9789176972304

Copyright © Eva Kiani 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Illustrationer av: Mattias Astenvald Tryckt hos ScandBook, Falun 2021 ISBN: 978-91-7697-230-4

Kapitel 1

Det var omöjl igt att avgöra hur länge eller långt de hade gått i tunneln sedan de lämnat Smedens håla under Klipphäradet.

Bia hade svarat undvikande på Glotts frågor om vilourerna och Viltourna tills han surmulet givit upp och tystnat. Ally Gråtrast kunde inte dölja sitt nöjda leende när hon passerade honom.

Bia hade sett med sina gröna ögon mot Quarx och försäkrat honom att hon skulle svara på alla hans frågor så gott hon kunde. Han hade tittat tillbaka mot henne och inte kommit på en enda fråga som hade med honom att göra. Istället riktade han all sin uppmärksamhet mot henne. De grå oformliga kläderna som Quarx sett att flera av stokarna bar hade hon bundit tätt mot sin kropp med ett tunt rep runt midjan och ärmarna. Den enkla förändringen i kläderna gjorde att hon kunde röra sig fritt utan att fastna i det lösa tyget. Han uppskattade att hon var något yngre än honom, kanske i samma ålder som Quinn. Men hon förde sig med ett självförtroende som hos någon betydligt äldre. Den enda fråga som hade ekat i hans huvud var om han skulle få se sina syskon och sin moster när de kom fram till Vorna.

De hade lämnat Klipphäradet med skriften som Harald Krokfot förvaltat men inte hittat amuletten. Nu fanns det ingen möjlighet att återvända. Gruvsamhället var i händerna på Imran Silvertörne som sökte efter amuletterna för att befria Sefides, vilouren som försökt förstöra hela Vorna och det liv som fanns där. Om amuletten fortfarande fanns i Klipphäradet skulle den snart vara 5

Imrans. Vilket den kanske inte var enligt den före detta fredsdomaren i Häradet, Vizlo, som berättade att Imrans lakejer sökt efter den Första bägaren vilket betydde att de inte hade fått med sig den eftersom den redan hade givits till familjen Svarteld från Vorna. Att Imran sökte efter bägaren avslöjade att den var viktig.

Trots det kunde Quarx inte minnas att Nenn eller Quee någonsin nämnt något om en bägare. Quarx var säker på att Nenn varit mottagaren av bägaren eftersom alla andra från familjen Svarteld ogärna hade lämnat Vorna. Något han själv blev varse när han valde att flytta därifrån.

När Bia avslöjat att han och hans syskon var vilouren Ayns sista ättlingar försvann den framtid han hade hoppats sig få i Trädbyn.

Nu visste han att hans framtid för alltid skulle vara färgad av vem hans förfader varit och han skulle aldrig bli fri den stank av begär som magin förde med sig. Quarx strök undan sitt tjocka mörka hår från pannan i ett omedvetet försök att lugna tankarna som skapades i tystnaden omkring honom.

Bia såg hur Quarx allt oftare torkade bort svett ifrån pannan trots att det var svalt i tunneln. ”Jag förstår att du är orolig för din familj. Jag kan berätta att Quara har lämnat Vikhalla i sällskap med en lejrare. En vakt som heter Arq. Han ska vara en bra jägare och spanare. Han har inga kända kontakter med familjen Silvertörne eller andra som har samma mål.” ”Ni vet inte säkert?” ”Det är det svårt att göra med lejrarna. Vi har begränsad kontakt med deras samhälle. Låt oss hoppas att de väntar på oss i Vorna.” ”Har ni hört om Quinn och de andra kommit fram till Port Salis? Kommer ni höra något?”

Bia skakade på huvudet. ”Vi räknar inte med att höra något från dem innan de återvänder.”

Bia stannade och såg sig omkring i korsningen. Quarx förstod 6

inte vad hon tittade efter. Åt vilket håll han än tittade möttes han av ett svindlande mörker bortom de gröna facklorna. ”Nu då? Vad händer nu?” frågade Glott frustrerat.

Glotts flykt från Klipphäradet hade varit omtumlande. Först hade han och hans bror Hurs tvingats hoppa ner i den Sjungande forsen och knappt tagit sig levande upp på land. Därefter hade de jagats dag och natt av soldaterna från Klipphäradet. När de nästan övertalat varandra om att ge upp och återvända hem hade de stött på Quarx och de andra vid Bruinbrunnen.

Glott fnyste åt sig själv när han tänkte tillbaka. Istället för att stjäla deras tillgångar hade de stulit hans frihet. De hade tvingat honom att lämna sin bror och återvända till Klipphäradet för att agera vägvisare. Så snart han kom hem hade fredsdomaren Vizlo överraskat dem och funnit stort nöje i att avslöja hans bakgrund och förstärka vaksamheten gruppen haft mot honom.

För Glott hade resan tillbaka till Klipphäradet med det nya sällskapet verkat helt orimligt tills han hörde vad Bia berättade i Smedens håla – att de sökte en skrift som hade kopplingar till vilourerna. När Bia dessutom hade dragit fram en kapsel som såg tillräckligt gammal ut för att vara från vilourernas tid och avslöjat att Quarx var en ättling till den mäktigaste vilouren av dem alla hade hoppet om en godare framtid börjat skina igen. Sedan dess hade Bia envist vägrat att ge någon mer information till honom och Quarx hade verkat märkligt ointresserad. Glott hade därför bestämt sig för att byta taktik och låtsas som om han inte kände till något om vilourernas legendariska rikedomar. ”Vi är framme”, svarade Bia och kände utmed väggen tills hennes fingrar stötte emot plattan hon visste fanns där. Så snart hennes vandringsstav nuddade vid plattan glimrade den till och ett svagt grönt ljus sökte sig ut och ritade upp en dörr. Med en lätt beröring från Bia löstes bergsväggen i dörren framför dem upp.

Quarx drog efter andan när han såg den bekanta siluetten av Vorna växa fram framför honom. Han tog ett steg ut ur bergstunneln i solen och lät hemtraktens dofter ingjuta honom med trygghet.

7

”Vad händer där?” frågade Glott så snart han tagit ett steg ut ur tunneln. ”Det ser ut som om halva Vorna har flyttat ut på fältet.” ”Det där är inga vorniter”, mumlade Quarx och började gå i takt med hjärtat som slog allt snabbare.

Gruppen möttes av skeptiska blickar när han närmade sig. Minnet av attacken från ymnen var ännu färskt bland de överlevande på fältet. Vaksamheten mot nyanlända var blandad med en strimma av hopp om en kämpe som kunde bistå om ymnarna återvände. ”Vad har hänt? Vad gör alla här?” frågade Bia en av vakterna så snart hon kom fram till bron. ”Vi har fått order från Vidun Långman att hålla kvar alla här ute på fältet tills de kan bli identifierade av någon från Vorna. Om du känner någon som du tror kan identifiera dig så är du välkommen …”

Vakten fick avbryta sig för att hindra ett annat par som försökte bryta sig igenom spärren. ”Vad händer? Vad sa vakten?” frågade Ally samtidigt som hon hjälpte Vizlo att slå sig ner på en av stenarna vid brofästet. ”Känner du till en Vidun Långman?” ”Tyvärr”, svarade Ally med en röst som indikerade att hon troligen inte skulle bli imponerad av vad hon skulle få höra. ”Han har upprättat en spärr, bara de som identifieras av en befintlig vornit får komma över bron”, svarade Bia och såg ut över ansiktena på fältet. ”Så alla här väntar på att bli identifierade av någon i Vorna? Här måste vara hundratals. Varför har de inte bättre skydd?” frågade Ally förvånat.

En annan vakt dök upp och nickade instämmande och ryckte på axlarna som svar på hennes fråga. ”Mitt namn är Ally Gråtrast jag är medlem vid Stortinget. Jag har varit borta på fältresa och precis kommit tillbaka. Vad har hänt?” ”Tre ymnar attackerade oss för två nätter sedan. En av dem tvingades vidare …”

8

”Ymnar? Är ni säkra?” avbröt Ally. ”Det var vad jag också sa innan jag fick se kroppen. Den ser inte ut som något jag har sett tidigare. Om någon säger att det är en ymn så kan inte jag säga emot.” ”Vad har gjorts för att förbättra säkerheten sedan dess?” frågade Ally, fortfarande tveksam till vad vakten berättade. ”Du ser på det. Innan var vi två vakter, nu är vi tre. Förstärkningen är i första hand att se till att ingen tar sig över bron oidentifierad. Om det blir en ny attack så ska vi hålla bron stängd och därefter ska vi försöka stoppa hotet”, svarade vakten och skakade på huvudet. ”Vidun har alltid varit en ynkrygg. Nu har ni nya order, om ymnarna kommer så släpper ni förbi så många som möjligt”, svarade Ally. ”Så länge du inte är identifierad kan du omöjligt ge mig order”, avbröt vakten. ”Få hit Vidun så kan han också få höra den nya ordern av mig.” ”Vidun var här tidigare under morgonen så han lär inte komma tillbaka idag, kanske inte ens imorgon”, svarade vakten och avslutade med en fnysning. ”Vi behöver komma in till Vorna nu”, fortsatte Ally. ”Jag är ledsen, det finns inget jag kan göra. Jag får be er att stiga tillbaka”, svarade vakten och visade med handen att det fanns andra som ville komma fram bakom henne. ”Var är Akiro Rödrock? Om du inte kan få hit Vidun så är jag säker på att han kommer om han får veta att vi är här”, fortsatte Ally. ”Ni har precis missat en budbärare. Ni blir sannolikt kvar här till ikväll. Det brukar komma en budbärare för att ta emot nya namn strax innan det mörknar.” ”Men …” ”Stig tillbaka!” markerade vakten och riktade sitt spjut mot Ally som instinktivt föll bakåt och drog upp sin stav, redo att slåss.

De andra två vakterna släppte genast sina blickar från fältet och 9

föll in bakom sin kollega med svärden dragna. Quarx pressade ner Allys stav och såg ursäktande mot vakten när han talade. ”Vi får hålla ett öga mot bron. Så snart vi ser någon vi känner så får vi be dem ta med oss eller hämta hit någon som kan. Quee vet att vi kommer behöva hjälp över, hon kommer säkert hit.”

Ally satte motvilligt undan sin stav. ”Vi vore väldigt tacksamma om ni kan meddela oss så snart vi kan skicka ett meddelande till Quee om att vi kommit”, fortsatte Quarx vänd mot vakterna. ”Vilken Quee är det du söker?” frågade en av de bakre vakterna och sträckte på halsen för att bättre kunna se ansiktena på de nyanlända. ”Quee Storm, min moster, hon bor på …” ”Jag träffade henne igår. Hon var här och hämtade en grupp från Trädbyn och ymndräparen.”

Quarx visste inte vad en ymn var men lät honom fortsätta prata. ”Om hon är din moster betyder det att du har syskon.” ”Ja, en bror och en syster. Quinn och Quara.” ”Och då betyder det att det var du och din bror som hjälpte en av oss som blev skadad under den första ymnattacken.”

Quarx nickade till svar utan att förstå vad vakten berättade. ”Det var jag som hittade vakten. Jag trodde aldrig att han skulle överleva. Det du och din bror gjorde … Ni måste ha använt magi.” ”Magi? Nej, det tror jag inte”, skrattade Quarx ansträngt och sneglade nervöst mot Bia som log roat tillbaka. ”Skulle du kunna tänka dig att släppa förbi oss? Du vet uppenbarligen vem jag är. Det är som sagt väldigt viktigt att vi får tag i min moster och Stortinget så snart som möjligt”, fortsatte han försiktigt hoppfullt. ”Vilka mer är det?” ”Det är Ally Gråtrast, mina vänner Bia, Glott och Vizlo från Klipphäradet och Bou Blåfana som du kanske känner igen?”

Glott och Bou kom fram till bron precis när de presenterades för vakten. Bou höll krampaktigt i Glotts skjortkrage och 10

var märkbart frustrerad över hans resesällskaps intresse av andras egendom. ”Jag skulle vara tacksam om ni kunde framföra till Akiro att vi behöver en annan lösning här ute.” Vakten ställde sig åt sidan, trots de andra vakternas missnöjda grymtanden, för att låta dem passera. ”Tack, vi ska absolut framföra era önskemål till Akiro. Nu när Ally och Bou är tillbaka kommer de säkert att ordna med andra förutsättningar för alla här ute på fältet”, svarade Quarx och skyndade på stegen för att komma över bron innan de andra vakterna övertygade sin kollega. ”Quarx! Vänta!”

Quarx vände sig om och då han såg ett bekant ansikte närma sig kände han hur hoppet steg inom honom. ”Sousa? Var är de andra?” frågade Quarx och tittade över vännens axlar. ”Det är en lång historia. Vi har gått dag och natt för att komma hit så snart som möjligt.” ”Vi?” ”Jag är ledsen. Quinn är inte med mig. Han och de andra har fortsatt till Port Salis. Det är bara jag och Hurs.” ”Hurs, min käre bror! Vad härligt att se dig! Jag visste att du skulle klara dig.”

Glott hoppade fram bakom Quarx och gick fram mot Hurs som mötte honom med ett kraftfullt slag i ansiktet som fick Glott att sätta sig på marken. ”Din idiot! Du har gjort många farliga och dumma saker tidi­ gare. Men detta? Förstår du vad du har ställt till med? Vilken fara du har försatt alla i?” frågade Hurs och spottade fram orden mot sin bror.

Glott satt på marken och gned sig om ögat. ”Det hade varit trevligt om du åtminstone hade försökt att dölja hur du känner för att se mig igen – brodern du trodde hade vandrat vidare eller ännu värre: hade fastnat i Häradet”, svarade Glott, 11

väl medveten om vilka risker han utsatt dem för när han stulit kröningskorset och gömt det i Hurs packning. ”Ska de två också följa med?” frågade vakten förhoppningsfullt.

Han slapp gärna ännu en slagskämpe ute på fältet. I alla fall de som var mer fokuserade på att slå sina egna eller som skulle springa fortare än någon annan om alternativet var att stanna och slåss för att hålla livet kvar hos andra. ”Ja, lika bra det”, svarade Quarx och nickade mot Hurs.

Glott ställde sig upp och sträckte ut armarna mot sin bror. ”Okej, jag förtjänade det. Nu glömmer vi det och går mot nya äventyr och möjligheter. Allt gick bra. Vi är ute och ingen har skadats.” ”Och det var inte din förtjänst något av det”, svarade Hurs buttert men gav honom ändå en hand.

Glott rufsade till håret på sin bror. ”Nu får vi dessutom se Vorna! Det hade vi inte räknat med. Kan du känna vilka möjligheter vi har? Det ligger i luften. Våra liv kommer bara bli bättre från och med nu!” fortsatte Glott med ett leende.

Quarx lyssnade avundsjukt på brödernas munhugg. Han hade aldrig haft en sådan relation med sina syskon. När deras föräldrar gick vidare hade världen blivit allvarlig och verklig på en gång. Det hade inte funnits utrymme för annat än att överleva och försöka göra livet bättre. Eller hade det funnits det, men han hade valt att inte se det? Genom att fokusera på att arbeta och ordna med praktiska göromål hade han distanserat sig både från sina känslor och familjen. Om han var helt ärlig så hade han ställt sig själv utanför den sorg och smärta som syskonen delade. Att arbeta i skogen var förutsägbart och det var ingen som kunde ta det ifrån honom så länge han skötte det väl. ”Vart går vi först? Akiro eller Quee?” frågade Sousa otåligt.

Quarx såg mot honom och förstod att det antagligen inte var första gången han ställde frågan. ”Vi går till Akiro först”, svarade Quarx trots att hemlängtan brann i hans bröst. Ännu en gång lät han hjärnan styra. Det ska 12

bli ändring när allt detta är över. Då ska jag låta hjärtat styra.

Kanske till och med be Zophelia om en träff i Trädbarstugan eller i någon av Vornas dryckeshus. Kanske. ”Något måste ha hänt med Akiro om han låter Vidun Långman styra och ställa. Vi borde gå till Quee istället och förhöra oss om situationen först”, avbröt Bou. Quarx andades ut, lättad över Bous beslut.

De gick på rad fram genom gatorna som fyllts av nyanlända som gjort sig ett hem där de funnit plats. Marknadsstånden på torget som vanligtvis dignade av olika sorters färska grönsaker var nästan tomma. Bagaren hade tagit över delar av grönsakshandlarens bord och sålde bröd åt alla som höll fram en sedel. Ally höll ett vakande öga på Glott och slog till hans svävande händer varje gång de närmade sig andras fickor. Hurs grymtade uppskattande varje gång Glott fick dra undan sina händer utan något i dem.

Quarx förde sällskapet fram på de bekanta gatorna och kände hur pulsen ökade för varje steg. Han noterade inte de nyfikna blickarna som gruppen ådrog sig från de som tagit sin tillflykt hit och inte kunde göra något annat än att vänta. Quarx drog efter andan innan han lyfte handen och knackade på Quees dörr. ”Quee och ymndräparen lämnade huset tillsammans med några andra i all hast tidigare idag. De har inte kommit tillbaka än.”

Quarx vände sig förvånat om och såg en man han delat en och annan bägare bladöl med i Trädbarstugan. ”Sousa, är det du? Och Quarx? Visst är det så?” fortsatte mannen med ett obehagligt leende. ”Vad gör du här?” frågade Sousa och tog några steg fram och nickade igenkännande mot mannen. ”Vad gör jag här? Världen har blivit galen och det har nog jag med. Jag följde efter Zunzla Rönnfot efter att Tujja babblat på om blått blod”, svarade mannen och spottade ut en bit tuggbark. ”Zunzla Rönnfot, är hon här också?” frågade Sousa förvånat och undrade för sig själv hur en inbiten trädbybo som mannen framför honom hade förmåtts att lämna sitt hem.

13

”Ja, hon och Zophelia. De är där inne. Jag vet inte varför de inte öppnar. De har inte lämnat huset sedan vi kom. Vad gör du här? Borde inte du vara vid din fars sida och styra och bestämma?” frågade mannen samtidigt som hans blickar lystet dröjde sig kvar vid de andra. ”Ska ni dra igång ett parti hofen? Jag ser att du har hittat några stokare. De ser inte ut att vara särskilt vana spelare.

Jag kan behöva lite uppmuntran, för här händer det inte mycket”, viskade mannen och såg sig menande omkring. ”Zunzla? Zophelia? Släpp in oss.” Quarx lutade sig mot dörren övertygad om att någon lyssnade på andra sidan.

Dörren öppnades och snabba händer kastade kopparvatten mot dem när de drogs in i huset. ”Det händer inget. Det är dem”, rapporterade Zophelia och drog igen dörren framför näsan på den sysslolöse trädbybon som svor högljutt åt att inte få komma in.

14

Kapitel 2

Py sl og igen boken och njöt av tystnaden. Hon hade läst länge och var trött. Både i ögonen och på sin egen röst. Berättelsen som hon läst var precis som sagorna hon mindes att hennes far hade berättat för henne när det regnade och hon inte kunnat vara ute och leka. Stunder som inträffat innan hennes mor hade beslutat att ta med henne till ett liv utan honom. Hon hade trott att hennes och mors resa bara var något tillfälligt, en spännande utflykt.

När natten kom och hennes far fortfarande inte syntes till hade Py frågat sin mor om de inte skulle gå tillbaka. Hennes mor hade strukit henne över kinden, satt fast en av hennes envisa blonda hårslingor bakom örat och tyst skakat på huvudet.

I ljuset av facklorna i ett litet dolt rum under biblioteket i Vorna hade sagorna hennes far berättat återvänt när Idiza Silvertörne tvingat henne att läsa den ursprungliga boken. Berättelserna om hur vilourerna med sorg och förtvivlan kämpat mot Sefides och hur Ayn, trots att han var sårad, kastat sig in i en sista kamp mot sin bror innan de till slut hade lyckats fängsla honom. Hon hade läst upp besvärjelser och redogörelser om betalningar för svart magi och recept för och mot det mesta. Men när de sista orden på pärmens insida ropade mot henne valde hon att vara tyst. Hon ville inte ge Idiza Silvertörne tillfredsställelsen att lyckas. ”Varför slutar du? Det måste finnas mer”, sa Idiza och vände sig bistert mot Timidra och förväntade sig att hon skulle använda sin talang för att avslöja lögnen.

15

”Hon undanhåller något”, svarade Timidra lugnt. ”Berätta vad det står, Py. Varken du eller någon annan kommer att komma härifrån innan du berättat precis allt som står i boken.

Jag vet att din far skulle bli väldigt besviken om han fick veta att du var så nära honom om detta blir din sista stund. Jag menar, han offrade trots allt sig själv för att hålla dig säker”, sa Idiza och vände sin kalla blick mot flickan som vägrade vika ner sig. ”Vad vet du om min far?” bet Py tillbaka.

Ett retsamt skimmer seglade fram över Idizas ansikte innan hon svarade. ”Åh, jag vet det mesta om din far. Jag är trots allt den största anledningen till att du och din mor flyttade ifrån honom. De trodde inte att du kunde vara säker i hans närhet på grund av mig.”

Idiza ryckte på axlarna innan hon fortsatte. ”Som det blev så var du visst inte säker utan honom heller. Jag undrar vad han kommer känna när han får veta att han inte kunde rädda dig, trots allt?”

Idizas ord fick Pys trotsiga blick att ersättas av en längtan efter svar. ”Berätta Py. Vad hon gör med informationen och tilliten är för hennes samvete att bära. Vi kommer hitta din far tillsammans när vi kommer ut härifrån och då kommer han att berätta för dig. Ord du vet är sanna”, sa Quee och fattade tag i Pys hand. Den lätta beröringen låste upp Pys sista motstånd. ”Även om vi har lagt våra kraftigaste förbannelser över platsen där vår broder hålls inser vi att det måste fi nas en väg in för den som kan slutföra det vi inte kunde – att slutligen skicka vår bror vidare så han kan förenas med oss och vi till sist kan finna frid tillsammans. Vi har alla en roll att spela i vår brors slutliga färd, det måste vara så för att ingen av oss ska falla för hans frestelser och söka hans befrielse. För att släppa ut vår bror krävs att sju lås öppnas där var och en av oss eller våra ättlingar får bära sin del. Vi spelade alla en roll i att forma vår bror. Låsen kan öppnas genom att vara sann, inte mot vår natur, utan oss själva och den roll vi spelade. Mitt svek var inte enbart mot vår bror utan även mot mig själv. Jag bröt det band 16

vi skapat redan innan vi såg ljuset tillsammans för första gången.

Mycket av vår kunskap som samlats i böckerna kan hjälpa men även skada. Något jag själv har kommit att uppleva alltför nära. Texten i sidorna som författats bränner likt eld i min själ. Jag kan inte sluta titta. Längtan efter mer, mer makt och mer kraft lurar ständigt i mitt sinne. Hade jag inte haft någon som lockade mig mer hade kanske även jag blivit som min bror. Den är min svaghet och jag kan inte lita på att jag inte en dag faller till föga. Jag lämnar därför över boken till den av mina ättlingar vars inre styrka jag känner är omätbar. Om även han faller för ordens flamma så kan ingen motstå dess kraft. Han och hans ättlingar kommer vara bokens beskyddare.

Dessa utsagor är beskyddarens att vakta eller förgöra. Det är bundet i deras blod.” ”Finns det något mer? Undanhåller du något?” frågade Idiza och såg uppfordrande mot Py. ”Nej, det är allt”, svarade Py trotsigt.

Idiza såg mot Timidra. ”Nu talar hon sanning.” ”Dessa utsagor är beskyddarens att vakta eller förgöra. Det är bundet i deras blod”, upprepade Idiza för sig själv.

Hon kisade en kort stund innan hon utan att tveka drog en kniv över handflatan. Blodet rann genast fram och droppade ner i boken. Dropparna glödde som hettan på ett brinnande vedträ så snart de nådde sidorna. Glöden spred sig ut till kanterna, sög i sig dess kraft innan sidorna krasade samman till ett lätt stoff. Idiza viftade med armen och lät stoffet virvla runt i luften, blandas med damm och jord tills det inte fanns något spår kvar av boken. ”Nu vet både ni och jag att boken är borta. Jag hoppas att ni förstår vikten av att hålla detta mellan oss. Om min bror får veta att jag har förstört boken kommer det inte dröja länge innan han förintar mig. Då har ni ingen av Sinas ättlingar som kan hjälpa er mot Sefides. Jag önskar att jag hade haft mer tid men det verkar som om Quara hunnit fram. Rödrocken pressar undan min magi. Jag måste röra på mig. Tack Py, för din insats. Du höll mitt 17

sinne rent från bokens gift. Snart kommer du få träffa din far och ta igen tiden ni förlorat”, sa Idiza med ett svalt leende. ”Vad kommer du göra nu?” frågade Quee nervöst, osäker på hur hon skulle agera och vad hon borde fråga. ”Nu börjar mitt liv. Om någon av er försöker följa efter eller hindra mig så är er tid här slut”, markerade Idiza. ”Hur kan jag kontakta dig när vi behöver din hjälp?” frågade Quee och var på väg att greppa tag i Idizas handled men stoppade sig själv.

Idiza väntade tills Quee sänkt sin hand innan hon knäppte av en av två berlocker från sitt halsband. ”Berlocken är en spegelbrunn. Det du säger eller visar kommer jag att höra i min. Så var aktsam med var du förvarar den, det kommer jag att vara”, svarade Idiza med ett retsamt leende och stoppade ner halsbandet och berlocken innanför skjortan. ”Timidra, det gläder mig att du äntligen kan återförenas med din familj. Njut av den tid ni får, jag hade önskat att det var mer.

Min brors krafter har vuxit, han är starkare och friare att använda sin makt. Det kommer inte att dröja länge innan han styr den kraften mot Vorna. Stanna på egen risk.”

Idiza pressade Timidras hand snabbt och lutade sin panna mot hennes innan hon försvann ut ur rummet. Knappt hade hon försvunnit innan Genevies ansikte dök upp i dörröppningen. ”Var är hon? Var är Idiza Silvertörne?” ”Jag tror hon försvann neråt”, svarade Quee och mindes i samma ögonblick vad Idiza hade berättat och slöt handen hårdare om smycket hon höll i handen, som om kraften kunde hindra orden från att nå fram genom spegelbrunnen.

Genevie försvann nerför trappan och pressade upp dörren till piedestalrummet, där det silvriga ljuset redan dansade utmed väggarna och kastade illusionistiska skuggor. Genevies steg ekade i hallen. Trots att hon inte kunde se hela hallen var hon säker på att hon var ensam. Idiza hade försvunnit utan ett spår. Uppgivet slog Genevie ut med armarna och återvände till Quee.

18

”Berätta, vad har hänt? Var hon ute efter den ursprungliga boken?” frågade Genevie med blicken stint mot Quee som nickade stumt till svar. ”Vad hände?” ”Idiza tog sig in i biblioteket, hon tvingade vidare någon framför våra ögon och gjorde det smärtsamt tydligt att någon vi kände skulle vara näst på tur. Vad hände med er? Varför var ni inte här?” svarade Quee och rätade på ryggen för att ge sig självförtroende. ”Idiza förseglade biblioteket i samma stund som de gick in.

Oavsett vad vi gjorde kunde vi inte ta oss förbi”, svarade Genevie frustrerat. ”Så länge Akiro hölls borta var hon fri att använda magi. Att ni kunde ta er igenom måste betyda att han har vaknat igen. Vilket betyder att Quara lyckades med sitt uppdrag och att hon är tillbaka i Vorna”, sa Quee och insåg samtidigt vad hon sagt. ”Jag måste ta mig hem.” ”Quee?”

Oron i Pys röst fick Quee att återigen fatta hennes hand och hon kände hur den klamrade sig fast vid hennes. ”Låt dem gå, de har viktigare platser att vara på. Det finns ingen mening med att dröja kvar längre här nere”, sa Timra med rasslig röst och förde samtidigt Quee framåt med ena handen.

Genevie nickade och tog ett steg åt sidan. Omedveten om Timidras verkliga önskan: att Quee skulle ta spegelbrunnen därifrån innan några fler ord om vad som pågick i Vorna uttalades.

Timidra hade hållits tillräckligt länge i Idizas fångenskap för att veta att hon alltid skulle agera efter vad som var bäst för henne själv. Under långa perioder hade Timidra behandlats som en fiende och bar ärren därefter. Den sista tiden i fångenskap hade varit förvaring, vilket hade givit fler mentala utmaningar än fysiska.

Känslan av att ha blivit bortglömd av världen hade varit svårare att värja sig från än smärtan från en misshandel. Den fysiska smärtan var en påminnelse om att hon hade något de behövde och att hon därmed fortfarade hade en roll i världen utanför väggarna som 19

omslöt henne. Emellanåt hade ensamheten brutits av ett samtal med Idiza eller Brix men det hade varit svårt att förhålla sig till vad som sades. Ibland hade det till och med varit svårt att veta om de faktiskt ägde rum eller om de bara var en illusion. Det som till slut hade gjort att hon hållit sig vid liv var insikten att hon hade ett syfte eftersom de höll henne vid liv. Nu skulle hon snart få veta vilket det var och framförallt skulle hon snart få träffa sin bror.

Quee sprang uppför trapporna med Py tätt bakom sig och ut till hallen där Brix ignorerade frågorna som vandrare från alla håll skrek mot henne. De andra som kommit tillsammans med Idiza Silvertörne satt ner på golvet en bit bort med sänkta huvuden, deras huvor bortryckta. Quee kunde se flera ansikten hon kände igen, klasskamrater och grannar. Varför hade de kommit att stå på Silvertörnenas sida? Vad visste de om Idizas egentliga motiv?

Kroppen som Idiza sagt var hennes mors låg, till Quees lättnad, inte längre kvar på golvet. ”Jag tar med mig Py hem. Om ni hör något om hennes far så finns hon där. Du kan säga till Timra att hon och hennes familj är välkomna att stanna med oss om de önskar. Det finns alltid plats för fl r.”

Jona såg över deras axlar mot Genevie som gav sitt tysta godkännande från längre in i hallen.

Solljuset skar i ögonen på Quee när hon kom ut. Det var tidig eftermiddag och vardagen som rådde på handelsplatsen kändes surrealistisk i jämförelse med vad hon och Py nyss hade varit med om. ”Följ med mig så ska du få lite varmt att dricka och äta. Sedan tar vi tag i att hitta din far”, sa Quee och försökte vara närvarande för flickan bredvid henne och inte tänka på vad Idiza sagt och gjort eller på de bekanta ansikten hon sett på golvet i biblioteket. Ändå nästlade sig tankarna fram och snart tog skammen över.

Hur kunde hon inte ha förstått eller ens misstänkt att hon levt nära de som önskade att hon och hennes familj skulle tvingas bort, tvingas vidare? Quee kramade om berlocken så hårt att den skar 20

in i hennes hud. Smärtan lättade skammen, bröt sönder tanke­ mönstret och gav henne en väg ut ur spiralen. Det är inte min skam att bära. Jag har möjligtvis varit naiv, däremot har jag inte varit oaktsam eller förtjänat det hat de har placerat mot mig eller min systers barn. Varför har de sett oss som fiender?

Quee tänkte på hur många hon hade lett genom gatorna de senaste dagarna och skakade på huvudet. Världen var splittrad.

Hade den alltid varit det? Med den enda skillnaden att hon tidi­ gare varit lyckligt ovetande? Nenn hade vetat och gjort det till sin uppgift att hennes yngsta dotter inte skulle behöva förhålla sig till samhället som de faktiskt levde i utan bara till den bild som förmedlades. Kanske hade Nenn verkligen trott att världen skulle se annorlunda ut den dagen hon fick en dotter och att verkligheten skulle vara mindre skrämmande då? Kanske var det därför Quee inte hade blivit introducerad till magikerrådet. Även om det fanns en lättnad i att ana anledningen till att hon hållits utanför fanns det även en besvikelse över att inte ha blivit betrodd. Att hennes mor någonstans kanske inte trodde att hon skulle klara av att se vad som pågick omkring dem. ”Här bor jag. I vanliga fall bor jag tillsammans med mina systerbarn. Nu är det inte direkt som vanligt. Så mitt hus är … Jag ska i alla fall hitta en lugn plats åt dig”, sa Quee i ett försök att lugna både sig själv och Py. Dörren gled upp innan Quee hann lyfta sin hand och hon möttes av Quaras och Quarx famnar. Hon lät sig själv försvinna in i deras närvaro, slappna av i tacksamheten att hon ännu en gång fick känna deras värme. Hon backade undan, tvättade händerna i kopparvattnet och tittade på dem igen. ”Var är Quinn?” ”Han har inte kommit tillbaka än …”, började Quara. ”Vänta, säg inget mer! Jag kommer strax tillbaka. Var snälla och ordna fram lite att äta. Jag har en vän med mig. Detta är Py”, avbröt Quee när hon kom ihåg att hon fortfarande hade Idizas berlock i handen.

21