__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


KOISTINEN Koistinen Kyrkklockorna titelsida.indd 1

2019-02-11 09:06


I Europaserien har tidigare getts ut: Skymning över Europa (Hjalmarson & Högberg Bokförlag 2014, pocket och digitala format Hoi Förlag 2018)

Alexander Koistinen är tjänsteman vid generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd. De synpunkter som framförs är författarens egna och återspeglar inte på något sätt rådets ståndpunkt. © Alexander Koistinen 2019 Utgiven av Hoi Förlag 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-094-2 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019


FÖRFATTARENS TACK OCH DEDIKATION Mattias och Tomas, vardagshjältar i arbetet för det gemensamma intresset, bidrog med värdefulla kommentarer på det första utkastet. Joakim stod för den medicinska sakkunskapen. Christian, Eric, Johnny, Per och Stephan – ni är outtömliga källor till inspiration. Tack! Boken är tillägnad min mor Lena och min hustru Caroline, två starka kvinnor.


Bland ruinerna


1. ”Sjukvårdare!” Mannen i kamouflageuniform satte sig på huk och slet upp ett förband ur benfickan. Ännu en soldat i armbindel med rött kors på vit botten rusade fram, vände hastigt över hans kropp på rygg och började rytmiskt pumpa med båda händerna på bröstkorgen. Rop på ett språk hon inte förstod. ”Snälla, hjälp honom. Han kan inte vara död!” Hon hade känt igen honom på en gång, fastän han låg framstupa på golvet bland blå tygtrasor, stenflisor och glasskärvor. Den mörka, eleganta kostymen var fläckad av damm och full av revor. Levrat blod och svart sot täckte hans ljusa hår. Cynthia snavade till på ett blåsvart, rektangulärt metallföremål med blänkande mässing i ena ändan. Från den jättelika innergården, så bekant från nyhetssändningarna, steg rökslingor upp mot himlen genom det sönderslitna glastaket. Över borden och på golvet låg orörliga människokroppar. Sårade som vrålade av smärta. Precis som arkaden i shoppingcentret nere i Abuja, efter Boko Harams räd. Hade kriget kommit hit till Europa också? En kraftigt byggd man i nersmutsad grå uniform med flera stjärnor på axlarna kom fram och lade en arm om hennes darrande skulderblad. Hon lyckades inte placera hans ansikte, fastän det var bekant på något sätt. ”Petter”, presenterade sig mannen med lugn och trygg basröst. ”Petter Memtorp.” Vänligt men bestämt drog han henne åt sidan. ”Låt dem göra sitt jobb. De vet vad de sysslar med.”  9


En skottsalva ljöd genom luften och en kaskad av blod sprutade ut ur bröstet på en av militärerna bara några meter ifrån dem. Petter slet Cynthia med sig ner på golvet. Hon kved till av smärta när stenflisorna och skärvorna av metallskrot skar rätt igenom hennes tunna klänning. Ett utdraget rop på arabiska följdes av ett öronbedövande knatter. Bullret ekade fram och tillbaka mellan innergårdens väggar, varpå en spöklik tystnad lade sig för några få sekunder. ”Ett skott i varje lik!” vrålade någon bortifrån entrén. Hjärtat bultade hårt i bröstet, men hon vågade knappt lyfta på nacken. Cynthia flackade med blicken där hon låg med kroppen pressad mot marken. Soldaterna omkring dem hade gått ner på knä och svepte med vapnen över rummet. Borta hos Axel kröp sjukvårdaren fram och återupptog hjärt- och lungräddningen. Sakta reste sig andra kamouflageklädda män från sina ställningar vid de sönderblåsta glasdörrarna och intill pansarbilen som stod halvvägs innanför entrén. De började gå runt bland kropparna på golvet. När soldaterna kom fram till en av de svartklädda, skäggiga figurerna stannade de till, siktade och tryckte av ett skott. Byltet ryckte till, och låg sedan kvar lika livlöst som tidigare. Lugnt och metodiskt gick de vidare till nästa. Med forcerade kliv skyndade de två männen i gulorange jackor ut med båren mot entrén. Den kortvuxna kvinnan som höll droppåsen i luften fick småspringa för att hålla jämna steg. Intill pansarbilarna hade en ambulans backat upp med bakdörren på vid gavel. Eskorterad av två motorcykelpoliser kom en kolonn med ytterligare fyra ambulanser farande uppför Rue Froissart. Bilarna genade vänster genom Schumanrondellen och bromsade in framför entrén. Bort­ ifrån Utrikestjänstens rykande byggnad kom en man med en stor tv-kamera på axeln och en kvinna med mikrofon springande. Tre belgiska poliser med slitna uniformsjackor stod och gestikulerade i ett tappert försök att bringa ordning i kalabaliken. Petter såg Cynthia i ögonen med stadig blick: ”Jag ser till att han får bästa tänkbara vård.” Hon nickade stumt till svar. Petter slog igen bakdörren och ambulansen drog iväg med blixtrande blåljus och brölande siren. Länge 10  


stod hon stod kvar, tills ylandet dog bort i kakofonin av polis- och brandbilar, ännu fler ambulanser och korthuggna kommandon på engelska och franska. Med händerna knäppta och böjt huvud.

 11


2. Cynthia hade stått vid köksön och hackat grönsaker till middagen. Axel skulle komma hem lite tidigare var det tänkt. Sin vana trogen hade hon slagit på tv:n som sällskap. Fashion-TV tröttnade hon snabbt på och istället zappade hon över till CNN, och där hade bilderna på det brinnande och rykande Ministerrådet rullat om och om igen. Reportern stod och skrek upphetsat om ett terroristangrepp. Då förstod hon varifrån bullret kom, som fått rutorna att skaka. Hon släppte allt hon hade för händerna och rusade ut på gatan. Med andan i halsen hade hon sprungit uppför Rue de la Loi. Checkpointen som annars alltid bemannades av bistra poliser stod vidöppen. Frenetiskt hade hon knuffat och armbågat sig igenom folkmassan som tryckt på i motsatt riktning ut ur Blå Zonen. För varje steg uppför den återstående sträckan till Schumanrondellen hade synerna bara blivit värre och värre. På Charlemagnebyggnaden till vänster var flera fönsterrutor urblåsta och den jättelika metallbågen som krönte taket hade rasat ner halvvägs till marken. Med ett gällt gnisslande pressade en vindby den lösa ändan mot fasadens stålbalkar. Grus och asfaltsbitar låg precis överallt på gatan. Cynthia hade rundat gropen när hon fick syn på de första kroppsdelarna. En överarm här, ett smalben där. Blodiga stumpar insvepta i klädtrasor. Ett kvinnohuvud med vidöppna, stirrande ögon vilade på sitt långa, bruna hårsvall. Det centimeterlånga briljantörhänget blänkte fortfarande i solljuset, fullständigt likgiltigt inför det öde som drabbat ägarinnan. Takvåningen på Kommissionens ståtliga högkvarter Berlaymont stod i lågor. Brandkåren var där och sprutade vatten från sina steg12  


bilar som svängt upp på den öppna ytan nedanför. Vinden fick fatt i brandröken och svepte in henne i ett brunt töcken. Ögonen sved och hon hostade så att det gjorde ont i lungorna. Cynthia lade armen på klänningen över munnen och tvingade sig själv att andas långsamt. Hon snubblade över liket av en man i polisuniform med bakhuvudet bortslitet, fortfarande med en pistol i handen. Hon fortsatte framåt men förmådde inte vända bort blicken. Förskräckt såg hon hur hennes gymnastikskor lämnade illröda fotavtryck efter sig på trottoaren. En varm sommarbris svepte in österifrån från Parc du Cinquantenaire och skingrade röken. Äntligen var hon framme vid Ministerrådets fortliknande byggnad. Andfådd stirrade hon uppför den rödbruna fasaden. Inte en ruta var hel. På den översta våningen gapade ett stort hål in till något som måste ha varit ett kontorsrum. Svartbrun rök vällde ut genom resterna av en persienn som vajade i vinddraget. Två gröna pansarbilar hade parkerat vid entrén. Militärer med automatkarbiner i händerna och hjälmar på huvudet rörde sig in och ut ur byggnaden. Bredvid den ena bilen hängde två män med bleka ansikten och smutsiga kostymer. En tredje med bandage om pannan satt med ryggen mot husväggen och stirrade rakt ut i luften. De var alla iförda axelhölster och hade vita sladdar som stack upp ur kragen. Lite vid sidan av stod en blond kvinna i grön dräkt och svarta pumps. Den eleganta dräkten hade flera kraftiga revor och även hon bar ett svart axelhölster. Underarmarna var fulla av stora, rödsvarta sår. Med skakande händer sög hon i sig korta, intensiva bloss från en cigarrett. Cynthia strök svetten ur pannan. Ingen gjorde någon ansats att hejda henne när hon på darrande ben försiktigt klev över glaskrosset och in på innergården genom de gapande tomma dörrkarmarna.

 13


3. Maria vände sig långsamt om och gick med tunga steg mot entrén i andra ändan av avgångshallen på Melillas flygplats. I trängseln hade någon tappat ett exemplar av lokaltidningen El Faro de Melilla på golvet. Stora tjocka rubriker och en bild av en söndersprängd bil. Hon hade ingen som helst lust att stå kvar och vinka till Josep på andra sidan säkerhetskontrollen. Hur kunde han överge henne? Han hade dragit en story om sin hastigt insjuknade mamma hemma i Barcelona. Maria hade inte trott en sekund på honom, det syntes lång väg att han blåljög. I den stökiga kön framför incheckningsdisken hade hon fått en skymt av bokningsbekräftelsen som han krampaktigt hållit i handen. Pappan hade betalat den svindyra enkelbiljetten i affärsklass, den sista lediga platsen på flighten. Det var svårt att röra sig i hallen med folk och bagage överallt. Högljudda och stressade samtal på mobiltelefoner och föräldrar som försökte trösta gallskrikande barn. Högtalarutrop med uppmaningar om att bevara lugnet. Utefter väggen hängde svartabörshandlarna med sina erbjudanden prydligt textade på läsplattor. Flightnummer och ett fyrsiffrigt belopp i euro, priset för att byta passagerarens namn på biljettbokningen. Mot kontant betalning fixade de resten via internetuppkopplingen. Mitt på golvet stod ett kamerateam från BBC. Iförd ljusblå skyddsväst och med en hjälm på sniskan ovanpå det råttfärgade håret tjattrade den kvinnliga reportern upphetsat i mikrofonen medan kameran svepte över folkmassan. Combat chic. Maria kikade upp på skärmen med avgående flighter. AirEuropa 11:30 till Malaga. Uppstickaren Avianca 12:10 till Barcelona. Iberia avgick 13:15 till Madrid. Förutom färjeförbindelserna var flyget enda 14  


vägen ut till det spanska fastlandet. Lågprisbolagen hade sett sin chans och satt in extra flighter, men knappast till några kampanjpriser. Marknadskrafterna kunde lösa allting, så länge det fanns någon villig att betala. Bredvid kön till Iberias biljettdisk stod fyra väktare i Prosegurs bruna arbetskläder med gula ränder. Deras uniformer var verkligen asfula. De hade fullt sjå att hålla ordning och utbytte nervösa blickar med varandra. Hon trängde sig förbi en stressad familjefar med hustru, två barn och alldeles för många väskor. Pappan doftade unket av svett, luftkonditioneringen till trots. ”På grund av tekniskt fel är flight IB8791 till Madrid inställd.” Inne i avgångshallen försökte folkmassan röra sig i alla möjliga riktningar. Människor som knuffades och tryckte på, än åt det ena hållet, än åt det andra. Från säkerhetskontrollen i andra ändan hördes gälla skrik och korthuggna kommandon. Batonger svingades i luften. Fotoblixtar. Den gulglimmande skylten med Salidas – Departures försvann i ett dimmoln och den fuktiga luften i hallen fylldes av en stickande doft, som samtidigt var märkligt välbekant. Peppar?

 15


4. ”Inte den vägen.” Soldaten iförd kamouflagekläder och full stridsutrustning hejdade Yannick med ett tydligt stopptecken. Bakom honom kunde hon skymta röda avspärrningsband och en varningsskylt. Bilfärden från Protektoratets högkvarter, hennes ordinarie arbetsplats intill Kungliga parken, hade tagit knappa tio minuter. Men det brandoch sprängskadade trapphuset som ledde upp till femte våningen av Justus Lipsius, sätet för EU:s ministerråd, påminde mer om Pristina och andra konflikthärdar där hon haft det tvivelaktiga privilegiet att främja Unionens intressen. Väggen i korridoren till vänster om henne hade perforerats av flera kulhål. Från taket hängde el- och telekablar ner genom de trasiga panelerna. Den svarta handsken pekade på ett stålgrönt, äggformat föremål som satt fasttejpat nertill på en dricksvattenfontän. Yannick kisade i ett tappert försök att fokusera sina trötta ögon. Hon hade blivit kvar på kontoret hela natten, försökt koordinera polisens och räddningstjänstens insatser och suttit med Prefekten i det ena krismötet efter det andra. En knappt förnimbar tråd svävade i luften två decimeter ovanför golvet. ”EOD har bara hunnit röja delar av byggnaden”, förklarade soldaten. ”Det ligger kvar försåt och oexploderad ammunition på flera håll.” Med hela handen visade han mot korridoren bakom Yannick: ”Ta samma trapphus ut när ni är färdiga. Det är det enda som är minklarerat.” 16  


På anslagstavlan i kontorsmodulen satt ett färgglatt A4-ark med idrottshallens gympatider och i bokhyllan stod långa rader med bruna pärmar. Yannick fiskade upp sina rektangulära glasögon ur innerfickan till den gula regnjackan. Med en sorgsen blick på de spräckta glasen stoppade hon tillbaka dem i deras fodral. Om hon kisade kunde hon nätt och jämnt utläsa Tjänsteföreskrifter, Reseräkningar och Läkarintyg på några av pärmryggarna. Kalasjnikov-karbinerna som låg på det gröna, plastlaminerade golvet lyste i bjärt kontrast till den tristess som i övrigt genomsyrade rummet. Yannick drog ett djupt andetag genom näsan. Genom stanken av rök som verkade ha impregnerat alla rum och korridorer i Ministerrådets byggnad tyckte hon sig förnimma en svag doft av svett och vitlök. ”Yannick de Vrankx. Protektoratet, avdelningen för polisiära frågor”, presenterade hon sig. Den mustaschprydde kriminalteknikern i femtioårsåldern tittade inte ens upp, utan grymtade bara buttert till svar och rotade vidare i högen av kamouflagekläder på golvet bakom skrivbordet. Hon hade ändå bemödat sig om att tilltala honom på både välklingande franska och holländska, hennes eget modersmål. När skulle de dumdryga belgarna inse och acceptera att deras nation upphört att existera? I dörren in till kontorsmodulen uppenbarade sig hennes kollega Giscard Dupont med en besvärad uppsyn: ”Förmaket utanför Presidentens representationssvit ser ut som om någon städat med handgranat, bokstavligen. Vad har vi att gå på här?” ”Fyra automatkarbiner, varav en med granattillsats”, svarade hon med en axelryckning. ”Och kamouflagekläder av varierande ursprung.” Giscard tog upp kulspetspenna och anteckningsblock ur inner­ fickan. Han tryckte på toppen till pennan en gång, två gånger, tre och kastade den uppgivet i papperskorgen bredvid skrivbordet. Yannick suckade. Knappt tjugofyra timmar hade förflutit sedan angreppet mot Blå Zonen slagits tillbaka. Men det var oceaner av tid och ett ordentligt försprång för de åtminstone fyra gärningsmän som uppenbarligen hade överlevt striden. ”Ahmed Ghazali.”  17


Belgaren läste högt från id-kortet som han fiskat upp ur fickan på en av kamouflagebyxorna. Födelsedatum. Kortnummer. Utfärdat i Bryssel. Yannick scannade in med tjänstemobilen, en IPhone15 i blänkande svart metallhölje. ”Skall inte vara något problem att få fram adressen”, hördes det upphetsat från Giscard. ”Vi tog ju över Brysselregionens folkbokföring.” Med kisande blick granskade Yannick kamouflagebyxan upp­ ifrån och ner. I höjd med knät på det högra benet skymtade en stor, mörk fläck kring en reva i tyget. ”Den federala säkerhetspolisens spaningsregister”, Yannick vände sig till kriminalteknikern, ”hur kommer vi enklast in i det?” ”Det kan ni glömma”, nästan viskade han till svar. ”Raderades under mystiska omständigheter i samband med statskollapsen. Korruptionsutredningar man ville passa på att dra ett streck över. Det fanns starka intressen.”

18  


5. En lätt bris drog in över stadshustorget i Melillas centrum. Elena Fernandez svepte sina bruna lockar åt sidan och rättade till solglasögonen. I andra ändan av den stenlagda platsen stod en grönvit jeep från Guardia Civil parkerad. Hon hade aldrig tyckt om den paramilitära organisationen, varför envisades de med att vara här nu? De gjorde bara folk oroliga i onödan. Till vänster om entrén stod de två civilgardisterna med automatkarbiner i händerna och på andra sidan ett tiotal journalister, fotografer och kameramän. Ovanför porten slog vajrarna med ett metalliskt klingande mot stängerna med den spanska och europeiska flaggan. Med ett fast grepp om mappen som pryddes av den rödvita logotypen för PSOE, det socialistiska arbetarpartiet, gick hon in utan att låta sig distraheras av reportrarna och deras frågor. Trots den polisiära närvaron och all media var Elena fylld av förväntan. Äntligen skulle de komma igång med samtalen för att hantera de nya utmaningarna, i sann demokratisk ordning. ”Vi vill engagera de goda krafterna, för att tillsammans få stopp på våldet.” Bashir al-Maghribi, den speciellt inbjudne företrädaren för Muslimska brödraskapet, tycktes inte besvärad av det skarpa solljuset som föll rakt in på hans anlete. Han var en kändis vid det här laget, efter att ha blivit intervjuad i både lokal-tv och Antena 2, en av rikskanalerna. För dagen var han klädd i oklanderlig kostym med väst och bar ett vältrimmat helskägg. Elena slog sig ner på den tomma stolen bredvid honom. ”Vi ser att polisen har svårt att arbeta i flera kvarter. Men vi kan  19


lösa det med egna resurser”, klingade Bashirs fasta barytonröst. ”Våra vigilanter kan rentav få med de andra ungdomarna i att bidra till ordningen och säkerheten.” Inne på borgmästarens kontor satt ledarna för de andra politiska partierna uppradade på andra sidan bordet. Ingen verkade vilja säga något. En vindil drog in genom det vidöppna fönstret bakom dem och smekte Elenas välsminkade kinder likt en föntork på lågvarv. ”Vilket konstruktivt förslag”, kvittrade Elena, rätt ut i rummet. ”Det är mycket välkommet.” Hon var bara tvungen att slänga ur sig något. Varför var alla andra så avvaktande? ”Det är problematiskt om vi luckrar upp våldsmonopolet.” Typiskt att Alfonso, Partido Populars starke man, skulle vara så rigid. Demonstrativt lutade han sig bakåt mot stolens ryggstöd. Men Bashir blev honom inte svaret skyldig: ”Problemet är att polisen bara består av spanjorer och inte kan möta ungdomarna på deras villkor. De förstår dem inte och förutsätter att de är skyldiga.” Han slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Därför känner våra ungdomar inget förtroende för polisen. Men vi kan bryta den negativa spiralen. Vigilanterna kan instrueras att kontakta polisen vid behov.” Den varma och torra ökenvinden tilltog snabbt i styrka. Skrällen när fönstret slog igen fick Alfonso och de andra partiledarna att hoppa till i sina stolar. ”Polisens resurser är ansträngda. Det kan vara värt ett försök”, hasplade den unga tjejen från det nybildade liberala partiet ur sig. ”Varför skall staten ta hand om allting? Vi kan gott förlita oss på gemenskaperna i civilsamhället.” Elena kände sig redan bättre till mods. Det här gick åt rätt håll. Själv hade hon kämpat mot auktoriteter hela sitt liv. Mot Francos fascism, mot Partido Popular, mot monarkin. Det var ett spännande experiment som de skulle inleda. De gamla koloniala strukturerna var på väg att rämna. En rättvisare ordning stod för dörren. ”En annan hjärtefråga för oss är kommunala bidrag till de religiösa friskolorna.” Bashir lutade sig framåt och knäppte upp kavajen. 20  


”Föräldrarna har svårt att få ekonomin att gå ihop. Visst vill ni att barnen får en ordentlig utbildning, så att de har lika goda förutsättningar som alla andra?” ”Javisst, varför skall bara de rika ha råd med egna skolor? Självklart tycker jag”, skyndade sig Elena att skjuta in. ”Det stödjer vi helhjärtat.” Felipe, den lokale ledaren för Podemosrörelsen, nickade och log så att hästsvansen guppade. Ringen i örat glänste till i solljuset som började tränga in genom glipan i gardinerna. ”Folk har fått nog av alla nedskärningarna.” Elena kunde heller inte hålla tillbaka ett leende. Felipe var en progressiv kraft. ”Och sedan har vi det här med helgdagarna”, sade Bashir och samlade ihop pappren framför sig. ”Vi ser gärna att första dagen i Ramadan och Eid-al-Fitr blir officiella helgdagar.” Borgmästaren såg avvaktande på Alfonso, som inte rörde en min. ”Jag skulle vilja ta upp några genusfrågor som vi upplever som angelägna.” Den smala, unga kvinnan vid Bashirs sida hade suttit tyst ända tills nu. Hon var välsminkad och bar en tunn ljusgul sjal över det tjocka, mörka håret. Elena nickade välvilligt. ”Många av våra medlemmar är inte bekväma med att bli behandlade av manlig personal på vårdklinikerna. Vi tycker att patienterna skall ha rätt att välja. Separata tider för kvinnor i simhallarna upplever vi också som angeläget.” Tjejen från liberalerna började yra om att det vore mer jämlikt att inte göra någon åtskillnad på män och kvinnor överhuvudtaget. Elena skruvade irriterat på sig. Det var ju bara symboliska frågor och inte så mycket att bråka om. Alla ville ju att situationen skulle lugna ner sig och att näringslivet kom igång igen. Förresten var det inte osannolikt att Brödraskapet skulle få egen majoritet om de ställde upp i nästa kommunalval. Majoritetsstyre var val ändå det demokratin i grund och botten handlade om?

 21


6. Han var tillbaka i den svarta tunneln. Det bländande vita ljusskenet i den bortre ändan blev svagare och svagare. Den här gången föll han baklänges. De bekanta rösterna tonade bort och ljuset krympte ihop till en liten prick, långt där inne i mörkret. Doft av desinfektionsvätska. Axel slog upp ögonen. Kalla lysrör i taket. En vit rock flimrade förbi till vänster i synfältet. Varför var han tillbaka på Ministerrådets läkarmottagning? Skulle de sticka i honom igen? Inte skulle han ut och resa. Och varför låg han ner? Brandlarmets sirener skar i öronen på honom. Män och kvinnor i gula västar gestikulerade, kollegor sprang till höger och vänster. Smällarna och de skadades skrik i korridorerna. Den tjocka, bruna röken drog en barmhärtig slöja för högen av blodiga människokroppar bland borden på innergården. I andra ändan av Atriumet kunde han ana de svartklädda angriparna i skuggorna bakom pelarna. Ögonen sved på honom och ovanifrån hördes det omisskännliga, knastrande ljudet av eldsvåda. Pekfingret kramade om avtryckaren en gång, två gånger, flera gånger, tills pistolpipan hakade upp. Han hade skjutit för att döda och lyckats i sitt uppsåt. Dunkandet av metall mot sten, där han sprang uppe på balkongen till Atriumet. Än en gång slungades han genom luften, slöt ögonen och sjönk tacksamt tillbaka in i morfindimman.

22  


Profile for Smakprov Media AB

9789176970942  

9789176970942  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded