Copyright © 2018 Cecilia Fredriksson Utgiven av Hoi Förlag, Stockholm 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Fredriksson och Mia Fallby, www.m-Dsign.com Omslagsfoto: Kamil Macniak (www.canva.com) Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-205-2 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2019
Jag avråder starkt från att försöka sig på några av de metoder för blodutgjutning och blodkonsumtion som presenteras.
FÖRORD FINNS DET RIKTIGA VAMPYRER?
Oavsett ditt svar på den frågan kan den här boken utgöra intressant läsning och förhoppningsvis fördjupa dina kunskaper om en av vår tids växande subkulturer. Tror du att riktiga vampyrer brinner upp i solen, är gotiskt svartklädda varelser med huggtänder, att de skyr heliga symboler eller har evigt liv? Den här boken kommer i sådana fall att utmana din syn på vampyrer och deras eventuella existens i vår värld. Det här är inte en bok om hur vampyren har gestaltats genom tiderna inom fiktionen, även om det händer att jag refererar till böcker och film inom genren. Det är inte heller en bok om den övernaturliga vampyren som har skrämt människan på olika sätt genom tiderna. Bokens tema är istället livs levande människor som har gjort vampyrism till en del av deras livsstil. De kallar sig riktiga vampyrer. Jag kommer att guida dig genom olika definitioner på vad en riktig vampyr egentligen är och hur det kommer sig att de säger sig finnas bland oss. Boken tar även upp olika former av vampyriska aktiviteter, autentiska våldsbrott, sjukdomar, forskning och religiösa samfund. Boken fyller en viktig kunskapslucka inom vampyrfacket i och med dess unika utifrånperspektiv på vår tids 7
vampyrer. Jag gör inte anspråk på att göra en fullständig kunskapsöversikt på området och boken bör främst ses som läsning i underhållande syfte. Du kommer att få stifta bekantskap med ett antal människor som själva definierar sig som vampyrer. Om det överensstämmer med verkligheten eller ej lämnar jag till dig att avgöra. För att underlätta läsvänligheten har jag valt att genomgående använda mig av begreppet ”vampyrist” då jag syftar på självidentifierade vampyrer. Termen ”vampyr” används då jag talar om fiktionens vampyrer.
Cecilia Fredriksson
8
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Del 1: Från myt till verklighet 1. En historisk tillbakablick s. 13 2. Att definiera vampyristen s. 27 3. Klinisk vampyrism s. 41 4. ”Vampire drag” och vampyrologi s. 52 Del 2: Vampyristens olika former 5. Hur en vampyrist blir till s. 67 6. Bloddrickande vampyrister s. 76 7. Psykiska vampyrister s. 93 Del 3: Ytterligheter 8. Religiösa vampyrister s. 107 9. Mördande vampyrister s. 128 Efterord s. 152 Referenser s. 154
9
DEL 1 FRÃ…N MYT TILL VERKLIGHET
KAPITEL 1 EN HISTORISK TILLBAKABLICK
”Throughout the whole vast shadowy world of ghosts and demons there is no figure so terrible, no figure so dreaded and abhorred, yet dight with such fearful fascination, as the vampire.” (Ur boken The Vampire his kith and kin av Montague Summers)
Dagens bild av vampyren som förhållandevis modern och människolik härstammar från 1800-talets populärkultur. Men vampyrmyten är mycket äldre än så. Nutidens skildring av zombies stämmer bättre överens med den ursprungliga bilden av vampyren. Vad vi associerar med vampyrer har därmed förändrats markant genom tiderna och det förekommer också stora geografiska skillnader.1
1 Harrison Lindbergh, K. (2010); Jackson, K. (2009); Tiziani, M. (2009)
13
FOLKTRO OCH MYTBILDNING Det är svårt att ange ett specifikt årtal då vampyren gjorde sitt första inträde i människans folktro. Enligt vissa källor går den att spåra till cirka 600 år före vår tideräkning, me dan andra menar att mytbildningen hade sin början tidigast under 1200-talet. Det var däremot först under 1700-talet som en större vampyrskräck bredde ut sig i delar av Europa. Från flera olika byar kom utsagor om döda som reste sig ur sina gravar för att attackera vänner och familj. Vampyren kunde också hemsöka de efterlevande på mental väg, vilket då yttrade sig som mardrömmar.2 Gemensamt för dessa olycksaliga själar var att de inte bedömdes ha mottagit förlåtelse för sina synder. Det kunde exempelvis röra sig om oäktingar, kriminella eller personer som tagit sitt eget liv. Det syndiga levernet gjorde att själen inte kom till ro och kroppen kunde inte förmultna. Själen blev istället besatt av en demon som styrde iväg kroppen på nattliga jakter för att ofreda de efterlevande. Ibland troddes attackerna bero på att vampyren ville hämnas sitt öde, vilket resulterade i att den endast attackerade ”rena” själar – de som skulle finna frid efter döden. Andra teorier som förekom var att allt från incest och häxkraft till rödhåriga, blåögda och barn som föddes med tänder löpte större risk att bli vampyrer efter döden.3 För att avslöja misstänkta vampyrer öppnade man upp deras gravar. Icke förmultnade kroppar med blod runt 2 Bundasen, L. (1998); Burridge, T. (2004); Kaliff, A. (2009); Kayton, L. (1972) 3 Bundasen, L. (1998); Kaliff, A. (2009); Kayton, L. (1972); Tiziani, M. (2009) 14
munnen och växande hår och naglar var ett tydligt tecken på att det handlade om en odöd. Vampyren kunde också se ”levande” ut med rödblommiga kinder och öppna ögon.4 Vampyrer som var ute på jakt kunde kännas igenom genom att de saknade spegelbild. I mötet med en vampyr ansågs välsignade silverkulor vara ett effektivt vapen. För att skydda sig mot vampyren kunde även krucifix och vitlök användas.5 En slipad påle rakt genom hjärtat är nog den mest kända metoden för att bli av med en vampyr. Misstankarna om att det verkligen handlade om en vampyr bekräftades ytterligare om den döde skrek när en påle kördes genom hjärtat. En annan lämplig metod för att säkerställa att den döde inte reste sig ur graven var genom halshuggning. Enligt viss folktro lades först ett mynt i den dödes mun, medan andra lade det avhuggna huvudet mellan likets ben, brände upp det eller kokade det i vinäger. Skallen kunde också krossas. En något mer harmlös metod var att helt enkelt begrava kroppen med ansiktet nedåt eller att kasta vatten på kistan.6 Att det var på dessa sätt man säkerställde att den döde inte återuppstod bekräftas genom de arkeologiska fynd som gjorts. Dagens Nyheter rapporterade den 14 oktober 2014 om ett gravfynd från Bulgarien där den medeltida kroppens hjärta punkterats med ett järnspett. Enligt artikeln finns det ett hundratal liknande exempel bara från Bulgarien. I Polen har också flertalet ”vampyrgravar” hittats. På kropparna har tunga stenblock placerats, troligen för att hindra 4 Bundasen, L. (1998); Kayton, L. (1972) 5 Kayton, L. (1972) 6 Bundasen, L. (1998); Kayton, L. (1972); Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014)
15
den döde från att återuppstå. Ibland har blocket placerats över halsen eller till och med inne i munnen. I dessa fall har också ofta huvudet avlägsnats och placerats mellan benen.
VAMPYREN PÅ HIGHGATE De flesta vampyrmyter är minst hundra år gamla, men det finns exempel på modern mytbildning om dessa nattens gengångare. Mystiska händelser på Highgate-kyrkogården i London skapade stor medial uppmärksamhet under 1970-talet. Två centrala personer rörande uppkomsten till myten är David Farrant (författare och ockultist) och Seàn Manchester (författare och exorcist). I december 1969 beslutade sig Farrant för att spendera natten på Highgatekyrkogården. Enligt hans egen utsaga hade han vid detta tillfälle ett övernaturligt möte med en grå figur och han skrev därför ett brev till den lokala tidningen Hampstead and Highgate Express och efterlyste liknande upplevelser. Kort därpå började läsarnas redogörelser om ockulta möten ramla in – samtliga kretsade kring kyrkogården, men ingen var den andre lik. Tidningen fortsatte rapportera om de mystiska händelserna och en dag publicerade de en intervju med Seàn Manchester där han redogjorde för sin teori kring det hela. Hans teori var uppseendeväckande specifik och menade att det rörde sig om en medeltida svartmagiker från Rumänien vars kista hade fraktats till England under tidigt 1900-tal. Den så kallade ”Vampyrkungen” ska ha haft en skara av följare som köpt ett hus åt honom i West End. Han begrav des på Highgate-kyrkogården och enligt Manchester var 16
det nutida satanister som ”väckt” kroppen från de döda. Manchester föreslog att den bästa lösningen vore att föra en påle genom kroppen, hugga av huvudet och bränna liket. Under den här tiden rapporterade också både Farrant och Manchester om döda rävar på kyrkogården. Rävarna ska ha haft sår på halsen och varit dränkta i blod. Rivaliteten mellan Farrant och Manchester ökade, de ville båda vara den som fördrev eller dödade vampyren. Som en följd av detta anordnade Manchester en vampyrjakt på kyrkogården, vilken skulle äga rum fredagen den 13 mars 1970. Eventet fi k stor uppmärksamhet och följdes av media. Ett hundratal personer ska ha deltagit, men tyvärr fångades det aldrig någon vampyr. Den 1 augusti 1970 hittade polisen en huvudlös kropp inte långt ifrån en av kyrkogårdens katakomber. Upptäckten resulterade i att polisen ökade sin bevakning av platsen och kort därpå arresterades Farrant efter att ha hittats på kyrko gården beväpnad med krucifix och träpåle, men fallet lades sedan ner. Fyra år senare dömdes han däremot till fängelse efter att ha vanhelgat gravar, han själv menade dock att han var oskyldig och att det var satanister som var de ansvariga. År 1985 kom Manchester ut med sin bok The Highgate Vampire, i vilken han berättar om flera utflykter till kyrko gården. Vid ett tillfälle ska han ha brutit sig in i en katakomb, där hittade han tomma kistor som han fyllde med vitlök och kastade vigvatten på. Manchester hävdar också att han några år senare faktiskt hittade en vampyrkropp som han pålade och brände upp. Myten om Highgate-vampyren är än idag högst levande och det finns flera turistattraktioner som erbjuder guidade turer. 17
MEDICINSKA FÖRKLARINGSMODELLER Det är sannolikt att några av de som antogs ha blivit vampyrer var drabbade av någon då okänd sjukdom. Om det handlade om en ärftlig sjukdom skulle detta också kunna förklara tron att vampyren endast attackerade den närmaste familjen. Men i de allra flesta fall handlade det antagligen om helt vanliga lik, och i sällsynta fall om personer som av misstag blivit levande begravda.7 Med tanke på dåtidens begränsade medicinska kunskaper i kombination med vidskepelse är det inte konstigt att befolkningen drog slutsatsen att det handlade om fall av vampyrism. Idag vet vi att lik kan bete sig på lite olika sätt. Våra förfäder trodde att allt som ett lik gjorde handlade om den dödes vilja. De trodde att alla rörelser, färgförändringar eller storleksförändringar var den dödes vilja och en aktiv handling. Att hår och naglar växer efter döden är också en myt. Exempelvis är det inte ovanligt att den döde tappar sina naglar, vilket kan skapa illusionen av att nya naglar är på gång. Både naglar och hår kan bli mer framträdande, och därmed se längre ut, eftersom huden tappar vätska efter döden. Gaser kan också göra liket uppsvällt, som om det precis ätit. De kan också göra så att kroppsvätskor, så som blod, kan tränga ut ur kroppsöppningar – exempelvis munnen. Gaserna kan också orsaka ljud från graven. Att lik ”skriker” när en påle körs genom hjärtat handlar helt enkelt om luft som pressas ut. Det är inte heller ovanligt att lik antar en rödlätt nyans, vilket kan ha fått våra förfäder
7 Bundasen, L. (1998); Kayton, L. (1972) 18
att tro att det handlade om en odöd som nyligen ätit.8 Ett lik kan helt enkelt se väldigt skrämmande ut, men av helt naturliga anledningar. Det finns däremot ett antal sjukdomar som genom tiderna har kopplats samman med uppkomsten av vampyrtron. En vanlig sjukdom att komma i kontakt med vid vampyrstudier är anemi.9
ANEMI Anemi kommer ursprungligen från det latinska ordet för blodbrist och sjukdomen kan exempelvis bero på ett underskott av hemoglobin. Blodet klarar då inte att ta upp syre lika effektivt som normalt. Sjukdomen kan ha flera orsaker och går under olika benämningar beroende på vad som orsakar anemin. Vid anemi upplever patienten ofta en svaghet i kroppen som ger symptom såsom blekhet, yrsel och mindre ork.10 Den vanligaste formen är järnbristanemi. Utöver de allmänna symptomen kan järnbristanemin också orsaka sår och sprickor i slemhinnor, vilket beror på att huden blir mer skör. Järntabletter är ofta förstahandsalternativet då det kommer till behandling, men injektioner är också ett alternativ.11 Anemin kan dock inte ensam förklara alla symptom som associeras med vampyrism, men det är en vanlig följd8 Bundasen, L. (1998); Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014) 9 Kaliff, A. (2009); Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014) 10 Ericson, E. & Ericson, T. (2008); Tiziani, M. (2009) 11 Ericson, E. & Ericson, T. (2008)
19
sjukdom till andra tillstånd. Andra sjukdomar som ofta har kopplats samman med vampyrism är porfyri, rabies och pellagra.12
RABIES Rabies är antagligen den sjukdom som under längst tid kopplats samman med vampyrer. Redan år 1733 började teorin spridas att personer som var drabbade av rabies löpte större risk att återvända som odöda, under denna tid var rabies också relativt vanligt förekommande.13 Rabies är en virussjukdom som sprids genom saliv och den drabbade har ofta blivit biten av ett djur som bär på smittan. Till en början är den sjuke oftast trött och upplever mest en allmän sjukdomskänsla med tillfälliga domningar och feber. Vid allvarlig form av rabies kan tillståndet sedan gå över till att även inbegripa hydrofobi (rädsla för vatten), spasmer och sömnsvårigheter. Den drabbade kan få irrationella utbrott och bitas, vilket då också riskerar att föra smittan vidare. Det irrationella beteendet uppstår på grund av skador till följd av inflammation i hjärnans nervsystem.14 Det rabiessymptom som kanske främst låter bekant är rädslan för vatten. Enligt viss folktro kan nämligen inte 12 Beresford, M. (2014); Bundasen, L. (1998); Cox, A. M. (1995); Hampl, J.S., Hampl, W.S. (1997); Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014); Santos, L.C., Lucinda, L.R., Santos, A.C. & Silva, L.D. (2011); Tiziani, M. (2009) 13 Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014) 14 Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014); Tiziani, M. (2009) 20
vampyren korsa rinnande vatten. Som tidigare nämnts var också vatten ett effektivt medel för att förhindra att någon transformerades till vampyr. En parallell kan även dras till att vampyren påstås sakna spegelbild. Personen klarar inte av att dricka vatten och bara åsynen av vatten kan trigga igång muskelspasmer och blodig hosta. Även spegelbilden kan trigga reaktionen, vilket skulle kunna förklara att vampyren sägs sakna spegelbild – den rabiesdrabbade undviker helt enkelt reflektionen. Att smittan sprids genom saliv för också tankarna till hur idén om att vampyrism smittar genom ett bett kan ha kommit till liv. Sömnsvårigheterna kan förklara vampyrens påstådda nattaktivitet.15
PORFYRI Utöver anemi så är antagligen porfyri den allra vanligaste sjukdomen som kommer på tal när det gäller vampyrism. Det är en ärftlig sjukdom som kan förekomma i många olika former, varav akut intermittent porfyri (AIP) är vanligast förekommande. Samtliga porfyrisjukdomar är mycket ovanliga, men något vanligare i Norrland i jämförelse med övriga delar av Sverige. En bidragande faktor till att sjukdomen bryter ut kan exempelvis vara fysisk- och psykisk stress samt könshormoner.16 Symptom på AIP är starka magsmärtor som kan leda till kräkningar. Patienten kan också uppleva en muskelsvaghet, känselbortfall och kramper. Psykiska symptom som sömn15 Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014) 16 Ericson, E. & Ericson, T. (2008); Tiziani, M. (2009)
21
löshet och depression kan också finnas. Det mest utmärkande kännetecknet på sjukdomen är emellertid rödfärgad urin. En annan variant av porfyri kallas porfyria cutanea tarda (PCT). Symptomen för PCT karaktäriseras av en ökad känslighet gentemot solljus som kan resultera i blåsor och ömtålig hud. I de svåraste fallen av porfyri består behandlingen av blod- eller benmärgstransplantation.17 Kongenital erytropetisk porfyri (CEP) är den både mest sällsynta och aggressiva formen av porfyri. Det är också främst denna som kopplas ihop med vampyrism. Här är ljuskänsligheten extrem där solljuset skapar en inflammation i huden och patienten är samtidigt drabbad av anemi. Hudskadorna kan drabba brosk och ben, vilket kan leda till stympning av exempelvis ögonlock, näsa och fingrar. Tänderna kan också drabbas av missfärgning och få en rödbrun nyans. Porfyri kan även orsaka att tandköttet drar sig uppåt, vilket skapar illusionen av större tänder.18 Porfyrisjukdomar är ärftliga, vilket innebär att de kan ligga latent en tid utan att bryta ut. Utlösande faktorer kan vara ökad produktion av könshormoner eller fysisk- och psykisk stress.19 Detta är ett intressant sammanträffande, då vampyrens uppvaknande ofta sägs ske under puberteten. Vampyrism sägs också antingen vara ärftligt eller kunna smitta genom ett bett. Att bli biten av någon borde rimligtvis innebära både en fysisk- och psykisk påfrestning. Om 17 Bundasen, L. (1998); Cox, A. M. (1995); Ericson, E. & Ericson, T. (2008); Illis, L. (1964); Tiziani, M. (2009) 18 Illis, L. (1964); Laycock, J. (2009); Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014); Santos, L.C., Lucinda, L.R., Santos, A.C. & Silva, L.D. (2011); Tiziani, M. (2009) 19 Ericson, E. & Ericson, T. (2008) 22
personen som blir biten bär på anlag för porfyri borde det, rent teoretiskt, inte vara helt otänkbart att sjukdomen då kan utlösas. Utifrån det perspektivet är det förståeligt att vissa familjer med anlag för porfyri var övertygade om att det handlade om vampyrism. Förmodligen är inte alla självutnämnda vampyrister drabbade av porfyri eller anemi, men det är svårt att avfärda de stora likheterna med de påstådda symptomen på vampyrism. Av de samlade symptomen att döma är det lätt att tänka sig att drabbade personer kan ha gjort ett skrämmande intryck.
DR DAVID H. DOLPHIN Det tycks finnas många missförstånd, överdrifter och mytbildningar rörande porfyrins överensstämmelse med vår tids föreställning om vampyren. Även om ett flertal av symptomen är kompatibla så kan konfirmeringsbias ta över. Med detta menas att uppmärksamheten omedvetet blir selektiv och endast det som bekräftar tesen får vår uppmärksamhet. Allt började år 1982 med att biokemisten Dr David H. Dolphin skrev en artikel där han föreslog att det fanns en koppling mellan porfyri och vampyrism. Uttalandet fi k spridning och några år senare, 1985, presenterade han sin teori vid American Association for the Advancement of Science årsmöte. Dolphin menade att, med hänvisning till de många liknande symptomen, var det möjligt att påstådda varulvar och vampyrer i själva verket var drabbade av porfyri. Det han menade var att våra förfäder antagligen tog miste och 23
att mytens vampyrer grundade sig på personer som i själva verket hade porfyri. Men nyheten spred sig snabbt och i tidningarna spreds det att porfyrisjuka i själva verket var vampyrer. I efterhand har Dolphin fått stark kritik för uttalandet, då det bedöms ha varit oansvarigt. De menade att Dolphin borde ha publicerat en vetenskaplig artikel om ämnet först, istället för att vända sig till miljontals läsare. Tidningarna skrev att dessa vampyrer försökte kompensera blodförlust med att dricka andra människors blod. Enligt media kunde den som bar på sjukdomen genetiskt också bli sjuk efter en traumatisk händelse, som exempelvis förlust av blod. Det innebar att de som blev offer för den porfyri sjuke också kunde sjukna in om de bar på sjukdomen. Men vetenskapligt vet vi att det inte är möjligt att kompensera blodbrist genom bloddrickande.20 Ann Cox, vid McGill University, menar i en vetenskaplig artikel från 1995 (Porphyria and Vampirism: Another myth in the making) att den typen av ”självmedicinering” är meningslös i behandlingssyfte eftersom den mänskliga kroppen inte kan tillgodogöra sig blod som tillförts kroppen på oral väg. Hon menar att en mer sannolik för klaring är att sjukdomen kan ha drivit vissa till att vidta desperata åtgärder.21 Då det dessutom främst är den mest sällsynta varianten av porfyri som stämmer in på bilden av vampyren så har det också ifrågasatts hur rimligt det är att alla de som misstänktes vara vampyrer verkligen led av den sjukdomen.22 Porfyri är en mycket ovanlig sjukdom, men 20 Bundasen, L. (1998) 21 Cox, A. M. (1995) 22 Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014) 24
med vår tids stora möjligheter till ”självdiagnostisering” via nätet kan följderna bli katastrofala. Den sjuke riskerar nämligen då att normaliseras inom ramen för subkulturen. Det är emellertid inte bara vampyrism som till stora delar liknar symptomen vid porfyri. Även varulvsmyten skulle kunna härledas till exakt samma sjukdom. I en medicinsk tidskrift från 1964 menar författaren L. Illis i artikeln On Porphyria and the Aetiology of Werewolves att de flesta fall av påstådda varulvar troligtvis handlade om personer som var drabbade av porfyri.23
PELLAGRA I och med den kontrovers som finns kring kopplingen mellan vampyrism och porfyri, så har forskare tittat närmare på andra sjukdomar som kan förklara uppkomsten av vampyrmytologin – och i förlängningen även vår tids vampyrister. En av dem är pellagra – och den sägs stämma väl överens med de symptom som associeras med vampyren.24 Pellagra är en bristsjukdom som kan uppstå om kroppen inte får i sig tillräckligt av vitaminen niacin. Sjukdomen upptäcktes år 1735 och kallas även 4D-sjukdomen,25 detta då tillståndet kan leda till diarré, demens, dermatit och död. Vid dermatit upplever patienten en ljuskänslighet som kan orsaka inflammation i huden. Huden kan bli tjock, röd och fjällande med vätskeansamlingar. Tungan kan 23 Illis, L. (1964) 24 Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014) 25 Hampl, J.S., Hampl, W.S. (1997); Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014); Tiziani, M. (2009)
25
svälla upp och få en röd ton. Demensen kan visa sig genom sömnsvårigheter och ett aggressivt beteende. Demens kan leda till matvägran, vilket i kombination med diarré kan resultera i undervikt. Pellagra kan som sagt även leda till döden – vilken kan komma plötsligt utan förvarning.26 Rabies, porfyri och pellagra har alla symptom som kan förklara beteendet och utseendet hos 1700-talets påstådda vampyrer. Ingen kan dock förklara dem i sin helhet. Antagligen var det så att vår okunskap om hur lik beter sig i många fall var det som gav upphov till mytbildningen.
26 Maas, R.P.PW.M. & Voets, P.J.G.M. (2014); Hampl, J.S., Hampl, W.S. (1997) 26