Till tonerna som burit mig när jag varit svag Till Mürten, Tilda och Anton
Eufoniskt lexikon
Adagio Andante Anima Barbaro Buffo Cantabile Capo Cedere Coda Crescendo Devoto Diskantklav Energico Eufoni Fine Flageoletter Forte Fuoco Furiosa Grave Gusto Imitando Infernale Kakofoni Largo
Långsamt, allvarligt Gående, någorlunda långsamt Själ, med själ Barbariskt, vilt Lättsamt, roligt, lekande Sjungande, sångbart Början Lugnare, lägre tempo Passage, svans Tilltagande styrka, växande Fromt, hängivet G-klav, anger att andra linjen nedifrån representerar tonen ettstrukna G Energiskt Välljud Slut När till exempel en sträng vibrerar och framkallar en överton Starkt Eldigt, med eld Rasande, vilt, stormigt Tungt, allvarligt, mycket långsamt Med smak och stil Härma, upprepa Djävulsk Oväsen, oljud Mycket långsamt och brett
Moll Oktav Piano Pianissimo Presto Vivace
En klass tonarter som förknippas med sorg och längtan Kommer av latinets octava, som betyder ”åttonde” Svagt Mycket svagt Skynda, fort Snabbt, livligt
Prolog En ynkl ig svar t prick. Så ynklig att den skulle kunna förväxlas med en liten fläck eller en bananfluga. Vem skulle tro mig om jag berättade att den kan rymma en hel värld? Skulle folk tro att jag blivit galen om jag avslöjade att en futtig prick kan leda vägen till dina innersta önskningar? Jag förstår att det måste låta helt knasigt. Men lova mig en sak. Att du tittar extra noga nästa gång du ser en ynklig svart prick.
9
Fast al l t det där fattade jag inte då. Jag var ju bara en helt vanlig tjej. Eller ja, nästan. Och det där nästan störde mig. Om jag bara hade haft ljust, rakt hår. Om jag bara hade haft ett vanligt namn, som Lisa Svensson eller Clara Larsson. Och framför allt: om mitt vänstra öga bara hade varit som det högra, alltså normalt. Inte dimmigt och sovande. Inte hängande och frånvarande. Det var som om ena sidan av mitt ansikte hade somnat. Som om det hade gett upp. Jag föddes med det knäppa ögat. Den stackars spegeln i badrummet hade fått ta emot många svordomar. Inte bara på grund av ögat, utan också på grund av mina ögonbryn som envisades med att dra till sig all uppmärksamhet. ”Kolla hit!” skrek de buskiga brynen, så att allas blickar riktades mot mitt fula öga. En gång hade jag lånat pappas rakhyvel. Så korkat. Tro mig, det är betydligt bättre att ha två buskiga ögonbryn än att ha ett fjantigt streck över ena ögat och ett stort plåster över det andra. Jag hatade mitt ena öga så mycket att jag undvek att möta folks blickar. Därför tittade jag oftast ner i marken, eller på mina fötter. Att prata tyckte jag inte heller om. Det var svårt, jag vet inte varför. Orden liksom fastnade i gommen. Allt det här skyllde jag på mitt konstiga öga. Mitt högra öga var brunt och passade bra till min hårfärg. Men det andra ögat var en konstig blandning mellan vitt och grått. Det liknade ett sådant där läskigt fejköga som man kan köpa i maskeradaffärer. ”Det är en gåva, Aida!” brukade min pianofröken Felicia 10
säga. ”Att du är blind på ditt vänstra öga innebär att du har ett öga vänt utåt och det andra vänt inåt, mot dig själv.” Hon trodde att mina andra sinnen var extra bra på grund av min dåliga syn. Särskilt hörseln. ”Din hörsel är bättre än fåglarnas”, sa hon ofta och berättade om Ludwig van Beethoven. Han var en känd kompositör, som blev döv. Felicia brukade prata om honom och hur tacksam jag skulle vara för att det inte var mitt öde. ”Bättre att vara halvt blind än helt tondöv”, sa hon och skrattade högt. Men även om jag hade extremt bra hörsel så lyssnade jag inte. Inte ens på fröken Felicia. Jag var så upptagen av att inte synas, bara smälta in. Kanske var det just därför som jag inte märkte vad som höll på att hända runt omkring mig. När man hela tiden har blicken mot marken missar man förstås mycket. En morgon i december insåg jag att jag hade missat en hel del. För det var just den morgonen som allting började. Det var en sådan där hopplös skånsk vintermorgon. Julstämningen lyste med sin frånvaro, trots butikernas tappra försök att pryda skyltfönster med vinkande tomtar och blinkande adventsstjärnor. Åkrarna var kala och grå. Det regnade och blåste och solen hade inte visat sig på dagar. Det var som ett enda stort, dåligt skämt. Jag minns att jag tänkte att vi inte borde få fira jul i Skåne. Vi borde sätta upp varningsskyltar för folk som var på väg hit söderifrån, som trodde att de skulle möta snötunga granar och gnistrande vita åkrar. Varning för skitväder och grått blask! Om det åtminstone kunde ha varit varmt, det hade varit en liten tröst. Men den fuktiga, kalla vinden gick rakt igenom mina jeans och när jag kom fram till skolan kändes mina ben som två isglassar. Klassrummet var varmt och kvavt och någon hade tagit för mycket parfym. Den söta doften blandades med lukten av levande ljus. 11
Jag smet in genom dörren och smög längs väggen för att inte störa repetitionerna till Luciakonserten. Ingen såg eller hörde mig. Inte för att de brukade notera min närvaro, jag hade blivit en expert på att inte märkas. Just den här dagen var det extra lätt. Allas blickar var nämligen riktade mot Cecilia, som kallades Cessan. Hon stod framme vid svarta tavlan med sitt raka, blonda hår. När stearinljuset på pianot speglade sig i hennes ögon liknade hon en porslinsdocka. Hon sjöng om vita skogar och gnistrande ljus, om glimmande bågar i alla Guds hus.1 Hon liksom sjöng fram julen. Sången tinade upp mina frusna ben, julstämningen sköljde över mig och fyllde mig med härliga, varma känslor. Men samtidigt fanns det något i sången som gjorde ont. Som brände till. Det hade hänt förr, att det gjorde ont i hjärtat när jag hörde vacker musik. Som i våras, när jag hörde fågelsång. Det var vackert, men ändå. Det gjorde ont. Och precis så var det den där morgonen när Cessan sjöng. Gustavo, musikläraren, såg också berörd ut av vibratot i Cessans röst där han satt bakom pianot. Trots det buskiga skägget som nästan täckte hela ansiktet syntes det tydligt att han blev tagen av julstämningen som hade infunnit sig i klassrummet. Det var naturligtvis ingen som tyckte det var konstigt att Cessan skulle bli årets Lucia. Visserligen var jag avundsjuk på hennes blonda hår och glittrande ögon, men jag tyckte också att hon skulle vara Lucia. Hennes röst var fyllig och stark. Hon sjöng som en ängel, det tyckte alla. Själv hade jag aldrig vågat ställa mig där framme och sjunga. Det skulle ha varit fruktansvärt. Att stå inför publik och synas på det sättet ville jag aldrig vara med om. Bara tanken på det gjorde att det vände sig i magen.
1
12
Fritt efter Jul, jul, strålande jul, text av Edvard Evers.
Men det var inte sången eller den där smärtan i hjärtat som var det märkligaste den morgonen. Nej, det var något helt annat, som hände i klassrummet. Något som gjorde mig alldeles kall. Det var i sista versen som jag för första gången kände den kalla vinden. Precis när Cessan skulle sjunga vita vingar. Det var då jag kände den. Vinden tjöt i öronen och isade i nacken. Den trängde sig förbi klasskompisarna, trots att vi stod tätt intill varandra. Förbi polotröjor, väskor och flätor. Den iskalla vinden tog sig snabbt fram till stearinljuset på pianot. I samma sekund som ljuset slocknade tystnade också sången. Cessan, klassens sångfågel, kunde inte få fram en enda liten ton. Gustavo slutade spela. Jag tror att alla märkte hur julstämningen var som bortblåst. Men det var bara jag som kände den kalla vinden. Och det var bara jag som såg de mörka skuggorna som flaxade ut genom fönstret. De försvann lika fort som de hade kommit. Men oljudet i öronen dröjde sig kvar, som en skärande ton långt inne i huvudet. Aldrig någonsin kommer jag att glömma Cessans min när hennes röst plötsligt var borta. Hon stod liksom avklädd inför hela klassen. Det var knäpptyst i klassrummet. Cessan väntade en stund. Det kändes som en evighet, men det var bara några sekunder. Till slut öppnade hon munnen. Men ut kom bara ett hest kraxande. Då bröts tystnaden. Alla skrattade. Alla. Utom jag och Cessan. Att det var en slump att stearinljuset släcktes samtidigt som Cessan tappade rösten, det var hela klassen övertygad om. Jag också. Det var långt senare som jag förstod vad som egentligen hade hänt den där morgonen i december.
13
Någr a t immar senar e sprang jag längs gatorna i ösregnet. Mörkret hade redan lagt sig. Vinden hade mojnat, men himlen grät. Jag hade glömt mitt paraply, men det gjorde inget. Felicias hus låg inte långt bort. Från bostadskvarteret gick en smal grusväg mellan två åkrar. Där den slutade, bakom en snårig skogsdunge, låg det gamla huset. Skogsdungen var ett populärt bo bland kvarterets fåglar och där satt alltid ett gäng gapiga kråkor och kraxade när jag sprang förbi. Att det var varmt och mysigt där inne kunde ingen tro som såg huset utifrån. Gardinerna var fördragna, och vind och regn hade nästan helt nött bort den mörkrosa färgen på huset. De stora rosenbuskarna i trädgården, som fått växa fritt, fick huset att se än mer övergivet ut. Mitt på uppfarten fanns en stor fontän. Den var delvis täckt med mossa, men vattnet som sprutade ur det stora lejongapet var rent och gott att dricka. Det enda som var i någorlunda skick var husets torn. Det hade fått ett nytt koppartak. Högst upp satt en stor mallig tupp i mässing. Jag brukade fantisera om hur huset skulle ha sett ut om det var renoverat. Det hade faktiskt kunnat vara som ett mindre slott. Fredagskvällarna hos Felicia var höjdpunkten på veckan. Jag var där för att lära mig spela piano, men det hade vi oftast inte så mycket tid till. Vi skulle hinna spela Fia med knuff, dricka varm choklad och knäppa på den gamla harpan. Men framför allt skulle vi hinna gosa och leka med Barbro, Felicias hund. Barbro 14
var verkligen ingen vanlig hund. Hon var en stor, hårig varelse med dräglande käft som mycket väl hade kunnat vara släkt med en varg. Ibland funderade jag faktiskt på om hon inte var en varg. Svansen var lång, pälsen tovig och ögonen stora och vilda. Men vilken ras hon var, det var inte så noga, tyckte Felicia. Barbro bodde i en hundgård utanför Felicias hus. Där sprang hon runt som en tok och skrämde vettet ur folk. Hon morrade, skällde och reste ragg för alla som kom i närheten. Men jag och Barbro var riktigt goda vänner och den här kvällen ville Barbro hälsa extra mycket på mig. Hon studsade mot mig och den yviga svansen snurrade som en propeller när jag kom springande längs grusgången. Sedan gav hon mig en hundkyss som bara Barbro kunde åstadkomma. En blöt slick som smakade gamla inälvor och fuktig jord. När jag klampade in med mina blöta skor i Felicias hall hade jag inte längre en tanke på skuggorna eller den kalla vinden i skolan. Där inne var det varmt, och doften av nybryggt kaff hade spridit sig ända till hallen. Felicia tittade lurigt på den gamla klockan på väggen och log när jag kom in genom ytterdörren. Hon blev aldrig arg för att jag var försenad. ”Nej, men Aida, du är alldeles blöt! Kom in så ska jag göra dig en kopp choklad innan vi börjar lektionen.” Trots hennes vänliga ord märkte jag att Felicia inte var som vanligt. Hon verkade sammanbiten och stressad. Jag såg det i hennes ögon. De brukade vara så livfulla, men inte i dag. Blicken flackade och läpparna var spända. I övrigt var det ingenting annat som var annorlunda, vad jag kan minnas. Kandelabrarna brann, och jag satt i gungstolen i vardagsrummet och sörplade i mig den varma chokladen. Det var där jag brukade sitta, i den röda, sammetsklädda gungstolen. Som vanligt tittade jag på de svartvita fotografierna som hängde på väggen. Jag zoomade in på dem ett efter ett och fantiserade om dagen då de hade tagits. Felicia kom från Italien, precis som min mamma. Det kunde man nästan se på hennes bröllopsfoto. Det långa svarta håret 15
var flätat, och längst ner på flätan satt en röd ros. Hennes stilige man log så att det strålade ut från fotot. Brudparet hade fått en hedersam placering på väggen, mellan Felicias största idoler: Beethoven och Mozart. ”De tre männen i mitt liv”, brukade hon säga när jag tittade på dem. ”Om soldaten hade varit i livet skulle han nog ha flyttat de andra två herrarna till köket, han var ganska svartsjuk av sig.” Felicias man hade varit soldat och dött i kriget. Det pratade hon sällan om, men hon kallade honom alltid för soldaten. Vi var släkt på långt håll, jag och Felicia. Men inte hade jag fått ärva hälften av hennes skönhet. Trots att hon var över 60 år var hon lika vacker som på bröllopsfotot. De bruna ögonen var fortfarande levande och eldiga. Håret var lika böljande vackert, nästan vackrare, nu när det hade fått grå slingor. Jag kände mig som hemma hos Felicia. Hon pysslade om mig och tittade på mig med en alldeles speciell ömhet och värme. Jag behövde henne. Så var det verkligen. Jag glömmer aldrig den vårdagen i april för många år sedan när hon plötsligt stod i vår hall. Trots att jag bara var fyra år gammal minns jag varenda detalj. Hennes vinröda kappa hade glänsande silvriga knappar och i öronen dinglade stora orange örhängen. Kinderna var lika röda som läpparna. Men ögonen var ledsna och blanka. Jag minns hur hon kramade pappa en lång stund och sa något på italienska. Jag förstod inte allt, men det handlade väl om att hon beklagade sorgen. Hon satte sig på huk och tittade mig i ögonen, länge och stadigt. Som om hon försökte läsa mig. Hon doftade blommig tvål och putsat läder. ”Jag kände din mamma”, sa hon. ”Hon var en av mina absolut bästa pianoelever.” Jag granskade henne uppifrån och ner. Från den gröna baskern på huvudet och ner till de nyputsade stövlarna. Jag kunde inte förstå vem hon var eller vad hon gjorde hemma hos oss. Jag visste inte då att hon skulle bli min alldeles egen pianofröken. 16
Att jag skulle sitta här, i hennes gungstol, så bekväm och dricka varm choklad. ”Gå och sätt dig vid flygeln”, sa hon och gick ut i köket med min tomma kopp. Jag gjorde som vi brukade göra. Rörde på fingrarna, så att de knakade i varenda led. Innan jag la dem på tangenterna, formade jag händerna som om jag höll i en glaskula. Det hade Felicia lärt mig. Naglarna skulle vara kortklippta också, det var viktigt. I flera veckor hade vi övat på Månskenssonaten. Vi hade spelat den så ofta att jag nynnade på den nästan jämt. På toaletten, på väg till skolan eller när jag var ute och gick promenader med Barbro. Melodin kunde dyka upp när som helst. Ludwig van Beethoven hade skrivit den till en av sina elever och Felicia berättade att den påminde om en stjärnklar månskensnatt vid en alpsjö. När jag spelade den såg jag det framför mig. Hur stjärnorna glittrade i sjön mellan de vita, snötäckta bergen. Pedalen skulle vara nedtryckt under hela första akten, sa Felicia. På så sätt flätades tonerna samman som en mjuk väv. Att det var något alldeles särskilt med notboken var jag säker på. För Felicia gömde den. Efter varje lektion tog hon boken och försvann i väg. Upp på vinden, trodde jag. Men jag var inte säker. Den var liten och klädd med brunt skinn som hade slitits med tiden. På framsidan fanns en symbol, en rund ring med ett kors över. Det fanns bara ett fåtal noter i den. Alla skulle jag lära mig. Den femte symfonin fanns sist i boken. Ödessymfonin. Den var skriven för en hel orkester. ”Den tar vi när ödet kallar!” brukade Felicia säga. Noter var svårt. Jag hade glasögon, tjocka glasögon, för att hjälpa mitt friska öga att orka se. Men det var svårt i alla fall. Oftast var noterna bara svarta prickar som flöt ihop till en sörja. Det var i alla fall just där, vid flygeln i Felicias vardagsrum, som jag upplevde något märkligt igen. Allt hände inuti notpapperet, bland de svarta prickarna. 17
Först var det lukten. Det luktade bränt papper. Sedan var det ljudet. Jag hörde svag musik som strömmade ut från notpapperet. Tonerna kallade på mig på ett bestämt sätt och någonstans i magen kände jag ett sug att följa dem. En dragningskraft. Det var som om det brända notbladet ville dra med mig in bland de sotiga notprickarna. Ljudet tilltog i styrka. Det började ryka från papperet och jag kände mig snurrig. Därefter blev det ännu knepigare. De svarta prickarna började sväva. De lyfte från papperet och flöt runt i en enda röra framför mig. Om inte Felicia hade kommit och satt sig bredvid mig just då, hade jag kanske försvunnit in i notpapperet. Men så fort Felicia kom blev noterna som vanligt igen. Lukten och ljudet försvann spårlöst. Jag blinkade förvirrat och försökte förstå. Hade jag drabbats av en underlig vakendröm? Hade jag börjat hallucinera? Eller, värst av allt, höll min syn på att bli ännu sämre? Mina tankar avbröts av Felicia. ”Aida”, började hon trevande och såg sådär stressad och sammanbiten ut igen. ”Jag hade egentligen tänkt vänta med att berätta det här för dig. Jag ville vänta till din födelsedag.” Hon tog av sig glasögonen och putsade dem. ”Jag ville göra det till ett speciellt tillfälle. Men jag tycker det är på tiden att du får veta redan nu.” Jag hade ingen aning om vad hon pratade om. Men en sak förstod jag. Att det handlade om mig. Felicia pausade. Jag tror hon funderade på hur hon skulle formulera sig. Sedan satte hon på sig glasögonen igen och tog ett djupt andetag. Hon var redo att berätta. I samma sekund som hon öppnade munnen, flög fönstret upp med en smäll. En iskall vind ilade genom rummet och den smärtsamma kylan slog emot mig så häftigt att jag studsade till. Det gick så fort alltihop, det var över på några sekunder. Men jag hann se de mörka skuggorna igen, som flaxande gestalter i rummet. Jag kände vinddraget av vingslag och precis som i 18
skolan hörde jag en skärande ton långt inne i örat. Den var gäll och obehaglig. Ljudet gick genom märg och ben och fyllde hela mig med en isande kyla. Sedan blev det tyst. Alldeles tyst. Felicia tog sig för munnen och jag insåg vad skräcken i ögonen betydde. Hennes röst var borta. Min kropp blev stel och kall. Vi stirrade på varandra med vidöppna ögon. Förgäves försökte jag läsa hennes tankar. Tystnaden bröts av att det ringde på dörren. Det var pappa. Han stod i regnet med håret på svaj och såg frågande ut. Jag och Felicia kunde på något sätt förstå varandra utan att prata. Jag begrep att jag inte skulle berätta något för pappa. Att det var bäst att jag bara gick hem. Felicia gick ut i köket, kom tillbaka och smög ner något i min vänstra ficka. En liten lapp var det, som jag läste först när jag kom hem.
19