J.S. AXELL E n d y s t op i om m än s k lig he t en s un d er g üng
Copyright © J.S. Axell 2019 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-203-8 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019
”Maybe there is a beast … … maybe it’s only us” – William Golding –
250 dagar senare och vi överlever … Just nu, just här, är det ganska svårt att tänka sig att de där taken nedanför oss är samma stad som vi en gång levt i. Asfalten under oss må vara lika grå, himlen där ovan lika förbannat och lyckligt blå. Ändå känns det som att det är en stad som ruttnar i sin egen ensamhet. Det är nu exakt tvåhundrafemtio dagar sedan vi blev avskärmade från allt. Sedan världen som vi kände försvann, tvingades på fall av smittan. Det var vinter då. Hösten är på väg nu. Inte ens ett år har gått. Ändå känns allt som var mer än ett liv bort. Smittan. Det kan tyckas som ett banalt namn för något som skapade sådan förödelse, men vi har inget bättre. Ingen har kunnat ge något svar på vart den kom ifrån, knappt ens hur den spred sig. En dag var den bara mitt ibland oss, infekterade oss, tog över allt tills den till slut tystat världen. Med undantag av de smittades skrik. De som vi inte längre riktigt vet hur vi ska förhålla oss till eller ens vad vi ska kalla dem för. De som var vanliga, levande människor innan smittan kom och gjorde dem till något annat. Levande döda? Odjur? Vissa kallar dem bara blodsugare då smittan gjort dem till blodtörstens bundsförvanter. Varelser vars enda drift är jakten på friskt blod. Blod från oss få som smittan ännu inte lyckats få på fall. Bortanför de där taken. Bortanför vattnet som omgärdar oss och håller smittan borta, bara några kilometer bort från där jag 7
nu blickar ut. Allt det där utanför är nu deras värld. De smittades. Medan vi sitter här inlåsta i vår härskna stad. Den här staden förresten. Vi kallar den inte ens för Stockholm längre. Det var något annat. Det här är Fristaden. Det är åtminstone vad de militära säkerhetsstyrkorna och dess ledning – vår ledning – vill att vi ska kalla den. Jag förmodar att det är för att det där namnet ska ingjuta hopp i oss alla, men det är svårt att se friheten i vår inhägnad. Det är en karantänzon där vi överlevde och nu mest överlever bara lite längre, varken mer eller mindre. En karantänzon som består av en avgränsad del av det gamla Stockholm. Öarna söder om citykärnan. Den stora som var – jag kan verkligen inte säga ÄR – stadsdelen Södermalm och de intillliggande mindre som utgjordes eller utgörs av (det är svårt att förhålla sig till det där med) Gamla Stan, Riddarholmen, Reimersholme och Långholmen. En innerstadens mini-arkipelag, strax över tre kilometer bred i väst-östlig riktning och upp emot två i nord-sydlig. Det är det som utgör den nu så kallade Fristaden. Vår fristad. Det var säkerhetsstyrkorna som lyckades upprätta den. Amerikanska och ryska militärer som gemensamt kom till vår räddning den där dagen i mitten av januari när smittan slog till. Omgärdade av vattnet – det som blodsugarna av någon okänd anledning är det enda de fruktar – lyckades säkerhetsstyrkorna försvara dessa öar. Den här Fristaden är så vitt vi vet det enda som återstår av mänskligheten. Med stor sannolikhet är vi de sista levande kvar. De sista andetagen på jorden. Det är vad säkerhetsstyrkorna säger i alla fall. De har sedan smittans utbrott försökt få kontakt med andra överlevande, andra potentiella karantänzoner. Men ingenting. Vi som överlevt och barrikaderat oss här i Fristaden är till antalet flera tusen men ändå bara ett fåtal sett till hur många som gick förlorade. Och jag kan ibland undra om jag verkligen ska vara tacksam för att jag är en av de som klarade sig undan. Ibland känns det bara som att Fristaden är ett stort fängelse och den där smittan som omgärdar oss vår fångvaktare. Jag vet faktiskt 8
inte, men det går inte att släppa tanken på att döden kanske hade varit en enklare utväg, en möjlighet till verklig frihet. Av den enkla anledningen att jag kan tvivla på att överlevnad är samma sak som att leva. För överlevnad är allt vi har. Hela våra så kallade liv här i Fristaden är mest en linjär tillvaro byggd på rutiner och kontroll. Rutinerna i de sysslor som är oss tilldelade; patrullera våra gränser, proviantera så vi har mat. Och alla kontrollerna som ska säkerställa att smittan inte får fäste här i Fristaden. Dessa ständiga inspektioner som sker överallt. Kontroller med samma enda syfte. Återigen. Överlevnad! ”Allt är för vårt och Fristadens bästa.” Det är mantrat som säkerhetsstyrkorna och dess ledning försöker att driva oss framåt med. Och de har så klart rätt. Med de ständiga påminnelserna om hotet utifrån, från smittan och blodsugarna på andra sidan vattnet är det svårt att hävda något annat. Men de säger också att vi här i Fristaden ska skatta oss lyckliga. Att vi är ljusen i en nedsläckt värld. De, ledningen för säkerhetsstyrkorna, insisterar på att kalla oss för det – ljuset. Och kanske är det så. Ofta känns det dock som att det bara är en glödlampa på väg att slockna. Vi är koppartråden som håller på att brinna ut och bara väntar in de sista sprakande ryckningarna. För om vi och vår tillvaro här i Fristaden är ljuset – den nya världen, den nya tiden – hur svart är i så fall inte det kalla mörkret där utanför?
// Jack Olsson, 19 september, Vitabergsparken. Dag 250 i Fristaden.
9
Kungs holms kana l
STOCKHOLM CITY
KUNGSHOLMEN
arRiddmen hol
yrk et, hetsst t t r Slo ker arte Sä gkv hö
ÄRDEN
Folktruppernas högkvarter
ho
Tantolunden sb
ro n
Årsta holmar
S
TAVIK
.
- -
v-
EN
Årsta gård
n
-ö
TSJÖ
N
a Pat arin högkrullvak Katk a vart tens kyr er ra rg Medbo en DANVIKSplats TULL Folkungagatan t e Danvik and l s b a stulls b n u r Kl n stie -bron a Ren gata p a kr
Sjukhuset
ÅRS
SAL
Slussen
an Götgat
lm
G
UR
DJ
SKANSTULL
arke n
lje
EN
D ÅR
ergsp
HO
RN
ST
UL L
lidsHögakan kyr n sgata Horn
Maria kyrka
gen gvä Rin
Li
GAMLA STAN
Vitab
RIDDARFJ
Långholmen
as
orn
set
Stadshu
Västerbron
ÖSTERMALM
Sofia kyrka
Värm Verkeet a ll n r a Brokanstu S vid
ÅRSTA n
Globe
s
FRISTADEN
59º18’49,6”N, 18 º04’ 10,7”E
B AR MÖ AM SJ
Y
H
ARBY HAMSM AD T Ö SJ
I NYHETSFLASH STOCKHOLM/AFTONBLADET 12 januari, 22:22 MYSTISKA SMITTAN HAR SPRIDIT SIG – KAOS I SYD- OCH MELLANAMERIKA Den mystiska smittan som för tre månader sedan satte skräck i världen rapporteras nu ha spridit sig till flertalet platser på de amerikanska kontinenterna. I världsstäder som Buenos Aires, São Paulo, Santiago, Lima och Mexico City råder just nu kaos efter utbrott av smittan. Rapporter om utbrott förekommer så långt norr som New Orleans vid USA:s gulfkust. Smittan, vars offer uppvisar ett extremt aggressivt beteende och i fullt raseri attackerar friska människor, uppgavs tidigare vara under kontroll efter de mindre utbrott som skedde i mellanöstern för tre månader sedan. Myndigheter i flera av de nu berörda länderna har gått ut med information att undantagstillstånd råder. // NYHETSTEXTEN UPPDATERAS ALLT EFTERSOM
11
1. DAG 250: FREDAG KVÄLL – VITABERGSPARKEN Jack lade ner sin penna och stirrade på sidorna i anteckningsboken. De första tre var täckta med vad han nyss skrivit ner. Sedan blankt. Det var länge sedan han skrivit något alls. Att han gjort det idag var bara för att det var exakt tvåhundrafemtio dagar sedan hela hans värld förändrats. Han ville göra någon form av bokslut. – Winter is coming! När Jack tittade upp satt Daniel och fnissade åt sin kommentar. De övriga i sällskapet – Linda, Johnny, Maria, Katti och Robert – satt bara tysta. Ingen gav någon respons. Daniel harklade sig och försökte igen. Lite mer volym, lite mer bas, lite mer fejkat uttal. Skotskt, irländskt eller vad det nu skulle föreställa. – Winter is COOOMING! Referensen från den nästan tio år gamla HBO-serien föll återigen platt ner i det långa gräset, det som fått frodas fritt hela sommaren utan några besök från parkarbetarnas gräsklippare. De övriga ignorerade Daniel än en gång där de satt och kisade mot den lågt liggande solen. Deras blickar vandrade över hustaken som bredde ut sig nedanför dem. – Va faan, är det så för jävligt vi har det alltså? Daniel sköljde ner sin retoriska fråga med en klunk från en av vinflaskorna som låg utspridda i gräset. Tystnaden tog över igen. Ända sedan de första och värsta månaderna efter utbrottet så hade de sju vännerna träffats här uppe på Vitabergsparkens höjder, på 13
grässlänten strax nedanför Sofia kyrka. Ibland upprymda och livligt diskuterande allt som hänt under veckan som gått – men ofta satt de där som nu. I timmar av stillatigande, som de fördrev med vin, öl eller sprit. Men ändå alltid tillsammans. Varje fredagskväll, varje vecka. Varför de fortsatt träffas så här var det nog ingen av dem som hade ett bra svar på. Kanske för att för en stund lämna allt som låg där nedanför? Kanske för att ha en fast punkt i tillvaron som de själva styrde över? Kanske för att hålla något av deras gamla liv levande? Somrarna uppe i ”Vitan” hade för flera av dem varit en del av deras tidigare liv. Alla kvällar och nätter de tillbringat med att festa där uppe. Somrar när parken pulserat av liv, då musiken hade dunkat högt från medtagna högtalare och skratten ekat ännu högre. Då – under de riktigt vackra och varma kvällarna – var det inte ovanligt att samma slänt de nu satt i levt upp med hundratals människor som samlats och festade långt in på morgontimmarna. Den sommaren som nu passerat hade Vitabergsparken legat tyst på sin vilobädd. Nu var det en bra bit in i september och vad man än kunde tycka om Daniels försök till skämt så kröp vintern verkligen närmare. Plusgraderna var nere strax under tio. Grönskan hade övergått i gult och rött och de sju uppe på slänten kurade allt oftare ihop sig. Kyrkklockan visade att den var ganska exakt åtta på kvällen. Några klockslag hördes dock inte längre. Alla onödiga ljud som kunde leta sig ut över vattnet bortom Fristadens gränser var förbjudna. Den över hundra år gamla stenkyrkan hade också tystnat. Jack lät blicken vandra bort till andra sidan av Södermalm, Fristaden. Där stod Högalidskyrkans tvillingtorn som deklarerade vart gränsen gick i väst, längst borta vid Hornstull. Han såg Skatteskrapans tjugosex våningar mitt i Fristaden – åttiosex meter funkisarkitektur som i många storstäder knappt skulle ha utmärkt sig men som här kunde dominera horisontlinjen. Trots att det börjat mörkna låg Skrapan i stort sett nedsläckt. Längre söderut, på andra sidan vattnet, bröt den stora vita snöbollen Globen av kvällssvärtan. Det var dock inte Stockholms mest 14
kända landmärke som Jacks ögon fastnade på i landet utanför Fristaden utan istället några höghus en bit väster om den. Fyra vita bostadshus som reste sig över skogen och den övriga bebyggelsen i det som en gång varit och väl fortfarande var stadsdelen Årsta. För lite mer än åtta månader sedan hade Årsta och de där höghusen varit högst en kvarts resa bort med lokaltrafiken, nu kunde det lika väl kallas för vildmarken. – Om jag någon gång hamnar på andra sidan, skulle jag nog försöka ta mig längst upp i de där husen för att kunna signalera vart jag var. Att jag var vid liv. Det var mest en tanke, men Jack lät den höras högt för att bryta tystnaden. Daniel – som alltid kände sig obekväm när samtalen uteblev – högg med en gång på kommentaren. – Ja, men då säger vi så. Om någon av oss skulle fastna på andra sidan vattnet så tar vi oss upp i de höghusen för att signalera att vi är där! Linda fnös till. Men förblev tyst. Alla visste ändå vad hon tänkte: När och varför skulle någon av dem befinna sig på andra sidan vattnet. Lindas tankar baserades på att hon förmodligen var den enda som överhuvudtaget skulle kunna fastna utanför Fristaden. Hon var den enda av dem som hade lämnat Fristaden efter det att de blivit isolerade. Något hon också gjorde regelbundet då hennes syssla var att med folktrupperna ge sig ut i landet utanför för att proviantera för de överlevande inne i Fristaden. Daniel ignorerade och bekräftade Lindas fnysning på samma gång. – Ja, jag fattar Linda. Men jag säger bara OM. OM det skulle hända. DÅ försöker vi ta oss upp i husen för att signalera att vi är okej. Ingen svarade. Men Robert tog upp sin mobildator ur jeansfickan och tog ett kort på horisontlinjen med de vita höghusen. – Tror du att du får många likes på den bilden eller … Daniel högg igen och log lite för sig själv över den dräpande kommentaren som sammanfattat den nu mer svunna och i eftertanken rätt märkliga sociala tillvaro som de tidigare levt i. Han sköljde ner sitt syrliga instick med ytterligare en klunk vin. Robert stoppade ner sin 15
mobildator igen och försökte låta kommentaren passera men Daniel hade jobbat upp sitt flås, lämnat höghusen och satte nu mobilen på sin diskussionsagenda. – Men Robban seriöst, varför släpar du omkring på den där, vad ska du göra med de där bilderna liksom? All kommunikation, mobiltrafik, internet hade slagits ut under de där kaotiska veckorna i januari, för åtta månader sedan. Den mobila sociala verkligheten som tidigare var varje människas liv att plocka fram från sin ficka fanns inte längre. Och med det tyckte inte heller de flesta att det fanns någon mening med att släpa på en aluminiumklump i fickan. Med en strikt elransonering dessutom så var knappast en mobildator en nödvändighet längre. Matt svart, 1024 GB minne, 4,7 tums skärm: 4 595 kronor. Nu, värde noll! Robert dröjde en stund med svaret på Daniels fråga, som om han var tvungen att först ställa sig själv densamma. – Jag vet inte, jag tycker bara om att spara allt som händer. Även om inget händer. Jag gör det kanske bara för att jag hoppas att jag finns tillräckligt länge för att kunna se tillbaka på något. Det känns bara onödigt för mig att inte dokumentera allt. Likes eller no likes! Robert hånlog lite åt sin egen sista mening medan Katti som legat ihopkrupen i hans knä ställde sig upp. Till skillnad mot Daniel så hade hennes tankar stannat kvar vid de vita höghusen på andra sidan, nu försökte hon blicka ytterligare längre bort. – Jag undrar om det verkligen inte finns några kvar där ute? Det var en blandning av reflektion och direkt fråga. Linda replikerade snabbt. – Jo, de där jävla blodsugarna. Hennes svar var på samma gång känslolöst och fyllt av hat. Brinnande längst inifrån, sådant som bara kan uppstå när en människa berövats på allt vad hon levt för. Lindas hat var just så stort och hela tiden närvarande, vilket alltid gjorde de andra lite obekväma. Kanske inte för hatet i sig, utan mer den som hon blivit av det, innesluten och ständigt nedstämd. De andra hade flera gånger diskuterat varför Linda fortsatte dyka upp på fredagarna. Hon var aldrig riktigt delaktig i konversationerna, 16
hon drack knappt aldrig något och hon hängde aldrig på när de andra gick vidare efteråt. Men hon dök ändå upp och de hade accepterat det. De hade helt enkelt kommit fram till att de här fredagarna förmodligen var Lindas enda möjlighet att komma bort från det som verkade vara hennes eget totala jävla mörker. Alla de sju vännerna hade förvisso på något sätt upplevt den svarta förtvivlan och paralyserande sorgen med att ha förlorat familj och vänner. Men alla utom Linda hade också tvunget sopat det åt sidan för att kunna gå vidare. För Linda var det som att hon inte kunde lämna det, att oavsett tid så gick inga steg framåt, de bara sökte sig tillbaka till en dåtid som inte längre existerade. Rickard och Karl, hennes man och son – de som varit allt för henne – var borta men verkade ändå ständigt finnas i tankarna och gödde hatet mot ”de där jävla blodsugarna” och världen som den blivit. – Ja, men nej, jag menar om det finns några överlevande kvar där ute. När Katti ställde sin fråga igen hördes ett prassel från ett träd nedanför dem. En ekorre kilade snabbt förbi i grenverket, som för att understryka Kattis fundering och påminna dem alla om att det faktiskt fanns annat liv. – Jag menar, i början, eller första tiden efter, ja, allt som hände … Katti stannade upp på orden. ”Allt som hände …” Ja, det fanns kanske ingen bättre benämning eftersom de fortfarande inte helt visste vad som hade hänt, mer än att allt gått fullständigt åt helvete. – Ja, alltså då, då hittade man ju överlevande ibland, som togs hit. Sedan var det som att det bara tog stopp. Finns det verkligen inga fler? Det fanns något relevant i Kattis fundering. Under de första månaderna kom nya överlevande fortfarande till Fristaden. Eller kom … De hittades av säkerhetsstyrkornas söktrupper – de som var ute och letade efter människor som överlevt – och togs in till Fristaden. Katti och Robert tillhörde de som säkerhetsstyrkorna lyckats rädda i landet utanför. Men det var nu länge sedan några nya anlänt. Innan utbrottet hade Södermalm haft en folkmängd på ungefär hundratjugofemtusen människor. Hur många av dem som hade 17
klarat sig och hur många som hade tillkommit, fl ende eller som säkerhetsstyrkorna hittat, och som nu alla trängdes och levde – eller överlevde – i Fristaden fanns det ingen officiell siffra på. – Det finns inga fler. Bara de vidriga blodsugarna. Jag har varit ute där så många gånger nu. Och det enda som lever där ute nu är de där jävla odjuren. Lindas mörker hade talat igen. Robert hade också ställt sig upp. Han gav Linda en avvisande blick och omfamnade Katti som i ett försvar innan han drog en av sina vanliga haranger. – Du kallar dem alltid odjur. Och visst, det är väl vad de är, odjur … Rovdjur! Men vad är vi då? Instängda här i Fristaden. Husdjur? Boskapsdjur? Vet i fan om jag känner mig som människa i alla fall. – Du känner något, du lever. Det är mer än vad man kan säga om de där jävla blodsugarna. Johnny och Maria som mest låg och lyssnade på de andra – som de oftast gjorde – halsade ur det sista ur var sin flaska med spanskt rött och reste sig. – Det börjar bli lite kyligt här. Ja alltså, i luften, det börjar bli kyligt i luften. Ska vi inte börja dra oss ner till Klubblandet? Johnny tittade frågande på dem. Alla nickade, även om det inte var med någon överdriven entusiasm. Alla utom Linda. – Jag sitter nog kvar en liten stund till. Och som alltid i det där ögonblicket när de skulle skiljas från Linda så lämnade mörkret hennes ögon för en kort stund. De såg hur känslorna fortfarande rev inom henne, men var det sorg, rädsla, övergivenhet? De försökte övertala Linda att följa med, men ändå valde hon som alltid att stanna kvar. De övriga sex började röra sig in mot den centrala delen av Fristaden, mot Klubblandet. Den kalla septemberluften stod helt still. Himlens krispigt rosa skepnad hade börjat övergå i mörkt blått kvällsmörker och tystnaden tog över Vitabergsparken igen. 18
DAG 250: FREDAG KVÄLL – KLUBBLANDET Promenaden från Vitabergsparken ner till Klubblandet gick via det förut så livliga barstråket Skånegatan – där krogarna nu låg igenbommade och de flesta gjorts om till boendekvarter för överlevande eller stora proviantlager. Halvvägs fram på gatan stötte kompisgruppen på en kontrollenhet. Kontrollerna utfördes alltid av grupper ur säkerhetsstyrkorna som var tre till antalet, två soldater och en tjänsteman. Och förfarandet var enkelt. Alla människor i Fristaden bar ett litet svart armband runt ena handleden som vid en uppmaning visades upp. Med en mobildator – som till utseendet påminde om tågkonduktörers gamla biljettmobiler – gjorde tjänstemannen en skanning av armbandet och efter någon sekund gav han en nickning tillbaka för att visa att allt såg okej ut. Hela proceduren skedde oftast utan att några ord överhuvudtaget utbyttes. Själva armbanden var gjorda i någon form av mjuk lättmetall och satt som ett tajt festivalarmband. Alla i Fristaden hade fått armbandet installerat under slutskedet av saneringsveckorna. Då som en bekräftelse på vilka som blivit kontrollerade och godkända för att inte vara smittade. Senare blev påbudet att människorna var tvungna att låta dem sitta kvar, för allas egen säkerhet sades det, då säkerhetsstyrkorna genom dessa kunde utröna om någon var infekterad. Exakt hur hade det aldrig getts någon förklaring till, men vissa hävdade att armbanden kunde registrera en människas pulsfrekvenser och utifrån det kunde de utröna huruvida personen i fråga var infekterad av smittan. De flesta accepterade också kontrollerna utan några omsvep. Visst fanns det de som motsatt sig dem till en början, men deras argument om att det stred mot deras integritet bet sig inte riktigt fast. Armbanden var ju uttalat för allas eget bästa och för Fristadens säkerhet. I den stora entrén till Klubblandet – den enda entrén – som låg förlagd vid hörnet av Folkungagatan och Götgatan, där ingången till ett stort hotell tidigare legat, fick de sex vännerna genomgå sin andra kontroll på kort tid. 19
Just armbandskontrollen in till Klubblandet var en av de obligatoriska – förutom där så genomfördes dessa även vid de större sysselsättningsplatserna. Väl inne på Klubblandet genomfördes dock aldrig några kontroller. De som skötte ordningen där var den lilla polisstyrkan som fanns i Fristaden. Närvaron från säkerhetsstyrkorna var minimal där inne. När de inte var i tjänst höll de sig nästan uteslutande till den delen av Fristaden som utgjordes av Gamla Stan. Där i de medeltida kvarteren med sina gränder och det kungliga slottet var de inkvarterade och höll sig för sig själva. Självklart var det många av folket i Fristaden som fann detta lite märkligt – att säkerhetsstyrkorna valt att isolera sig som de gjort. Men lika många tyckte det var befriande att inte ha påminnelsen om deras närvaro – och då främst orsaken till VARFÖR de fanns i deras närhet. Och trots allt var det de som hade lyckats att skapa den här karantänzonen och även stannat kvar för att upprätthålla den. Så detta var ytterligare en sådan där sak som de flesta bara accepterat och som blivit en obetydlig del av deras vardag. Även om det var säkerhetsstyrkorna som upprättat Fristaden så var Klubblandet i sig i allra högsta grad Daniels skapelse. De första veckorna efter kollapsen rådde det utegångsförbud inne i Fristaden. Detta på grund av ett omfattande saneringsarbete då de amerikanska och ryska säkerhetsstyrkorna säkerställde karantänzonen. Under dessa första saneringsveckor uppmanades alla att barrikadera sig i sina bostäder medan säkerhetsstyrkorna gick igenom gata för gata, byggnad för byggnad, i sökandet efter potentiellt smittade. En bit in i februari var saneringsarbetet färdigt och utegångsförbudet lyftes. Med denna nyvunna frihet tillsattes även ett formellt styre för den nya Fristaden, vilket utgjordes av säkerhetsstyrkorna själva. Det skedde egentligen också bara. Efter kaoset som varit och det fortsatta hotet från smittan blev det en naturlig ordning. Som talesperson för Fristadens ledning valde säkerhetsstyrkorna dock att tillsätta en av de fåtal ur den svenska riksdagen som överlevt 20
vid smittans utbrott. Kanske för att underlätta kommunikation med de överlevande. Förmodligen lika mycket som en gest för att visa att Fristaden som de skapat ändå var ett gemensamt bygge. Kort efter att utegångsförbudet hävts sattes även ett enormt arbete igång med att tilldela alla människor inne i Fristaden olika sysslor – sysslor som var nödvändiga för deras framtid. Det kunde innefatta allt från att gå med i folktrupperna som ansvarade för Fristadens proviant till att gå med i vaktstyrkorna som skulle patrullera dess strandlinjer. Men även sysslor som att jobba på sjukhuset, sköta barnomsorgen eller starta upp odlingar. Det stod dock ganska snart klart att det behövdes något mer för folket att göra än bara de här sysslorna. Underhållning är väl inte rätt ord, men man behövde få möjligheten att samlas, glömma och helt ärligt också dränka bort minnen och sorger. Karantänzonens nya ledning motsatte sig detta först med föresatserna att folket var tvunget att ha fokus på överlevnad. Men även de insåg till slut att människors begär efter något mer än att bara överleva var en nödvändighet. Daniel, som i hela sitt vuxna liv drivit barer och klubbar, arrangerat konserter och evenemang, såg sin möjlighet att få syssla med det han kunde och brann för. Med en mun värdig den halaste säljaren lyckades han till slut få igenom ett förslag om att förvandla två kvarter runt den gamla Medborgarplatsen – centralt placerade inne i Fristaden – till en enda stor nöjeslokal. De två kvarteren bestod förutom av det gamla Medborgarhuset mest av tidigare baroch restauranglokaler på gatuplan och i källarna under. Lokaler som efter smittans utbrott i stort sett stod outnyttjade och passade syftet väl. För Daniel var det en dröm som gick i uppfyllelse, att få driva detta enorma nöjestempel. För säkerhetsstyrkornas ledning var det ett tillfredsställande alternativ att tillgodose folkets behov av att ha någonstans att samlas och koppla av, eller möjligtvis ifrån, under ett och samma tak. På bara ett par veckor lyckades Daniel med hjälp av en enorm mängd arbetskraft – som hans slipade mun övertalat att få tillgång 21
till – bygga upp Klubblandet. Ett namn som han själv plockat upp från en gammal favoritlåt och börjat kalla nöjespalatset för. Genom att slå ut väggar, få en fri anslutning genom en tunnelbaneuppgång och avskärma innergårdarna mellan byggnaderna, skapades ett komplex där folk innanför samma väggar kunde röra sig fritt mellan de båda gatorna Tjärhovsgatan och Folkungagatan, från Östgötagatan bort till Medborgarhuset. Ett myller av lokaler som Daniel nog var en av få som fullt ut hittade i. Just den här fredagen var det ganska tomt på Klubblandet. Men det var inget konstigt med det. I och med att folkets sysslor inte längre utgjordes av femdagars arbetsveckor och att själva lönesystemen var avskaffade – folk jobbade för det gemensamma – så kunde det vara väldigt slumpmässigt vilka dagar som det var mycket folk. Det fanns inga helger, än mindre hektiska lönehelger. Väl inne på Klubblandet ursäktade sig både Johnny och Maria och försvann iväg, något de två ofta gjorde när de kom dit. De andra fyra – Jack, Daniel, Katti och Robert – letade sig fram genom gångarna tills de kom fram till den del av komplexet som tidigare hade varit källaren till puben The Central Bar. Väggarna där var skitigt vita, bänkarna och borden nedslitna. Längst inne i den avlånga lokalen vars väggar bar på en lätt stank av gammal intorkad fylla fanns en stor bardisk vars framsida var klädd i plåt. Det var inte den lyxigaste delen av Klubblandet. Men Daniel hade för kvällen skrivit upp sig på att ta ett dj-pass – något som han gjorde då och då mest för att han tyckte det var kul – nere i källarlokalen. De övriga tre följde med honom dit för att hålla ihop. Jack, Katti och Robert slog sig ner i en soffa vid ett hörnbord bredvid baren medan Daniel tog plats i skivbåset intill, där han omedelbart slängde på The Cures gamla dänga ”Just Like Heaven”. Med ett finger vevande i luften log Daniel lätt mot sin gamla barndomskompis Jack som förstod att leendet nog främst kom sig av att Daniel alltid älskat den där låten, inte för det ironiska i låttiteln kontra det faktum att de just då i den sunkiga källaren befann sig så långt bort från himlen som det var möjligt. 22