9789176972021

HENRIK FOCK

I samma serie har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Ty riket är mitt, 2019 Makten och härligheten, 2019

Copyright © Henrik Fock 2012 Utgiven av Hoi Förlag, Stockholm 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Petterson, Pica Pica Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-202-1 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2019

Femtiosju år tidigare

Prästen var sträng i sitt tal, hård i sina krav på människors godhet och utan förbarmande med de som inte visade förbarmande.

Det är Gud som straffar dig, skrek prästen till sin son och kände ett tvång att slå honom. För pojken var en mycket syndig pojke. En märklig varelse som gjorde som han själv ville, som såg på allt otillåtet som möjligheter.

Pojken hade bombarderats av bibelorden i hela sitt unga liv, känt rappen och de sved fortfarande när hans pappa plötsligt dog i hans sjunde barndomsår.

Några dagar därefter gick pojken till kyrkan vid sjön.

Nu var prästens ord upplösta till intet, kyrksalen ekade tom, luktade fukt, damm och gammalt trä. Pojken ville bli av med svedan och med tron att någon styrde över honom.

Men föreställningen om Guds makt kämpade emot, prästens ord satt inbankade i märgen. Han måste få veta säkert.

Så han bestämde sig för att pröva Guds makt.

Helt nära prästgården låg en bondgård. Bonden Larsson var en krökt gubbe, smal och senig och han sa inte så mycket, liksom bara nickade när pojken brukade komma förbi.

Men han hade snälla ögon. Fru Larsson, han visste inte vad hon hette i förnamn, pappa och mamma kallade honom för Larsson och henne för fru Larsson, hon pratade alltid högt och glatt med alla som kom i närheten.

5

Men det var Missan han var ute efter, en fet, vit katt som inte fångade råttor utan levde på ett överflöd av grädde och strömming. Hon strök sig mot hans ben när han kom in på gårdsplanen, precis som hon strök sig mot alla som hade något gott med sig. Han hade en skvätt grädde i en skål och med den gick han stigen bort från gården. Solen stod redan högt på himlen och det doftade i tallbacken när värmen trängde fukten ur jorden.

Missan följde efter men bara en bit. Katten blev trött, magen nästan släpade i marken och hon tittade anklagande på honom. Nu, utom synhåll från gården, lyfte han upp henne. De gick längre in i skogen och upp på en liten höjd, där allt var förberett.

Han såg ut över sjön, den gnistrade och blänkte i sommarsolen. Han tittade på katten. Ögonen hade blivit till springor, hon började sprattla, som om hon anade vad som skulle ske och ville ur hans famn och iväg. Men släppa henne kunde han inte. Allt var redan bestämt.

Han tog henne i svansen. Nu var hon vild, väste och skrek, och klöste hans händer. Blodet rann ur risporna men han gav sig inte. Han började svinga henne i svansen som han sett släggkastare göra med släggan på friidrottstävlingarna på idrottsplatsen. När han fått upp farten och katten snurrade runt honom i en vid cirkel, närmade han sig en stor sten. Missan dunkade i stenen med ett konstigt ljud.

Men hon fortsatte skrika. Han snurrade henne fortare och fortare och smällarna mot stenen blev hårdare. Så slutade hon skrika och tystnaden var en lättnad. Han släppte taget och hon föll livlös mot marken. Han tog sin morakniv ur bältet och skar upp magen, tömde ut inälvorna och gick 6

fram till trädet som han förberett på morgonen. Där fanns hammare och spik. Han fläkte upp katten längs med snittet över kroppen och spikade upp den mot trädet. Det rann blod längs med stammen, lite inälvor hängde kvar. Och hans byxor var fläckade av illdådet.

När han var färdig satte han sig på en sten i närheten och sa högt för sig själv: ”Jag är en ond människa. Gud, straffa mig.”

Han satt länge kvar på stenen och väntade på Guds straff.

Men sommardagen var som förut. Solen vandrade över himlen och det blev eftermiddag medan de första flugorna hittade fram till kadavret. Det glödde i talltopparna när solen sjönk och det led mot kväll. Myggorna surrade och bet hans bara ben när ljuset falnade. Han gick från höjden när solljuset var borta. Dagrarna skimrade över ängen, sommarnatten var liksom förtrollad, en mystisk blandning av ljus och mörker. Han gick i skogen, på stigarna och ängarna och när han kom fram till prästgården var solen redan på väg upp över sjön.

Det skulle bli en ny, lika vacker dag.

Pojken stod på stranden och såg på solen som klättrade. ”Straffa mig då”, sa han ut över stranden. ”Straffa mig då!” skrek han ut över sjön.

Han hörde ett svagt eko, men inget annat, det var bara hans egen röst som hördes. Ingen vredgad blixt från himlen slog honom.

Du kanske bara tar god tid på dig Gud, tänkte han.

För tvivlet skulle aldrig lämna honom, lika lite som de bibliska ord som bankats in i hans huvud. Kanske tar du 7

bara god tid på dig Gud, upprepade han. För Herren är en dag som tusen år.

Pojken på stranden var sju år och hette Ludvig Ehnhorn.

Söndagen den 18 oktober

Fredrik Ahlgren höll söndagstidningen i handen medan han öppnade fönstret och såg ut. Terrassfönstret på nedersta våningen var utbytt. En bit av ett blått avspärrningsband från polisen låg kvar utanför. Det var svårt att få det ur tankarna. Att något sådant kunnat hända i huset där de bodde.

Solskenet brydde sig dock inte, det flödade obekymrat i den klara och kalla morgonen. Fredrik drog ett djupt andetag. Hade han inte vetat bättre hade han uppfattat luften som frisk. Han stängde fönstret. Bruset från stadens liv tonade ned till ett fjärran sus.

Det hade gått ett par veckor och händelsen hade degraderats till tidningens insidor och en kort notis. Till en början hade ändå mordet väckt långt större uppståndelse än när unga gangstrar mer regelmässigt sköt ihjäl varandra i förorterna.

Polisen har ännu ingen misstänkt för mordet på Saltmätargatan i Stockholms innerstad, sa notisen.

Lite längre fram i tidningen hittade Fredrik dödsannonsen. ”Min älskade make, Jan Lager”, inget kors, ingen sym8

bol över huvud taget, bara födelse- och dödsdatum samt ett enda namn som sörjande, ”Madeleine”.

Ibland såg annonserna annorlunda ut, vackra dikter eller hemsnickrade, innerliga pekoral, en tröst i Gud eller en sista hälsning till Hammarby fotboll.

Erik muttrade irriterat från köket mellan blipparna från ett dataspel. Monstren hade tydligen vunnit en rond.

På nästa sida stod nekrologen. Minnesorden var korta och formella under en bild av en man i dryga trettioårsåldern med mörkt vågigt hår. Fredrik kände igen sin granne, men tyckte det var något besynnerligt med hans blick.

Skarp och dunkel på samma gång var den svår att få fatt på, den sa inget om hans karaktär annat än motsägelser och osäkerhet. Men vad kan man förstå av blickar? Inget, tänkte Fredrik och tog istället itu med texten.

Jan Lager var en framtidsman som grymt och obegripligt ryckts bort tidigt i sin livsbana. Ändå hade han under sin korta tid gjort stora insatser för företaget WWCC. Strax före sin bortgång hade han avslutat koncernens banbrytande exportaffär till landet Kamwania i Afrika. Jan Lager hade dessutom varit både omtyckt och respekterad av alla på företaget samt en uppskattad vän i en stor vänkrets och, framförallt, en älskad och älskande make.

Minnesorden var undertecknade av Ludvig Ehnhorn och honom kände Fredrik till, omtalad chef för WWCC, mannen som hade byggt upp företaget från ingenting till en världsledande koncern. ”Erik”, ropade han mot köket. ”Vad sägs om en pizza och en eftermiddagsbio?” ”Mamma brukar fråga vad jag äter när jag är hos dig.” ”Jaså, men nu frågade jag dig.”

9

”Pizza blir helt okej, pappa.” ”Fast först får du gå ned med soporna så det inte börjar lukta här.”

Erik tog en plastpåse i varje hand och försvann ut genom dörren medan Fredrik tog upp tidningen och ögnade igenom nekrologen igen. Välformulerade ringlade orden över sidan. Ja, tänkte han, om alla människor hade varit som i minnesorden skulle inget himmelskt paradis behövas.

Men vem var Jan Lager egentligen? Nyfikenheten kittlade, fi k honom att ta sig om hakan och gå ett par varv i rummet.

Så satte han sig framför datorn och googlade. Det han fick upp bekräftade nekrologen: ”Jan Lager, ny ung vice vd på WWCC”. ”Är han kronprinsen till WWCC imperiet?” ”Högst ansvarig för WWCC:s Kamwaniaaffär.”

Att Kamwania var ett rikt oljeland i Afrika, det visste Fredrik, men inte så mycket mer. Och så var det med många av Afrikas alla länder fi k han erkänna för sig själv.

Han googlade igen: ”WWCC+Kamwania”. Den rubrik som kom överst var: ”WWCC och Kamwania ingår decenniets största vapenaffär.”

Fredrik tittade på klockan, tiden hade runnit iväg. Nu gällde det att skynda på till bion. Men var fanns Erik? Han skulle ju bara åka ned med soporna. Nu hade han säkert varit borta i en kvart. Just som Fredrik blev orolig slog det i dörren och Erik kom in. ”Vad du var borta länge.” ”Det hände något. Hon var där i soprummet, med en stor svart säck och hade tappat skräp på golvet, höll på att plocka upp och verkade arg.”

”Hon? Arg?” Fredrik hängde inte med. ”Hans fru, frun till honom som dog alltså. Jag vet inte vad hon heter. Men hon pratade högt för sig själv och var väldigt röd i ögonen. Jag väntade tills hon var klar i soprummet. Fast hon hade inte plockat upp så bra. Jag hittade ett par saker.”

Erik höll fram ett litet smycke och något som liknade en koddosa till en bank. ”Men”, sa Fredrik, ”det där måste hon ju få tillbaka.” ”Det är klart, så jag ringde på hennes dörr och undrade. Det var då hon verkade arg. Skräp är skräp, skrek hon. Släng skiten!”

Fredrik betraktade sin son med en överseende blick. ”Sa hon verkligen det där sista?” ”Ja. Precis så sa hon.” ”Hon är nog mer ledsen än arg.” ”Sedan frågade hon om det var du och jag som såg mannen. Den där natten. Och då sa jag att det var det.” ”Du såg väl inget. Jag fi k ju nästan släpa på dig så trött som du var.” ”Ja, men du såg ju någon som stod i portgången i huset mitt emot?” ”Allt jag såg har jag berättat för polisen när de knackade dörr. Lägg undan de där sakerna någonstans. Nu går vi på bio.”

11

Måndagen den 19 oktober

Kyrkklockorna dundrade i Adolf Fredriks kyrka. Ljudet spred sig men verkade inte höras av de som stressade förbi på Sveavägen på väg till något viktigt. För de som satt i kyrkan skulle väl klangen mana till stillhet och andakt, men ingen ro hade ännu fått fäste därinne när WWCC:s vd Ludvig Ehnhorn med fru kom in och gick fram längs kyrkogången.

Vice vd Fabian Ek och flera andra kolleger från WWCC följde dem med blicken. Så gjorde också en välbyggd och välklädd svart man. Alla satt de redan i kyrkbänkarna.

Ehnhorn dominerade varje rum med sin blotta närvaro.

Kanske var det hans raka hållning, den höga pannan och det tjocka bakåtkammade grå håret. Kanske var det något annat, mer svårt att förstå sig på. Det påstods bestämt att han genom att se en människa i ögonen kunde läsa hennes tankar. Och även om det var svårt att tro på, hade många sett folk skrumpna ihop till ingenting av hans kyla eller blomma ut till fulländning av hans värme. Men nu i kyrkorummet var han för en gångs skull mer som alla andra när han med sänkt huvud gled in i kyrkbänken och slog sig ned.

Så kom Madeleine Lager in stödd på sin pappa och mamma.

Akten började. Det förfärliga trängde sig på, höll sig undan och trängde sig på igen, sköts bort och kom tillbaka.

12

Kistan låg som en mörk sten i ett hav av bleka blommor medan tonerna från Bachs Air slet i spända känseltrådar.

Vid sextiofyra års ålder hade Ehnhorns föreställning om sitt eget livs slut ändrat karaktär från abstrakt teori till konkret verklighet. Där han satt kände han nästan närvaron av den låda som det en gång skulle bli hans tur att ligga i. Men ändå, när han då steg upp mot evigheten skulle drivgasen i ballongen vara det han gjort, det han skapat, ett skarpt personligt märke han ristat i historien.

För det var väl ändå den yttersta meningen, att han skulle ha gjort något stort, något större än alla andra? För han var en man som inte kunde besegras.

Helt annorlunda tyckte han det var med Jan. Jan hade inte hunnit med att göra vad en människa borde. Kanske skulle han heller aldrig ha mäktat?

Ehnhorn hade under åren gripits av tanken att Jan kanske kunde bli den son som han aldrig fi k se växa upp, han som gick ifrån honom som liten. Det hade fått Ehnhorn att vilja göra något stort av Jan. Kanske hade han önskat för mycket? Kanske hade han för en gångs skull låtit känslor komma i vägen för förnuftet?

Så var de framme vid avskedet. Madeleine Lager blev stående vid kistan medan munnen formulerade ljudlösa ord. Det var som om hon inte kunde slita sig, ville dröja sig kvar. Så plötsligt, samtidigt som tårarna bröt fram fi k hon bråttom därifrån, tog några snabba steg men snubblade och föll. Hon blev sittande på golvet och grät opassande högt.

Så småningom när hon hjälpts tillbaka till sin plats, fortsatte ritualen runt kistan. Sist att passera var den välklädda, svarta mannen. Hans ansikte var allvarligt, men 13

han rörde inte en min, bugade bara lätt och lade sin blomma på det fåtal som redan låg där.

Utanför kyrkan tog man i hand innan de svartklädda skingrades för att skynda tillbaka till sina liv. Sist på planen framför kyrkan stod Ehnhorn och hans fru. Den välklädda mannen gick fram till dem. Han tog fru Ehnhorn i hand och bugade lätt. Så tog han Ludvig Ehnhorns hand. ”Jag beklagar”, sa mannen. ”Vi uppskattade Mr Lagers arbete.” Han vände sig om och gick. ”Kör du”, sa Ehnhorn till sin fru på väg ut från kyrkogården. ”Jag behöver tänka.”

De åkte under tystnad. Ett grått Stockholm gled förbi.

Människor jäktade fram längs trottoarerna. Hon stannade bilen för rött ljus på Fleminggatan. ”Borde de inte haft en samling efteråt i alla fall?” sa hon när det blev grönt och de svängde in på Sankt Eriksgatan. ”Det brukar ju lätta upp det hela.” ”Madeleine orkade nog inte. Att han dog var illa nog, men att han blev mördad och att hon blev vittne till det. Jag menar, hur mycket kan man klara av?” ”Du har inte sagt något om det.” ”Vad menar du?” ”Om vad du tror.” ”Du vet att jag inte har någon tro.” ”Slingra dig inte nu. Varför du tror det hände?” ”Jag vet inte.” ”Ludde, älskling. Du vet alltid. Är du tyst har du ett skäl.”

Ehnhorn tittade på henne, kostade på sig ett snabbt leende. ”Nej, du. Allvarligt talat, jag vet inte vad jag ska tro.” ”Du brukar inte precis skämmas för att veta allt.”

14

”Nej”, nickade Ehnhorn. ”Men det kan ju vara så, att det faktiskt är obegripligt. Och då har jag rätt som vanligt.” ”Han som kom och hälsade utanför kyrkan. Vem var det?” undrade hon. ”Han kallas för Översten. Han heter egentligen Jonson.

Han är chef för Kamwanias handelsdelegation i Stockholm.

Hade en hel del med Jan att göra när Kamwania gjorde upp affären med oss. Han är miltär, typ frihetshjälte i det nya demokratiska Kamwania.” ”Det syntes på dig när ni tog i hand. Att du inte gillar honom. Tydligt. Nästan pinsamt tydligt”, sa hon. ”Jaså, det märktes. Men det gör inget. Han vet om det.

Och det är ömsesidigt. Vi har lite olika syn på saker och ting.”

De åkte hela vägen under tystnad tills Kerstin svängde in på garageinfarten vid villan på Grönviksvägen och stannade. ”Vad tänker du på?” undrade hon. ”Inget särskilt.”

Hon lade handen på hans knä. ”Jo, säg!” ”Livets största synd är att bli ett offer för omständigheterna.” ”Jaså det”, log hon. ”Det har jag ju hört dig säga några tusen gånger. Det du kallar för den åttonde dödssynden.”

De gick ur bilen och fram till ytterdörren. Hon letade efter nycklarna i handväskan, hennes leende var borta, som om det bara varit tillfälligt påklistrat. ”Hur är det med dig?” undrade han. ”Du är så blek. Det har du faktiskt varit länge.” ”Det är höst Ludde. Och begravning. Man kan bli blek för mindre.”

15

Tisdagen den 20 oktober

”Nu summerar vi vad vi har”, sa kriminalassistent Bosse Tolvan. Hans näsa pekade energiskt framåt där han stod vid en whiteboardtavla med en penna i handen. Tavlan var redan full av noteringar och av bilder från mordplatsen.

Tolvan såg ut som poliser gör på bio eller kanske är det så att de på bio ser ut som poliser gör i verkligheten? I alla fall hade Tolvan polotröja, jeans och grova skor. Till detta kom två dagars skäggstubb och rakat huvud. Som en extra bonus hade han en intensiv blick.

I personbeviset stod det Bo Schönberg men Tolvan var något han kom att kallas då han var en skönsjungande elev i Adolf Fredriks musikklasser. Det var efter en lektion om Arnold Schönbergs tolvtonsskala som han blev omdöpt, oklart om det var ett ök- eller smeknamn. Det gjorde i alla fall inte Tolvan något, han hade aldrig varit särskilt fäst vid sitt efternamn. Ett större problem var att han inte tyckte om att sjunga. Han hade inte vetat vad han gillat innan han bestämde sig för att bli polis. Poliskören hade inte en aning om att de gått miste om en vacker barytonstämma. ”Okej, kör”, sa hans chef kriminalkommissarie Lennart Svärd som satt i en stol en bit ifrån med sina långa ben korslagda framför sig medan hans lugna, bruna ögon betraktade Tolvan.

16

Svärd var inte som Tolvan. Det var inte bara att han var äldre och lugnare. Han envisades också med att gå klädd i kostym och slips även om kostymerna var lite skrynkliga, slipsen nästan alltid samma och såg ut därefter. Dessutom rakade han sig varje dag, dock aldrig på huvudet, och svor bara i nödfall. Det räckte med ett ”tusan” som förstärkningsord.

Alla fan, jävlar och helvete som ströddes som konfetti över språket tyckte han var ett torftigt sätt att inflatera kraftorden.

Dessutom lät det illa.

Nu rabblade Tolvan fakta ur den mycket noggranna kartläggningen som gjorts om personen Jan Lager. ”Lager var alltså trettiofyra år. Växte upp först i Midsommarkransen och därefter i Bandhagen tillsammans med sin pappa. Pappan hette Bertil Andersson och var före pensioneringen förman på Lindgrens Elektriska i Midsommarkransen. Han dog i somras på ett vårdhem. Han var närmare åttio och dement. Inga syskon. Mamman hette Gun, hon var vårdbiträde, dog när Jan bara var några år gammal. Gun var tjugofem år yngre än Bertil. Lager gick i skolan i Bandhagen fram till gymnasiet. Det var någon som råkade känna till att han var ’ett problembarn’ i skolan.” ”Vad då för problem? ” undrade Svärd. ”Med tanke på karriären kan han ju inte varit någon dumskalle.” ”Nej, det handlade visst mer om bus och bråk och sådant.

Vi har inga detaljer om just det. Kan väl inte vara så viktigt?” ”Förmodligen inte”, sa Svärd, ”fortsätt.” ”Sedan gick han i gymnasium på Östermalm, var bäst i klassen, flitig och skötsam, exemplarisk helt enkelt.” Tolvan kliade sin kala skalle. ”Det är lite konstigt. Folk brukar fan i mig aldrig ändra sig, de är som de är. Men han kanske var undantaget som bekräftar regeln.”

17

”En ’Lidnersk knäpp’ kanske”, mumlade Svärd. ”En vad då …?” Tolvan såg ut som ett frågetecken. ”Strunt i det, fortsätt bara”, sa Svärd.

Tolvan skakade på huvudet och gick vidare: ”Ingen militärtjänstgöring. Direkt till Tekniska Högskolan. Examen som civilingenjör på rekordtid. Gifte sig med en klasskamrat från gymnasiet, Madeleine Lager alltså.” ”Lager? Det är väl den där familjen som …?” ”Precis, hon är dotter i industri- och finansfamiljen Lager. Från Djursholm. Jan Lager hade förstås en sådan där löjligt hög lön och hade hunnit skrapa ihop en del. Men de stora pengarna finns hos Madeleine Lager, de kommer från hennes familj.” ”Det var ändå raskt marscherat”, konstaterade Svärd.

Tolvan gjorde en grimas. ”Ja, man kan ju undra hur han lyckades nästla sig in i den där familjen.” ”Kärlek kanske?” ”Jaså, det tror du?” Tolvan flinade. ”Sådant händer.” ”Nej, jag vet nog hur det är. Folk tar de chanser de får. I alla fall nådde Lager inte ända fram. Det fanns ett äktenskapsförord.” ”Och då är frågan, vem är hon? Madeleine Lager, dottern i finansfamiljen, hans fru?” undrade Svärd. ”Hon är en rätt framgångsrik företagare i designbranschen. Hon ritar kläder”, sa Tolvan och lade till: ”Fast det är väl mest för nöjes skull.” ”Det perfekta paret alltså?” ”Inga barn.” ”Förutom det då.”

18