9789176972069

Av Dan Nilsson har tidigare utgivits: Bevakaren, 2015 Jag följer dig, 2017

Copyright © Dan Nilsson 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cornelia Runehammar Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Tryckt hos ScandBook, Falun 2020 ISBN: 978-91-7697-206-9

Det här är en uppdiktad historia. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer är rena tillfälligheter, bortsett från att kända band och artister, publika evenemang samt historiska företeelser förekommer som en grund för igenkänning.

Intro

Ing en h ade et t helvete som Sara. Det kunde hon vara helt säker på, trots att hon bara var sjutton år och alla påstod att hon inte kunde veta vad ett helvete verkligen innebar.

Vad svarade hon då alla som inte tog henne på allvar?

Jo, för det första var hon hårdrockare. Därför visste hon rimligen allt om helvetet. För det andra gick det inte att snacka bort att hon hade världens mest blåsta föräldrar, och att hennes kompisar hade världens ännu mer blåsta föräldrar.

Men okej, en sak i taget.

Just det: hårdrockare visste allt om helvetet. Metalmusiken var ju så förenlig med helvetet att man nästan kunde tro att hårdrockare hade en kristen världsbild. Men ingenting kunde vara mer fel (om man inte gillade band som Stryper eller Jerusalem). Och skillnaden jämfört med en religiös fanatiker var ju att man sket fullständigt i himlen. Det var bara helvetet som var intressant.

Sen var det ju frågan om vilket helvete man egentligen menade.

För vissa var det bara ett påfund som andra hårdrockare skapat åt dem, där de bekvämt kunde ställa sig i ytterkanten och låta sig värmas av elden, ungefär som när man samlades vid en brasa och försökte nå fram för att grilla sin korv. Andra kunde roat betrakta den brinnande platsen med en ironisk distans för den överdrivna dramatikens skull, och kliva ur den lika lätt som de slängde av sig en urtvättad Black Sabbath-t-shirt.

Och så fanns de som upplevde att de själva brann i helvetet. Visst, Sara hade kanske ännu inte utvecklat ett ordentligt perspektiv på 7

saker och ting, men hon skulle definitivt räcka upp handen i den sistnämnda skaran. Däremot skulle hon – när lidandet var som värst – inte vilja påstå att helvetet var en plats, som andra såg framför sig.

Nej, det var en tidsperiod. Okej, den pågick mer eller mindre under hela uppväxten, men kunde särskilt koncentreras till ett speciellt år.

Närmare bestämt nittonhundranittiofyra. Året då Kurt Cobain tog livet av sig. Året då Estoniakatastrofen inträffade, om man ändå skulle försöka få lite perspektiv på vad katastrofer verkligen innebar.

Det var också året då alla föräldrar i det lilla kvarteret i Stureby ville göra livet till ett helvete för Sara och hennes kompisar.

Om man ville vara ännu mer specifik kunde man ringa in helvetet till en lördagskväll i slutet av april. Sara befann sig på sitt rum och skulle inte ha hört knackningen på ytterdörren om det inte varit så att hon just bytte mellan två redan varmkörda grungeskivor, från den alldeles nya Superunknown med Soundgarden tillbaka till ännu ett varv med In utero med Nirvana. Och hennes föräldrar hörde definitivt inte när någon kom, eftersom de aldrig fick tummen ur och lagade den förbannade ringklockan. Särskilt inte eftersom Bingolotto skränade från tv-apparaten i vardagsrummet i bortre änden av radhuset.

Sara lät cd-skivan snurra igång på låg volym medan hon gick ut i den lilla mörklagda hallen och drog upp dörren.

Där utanför mötte hon de storögda, blängande blickarna från en hel samling människor med ytterrockarna uppdragna i den kalla vårkvällen. Längst fram kände hon igen ansiktena på både Markus mamma, Mariannes pappa, Helenas pappa och Jonas mamma. Och bakom dem fanns ännu fler nunor som var skymda i skuggorna från soldaterna i frontlinjen.

Deras blickar fl ttade sig över hennes håliga jeans, Guns N’ Rosest-shirt och allt annat som de kunde tänkas störa sig på, som det långa håret som hon färgat svartare än svart, det lika svarta nagellacket och sminket som hon suttit på rummet och experimenterat med. Och ändå hade hon inte ens ansträngt sig för att gå ut och visa upp sig. ”Eh … Jaha …?” fick Sara ur sig. ”Är Jonas här?” frågade gubben som var Mariannes pappa.

8

När han sa det gav han en blick av medlidande åt Jonas mamma, en liten kvinna som stod bredvid och hade ögonen fyllda av tårar. ”Varför skulle han vara det?” svarade Sara. ”Vet du var han är?”

Sara tvekade en kort sekund. ”Ja, det vet jag”, sa hon sen.

Hon såg ryggarna rätas upp på alla besökarna samtidigt.

Lättnaden och hoppet tändes i ansiktet på Jonas mamma. ”Men det tänker jag inte berätta”, la Sara till.

Hela föräldraskaran öppnade sina munnar, som om de behövde stirra på henne även den vägen. ”Vad i helsike säger du?!” sa Mariannes pappa.

Jonas mamma kunde inte hejda sig längre. Hon tog ett steg uppför trappan som om hon tänkte greppa tag i Sara. Men Sara fintade skickligt bort henne genom att ta ett steg åt sidan, och Jonas mamma nästan snubblade på trappsteget. ”Det har väl inte … hänt nåt med honom?” utbrast Jonas mam­ ma.

Sara uppfattade att det var någon bakom henne. Hennes mam­ ma och pappa kom fram och ställde sig i dörröppningen. De var verkligen inte klädda för att träffa folk. Hennes pappa stod i bara t-shirt och kalsonger. Hennes mamma hade sina noppiga kläder och en cigarrett i handen. ”Vad fan gäller det?”

Det var det enda positiva med hennes pappa, att han åtminstone var lika vresig mot alla andra som han var mot henne. ”Jonas är borta och Sara vet var han är, men vill inte säga det”, sammanfattade Mariannes pappa situationen. ”Och ni begriper väl att Birgitta är helt utom sig av oro.”

Saras pappa suckade och såg på sin dotter. Han hade redan tidigare tagit emot klagomål om att det var Saras fel att deras ton­ åringar led av oförklarliga humörsvängningar, att hon tvingat dem att spela hårdrock i kommunala musikskolans lokaler, att hon ägnade sig åt vidareförsäljning av affischer och t-shirts med brutala motiv som hon själv beställt via postorder, att hon skapade sina 9

egna tvivelaktiga fanzines – fast de använde ordet broschyrer – som hon lagt i deras brevlådor. ”Vad fan gäller det den här gången?” frågade han.

Vad fan som gällde den här gången var att Jonas mamma hade lagt märke till att hennes son läst en särskild artikel, skriven av Sara, i den där broschyren med extra stort intresse. Därför hade hon själv känt sig tvungen att läsa den. Hela broschyren handlade om sångaren Kurt Cobain – här var hon imponerad av det perfekta engelska uttalet från Mariannes pappa – som nyligen tagit livet av sig. I artikeln hade Sara uttryckt sig som att hon mycket väl förstod varför sångaren i Nirvana hade valt att avsluta sitt liv.

Saras puls skenade och hon skulle just protestera, förklara att hon bara försökt förstå varför hennes underbara, vackra, djupt saknade själsfrände var så olycklig att den enda lösningen han sett låg i att ta sitt liv, utan att för den skull påstå att det var rätt, för hon hade verkligen hellre velat ha kvar honom i livet. Men innan hon hann öppna munnen la sig Markus mamma i och påpekade att det var särskilt osmakligt med tanke på vad alla visste om tragedin kring Jonas pappa, och Jonas mamma snyftade bakom sina kupade händer. ”Därför tänker vi att Jonas mycket väl kan ha fått känslorubbningar av Saras broschyr”, förklarade Mariannes pappa. ”Och nu säger hon att hon vet vart Jonas tagit vägen, men vägrar berätta om han ens är i livet.”

Jonas mamma skrek rätt ut när hon hörde Mariannes pappa for­ mulera sin farhåga. ”Ni ser själv vad hon ställt till med”, sa Mariannes pappa till Saras mamma och pappa.

Sara tog ett steg tillbaka in i hallen. ”Fast det är ju inte konstigt om han vill ta livet av sig”, sa Sara. ”Eftersom han har en sån känslokall morsa, som gjort att han var ett vrak innan jag tog hand om honom. Varför fick inte Jonas gråta som du gråter nu, jävla kärring?”

Sara vände tvärt om och lämnade föräldraskarans vidöppna munnar bakom sig, medan hon snabbt och smidigt försvann in på sitt rum och smällde igen dörren. Hon hann uppfatta att hennes pappa 10

kom efter henne innan hon vred om låset och vred upp volymen på Scentless apprentice.

Go awaaaaay!

Trots Nirvana på tolvans volym kunde hon höra bankningarna som gjorde att dörren nästan gav vika, blandat med hysteriska uppmaningar från hennes pappa om att genast öppna. Hon hörde också Jonas mamma böna och be om att Sara skulle berätta var Jonas höll hus någonstans, eller åtminstone säga att hennes son mådde bra.

Jovisst mådde han bra. Nu gjorde han det – när han för tillfället fick bo i den replokal som Sara nyligen ordnat. Där skulle han stanna tills Jonas mamma fattat att hennes son inte tänkte sluta lyssna på vare sig Nirvana eller Sara, så länge det inte fanns någon annan som förstod sig på honom. Varken Jonas mamma eller någon annan skulle få förstöra hennes kompisar mer än de redan gjort.

Det här var droppen. Det kunde inte bli mycket värre. Det här skulle innebära att hennes kompisar skulle bli totalförbjudna att umgås med henne, spela i band med henne, gå på konserter och fester med henne, läsa hennes tidningar och köpa hennes merch som hon lagt ut en mindre förmögenhet på.

När hon långt efteråt skulle tänka tillbaka på de här händelserna skulle hon förstå att det var här som allting började. Det var de här händelserna som ledde fram till dagarna på Sweden Rock Festival många år senare och slutet på det som hon kallat sitt helvete. Hon skulle till och med vilja påstå att det ur detta helvete en vacker dag skulle framträda en himmel.

Det var också då som tanken skulle komma till henne om att himmel och helvete inte var olika platser, eller ens olika tidsperioder i livet. I själva verket utgjorde de två motpolerna samma sak. Och det var bara med den insikten som hon kunde finna det lugn hon alltid sökt efter.

Men innan dess?

Innan dess var det ett rent helvete och rena himmelriket.

11

1 Eyes of the stormwitch

Det h är var illa.

Det här var riktigt illa.

Och då syftade hon inte på den frustrerande bilkön på väg in mot Stockholm den här fredagseftermiddagen. Inte heller på att hon var knäckt efter tre dagar på jobbkonferensen i Trosa.

Nej, just nu fanns det ingen katastrof som kunde mäta sig med cd-skivorna Sara hittat i handskfacket i Markus bil.

Spin Doctors.

Herregud. Herrejävlar. Vilken människa med ett uns av värdighet lyssnade på Spin Doctors?

Det var ju Appetite for destruction som hon hoppats på att hitta, den som var spårlöst borta där hemma. Just nu behövde hon Guns N’ Roses. Hon behövde Slashs gitarriff för att klara bilkön. Hon behövde Axl Rose för att komma tillbaka till jorden efter konferensen.

Desperat rotade hon vidare bland skivorna som hon svept ut på sätet bredvid sig. Vem hade förresten cd-skivor numera? Jo, Markus förstås. Han måste vara den enda som fortfarande vägrade skaffa Spotify, kanske mest för att all musik han gillade redan fanns i skivsamlingen.

Förutom Spin Doctors vred sig Sara i plågor över – i nämnd ordning – No Doubt, Shakira och Jon Bon Jovis soloalbum.

Fanns det kanske en anledning att han samlat de här plattorna 12

i sin bil och inte där de syntes i hyllorna där hemma? Hon såg framför sig hur hennes man satte sig i bilen för att köra och storhandla för sig själv när han tog chansen att njuta av sitt hemliga begär. Självklart fick Markus lyssna på vad han ville, bara han inte fortsatte hävda att han bara älskade metal. Utan i stället erkände att han var en mjukiskille som gillade att sjunga trallvänliga melodier när ingen hörde.

Det är ju därför jag älskar dig, Markus, för att du har hela spektret. Men vad du än gör, försök inte lura mig.

Fast Spin Doctors?

Sara smällde in plattan i spelaren, mest för att kunna bedöma vilken grad av oro hon borde känna i en sån allvarlig situation.

Be-di-be-di. Be-di-be-di! Sångaren i Spin Doctors trallade sin tillkämpade, banala melodi i Two princes, som om han inte redan hade retat upp henne tillräckligt.

En bil tutade bakom henne. Om hon inte låg klistrad med stötfångaren mot bilen framför fick hon genast veta det.

Hon tryckte pekfingret på ejectknappen och skivan kom tillbaka ut, som om den skämdes.

Lugn.

Hon försökte coola ner sig. Andas ut.

Nu stod bilarna helt stilla i kön. Hon kastade en blick på BMW:n till vänster. Föraren där satt och sjöng genom den öppna rutan medan han trummade på ratten. I bilen bakom satt en snygg tjej och pratade i telefon medan hon målade ögonfransarna i backspegeln. Det var tydligen bara Sara som jagade upp sig i en situation som hon ändå inte kunde påverka.

Försök tänka positivt.

Solen sken trots allt. Visst, det var säkert av rent misstag som den spillde ner några strålar från molnen, men den sken i alla fall. Hon hade en skön helg framför sig med familjen och kunde äntligen börja varva ne...

Hon såg hur mobiltelefonen vibrerade, gled nerför lutningen i passagerarsätet och sen snurrade runt ett halvt varv.

Som om hon inte var stressad nog. Som om hon inte behövde 13

hålla båda händerna på ratten. Antagligen var det bara Markus som undrade vart hon tagit vägen.

Det kunde också vara någon av de gamla kompisarna, som utan vidare verkade ha bestämt sig för att höra av sig. Sara hade sett flera missade samtal de senaste dagarna. Ett av dem hade varit från Jonas som hon inte träffat på evigheter. Men framför allt var det Linda, som hade ringt minst sju gånger när Sara suttit i grupparbeten på konferensen och räknat minuterna till nästa kafferast.

Okej, bäst att kolla. Displayen visade ännu ett missat samtal från Linda. Kanske lika bra att utnyttja tiden hon hade över. ”Hej, Linda”, sa Sara efter att hennes gamla kompis svarat vid första signalen. ”Var har du varit?” skrek Linda i hennes öra. ”Jag har försökt ringa dig tolv tusen gånger!” ”På konferens med jobbet”, sa Sara. ”Vad är det som är så viktigt?” ”Kan vi ses?”

Vänta här nu. Efter flera års uppehåll, och sen bara några spora­ diska träffar – var det då inte lite konstigt att hon gick så rakt på sak och var så angelägen om att ses? ”Jag ska kolla hemma”, sa Sara så behärskat hon kunde för att låtsas att Linda inte gjorde henne ännu mer stressad än hon redan var. ”Vi har inte hunnit planera helgen ännu.” ”Nu då? På en gång?”

Hon hade ett darr på rösten, som om hon skulle brista i gråt. ”Är det nåt som hänt?” frågade Sara.

En bil tutade igen bakom henne. Sara gasade och tvärbromsade.

Gasade och tvärbromsade. ”Jag sitter i världens värsta bilkö”, förklarade Sara. ”Jag kommer att få en whiplash här. Eller svälta ihjäl.” ”Vi kan ses och käka nåt i närheten. Var är du nånstans? ” sa Linda. ”Grejen är att jag är skittrött och irriterad efter konferensen, och jag har inte sett min familj på tre dygn ... Kan du inte berätta vad det är som har hänt?”

Linda suckade besviket i hennes öra utan att säga något mer.

14

”I morgon då? Kan vi inte träffas i morgon?” sa Sara, och ångrade sig genast eftersom hon borde stämma av med familjen först.

Linda förblev tyst ett tag. ”I så fall tidigt”, sa hon. ”Brunch nånstans.”

Det var ingen fråga. Det var ett krav. ”Okej, då säger vi det”, sa Sara. ”Nu måste jag lägga på.”

De avslutade samtalet och Sara fick syn på ett cd-omslag som hon kunde ana var fullt av hårdrocksklichéer, trots att endast skivans nedre hörn stack fram i högen. Hon drog fram den och upptäckte att det var The Sword, tvekade inte det minsta och smällde in Apocryphonalbumet i stereon. Kanske inte deras bästa platta, men ändå.

Gitarren rensade dammet från den ena högtalaren. Den andra gitarren slöt upp i stereo. Basen och trummorna fyllde bilen och fick sätet under henne att skaka av de sköna, gungande riffen. Det här var precis vad hon behövde.

Och medan hon lyssnade på sången tänkte hon att det här nyare bandet måste vara ironiskt som hyllade de vanliga gamla gudarna och gudinnorna i sina texter. Men tänk om man verkligen skulle ta hårdrocken på blodigt allvar som man gjorde förr, funderade Sara när hon lyssnade på Eyes of the stormwitch.

A goddess in human form Dark hair crowned with a glowing nimbus She has the eyes of the storm Like the sea in a raging tempest ”Det är ju mig ni sjunger om”, sa hon och log i backspegeln mot baksätet, där hon framkallade synen av The Sword sittande på rad i hennes egen rockvideo, allt för att göra livet i bilkön lite roligare.

So strikes the queen of the air Like a blow from a titan’s hammer Let mortal women beware For none can match her unearthly glamour 15

Just då passerade hon resterna av en trafikolycka och bilkön skingrades. Vägen låg plötsligt vidöppen framför henne, som av en nyck från gudarna.

16

2 Coming home

Änt l igen var hon framme vid tiovåningshuset i Årsta.

Medan hon väntade på att en stadsbuss skulle lämna hållplatsen som blockerade parkeringsinfarten drabbades Sara av en märklig känsla av tomhet. Det var rent av så att hon hade en känsla av att ha blivit bestulen på något. När hon tänkte efter var det lyckan över att få komma hem som just tagits ifrån henne.

Nu kom baksmällan. Det var nu hon måste hantera sin överdos av positiva känslor från de senaste dagarna. Hur skulle hon kunna vara glad när hon blivit matad med så mycket positivt tänkande, för att det fanns personer i vita kavajer som själva bara kunde vara lyckliga om de fick tvinga på folk sina plattityder, som i föreläsningarna på konferensen hon nyss överlevt?

Hur skulle hon nu undvika att ta ut frustrationen på sin stackars familj? Hon hade knappast någon lust att gå upp till Markus och barnen och beklaga sig det första hon gjorde. Tvärtom ville hon ju vara på gott humör när hon äntligen var tillbaka.

Bussen lämnade hållplatsen och Sara kunde köra in på par­ke­ rings­platsen.

Så nu är det alltså meningen att du ska gå runt och vara lycklig hela tiden. Men om du tänker efter, finns det något som hindrar dig?

Hon parkerade bilen och stängde av motorn. Sneglade upp mot tionde våningen.

17

Får jag gå in nu kanske?

Nej, först måste du svara på frågan. Och några följdfrågor som tar max tio minuter att besvara.

Jag är för fan lycklig! Måste jag fylla i en hel jävla enkät bara för att jag råkade klaga lite?

Hon skyllde på att hon var trött, hungrig, törstig och varm. Svetten klistrade otäckt mot ryggen på den svarta klänningen. Hennes Dr Martens-kängor var förstås helt fel för den här årstiden. Alla hennes fyra halsband med dödskallar och upp-och-ner-vända kors fastnade i vindrutetorkarspaken när hon skulle kliva ur. Just nu brydde hon sig inte om de gick sönder när hon slet loss dem.

Hur lycklig är du då? löd en av de irriterande frågorna i enkäten som dök upp för hennes inre, samtidigt som hon drog åt sig sportväskan och den svarta skinnjackan från baksätet innan hon slängde igen bildörren.

Får man inga svarsalternativ? frågade hon enkäten medan hon traskade mot huset med bagaget. I samma ögonblick dök det fram en rad påståenden där hon kunde välja vad som passade bäst på en skala mellan Jag är alltid lycklig och Jag är aldrig lycklig. Hon tänkte efter. Satte ett mentalt kryss i rutan för Jag är ofta lycklig.

Bara ofta? frågade enkäten. Ingenting är nånsin riktigt bra nog för dig, va, din negativa jävla kärring?

Till hennes förvåning fanns det även där en ruta som hon kunde kryssa i.

Vad fan, jag skiter väl i de här idiotiska frågorna, tänkte hon och jagade iväg enkäten som om den vore en irriterande insekt.

Som tack för att hon deltagit i undersökningen blev hon lovad en Trisslott, en garanterad nitlott eftersom hon ändå inte skulle uppskatta en vinst om hon fick en.

Hon tryckte in portkoden, öppnade porten och klev in i huset.

Nej, jag tänker fan inte vara lycklig, tänkte hon.

Lycka eller lidande? Frågan var vad som egentligen var värst. Och svaret var faktiskt inte helt självklart.

Sara tog hissen upp till den översta våningen. Älskade Markus. Han stod i det rymliga köket och lagade mat 18

– det luktade som köttfärs och tomatsås – när hon klev in i etage­ lägenheten. Ungarna syntes inte till. ”Redan hemma? ” sa han och såg uppriktigt överraskad ut. Han tittade upp från en skärbräda som han diskade av medan det puttrade för fullt i grytan. Som vanligt var han ivrig att städa bort allting innan maten ens var färdiglagad. ”Redan?” upprepade hon surt, trots att hon lovat sig själv att bara vara glad.

Hon skulle just redogöra för vad hon fått utstå de senaste timmarna – när luften gick ur henne.

Han kom fram och la armarna om henne bakifrån. Hon flätade in sig i dem, drog fingrarna över hans ytliga vener på underarmarna.

Armarna var fyllda av detaljrika tatueringar; liemannen från Markus pubertala period i livet, motivet från Edvard Munchs Skriet-målning från hans kreativa period, och så några dödskallar och rosor från lite blandade kriser. Ibland tänkte hon att tatueringarna var en kom­ pensation för att hans armar var så klena.

Hon fick smaka på tomatsåsen som han hade kvar i skägget när han kysste henne. Det fanns säkert en och annan matrest även i det långa svarta håret. Hon kastade en blick på hans t-shirt – det var alltid intressant att se vilket band han hade valt för dagen – och konstaterade att det var Judas Priests dag.

Inte Spin Doctors, for en tanke förbi. ”Ungarna har frågat efter dig”, sa han mitt i kyssen. ”Skönt att se dig med”, sa hon.

Hon tryckte sig närmare inpå honom, nästan på gränsen till det barnförbjudna, medan hon sneglade efter ungarna. ”Jag älskar dig”, sa hon.

Som vanligt hade han svårt att säga samma sak till henne. Så smekte han henne över kinden, och hon frågade sig vad hon hade att klaga på.

Egentligen kunde hon inte klandra honom. Att uttrycka sin lycka var som sagt det svåraste som fanns här i livet. Så svårt att det nästan vore lättare att avstå den. ”Ungarna vill göra nåt mysigt i helgen”, sa han och drog henne närmare sig.

19

Lova lät från rummet intill, krypande runt på golvet. Undrar egentligen hur mycket de tränar på att lära sig gå, tänkte Sara. Men det var ju hans sak, eftersom det var hans barn. Och det var han som var föräldraledig, även om han alltför ofta satt och smygläste mejl från kollegorna på SJ:s kommunikationsavdelning om dagarna. ”Hur var det på konferensen?” frågade han. ”Katastrof. Jag fattar inte varför man tvunget ska utvecklas.”

Hon härmade sin chefs nasala röst när hon sa det sista ordet, men insåg att imitationen inte var särskilt kul om man inte visste hur originalet lät.

Han gick tillbaka till spisen för att röra om i grytan. ”Det borde väl finnas andra tidningar du kan jobba på”, sa han och kryddade med svartpeppar och oregano, men bara lite; allt skulle barnanpassas i det här hemmet. ”Inte om man får tro min chef. Hela konferensen var en enda stor begravning av papperstidningen, men ändå var alla hysteriskt positiva.”

Sara tog rundan genom den rymliga lägenheten för att först säga hej till Lova, som låg på golvet i vardagsrummet och drog i snabeln på ett av sina tjugotre elefantgosedjur. Och sen till Lukas, treåringen som hade fastnat i ett spel på Ipaden som han kidnappat från sin pappa med endast glass och godis som accepterad lösensumma.

Ingen av dem hade tid för henne.

Var inte hela vitsen med lycka att man skulle vara klar med allt annat? Att det inte fanns något mer att kämpa för?

Hon återvände till köket för att hjälpa till att duka. ”Jag insåg inte att klockan var så mycket”, sa han. ”Du måste ha kommit hem sent. Jag måste ju hinna käka innan jag tar cykeln och repar.”

Repar? Sara tänkte efter. Visst, ja. Det var ju varannanfredagen.

Fast repade han inte förra fredagen också när hon tänkte efter? ”Måste du verkligen det i kväll? ” gnällde hon, tryckte sig mot hans rygg och la armarna om honom, men på något vis lyckades han slinka ur greppet för att smaka av såsen i grytan. ”När i veckan ska vi annars lira?” sa han.

20

Typ aldrig, tänkte hon.

Markus hade repat i alla år – långt innan de hittat tillbaka till varandra – men hade inte haft ett enda gig på evigheter. Nu var han fyrtiotre, liksom hon själv. Dags att sluta kanske?

Hur man nu föreslår en sån sak på ett snyggt sätt. ”Klart att ni ska repa”, sa hon. ”Jag ser en film och äter popcorn med ungarna. Medan du dricker öl och lirar Fight for the honour eller vad den heter.”

Han stannade upp i rörelsen och var tvungen att kontrollera om hon var sur. Hon la till ett leende för att visa att hon inte hade något emot det. Att stå i en instängd replokal borde vara straff nog. Och ett riktigt hårt straff.

Det sägs att man brukade använda Metallica som tortyr i Guantánamofängelset. Men det lät ju vansinnigt att välja ett av de största och mest älskade rockbanden i världen – när en omixad demo av ett visst hårdrocksband från södra Stockholm skulle få den mest oskyldiga person att erkänna vilket terrorbrott som helst.

Djup suck.

Så tänkte hon på arbetskamraterna med partners som stack hemifrån för att spela innebandy eller badminton under kvälls- eller morgontimmar när inga andra tider var lediga. Varför var det här sämre än en timmes flåsande i en badmintonhall?

Kanske för att ett välmående efter veckans träning borde vara mer positivt för alla? Kanske för att hennes man skulle ha kommit hem nyduschad och i fin form från squashhallen, i stället för svettig och döv efter manglet och headbangingen i replokalen? Kunde det vara skäl nog? ”Jag tänkte träffa Linda i morgon”, sa hon.

Markus såg på henne medan han hällde pastan i durkslaget, och höll på att tappa ut den i vasken. ”Jag trodde...” Han avbröt sig. Förstod själv att det var en dålig idé att klaga på hennes planer när han själv stod på minus.

Han skakade bort vattnet ur durkslaget. Sara hämtade mjölk och ketchup från kylen. ”Hon var sugen på att ses”, sa hon. ”För att underdriva.”

21

”Du borde prata med henne om Benny”, sa Markus. ”Hur så?”

Markus tog en Cabernet Sauvignon från vinstället ovanför köks­ skåpen. ”Frågan är vad som hänt med honom”, sa han. ”Jag känner knappt igen honom. Nånting är det, helt klart ...” ”Då är det förstås det hon vill snacka om”, sa Sara och ropade dit barnen, så att de kunde samlas vid matbordet som en lycklig familj.

Ville hon ens ha lyckan?

Vilken idiotisk fråga att ställa. Varför hade hon annars längtat efter den?

22