Copyright © Clas G Johnson 2019 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com ISBN: 978-91-7697-197-0 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019
1
Jag är en blygsam person och de som känner mig anser att jag har all anledning att vara det.
Jag hade ingen aning om att torsdagen den femte september var vändpunkten i mitt liv. Ingenting tydde på det. Det var inte ens vackert väder. Väckarklockan pep 6.27. Jag tassade ut i köket och satte på tevatten, ögnade rubrikerna i Mercur, en av morgontidningarna, rakade mig, övervägde om jag kunde ha skjortan en dag till (det kunde jag) och sörplade i mig teet. 7.25 tog jag hissen de sex våningarna ner och promenerade till busshållplatsen där jag väntade två minuter på 52:an som tog mig till pendeltåget. 8.09 steg jag av på Centralen och föstes via tunnelbanan och en ny matarbuss till Stuk, Statens utredningskommission, min arbetsplats. En och en halv timmes resa morgon och kväll. 250 gånger om året à 3 timmar multiplicerat med 30 år gör 22 500 timmar. Det motsvarar 562 arbetsveckor. Fågelvägen 15 kilometer. 30 kilometer om dagen 250 dagar om året under 30 år blir 22 500 mil på resor till och från arbetet. Just då, som 52-åring, hade jag tillbringat tolv arbetsår på fem jordenruntresor, men det var en överdrift att säga att jag kände mig som Phileas Fogg. En del hade jag dock varit med om. Förra året krockade bussen med en taxi (plåtskador). I vintras frös tågväxlarna flera gånger, vilket försenade ankomsten till arbetet (inget löneavdrag). 7
Jag såg alla sorters människor i de fullpackade vagnarna med samma ansiktsuttryck inför sina smarta telefoner: allvarliga, tysta, koncentrerade. Hur många uppfinningar, systemförändringar och nya lagar har inte tänkts ut klockan åtta på morgonen i en proppfull buss! Jag var lika koncentrerad själv när jag tog in nyheternas outtömliga förråd av skandaler, våldsdåd och skvaller. Som alla storstadsbor förvandlade jag mig till en ö i folkhavet, suveränt av visande vågorna som kastades mot mig i form av knuffar, hostningar, nysningar, harklingar, svett och doften av vått ylle. Som trägen tidningsläsare och nyhetskonsument gör jag en viktig samhällsinsats. Jag är Det Fria Ordets nödvändiga publik. Utan mig förlorar demokratin sitt innehåll. Mitt existensberättigande består i att arbeta fyrtio timmar i veckan, och det värsta som kan hända är att bli arbetslös (det har jag aldrig blivit). Vad är naturligare än att människor åker till och från arbetet på bestämda tider? Det ger rytm åt nationens liv och svetsar samman befolkningen. Ingenting är så stimulerande för solidariteten mellan medborgarna som att befinna sig i en buss eller tunnelbana sysselsatta med att byta bakterier med varandra. Bara någon gång ser jag mig som en förslösad resurs (i november då jag regelbundet får en släng av depression). Då kan jag fundera över varför det aldrig händer att någon grips av desperation och börjar skrika eller gråta. Alla dessa uttryckslösa ansikten, instängda i sina världar! Inte heller jag reser mig upp och sjunger en aria ur Rigoletto (jag är svag för operamusik). Man måste acceptera, inte resignera. Acceptera, acceptera! Mina obekväma tankars vassa kanter slipas av och min själ blir en slät och blank sten bland myriader andra i den uråldriga flodbädden. Drömmar har jag inga. Min förhoppning är att dö utan smärta. Jag passerade östra personalinsläppet med fyra minuter till godo och kastade en blick på den stora elektroniska tavlan i marmorhallen. Där upplystes om Dagens rätt i restaurangerna, om öppettider i husets serviceanläggningar, om butikernas specialerbjudanden och om borttappade föremål. Jag påmindes om att avdelning 9:4 hade rätt att konsultera företagshälsovården under dagen. Det tänkte jag utnyttja för att få en remiss till utprovning av nya glasögon. Jag hade fått en 8
tid klockan 15.15, mitt i fikarasten. Men jag kunde tänja på den. Som gammal i gården kunde jag ta mig vissa friheter. Jag skyndade till hissarna och åkte de sju våningarna upp till mitt tjänsterum. En rapport från livsmedelsverket, två protokoll och fem interna promemorior upptog den närmaste timmen. Rapporten handlade om hur antibiotika påverkar kvaliteten i griskött. Jag läste den med särskilt intresse, eftersom ett projekt jag deltog i behandlade fiskbeståndet i Östersjön. Sambandet mellan fiskeribranschen och griskött är svårt att belägga men uppenbart (köttet har en tydlig fisksmak). Hur ta fram ett beslutsunderlag åt lantbruksstyrelsen, konsumentverket, miljöorganen och folkhälsan? Berörda näringar är ovilliga att samarbeta med myndigheterna. Synliga och dolda krafter känner sig hotade eller trampade på tårna. Utredningen måste gå försiktigt fram. Efter fyra månader har den nätt och jämt klarat av problemformuleringen. Det var lättare förr. När jag blev handläggare för ett kvartssekel sedan blev jag huvudsekreterare i flera utredningar. Då fanns inga divisioner och regionala filialer. Avdelningarna var små. Jag kände alla åtminstone till utseendet. Jag hade anställningsnummer 288 och hörde därmed till den gamla kärnan. Alla med nummer under 1 000 kallas numera för seniorer. Traditionen vördas pietetsfullt, och i våras hölls en bankett för oss. Vi fick en litografi av kommissionens första lokaler (ett tvåvåningshus!). Den hänger nu på väggen bakom mitt skrivbord. Min nuvarande arbetsplats är tre år gammal. Tjugo våningar i glas och betong reser sig mot himlen, omkrets en kilometer. När solen lyser skimrar byggnaden som en diamant, när skymningen faller och fasadbelysningen tänds strålar den som ett palats ur Tusen och en natt. Många anser att det är norra Europas vackraste byggnad. Arkitekten, framlidne professor Hans Brast, belönades med Parisbiennalens stora pris. Stuk tar alltjämt emot delegationer som vill studera de tekniska lösningarna. Ingen våning är den andra lik. Korridorernas raka linjer bryts av sittgrupper, små torg, fontäner, montrar, gröna växter. De 2 012 arbetsrummen är asymmetriska och har olika färg och inredning. De flesta saknar fönster men den indirekta belysningen ger en illusion av dagsljus. Det regleras auto9
matiskt. Skiner solen får inneljuset en intensivare och gulare nyans; är det vinter och snö vrids färgskalan åt ett vitare och kallare ljus. Framåt eftermiddagen är det dags att tända vanliga lysrör. På så vis behåller personalen kontakten med utemiljön vilket ger en naturlig rytm åt arbetet. Stuk har helt oavsiktligt blivit centrum för ett av Europas stora maratonlopp. Det visar sig att om man följer de trappsteglösa korridorerna från bottenplanet upp till toppen och sedan ner igen av verkar man fyra mil drygt. Så vitt jag vet är det det enda maratonloppet i världen som är helt och hållet inomhus. Det går av stapeln den första lördagen i februari varje år. Trots den stadiga tillväxten av personal har jag kroniskt för mycket att göra. I tider med kraftig tillväxt och stigande statsinkomster går utredningsmaskineriet på högvarv för att matcha expansionen på samhällets alla områden. I ekonomiskt kärva tider med kraftiga åtstramningar ökar trycket om möjligt ännu mer för att utreda konsekvenserna av alla besparingar. Stuk är statsförvaltningens kärnreaktor och sammanhållande kraft, solen som de mindre planeterna cirklar runt. Stuk är ideologen och banérföraren, oraklet som dagligen uttyds av samhällets olika prästerskap. Stuks stjärna är så bländande att den glänser lika starkt som regeringskansliet. Längst ner finns arkiven och centraldatorn CEDA, det vill säga minnet och informationsströmmarna. Ingenting i nationen kan inträffa som inte registreras i CEDA för klassificering, bearbetning och analys. Stuk är byråkratins ädlaste skapelse. Stuk är statsmaktens ögon och öron. Andreas Oringe, poeten, har fångat Stuks väsen i dikten ”Kosmos”: Diamant i Sveas änne spjutspets svindlande din färd från stjärna till stjärna kometens svans skingrar mörkret Dikten, inramad i guld, hänger i styrelserummet (repliker finns på varje avdelning). Den har inspirerat till kommissionens motto 10
STUK – spjutspets mot framtiden som röstats fram i demokratisk ordning. I denna organisation är jag en del. Ingen stor och viktig del, en kugge bara. Men jag är stolt och medveten om mitt ansvar. Jag har en uppgift, mitt liv har mening. Tårta till förmiddagskaffet. Roger Nylén hade blivit befordrad och skulle flytta över till marknadsdivisionen. Jag tog en stor bit. Det var roligt när det gick bra för arbetskamraterna. Jag kunde ta åt mig av Rogers framgång. Jag hade varit hans handledare och lärt honom jobbet från grunden. Vi kompletterade varandra: Roger entusiastisk och öppen för nya idéer, medan jag hade erfarenhet och rutin. Han lyssnade när jag någon gång (inte för ofta) kom med synpunkter. Jag vågar påstå att jag behärskade mina uppgifter. ”Gå till Bernhard”, sa man när någon hade kört fast, ”det Bernhard inte klarar, klarar ingen.” Jag hade rykte om mig att vara obarmhärtigt noggrann. Det slarvades så mycket nu för tiden. Inte ens cheferna var ofelbara. Roger Nylén var född att gå långt, det satt i blicken och hållningen, i sättet att avväga händernas rörelser. Snabb i uppfattningen, snabb i repliken. Där fanns en medvetenhet som i varje stund dirigerade kroppen till den fördelaktigaste posen. Bestämd i ena situationen, följsam i den andra, aggressiv i ena ögonblicket, ödmjuk i nästa. Alltsammans med iakttagandets distans. Hur många gånger hade inte Roger efter en träff med högdjuren (då han varit idel förbindlighet) muttrat ”de förbannade idioterna”? Han hade härmat deras manér och röster, stegat fram och tillbaka i mitt rum och fäktat med armarna som byråchef Pettersson eller dragit sig i näsan som divisionschef Hager eller petat tänderna som avdelningschef Flink. Jag vek mig dubbel av skratt. Och nu var Roger Nylén snart själv en av ”idioterna”. Skulle han minnas sina ord då? Jag skulle minsann påminna honom! Nej, det skulle jag naturligtvis inte. Påtår, mer tårta. Personalkassan bjöd (det ingick i fackavgiften). Roger berättade om det nya jobbet. I förbigående sa han att tjänsterummet var modul 3:B med matta C:F (snäppet över nöthår) samt 11
fikus och imitation av Malmstenlampa. Gratulationerna haglade. Roger fick lova att ha invigning på rummet för sina gamla arbetskamrater. Utan att tänka mig för knackade jag med skeden mot kaffekoppen. ”Kolleger, kamrater! Jag tycker att … hör upp alla! Hallå!” Det var varmt och stimmigt i rummet. Jag reste mig upp och satte händerna till munnen som en megafon och ropade igen: ”Hallå kamrater!” Uppmärksamheten vändes långsamt mot mig. ”Jo! Alltså! Kamrater!” Det tystnade runt om mig. Bara Betsy Svensson pladdrade som om hon ingenting märkt och det hade hon inte heller (hon var fullkomligt hopplös). Jag harklade mig. ”Jo, det är så att …” Jag kom av mig. För en sekund sedan hade det varit fullt klart vad jag skulle säga men nu var det borta. Absolut stilla i huvudet. Jag stod där som ett fån. Alla tittade på mig, till och med Betsy tystnade och stirrade på mig med halvöppen mun. Jag måste säga något! ”Jo, det är ju så att jag hör till inventarierna här på avdelning 9:4, och jag tycker att någon av oss gamla uvar borde å hela sektionens vägnar önska Roger lycka till. Kanske passar jag bra till det eftersom jag och Roger jobbat ihop så mycket. Det har varit ett stort nöje. Vi kommer att sakna dig, Roger, och jag hoppas att du, när du någon gång får en stund över, tittar över till oss, du vet ju när vi har fikarast!” Applåder. Jag sjönk ner på stolen, skrålet tog överhanden igen. Jag pustade ut, förvånad över mitt initiativ. Ett spontant tal, men jag är ingen spontan natur. Mitt livs första spontana tal. Inte så tokigt, faktiskt inte så tokigt. Men helt igenom lögn. Jag hade, om jag ska vara ärlig, aldrig tålt Roger Nylén. Otålig och slarvig. En fjäskare. Lat. En gapstare, alltid beredd att utnyttja människor. Jag kunde aldrig motstå honom när han la huvudet på sned och såg på mig med sina stora bruna hundögon. Otaliga gånger hade jag rättat hans texter, till och med skrivit om dem helt. Trots att jag genomskådade honom sprang jag hans 12
ärenden, tipsade om genvägar och gjorde hans jobb. Utan mig hade Roger aldrig avancerat, inte så snabbt. Det var fel att hålla tal för honom, jag borde skämmas. Men i stället var jag stolt över att ha vågat mig upp. ”Vad bra att du sa så där.” Elsy Lindberg log mot mig från andra sidan bordet. ”Precis så är det, vi kommer att sakna Roger.” Elsy rände efter Roger. Det hade varit pinsamt på kräftskivan i augusti. Han hade haft fullt sjå att freda sig. Om hon ränt efter mig hade jag hanterat henne med större förståelse. Men ingen rände efter mig. Avdelningschef Ture Flink äskade tystnad. Han hade en mörk, något nasal stämma. Det föll sig naturligt att inte säga emot. Just nu var det desto lättare att instämma eftersom han talade om betydelsen av att Stuk företräddes av hängivna medarbetare. ”Kära Roger, du är en sann son av Stuk-andan! Jag vet att du har lärt dig mycket hos oss här på avdelningen som du får glädje av i din fortsatta karriär. Du ska nu vara med och lansera vårt nya stora projekt medborgarregistret. En fascinerande uppgift! Stuk leder utvecklingen. Stuk – spjutspets mot framtiden!” Roger Nylén var rörd. Han hade inte lika lätt som vanligt att finna ord. Han slog ut med armarna för att ta alla i famn. ”Mina kamrater! Mina lärare! Mina vänner!” Alla applåderade, vi tog tretår. Den fåniga tanken slog till som en hök slår en duva. Varför inte jag? sa den. Varför inte jag? Jag värjde mig. Det var småaktigt att tänka så. Jag hade fler tjänsteår än Roger Nylén (trettio mot sex) men ändå satt jag kvar på samma pinne år efter år. Folk som varit underställda mig hade flyttats upp och förbi. ”Du är oumbärlig”, hade avdelningschefen sagt en gång. Ja, så var det väl. Jag skötte mitt jobb utan anmärkning. Jag var en av stöttepelarna, en av de grova balkarna i Stuks magnifika byggnad. Det låg i sakens natur att de stabilaste balkarna fanns i botten av byggnaden. Det var därför jag inte kunde flyttas på. Jag hade gnott övertid och skrattat åt chefernas dåliga vitsar, men enda tacken hade varit att man lastat på mig allt som ingen annan ville ha. Jag hade trott att flit och pliktkänsla skulle ge sin belöning, men det fungerade inte så. Nu 13
hade sista tåget gått. Jag hade smält samman med möblemanget. I tio år hade jag suttit med samma papper och skulle aldrig bli av med dem. I femton år till skulle jag utföra samma sysslor, kanske rent av i samma tjänsterum (jag hade i alla fall fönster). Det hade inte alltid varit så. En gång i tiden hade jag åkt på vidareutbildning som alla andra. Först en- och tvåstjärniga kurser (dagskurser på arbetsplatsen eller weekendkurser). Men när det drog ihop sig till trestjärniga kurser (två dagar mitt i veckan) började det ta emot. Jag hade sett kollegerna åka i väg till konferenser medan jag suttit kvar på min stol. Det finaste jag lyckats komma med på var en tredagarskurs i Borlänge och en lika lång i Umeå. Men ingen av kurserna kunde klassas som fyrstjärnig, bara som påbyggda treor. Ett helt annat liv levde påläggskalvarna. De åkte till västkusten och fjällen flera gånger om året och spädde på med sjudagarssymposier (fem stjärnor) på Kanarieöarna och Mallorca. Efter några år såg jag dem som ordförande i kommittéer och utskott och därefter i ledningen för verk och myndigheter. Numera åkte jag på kurser bara någon enstaka gång. De skulle ses som led i den personalvårdande verksamheten, inte som vidareutbildning eftersom jag inte längre ansågs bildbar. Den senaste kursen hade varit på Stuks egen kursgård (helg, två stjärnor). En energisk konsulent från Statens Pensionsverk hade delat in deltagarna i grupper och diskuterat aktiv åldringsvård. Jag hade varit yngst. Fem F utmärker mig och den insikten har jag lärt mig att leva med. Det är Feg, Foglig, Fåfäng, Fantasirik, Förälskad. Insikten hade formats så småningom när jag förstått att jag aldrig skulle gå den karriär väg som många av mina kolleger vandrade – nu senast Roger Nylén. Jag är feg och foglig när jag aldrig säger ifrån, inte ens när jag uppenbart förbises eller utnyttjas. Jag kan skaka av harm men ändå vara förbindligheten själv, för jag ska minsann inte visa hur djupt sårad jag är. Protesterar jag öppet gör jag mig bara löjlig och nonchalansen skärps till rena mobbingen. Det har jag sett många exempel på under årens lopp. En arbetsplats är inte alltid en gemenskap där alla svämmar över av sympati och solidaritet. 14
Fåfäng är jag också, det är svårt att erkänna. Ingen vet om det. Det dröjde länge innan jag själv förstod hur mycket högfärden påverkade – och påverkar – mitt liv. Vi som är ensamma och lever ensamma har nog lättare att se ner på andra, inte minst för att bättre stå ut med oss själva. Jag är bättre än andra, därför undviker jag kreti och pleti, jag är för fin och ömtålig för vanligt folk, intalar jag mig. Så är det naturligtvis inte, men det är en bekväm ursäkt. Jag odlar min lättja och samtalar i timmar med mig själv för att umgås med en vettig partner eftersom ensamheten stundom är tung och hotar mitt välbefinnande. Jag misstänker att mitt starka behov av ordning är ett sätt att tygla min fantasi. I sömnen och under spritens påverkan går hjärnan ut på strövtåg i okänd terräng. Där upplever jag det som aldrig annars händer. Där är jag en äventyrare, en upptäcktsresande, där möter jag vackra kvinnor, där förvandlas jag till kung, sportstjärna, skådespelare, där begår jag kriminella handlingar som gör mig rik och mäktig, ett helgon eller monster beroende på dagsformen. Jag fantiserar kring böcker jag läst, jag deltar i tävlingar och vinner alltid. Så är det väl för de flesta människor, men kanske mest för oss ensamvargar som har mer tid att ostörda kunna odla vårt inre liv. F nummer fem är lite annorlunda. Att vara förälskad är ju ingen egenskap men i mitt fall är det nästan det i alla fall. Jag har varit förälskad i femton år och det har stort inflytande på mitt liv. Hon heter Edit och är min svägerska. Hon har ingen aning om mina känslor. Jag har bemödat mig om att aldrig antyda det minsta. Det gick relativt lätt de första åren, men när barnen kom blev det svårare. Olle och Rose-Marie, numera tolv och nio år, kan jag inte motstå så vi träffas mest varje helg genom att jag tar med dem på bio eller Gröna Lund eller något annat intressant och får som tack en god söndagsmiddag av Edit, den ljuvligaste kvinnan på jorden (jag är ingen romantisk typ men jag hittar ingen bättre beskrivning). Enligt de frågespalter jag läst om kärlek – och det är många – spirar romantiken först i form av en mer eller mindre stormande förälskelse. Så småningom lugnar den ner sig och övergår till kärlek, i bästa 15
fall, som sedan blir bestående och ibland varar till livets slut. Men förutsättningen är då att den är ömsesidig. Är den inte det slocknar den obönhörligt i brist på näring. Någon respons hos Edit har jag aldrig sett. Hoppet är för övrigt orimligt. Min bror är yngre än jag, ser manligare ut, tjänar mer pengar. Han är mig överlägsen på alla områden. Kvinnor anser honom säkert också snyggare fast han vindar lätt och har platt näsa (en följd av amatörboxning i ungdomen) och övervikt, men övervikt kan, förstår jag, attrahera en del kvinnor. Själv är jag mager och har tidvis svårt att hålla vikten uppe (hur roligt är det att sitta ensam och äta eller laga mat till sig själv?). Tålmodigt har jag väntat på att elden i mitt hjärta ska tyna bort och bli till aska. Men åren går och ingenting händer. Jag fortsätter att läsa tidningarnas hjärtespalter men de upprepar med en papegojas envishet det jag redan vet: Edit kan aldrig bli min, satsa på någon annan! Det stör mig oerhört. Jag blir uppgiven och svartsjuk på Lage. Jag undrar vad det är för fel på mig. Har jag gått i baklås eller vad då? Vad är det för hypnotisk kraft som drar mig till henne? Det finns tusentals som hon. Ändå fortsätter hon att finnas i mina drömmar. Hon är min tröst och mitt sällskap i ensamheten. Vad är kärlek egentligen? Eftersom jag inte tror på några högre makter måste den vara ett slags retning i hjärnan. Forskarna säger att den är en neurokemisk reaktion. Jaha, då borde de koncentrera sig på att komponera en lämplig mix av hormoner att intas till morgonkaffet varje morgon och kärleken skulle äntligen råda. Kärleken är varken demokratisk eller rättvis, men alla dyrkar den. Kan kärleken se olika ut hos olika människor, i olika åldrar, i olika tider, i olika regimer? Ingen vet. Ingen bryr sig. Var finns forskningspengarna? Trots att kärleken är det viktigaste i livet, den som frälser och dödar, den som försätter berg och ger en aning om evigheten, är den obegriplig som livet självt. Det var dags att avvika till PET, Projektgruppen för Enhetligt Tryck. Uppgiften för närvarande var att avgöra om sammanfattningen skulle stå först eller sist i statens offentliga utredningar. Det hade varit mycket diskussion om det under senare år. Förhoppningen var att frågan nu 16
snart var mogen för avgörande. Men positionerna var låsta. Alla hade bestämda uppfattningar. Först eller sist, här gick det inte att kompromissa. I tidsnödens tecken (lunchen måste vara avslutad 12.50 för då kom nästa matlag) enades vi om att remittera frågan till KÖL, Kommittén för Ökad Läsbarhet. Det betydde att problemet grävdes ner i minst sex månader eftersom KÖL var överhopad med arbete. Jag hann bara titta in på mitt rum och kolla att ingen ringt innan jag hastade vidare till ÖS, Översynssammanträdets, genomgång av kommande veckas arbete. Byrådirektör Stenbergs föredragning innebar inget dramatiskt för min del (det gjorde den aldrig). På tisdag skulle jag i alla fall till Skolverket och ta del av en rapport angående skolmaten. Där kunde jag se fram mot wienerbröd till kaffet. Jag kvävde en gäspning. Jag hade varit i farten sedan före sju utan vila. Den här hopklumpningen av sammanträden var inte bra. De var fysiskt krävande. Man hade små möjligheter att röra på sig vilket frestade på sätesmusklerna. Ischiasnerven upplyste om att stolen man satt på inte var anpassad för min svank och rygg. Och luften blev allt sämre för man satt förstås i ett rum av den kompakta typen där fläktsystemet inte fungerade. Nå, på nästa BM (Byråmöte) skulle jag ta upp frågan om att bilda en samordningsgrupp med uppgift att sprida sammanträdena bättre. Idén hade grott länge. En sådan grupp skulle få en nyckelroll på avdelningen. Alla önskemål om sammankomster skulle slussas genom den. Den skulle enväldigt bestämma om tid och plats. Avdelningschefen måste nappa på idén. Samrådsgruppen, ekonomikommittén, kreativa utskottet, personaladministrativa nämnden och fackstyret borde utse var sin representant. Som initiativtagare borde jag få vara med. Jag kunde kanske rent av få bli ordförande! När ÖS-sammanträdet vaggat in mig som djupast i dessa drömmar hände det oerhörda. Det knastrade till i högtalaren och en röst kallade: ”Byråsekreterare Bernhardsson! Byråsekreterare Bernhardsson!” Jag reagerade inte eftersom det inte kunde vara sant. Ingen hade under hela mitt liv på Stuk efterlyst mig i en högtalare. Det rörde sig alltså om en hallucination. 17
Byrådirektör Stenberg ropade tillbaka att byråsekreterare Bernhardsson fanns där. ”Generaldirektör Wass vill att byråsekreterare Bernhardsson kommer till hans rum”, förkunnade rösten. Alla stirrade på den lilla svarta högtalaren uppe i hörnet vid taket. Ingen rörde sig. Man kunde tro att vi fjorton närvarande fastnat på en fotografisk plåt. ”Hallå, hallå, någon där?” ropade det svarta hålet. ”Finns byråsekreterare Bernhardsson där?” ”Han kommer omedelbart!” ropade byrådirektör Stenberg en aning gällt. ”Om två minuter!” ”Tack.” Det knäppte till och Guds röst var borta. Rummet vilade några sekunder i absolut tystnad. Ordföranden vände sig till mig. Han var blek. ”Du ska till generaldirektören, Bernhard!” En blodvåg vällde upp från magen genom bröstet och upp i huvudet. Hjärtat började slå våldsamt. Jag formade läpparna till ord men inte ett ljud trängde fram. ”Det är bäst du går. Jag sa två minuter.” Jag reste mig. Jag rev ner anteckningsblocket på golvet. När jag böjde mig ner efter det dunkade jag knät i stolen. ”Jaha, då går jag väl då. Ursäkta.” Jag hade vid ett tillfälle talat med generaldirektör Erik Wass. Vi hade åkt i samma hiss bara han och jag, en egendomlig slump eftersom det fanns direkthiss till de översta våningarna som bara användes av verksledningen. Varför Wass den gången valt att åka vanlig hiss visste jag inte, kanske hade han velat påminna sig om hur en vanlig tjänsteman ser ut, kanske hade snabbhissen helt enkelt varit ur funktion. På de tjugo sekunder vi varit ensamma hade Wass vänt sig till mig och frågat vänligt vad jag tyckte om den nya fasadbelysningen. Jag hade svarat ”bra!” Wass hade nickat eftertänksamt, hissen hade stannat och jag hade i mitt upphetsade tillstånd stigit av på femte våningen fast jag skulle till sjunde. 18
Vad hade hänt om jag inte tappat koncepterna? Om jag varit det minsta förberedd på situationen kunde det ha blivit ett intressant samtal. Jag hade kunnat ösa ur min rika erfarenhet och gett min högste chef ett perspektiv på Stuk som denne säkert inte hade. Det hade antagligen fascinerat honom så till den grad att han bett mig följa med upp till hans domäner. Där hade vi sedan blivit sittande tills han tittat på klockan och sagt, ”Nej, nu får vi sluta för i dag, min käre Bernhardsson, jag ska träffa statsministern om en halvtimme.” Han hade tvekat en sekund och sedan sagt: ”Vi gör så här, Bernhardsson, du är från och med i morgon min personlige assistent och på måndag flyttar du in i rummet här intill.” Jag skämtar naturligtvis, jag hoppas ni förstår det. (Jag säger alltid till när jag skämtar eftersom ingen förväntar sig ett skämt från mig. Om jag skulle skämta någon mer gång markerar jag det med ett ”haha!” inom parentes.) När massmedierna ville ha en kommentar från en myndighetsperson vände man sig till Erik Wass. Han visste allt och kunde se in i framtiden. På tjugo sekunder kunde han sammanfatta även mycket komplicerade sammanhang. Han hade lika goda internationella kontakter som utrikesdepartementet och en utstrålning i klass med sångerskan Laura Willand och golfspelaren Storken Andersson. Runt stjärnor som dessa rörde sig de mindre himlakropparna, och nästan varje kväll kunde man se någon av dem framträda på teve och tala till folket. Det spelade ingen roll vad de sa (i julas hade Wass lärt tittarna att koka knäck). Denna megaperson var nu jag på väg till. Jag tog några djupa andetag för att lugna ner mig. Det hela var naturligtvis ett misstag. En personförväxling. Det var inte mig Erik Wass efterlyst i högtalare utan någon med snarlikt namn. Min hjärna skenade i panik. Vad var jag anklagad för? Att jag varje fredag knappade in på telefonen att jag satt i sammanträde efter klockan två för att i lugn och ro kunna åka hem innan rusningen? Att jag regelbundet låg efter med utredningsuppdragen? Men vi var strängt tillsagda av byrådirektör Stenberg att alltid ligga tre månader efter i planeringen för att han skulle kunna äska högre anslag till nästa år. Skulle jag 19
våga skylla ifrån mig på Stenberg? Gjorde jag det skulle han mörda mig, gjorde jag det inte skulle personalavdelningen omplacera mig, i slutändan antagligen avskeda mig. Eller anklagades jag för att utnyttja squashhallen och gymmet på arbetstid? Men ledningen borde vara glad över att personalen skötte sin hälsa. Att kaffepauserna blev långa ibland var knappast en fråga på generaldirektörsnivå såvida Wass inte ville statuera exempel. Men i så fall fanns det värre syndare än jag. Nej, jag hade inte sämre samvete än någon annan, jag var plikttrogen och obrottsligt lojal. Jag borde kunna möta generaldirektören med frimodig blick. (I hisspegeln övade jag på att se mig stint i ögonen men allt jag såg var ett ansikte utan karaktär, grått, med darrande käke och undflyende blick.) Jag steg ur hissen på tjugonde våningen och sjönk ner till fotknölarna i en gyllenbrun heltäckningsmatta. Innanför pansarglaset bekräftade en sval skönhet i receptionen att det inte var något misstag: byråsekreterare Bernhardsson var väntad. Den ranka varelsen gick före mig (jag led nu svårt av handsvett) till en portal i slutet av den gyllenbruna korridoren. Utan att hon vidrörde dörren gled den upp och ljuset strålade ut i korridoren. Sekreteraren, som såg ut som en skönhetsdrottning, proklamerade: ”Byråsekreterare Bernhardsson!” Jag raglade till av sinnesrörelse och tog stöd mot dörrposten och råkade komma åt en rad knappar på panelen. Det blinkade och surrade plötsligt överallt i rummet, solen flödade genom panoramafönstret i fonden (eller var det strålglansen kring Erik Wass?), en ljum vind från det ljudlösa fläktsystemet svalkade mitt upphettade ansikte, men strax återställdes ordningen när skönhetsdrottningen satte sitt fulländade pekfinger på en knapp och därefter upplöstes i tomma intet. Jag tog två steg in i rummet. Här var mattan ännu tjockare, ännu mjukare, ännu mera gyllenbrun. Jag sjönk ner i den ända till hakan. Oändligt liten stod jag mitt i rummet och kisade mot männen framför mig. Ty generaldirektören var inte ensam. Där fanns också personalchef P G Schwarz och en yngre man som påminde vagt om någon. Erik Wass, högrest och smal som en strumpsticka, presenterade redaktör Jonas Ranner på Mercur. 20
Journalisten berättade att Mercur höll på med en artikelserie där vanliga anställda rapporterade från sina arbetsplatser. En ovanlig vinkling. Vad den vanliga människan tyckte hade ingen brytt sig om att ta reda på sedan demokratins genombrott efter första världskriget. Fanns överhuvudtaget den vanliga människan? Nej, varje människa var unik, det gick därför inte att beskriva en vanlig människa. ”Men det känns otillfredsställande”, menade Jonas Ranner, ”att inte ha en aning om vad som rör sig i huvudet på en vanlig enkel medborgare. Ett nytt grepp vore därför att släppa fram slumpvis utvalda personer helt utan styrning av opinionssiffror och attitydmätningar. Och observera, fritt från sammanfattningar och censur av medierna själva. Vi i medierna sägs ju vara så duktiga på att gräva fram sanningar, men det är vi själva som avgör vad som är sanningar. Vi kanske bara tror en massa saker som sedan upphöjs till sanningar och blir till underlag för politiska beslut och lagstiftning.” Serien hade väckt anklang hos läsarna. En arbetsplats behöver inte bara vara en arena för direktörernas bonusar, facklig kamp och sexuella trakasserier. Där finns också vardagsnära glädjeämnen och förtretligheter. En arbetsplats är livet självt. Där finns vänlighet och omtanke, rivalitet, kärlek, hat. Arbetstagarna är inga robotar (inte hela tiden). Detta hade kommit fram tydligt i serien. Den medverkande måste vara slumpvis utvald, det var själva idén. De tre männen ledde mig varligt fram till en flanellograf översållad med vita pappersark. Det var listor över alla anställda. Uppe till höger hade en dartpil genomborrat ett papper och ett namn. ”Bernhardsson, 9:4” stod det. Pilen satt mitt i nian. ”Vi satte en bindel för ögonen på Erik”, sa Schwarz. ”Första gången träffade han redaktör Ranner i halspulsådern …” ”Han tjuvtittade”, log journalisten milt. ”… men andra gången lyckades det bättre. Du är den lycklige, Bernhardsson!” Schwarz skrattade uppsluppet, de båda andra myste. Men jag kände ingen som helst glädje. Jag var så förvirrad att jag inte kände något alls. ”Det blir din sak, Bernhardsson”, sa Schwarz, ”att skriva nästa 21
avsnitt i serien. Skildra den vanliga medarbetarens vardag, ditt ansvar, din solidaritet med kamrater och ledning.” ”Jag behöver inte säga”, tillfogade Erik Wass, ”att vi fäster stort avseende vid resultatet. Den bild du ger av oss är viktig. Vi vill att den ska vara rättvisande.” Jonas Ranner höjde handen i protest. ”Erik fattar inte vad jag just sagt. Artikeln ska inte spegla några andra synpunkter än författarens egna. Chefer och andra element ska hålla fingrarna borta. Jag vet att de har svårt för det men sådant märker jag direkt. Jag har fått underkänna artiklar och tvingats välja nya skribenter. Artikeln ska vara på fyratusen tecken och jag vill ha den på måndag.” Wass log en aning ansträngt. Jag blev ännu mer förskräckt. Om fyra dagar! Omöjligt. Bara att samla tankarna skulle ta en månad. Men jag sa inget. De övriga talade över mitt huvud. Jag urskilde spridda meningar. De verkade helt ovetande om att en atombomb slagit ner. ”Eller hur, Bernhardsson?” ”Va?” ”Du är införstådd med att leverera en uppsats på två A4-sidor till Mercur på måndag?” ”Nej, absolut inte!” Schwarz såg perplext på mig. ”Det är ett hedersuppdrag, Bernhardsson!” ”Det är för kort tid. Jag har aldrig … jag vet inte vad jag ska skriva, jag kan verkligen inte …” Journalisten klappade mig på armen. ”Så reagerar de flesta. Tänk på saken. Känn efter vad du tycker innerst inne och skriv ner det. Rakt upp och ner. Märkvärdigare är det inte. De som är tveksammast i början skriver bäst.” ”Men jag är inte tveksam!” Generaldirektören höjde handen i en diskret befallande gest. ”Byråsekreterare Bernhardsson hör till våra äldsta medarbetare. Det blir en utmärkt framställning, präglad av överblick och kunskap.” Audiensen var slut. Jag fördes ut ur rummet och sändes ner till jordelivet igen. 22