”Det är för att det är vi, de trasiga människorna, som förväntas laga världen.” Henrietta Rollins
Kapitel 1 1993 Lukten av mossa och fjolårslöv är det första Rebecka Wiik förnimmer. Värken som hugger knivar i varje del av kroppen det andra. Råkall vårluft river i halsen. Hettan bakom ögonen gör det svårt att fästa blicken men för varje blinkning ter sig stjärnorna lite skarpare på himlen, nålstick av ljus i det svarta som välver sig över henne. Hon vaknar ensam, ute i skogen. Det ilar i tänderna för varje andetag genom de spruckna läpparna och saliven bär smak av järn. Något vasst fastnar i halsen, tvingar henne att rulla över på mage och försöka hosta. Det vassa stöts upp, rispar tungan och när Rebecka spottar ser hon att det är en tand. När hon känner med tungan är det en stor glugg där framtänderna skulle suttit. Paniken växer och hon kravlar runt på händer och knän, famlar bland ris och ormbunksblad tills en trädrot, hal och slemmig av fnösktickor, ger tillräckligt med stöd för att dra sig upp. Hon snubblar fram i allt vidare cirklar tills skogen glesnar och trädstammarna ändrar skepnad och blir gatlysen. Landsvägen ligger öde, allt som hörs är det bortdöende ljudet från en bilmotor och hennes egna gnällande andetag. Varje steg är en golgatavandring genom gränder av smärta. Varje andetag sjuder av ensamhet. Ljuset från köksfönstret får tårarna att välla upp och hon snubblar över plåtbaljan på gårdsplanen. Ytterdörren far upp och en mörk skepnad kliver ut. Far! Lättnaden fräts bort på ett ögonblick. Iskylan som sprider sig i kroppen får till och med blodet som fortsatt att rinna från såren att stelna. Åtminstone känns det så. Rebecka blir stående med armarna hängande längs med kroppen. Hon vet vad som väntar. Bestraffningen. 7
Fadern kliver fram, griper tag i Rebeckas hår och rycker huvudet hårt åt sidan, vräker ner kroppen på marken och lutar sig över henne. Orden piskar skinnet likt iskalla hagelkorn. Evig fördömelse och att brinna i helvetets eld, det är vad hon förtjänar. Modern knäböjer bredvid, mumlar något som Rebecka inte uppfattar, men tystas genast av faderns röst. Han knäpper upp bältet och drar det ur byxhällorna, håller spännet i högerhanden medan vänsterhandens fingrar löper längs det slitna lädret. Ljudet när han provar snärten i luften träffar Rebeckas trumhinnor likt tryckvågen av en örfil. Rebecka blundar. Hon rullar över på mage, kämpar för att dra upp kjolen över stjärten utan att behöva knäppa upp den i linningen. Jeanskjolen, den korta snäva med blanka nitar instansade i tyget. Kjolen som hon aldrig skulle vågat visa sig i hemma. Hon köpte den i hemlighet för pengarna hon tjänat på att dela ut reklam på helgerna och den har legat gömd, instoppad i en plastpåse, under böckerna i skolväskan i flera veckor. Ända tills i går kväll. Under hela högstadiet har hon varit kär i honom, så där bultande förälskad att hela kroppen känns vinglig och full med kolsyra. Nu har de bara några ynkliga veckor kvar i samma klass innan sommarlovet, innan de går ut nionde klass och alla skingras. Han kommer att flytta in till stan, gå på en gymnasieskola medan hon får stanna kvar på gården och arbeta och ära Gud. Den här kvällen skulle drömmen gått i uppfyllelse. Och jeanskjolen var den gyllene nyckeln som skulle öppna dörren till paradiset, att få träffa honom ensam och kanske, kanske till och med bli kysst. Hon kränger och vrider på sig där hon ligger med kinden tryckt mot marken, tyget är strävt mot huden, och det är först då hon upptäcker att trosorna är borta. Skammen bultar het och sprider sig som eld genom kroppen, dränker för ett ögonblick smärtan. Änden på faderns läderrem dinglar framför ögonen, och hon tänker att det inte längre är en vanlig läderrem, den är ormen i paradiset efter att Eva ätit av den förbjudna frukten. Den är Bestraffaren som ska lära Rebecka att inte bryta mot reglerna. Gång på gång, medan slagen får skinnet på hennes bakdel att brinna som om den slickades av djävulens tunga, rabblar hon tacksägelsebönen. Precis som hon förväntas göra. 8
Efteråt knäböjer modern intill, den torra handen stryker Rebeckas kind medan hon mumlar något som påminner om tungomålstalandet de brukar hänge sig åt i kyrkan. Genom smärtbruset kan Rebecka urskilja enstaka ord och själv bilda meningar. De ska ringa efter doktorn. Rebecka ska be. Modern ska be. Pastorn ska hjälpa dem. Säkert ska han också be för henne, även om hon inte förtjänar det. Hon ska … De borde … Hon måste … Hon blundar och önskar att hon fick sova, sväva bort igen, tillbaka till den tysta och mörka skogen, men rösterna lämnar henne inte i fred. Moderns viskande stämma och faderns dånande förbannelser, tills en annan röst tränger sig på, en hon nästan glömt, och aldrig trodde hon skulle höra igen. Oddes röst. Hon spärrar upp ögonen när minnena sköljer genom henne. Odde, hennes låtsaskompis som var hennes enda lekkamrat innan hon började skolan. Var hon fick namnet ifrån har hon glömt, såvitt hon minns fanns det där från början, nästan som om låtsasvännen själv valt det. Odde, som ibland känts så verklig att hon nästan tyckt sig kunna se en skymt av honom, en skugga i ögonvrån när hon låtsades titta bort. Att Odde var en pojke hade hon bestämt sig för från början. Han var tuff och inte rädd för någonting, till skillnad från Rebecka. Flickor är svaga, det hade hon fått höra hela livet. Om hon varit tvungen att göra något som krävde styrka, kanske inte rent kroppsligt men i tanken, så var det Odde som fick ta kommandot. Odde hade följt henne överallt, var med och klappade på korna, gungade med henne i trädgården eller betade metspöet när hon själv inte vågade köra den vassa kroken genom den slingrande maskkroppen. Odde hade fått henne att glömma smärtan när fadern straffat henne med läderremmen. En gång hade Odde föreslagit att de skulle rulla in bältet tillsammans med några stenar i ett tygknyte och sänka det i sjön så att det försvann för gott. Rebecka skulle gärna gjort det, men den gången hade hon inte vågat göra som Odde sa. Det var ju det som var problemet med Odde, han fanns inte på riktigt. Det Odde ville göra var alltid Rebecka tvungen att utföra. Hon tittar sig omkring, försöker se om rösten ändå tillhör någon annan, en förbipasserande kanske, som hört oljudet och stannat till 9
för att se vad som hänt. Men den enda hon ser är modern som sitter bredvid henne, fadern är en mörk skugga som vankar av och an på gårdsplanen i vida cirklar runt dem medan han torkar läderremmen med en mjuk trasa. Hon lyssnar inåt och förstår att det faktiskt är Odde hon hör. Efter så många år. Först nu inser hon hur mycket hon saknat sin låtsaskompis. Trots att hon går i nian och haft samma klasskompisar genom hela grundskolan har hon inga vänner. Inga riktiga. Odde är inte heller på riktigt, ändå är han bättre än alla de andra tillsammans. Trots den glödande skamsmärtan känner sig Rebecka nästan upprymd. Odde! Lämna mig inte den här gången. Aldrig mer. Lova! Om du blundar. Jag blundar nu. Åh, Odde. Gör så att det slutar göra så ont. Blunda. Länge. *** Rebecka vaknar och sträcker på sig. Hjärtat bultar och det är torrt i halsen. Resten av kroppen är desto fuktigare, svetten tränger fram som en klibbig flod överallt. Det kliar och sticker i huden. Ögonlocken är tunga, som om hon sovit djupt och inte är riktigt vaken än. Hon har inte ont någonstans, allt som dröjer sig kvar är en känsla av att ha drömt något märkligt. Det har gått nästan fyra månader sedan den där kvällen. Den som började så underbart men som slutade med att hon fick smaka på Bestraffaren. Det enda som stört henne lite de senaste månaderna är en massa konstiga drömmar. Ibland även om dagarna, då det känns som om hon sover och är vaken på samma gång. Hon bryr sig inte så mycket om det, det viktigaste är att sedan den där hemska natten ute på gårdsplanen har Odde varit ständigt närvarande. Hela sommaren har de tillbringat ihop nu. Precis som när hon var liten tycker hon sig ibland skymta honom i ögonvrån, men oftast blundar hon när Odde vill vara med henne. Det är enklast så. 10
Ett lätt illamående ilar i magen. Hon har mått illa till och från under flera veckor, och ibland till och med kräkts. Odde verkar inte störas nämnvärt av det, och inte heller vara orolig för att hon skulle vara allvarligt sjuk. Det räcker för Rebecka. Under månaderna sedan Odde kom tillbaka har livet varit mycket enklare. Dagarna liksom bara rinner förbi likt en porlande vårbäck. Det är varmt i luften och lukten av gödsel och rök kittlar i näsan. Fågelsång och råmande kor. Det svaga brummandet av biltrafik i fjärran. Fönstret är öppet för vädring förstår hon utan att titta upp, alltså är det morgon eller tidig förmiddag. Det sista hon minns är att hon och Odde pratade i går kväll, till sent in på natten. Om allt möjligt, och han lovade att han aldrig skulle försvinna igen. Rebecka är hungrig. Hon hör något frasa, det knakar till bredvid sängen och hon drar efter andan. Någon är i rummet hos henne. Odde är där förstås, men han ligger tyst bredvid henne. Hon öppnar ögonen, men det är inte fadern som står lutad över henne med bältet redo i handen. Lättnaden sköljer genom kroppen, men i nästa ögonblick är oron tillbaka. Hon känner igen den gamle mannen med det slappa ansiktet. De blåådrade kinderna och näsan. Doktorn. Han lutar sig framåt och flåsar. Den sura lukten slår emot henne. Rebecka hinner nätt och jämt luta sig ut över sängkanten innan hon kräks, allt som kommer upp är lite segt slem och hon sjunker tillbaka ner mot madrassen. Kudden är fuktsval mot nacken. Tänk om hon trots allt är allvarligt sjuk? Tänk om hon ska dö nu? Är det därför doktorn är här? Han lägger handen, fuktig och sträv, på hennes panna. ”Ligg bara stilla så är det här snart över.” Knäppet från låset när han öppnar sin väska får hoppet att vakna. Hon ska få medicin. Rebecka hoppas att den kommer att göra henne frisk igen. Hon vill inte dö. Det känns inte som hon är på väg att dö heller, hon förstår inte vad det kan vara för fel på henne, det gör ju inte ont någonstans. Det suger till i magen, hon är utsvulten. Skorpor, eller några salta kex vore gott. Och saft, mammas hemgjorda på svartvinbärsblad. Eller en kopp te. Saliven rinner till, hon kan redan känna smakerna i munnen och det kurrar högljutt från magen. Hon försöker sätta sig upp 11
men doktorn trycker tillbaka henne ner i sängen. Mor och far kommer in, ställer sig bakom doktorn. Alla tre stirrar ner på henne i sängen. Odde? Var inte rädd. Odde? Vad är det för fel på mig? Doktorn gör ett tecken åt fadern, som kliver fram och drar undan täcket. Rebecka vill protestera högt, gripa tag i lakanet och skyla sig men vågar inte göra någotdera. Hon har det gamla nattlinnet på sig, det urvuxna som modern lagt i korgen med andra avlagda kläder och utslitna kökshanddukar, trasor som ska rivas sönder och vävas in i nästa trasmatta. Nattlinnet slutar strax ovanför knäna och stramar hårt över brösten, som är svullna och ömmar lite under tyget. När doktorn drar upp det över låren kan hon inte hejda sig utan försöker fösa bort de valkiga händerna. Han tittar upp och skakar på huvudet. ”Så, så. Ligg bara stilla nu. Jag kommer att ge dig en spruta och du kommer att bli lite sömnig. Sedan är det här över på några minuter och du får vila igen.” Rebecka vill sparka bort doktorns fingrar och kliva upp ur sängen, men hejdar sig när hon möter faderns blick. Den sammanbitna minen och glöden i ögonen känner hon allt för väl igen. Han har inte dragit läderbältet ur hällorna. Än. Doktorns händer glider uppåt längs hennes lår, klibbiga av svett. Fingrarna nyper i hullet, knådar skinnet i ljumskarna, trycker henne hårt på magen och kravlar sig neråt igen, mot hennes mest privata ställe. Han andas tungt och dunsterna från den halvöppna munnen får illamåendet att välla upp igen i Rebecka. Hon ulkar, men fadern kliver fram och lägger de grova nävarna tungt på axlarna, hindrar henne från att luta sig ut från sängen och hon blir tvungen att svälja ner det sura som tränger upp i halsen. Äntligen tar doktorn bort sina händer, vänder sig om och rotar i väskan. När han rätar på sig igen håller han en spruta i handen. Knackar på den samtidigt som han trycker in kolven och låter en klar droppe av en färglös vätska tränga fram i änden på nålen. Den faller genom luften, ner på sängen och sugs upp av lakanet. 12
”Mor?” Rösten är grusig och hon försöker harkla bort strävheten i halsen. ”Mor, jag mår bra nu. Kan jag inte få gå upp? Snälla? Jag mår bra, det lovar jag.” Men modern står bara där, som en av saltstoderna det berättas om i Bibeln, och säger först inte ett ord, bara vrider sina rödnariga händer, flätar fingrarna kring varandra, hårt så att skinnet vitnar. När läpparna rör sig hör Rebecka henne be, orden viskas fram i så snabb takt att de mest blir ett lågt utdraget jämmer. Det är som ljudet från flugorna som fastnat i de klibbiga pappersspiralerna de hänger upp i köket om somrarna. Något sticker till i låret, och först tror Rebecka att det är en geting som flugit in genom det öppna fönstret. Sedan minns hon sprutan. Först en iskall sveda, snabbt följd av en tung värme som rusar genom kroppen och yrseln kommer tillbaka, blir under några sekunder än värre, innan den lättar igen. Rebecka slappnar av och tittar upp i taket. Allt kommer att bli bra nu. Ingen vill henne något illa. Hon ska låta dem göra henne frisk. Och Odde ligger fortfarande bredvid henne. Håller henne i handen. Doktorn håller fram en kudde, en av de hårda tagelstoppade som de bara använder när de vakar i ladugården då de dräktiga suggorna ska grisa. Rebecka tittar på medan han försöker puffa upp den, undrar vad han ska ha den där gamla äckliga kudden till, men när han kilar in den under hennes stjärt vaknar rädslan igen. Hon vrider sig, vill verkligen inte ha kudden just där, och ställningen hon ligger i, med nattlinnet uppdraget till midjan och utan trosor, gör henne dödligt generad. Doktorn ser rakt in i hennes mest hemliga ställe, och han stirrar medan han slickar sig om munnen. Hon kämpar för att komma loss, men fadern är genast där och trycker ner henne. Blicken som möter hennes går inte att missförstå. Om inte doktorn varit där skulle läderremmen redan börjat vina över hennes nakna lår och mage. ”Ligg still din lilla sköka och låt doktorn göra sitt. Synden måste renas!” Odde! Doktorn tar tag i Rebecka, lägger fingrarna runt knäskålarna och tvingar isär benen. Modern stiger fram och tar över, hjälper till att hålla i. Han rotar på nytt i väskan, vänder sig om med något i han 13
den som får Rebecka att sluta andas, och världen blir alldeles grå i kanterna. Trots att hon aldrig sett verktyget förut, det ser ut som en slags tång i glänsande metall, förstår hon ändå vad det ska användas till. Det här är värre än att dö. Mycket värre. Doktorn ska använda den otäcka tången till att gräva ut hennes själ ur kroppen. Pastorn i deras kyrka har förkunnat att det är det enda sättet att rena den som fläckats av den värsta synden. Själv trodde hon att pastorn menade det bildligt, synden drevs väl ut genom bön och botgöring, inte med hjälp av sådana här redskap. Hon stirrar på tången, oförmögen att slita blicken från den. Går det ens att bokstavligt talat dra ut själen från kroppen? Hade den fast form? Hon hade alltid tänkt på själen som en slags … luftbubbla. Omöjlig att gripa tag i eftersom den var ett andetag från Gud, inblåst i munnen på det ofödda barnet efter befruktningen. Och satt inte själen i hjärtat? Då gick det väl inte att komma åt den från där nere? ”Mor!” Hon försöker skrika men det blir bara ett torrt väsande. Det svider i halsen, och gluggarna där framtänderna borde ha suttit gör det svårt att prata utan att läspa. ”Mor, vad ska doktorn göra? Säg åt honom att sluta. Mor, säg åt honom att ta bort den där saken!” Fadern lutar sig över henne. Hans andedräkt är het och små droppar av saliv träffar henne i ögonen, stänker in i munnen. ”Ligg stilla och var tyst! Så fort vi drivit ut djävulsfröet ur kroppen får du sova.” Han gör en konstig grimas, kniper ihop ögonen och kysser henne på pannan. ”Sedan behöver du aldrig oroa dig mer. Doktorn ska ta bort allt därinne så att den lede aldrig kan försöka plantera några frön igen.” Han försöker le men ögonen brinner med en iskall glöd i de djupa hålorna. ”Vi gör det för att vi älskar dig, Rebecka. Du ska visa tacksamhet. Du kommer att bli ren igen. Och du kommer att vara ren för alltid härefter. På den yttersta dagen kommer du att möta din skapare lika fri från synd som jungfrun i den heliga skriften. Du ska vara stolt, och tacksam.” Hon stirrar på fadern. Djävulens frö? Vad menar han? Har hon blivit besatt av en ond ande? Det är omöjligt, hon ber sina böner varje dag och lyder sina föräldrar. Går till kyrkan flera kvällar i veckan, även om hon inte riktigt minns allt från de senaste månadernas guds14
tjänster. Odde har varit med i kyrkan. Sagt åt henne att blunda och tänka på något roligt i stället, så kan han lyssna på prästen. Varför säger de att Djävulen har planterat ett frö inuti henne? Hur vet de att något slagit rot? Att något växer därinne? Insikten träffar henne som en knytnäve i magen. Illamåendet. De värkande och ömma brösten. Hon måste stoppa dem, förklara för dem att det inte är en demon utan något … underbart. Ett barn, ett nytt liv. Det är skamligt förstås, att inte vara gift med fadern till barnet, men de måste förstå att det inte spelar någon roll egentligen. Allt som betyder något nu är att hon bär ett frö från Gud inom sig, inte Djävulen. Hon kramar Oddes hand i tankarna, känner hur han delar glädjen över barnet med henne. Modern byter tag, får fatt i hennes anklar i stället och klämmer fast hennes ena ben under armen medan hon drar upp något ur förklädesfickan. Tvättlinan. Rebecka sparkar med det fria benet tills doktorn blir tvungen att släppa tången för att hjälpa till att hålla fast henne. När båda fotlederna är surrade vid sängstolparna lutar han sig ner mellan hennes lår igen. De måste låta henne behålla barnet! De kommer att ändra sig, sedan när det är fött. Det är hon säker på. Vem som är far till det bryr hon sig inte om, det spelar ingen roll vem av dem som skänkte henne det. I själva verket är det bättre så tänker hon i nästa ögonblick. Det betyder att barnet bara är hennes. Rebecka slår omkring sig, vrider och kastar med kroppen för att komma loss, och till slut lossnar greppet av faderns hand runt axeln, men i stället ger han henne en örfil, så hård att det svartnar framför ögonen. Han slår henne igen, och igen, med öppen handflata, tills hon ger upp och slutar kämpa emot. Instrumentet tränger sig in i henne, biter i köttet, äter av hennes inre i sugande djupa tuggor. Odde! Hjälp mig! Blunda. Jag kan inte! Det gör för ont! Blunda. Du kan inte hjälpa mig, du finns inte på riktigt! Blunda. Jag finns här. Jag lämnar dig aldrig, Rebecka. 15
Odde! Gör något! Blunda. Nu är jag du. För alltid.
16
Kapitel 2 2019 Kvinnan, vars man jag försökte döda för femton år sedan, satt vid bardisken när jag klev in på Glorias. Den tufsiga leopardmönstrade fuskpälsen och håret, blonderat med en mörk utväxt på ett par centimeter, skvallrade om ett hårt liv de senaste åren. Blicken var riktad mot en punkt till höger om ölflaskan, fortfarande orörd bredvid det rena glaset. Hon tittade inte upp, trots att varken den iskalla vinden som trängde sig in eller bjällran ovanför dörren gick att ignorera. Jag tvekade en sekund i dörröppningen. Kvinnan i fuskpäls hade inte råkat kliva in här av en slump. Ingen klev in på Glorias av en slump. Hon måste ha tagit reda på att det var hit jag brukade gå. Kanske tillbringat flera kvällar i rad här i väntan på att jag skulle dyka upp. Hur hon hittat mig var ett mysterium, och svaret på den gåtan kunde mycket väl bli det sista jag skulle få uppleva. Frank, den alltid lika fulltankade stamgästen, såg upp från det tomma glaset vid sin plats närmast dörren, och blängde på mig. Han muttrade något om vilken pantad brudjävel jag var som höll upp dörren för århundradets vinter och ville jag att han skulle frysa arslet av sig? Om jag inte stängde dörren på två röda skulle han personligen göra slut på mig, så fort han druckit upp vill säga. Hotet bekom mig inte det minsta, ingen av stamgästerna på Glorias lyssnade på hans svammel. Kvinnan i fuskpäls oroade mig desto mer. Hon hade inte bara lyckats ta reda på vart jag flytt, utan även känt igen mig, trots frisyren, den välskräddade yllekappan och femton passerade år. Senast vi träffades hade jag varit en spinkig tonåring med långt trassligt mörkbrunt hår, iförd min ständiga uniform bestående av slitna tajta 17
jeans, enorma luvtröjor och gymnastikskor. Flickan hon mindes, och måste lagt ner stor möda på att spåra hit till Wästholm, fanns inte längre. Hon hade upphört att existera för många år sedan, och det hade jag gjort klart för kvinnan där och då. Ändå satt hon här nu. Frank höll upp glaset och log tandlöst mot mig, så brett att de vattniga ögonen försvann i ett nät av rynkor. Varannan gång jag gick till Glorias friade han till mig. Varannan gång bad han mig dra åt helvete. Ibland gjorde han båda sakerna i samma mening men inte alltid i samma ordning, och jämfört med de övriga stamgästernas civilstånd var Franks och min relation ytterst stabil i all sin ytlighet. Frank hade en poäng angående kylan. Det var rena atomvintern som nu drabbat Wästholm, denna döende svan bland svenska industristäder, även om kvicksilvret hade en bit kvar innan den matchade kommunens ekonomi och invånarnas framtidstro. Att staden var belägen intill kusten gjorde knappast saken bättre, den iskalla vinden som drog in från sundet bet extra hårt i redan frusna själar. I takt med att fabrikernas skorstenar drog sina sista kallnande andetag gled Wästholm allt längre in i en lokal depression där utflyttningen varje år översteg befolkningsökningen. Det var bara på Glorias bar det fortfarande var fullt även andra kvällar än sista fredagen i månaden. Gamlehovet, den stadsdel där Glorias bar låg, hade fått sitt namn strax efter ortens födelse, men exakt hur det gick till hade alla redan glömt. De slitna kvarteren ligger på både bekvämt och tillräckligt avstånd från centrum där bostäderna lyxrenoveras och det byggs nya shoppinggallerior medan de styrande försöker låtsas att de inte har ett hungrigt barn klängandes vid höften. Det barnet är Gamlehovet, som suger livet ur vissa innan de ens hinner fatta vad som hände. Själv hade jag bara planerat att stanna i Wästholm i några timmar, ett dygn som mest, men ödet ville annorlunda. Efter femton år var jag fortfarande både på flykt och ändå kvar här. Jag skrapade snön från stövelsulorna och försökte se ut som jag tittade mig runt i lokalen enbart av artigt ointresse, medan uppmärksamheten hela tiden var riktad åt samma håll. Mot kvinnan i fuskpäls, vid bardisken. Alla spår hade utplånats noga och jag hade 18
dessutom gjort så gott jag kunnat, utan att ta till kniven, för att ändra mitt utseende. Visste hon rentav var jag bodde? Och min bror? Hade hon hittat honom också? Tanken fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag lät högerhandens fingrar omsluta stilettskaftet i kappfickan. Jag brukade inte gå omkring med knivar i fickorna, men något hade fått mig att stoppa på mig den just i kväll. Kanske en föraning, eller så berodde det helt enkelt på att antalet överfallsvåldtäkter ökat kraftigt de senaste månaderna. Människor tog ibland till desperata åtgärder för att få uppleva lite värme och mänsklig kontakt. Nu kändes det bra att låta tummen glida över utlösningsmekanismen till knivbladet. Vartenda ord av instruktionerna jag klottrat ner på baksidan av en förfallen elräkning till kvinnan för femton år sedan var inetsade i mitt minne. Meningen var att inte heller hon skulle glömma dem. Någonsin. Den sista raden hade jag strukit under med tjocka streck, jag hade offrat min bästa kajalpenna som jag tidigare snott i den lokala Ica-butiken. Håll dig jävligt långt borta för om du nånsin försöker leta rätt på oss dödar jag dig också det svär jag på vid mitt och min brors liv. Ändå satt hon här på Glorias och stirrade ner i bardisken. Försökte hon gripa tag i mig skulle jag begrava stiletten i nacken på henne, och jag brydde mig inte om eventuella vittnen. Jag var själv stamgäst på baren, och av någon oklar anledning barägaren Glorias favorit, så ingen skulle höja ögonen från glas, flaskor eller andras urringningar. Om någon frågade skulle Gloria svära på alla sina förfäders gravar att jag befunnit mig på andra sidan jorden vid den aktuella tidpunkten. Tillsammans med henne. Under en palm med en rosa parasolldrink i handen. Basta. Bardisken sträckte sig tvärs igenom lokalen likt en mörklackerad träreling där gästerna klamrade sig fast i hopp om att inte sugas ner för gott och drunkna i vardagens svarta djup. Jag höll blicken på kvinnan under tiden jag närmade mig, ett långsamt steg i taget som om jag hade svårt att bestämma mig för var jag ville sitta. Stolarna på båda sidor om henne var tomma. Hon stirrade ner i bardiskens träyta som om svaret på meningen med både livet och döden stod skriven där, händerna tryckta mot ytan med spretande fingrar där naglarna 19
glänste av mörklila halvt bortflagat lack. Spänningen i luften var lika påtaglig som den ångande värmen från de extra oljeelementen Gloria ställt längs väggarna i baren. Jag saktade in. Fem steg kvar innan jag skulle passera henne. Musklerna i axlarna drog ihop sig. Tre steg. Frank, som aldrig lämnade sin plats i änden av bardisken såvida inte Gloria tröttnade och lyfte ut honom på gatan, gav upp ett kacklande skratt och ljudet fick mig att snubbla till. Två steg. Henrietta Rollins skulle förstås bli ett problem om jag tvingades gå i närkamp med kvinnan i fuskpäls, ett stort problem, men det fick jag fundera ut en lösning på i ett senare skede. Huvudsaken var att Igor förblev i säkerhet. Ett steg till, och jag befann mig precis intill henne. Min hand var halvvägs upp ur kappfickan, fingrarna runt stilettskaftet var hala av svett. Nu. Jag var precis bakom henne, så nära att jag kunde känna lukten av hennes ångest, en air av en sedan länge härsknad parfym.
20