9789176972014

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 3 mĂĽndag 17 november 2003 15:24

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 4 måndag 17 november 2003 15:24

I samma serie har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Ty riket är mitt 2019

Copyright © Henrik Fock 2004 Utgiven av Hoi Förlag 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Petterson, Pica Pica ISBN: 978-91-7697-201-4 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2019

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 5 måndag 17 november 2003 15:24

På långt avstånd hörs åskan. Det mullrar dovt, ljudet kommer och går, annars är det märkvärdigt tyst. Luften är kvav och stilla. Träden har liksom stelnat och står med spretande, gröna grenar. En blek förmiddagssol skiner svagt igenom ett lätt dis.

Det går en pojke på en smal grusväg. Erik har bråttom till sin pappa, han ska nog hitta dit på något sätt. Det borde vara någonstans där borta.

Han går förbi en korsning där det hänger brevlådor uppsatta på en lång planka. Erik följer vägen, den leder över ängen och in mot skogsbrynet.

Här bygger träden ett valv av mörkt gröna blad. Skuggan är djup därinne, ljuset silar bara ned genom enstaka glipor i lövverket. Smörblommor breder ut sig och lyser gult i en fuktig dikeskant. Men Erik ser inte blommorna, han skyndar på längs vägkanten, med tankarna upptagna av annat.

Mamma skrek åt honom nyss, när han sprang sin väg. Han hör det fortfarande inom sig. Hon smällde i bildörren och ropade att han måste stanna. Hon lät arg, så annorlunda mot vad hon brukar. Nog borde hon ha kommit efter honom, men han hör inte hennes röst och inte heller hennes steg. Kan hon ha gett sig av åt fel håll? tänker han och går för ett ögonblick saktare.

Så upphör trädvalvet för en stund, vägen framför Erik ligger i det matta solljuset, men själv står han i skuggan. Han tvekar ett ögonblick vid gränsen till det ljusa. Han ser en avtagsväg, nej, det är visst bara en infart till en tomt. Det står en soptunna där, fyrkantig i grå plåt. Två hjulspår i gräset ringlar upp mot ett hus. Det är grått, liksom slitet av sol och regn.

Det står en bil på tomten. Erik vet en del om bilar, men den här mo5

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 6 måndag 17 november 2003 15:24

dellen känner han inte till. Den är gammal, fläckig och matt i lacken och har en och annan buckla. Under framdörren har rosten rivit upp ett långt sår i karossen.

Erik tvekar, ska han fråga efter vägen i huset? Eller ska han vända om, springa tillbaka och försöka hitta mamma? Framför honom sluter sig träden över vägen i ett nytt valv. Därinne i en svacka glimmar det i en vattenpöl från den tidiga morgonens åskskurar. Han minns hur det dånade och hur himlen hade korsats av blixtar när de åkte i bilen. Men det är inte farligt om man är i en bil, har han lärt sig.

Något får Erik att bestämma sig för att fortsätta och han går in under det nya trädvalvet som börjar strax bortom soptunnan. Det är svalare här och luften är fuktig. I en öppning i lövverket ser han en glimt av en sjö. Skulle inte pappa vara i ett hus vid sjön? Erik känner att det är ett tecken, att han är på rätt väg. Han fortsätter under träden. Valvet ger en känsla av att gå i en tunnel. Han sväljer, stoppar händerna i fickorna på kortbyxorna och går trevande på. Han ser i marken och letar efter en lagom stor sten att sparka på, skjuter ifrån sig en tanke som säger att det finns många sjöar, hus och vägar.

Då hör han något längre bort på vägen som får honom att stanna. Det är någon som springer, det låter klumpigt, det smäller mot gruset. Det är ingen som löper för att pröva sin spänst, för sitt nöjes skull. Nej, någon anstränger sig, pressar sig fram som i panik.

Erik stannar och står stilla. Något säger honom att han inte bör vara där han är. Var det därför mamma blev arg, när han sprang iväg?

Stegen närmar sig snabbt. Erik ser en skugga långt bort under trädvalvet och han känner att han vill hålla sig undan. Han kliver av vägen och ställer sig vid sidan av den. En lång man träder fram ur skuggorna och närmar sig snabbt. Nu hör Erik mannens andhämtning. Han flåsar högt, kastar sig framåt, slänger med armar och ben när han närmar sig.

Och ögonen är uppspärrade.

Erik vill nu slinka in bland träden vid vägen och gömma sig, men han är för långsam, väntar på något utan att veta på vad, och stelnar i sin tveksamhet. Mannen ser honom och rusar emot honom. En gestalt växer sig stor framför Erik som blickar uppåt med öppen mun och stora 6

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 7 måndag 17 november 2003 15:24

ögon. Mannen har en vit skjorta med stora fläckar på ärmarna. Hans händer är strimmiga av något rött. Erik blinkar, stirrar på det röda, vill inte förstå, sväljer och sväljer.

Mannen försöker säga något. Håret står på ända. Han tar ett steg mot Erik och sträcker ut sina armar mot honom. Först får han inte fram något, bara ett väsande ljud, för han är andfådd. Det är något som brinner i hans uppspärrade ögon. Han tar ett steg till mot Erik och kommer alldeles intill honom. ”Gå hem…Ge dig av härifrån”, stöter han fram mellan flåsningarna.

Så verkar något gripa tag i honom, han struntar i Erik och börjar springa igen. Erik ser honom försvinna i det grönskande valvet, tunga steg klampar en stund, men så ebbar ljudet ut. Allt är lika tyst och stilla som förut.

Erik står rådvill om åt vilket håll han ska gå. Men han vill bort från mannen. Erik går först lite trevande, så ökar han takten. En känsla av brådska växer i hans kropp. Han springer ett par steg, går sedan ett par och springer igen. Han tycker inte om trädvalvet han går i, men strax tar det slut. Nu är sikten fri åt ena hållet. En vattenyta breder ut sig. Det ligger ett litet gult hus i backen ned mot sjön.

Måsar cirklar över vattnet och skriker, det är som om de ropar på honom. Erik går tvekande nedför backen. Så är han framme vid huset.

Han spärrar upp ögonen och står blickstilla. Han vill inte se det han ser, men verkligheten tränger sig på, hinner med rasande fart i fatt honom.

Det är så förfärligt mycket blod.

Erik kryper ihop, vill sugas iväg uppför backen, bort över vägen, tillbaka till den tid som fanns förr.

7

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 9 måndag 17 november 2003 15:24

1 I kontorshuset på andra sidan Fleminggatan var det släckt i alla fönster. Över några av dem hängde markiser, som ett minne av en solig dag. Nu hade skymningen börjat sudda ut det kvardröjande ljuset. Axel Enwall hade vankat fram och tillbaka i sin våning och nu stannat upp vid fönstret. Han såg inte försommarkvällen. Han hade inte tid, han var upptagen av sin ilska. Det gjorde ont att vara arg, men det var också en njutning att få frossa i oförrätten och känna en rättmätig vrede.

Han drog handen genom håret. Det var tjockt med samma mörka färg som det hade haft när han var tjugo år. Tiden hade ändå gjort något med hans ansikte. Det fanns en fåra mellan ögonen och två skarpa veck som började under kindknotorna och letade sig ned till mungiporna. Kanske var det ilskan som plöjt och hackat tills den fått sina märken på plats. Det här är min man, verkade ilskan vilja säga.

Axel Enwall stod med händerna nedkörda i fickorna. Bilarna utanför stannade vid ljussignalerna i korsningen mellan Fleminggatan och Scheelegatan och turades om att åka vid grönt ljus, i ett ständigt upprepande. Ordningen var tilltalande, rätt ska vara rätt.

Det är inte hat som får mig att göra det, sa han till sig själv. Nej, jag gör det för att det är rätt. Men han visste att det fanns något som i alla fall liknade hat. Men det betyder ingenting, det är rättfärdigt.

De har förtjänat det!

Axel Enwall gick ut i köket och tog fram en flaska whisky. Han fann ett glas i ett skåp och hällde upp, fyllde munnen och svalde.

Det brände gott och alkoholen gick snabbt ut i blodet. Han kände 9

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 10 måndag 17 november 2003 15:24

det redan när han med glaset i hand var tillbaka i vardagsrummet.

Utanför fönstren hade ett stilla regn börjat falla. Asfalten skiftade sakta färg från grått till svart och människorna på trottoarerna lutade sig lätt framåt och skyndade på sina steg. Enwall vankade in i arbetsrummet, till sovrummet och så till köket igen.

I morgon skulle det ske. Han hade gjort allt klart. Informationen var sammanställd. Allt var planerat, det var bara att trycka på knappen.

Han tänkte på sin chef, Carl Fridman, hur han bredde ut sig, pompös och maktgalen. Att få se den fete och uppblåste mannen punkterad… Blotta tanken spred ett välbehag i kroppen. Han hade velat komma åt Carl Fridman länge. Men Fridman var svår att komma åt, han brukade bara överlägset snoppa av honom. Enwall kände fortfarande hans senaste kommentar i mellangärdet: ”Sluta med larvet, Axel, det här är inget dagis!”

Det som gjorde honom mest arg var nog ändå att Carl Fridman kunde få honom att bli som en förskrämd skolpojke, att han inte vågade stå emot när det verkligen gällde. Men nu är det jag som är stark, tänkte han, det är jag som bestämmer.

Efter en ny skvätt whisky började det kännas bättre. Han sjönk ned i en fåtölj i arbetsrummet. På sekretären framför honom vid sidan av en tomt stirrande TV-skärm stod två fotografier inom glas och ram. Mamma, tänkte han. Har hon funnits? Jo, så var det förstås, men fanns det någon anledning till att hon stod på sekretären?

En lagom relation, funderade han, ungefär likadan som den hade varit när hon levde. Någon man såg ibland, men inte tänkte på så mycket. Det var värre med det andra fotot. Tänk att jag skulle sätta någons foto bakom glas och ram! Hon log mot honom. Han stirrade på bilden, fick lust att ta tag i fotot och kasta det i väggen. Men så sansade han sig och knuffade bara omkull det, så att bilden föll framstupa på sekretären. Du kan ligga där.

Han lade det ena benet över det andra, lutade sig tillbaka och vilade huvudet mot stolsryggen och stirrade i taket. Jag undrar om en bödel gläds över sitt arbete, blir motiverad av att vid varje arbetspass 10

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 11 måndag 17 november 2003 15:24

få förpassa ytterligare en missdådare till intigheten? Ett sådant arbete måste kräva ett starkt engagemang, en vilja att få det rätta gjort, tänkte han.

Han strök sig över håret igen och reste sig upp. Han blev stående på golvet utan att veta varför han rest sig. Kanske var det bara ett behov av att röra på sig. I samma ögonblick ringde telefonen. Han slängde en blick på klockan. Halv elva. Siffrorna på displayen som visade det uppringande numret var bekanta. Han tittade bort som för att förtränga det. Fönsterrutorna var randiga av kvällsregnet.

Han tänkte inte svara, varför skulle han? Men så fick något honom att ändå lyfta luren. ”Ja?” ”Det är Carl… Fridman. Är det Axel?” ”Det är bara jag som bor här”, sa Enwall kort. ”Jag är på väg från Arlanda.” ”Jaså…” ”Du brukar alltid vara på kontoret punktligt klockan åtta på morgonen?” ”Jo”, svarade Enwall. ”Kan vi ses då? På mitt rum?” Det lät inte som en fråga och Enwall visste vad det var. En order. ”Javisst”, sa Enwall och lät oberörd. ”Vad handlar det om?” ”Det tar vi när du kommer.” ”Säg vad det är, så kan jag förbereda mig”, sa Enwall och uppträdde plötsligt som den tjänstvillige ekonomichef han borde vara. ”Vi har en del att prata om. Det gäller något så enkelt som förtroende.” Fridman var kort i tonen. ”Jag tror inte det förvånar dig.” ”Det finns väl alltid något man behöver prata om”, sa Enwall undvikande. ”Klockan åtta då”, sa Fridman och lade på.

Enwall började vandra i våningen igen. Prata om förtroende…

Det var inte så svårt att förstå vad det betydde.

Han tuggade på det och kunde för första gången erkänna för sig själv att han varit rädd för Carl Fridman. Och att det var rädslan 11

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 12 måndag 17 november 2003 15:24

som hållit honom tillbaka. Det var förnedrande. Men nu kunde han acceptera att han varit rädd av ett enkelt skäl. Det skulle vara slut med det nu! Det fanns ingenting att vara rädd för längre. Nu skulle det ske!

Han passerade whiskyflaskan ytterligare några gånger. Pulsen dunkade och ögonen mörknade och blev smala. Men det gick inte mer än en halvtimme så började han istället fyllas av ett märkvärdigt lugn. Det var det fattade beslutets lugn. Lugnet gick i sin tur över i något som liknade iver, nu när det var bestämt kändes det bråttom att få det gjort.

Axel Enwall stirrade på telefonen och efter ett ögonblicks tvekan kunde han inte låta bli. Han grep luren och tryckte in telefonnumret. Jag ska vara generös, tänkte han nästan glatt, jag ska bjuda på obehaget i förväg, tala om vad som komma ska.

Carl Fridman flyttade en bunt papper från sitt knä till portföljen och slöt ögonen. Stor som han var fyllde han ut flygplansfåtöljen, bredde ut sig över armstöden och en bit in på platsen bredvid.

Planet närmade sig Arlanda och hade börjat kana ned genom luftlagren. Motorljudet steg och föll i styrka när varvtalet då och då ändrades.

Vi kommer att bli världsledande, tänkte han. Han hade levt med tanken under flera år. Den gav alltid en speciell kittling i kroppen, som om någon spelade på fiolsträngar spända mellan hjärtat och njurarna. NewEra… Han smakade på ordet. Det hade varit ett djärvt namn på ett företag när han hittat på det för ett tiotal år sedan, men nu hade det fog för sig. De skulle skapa ett nytt läkemedel.

Människan skulle börja kontrollera själva livsprocessen.

Att leda ett forskningsföretag var som att bestiga ett berg. Och nu hägrade inte toppen bara, den var nära och syntes tydligt. Förr hade Fridman funderat på om det var möjligt att nå toppen. Nu visste han att det gick, det var inte det som var problemet. Det oroande var de andra bergsbestigarna.

Några hade dessvärre kommit långt. Ju närmare de tävlande kom 12

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 13 måndag 17 november 2003 15:24

toppen, desto tydligare kunde de se varandra. Tänk, om de en dag fick höra att ett annat forskningsföretag hunnit förbi på upploppet.

Carl Fridman skruvade på sig och oron fick näring av onda aningar i bakhuvudet. De kom till honom utan att han riktigt visste hur det gick till. Hade inte dessa aningar räddat honom många gånger förut? Jo, så var det allt.

Du kan inte lita på någon, sa aningen. Det finns ett hot mot ditt livsverk, malde den och visste att den inte talade för döva öron.

Fridman harklade sig och tanken växte. Problemet är att man inte kan hålla allt hemligt i företaget. Då kan inte medarbetarna jobba.

Han lutade huvudet bakåt, tröttheten kom farande med jämna mellanrum som långa, tunga vågor in mot stranden och skapade ett brus i tänkandet. Han tappade tråden och fick börja om på nytt.

Någon hade sagt till honom att han led av förföljelsemani. Kanske låg det en sanning i det och det var inte ovanligt bland forskare.

Manin var bra, tyckte han, den fick honom att vara på sin vakt.

Aningarna var som trådar i ett stort och trassligt garnnystan. De malde under en tid, men så plötsligt blev det någon sorts ordning, trådarna fogade sig samman och växte till en väv.

Axel Enwall stod det på väven. Jag har inte förtroende för honom. Det räcker. Säkerheten först, hellre fälla än fria.

Han slöt ögonen och kände sin stora kropp sjunka med planet.

För ett ögonblick var hans hjärna fri från tankar. De trängde sig på men han lyckades knuffa undan dem och de bubblade bara på avstånd. Fem minuter senare tog planet mark med en lätt duns.

I flygplanets högtalare rabblade en flygvärdinna de vanliga ramsorna, som ingen lyssnade på, medan planet taxade in till sin plats på terminal 5. Carl Fridman pressade fingertopparna mot ögonen en stund och lät dem sedan massera ansiktet. Den korta vilan hade gett en påfyllning i reservoaren, men det var inte riktigt som vanligt, det kändes ändå som om han stod på minus. Hur många resor hade det varit den sista månaden? Femton? Tjugo? Han mindes inte och var helt ointresserad av att räkna efter.

Han såg på klockan, femton minuter i tio. I tid, det var bra. Det 13

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 14 måndag 17 november 2003 15:24

var skönt att inte komma hem allt för sent.

Carl Fridman gick med energiska steg genom flygplatsbyggnaden. Den lätta, mörkblå rocken fladdrade kring benen när han accelererade och passerade dem som gick långsammare. Han gick förbi caféet på vänster sida och en bar på den andra. Portföljen hängde tungt från hans högra hand och fick honom att luta lätt där han forsade fram. De som mötte honom väjde åt sidan utan att protestera.

Småbilar bråkar aldrig med tunga långtradare i trafiken.

Fridman mätte en och nittiofem och bredden var väl tilltagen.

Han var för tjock mätt med vilken måttstock som helst. Det var inget han skämdes för, han hade aldrig brytt sig om det. Han hade varit stor redan i ungdomen och aldrig slutat växa. Alldeles säkert var matvanorna inte de bästa, han åt fel saker och vid fel tidpunkter.

Carl Fridman var inte en man som lät bestämda tidpunkter för intagande av föda styra sin tidtabell. Han hade viktigare saker för sig.

Det hela var alltså ganska enkelt: var man ointresserad, hade anlagen och betedde sig fel i drygt fyrtiofem års tid, så blir man stor.

Carl Fridman förstod hur det hängde ihop. Hans känsla för logik, för orsak och verkan, hade det aldrig varit något fel på.

Carl Fridman kom snabbt ut ur byggnaden och ställde sig i taxikön. Det var vått på gatan från ett tidigare regn. Ett svagt ljus från försommarkvällen hängde ännu kvar i väster. Taxikön var lagom lång, tiden i kön skulle räcka för att röka en cigarett.

Ljuset från en mötande bil bländade honom i taxin som han klivit in i. Det är bra att jag inte kör själv, tänkte han. Ett ljus mot ögonen, ett ögonblicks ouppmärksamhet. Det är allt som behövs. Någonstans i hans bakhuvud trängde sig ljud fram. Det lät som plåt som skrynklades med enorm kraft och som skar mot annan plåt med ett förfärligt gnissel. Det var ljud från glas som krossades, skrikande däck och signalhorn och till sist en fruktansvärd smäll. Och så efter smällen kom den totala tystnaden. Var det något hans undermedvetna ville säga honom?

Han tog fram telefonen och ringde Axel Enwall. Det var ett kort samtal, men nu var det bestämt. Helst hade Fridman bett honom 14

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 15 måndag 17 november 2003 15:24

komma till kontoret nu på kvällen för att få det överstökat direkt, men det blev väl bäst så här.

Han bläddrade i kalendern medan bilen malde på. Få se, kontoret i morgon förmiddag. Träffa konsulten klockan åtta, ja han får väl vänta en stund. I morgon eftermiddag är det Helsingfors. Det är sjutton, man blir alltid sen till Helsingfors. Den där ynka timmen som de är före ställer till besvär, sinkar programmet.

Mobilen lyste upp när han tryckte den första siffran och sedan var det lätt att se var han skulle trycka för att slå in de följande. Han slog raskt de sju första. Sedan tvekade han, tittade ut genom rutan där det inte fanns något annat än natten som rusade förbi.

Så slog han den åttonde siffran och signalerna gick fram. En signal, hon svarar väl strax. Fem, sex, signaler. Han lyfte fingret för att stänga av, men så svarade hon. Hennes röst var först långt borta, liksom tvekande, osäker. Jag kanske väckte henne, tänkte han. ”Emma, det är jag.” Han hörde att han lät lite kort och önskade att han låtit annorlunda, lite varmare, gladare. ”Hej Calle”, sa hon långt bortifrån och när hon harklade sig kände han sig säker på att ha väckt henne. Han reagerade fortfarande på det där med ”Calle”. Ingen hade någonsin kallat honom så förut. ”Jag hade precis släckt”, fortsatte hon som för att förekomma en fråga. ”Är du på väg från Arlanda?” ”Ja”, sa han. ”Jag måste hem. Det hade varit trevligare att åka till dig.” ”Trevligare?” sa hon och det märktes att hon ville låta glad. ”Ja, vad säger man? Jag vet nog inte hur man säger.” Han skrattade lågmält åt sin egen oförmåga och kände att det var skönt att få göra det.

Hennes röst lät annorlunda när hon fortsatte. ”Linus kallade dig för ’pappa’ idag. Han pratade om dig och sa att ’pappa hade gjort’, att ’pappa hade sagt’.” ”Sa han det?” Blandade känslor bredde ut sig i mellangärdet. Det var ingen som hade kallat honom för pappa tidigare. En gång i ungdomen hade det varit självklart att bli pappa en dag. Så kom en tid 15

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 16 måndag 17 november 2003 15:24

då han hade undrat hur det skulle bli, och så en dag var det förbi.

Att bli pappa stod inte längre på dagordningen. Tanken på Linus rörde ändå vid något, han visste inte riktigt vad. Han behandlar mig fullständigt respektlöst, tänkte han. Som en kompis. ”Han tyckte om att du var här. Pappa har lovat leka med mig, när han får tid, sa han.” ”Jag vet inte hur man leker.” ”Jag kanske inte skulle ha sagt det”, fortsatte hon. ”När kan vi ses?” ”I morgon förmiddag.” ”Nej, jag menar på riktigt. Inte på jobbet.” ”Jobbet är på riktigt”, sa han reflexmässigt. ”Du vet vad jag menar”, sa hon. ”Hur länge ska du hålla på så här?” ”Tills jag är färdig, förstås.” Fridman var bestämd i tonen och undrade vad det var som fick honom att använda det tonfallet mot henne.

De mötande bilarna sände regelbundet in sitt strålkastarljus i taxin utan att leta efter något särskilt. Chauffören satt som en mumie, inlindad i sina egna tankar, medan hans kropp körde bilen av gammal vana.

Carl Fridman ringde och tog emot ytterligare några samtal under resan.

Våningen på Östermalmsgatan hälsade honom med en välbekant lukt av instängdhet. Han hängde av sig rock och kavaj i hallen och blev stående i dunklet.

Det var bäst att koncentrera sig på de frågor som rörde sig i huvudet. Det var nödvändigt att få en klar bild.

Till sist satt han i alla fall på sängkanten. Det skulle bli en kort natt.

16

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 17 måndag 17 november 2003 15:24

2 Genast vid uppvaknandet kände Axel Enwall ivern. Frukosten ville inte riktigt smaka och rubrikerna i morgontidningen hade inget att säga honom. Hans tankar var någon annanstans. Han var absorberad av tanken på att det skulle bli en avgörande dag i hans liv. På väg ut fylldes han av en högtidskänsla, som när han var liten och på väg till skolavslutningen. Han var klädd i en tunn, ljusgrå kostym, vit skjorta och diskret slips.

Så stod han utanför porten på Fleminggatan. En kylig vind drog längs med trottoaren och störde sinnesstämningen. Luften kröp in och skavde under den ljusa kostymen. De fortfarande små, gröngula löven längs gatans allé verkade tveka som om de kommit fel. Kanske ville de veckla ihop sig och krypa tillbaka in i de skyddande knopparna.

Enwall tog ett djupt andetag och gick under träden mot centrum.

Han passerade blomsterhandeln strax bortom den egna porten och gick förbi 7-Eleven. Några kaffedrickare satt i fönstret och tittade på honom med tom blick som om han inte existerade.

Han gick spänstigt, nästan som en ung man, och hans bistra ansikte gav honom en sträng, manlig karaktär. Han bar en dokumentportfölj i brunt läder under armen. Han promenerade mot Centralstationen som han gjort alla dagar vid samma tid, punktligt år efter år.

En byggnadsställning reste sig framför honom på smala höga stålrör. Gråvit plast hängde längs med ställningen och ryckte i vinden som om den ville bli fri. Men den satt ännu fast, varje flyktförsök fångades upp av fästlinorna och plasten drogs tillbaka med återkommande taktfasta smällar mot stålställningen. Enwall sneddade ut i gatan för att inte komma för nära.

Vid Fleminggatans slut såg han sig om för att börja gå över gatan. En stor svart bil kom i hög fart precis som Enwall satte foten 17

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 18 måndag 17 november 2003 15:24

på de vita strecken. Han såg inte förarens ansikte, men observerade hur denne gjorde en gest med handen för att bjuda ut Enwall på övergångsstället. De följer reglerna, tänkte Enwall nöjt. Han gick ut på gatan samtidigt som den svarta bilen saktade in bara för att omedelbart åter skjuta fart så snart han passerat och nått mitten av gatan.

Telefonen pep. Han hade den i portföljen och fick upp den precis när han hade kommit över på andra sidan och börjat gå ut på Kungsbron över Klara sjö. Här hade vinden fritt spelrum när den inte längre mötte några hinder i form av byggnader. Byarna tog tag i vattnet här och där. De lyfte upp små vågor, pressade dem framåt och målade med snabba penseldrag mörka stråk över sjön.

Känslorna blandades till en sörja i mellangärdet när Enwall hörde rösten i andra änden av telefonlinjen. Han tog ett djupt andetag för att hålla den på avstånd. ”Jag sa ju igår kväll hur det var”, sa han spänt och fortsatte efter att ha lyssnat ett ögonblick: ”Just det! Jag sa det för att du ska veta vad som kommer att hända. Och att det var jag som fick det att hända.”

Han lyssnade ett par sekunder igen, men så avbröt han rösten i andra änden. ”Det är mitt sista ord!” fräste han.

Han väntade inte på svar utan fick bråttom att stänga av telefonen och stoppa den i portföljen. Han ökade steglängden och såg bort mot Stadshuset. Dess torn stod orubbligt i den vind som slet i lindarnas späda grönska längs med promenadvägen vid Klara sjö.

Det var inte bara Enwall som stängde av sin telefon. I andra änden av det samtal som just avslutats tryckte ett annat finger på den röda knappen. En hand placerade mobilen på högra framstolen i en bil. Motorn i bilen spann och handen vandrade, först tvekande och darrande och så plötsligt bestämt, vidare till växeln och lade i ettan.

Det var alltid lite rörigt på den här platsen, särskilt i rusningstrafik. Det kom bilar från en uppfart från Klarastrandsleden och de kunde svänga åt både höger och vänster när de kom upp på Kungs18

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 19 måndag 17 november 2003 15:24

bron. Ett övergångsställe korsade uppfarten liksom en cykelbana.

Och som om det inte var nog, gick ett annat övergångsställe tvärs över bron till andra sidan, mitt i denna röra av korsande trafik. Det var över de vita strecken Enwall brukade gå. Var man intresserad av att skapa risker i trafiken var nog detta en nästintill idealisk konstruktion, tänkte han.

Han hade just satt ned foten på övergångsstället och börjat gå ut, då han blev irriterad. Kanske kunde han ha struntat i vad en bilförare höll på med, men det gick på något sätt inte. Bilen där borta lämnade cykelbanan, där den stått, och satte fart. Det var som om bakdelen på bilen först inte riktigt hängde med för den kanade lite i sidled medan det sprutade från alla fyra däcken från de små rester av vinterns sand som fanns kvar på gatan. Men det var ingen vanlig bil.

Snarast var det en liten buss. Vad kallas de, alla dessa stora bilar som är gjorda för att kunna gå i terräng som en jeep, fast de ändå går i stadstrafik? Jo, den här hette just ”Jeep”, det såg Enwall. Kylaren såg ut som en stor käft med blanka tänder placerade mitt emellan ögonen.

Så där får man inte köra! Han saktade stegen något och hötte med näven åt bilen, den skulle ju ändå bli tvingad att stanna vid övergångsstället.

Solskyddet i bilen var nedfällt och det var svårt att se föraren.

Men hade han inte skägg? Jo, det hade han. Stort och vildvuxet, och på huvudet en svart toppluva. En lodis!? tänkte Enwall och kände något som liknade rädsla.

I ögonvrån såg han en mamma med ett barn vid handen som sprang förbi honom mot andra sidan gatan. Han såg skräcken i hennes ögon. Men hon såg inte bara på bilen, den annalkade faran, utan också på honom som tappat fart.

Plötsligt förstod han att han inte borde ha blivit arg och inte heller ha tittat efter kvinnan med barnet, han borde ha sprungit precis som hon. Då skulle han ha hunnit.

Fronten på bilen träffade Enwall från bröstkorgen och ned till knäna och kastade iväg honom med våldsam kraft. Han stoppades 19

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 20 måndag 17 november 2003 15:24

lika bestämt av det räcke som förbinder ändarna av den tudelade Kungsbron. Kroppen gled till marken, men bara sakta som om järnstaketets spjälor hade pressats in i honom, bitit tag och försökt hålla honom kvar.

Jeepen fortsatte med full fart över Kungsbron och försvann in på Kungsholmen, medan kvinnan med barnet som räddat sig över till andra sidan skrek hysteriskt.

3 Hissdörrarna på plan sex, där NewEra hade sitt kontor, gled isär och gav ifrån sig ett ljud som lät som ett mellanting mellan ett skrapande och ett väsande. En klocka på väggen utanför hissen visade på fem minuter över åtta. Carl Fridman hade passerat dörrarna redan innan de hunnit öppna sig helt och hans stora kropp ångade på in på kontoret. Strax bredvid hissdörren låg ingången till en kort och bred korridor. Där satt ledningen och det var dit Fridman var på väg.

Två unga kvinnor från ekonomiavdelningen hade varit och hämtat kaffe vid den närliggande automaten och kom emot honom. De hade roligt åt något som en av dem hade berättat. De tittade på varandra, böjde lätt på knäna och brast ut i ett stort skratt. Kaffet skvimpade och en av dem hoppade undan för att undvika att få stänk på kläderna och så följde ett nytt gapskratt. De såg Carl Fridman först när han var alldeles inpå dem. Skratten klingade av och försvann. De skyndade sig åt sidan och ställde sig med ryggen mot väggen. ”Gomorron”, mumlade de som om de blivit ertappade med något förbjudet. Fridman nickade till svar, när han forsade förbi utan att se på dem.

Mitt emellan dörrarna till hans eget rum och hans sekreterares satt en man i fyrtioårsåldern med blont hår och blå ögon. Mannen 20

Makten och h Fock, H AB.fm Sida 21 måndag 17 november 2003 15:24

reste sig upp och gick emot Carl Fridman med utsträckt hand. ”Fredrik Ahlgren”, presenterade sig mannen.

Carl Fridman tog honom i hand, tittade sedan på klockan och såg fundersam ut. ”Det har kört ihop sig. Kan du vänta ett tag? Eller komma tillbaka en annan dag?” ”Det är inget problem. Jag väntar”, sa Fredrik Ahlgren tjänstvilligt. ”Bra”, sa Fridman och gick in i sitt rum.

Där satt en man som hastigt reste sig när Fridman kom in. Mannen hade mörka byxor och en skrynklig vit skjorta som var uppknäppt i halsen. Fridman såg på honom. ”Javisst ja, dig hade jag alldeles glömt.” ”Jag har jobbat hela natten”, sa vitskjortan. Han såg med rödkantade ögon på Fridman och pekade på bordet där det låg en bunt tätskrivna sidor. Fridman slog sig ned och började bläddra medan mannen sakta drog sig mot dörren. ”Stanna här tills jag har läst färdigt!” sa Fridman utan att ta blicken från dokumentet. Vitskjortan stelnade i sin rörelse och blev stående i en onaturlig ställning mellan dörren och stolen som han hade suttit i. Fridman läste och de lästa sidorna lade han på skrivbordet.

Han grymtade då och då, först lågt och sedan allt högre, och så började han vårdslöst kasta den ena lästa sidan efter den andra på bordet. Sedan gav han bara varje ny sida ett ögonkast och en suck innan han kastade dem. Så var det något som brast och han slängde demonstrativt alla de återstående olästa sidorna i en hög på skrivbordet. ”Det här är rent ut sagt undermåligt. Jag hade behövt analysen till mitt möte i Helsingfors senare idag.” ”Jag ska försöka göra något åt det. Jag har väl några timmar på mig? Jag ska försöka, om jag orkar.” ”Du orkar nog och det här är inget vilohem.” Fridman var irriterad, men han såg ändå svärtan i vitskjortans ögon. Det där med vilohem var kanske för mycket.

21