9789176972212

Översättning: Sandra Gustafsson och Lars Rambe

Copyright © 2000 Giles Blunt, enligt överenskommelse med CookeMcDermid, The Cooke Agency International and Linwood Messina Literary Agency.

Originalutgåvan publicerad på engelska av Random House Canada.

Originalets titel: Forty Words for Sorrow Översättning: Sandra Gustafsson och Lars Rambe Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Omslaget har använts med tillstånd av: © 2017 JCardinal Productions Inc. & Sienna Cardinal Productions Inc. All Rights Reserved.

Fotograf vinjett: Steve Wilkie Formgivning svenskt omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-221-2 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2020

Till minne av Philip L. Blunt (1916–2000)

1

Det blir mörkt tidigt i Algonquin Bay. Kör man uppför Airport Hill klockan fyra en eftermiddag i februari och kommer tillbaka en halvtimme senare glittrar stadens gator nedanför som landningsbanor. Den fyrtiosjätte breddgraden ligger kanske inte så långt norrut ändå, man kan befinna sig betydligt längre norrut och fortfarande vara i USA, och även London i England ligger några grader närmare nordpolen. Men nu pratar vi om Ontario i Kanada, och Algonquin Bay i februari är själva definitionen av vinter: Algonquin Bay är täckt av snö, Algonquin Bay är tyst, Algonquin Bay är mycket, mycket kallt.

John Cardinal körde hem från flygplatsen där han sett sin dotter, Kelly, kliva på planet som skulle ta henne till USA via Toronto. Hennes doft dröjde sig kvar i bilen – eller åtminstone parfymen som på senaste tiden hade blivit hennes kännetecken: Rhapsody eller Ecstacy eller vad den nu hette. För Cardinal, som nu varken hade sin fru eller dotter hemma, luktade det ensamhet.

Det var många minusgrader ute; vintern kramade om bilen. Fönstren på Camryn var täckta med frost på båda sidor, och Cardinal fi k skrapa dem flera gånger med en värdelös plastskrapa. Han körde söderut längs Airport Hill, 7

tog vänster upp på förbifartsleden, vänster igen ut på Trout Lake Road, och sedan körde han norrut på väg hem.

Hemma, om man nu kunde kalla det så när både Catherine och Kelly var borta, var ett litet trähus på Madonna Road, minst bland halvmånen av stugor som låg likt en brosch längs den norra stranden av Trout Lake.

Cardinals hus var helt vinterbonat, det var i alla fall vad mäklaren hade sagt till dem, men ”vinterbonat” hade visat sig vara en tolkningsfråga eftersom Kelly hävdade att det gick att förvara glass i hennes sovrum.

Uppfarten framför huset doldes av meterhöga snövallar, så Cardinal upptäckte inte bilen som stod i vägen förrän han nästan körde in i den. Det var en av de omärkta bilarna från jobbet, och stora grå avgasmoln bolmade ut där bak.

Cardinal backade och parkerade på andra sidan vägen.

Lise Delorme, som utgjorde hela Algonquin Bays poliskårs enhet för Särskilda Utredningar, SU, klev ur bilen och vadade genom avgaserna mot honom.

Trots ”stora framsteg i arbetet med jämlikhet”, som byråkraterna gärna framställde det, var poliskåren fort­ farande en bastion av manschauvinism, och den allmänna uppfattningen var att Lise Delorme var alldeles … ja, alldeles för mycket helt enkelt. Du är på jobbet, du försöker tänka, du behöver inte den distraktionen. Inte för att Delorme såg ut som en filmstjärna, för det gjorde hon inte. Men det var något med hur hon tittade på en, brukade McLeod säga – och för en gångs skull hade McLeod rätt. Delorme hade en störande benägenhet att hålla kvar blicken lite för länge, bara en sekund, med de där allvarliga bruna ögonen. Det var som om hon lät en hand glida innanför skjortan på en.

Kort sagt, att vara nära Delorme var en fara för varje gift 8

man. Och Cardinal hade även andra skäl att frukta henne. ”Jag höll nästan på att ge upp”, sa hon. Hennes fransk­ kanadensiska brytning var oförutsägbar; oftast märktes den inte alls, men sedan kunde slutkonsonanterna försvinna och meningarna plötsligt få dubbla subjekt. ”Jag försökte ringa dig, men jag fi k inget svar, och din telefonsvarare funkar inte.” ”Jag stängde av den”, sa Cardinal. ”Vad fan gör du här förresten?” ”Dyson bad mig hämta dig. Dom har hittat en kropp.” ”Har inte med mig att göra. Jag jobbar inte med mord, har du glömt det?”

Cardinal försökte bara var saklig, men hörde själv hur bitter han lät. ”Har du lust att släppa förbi mig, kriminalinspektören?” Han sa kriminalinspektören bara för att reta henne. Två poliser med samma tjänstegrad brukade normalt tilltala varandra med namn, förutom offentligt eller i närheten av poliser med lägre grad.

Delorme stod mellan sin bil och snövallen. Hon klev åt sidan så att Cardinal kunde komma fram till garageporten. ”Fast jag tror att Dyson vill ha tillbaka dig.” ”Jag bryr mig inte. Kan du backa ut nu så jag kan köra in min bil? Om det är okej för Dyson. Varför skickade han dig förresten? Sen när jobbar du med mord?” ”Du måste ha hört att jag slutade på SU.” ”Nej, jag hörde att du ville sluta på SU.” ”Det är officiellt nu. Dyson säger att du ska sätta mig in i arbetet.” ”Nej tack. Jag är inte intresserad. Vem arbetar på SU?” ”Han har inte kommit än. Nån kille från Toronto.” ”Okej”, sa Cardinal. ”Men det förändrar ingenting. Kan 9

du sticka nu? Det är kallt, jag är trött, och jag skulle vilja äta middag.” ”Dom tror att det kan vara Katie Pine.” Delormes bruna ögon granskade formellt Cardinals ansikte för att se hans reaktion. Cardinal tittade bort, stirrade ut i svärtan som var Trout Lake. På avstånd syntes strålkastarna från två snöskotrar som rörde sig sida vid sida genom mörkret. Katie Pine. Tretton år gammal. Försvunnen sedan den tolfte sep­ tember, ett datum han aldrig skulle glömma. Katie Pine, en duktig elev, ett mattesnille från Anishinabekreservatet, en flicka han aldrig hade träffat, och som han mer än något annat hade velat hitta.

Telefonen började ringa inne i huset, och Delorme tittade på sin klocka. ”Det är Dyson. Han gav mig bara en timme.”

Cardinal gick in i huset. Han bjöd inte in Delorme. Han lyfte luren på fjärde signalen och hörde kriminalkommis­ sarie Don Dyson gå på med sitt kyliga snattrande till röst, som om de hade skilts åt mitt i ett gräl och först nu, tre månader senare, fortsatte diskussionen. På sätt och vis var det sant. ”Nu släpper vi det som har varit”, sa Dyson. ”Vill du att jag ska be om ursäkt, så ber jag om ursäkt. Varsågod, nu är det gjort. Vi har en kropp ute på Manitou Island, och McLeod sitter fast i domstolen, han har fullt upp med bröderna Corriveau. Fallet är ditt.”

Cardinal kände den gamla ilskan flamma upp i ådrorna.

Jag kanske är en dålig polis, sa han till sig själv, men inte av de skäl Dyson tror. ”Du plockade bort mig från mord, kommer du ihåg det?

Jag passade inte för nåt mer än att utreda rån och inbrott.”

10

”Jag ändrade dina arbetsuppgifter, det är sånt en krimi­ nal­kommissarie gör, okej? Men det där är gammalt, Cardinal.

Mycket har hänt sen dess. Vi får prata vidare efter att du har sett kroppen.” ”Du sa att hon hade rymt hemifrån. ’Katie Pine är inte mördad, hon har rymt hemifrån. Har gjort det förr.’” ”Cardinal, du är tillbaka på mord, okej? Det är din utredning. Du får rensa upp i den här röran. Inte för att det behöver vara Katie Pine, självklart inte. Till och med du som alltid måste ha rätt kanske skulle kunna låta bli att identifiera kroppar som du inte har sett än. Men visst, om du vill köra vad-var-det-jag-sa-grejen, är du välkommen till kontoret klockan åtta i morgon bitti. Det bästa med mitt jobb är att jag inte behöver gå ut på nätterna, och dom här samtalen kommer alltid på nätterna.” ”Det här är min utredning från och med nu – om jag åker.” ”Det kan inte jag bestämma Cardinal, och det vet du. I Lake Nipissing är det våra högt aktade bröder och systrar i Ontarios provinspolis som bestämmer. Men även om det är OPP:s ansvar så kommer dom vilja ha med oss. Om det är Katie Pine eller Billy LaBelle, kidnappades båda i stan – vår stad – förutsatt att dom nu blev kidnappade vill säga.

Oavsett vilket är det vårt fall. ’Om jag åker’, säger du.” ”Jag fortsätter hellre med inbrott om jag inte får ansvaret från och med nu.” ”Be rättsläkaren singla slant”, fräste Dyson och lade på luren.

Cardinal ropade på Delorme som hade klivit in från kylan och nu såg osäker ut där hon stod precis innanför köksdörren. ”Vilken del av Manitou ska vi till?”

11

”Windigo. Den med ett gruvschakt.” ”Då kör vi dit, eller hur? Klarar isen en lastbil?” ”Skojar du? Vid den här tiden på året klarar isen ett godståg.” Delorme viftade med vanten i riktning mot Lake Nipissing. ”Klä på dig ordentligt”, sa hon. ”Den där vinden från sjön, den är kall som fan.”

12

2

Från den kommunala hamnen till Manitou Island och en dryg mil västerut låg ett plogat spår som ett ljusblått band över sjön; strandhotellen hade skrapat rent isen som en uppmaning till pimpelfiske, en huvudsaklig inkomstkälla under vintermånaderna. Det var ganska säkert att köra bilar och även lastbilar i februari, men det rekommenderades att man inte körde fortare än tjugofem kilometer i timmen.

De fyra fordonen, vars strålkastare lyste upp snöflingorna i ljusa kubistiska slöjor, rörde sig i slowmotion.

I ledarbilen körde Cardinal och Delorme under tystnad.

Då och då sträckte hon sig för att skrapa vindrutan på hans sida. Frosten skalades av i långa remsor som föll i lockar och smälte på instrumentbrädan och i deras knän. ”Det är som om vi landar på månen.” Hennes röst hördes knappt över gnisslet från växellådan och väsandet från kupévärmaren. Runt omkring dem snöade det i nyan­ ser som sträckte sig från benvitt till kolgrått och även – i snövallarnas toppar och dalar – mörkt lila. Cardinal sneg­ lade i backspegeln på karavanen bakom dem: rättsläkarens bil och efter den strålkastarna på brottsplatsteknikernas skåpbil, och sist lastbilen.

Några minuter senare syntes Windigo Island i sin karga skepnad i strålkastarskenet. Den var liten, inte mer 13

än trehundra kvadratmeter, och Cardinal mindes från seglingen i somras att den smala strandremsan var stenig.

Träkonstruktionen ovanför gruvschaktet tornade upp sig mellan tallarna som ett krigsfort. Månen kastade hårda skuggor som flackade när de närmade sig. Ett efter ett kom fordonen fram och parkerade bredvid varandra så att deras strålkastare bildade en bred, vit vägg. Bortom det var allt svart.

Cardinal samlades med de andra på isen och i sina stora kängor och pösiga dunjackor rörde de sig lika klumpigt som en grupp astronauter på månen. Alldeles stela av kylan stod alla åtta och trampade. Cardinal och Delorme, rättsläkaren Barnhouse, brottsplatsteknikerna Arsenault och Collingwood, poliserna Larry Burke och Ken Szelagy i blå parkas, och sist i ännu en civil bil kom Jerry Commanda från OPP. Det var de som ansvarade för att patrullera motorvägen, och även att vara behjälpliga i städer som saknade en egen polisstation. Sjöarna och indianreservaten var också deras ansvar, men när det gällde Jerry behövde man inte oroa sig för jurisdiktionsområden. Alla åtta stod nu i en spretig cirkel som kastade långa skuggor i strålkastarljuset.

Barnhouse bröt tystnaden. ”Borde inte du ha en bjällra runt halsen?” Det var hans sätt att hälsa Cardinal välkommen tillbaka. ”Jag hörde att du blivit spetälsk och utsparkad.” ”Jag är på bättringsvägen.”

Barnhouse var som en stridslysten liten bulldog, byggd som en brottare med bred rygg och låg tyngdpunkt, och kanske var hans stora självförtroende en kompensation för detta. Cardinal nickade mot den långe, magre mannen som stod utanför cirkeln. ”Känner du Jerry Commanda?”

14

”Om jag känner honom? Jag är trött på honom”, röt Barnhouse. ”Brukade arbeta i stan, eller hur Commanda, tills du bestämde dig för att återvända till ditt ursprung.” ”Jag är på OPP nu”, svarade Jerry lugnt. ”Ett lik mitt ute i sjön, jag tänker att du vill förbereda för en obduktion, eller hur doktorn?” ”Försök inte lära mig mitt jobb. Var är den där duktiga plattfotade polisen som hittade kroppen?”

Ken Szelagy tog ett steg framåt. ”Det var inte vi. Nåra ungar upptäckte den runt fyra i eftermiddags. Jag och Larry Burke åkte ut. När vi såg vad det handlade om spärrade vi av området och rapporterade in det. McLeod var i rätten, så vi ringde kriminalkommissarie Dyson och jag antar att det var han som ringde efter kriminalinspektör Cardinal.” ”Den begåvade Cardinal”, mumlade Barnhouse tve­ tydigt, och tillade sedan: ”Vi börjar med fi klampor så länge, jag vill inte förstöra nåt genom att rigga strålkastare.”

Han började gå mot klipporna. Cardinal skulle precis öppna munnen men Jerry Commanda hann före. ”Nu går vi på led killar.” ”Jag är ingen kille”, konstaterade Delorme syrligt från djupet av sin huva. ”Nä, nä”, sa Jerry. ”Men det är liksom lite svårt att se skillnaden nu.”

Barnhouse gestikulerade åt Burke och Szelagy att visa vägen, och under några minuter knarrade deras kängor mot den hårdpackade snön. Kylan bet Cardinal i ansiktet.

Bortom klipporna glittrade en sträng av ljus längs kanten på sjön – Anishinabekreservatet, Jerry Commandas territorium.

Szelagy och Burke väntade på de andra vid nätstängslet som omgav gruvan.

15

Delorme puttade till Cardinal med en vadderad arm­ båge. Hon pekade på ett litet föremål som låg en dryg meter från grinden. ”Har ni rört det där låset?” sa Cardinal. ”Det låg så där. Tänkte att det var bäst att låta det vara”, svarade Szelagy. ”Ungarna påstår att låset redan var trasigt”, sa Burke.

Delorme drog fram en plastpåse ur fi kan, men Arsenault var som alla brottsplatstekniker förberedd och trollade fram en liten papperspåse och höll fram den till henne. ”Använd papper. Allt som är blött förstörs när det ligger i plast.”

Cardinal var glad över att det hände redan nu och att någon annan hade stoppat henne. Delorme var en bra utredare, hon borde verkligen fortsätta på SU. Hon hade satt en före detta borgmästare och flera kommunalråd i fängelse efter ett grundligt arbete, alldeles själv, men det hade inte omfattat något fältarbete. Hon skulle bara iaktta från och med nu, och det var så Cardinal ville ha det.

En efter en böjde de sig under avspärrningstejpen och följde efter Burke och Szelagy till andra sidan av gruvan.

Szelagy pekade på de lösa brädorna. ”Gå försiktigt – det är en halvmeter fritt fall och sen är det bara is hela vägen.”

Inuti gruvan bildade deras fi klampor en skiftande ljuspöl vid deras fötter. Springorna mellan brädorna fi k vinden att tjuta och påminde om en ljudeffekt. ”Herregud”, sa Delorme lågt. Hon och alla de andra hade sett trafikolyckor, några självmord och flera drunkningsoffer – men inget hade kunnat förbereda dem för det här. De var omskakade, men ändå sänkte sig en djup stillhet över gruppen som om de bad, vilket några säkert gjorde. Cardinal tänkte tillbaka på skolfotografiet med den 16

leende Katie Pine, och sedan på vad han skulle säga till hennes mamma.

Barnhouse började prata med en formell röst. ”Vi tittar just nu på dom frusna kvarlevorna av en avliden tonåring – fan.” Han slog till diktafonen som han höll i ena vanten. ”Den hänger sig alltid när det är kallt.” Han harklade sig och fortsatte i en något mindre högtravande röst. ”Vi tittar på kvarlevorna efter en människa, men förruttnelse och djurangrepp gör det omöjligt att fastställa könet just nu. Överkroppen saknar kläder, nedre delen av kroppen är delvis klädd i blåjeans, höger arm saknas, liksom vänsterfoten. Ansiktsdragen finns inte efter djurangrepp, käken saknas. Herregud”, sa han. ”Det är ju bara ett barn.”

Cardinal tyckte sig höra att Barnhouse darrade på rösten, och han skulle inte ha litat på sin egen. Det handlade inte bara om förruttnelsen, de hade alla sett värre saker, grejen var att kroppen var bevarad i en perfekt rektangel av is som kanske var tjugo centimeter tjock. Tomma ögonhålor stirrade upp genom isen ut i mörkret över deras huvuden.

Ett av ögonen hade dragits loss och låg fastfruset ovanför axeln, det andra saknades helt. ”Håret har släppt från skallen, det är svart och axellångt, och bäckenet har strimmor på framsidan, vilket skulle kunna tyda på att det är en kvinna, men det är omöjligt att säga utan närmare undersökning – vilket är uteslutet för tillfället då kroppen sitter fast i ett isblock på grund av dom särskilda omständigheter som råder på fyndplatsen.”

Jerry Commanda svepte med fi klampan mot de slitna brädorna ovanför deras huvuden, och vidare till betongplattan nedanför. ”Taket läcker som ett såll. Man kan se isen rakt igenom.”

17

Några andra riktade sina fi klampor uppåt och kollade på isen mellan brädorna, vilket fi k skuggorna att hoppa in och ut i de tomma ögonhålorna. ”Dom där tre varma dagarna i december när allt smälte”, fortsatte Jerry. ”Kroppen ligger förmodligen på en öppning, och när isen smälte fylldes utrymmet med vatten.

Temperaturen sjönk igen och vattnet frös in kroppen.” ”Det är som om hon har bevarats i bärnsten”, sa Delorme.

Barnhouse fortsatte. ”Inga kläder på eller nära kvar­ levorna, förutom dom blå jeansen som – det har jag redan sagt, eller hur? Jo, jag är säker på att jag gjorde det.

Omfattande skador på vävnaden runt buken, alla inälvor och dom flesta stora organen saknas, om det hände i sam­ band med dödstillfället eller på grund av djurangrepp efter döden går inte att säga. Delar av lungorna är synliga, övre loberna på båda sidor.” ”Katie Pine”, sa Cardinal. Han hade inte tänkt säga det högt. Han visste att det skulle framkalla en reaktion, och den kom direkt. ”Jag hoppas du inte påstår att du känner igen den stackars flickan från skolkatalogen? Fram till dess att vi kan jämföra överkäken med tandkorten låter vi bli att gissa.” ”Tack, doktorn”, sa Cardinal lågt. ”Det finns ingen anledning att vara sarkastisk, kri­ minalinspektören. Återinsatt eller inte, jag står inte ut med sarkasm.” Barnhouse stirrade på honom innan han åter vände sig mot kvarlevorna vid deras fötter. ”Extremiteterna, dom som finns kvar vill säga, är nästan bara skelett, men jag tror att det där är en läkt spricka i den vänstra underarmens strålben.” Han klev bort från kanten till sänkan och korsade armarna häftigt över bröstet. ”Mina herrar – och dam – jag 18

tänker nu avlägsna mig från den här utredningen, som utan tvivel behöver hjälp från rättsmedicinska. Eftersom Lake Nipissing faller under Ontarios provinspolis, så lämnar jag officiellt över utredningen till dig, Commanda.” ”Om det här är Katie Pine så är det stadspolisens ärende”, sa Jerry. ”Men visst är väl Katie Pine en av era? Från reservatet?” ”Hon fördes bort från tivolit på Memorial Gardens. Det gör det till ett ärende för stan – och det har det varit sen hon försvann. Det är Cardinals fall.” ”Oavsett”, fortsatte Barnhouse, ”tills vi vet att det verkligen är hon, så lämnar jag över till dig.” ”Bra”, sa Jerry. ”John, du kan ta över. Jag vet att det är Katie.” ”Det kan du omöjligt veta. Titta på det.” Barnhouse pekade med diktafonen. ”Bortsett från kläderna ser det knappt ut som en människa.” ”Katie Pine fi k en spricka i vänster arm när hon lärde sig åka skateboard”, sa Cardinal lugnt. *** Fem av dem satt hopkurade i brottsplatsteknikernas bil.

Barnhouse hade stuckit och de två uniformerade väntade i insatsbilen. Cardinal behövde nästan skrika för att överrösta vrålet från kupévärmaren. ”Vi kommer att behöva rep, från och med nu är hela ön avspärrad. Det fanns inget blod och inga tecken på slagsmål i gruvan så hon mördades nog inte där, det är bara en dumpningsplats. Men oavsett, jag vill inte ha en massa nyfikna snöskoteråkare som sicksackar genom bevisen, så nu säkrar vi platsen.”

19

Delorme räckte honom mobiltelefonen. ”Det är kri­ minaltekniska. Len Weisman.” ”Len, vi har en kropp här som är fastfrusen i ett isblock.

Tonåring, förmodligen mördad. Om vi sågar loss isblocket och fraktar det till er med kylbil, kan ni ta hantera det?” ”Inga problem. Vi har nåra kylrum där vi kan sänka temperaturen till under nollan. Vi kan tina det långsamt och på så sätt bevara hår och fi rer.” Det var surrealistiskt att höra en Torontoröst i det här månlandskapet. ”Strålande, Len. Så fort vi är redo att rulla meddelar vi en ungefärlig ankomsttid.” Cardinal gav mobilen till Delorme. ”Arsenault, du är expert här, hur får vi ut henne?” ”Det är inga större problem att skära loss henne i en kub, problemet blir att få loss den från betongen.” ”Få hit en kille från stan som kan skära loss henne, dom skär i betong hela tiden. Och ni kan rensa era kalendrar, vi blir tvungna att söka igenom snön.” ”Men hon dog för flera månader sen”, sa Delorme. ”Snön kommer inte att avslöja nåt.” ”Det vet vi inte. Är det nån som har en kontakt på försvaret?”

Collingwood räckte upp en hand. ”Säg att vi behöver ett stort tält. Nåt i samma storlek som ett cirkustält som täcker hela ön. Det sista vi behöver är mer snö. Vi behöver också deras största värmeaggregat, såna dom använder för att värma upp sina hangarer. Vi ska smälta snön och se vad som finns under.”

Collingwood nickade. Han satt närmast aggregatet och handsken ångade.

20

3

Att spärra av området och ordna dygnetruntbevakning av ön tog längre tid än någon hade kunnat föreställa sig – allt som har med polisen att göra tar längre tid än beräknat.

Cardinal kom inte hem förrän ett på natten, och vid det laget var han så uppjagad att han inte kunde somna. Han satte sig i vardagsrummet med två fingrar Black Velvet och gjorde anteckningar om vad han skulle göra nästa dag. Det var så kallt i huset att inte ens whiskyn kunde värma honom.

Kelly borde vara tillbaka i USA vid det här laget.

På flygplatsen hade Cardinal sett hur hans dotter hävde upp en resväska på bagagevågen, men innan hon hann ta den andra väskan hade en ung kille i kön bakom lyft upp väskan och lagt den på vågen åt henne. Okej, Kelly var söt, men som alla pappor utgick han ifrån att vilken annan objektiv person som helst också tyckte att hon var det finaste som fanns. Men att vara söt var ungefär som att vara rik eller berömd, folk erbjöd alltid sina tjänster, det visste Cardinal. ”Du behöver inte stanna pappa”, hade hon sagt när de gick ner till vänthallen. ”Jag fattar om du har bättre saker att göra.”

Cardinal hade inte haft något bättre för sig.

21

Algonquin Bays flygplats var byggd för att klara ungefär åttio resenärer på en gång, men det var sällan så många. Ett litet kafé och några tidningsställ för The Algonquin Lode och Torontotidningarna, och det var ungefär allt. De satte sig ner och Cardinal köpte The Toronto Star, erbjöd sin dotter en del men hon tackade nej. Det fi k honom att känna som om han inte heller borde läsa, för vad var vitsen med att stanna kvar om han bara skulle sitta och läsa tidningen? ”Är allt klart med dina byten?” frågade han. ”Tillräckligt med tid så att du hinner mellan terminalerna?” ”Massor. Jag har en och en halv timme i Toronto.” ”Det är inte så mycket. Inte när du har tagit dig igenom amerikanska tullen i alla fall.” ”Dom släpper alltid igenom mig på en gång. Allvarligt pappa, jag borde börja smuggla.” ”Du berättade att du blev stoppad förra gången, att du nästan missade andra flyget.” ”Det var bara otur. Kvinnan i tullen var en riktig surkärring som bara ville tjafsa utan anledning.”

Cardinal kunde se det framför sig. På sätt och vis var Kelly på väg att bli den typ av ung kvinna som han retade sig på – alldeles för smart, överutbildad och jävligt självsäker. ”Jag fattar inte varför det inte finns direktflyg från Toronto till New Haven.” ”Det är inte direkt universums medelpunkt, älskling.” ”Nej, det har bara ett av världens bästa universitet.”

Och det kostade en förmögenhet. När Kelly tog sin examen i York, hade teckningsläraren uppmuntrat henne att söka vidare till Yales universitet. Kelly hade aldrig i sin vildaste fantasi trott att hon skulle bli antagen, inte ens när hon förberedde sin portfolio som sedan släpades med till 22

New Haven. För en sekund hade Cardinal tänkt säga nej.

Det är den konstskolan, pappa. Det är den bästa konstskolan, pappa. Alla stora konstnärer har gått där. Går man inte på Yale kan man lika gärna plugga ekonomi. Cardinal hade funderat på om det verkligen kunde stämma. För honom var Yale lika med lata snobbar i tenniskläder, vilket var synonymt med George Bush. Men måleri?

Han hade frågat runt. Han hade försäkrats av de som visste att allt stämde. Ville man slå igenom som konstnär och synas på internationella konstscener, vilket egentligen betydde den amerikanska konstscenen, så var en utbildning på Yale rätt väg att gå. ”Men allvarligt pappa, varför åker du inte hem? Du behöver inte stanna.” ”Det är okej, jag vill stanna.”

Killen som hade hjälpt Kelly med resväskan hade satt sig mittemot dem. Om Cardinal gick skulle killen sätta sig bredvid hans dotter på en gång. Jag är en överbeskyddande idiot som klamrar mig fast vid sådana här obetydliga händelser med kvinnorna i mitt liv, anklagade han sig själv.

Han var likadan med sin fru, Catherine. ”Det var fint att du kom hem Kelly. Särskilt så här mitt i terminen. Jag tror det betydde mycket för din mamma.” ”Tror du? Ganska svårt att avgöra, hon känns rätt frånvarande just nu.” ”Jag såg att det var bra för henne.” ”Stackars mamma. Stackars dig. Jag fattar inte hur du orkar pappa. Jag menar, jag är borta för det mesta, men du måste leva med det.” ”Det är som det är. I nöd och lust, glädje och sorg. Du vet hur det är.”

23

”Dom flesta lever inte efter dom reglerna längre. Jag vet att du gör det, såklart, men mamma skrämmer mig verkligen ibland. Det måste vara så svårt för dig.” ”Det är värre för henne, Kelly.”

De satt tysta. Killen plockade fram en roman av Stephen King, Cardinal låtsades läsa Star, och Kelly stirrade ut på den tomma asfalten där lätta kastbyar fi k snön att virvla fram över markbelysningen. Cardinal började hoppas att flyget skulle bli inställt så att hans dotter skulle behöva stanna kvar en dag eller två. Fast Kelly hade tappat all käns­­la för Algonquin Bay. Hur står du ut att bo i den här hålan, hade hon frågat flera gånger. Cardinal hade känt samma sak i hennes ålder, men tio år vid Torontopolisen hade övertygat honom om att den här lilla hålan som han växt upp i hade sina fördelar.

Till sist kom planet, ett propellerdrivet Dash 8 som tog trettio personer. Om femton minuter skulle det vara tankat och klart för att lyfta. ”Har du tillräckligt med pengar? Tänk om du fastnar i Toronto?” ”Du oroar dig för mycket pappa.”

Hon kramade honom, och sedan såg han henne rulla iväg sin kabinväska genom säkerhetskontrollen (som bestod av två uniformerade kvinnor som inte var mycket äldre än hon) och fortsatte mot utgången. Cardinal flyttade sig till fönstret och såg henne ta sig fram genom den virvlande snön. Killen var precis bakom henne, fan ta honom. Väl utanför, när han borstade snön från vindrutan med hands­ ken, förbannade Cardinal sig för att han var en svartsjuk dumskalle, en mesig förälder som inte kunde låta sin unge växa upp. Cardinal var katolik – men bara till namnet – 24

och som alla katoliker, icke praktiserande eller religiösa, bibehöll han en nästan uppslupen förmåga att anklaga sig själv för synd, trots att det inte behövde handla om de synder han faktiskt hade begått.

Nu stod whiskyn halvt urdrucken på soffbordet.

Cardinal hade dåsat till. Han reste sig stelt från stolen och gick och lade sig. I mörkret dök bilderna upp: strålkastarna över sjön, kroppen som var fastfrusen i isen, Delormes an­ sikte. Men sedan tänkte han på Catherine. Även om hans frus situation var allt annat än rolig, tvingade han sig själv att se henne skratta. Ja, de skulle åka iväg någonstans till­ sammans, långt bort från polisarbete och privata problem, och de skulle skratta.

25