9789176972410

Under radarn JACK LUKKERZ

Copyright © Jack Lukkerz 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-241-0 Tryckt hos Scandbook, Falun 2020

1980-talets första sensommar Det var inget framrusande tåg, inte en buss, inte någon lastbil. Det var sirenen som ylade från taket på Gula blocket, det högsta huset i bostadsområdet, kallat Blåshålet, där den hade sällskap av tevesän­ daren med sina gigantiska tallrikar och i den eviga vinden vajande stavar, vända mot skyn.

Den lilla tutan på sin pinne ägde enorm ljudstyrka, en kraft som fick det att ringa i öronen efter att den tystnat. Skillnaden från teve­ masten, mäktig och rak där den skar ut mot sin blåa eller mer ofta gråa bakgrund, stum, var att den lilla tutan inte syntes, placerad direkt ovanför det på husväggen påmålade stadsvapnet med den röda gripen i blå vågor.

Tutan hade sin uppgift. Den skulle varna oss för faran, till exempel ett flyganfall, strax innan atombomben föll. Så hade pappa beskrivit saken. Kriget kunde bryta ut när som helst, det hängde i själva verket över oss som ett ofrånkomligt faktum. Det fanns de människor som helt enkelt ville oss illa, de som önskade ockupera oss och förstöra våra trygga liv. Varför dessa människor ville förstöra livet för oss sa ingen rakt ut, eller åtminstone sa de olika saker. Någon, kanske var det kiosktanten som hette Wanda, sa att tutan varnade oss från den som hotade socialismen. Möjligen var det den taxichaufför från Gröna blocket som skjutsade oss i sin Fiat som hade sagt att det var den så kallade socialismen som tänkte gå till angrepp mot sina olydiga medborgare.

För ett soldatbarn som jag, som ingenting hellre ville än att förstå världen, var detta obegripligt, som så mycket annat. Dessa de som ville förstöra för oss kunde dessutom, som på pin kiv, skifta beroende på vem som yttrade sig. Makten, eller militären, eller milisen. Kommu­ nisterna, eller fascisterna. Väst, Sovjet, eller partiet. Ryssen.

Moster Alina hade en gång sagt att hon tackade fan för att man 5

blev paranoid i det här landet när läget kunde ändras från en dag till en annan vad beträffar vem som ville förstöra. En gång i tiden hade det varit tyskarna och förr i tiden svenskarna hade hon berättat. Den svenska syndafloden hette det när trupperna under ledning av en kung gått till angrepp mot landets heliga plats men mött motstånd.

Det kallades för undret vid Jasna Góra.

Jag må ha varit ett barn i de vuxnas ögon men även jag led med all den oro för kriget, förstörelsen, katastrofen som visst väntade, redo att slå till när som helst, ständigt runt hörnet men omöjlig att föreställa sig och samtidigt slagkraftig nog att förgöra. Varför i all världen ville människor bringa andra människor om livet? Sig själva? Jag undrade huruvida moster Alina skulle kunna ge mig ett bra svar en vacker dag. Men jag var samtidigt inte alls säker på om det fanns något bra, lättfattligt svar att få. Det enda jag visste var att jag skulle ta med mig Marcin, min vän, på flykten undan den annalkande katastrofen. Vad som än skulle hända. Vi två skulle överleva atombomben. Marcin och jag, vi skulle alltid vara Marcin och jag, och så var det med den saken.

Jag måste ha somnat till här i gräset på ängen, bland hagtorn och ginst, och medan renfanorna och de andra växterna stirrade på mig med sina blomögon, svajande på sina torra stjälkar. Jag tänkte på ord.

Syndafloden. Socialismen. Paranoid.

Mormor var paranoid. Mamma hade berättat att paranoian berövat henne förståndet på gamla dar men att det inte var något att förundras över med tanke på vad livet åsamkat henne. Drömmarna hade släckts ut sa hon, längtan efter att leva försvann som om någon rivit ut ett blad ur en bok. Det lät bildat. En längtan som försvinner som om någon river ut ett blad ur en bok.

Mormor hade levt under kriget och flytt först från fascister, där­ efter från kommunister för att slutligen behöva vara på sin vakt för ukrainska gerillaband som lurade bland bergen. Kanske hade hon skäl att tacka fan för att hon blev paranoid brukade mamma säga.

Idag vankade hon av och an i sin lilla lägenhet, övertygad om att grannfrun sprutade in gas för att ta livet av henne. Ångestfylld, sa mamma, gick hon runt i det enda rummet med kokvrå, kände på 6

tapeterna med sina torra, spruckna händer. Hon tryckte, petade, pekade, visade för den som kom förbi: kolla här, just här, mitt i blomman på tapeten finns ett hål, och här, i blomstjälken, har de borrat ännu ett och här kommer det in gas sa hon till den som kom förbi. Psssss, sssss sa hon.

Tapetblommorna såg ut som renfanorna här på ängen föreställde jag mig eller som vackra gula solrosor i miniatyr och var enligt mor­ mor munstycken som spred den dödliga gasen, som långsamt fyllde rummet utan att märkas, med all sin dödande kraft. Hon levde men frågan var hur länge till innan gasen skulle ta henne av daga som det visst kunde heta, och kanske gjorde kriget att hon härdats så pass att grannfruns dos av den giftiga gasen inte räckte för att ha ihjäl henne la hon visst till. Bladlössen var borta från stjälkarna här på ängen så här års. Vad fick dem av daga? Hade de druckit upp all saften, törstat ihjäl? Hade de förgjort växterna, stjälkarna, som varit deras hem, den näring som de behövde?

Stjälk, łodyga hette det men de utan saft, de torra renfanornas stjäl­kar hette istället badyl. Jag begrundade orden: łodyga, badyl.

Ord, två stycken som beskrev växter, växtdelar när de först var gröna och levde och när de så småningom blev bruna och döda. Allt hade ett namn. Men namnen var olika beroende på växtens fas i livet. Vad skilde kommunister från fascister? Väst från Sovjet? Huvudet fylldes med mängder av tankar och frågor så ofta och nu även till tonerna av den där låten som kom ur radion i köket i morse och igår morse och den morgonen när mamma rusade ner till affären för att ställa sig i kön eftersom de fått in pressylta. Låten som en sångerska från England sjöng och som jag nu nynnande på i tid och otid.

Låten var på engelska. Ett språk, język, med ord som var väldigt annorlunda mot mina. Språk och tunga, język, samma ord för olika saker, det jag talade och den kroppsdel jag talade med, och kvinnan som sjöng hade en pipig röst men inte jobbig alls att höra, lyssna till. Människor sjöng på olika språk och de talade olika språk fast tungorna såg likadana ut. Att inte förstå vad människor sa, eller sjöng, gjorde mig arg, ledsen. Var jag paranoid?

Nej, jag hade räknat ut att paranoid var något helt annat men 7

oklart exakt vad och jag var helt klart inte paranoid. Nog förstod jag ändå skillnaden mellan det som fick mig att le, det som fick mig att vilja kasta saker i golvet eller marken, hårt så att de gick sönder, och det som fick mig att gråta eller gömma mig under täcket. Att visa saker genom att göra en min med ansiktet, som att rynka på näsan eller höja på ögonbrynen, eller slå sönder föremål, det var mitt språk. Åtminstone en del av det. Jag ville också lära mig orden men anade att inte ens alla ord i världen skulle räcka för att förstå världen.

Att rulla nerför slänten, att kasta sig utför stupet nedanför Rosa blocket och låta kroppen rotera över sanden och grästuvorna, såsom jag gjorde allt som allt elva gånger idag, var ett av sätten att hantera att världen var obegriplig och orden otillräckliga. Jag rullade, hejdlöst tjutande fast någon hade sagt, en tant i trapphuset eller om det var någon av mammas kolleger, jag mindes inte vem, att en tioåring borde ha slutat med sådana barnsligheter för länge sedan. Egentligen, hade personen lagt till. Egentligen, detta besynnerliga ord. Precis som socialism eller paranoia. Orden dunkade så ofta i huvudet som ett framrusande tåg över rälsen. I ögonblick som dessa, då lossades knuten i huvudet, då blev världen mer spännande och en aning mer begriplig.

Jag ville förstå människorna och därför hade jag bestämt mig, redan för länge sedan, att jag skulle lära mig språk. Ryska, tyska och engelska. Ryska skulle jag lära mig i skolan. Undervisningen skulle påbörjas om ett år och jag kunde inte ge mig till tåls. Efter ryska skulle jag lära mig tyska och engelska på kvällskurs eftersom låtar var på engelska om de inte var på polska och eftersom tyska kunde vara bra att kunna.

Ryska och tyska och engelska var så annorlunda. Ryska var som att smeka en katt. Som att klappa katten, dra handen över pälsen som var sval som huden när vi badade i havet och varm som när vi åkte pulka. På en och samma gång. Lite skälvande när katten spann, men bara lite och på ett behagligt vis.

Katter klöstes men de klöste aldrig mig eftersom jag var snäll mot dem. Katter tyckte om mig. De kom fram, strök sig mot vaden och lät mig klappa dem så länge och så ofta jag önskade. De slängde sig 8

på marken, la sig på rygg och sträckte ut tassarna i luften och jag fick lov att smeka dem på magen och ryggen och nacken och de liksom vinkade till mig med framtassarna. Ömsom den ena, ömsom den andra. Långsamt, som en dans. Jag skrämde inte iväg dem som de andra på gården gjorde. De som kastade stenar eller smetade senap i rumpan på katterna. Sparkade på dem.

Tyska var som att åka rullskridskor på asfalt. Kroppen skakade, det kittlade från tårna och ända upp till hjässan och samtidigt som luften susade i öronen så att jag inte kunde höra någonting annat än suset i öronen så klirrade tänderna som glas i ett skåp som någon stött till och jag kunde aldrig avgöra om jag tyckte om det eller inte.

Det var inte som kattens skälvande. Snarare som ett darrande, som när jag frös.

De på gården skrattade åt tyskar. Tyskarna hade förlorat kriget och var korkade och det var deras fel att vårt land farit illa. Vi var offer för tyskarnas ondska. Det betydde att människorna drabbats av olycka. Var jag drabbad av olycka? Fast de vuxna tyckte samtidigt om tyskarna. De hade fina, snabba bilar som blänkte och bättre tvättmedel som doftade syren eller persika och de hade återhämtat sig förvånansvärt bra efter att ha bombats sönder och samman sa de.

Jag ville förstå tyska och tids nog skulle jag begripa på vilket sätt jag var ett offer och varför tyskarna hade bättre tvättmedel.

Engelska å sin sida var som att bita i ett moget plommon. Eller kokt potatis. Att tugga på plommonet eller potatisen tills det blivit som smör i munnen. Precis så var engelska. Inte skälvande och inte darrande utan dallrande. Som gelé.

Musikartister sjöng sina sånger på engelska. Som kvinnan med den pipiga rösten. Hon som dansade omkring på en äng med en talldunge i bakgrunden, klädd i en röd klänning och med en blomma i håret och som påminde om min favoritfröken, fröken Elżbieta. Platsen där sångerskan dansade var identisk med fältet, mitt fält ovanför ängen och innan den stora skogen tog vid, med radaranläggningen mitt i.

Sången fick mig att vilja gråta. Sångerskan var nog en god männi­ ska och visst borde fler människor vara som hon så att vi skulle klara oss undan katastrofen. Det fanns goda människor på riktigt och mos­ 9

ter Alina var utan tvekan en av dem. Marcin, ja, han var givetvis god och det behövde aldrig ens sägas.

Medan sirenen fortsatte att återkommande tjuta och tystna för att en stund senare återigen sätta igång med sitt oljud, som en surrande, ilsken geting runt örat helt omöjlig att bortse, eller om det hette borthöra, ifrån, tänkte jag på att jag inte kände någon alls som talade främmande språk. Förutom pappa som lärt sig engelska på kvällskurs förstås.

Han hade deltagit i kursen under åtskilliga år. När kursen av­ slu­­­tats hade han fått ett intyg som numera låg i en låda bland alla andra papper i bokhyllan i vardagsrummet. På intyget stod det att han avlagt såväl ett skriftligt som ett muntligt prov inför exa­ menskommissionen efter fyra års idoga studier och att resultatet var positivt. Min pappa hade avlagt ett prov inför en kommission. Jag skulle tids nog få ett alldeles eget intyg, med påskrift och ett positivt resultat, efter att också ha avlagt ett prov inför en kommission.

Pappas engelsk-polska ordbok hade jag redan lagt beslag på som han kallade det. Jag la beslag på den, samt på den polsk-engelska, eftersom jag bestämt mig för att lära mig alla orden i dem båda utantill. Som ejbel, fast det stavades able, som var det första ordet.

Att kunna något, det var vad ordet betydde. Jag ville kunna engelska, vara ejbel att tala engelska, att förstå vad de sjöng på radio.

Hittills hade jag lärt mig abandon, abase, abash, abate, abdicate och ablaze, samt några ord till, antecknade och väl förborgade i mitt särskilda anteckningshäfte som jag valde att kalla för ”Börja an­teckna ord och annat som jag funderar på”.

Abandon som betydde att överge eller att svika.

Abase som betydde att förnedra, ett ord jag till en början inte förstod och behövde slå upp i ett lexikon fast jag mindes att pappa hade berättat att en pojke en gång förnedrat honom i skolan, eller om det var en man på jobbet.

Abash som betydde att genera, som jag också fick slå upp och som betydde ungefär att ha gjort en dum sak och fått en vuxen arg och hur det då kändes.

10

Abate lärde mig fler ord på polska än på engelska: att försvaga, att minska. Att upphäva.

Abdicate innebär en särskild handling, ett ställningstagande då kungar och drottningar inte längre ville vara kungar och drottningar.

På teve hade de berättat om den där drottningen som abdikerat i Holland. Hon hade tröttnat på att vara drottning och höll tal till folket och sa att hon inte längre ville vara drottning. Så enkelt, att bara säga att man inte längre var drottning och att slippa vara det.

Jag önskade ibland att jag kunde abdikera från att vara elev, i alla fall i idrottsundervisningen.

I Holland talade de holländska, ännu ett språk. Det lät som om någon satte i halsen och det var varken ett skälvande, ett darrande eller ett dallrande utan mest som en sten som kastats mot trottoaren och splittrats i tusen bitar. Holländska fick mig att tänka på den gången då jag nästan hade drunknat i havet och hur svårt jag hade att andas när vattnet kommit in i näsan. Jag hade ingen lust att lära mig holländska.

Ablaze. När något stod i lågor stod det i ordboken. Vår äng på hösten, när gräset skulle brännas av, alla stjälkar, när vi sprang med ginstkvistar i händerna och styrde elden. Jag sniffade på röken i tröjan hela natten efteråt.

Jag reste mig från marken, borstade av grässtråna och jorden från byxorna och tröjan. Tankarna försvann på ett intressant vis utan att jag behövde göra något särskilt och jag anade att jag förfogade över ett slags förmåga att släcka dem, som en lampa. Jag släntrade uppför slänten, ända upp till toppen där gräset hängde som tungor över kanten, plockade upp skolväskan som jag lämnat liggande på en tuva, drog upp den över ryggen och gick iväg mot husblocken.

Väskan var splitter ny och fin och i läder som doftade ko och jag bar den med mig överallt fastän skolan inte börjat. Väskan kallades tornister och var en rymlig ryggsäck eller mer som en mindre, bärbar låda avsedd för skolböcker, pennfodral och häften. Mamma hade fått tag på den efter ett tips från Maryla som köpt en likadan till Marcin.

De hade båda stått i kö i timmar, och när hon sa timmar saktade hon 11

ner hastigheten och sa liksom varje bokstav för sig. Ordet tog ungefär lika lång tid för henne att säga som resten av meningen. Som tur var hade Irena som jobbade på bokföringen tagit hand om mammas arbete på kontoret den eftermiddagen så att hon kunde smita iväg för att ställa sig i kön.

Förutom väskan fick mamma även tag på en rotborste, en kaffe­ kanna i glas importerad från DDR, koreanskt porslin med blått blomster på och byxor till mig. Irena fick rotborsten som tack för hjälpen med arbetet, mamma skulle återgälda det nästa gång Irena behövde hjälp med att stå i kö.

Jag tyckte inte om de nya byxorna. De kallades snickarbyxor och tyget luktade som rengöringsmedlet städerskorna på skolan använde för att tvätta toaletterna. Färgen var konstig. Rosaaktig. Men byxorna var bra att åka kana och rulla nerför slänten mot dammen med.

Klick, bort med tankarna. Jag log och sa till mig själv, högt, att jag borde rusa hem eftersom mamma nog väntade med maten.

Människorna på gatan var utspridda som fläckar på ett golv och bildade ett slags kedja runt hela bostadsområdet men utan att länkarna var förenade. De stannade ömsom till och kastade omkring sig blickar, ömsom rörde sig segt och utan att ta notis om världen omkring. Mållöst, eftertänksamt. Jag log på nytt, glad över att ha fått användning för ytterligare två av alla nya ord jag lärt mig under sommaren. De två som förklarade hur människor kunde vara när de inte sa något men när de samtidigt grubblade och oroade sig.

Människorna, en del med nätkassar i handen, andra utan, funde­ rade kanske varför tutan på taket tjutit. Kvinnorna bar klänningar med fantasifulla mönster i alla upptänkliga färger, männen gråa byxor och sandaler i läder. En bil körde förbi och ur avgasröret kom ett moln som stack i näsan. Jag sprang in på gångvägen mellan Gula och Gulvita blocket, upptäckte Marcin på håll när jag närmade mig vårt hus. Allt var som det alltid varit och långt borta på andra sidan fältet, bakom skogsbrynet, vaggade radarn fram och tillbaka som den alltid hade gjort. Vi skulle bege oss dit, Marcin och jag, innan sommaren var slut. Vi två, han och jag, han från 58a och jag från 58b i vårt trapphus, det andra från kiosken sett. Födda samma år 12

men i olika städer. Elever i samma skola, men i varsin parallellklass.

Samma gymnastikundervisning. Han en atlet som de sa. Jag mer åt det misslyckade hållet, ett hopplöst fall i gympa. Franek, en gymnastiklärare som någon kallat för sadist en gång i tiden fast jag inte kunde hitta ordet i min ordbok, plågade oss båda och på så vis var världen rättvis. Marcin. Han fick mig att vilja utforska världen bortom skogen, världen innan skogen. Fältet och ängen. Eller, vår skog, vårt fält, vår äng. Vår värld. Han och jag, samma plats på denna jord som vi lämnade våra egna fotspår på. ”Vart tog du vägen?”

Han ropade mot mig och viftade med armarna som för att hjälpa mig att se honom bättre. ”Var nere vid dammen”, ropade jag tillbaka och viftade med ar­ marna tillbaka. ”Ska vi sticka till skogen, till radarn?” ”Måste hem och äta.” ”Ses senare då.”

Moster Alina hade en gång sagt att vi påminde om två robotar som kommunicerade med varandra. Korthugget och entonigt och på ett fascinerande vis utan att röra oss särskilt mycket eller visa något med ansiktet. Hon hade dessutom sagt att jag var en intellektuell i en alldeles för liten kropp. Intellektuell betydde begåvad och klok och jag blev varm i ansiktet när hon sagt det. Jag hade gärna varit en robot. Som roboten i Stjärnornas krig, den som inte var liten och rund och som inte hade en för liten kropp. Lite fjantig men i guld.

De hade installerat en robot i kaféet ovanför apoteket. Fast egent­ ligen var det en dator, fast egentligen var det en teve inne i ett skåp som man kunde spela ett spel på. Det kallades för datorspel och var som tennis fast på en bildskärm och de hade tröttnat på den i Tyskland och den skulle slängas men en man i Gröna blocket hade räddat den, transporterat den hit genom två gränskontroller och allt.

Han hade skonat datorn från att hivas på tippen, det hade varit himla synd att kasta en fullt fungerande maskin när man ju kunde ha roligt med den hade han berättat.

Genom att trycka på knappar under bildskärmen på datorn 13

skulle man slå en låtsasboll som ytterst långsamt rörde sig mellan höger och vänster sida på skärmen, fast bollen var en vit fyrkant och racketen var ett vitt streck som rörde sig uppåt eller neråt i högereller vänsterkanten. Den som spelade var sig själv och sin motspelare på samma gång. Under skärmen befann sig knappar som spelaren tryckte på för att få strecken att röra sig snabbare och för att skjuta iväg fyrkanten.

Killarna stod i kö för att få spela spelet. De slogs om att få spela.

En kille hade fått stryk för att han dragit över tiden, en annan hade fått köpa öl till de äldsta killarna från Blå blocket för att få spela en minut eller två. När jag hade provat blev jag omedelbart uttråkad.

Det övergick mitt förstånd att någon kunde tänka sig att riskera en smäll på käften eller frivilligt lägga pengar på äckligt öl för att få stirra på en vit fyrkant som kröp fram över bild. ”Hur var skoldagen, Tomasz?” undrade fru Kazimierska när jag mötte henne i trapphuset. ”Skolan har inte börjat än, fru Kazimierska. Den börjar om någon vecka.”

Hon stirrade på mig. De gånger jag mötte henne tänkte jag att hon hade stora ögon, större än någon annan för mig känd person. ”Just det, det är fortfarande sommarlov. Hälsa din mor.”

Hon plockade upp ett äpple ur en stor ficka i sidan på klänningen och tog en tugga. Halva äpplet försvann i den tuggan. ”Adjö, frun.”

Nej, datorspel var ingenting för mig. Att äta segt kött, som kotletten till middag idag, var det inte heller, men det fick mig åtminstone att komma till insikter. Att tugga segt kött var andakt. Insikten när jag kämpade mig igenom dagens kött var att ordet andakt var ännu ett av alla de ord som betydde flera eller olika saker. Något som man gjorde i kyrkan, oklart vad. Något man gjorde på toaletten. Pappa och moster Alina hade sagt en gång att det var något andäktigt med att skita. Jag förstod nog vad de menade även om det lät fult att säga skita.

Fru Kazimierska hade sagt att människor kunde skita på sig när 14

hon blev arg på dem. Barnen i huset sa att hon var galen. Jag hade sett henne gå omkring ute på gatan mitt i natten en gång när jag stigit upp för att gå på toaletten. Det var verkligen mitt i natten, klockan var nog halv två eller så. När jag hade tittat ut genom köksfönstret och ner på gården hade jag sett henne, hur hon tagit långsamma steg i sina innetofflor, hur hon genat över gatan förbi soptunnorna, satt sig ner i busskuren, blivit sittande en stund på bänken i sprucket trä med inristningar om vem som var kär i vem, rest sig upp, genat tillbaka över gatan och gått åt andra hållet, mot kasernen. Från vardagsrumsfönstret hade jag följt henne med blicken gå nerför pulkabacken och ut på ängen, in på stigen mellan nässlorna. Hon måste ha bränt sig på dem i sitt nattlinne. Flera gånger hade hon stannat till och vänt sig om, liksom frusit till och knäppt händerna som om hon bett om något medan månskenet gett henne en märklig färgton, som ett spöke.

I klassen kallade de henne för ugglan. Hon såg faktiskt lite grann ut som en uggla. Tjock och gråhårig med stora, vidöppna ögon. När hon gick vaggade hon, än åt ena hållet och än åt det andra. Hon fick mig att känna en känsla, som en sorts sorg som bara djur fått mig att känna. En vilja att det ska gå bra, att djuret klarar sig när det springer över gatan, när de jobbiga killarna jagar det. Hon fick mig varken arg eller rädd.

Sirenen tjöt på nytt, den här gången utan uppehåll. Jag ville verkligen bli färdig med den sega kotletten och gå ut för Marcin väntade alldeles säkert nere på gården. Mamma och pappa pratade i vardagsrummet och jag tuggade på den sista, segaste biten, broskbiten, drack ett glas kall mjölk till, spottade ut brosket och stoppade in en kokt potatis i munnen istället, gungade på stolen, tuggade vidare. Så kom mamma in i köket. ”Jag måste berätta en sak för dig, Tomasz.”

Jag svalde potatisen. Det kluckade till och lät som ejbel. ”Farmor har flyttat till Västtyskland.” *** 15

Jag kom aldrig iväg för att möta Marcin senare på kvällen eftersom jag helt enkelt somnade i min säng. Kvällarna hade blivit annorlunda och det var inte längre alldeles ljust vid läggdags. Medan jag iakttog det brunorangea mönstret i gardinen som täckte fönstret, förvirrad av att ha somnat på tok för tidigt och vaknat innan de andra lagt sig, hörde jag mamma och pappa och teven från vardagsrummet. De hällde upp te och pratade. Den här gången med ovanligt låga röster. ”Jag kommer ihåg den tiden väldigt, väldigt vagt. Syrenerna hade redan blommat över, blombladen flöt i vattenpölarna på grusgången i parken mittemot.”

Pappa berättade något jag aldrig hört honom berätta förr. Om pölar, om en bombkrater mitt i gatan där det samlades en sörja av regnvatten och släckningsvatten från utbrända hus. Ännu skira, gröna blad, gardinrester, trä och aska och mitt i allt ett dockhuvud som visst gjorde det hela än mer absurt. Han skulle aldrig glömma den synen för att den var surrealistisk sa han och jag var tvungen att resa mig upp och gå bort till skrivbordet för att skriva ner ordet surrealistisk. ”Mamma hade berättat hur hon förnam vämjelse vid det tillfället.

Ja, jag minns hennes ord som om de sagts igår. Hon förnam vämjelse, så sa hon, utan tvekan.”

Han betonade ordet förnam, sa det med en lite högre stämma än hans vanliga. ”Vi gick utmed gatan och väjde för en hög med brädor, sönder­ trasade och brända i kanterna men intressant nog prydligt staplade ovanpå varandra.” ”Jaa, ordning skulle det vara. In i det sista”, sa mamma och skrattade till. Hon ställde ner sitt teglas på bordet. ”Ja, hon var bra på det. Att slå ifrån sig obehagliga sinnesstämningar, tankar som kom i vägen och störde som om hon fått en flisa i fingret eller ett sandkorn i ögat”, sa pappa.

Slog jag ifrån mig mina egna obehagliga sinnesstämningar när jag stängde av tankarna? Som pappa uttryckte det lät det som något som man inte borde göra. Men varför i så fall? ”Lite besvärande till att börja med men med en pincett eller lite vatten kunde allt lätt försvinna.”

16

De skrattade men skrattet var annat i kväll, liksom stilla, tyst och inte särskilt lugnt. Som om något bekymrade dem. Pappa fortsatte att berätta om glassplitter och bråte som legat hjälpligt uppsopat i små, prydliga högar utmed rännstenen, om att farmor sagt att det var tur att något fungerade, att någon brydde sig när allt raserats. Orden i det han sa var så annorlunda, berättelsen så märklig. ”Det var tydligen just då som hon fattade sitt beslut. Jag såg ju aldrig pappa igen efter att han försvunnit och ingen visste exakt om det var till Sovjet han skickats eller en bekvämare position i Polen eller kanske Norge, men jag minns inte heller tiden särskilt väl. Jag menar, jag var fem eller knappt ens det och den tiden är ändå mest som en dimma. Men ett minns jag, även om jag måste gardera mig för att det eventuellt kan röra sig om en efterhandskonstruktion.”

Han tog en paus och för en sekund eller två var det knäpptyst. ”Hon brydde sig inte om att jag frågade om honom, hon verkade inte heller sakna honom. Senare tjatade hon om lättnaden över att hon hade fattat beslutet när frågan kom på tal och fick det till att handla om henne. Hennes lidande. Men vilket beslut det var, det kunde hon aldrig få fram. Jag gissar att det var beslutet att lämna Essen när bombmattorna blivit vardag.”

Farfar skulle med största sannolikhet aldrig komma tillbaka från fronten ändå berättade pappa och snart skulle enligt alla rykten det sista tåget gå så att lockelsen att åka, att lämna allt, farfar inräknat la han till och liksom höjde rösten, hade tydligen blivit som en kattunge.

Pappa beskrev den här för mig helt nya historien och var utifrån vad jag kunde höra helt lugn i rösten i övrigt, där de båda satt på andra sidan glasdörren. Allt på ett så ovanligt och samtidigt underligt sätt, med en långsamhet, kanske som om han inte exakt visste vad han skulle säga. Jag var lycklig över den tunna dörren som gjorde att vartenda ord var möjligt att höra. Och det var inte fult att tjuvlyssna intalade jag mig. ”Du vet, en kattunge som är så söt när den klättrar uppför benen, när den gör nylonstrumporna till sin stege eller klätternät.

Så oemotståndlig.”

17

”Ja, hon ägde en fenomenal förmåga att måla fram orden när hon väl öppnade sig”, sa mamma. ”Jag minns verkligen hur hon pratade om det där beslutet som just en kattunge. Bilden hon målade fram av en kattunge, hur det klättrade allt högre upp, allt närmare hjärtat brukade hon alltid lägga till och i takt med att de intakta husen utmed gatan blivit färre och grannarnas tystnad massivare när de röjde och skyfflade på i sina världar. Hon ramade in detta på ett närmast litterärt sätt.”

Jag var klarvaken. Vad var det för en konstig historia? Att det hand­­lade om farmor, visst, men jag visste att jag inte visste något alls om henne och troligen inte om något överhuvudtaget eftersom ingen någonsin talade om något för mig. Det hade inte varit det för­ sta bom­bardemanget sa pappa, men det var det som kommit farmor när­mast. Fabrikerna stod i brand men Wajdkamp, som gatan där de bodde hade hetat, hade klarat sig ännu en gång.

Hade pappa bott i Tyskland när han var barn? Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla mina tankar och hela kroppen kliade, precis överallt. Han fortsatte att berätta, om vännerna som försvunnit en efter en, vart visste bara gud själv hade farmor sagt, om kvällarna framför pigtittaren där farmor suttit bland sina dyra puderdosor och ögonpennor, om det allt dystrare livet. ”Inte fan hjälpte det heller att bleka håret”, sa han.

Bleka håret? Det hela var så obegripligt. Farmor hade tydligen till­­­bringat alla kvällar i lampans sken, när fransarna dallrat fram en dans utan musik, när de svängt rytmiskt och sarkastiskt mitt under bombkrevaderna. Jag fick en sådan lust att skriva ner allt, för ordens skull, för berättelsens och jag gjorde så, så pennspetsen hade tagit slut och jag fick lov att vässa den åtminstone två gånger. ”Det satte ju en sådan enorm skräck i henne, hon såg ju en judinna i sig själv. Sedan är det ju ingen som vet om vi verkligen är judar eller inte men det sägs ju att alla polacker har minst fem procent judiskt i sig.”

Han skrattade sitt skämtskratt. Mamma hakade på. ”När jag vid tillfälle frågat henne, det var flera år efter kriget och jag måste ha varit stor nog att förstå lite mer, blev hon bara irriterad.

18

Trams, sa hon varje gång jag frågade. Inte arg, inte provocerad blev hon, bara så där behärskat upprörd. Avvisande irriterad. Judinna?

Jag?” Han förställde rösten på ännu ett för mig okänt sätt. Som en operasångerska. ”För mig berättade hon en gång om tiden strax före kriget”, sa mam­ma. ”De där kapporna, de fina, mjuka kapporna i dyra tyger som människor trampade på där de låg i rännstenen, i smutsen och som hon fick kliva över för att ta sig fram efter att de slagit sönder vitrinfönstren, slängt ut butikernas innehåll på kullerstensgatorna.

Men hon var inte drabbad själv så varför behövde hon oroa sig hade hon undrat. Hon hade alltid haft rent mjöl i påsen, ingenting att dölja, så hon skulle väl ändå klara sig. Helt fel var det väl kanske inte heller med lite mer ordning och upprensning, eller hur?”

Mamma och pappa hade var sin berättelse om farmor. Pappa sa att han inte kände till att farmor öppnat sig för mamma. De båda hade tagit en promenad i en park den gången för eviga tider sedan och medan mamma gav mig flaskan ville farmor berätta något som hon gått och burit med sig i många år. Hon hade då beskrivit hur staden där hon levt som ung blivit annorlunda, förändrats snabbare än någon kunnat ana. Om när de hade målat de där symbolerna på skyltfönstren, egendomliga stjärnor som hon aldrig sett förr eller ens noterat, kanske aldrig brytt sig om och därför inte uppmärksammat.

Om lukten av brandrök som senare, när allt ödelagts, gjort det omöjligt att glömma, tränga bort det som pågick, trots daggen som varje morgon borde ha rensat luften. Kläderna som klibbat fast vid kroppen. Om stanken av brända möbler, soffor med vägglössen, usch dessa vedervärdiga kryp hade mamma sagt med en förställd röst, om den blommande hagtornen och flädern vars doft senare blandats med röken från de brinnande husen. Liken som ruttnat på gatorna, i de snabbt uppgrävda gravarna i parker och trädgårdar.

En historia följde om hur någon kört ut farmor med sina vänin­ nor till en gudsförgäten gård någonstans utanför något som hette Bottrop, efter en razzia på gatan medan de bara skulle strosa runt och njuta av det fina vädret, unna sig lite andrum mitt i allt elände.

19

Farmor skulle ha tvingats att plocka potatis på en leråker men ingen tycktes riktigt bry sig om de unga kvinnorna där ute på gården.

När de väl slängts av fordonet hade de tagit sig tillbaka till den stora vägen, skrattande, med armarna krokade i varandras. De hade traskat utmed landsvägen, fått skjuts av en gubbstrutt på ett lastbilsflak till Dellwig, tagit tåget hem.

Jag låg på rygg och stirrade in i gardinmönstret. Målade fram en bild av trädet framför mig så som pappa beskrivit det. Linden som stått där, blommat i juni, kastat skugga i augustihettan och räd­dat från regnet när paraplyet blivit kvar i sitt ställ i tamburen sa han.

Linden, den sista gång pappa sett den, hade den halva sin krona bortbränd. Den andra halvan hade stått kvar med sorgsna löv likt näsdukar på tork, helt utan liv, svarta av sot fast egentligen grön­ bruna och brända och tömda på vätska. ”Den där äldre mannen som var i färd med att såga grenen som brutits av och landat på kullerstenarna i bitar är mitt sista minne från gatan”, sa han. ”Det är så märkligt hur vissa detaljer etsar sig fast i huvudet. Jag minns träet som frodigt, jag minns årsringarna i rad, blottlagda där fogsvansen farit fram.”

De båda pratade om en stad som hette Breslau, som någon hade sagt hade varit trygg och säker under kriget, i alla fall till en början.

Långt bort från bomberna hade den legat, långt från eländet. Där, någonstans i närheten av staden, hade det bott en tant. En släkting som farmor bara löst hört talas om. Pappa beskrev minnen av den långa tågresan, värmen i tåget när maj blivit till juni och det hade blivit riktigt hett i kupéerna. ”Di Polin, Rurpolin”, sa han sedan.

Det måste ha varit tyska, precis som Breslau. Och så berättade han om skammen, om smärtan och osäkerheten. ”De hade börjat kalla henne så. Polskan. Den polska horan. Tänk vad politik, vad ord kan göra med människor. Ord, sagda av dem som anser sig ha rätten att säga orden. Om någon protesterar avvisas hon, sägs överdriva, sägs vara hysterisk. Hon reste från bomberna med min hand i sin hand och kriget tog så småningom slut. Tantens hus 20

bestod men Schlesien blev Śląsk och en ung kavaljer inackorderad hos tanten, Kazimierz från Poznań, tog sig an henne, en tyska på en plats där det tyska från en dag till en annan till varje pris skulle raderas ut. Förfalskade papper banade väg för en ny familj, lillebror kom till världen och förfädernas språk blev ofrånkomligen också hennes, i själva verket ett måste för att överleva. Men hon slutade aldrig att längta hem under alla åren. Nu är hon åter hemma på sin gata och här sitter vi kvar.”

Det blev tvärtyst. Någon av dem båda slog efter några sekunder på teven som de måste ha slagit av någon gång under samtalets gång men det hade jag missat. Med ens hörde jag en uppläsare på nyheterna. ”Kanske kommer jag att behöva uppleva detta på nytt”, sa pappa oväntat. Hans röst blandades med en kvinnas gälla stämma som rapporterade om ett politikermöte på teve. ”Kanske”, sa han igen och förblev tyst. ”Du tänker på Sverige? Eller Danmark?” sa mamma efter att ha tagit en klunk te. ”Det vore enklast, logistiskt sett. Bornholm eller södra Sverige.

Ut över Östersjön och så biter man ihop, håller ut och hoppas på det bästa. Jag kan min kust. Anläggningarna, radar. Vi fixar ett flygplan, jag flyger, du måste lita på mig.” ”Vi får bara inte berätta något för Tomasz. Under inga som helst omständigheter”, sa mamma och tände en cigarett.

Det skulle bli en natt utan sömn, fylld med tankar och en kliande kropp. Vad var det som hände egentligen? *** På morgonen sken solen rakt in i köket och lyste upp mjölken i min tallrik. Farmor hade flyttat till Västtyskland. Farmor hade bott i Tysk­­­land. Jag upprepade de två fraserna tyst för mig själv för att känna efter om nyheten skulle få mig att känna något särskilt.

I huvudet dök istället bilden av nyhetskommentatorn på kvälls­ nyheterna upp, en man som brukade sitta i en tevestudio, med två byggnader i bakgrunden, ett lägre och ett högre hus. Bakom honom 21

flöt en flod fram, en bergskedja skymtade över husen, täckt av mörk­ gröna skogar. Staden hette Bonn. Med två n. Det visste jag för jag kunde världens alla huvudstäder och jag visste till exempel att Övre Voltas huvudstad hette Ouagadougou. Kommentatorn pladdrade på om någon som hette Helmut och Helmut verkade vara en krånglig person, oresonlig. Men i kvällsnyheterna sa de istället att det var Bonn som ville något, sa något, krävde något eller ställde något slags ultimatum, vad nu det kunde betyda. Som om det var staden som var en människa: Bonn uppmanar Warszawa, Bonns värdelösa råd till Warszawa. Två städer som bråkade med varandra.

Farmor. Jag kände inte henne och någon särskild känsla infann sig inte. Hon hade bott i Wrocław i alla år men vi hade aldrig varit i hennes hem, hon hade aldrig besökt oss och jag hade bara sett henne på gamla fotografier från 1960-talet när pappa var en ung man, när de poserade framför en julgran, alla stela i ryggarna och med egendomliga leenden men i vackra kläder, klänningar vita som snö och kostymer med slips. Men allt det andra? Danmark? Sverige?

Att flyga ut över havet till Danmark eller Sverige? Vad skulle jag göra med den informationen?

Mamma hade gråtit. Babusia, var inte längre kvar i landet och ett ord som babusia var lika knäppt som de stela leendena på fotot.

Overkligt, som om det inte var på riktigt. Var mamma så pass ledsen för att farmor flyttat att hon hade gråtit? Var farmor ens en babusia?

Marcins farmor, som han visst kallade babusia, var liten och tjock, lite som fru Kazimierska. Hon hälsade på och bodde under sommarlovet hos Marcin, städade och bakade ostkaka. Hon verkade barsk och Marcins farfar, som också bodde hos dem om sommaren, kallades av tanterna i trapphuset för toffelhjälte. Men hans farmor log och ostkakan smakade himmelskt, särskilt med jordgubbssylt till.

Min farmor, vem var hon? Hon hade visst lämnat farfar ensam kvar i lägenheten med en sjukdom som jag inte kunde uttala och stuckit till Tyskland och ingen tycktes vilja säga något mer än att, som det hette, konstatera faktum.

På radio sjöng Kejt Busz på nytt. Hennes röst var överdrivet skrikig, också det ett faktum som tålde att konstateras. Det hela lät 22