9789176972434

Page 1



Copyright © Henrik Wolgast 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-7697-243-4 Tryckt hos ScandBook, Falun 2020


Del 1. September till oktober.


Kapitel 1.

Neurokirurg Claes Wahlborg låter det ljumma vattnet skölja bort tvållöddret från sina välformade händer, händer som med sin stadighet och precisionsförmåga tjänar honom väl. Han kupar dem, sköljer av ansiktet och torkar sig omsorgsfullt. Kuken hänger slapp och lite öm, när han knäpper de sista knapparna i skjortan möter han sin egen blick i den pråliga spegeln och ler. Tack vare pillren kunde han hålla på länge, drog ut på njutningen ända fram till den punkt då han hårdhänt pressade hennes ansikte mot sig, märkte hur hon spjärnade emot samtidigt som den sugande känslan spred sig uppför insidan av låren, till ljumskarna och slutligen fortplantade sig ut i hans svullna lem. Han tvingade hennes ansikte kvar, hon fick svälja och svälja. När han dragit sig ur hennes svalg, tagit henne under hakan och fått henne att ställa sig upp var hon röd i ansiktet och en tår skymtade i ögonvrån. Hon mötte hans blick och han tyckte sig se en glimt av motstånd i ögonen. En bråkdel av en sekund bara, innan hon log och sa att det var skönt på sin brutna öststatssvenska. Han ler återigen mot spegelbilden. Mörkblå intelligenta ögon. Mörkblont hår som fortfarande är tjockt trots att han faktiskt hunnit fylla fyrtiosex. En markerad haka med en grop på mitten. Många tycker att han ser bra ut. Han håller med dem. Du ska bara veta vad jag har i beredskap åt dig, Elena, eller vad fan du nu egentligen heter. Du ska bara veta. 7


Han går ut i sovrummet. Siden och volanger, kurviga rokokomöbler, guldfärgade lampfötter och knoppar. På golvet en färgrik matta av orientaliskt snitt. Enbart mer eller mindre billiga kopior, givetvis. En rosa burk med glidmedel på nattduksbordet. Doften av kön blandad med parfym. Hon sitter på sängen, har tagit på sig de svarta underkläderna, tittar upp och ler. Det mörkbruna håret faller i mjuka lockar mot axlarna, de ljusbruna ögonen möter hans men leendet når dem inte. Han tycker om just det. Claes lägger rocken över armen, går ut och stänger dörren bakom sig. Han bevärdigar henne inte med ett adjö. Han passerar genom hallen i den stora våningen. En kristallkrona i taket, röda tunga sammetsgardiner i fönstren. Möbleringen är gles, belysningen nedtonad och diskret. Bakom en dörr hörs dämpade låga stönanden. Han möter en annan man, äldre än han själv, runda glasögon och tunt hår. Ingen han känner igen. Om två veckor ska Ingrid och barnen åka till hennes föräldrar i Skåne. På fredagsnatten har han jour på sjukhuset och kan därför inte följa med. Det passar honom utmärkt. Han får inget större utbyte av svärföräldrarna. Behändigt nog gick de med på att öka belåningen av sitt hus så att Claes och Ingrid hade tillräckligt att lägga in vid köpet av villan på Lidingö för många år sedan, men det är också deras enda förtjänst. Försiktiga och blyga, ängsligt tåtrippande, väcker de enbart hans förakt. Efter bara några timmar brukar han krypa på väggarna. Istället för att mögla med familj och svärföräldrar på Österlen kommer han att ha resten av helgen för sig själv. Han tänker på Elena, på vad han ska göra med henne. Ett lustfyllt välbehag sprider sig inombords. Kuken rycker till, blir lite känsligare, vaknar från den postorgasmiska slummern. Claes går fram till det breda rödbruna mahognyskrivbordet nära dörren till trapphuset. ”Jag vill ha hem Elena till mig om två veckor. Från lördag kväll till söndag förmiddag. Specialarrangemang, som med den förra.” Kvinnan i den mörklila urringade dräkten tittar upp, höjer ena ögonbrynet och granskar honom med de tätt sittande ögonen, nickar 8


sedan medan hon ler ett affärsmässigt leende och börjar skriva ner några rader på laptoppen framför sig. Hon är i hans egen ålder. Smal, nästan mager, med rakt svart hår och sminket som en kall mask över ansiktet. Säkert en före detta hora. Hon är flankerad av två män i mörka kostymer. Rejäla typer. Solglasögon och hörsnäcka. Uttryckslösa ansikten, kostymtyget spänt vid axlar och överarmar. ”Det blir hennes första hembesök. Ska överlämning och upphämtning ske vid samma ställe som sist? Och samma villkor som förra gången, herr C?” Rösten är nasal och ljus, men det finns en hårdhet i den som han inte undgår att märka. Han nickar. De kommer överens om tiderna. När han börjat ta på sig rocken tar hon åter till orda: ”Vi skulle uppskatta om Ni tog det lite mer försiktigt den här gången, herr C. Flickorna är våra värdefullaste tillgångar, som Ni säkert förstår.” Hon avslutar med ett leende. Claes känner irritationen stiga. Här sitter den där kvinnan, en uttjänt gammal hora, och ger honom förmaningar! Gorillorna bredvid henne rör inte en min. Han lägger band på sig, grymtar något till svar. ”Visserligen erhöll vi kompensation och vi förstår att saker ibland sker … spontant. Men sådana aktiviteter ingår inte i utbudet här.” Leendet breddas när hon fortsätter: ”För en extra summa kan ni givetvis ta Er vissa friheter, men det finns självklart gränser. Flickorna måste vara i skick att kunna arbeta omgående igen. Om Ni har smak för sådana aktiviteter har vi dock andra etablissemang som kanske skulle kunna vara av intresse?” Hon tittar menande på honom. ”Kanske det.” Kvinnan fortsätter le, drar ut en skrivbordslåda och räcker sedan över ett visitkort. ”Ring det där numret och hälsa från Maria så får du adressen. Det är en lagerlokal söder om stan. Inte lika fint som här, så klart, men det har andra kvalitéer. Jag tror inte att Ni skulle bli besviken.” ”Jag ska fundera på det.” Han stoppar ner kortet i rockfickan. ”Vill Ni fortfarande ha kvar bokningen med Elena?” ”Absolut!” Nu är det hans tur att le. 9


Efter några korta avskedsfraser knäpper Claes Wahlborg rocken, lämnar våningen och går ut i trapphuset. Han fortsätter nerför marmortrapporna. Innanför ytterdörren står ytterligare en man med mörk kostym och hörsnäcka. Claes nickar till hälsning, öppnar ytterdörren och går ut i ett Östermalm där höstlöven ligger blöta och mörka på trottoarerna. Det är kväll, men inte så sent att han missar middagen hemma. Han går med raska steg, känner sig upprymd. Stunden med Elena var skön, han har fått en inbjudan till ett ställe som verkar spännande och han ser fram emot helgen om två veckor. Att få ha henne hemma hos sig. Bara de två. En hel, lång natt. * Viorica tvingar tillbaka en kväljning, låter mintsmaken fylla munnen och spottar sedan ut det starka munvattnet i handfatet. Hon använder inte sitt riktiga namn med torskarna. Det känns bättre så, men bara lite. Något att gömma sig bakom, ett försök till distans, ett försök att behålla något som är ens eget. Hon torkar tårarna från kinderna. Hon får inte gråta mer, inte bli rödögd. Det vattenfasta sminket är en vän. Viorica sätter upp håret i en knut, går in i duschen och börjar tvätta sig, måste få bort kallsvetten som bröt fram över hela henne när han pressade in den och höll henne fast. Hon är öm mellan benen, det både dunkar och svider. Fy fan vad länge det svinet höll på! Skinkorna svider också, ömma och röda efter slagen. Hon spolar med kallt vatten, försöker få hettan och rodnaden att mildras. Hur länge ska jag få vara i fred innan nästa? Klockan är bara halv sex och det kommer säkert inte att dröja mer än någon halvtimme, en timme om hon har riktig tur. Hon torkar sig, sätter på sig den svarta sidenklänningen och rättar till frisyren. Kontrollerar att allt sitter som det ska i den breda helfigursspegeln som hänger på väggen mitt emot sängen. Det ser okej ut, inte perfekt, men skit samma. Snart måste hon ändå ta av sig allt igen. Hon har fortfarande ont. Vill egentligen stå emot men vet att hon har en lång kväll och natt framför sig och om det redan nu känns så 10


här … hon kommer att behöva be om ett piller, något som gör att hon kan flyta bort, att smärtan blir mer avlägsen, en mjuk dämpande hinna mellan henne och verkligheten. Men hon är rädd för pillren. Några av de andra tjejerna tar dem hela tiden, de behöver dem, behöver dem så fort de vaknar på förmiddagen för att inte börja kallsvettas och se stirriga ut i blicken. Under de snart sex månader hon varit här är det två som knaprat för mycket. De såg till slut härjade ut, fick mörka ringar under ögonen, åt sämre. En dag flyttades de från Våningen och de hamnade förmodligen inte på något bättre ställe. Hon har hört om platser som aldrig stänger, där torskarna kommer i en strid ström dygnet runt. Hon har hört om brutalt våld, om kvinnor som dödats, om filmer … hon ryser. Överlevnadsinstinkten manar henne att hålla sig attraktiv, att behaga männen som kommer hit, att inte klaga. Att bara ta pillren när hon absolut måste för att orka natten ut. Det börjar oftast mitt på dagen. Män i kostym som passar på att slinka in till Våningen under lunchen. Sedan fortsätter det. Vardagar kan hon ibland lägga sig redan vid midnatt, helgerna vill hon inte ens tänka på. Viorica drar undan de röda tunga gardinerna och tittar ut genom de låsta fönstrens tjocka glasrutor. Där nere faller det gula skenet från gatubelysningen över människor på väg någonstans, människor som styr sina egna steg i Stockholmskvällen, människor som går vart de vill. Det gäller inte oss. De får aldrig gå ut. Ibland uppmanar Maria, kvinnan med det smala ansiktet och de vassa ögonen, överstebitchen som sköter ruljangsen som en spindel i sitt nät, henne och de andra att lägga sig i solariet en stund så att de ska ”behålla sin fina hy och se friska ut”. Ofta tar någon av vakterna för sig, drar in någon av dem i ett rum. Ibland blir de straffade för något, hårt och av flera på en gång. Det är ingen idé att göra motstånd, det lärde hon sig redan första natten i Sverige. Det känns värre att tvingas vara med en vakt än med en vanlig torsk, i varje fall för det mesta. Vakterna finns där varje dag, förnedringen fortsätter efteråt med blickar, hånfulla leenden och spydiga kommentarer. Hon tänker på Crina. Hoppet om att återse systern 11


är det som håller henne uppe. Att hitta henne och fly tillsammans. Tillbaka till Rumänien. Hem. Det är livbojen som hon klamrar sig fast vid under de långa, plågsamma nätterna. En knackning på dörren avbryter hennes tankar. De börjar bli otåliga. Dags att gå ut i hallen för att informera sig om nästa bokning. Och hon ska ta ett piller. Bara ett. Inte fler detta dygn, lovar Viorica sig själv.

12


Kapitel 2.

Viorica är åtta år gammal. Huden på de bara armarna och benen svider och kliar av det torra höets rispor och små stick. Den slitna blusen är stel av intorkad svett, händer och armmuskler ömma efter slitet med tjugan. De är på väg till vattnet. Mamma och pappa går hand i hand, korgen med ost, bröd och saft skumpar på moderns breda höfter. Den sena eftermiddagssolen badar den torra grusvägen ner mot floden Mureș svalkande vatten i ett varmt guldrött ljus. De öppna fälten, skogarna och i diset längre bort skymtar Karpaternas mäktiga bergstoppar. Det luktar sommar. Hon tar sin två år yngre syster i handen, tittar frågande på pappa som nickar men påminner om att de inte får gå ut i vattnet själva. Hon och Crina springer i förväg, de dansar nerför vägen trots trötta ben, de svänger in på stigen, in under trädens skugga, de skrattar. Solljuset silas så fint ner på marken. Gläntan öppnar sig och flodens djupblå ström ligger framför dem. Lockande, pockande. Porlande svalt. Hon vill så gärna kasta av sig kläderna och hoppa i, men hon väntar. Hon ska vara duktig och hon har ju Crina att ta hand om. Mamma och pappa är snart här. Systrarna lägger sig ner på marken, hand i hand, och ser på molnens långsamma färd högt däruppe. Ett moln är en drake som breder ut vingarna och öppnar sitt gap, ett annat ett skepp med hissade segel på väg till ett främmande land. Viorica hör hur Crina fnissar till. Hon vänder sig om och tittar på 13


sin alldeles egna lillasyster som ligger där bredvid henne med det rågblonda håret som en sol i gräset. Just då tycker hon om henne så mycket att det gör ont. Det är en konstig känsla. Crina vänder sig om, ser henne rakt i ögonen. Som om hon känner samma sak. De båda systrarna ler mot varandra samtidigt som de hör föräldrarnas röster närma sig uppåt stigen. * Hon ler. Låter klänningen glida nedanför axlarna, svänger lite på höfterna. Av bokningsinformationen framgår det att han önskar att hon ska strippa först. Hon hatar att strippa. Att behöva göra sig till ännu mer, låtsas vara kåt och sugen på att förföra en bra stund innan resten av skiten börjar. Men att få klagomål från torskarna är farligt. Han sitter i en av de röda sammetsfåtöljerna och kisar bakom små runda glasögon. Den mustaschprydda överläppen höjs i ett upphetsat grin. Han har börjat andas tyngre och svettdroppar blänker på den kala hjässan. Hon tror att han är runt sextio. Liten till växten och smal, det gråsprängda håret prydligt kammat i en krans runt flinten. Hon låter klänningen glida längre ner så att ovansidan av bysten blottas, håller fast tyget med båda händerna kupade runt brösten och lutar sig framåt. Sträcker ut tungan en aning genom sin halvöppna mun. Han stönar till och smeker sig själv utanpå byxorna, den magra handen gnider upp och ner mot skrevet. Vigselringen i guld är matt på hans finger. Undrar var hans fru tror att han är just nu? Vad han sa att han skulle göra? Viorica låter klänningen falla till marken, sparkar undan den med foten, för sedan ena handen utanpå sina trosor. Han knäpper upp byxknappen och drar ner gylfen, tar ut penisen och börjar onanera. Gubbjävel. *

14


Viorica är tio år gammal. Det är kväll. Hon sitter i mamma Sonias knä i den mjuka gula fåtöljen i vardagsrummet. Utanför de små fönstergluggarna ruvar ett kompakt mörker, men hos modern är hon trygg. De har tänt golvlampan, möblerna kastar skuggor på väggen mitt emot. Pappa Andrei har gått över till grannen som behövde hjälp med en ko som skulle kalva, Crina sover redan. Viorica gäspar. Hon är trött efter en lång dag i skolan och efter att ha hjälpt föräldrarna i ladugården, men hon vill inte gå och lägga sig ännu. Hon tycker om att sitta i mammas knä så här på kvällen när allas sysslor är över, ett lugn som hon vill dra ut på så länge hon får. Mamma doftar tvål och svagt av ladugård, hennes varma andetag smeker Vioricas hjässa som en ljum bris. De bläddrar i ett familjealbum. Fotografier från föräldrarnas bröllop, från när hon själv föddes, från åren som gått. Viorica vill hämta ytterligare ett, men mamma säger att det är sent. Hon tjatar och bönar, bara lite till! Mamma smeker hennes kind och ler. Ett till, sedan är det bums i säng som gäller. Viorica springer till byrån, drar ut lådan, hon letar bland de äldre albumen, vill ha det från när mamma var liten. Hon rotar runt, lyfter upp ett album och ett fotografi trillar ut och faller ner på trägolvet. Hon plockar upp det. Det har gulnat och ena hörnet är böjt. En pojke. Han ser ut att vara något år äldre än hon. Kortbyxor med skrubbsår på knäna, rufsigt mörkt hår, han ler lite blygt in i kameran. Han är söt. Ett fält av vete, eller kanske är det råg, breder ut sig bakom honom. Horisonten är sned, hela världen ser ut att kantra. Hon har aldrig sett fotografiet förut, inte pojken på det heller. ”Vem är det här?” frågar hon och kryper upp i knät igen. Modern kastar en blick på fotot och stelnar till. ”Det är min kusin Grigore”, säger hon till slut. ”Det var jag som tog fotot.” Hon suckar. ”Jag tyckte mycket om honom.” Moderns kropp är spänd under hennes, ögonen glansiga. Tystnaden fyller rummet. ”Vad hände?” Mamma svarar inte direkt. Viorica skruvar på sig. ”Han gick förlorad”, suckar mamma och tystnar, verkar glida bort 15


i sina egna tankar. Viorica säger inget, väntar på att mamma ska berätta något mer. Modern tar ett djupt andetag, rufsar sedan om i Vioricas hår och ler. ”Men nu är det sent och du ska sova, min blomma.” Hon vill protestera, vill säga att de faktiskt ska titta i ett album till, men det sköra uttrycket i moderns blick håller henne tillbaka. Viorica ligger i sängen. Det är sent och hon borde sova, men orden stör som en envis mygga. Vadå gick förlorad? Hon tänker på hans vackra leende, de pigga ögonen. På att mamma var ledsen. Något hemskt måste ha hänt, men vad? Och varför berättade mamma inte? Hon ligger på rygg. Taket avtecknar sig som en grå skuggyta i mörkret. Från sängen bredvid hör hon Crinas lugna andhämtning. I vanliga fall brukar ljudet få henne att komma till ro, men ikväll hjälper det inte. Hon lägger sig på sidan istället. Blundar. Andas lugnt. Försöker tänka på skoldagen imorgon, på att hon ska följa med Irina hem efteråt. Nattlinnet är klibbigt mot ryggen. Hon slänger av sig täcket och byter sida. Han gick förlorad. Varför sa mamma så? Hon kunde väl berätta om han dött i en olycka eller av någon hemsk sjukdom? Det var ju sånt som hände ibland, speciellt förr i tiden. Gick förlorad. Hon har aldrig hört modern använda det uttrycker förut. Viorica lägger sig på mage, men det känns bara konstigt och inte alls skönt för nacken. Minuterna segar sig fram. Nu är hon kissnödig också och då kan hon verkligen inte somna! Hon sätter de bara fötterna mot golvet och smyger ut för att gå på toaletten. Hör ljud från köket, trots att det måste vara mitt i natten. Tyst, tyst smyger hon. Gömmer sig i skuggorna. Mamma sitter vid bordet. Hon håller fotot på pojken i handen. * Hela hans kropp stelnar till och de tunna senorna på halsen spänns som fiolsträngar under den bleka huden. Ett gnyende bryter fram mellan sammanbitna tänder och en sträng av saliv söker sig ner 16


mot hennes ansikte. Instinktivt ryggar hon tillbaka, försöker pressa huvudet längre ner i madrassen, men till ingen nytta. Han blir slapp, lägger sig ner på hennes nakna kropp och pustar med flåsande andetag. Äcklet väller upp inom henne. Hans svettiga hud mot hennes. Kliv av för helvete! Men hon säger ingenting. Självklart säger hon ingenting. Låter honom ligga där ovanpå henne och flåsa. Nöjd och trött efter orgasmen. Tillfredsställd. Det går inte ens en minut innan han glider av och ur henne, men för Viorica känns det som en timme. Han sätter sig upp på sängkanten, torkar svetten ur pannan. Känslan av smuts fyller hela henne. * Viorica är tretton och ett halvt år gammal. Hon sitter vid köksbordet med nål och tråd och lagar en reva på sin klänning. De har det knapert, gården är liten. Hon vet att föräldrarna sliter, vänder och vrider på varje slant. Klänningen ska ärvas av Crina när hon själv vuxit ur den, vilket inte dröjer länge till nu. Hon blir längre för varje dag, så känns det i alla fall. Sista året har hon fått bröst också. Vad märkligt att kroppen förändras så snabbt. Att ena stunden vara rak, hård och kantig med seniga muskler under huden. Och sedan: rundningen, fettet, mjukheten. Hon tycker inte illa om det, men det är förvirrande. Spännande, men läskigt. Hon ser ut genom fönstret. Snön ligger som ett gnistrande täcke över den solbelysta åkern. När hon är klar med klänningen ska hon ta en skidtur i det spår hon och Crina gjorde igår. Hon vänder åter blicken mot tyget. Blått, som himlen därute. Stygn för stygn arbetar hon sig framåt. På sista tiden har hon också tänkt på killar på ett nytt sätt. Inte killarna i hennes klass, de är så små och barnsliga, men det finns en kille som är ett år äldre som hon tycker är snygg. Undrar hur det skulle vara att pussa honom på munnen? Kanske till och med kyssa honom? Med tungan. En varm och pirrig känsla sprider sig inuti. Ja, det är förvirrande, men på ett bra och spännande sätt. Som ett äventyr som ligger framför henne. Att bli stor. Men det är inte alltid 17


roligt att bli större. Ibland är det jobbigt, skrämmande till och med. Speciellt när män, vuxna män, tittar på henne på ett konstigt sätt, som om hon var en godisbit de skulle vilja smaka på. Som mannen i höstas. Hon var på väg hem från skolan då han ropade på henne. Han måste ha varit full. Stod utanför sitt hus med en brun mössa på huvudet och en flaska i ena handen. Han gungade lite där han stod, den grova mustaschen hängde som på en valross. Han ropade fula ord efter henne, kallade henne för snuskiga saker, frågade om hon ville komma in och suga på hans … hon bara sprang därifrån, sprang så fort hon kunde raka vägen hem. Hon har inte berättat för någon. Hon skäms över att det har hänt, över att han sa så där till henne. Nu tar hon alltid en annan, längre väg hem från skolan. För att slippa träffa den där mannen igen. När hon tänker på honom, eller andra män som tittat på henne med äckliga blickar, så vill hon bara backa tiden, fortsätta med sina barnlekar, inte behöva förändras, få vara föräldrarnas lilla flicka för all framtid. Hon syr det sista stygnet, fäster tråden och klipper av den med saxen. Håller upp klänningen framför sig. Visst syns lagningen, men inte så mycket. Det får duga. Hon viker in klänningen i den ljusa trägarderoben i systrarnas gemensamma rum och går sedan in i badrummet. Den gula plastmattan har bleka fläckar och börjar släppa från underlaget på sina ställen. Men det är rent därinne, smutsen ligger aldrig länge hemma. Hon kissar, kollar bindan. Den behöver inte slängas än. Den molande värken släppte för några dagar sedan. Ytterligare ett skäl att inte bli vuxen. Hon minns första gången, var det tre månader sedan nu? Mamma hjälpte henne, visade hur man använde bindorna, lugnade och pysslade om. Men Viorica märkte att mamma var orolig, att det var något spänt över moderns ansikte. Ända sedan dess brukar hon be Viorica att se henne i ögonen. Vanligtvis sker det på söndagsmorgonen. Lydigt möter hon moderns blick. Mamma ställer sig nära, ansikte mot ansikte. Efter några långa sekunder tycks hon slappna av och smeker Viorica över kinden. Sedan är allt som vanligt igen, tills nästa gång ritualen upprepas. Viorica 18


förstår inte vad det handlar om. Hon frågade en gång, men mamma pratade bara bort det, sa något om att man väl måste få se in i sina döttrars vackra ögon någon gång, när man nu både fött fram dem och fött upp dem. Men det är inte en sådan blick, det känner hon. Det är en vakande, sökande, orolig blick. Och sedan är den borta. Kvar finns bara moderns snälla ögon som ser på henne med kärlek. Kärlek och lättnad. * Håret uppsatt i en knut. Det ljumma vattnet strilar ner på huden och för med sig hans efterlämnade svett ner i golvbrunnens mörker. Hon önskar att alla minnen kunde följa med. Alla män. Unga och gamla, tjocka och smala, fula och snygga. Minnen av alla som använt henne. Hon försöker glömma, försöker stänga av och skära bort. Men i kroppen sitter upplevelserna kvar och de äter sig in i hennes medvetande, bit för bit. Som råttor genom gistna väggar. * Viorica är sexton år gammal. Hon och pappa Andrei smyger genom den täta skogen. Träden höjer sig som jättar ur den ljusgröna mossan. Flygfän dansar i de kilar av solljus som letat sig ner mellan barr och löv. Gevären hänger över axlarna. Ännu inget skall från Cipi. Hon tycker om att jaga. Skogens dofter och färger, rötterna och mossan under kängorna, kroppen som arbetar, hur hon känner sig avslappnad men ändå vaksam. Sedan hundens plötsliga skall och spänningen som följer. Intensiteten, hur uppmärksamheten koncentreras och alla sinnen förstärks. Den fokuserade väntan, den plötsliga rörelsen, skottet som brinner av. Varken mamma eller Crina är särskilt intresserade, men hon har gillat det ända sedan hon för första gången fick följa med. Hon kan ibland tycka synd om de vackra rådjuren de fäller, eller för den delen de mindre insmickrande vildsvinen, men liv och död är en del av allt som sker. Jämfört med hönorna de nackar där hemma så har 19


åtminstone skogens djur en möjlighet att överlista hunden och jägaren och få leva ännu en dag. För att inte tala om djuren i den moderna köttindustrin! Viorica har sett grisar stå instängda i små bås som de knappt kan röra sig i, kycklingar i fullproppade burar, unga tjurar med så groteskt mycket muskler att de knappt kan stå på benen. Inte hemma på deras lilla gård, men på andra, större, egendomar. Nej, i jämförelse med dem är det varken synd om rådjuren eller vildsvinen. De strövar i skogen. De vädrar, äter, parar sig och springer. De lever och de dör, för människans hand eller i ett rovdjurs käftar, av ålderdom eller sjukdom. Pappa säger något och hon rycks bort från sina tankar. Han gör en gest och de delar på sig, hon till höger, han till vänster. De smyger framåt med ungefär trettio meters mellanrum. Höstfukten bär skogens dofter av multnande löv, bark och mossa. Hon tar ett djupt andetag och ler. Njuter. De hinner gå i ytterligare några minuter innan Cipi ger skall, kanske två hundra meter bort. Både pappa och Viorica låter gevären vila i händerna. Beredda. Skallen närmar sig på Vioricas sida och hon lystrar, skärper blicken, lägger geväret mot axeln och osäkrar vapnet. Hon tar ett djupt andetag. Vinden susar i trädkronorna. Ett ensamt blodrött löv faller till marken från någonstans högt däruppe. Det knakar till i grenar och sly ett stenkast snett framför henne och hon skymtar en råbock. Hon siktar. Fingret på avtryckaren, låter gevärspipan följa bocken. Den springer fort genom skogen, vegetationen är tät och hon vill inte chansa, vill träffa rätt och döda med ett skott. Råbocken springer bakom en bred trädstam och när den dyker upp på andra sidan får hon läget. Bogen i siktet, det kommer att bli perfekt. Just som hon trycker av hoppar bocken uppåt, skottet träffar men för lågt. Den snubblar till, dråsar i backen, tar sig upp på fötter och springer haltande vidare. ”Satan!” Hon säkrar geväret och springer efter, uppfattar Cipis bruna låga gestalt som tar upp jakten på det skadade viltet. Hon följer ljudet av hundens skall. Kinderna hettar. Att skadskjuta ett djur, det har hon aldrig gjort förut. Pappa försöker hinna ikapp, men hon vet att han är långsam. Han haltar fram i sina stövlar, smärtan i höften har blivit 20


värre det senaste året. Hon undrar hur länge till han kommer att orka med det tunga slitet på gården, men slår sedan bort tanken. Fokuserar. Hon flåsar, grenar slår mot ansiktet, hon hoppar över en nedfallen stam. Cipi är fortfarande en bra bit framför henne. Fötterna trummar mot den mjuka marken, musklerna pumpar, hon känner sig märkligt lätt och samtidigt kraftfull. Cipis skall förändras, blandas med ett morrande, den nedärvda blodlusten. Han måste ha kommit ikapp bocken. Viorica ökar steglängden. Någonting inuti känns annorlunda. Hon rundar en stor mossbevuxen sten och bakom den ser hon bocken ligga flåsande på sidan. Klarrött blod rinner från kulans ingångshål strax ovanför höger framben. Blodet färgar den ljusbruna pälsen, glimmar i solen som mikroskopiska rubiner. Cipi har bitit bocken i ett bakben, men den måste ha fått in en spark eftersom hunden har backat. Cipi står morrande med blodig käft och ger skall då och då, han kommer snart att göra ett nytt utfall. Bocken följer honom med blicken, inte redo att ge upp ännu. Hon borde osäkra geväret och avsluta det hela, men något får henne att dröja. Hon tittar ner på bockens hals, den ljusbruna pälsen med strimman av vitt, blodet som rusar där innanför. Rött. Varmt. Synfältet smalnas av, ljuden runtomkring henne dämpas, hon tycker sig höra hjärtat i bockens kropp. Dunk-dunk-dunk … Vioricas läppar spänns och hon blottar tänderna. Bocken vänder sig om, fixerar henne med de djupbruna ögonen. Något drar i henne, en lust att begrava tänderna djupt i bockens hals, att bita och slita, att känna hur det varma blodet fyller munnen. Hon hör ett lågt morrande och märker att det kommer från den egna strupen. Hon kryper ihop och spänner musklerna, förbereder ett språng mot det blödande djuret. Viorica kommer till sans av pappas röst någonstans bakom henne. Han ropar, undrar var hon är. Hon ruskar på huvudet. Vad i helvete håller jag på med? Vad i HELVETE håller jag på med? Hon försöker lyfta geväret men vapnet är tungt, så tungt i hennes händer. Hon svettas, tar ett steg åt sidan, är nära att ramla. Cipi skäller och gör sig redo för ett nytt utfall. Hon försöker lyfta geväret igen, men armarna 21


är som surrade till marken. Hon svettas ymnigt, armarna börjar darra och sedan sprider sig skälvningarna genom kroppen. Ett skott brinner av bakom henne. Bockens huvud faller till marken och den stillnar. Hon känner en hand på axeln, vänder sig om och ser pappas frågande blick. Han är på väg att säga något men hinner inte. Hon slår armarna om hans hals och gråter som hon inte gråtit på många år. Det är en hulkande gråt, ett barns gråt. Andrei verkar först överrumplas av kraften i sin sextonåriga dotters förtvivlan men sedan finner han sig, ställer ner geväret och lägger armarna om henne. ”Såja”, säger han tröstande. ”Såja gumman, alla kan missa ibland. Det gick bra, vi fick tag i den snabbt. Seså vännen, lugna dig nu.” Hon fortsätter att gråta mot hans bröst, vill inte möta hans blick. Hon gråter inte för bocken, för att hon skadsköt den eller för att hon misslyckades med att avsluta dess lidande. Hon gråter för att hon känner en rädsla hon aldrig tidigare känt: en förvirrad rädsla för sig själv. Länge står de så och hon är tacksam över faderns tystnad, att han bara står där och håller om henne medan stormen inom henne bedarrar. Gråten övergår i snyftningar, snyftningarna till tysta tårar. Till slut har hon lugnat sig. Torkar bort snoret och tårarna med jackärmen. Pappa får själv ta ur inälvorna. Viorica säger att hon inte mår bra, att hon kanske är på väg att bli sjuk och det är ingen lögn, hon känner sig verkligen inte frisk. När Cipi lustfyllt slafsar i sig av bockens innanmäte vänder hon sig bort och ser in i den täta skogen, in i skuggorna. Pappa hugger och kvistar en trädslana, surrar bockens fötter runt den med hjälp av repet han har i ryggsäcken. Hon hjälper till att bära bocken till bilen, hela tiden med blicken bort från den döda kroppen. Viorica följer inte med på jakt igen efter det. Pappa fortsätter att bjuda in, men hon avböjer varje gång. Säger att hon inte tycker om det längre, trots att hon ser hans besvikelse, trots att det gör ont. Efter ett tag slutar han fråga och hon blir både lättad och ledsen på samma gång. Han jagar själv eller med grannen från gården bredvid istället. Tiden går och minnet av jakten bleknar. I drömmarna kommer den ibland tillbaka. Då vaknar hon kallsvettig med skenande puls.

22