identitet okänd
Översättning: Sandra Gustafsson och Lars Rambe
Copyright © 2005 Giles Blunt, enligt överenskommelse med CookeMcDermid, The Cooke Agency International and Linwood Messina Literary Agency. Originalutgåvan publicerad på engelska av Random House Canada. Originalets titel: Blackfly Season Översättning: Sandra Gustafsson och Lars Rambe Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Omslaget har använts med tillstånd av: © 2017 Cardinal Blackfly Productions Inc. & Sienna Blackfly Productions Inc. All Rights Reserved. Fotograf vinjett: Steve Wilkie Formgivning svenskt omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-223-6 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2020
Till Janna
1
Vem som helst som har tillbringat någon längre tid i Algonquin Bay kan intyga att det finns många bra anledningar till varför man borde bo någon annanstans. Till att börja med avståndet från civilisationen, med vilken kanadensarna menar Toronto, som ligger mer än trettio mil söderut. Sedan det successiva förfallet av stadens en gång så charmiga centrum, som drabbats av dubbla gissel genom de köpcentrum som byggts i stadens förorter och därtill en otursam serie med stora eldsvådor. Och självklart har vi vintrarna som är outhärdligt bistra, mycket snöiga och långa. Det är inte ovanligt att vintern behåller sitt frostiga grepp om staden – som fryser en ända in i märgen – väl in i april. Ofta kommer de sista snöfallen i maj. Sedan har vi knotten. Varje år, efter en alltför kort period med vårväder, kommer svärmarna med knott från Ontarios oräkneliga floder och andra vattendrag för att festa på blodet från fåglar, boskap och invånarna i Algonquin Bay. De är välutrustade för uppgiften dessutom. Ett knott må vara några få millimeter långt, men på riktigt nära håll ser det ut som en attackhelikopter utrustad med ett vasst sugrör i ena änden och en otäck krok i den andra. Till och med en enda av de varelserna kan bjuda på elände. En människa som fångas i en svärm blir ofta mycket snabbt galen. 7
World Taverna verkade kanske inte alltför vild den här fredagen, men bartendern Blaine Styles visste att det var upplagt för problem. Knottsäsongen tar inte fram det bästa i människor – i alla fall inte bland de som dricker. Blaine var inte helt säker på vilken fjärdedel av gästerna som skulle stå för bekymren, men han hade sina kandidater klara. Det satt tre töntar i baren – en kille som hette Regis och hans två polare i basebollkepsar, Bob och Tony. De drack under tystnad, men de hade flirtat lite väl länge med Darla, servitrisen, och det fanns en rastlöshet hos dem som inte bådade gott för vad som komma skulle. Sedan var det bordet längst bak under Afrikakartan. De hade druckit Molson-öl utan uppehåll i några timmar redan. Tyst, men målmedvetet. Och så var det den rödhåriga flickan, som Blaine aldrig hade sett förut, som gick från bord till bord på ett sätt som han – rent professionellt – fann störande. En ölflaska Labatt Blue flög över rummet och träffade kartan över Kanada strax ovanför Newfoundland. Blaine flög ut ur baren och slet tag i fyllskallen som hade kastat den och skickade ut honom genom dörren innan han ens hann protestera. Det störde Blaine att han inte hade sett vad som höll på att hända. Idioten hade suttit tillsammans med några killar i skinnjackor under Frankrike och hade inte ens observerats på bartenderns radar. World Taverna, den äldsta och minst välrenommerade sunkbaren i Algonquin Bay, kunde bli rätt stökig en fredagskväll, särskilt under knottsäsongen, och Blaine föredrog att sätta gränserna tidigt. Han gick tillbaka bakom baren och hällde upp ett par pitchers till bordet under Afrikakartan – de blev alltmer högljudda noterade han. Sedan kom en beställning på sex 8
drinkar med Continental och några Frozen Margarita som höll honom sysselsatt. Därefter blev det lite lugnare en stund och han vilade ena foten på en ölback, vilket avlastade ryggen medan han diskade några glas. Det var inte särskilt många stammisar den här kvällen; det gladde honom. I teveserier framstår gärna stamgästerna i en bar som excentriska personer med hjärtan av guld, men Blaine tyckte att de mestadels var hopplösa åsnor som hade stora problem med självförtroendet. De fläckiga, lackade kartorna på väggarna här på World Taverna var det närmaste de människorna någonsin skulle komma till att lämna Algonquin Bay. Jerry Commanda satt i änden av baren och drack som vanligt sin Cola light med lite citron och läste nyhetsmagasinet Maclean’s. Jerry var lite av ett mysterium. I stort sett gillade Blaine honom, trots att han var en stammis – eller respekterade honom i alla fall – även om han var usel på att ge dricks. Jerry hade tidigare varit något av en suput – inte en komplett fyllskalle, men en suput. Det var för länge sedan när han gick i gymnasiet och kanske upp i dryga tjugoårsåldern. Men sedan hade något fått honom att nyktra till och han hade lagt av med alkohol helt och hållet. Han hade inte satt sin fot på World Taverna eller någon annan bar under fem-sex år efter det. Men för några år sedan hade han börjat komma in på fredagskvällar och han placerade alltid sin magra rumpa vid änden av baren. Från den platsen kunde man se allt som pågick i hela lokalen. Blaine hade frågat Jerry en gång hur han hade blivit nykterist och om han hade gått tolvstegsprogrammet. ”Pallade inte med tolvstegen”, hade Jerry sagt. ”Stod inte 9
ut med mötena. Alla som säger att dom är hjälplösa och ber gud att frälsa dom från ondo.” Jerry använde sådana ord och uttryck ibland trots att han bara var fyrtio år. Gammeldags ord som ondo, tjomme eller svårligen. ”Men det visade sig vara ganska enkelt att sluta med spriten så fort jag insåg att jag behövde sluta tänka, inte sluta dricka.” ”Ingen kan sluta tänka”, hade Blaine sagt. ”Att tänka är som att andas. Eller svettas. Det är bara nåt man gör.” Då hade Jerry gett sig på att förklara något mysko psykologitrams. Visst, det kanske var sant att man inte kunde hindra tankarna från att komma, men man kunde förändra vad man gjorde med dem. Hemligheten var att lyckas finta bort dem. Blaine kom ihåg exakt hur han hade uttryckt sig eftersom Jerry var fyrfaldig Ontario-mästare i kickboxning, och när han sa finta gjorde han en snygg liten rörelse med överkroppen som liksom såg, tja, vad skulle man säga, rätt kontrollerad ut. Så Jerry Commanda hade lärt sig att finta bort sina tankar och resultatet blev att han parkerade sig i änden av baren varje fredagskväll i en timme eller så med sin Cola light och citronskiva. Blaine trodde att det delvis var för att avskräcka några av de unga killarna från reservatet från att dricka för mycket. Det var rätt svårt för dem att släppa loss när reservatets mest kände snut satt i baren, läste en tidning och smuttade på sin Cola light. En del av dem vände på klacken och lämnade stället i samma sekund som de fick syn på honom. Blaine kollade av lokalen med sina misstänksamma bartenderögon. Bordet under Afrika började definitivt bli rätt högljutt. Att vara högljudd var okej, men det var bara en nivå från störande. Blaine lade huvudet på sned och lyss10
nade efter varningssignalerna – de bråkiga eller kaxiga utropen, det förorättade vrålet som obönhörligen följdes av skrapljuden från en stol. Med undantag för flaskkastaren verkade det bli en lugn kväll. Flaskkastaren och tjejen. Blaine spanade mot hörnan längst bort bakom jukeboxen. Något rött blänkte till. De röda lockarna studsade upp och ner när hon rörde huvudet och reflekterade ljuset. Hon var helt klädd i blå denim. Fina jeans och en midjejacka – snyggt, men kläderna såg ut som om hon hade sovit i dem. Varför gick hon från bord till bord? Det där var det tredje bordet som hon hade suttit vid de senaste nittio minuterna. Två kvinnor och två män, anställda på posten som festade senare än vanligt, och det var uppenbart att de två kvinnorna inte gillade att den här tjejen trängde sig på vid deras bord. Killarna verkade däremot inte alls ha något emot det. ”Tre Labatt Blue, en Creemore och en vodka tonic.” Blaine plockade upp fyra flaskor från isbädden och ställde dem på Darlas bricka. ”Hur är läget med den rödhåriga tjejen, Darla? Vad dricker hon?” ”Inget vad jag kan se. Förra bordet tog in ett glas till henne så att hon skulle kunna vara med och dela på deras ölkanna, men hon drack inte ur.” Blaine hällde upp vodkan i ett snapsglas och ställde det på brickan. Darla fyllde ett glas med tonic från läskmunstycket. ”Är hon hög? Varför hoppar hon mellan borden så där?” ”Jag vet inte, Blaine. Hon kanske letar efter en kund för kvällen.” Darla lyfte upp brickan och gav sig ut i djurparken, som hon kallade det. 11
”Bartender!” Blaine servade trion i baren. Killen som hette Regis kände han ända sedan gymnasiet och han brukade komma in två gånger om året. Hans kompisar i basebollkepsarna var nya bekantskaper. Vem som helst som ropar Bartender så där kan man räkna med kommer bli problem på ett eller annat sätt. ”Du Blaine”, sa Regis. ”När tänkte du berätta vad som har hänt med ditt ansikte, kompis?” ”Ja”, sa en av kepsarna. ”Du ser ut som en kines.” ”Jag var ute och paddlade kanot i söndags. Knotten var galna.” ”Jävlar, dom måste ha varit stora som hundar. Du ser ut som en sumobrottare.” Folk hade sagt till honom hela veckan att han såg ut som en kines. Knotten var alltid ett problem den här tiden, men Blaine hade aldrig sett något liknande som i år. Miljoner av dem svärmade i stora svarta moln. Han hade förberett sig som vanligt – smörjt in sig med myggmedel, haft på sig en hatt, tryckt ner byxbenen i strumporna – men det var så mycket knott att det inte ens gick att andas utan att få in dem i munnen. De jävlarna hade fullkomligt älskat honom och bitit honom överallt i ansiktet. På måndagsmorgonen var hans ögon helt igenmurade och han kunde inte se någonting. Han slog in de tre Molson-ölen som de beställt i kassaapparaten. När han vände sig om igen stod den rödhåriga tjejen där. ”Hej”, sa hon och klättrade upp på en barstol. ”Vad vill du ha?” ”Bara lite vatten, tack. Jag verkar inte gilla öl.” 12
Blaine hällde upp ett glas med isvatten och placerade det framför henne tillsammans med en servett. ”Du är verkligen en stor kille, eller hur?” ”Tillräckligt stor.” Blaine flyttade sig en bit längs baren och började stapla några glas. ”Du verkar trevlig.” Blaine skrattade. Den rödhåriga tjejen såg ut att vara ungefär tjugofem år och hade fortfarande gott om fräknar. Hon hade det tjockaste och lockigaste hår han någonsin hade sett. Men hon verkade inte ta så väl hand om sig. Precis som Blaine hade hon många knottbett och det hade fastnat löv i hennes hår. ”Vad heter du?” ”Blaine.” ”Blaine? Det är ett trevligt namn.” ”Okej, fint att du tycker det. Vad heter du?” ”Det vet jag faktiskt inte. Är inte det fantastiskt?” Blaine fick en märklig svirrande känsla i magen. Tjejen verkade inte vara hög; hennes sätt var lugnt och behagligt. Hon gled av barstolen och gick över till Regis och hans kepskompisar. ”Ni ser trevliga ut.” ”Åh, men hallå”, sa Regis. ”Du ser inte så illa ut du heller. Får vi bjuda på nåt att dricka?” ”Nej, det är okej. Jag är inte törstig.” ”Bartender! En Molson till den här unga damen.” ”Nej, det går inte”, sa Blaine. ”Hon sa att hon inte vill ha nån.” ”Tackar så mycket, Blaine. Jag gillar dig också.” Regis sträckte sig över baren och greppade ett av glasen som stod 13
och torkade i diskstället. Han hällde i öl och gav det till den rödhåriga tjejen. ”Tack. Du är verkligen trevlig.” Hon smakade och gjorde en grimas. Blaine tog med sig hennes vattenglas och placerade det framför henne på bardisken. ”Åh tack. Det var verkligen trevligt av dig.” Trevligt, trevligt, allting är trevligt. Sötnos, du har mycket att lära, tänkte han. ”Jag heter Regis. Det här är Bob och det där är Tony. Vad heter du?” ”Det vet jag inte för tillfället.” De skrattade. ”Det gör inget”, sa Regis. ”Du behöver inte berätta det för oss.” ”Vi kan bara kalla dig Red”, sa den som hette Tony. ”Vi kan bara kalla dig Okänd”, sa den som hette Bob. ”Sex med Okänd”, sa Regis, och alla skrattade. ”Bättre än sex med ökänd.” Han kände på hennes jeansjacka. ”Den här är söt.” ”Ja, jag gillar den.” Den som hette Tony lade sin arm runt hennes axlar och drog en hand genom hennes hår. ”Wow, du har det mest fantastiska hår jag nånsin sett. Lövigt, men fantastiskt.” ”Ni killar är så vänliga.” ”Du är rätt vänlig du med”, sa Regis. ”Du har en del otäcka bett, men det kan jag fixa.” Han lutade sig framåt och kysste henne på kinden. Tjejen log och gnuggade sig i ansiktet. 14
Blaine gick närmare. ”Miss, är det inte dags för dig att gå hem?” ”Hörru, sköt dig själv, Blaine.” Regis slog handflatan i bardisken så att en skål med jordnötter hoppade till. ”Hon är inte full. Hon har bara kul.” ”Nä, det är du som har kul. Hon vet inte hur hon egentligen har det.” Tjejen log utan att titta på någon av dem. ”Två Creemore, tre Labatt Blue och en Export!” Blaine flyttade sig bort längs bardisken så att han kunde ta hand om Darlas beställning. När han återvände satt den rödhåriga tjejen i Regis knä. ”Sötnos, jag tror att vi måste ta en åktur”, sa Regis. ”Ni killar är roliga.” Bob hade fingrarna i hennes hår nu. ”Jag tycker du ska åka en sväng med oss”, sa han. ”Lära känna oss lite bättre.” Regis hand gled upp över hennes jeansjacka. Tjejen log och hummade något. Regis hand försvann innanför jackan. ”Låt henne vara.” Regis lutade sig bakåt och tittade längs baren mot Jerry Commanda. ”Vad sa du?” ”Jag sa att du ska låta henne vara.” ”Varför sköter inte du ditt så sköter jag mitt, gamle indian?” Jerry hoppade ner från barstolen, rundade baren och gick mot dem. ”Vet du vad du heter?” sa han till tjejen. ”Hörru Tonto”, sa Regis. ”Lägg av.” ”Håll käften. Vet du vad du heter?” ”Nej, det vet jag inte”, sa tjejen. ”Inte för tillfället.” 15
”Vet du vilken dag det är?” ”Öh, nej.” Regis släppte ner henne från knäet och ställde sig upp. ”Jag tror att du och jag har nåt att diskutera här utanför.” Jerry ignorerade honom. ”Vet du var du är nånstans?” sa han till tjejen. ”Nån berättade det för mig för en stund sen, men jag har glömt det.” ”Hörde du vad jag sa?” sa Regis. ”Jag kan fatta om du inte vill gå hem till din squaw, men det ger dig inte rätt att –” Jerry tittade inte på honom. Han stack bara in handen innanför jackan, drog fram sin polisbricka och höll den några få centimeter framför näsan på killen. ”Åh, sorry. Jag fattade inte.” ”Har du ett leg?” sa Jerry till tjejen. ”En plånbok? Ett kreditkort? Nånting med ditt namn på?” ”Nej, jag har inget sånt.” Regis knackade Jerry på axeln och växlade till jag-är världens-schysstaste-kille-läget. ”Du är väl inte sur, va? Tror du att hon är okej? Jag är lite orolig för henne.” ”Kan du följa med mig, miss? Jag vill ta med dig till ett säkert ställe.” Tjejen ryckte på axlarna. ”Okej, visst.” Blaine såg hur Regis följde dem hela vägen till utgången medan han hela tiden bad om ursäkt. Det var en syn som värmde en bartenders hjärta. *** I bilen frågade Jerry henne var hon kom ifrån. 16
”Jag vet inte. Det är en trevlig bil du har.” ”Var har du bott nånstans?” ”Bott?” ”Ja, jag gissar att du inte är från stan. Vem bor du hos?” ”Jag vet inte. Det där var en trevlig byggnad. Är det en skola?” De passerade Algonquins franska högstadieskola och körde uppför backen. Jerry svängde vänster på McGowan Street. ”Du har fått många knottbett. Har du varit ute i skogen?” ”Är det vad dom är?” I en disträ rörelse lyfte hon sin vänstra hand och gnuggade de röda märkena vid hårfästet. ”Det kliar. Jag har dom på smalbenen också. Dom gör lite ont.” ”Har du varit ute i skogen?” ”Ja, nu i morse. Jag vaknade där.” ”Sov du utomhus? Är det därför du har löv i håret?” ”Löv?” Återigen lyftes den bleka fräkniga handen mot hennes lockar. Jerry noterade att hon inte hade någon vigselring. ”Red, kan du vara snäll och kolla i dina fickor om du har nåt slags leg på dig?” Hon klappade på fickorna och kände inuti dem. Hon plockade fram några mynt och en nagelklippare ur jeansen och erbjöd Jerry en halstablett, vilket han tackade nej till. ”Det är allt jag har”, sa hon. ”Inga nycklar?” ”Nej, inga nycklar.” Jerry var rätt säker på att någon måste ha tagit dem. Folk brukar inte gå ut utan nycklar. Han parkerade på en plats nära akutintaget på City Hospital. På kullen nedanför 17
dem försvann gatlyktorna på Algonquin Avenue och Main Street bortåt i en kurva av ljus. ”Vet du, jag tror inte jag behöver ett sjukhus. Det är bara knottbett.” ”Låt oss bara kolla om vi kan ta reda på vad som hänt med ditt minne, okej?” ”Okej. Du ser trevlig ut. Är du indian?” ”Ja. Och du?” ”Jag vet inte säkert. Jag tror inte det.” Hennes svar var så ärligt att Jerry började skratta. Han hade aldrig träffat någon som såg mindre indiansk ut. På akutmottagningen fick han en skrivplatta med ett formulär på av den unge mannen bakom receptionsdisken. ”Vi kommer inte kunna svara på nåra av dom här frågorna”, sa Jerry. ”Den unga damen har inget leg och minns ingenting.” Den unge mannen blinkade inte ens, som om det kom in patienter med minnesförlust varje kväll. ”Fyll bara i Okänd person och resten av uppgifterna får du höfta. Mottagningssköterskan kommer alldeles strax.” Tjejen satt och hummade tonlöst medan de väntade. Jerry fyllde i formuläret och skrev ”vet ej” om och om igen. Akutmottagningen började fyllas på med folk. John Cardinal kom in med en medelålders man som såg ut att vara ett misshandelsoffer. Han nickade en hälsning till Jerry. Det var inte ovanligt att stöta ihop med en annan polis på akutmottagningen; en fredagskväll var det mer eller mindre något man räknade med. Mottagningssköterskan kom och pratade med dem i ungefär tre minuter, bara tillräckligt länge för att beställa blodprover och sätta tjejen på prioritetslistan. Lite senare kom doktor Michael 18
Fortis ut från ett undersökningsrum och överlade med sjuksköterskan. Jerry gick dit; han hade arbetat mycket tillsammans med Fortis. ”Rätt lugnt för en freda”, sa Jerry. ”Skickar ni alla pati enter till S:t Francis?” ”Du skulle ha sett hur det var för en timme sen. Vi hade två olika trafikolyckor samtidigt. Bilar som hamnade i närkontakt med älgar borta på Highway 11. Han som körde en fyrhjulsdriven klarade sig hyggligt, men killen i en Miata har tur om han nånsin kan gå igen. Det här händer alltid den här tiden på året. Knotten driver ut älgarna från skogen och sen pang!” ”Jag har nåt lite mer ovanligt åt dig.” Tjugo minuter senare kom doktor Fortis ut från ett undersökningsrum och stängde dörren efter sig. ”Den här unga kvinnan är helt desorienterad i både tid och rum. Hon är också känslomässigt avtrubbad och lider av omfattande minnesförlust. Hon kan vara schizofren eller bipolär utan medicinering. Vet vi nåt om henne överhuvudtaget?” ”Ingenting”, sa Jerry. ”Hon kan vara härifrån, men det tvivlar jag på. Hon säger att hon vaknade i skogen.” ”Ja, jag såg knottbetten.” En assistent räckte doktorn en skrivplatta. Han bytte sida först en gång och sedan en gång till. ”Analysen av hennes blodprov. Inga berusningsmedel. Det första jag tänker göra är att kontakta den psykiatriska kliniken och höra om nån av deras patienter är på rymmen. Om alla finns kvar där kommer jag kalla på en psykiatriker, men ingen kommer hit förrän imorgon bitti. Under tiden kan vi göra en skallröntgen. I övrigt vet jag ärligt inte vad jag kan göra.” 19
Han öppnade dörren till undersökningsrummet och ledde ut tjejen. ”Vem är du?” sa hon till Jerry. ”Kommer du ihåg vem jag är?” frågade doktor Fortis. ”Nej, faktiskt inte.” ”Jag är doktor Fortis. Den sortens problem du har nu med ditt minne är vanligtvis resultatet av nåt slags trauma. Jag ska ta med dig bort här i korridoren och ta en bild.” Jerry återvände till väntrummet. Det fylldes upp nu som vanligt med svärande fyllskallar och småbarn som skrek eftersom de hade kolik eller var knottbitna. Han ringde till stationen för att kolla om det fanns någon rapport på försvunna personer som kunde matcha den rödhåriga tjejen. Det vakthavande befälet skämtade med honom; nu jobbade Jerry med Ontarios provinspolis, OPP, men han hade arbetat på stadspolisen innan dess och polisinspektören var en gammal vän. Det fanns inga saknade rödhåriga tjejer inrapporterade. Jerry funderade på vad som behövde göras för att hjälpa henne. Det var egentligen stadspolisens sak, inte hans, men om inte sjukhuset tog emot henne så behövde de hitta ett ställe där hon kunde tillbringa natten. Det kanske kunde fungera med Kriscentret. Och om det visade sig att hon var ett misshandelsoffer skulle det innebära att någon polis behövde återvända till baren och kolla om någon kände henne, och försöka kartlägga bakåt när hon hade kommit in där och vad hon hade gjort innan dess. Han undrade hur det kom sig att hon hade varit i skogen. Hon var inte klädd för en campingtur. Han hittade John Cardinal vid receptionsdisken där han pratade med den unge mannen medan han skrev under 20
några formulär. Killen lyssnade och nickade uppmärksamt. Cardinal lyckades alltid få människor att känna att det de gjorde var viktigt, att det var avgörande hur de hanterade detaljer. Det var en förmåga som kunde innebära skillnaden mellan att lösa ett fall eller att misslyckas med det. Jerry väntade medan han blev klar. ”Jag tror jag har ett fall för dig”, sa han. ”Jag vet att du inte har tillräckligt mycket att göra.” ”Jag bad dig att aldrig kontakta mig här, Jerry.” ”Jag vet. Men utan dig är jag bara en halv polisman. Mitt liv är öken, en stenig och ödslig plats.” ”Det var länge sen vi träffades. Jag antar att du har slappat och badat i Florida eller nånstans.” ”Det hade varit fint. Nä, jag har suttit fast i Reed’s Falls på ett övervakningsjobb. Men jag dök på nåt i stan ikväll. Rätt udda faktiskt.” Jerry berättade om den rödhåriga tjejen. ”Inga droger? Det låter som om hon fått ett slag i huvu det.” ”Precis. Inget leg, inga nycklar, ingenting alls.” Doktor Fortis kom tillbaka från röntgen och såg oroad ut. ”Det här var oväntat”, sa han till Jerry. ”Kom och titta.” ”John borde nog också följa med. Fallet tillhör stadspolisen. Känner du kriminalinspektör Cardinal?” ”Naturligtvis. Kom med här.” Cardinal följde efter dem längs korridoren till ett kontor där mörklagda röntgenplåtar var uppsatta på ljustavlor. Doktor Fortis tände dem och den smäckra formen av skallen och övre ryggraden hos den unga kvinnan lystes upp framför dem, både framifrån och från sidan. 21
”Jag tror att vi har hittat anledningen till varför vår rödhåriga vän är så lugn och frånvarande. Faktum är att vi kommer skicka henne till Toronto för operation”, sa Fortis. ”Ser ni det här?” Han pekade på en ljus fläck i mitten av bilden som visade skallen från sidan. ”Är det där vad jag tror att det är?” frågade Cardinal. ”Jag får erkänna att jag känner mig klart inkompetent just nu. Det här missade jag helt vid min undersökning av henne. Jag kan bara skylla på hennes tjocka röda hår.” ”Ser ut som en .32”, sa Jerry. ”Den gick in genom högra sidan av hjässan där den delvis skar av pannloben”, sa Fortis. ”Därav hennes känslomässiga avtrubbning.” ”Är skadan permanent?” frågade Jerry. ”Jag är ingen expert, men människor kan återhämta sig på det mest fantastiska sätt från sånt här. Men det här är ändå verkligen nåt för dom medicinska tidningarna att skriva om: självförvållad lobotomi.” ”Kanske ändå inte självförvållad”, sa Cardinal. ”Kvinnor som vill ta livet av sig skjuter sig nästan aldrig. Dom tar en överdos eller låser in sig i garaget med bilavgaserna. Vi får låta rättstekniska köra ett prov för krutrester på hennes hand.” ”Det behövs kanske inte”, sa Jerry. Tjejen satt i en rullstol vid dörren med en undersköterska som körde henne. Hon log fortfarande. ”Vi har fått EEG-resultaten”, sa undersköterskan. Doktor Fortis studerade utskriften. Jerry vände sig till honom. ”Du sa att kulan träffat på höger sida, eller hur?” ”Det stämmer. Den högra tinningen.” 22
”Du Red!” Jerry tog fram en penna ur fickan. ”Fånga.” Han kastade pennan över hennes huvud. En blek hand sträcktes upp och greppade den i luften. Hennes vänstra hand. ”Där ser man”, sa Cardinal. ”Det utesluter självmord.”
23