i mer än hundra år. Även om Emma inte tänker erkänna det för mamma är det helt sant att hon tycker om att vara på landet hos mormor och morfar. Det är mysigt och känns som hemma. Just nu kanske mer som hemma än det riktiga hemma, där det bara är en konstig stämning som ingen låtsas om. När de närmar sig känner hon igen alla små hus och gårdar som de åker förbi. I huset efter den långa nedförsbacken bor Torsten. Men eftersom vägen gör en skarp sväng precis vid hans hus så kallar alla honom för Torsten-i-svängen. Knasigt. Men rätt kul och alla vet vem Torsten-i-svängen är. Strax kör mamma förbi den stora och pampiga gården som heter Ödeberga. Emma kikar upp mot det gula huset och ser en kvinna på altanen. Hon vinkar och mamma drar genast ner bilrutan och vinkar tillbaka. ”Heeej Eva. Nu är vi här. Vad kul att se dig!” ropar   17


mamma och Emma himlar med ögonen. Måste hon vara så hysterisk? ”Hallå där Malin, vad roligt att ni är på besök i år igen. Ni skulle stanna ett tag förstod jag”, ropar kvinnan tillbaka. Emma suckar. Jodå, de ska stanna ett tag. Typ ett helt liv. Hon vänder blicken mot gårdsplanen och får syn på två bruna hästar som står bundna utanför ladugården. Är det någon sorts arbetshästar? Emma tittar på de stora och kraftiga djuren. Gigantiska hovar har de. En pojke i Emmas ålder står och ryktar den ena hästen, han når knappt upp till öronen på den även om han sträcker sig. Pojken tittar inte upp när bilen rullar förbi utan verkar helt fokuserad på hästarna. En ljusbrun lugg skymmer ögonen. Emma skymtar ett par glasögon med tunna metallbågar. ”Åh, där är Evas och Magnus yngsta pojke. De andra två har flyttat hemifrån men de har ju en som föddes samma år som du, honom kommer du väl ihåg Emma? Vad är det han heter nu igen? Carl-Johan? Nej, Carl-Fredrik. Lite udda namn kanske, men fint ändå. Vad kul! Då finns det en kompis till dig här.” Mamma kvittrar som en kanariefågel och verkar väldigt uppspelt. Emma har svaga minnen av en brunhårig pojke som bor på Ödeberga. Men hon känner honom inte. De har aldrig hängt vad hon kan minnas. Och om mamma tror att Emma ska bli glad nu och glömma allt som har med ridläger och turer till skärgården att göra bara för att det finns en Carl18  


Fredrik som också är elva år i närheten, så kan hon bara glömma det. Emma fnyser inombords. Äntligen svänger bilen upp den sista korta vägen mot huset och Emma ser mormor och morfar stå vid grinden och vänta på dem. Collien Micko skäller och springer bredvid bilen hela vägen fram till huset. Finaste Micko, den snällaste hunden i världen. Att få vara med honom hela sommaren är i alla fall en stor bonus. När Emma kliver ur bilen hoppar han upp mot henne och slickar henne i ansiktet. Han viftar på svansen och har svårt att stå stilla i all glädje över att det kommer gäster. ”Åh, Emma, min fina tös. Vad roligt att du är här igen.” Mormors kram är varm och fast. Den bästa kramen av alla, tänker Emma och borrar in ansiktet i hennes mjuka tröja. Just nu känns allting ändå rätt så bra. Det är härligt att vara här. Hon älskar torpet med de gamla slitna möblerna och det knarriga golvet. Hon älskar när morfar tänder en brasa i vardagsrummet på kvällarna och mormor bjuder på te och mackor. Då ligger Micko i en stor lurvig hög på golvet framför hennes fötter. Enligt morfar är det för att han vill sno åt sig alla godbitar som kanske trillar ner. Men Emma vet att det är för att han tycker om att vara nära henne. Morfar pustar och stönar när han lyfter upp hennes väska. ”Vad har du med dig, tös? Ska du stanna hela året?” säger han och ler mot henne. ”Du sover väl i alkoven som vanligt?” Klappen på huvudet är vänlig.   19


När de kommit upp med väskan på övervåningen ser sig Emma om i den lilla nischen mellan murstocken och ytterväggen som kallas för alkoven. Taket lutar hela vägen ner till golvet och förutom sängen finns det bara plats för ett litet sängbord som står på en av mormors hemvävda trasmattor som täcker golvplankorna. Här sover hon alltid när de är här. Hennes egen vrå. Hon sätter sig på sängen. Ingen signal på mobilen. Lika bra, tänker Emma. Om hon nu ändå ska vara här en hel sommar är det ingen idé att fundera för mycket på hur kul de andra har därhemma. Hon suckar. Emma Söderström, fast i skogen hos morfar och mormor i åtta veckor. Med en mamma som är låtsasglad inför andra vuxna, gråter på nätterna och går omvägar för att inte behöva prata för mycket med pappa när alla är hemma samtidigt. Hur ska hon göra för att detta ska bli till ett riktigt toppensommarlov som hon kan berätta om för Julia och Klara när de ses igen i augusti?

20  


Profile for Smakprov Media AB

9789176972540  

9789176972540  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded