__MAIN_TEXT__

Page 1


Biotika KG

JOHANSSON

1


Copyright © KG Johansson 2015 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com ISBN: 978-91-7697-088-1 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2018 2


1 Jens ville inte alls bli begravd. Sofie hade kräkts tre gånger. Hon visste inte ens varför – om det var en reaktion mot det som hade hänt innan, eller om det berodde på resterna av hennes man som envisades med att komma upp i ljuset igen. Nu borde det äntligen vara över. Hon skyfflade så snabbt hon kunde. Hon hade fel. En blekfet daggmask kom upp ur sanden och trevade runt. Ett finger, hoppades hon, hon ville inte tänka på det andra alternativet. Nej nej nej inte det, tänk inte så. Hon backade ofrivilligt. Sedan gick hon fram igen, lyfte spaden i bägge händerna, tog sats och högg ned den sidlänges, som ett knivblad. Den träffade perfekt och högg av det maskliknande föremålet. Det var ett finger. Fingret vägrade att ge upp. Det försökte slingra som en mask men behärskade inte tekniken. I stället krökte det sig och lyckades ta sig en hel decimeter mot henne genom att liksom rulla och sedan räta ut sig. Fingret var vitt och skrynkligt, som om Jens hade badat i två timmar innan han dog. Sofie avbröt den tanken också och slog igen med spaden, flatsidan den här gången. Hon träffade hårt och rätt. Men sanden gled undan. Fingret fortsatte mot henne, nu med ett slags hoppande rörelse, som en springmask. Sofie ryggade undan, häftigare än nyss. Både hon och Jens hade prövat på att få springmask av sina olika katter. De hade avmaskat sig tre gånger och bland allt i världen som äcklade Sofie var de små vita maskarna som lade ägg i ändtarmsöppningen, tog sig därifrån till munnen och tillbaka ned igen, något av det allra värsta. Blinda var de – där de bodde fanns inget som någon ville se – och orörliga. Ända tills de krökte ihop sig som ryggen på 3


en betäckande tjur och sprätte iväg. Vart som helst. In i munnen, in i näsan. Hon trodde att hon hade fått en i ögat en gång. Sofie hejdade sina tankar där och skyfflade snabbare över den vita varelsen i stället. Mer desperat. Han skulle komma upp. Hon förstod att Jens skulle komma upp, med hålet i bröstet fullt av sand, med tarmarna slingrande och svällande på väg ut. Fingrar och tår på väg att förvandlas till vidriga ormbunkar. Det var tur att de hade grävt groparna redan innan. Utan dem hade hon varit tvungen att fly härifrån utan förberedelser. Hon skulle aldrig ha haft en chans. Traktorn stod bara tre meter bort. Skulle hon hinna bort till den, klättra upp, starta, köra fram och tömma skopan med mer sand ner i hålet? Det var ingen idé. Han skulle komma upp. Hennes enda chans var att få honom stilla. Så stilla att hon hann tömma dunken. Något blålila och svällande, en fuktglänsande slinga, som en bit av någon grotesk sjöorm, växte upp ur sanden bara några decimeter från henne. Hon handlade utan att tänka och använde spaden som yxa igen. I absolut sista ögonblicket insåg hon vad hon höll på att göra och lyckades vräka slaget åt sidan. Spaden landade platt i sanden alldeles bredvid den dallrande slingan. Hon trodde att hon hade klarat sig, för ett ögonblick trodde hon att hon hade klarat sig, men sedan såg hon vad som vällde ut och kände en pust som av ett utedass. Ett gammalt utedass som har använts av tio extremt bakfulla sommargäster en het midsommardagsmorgon. Hon ryggade bakåt igen, satte foten snett och höll på att tappa balansen. Medan hon kämpade för att få tillbaka den hörde hon hålet i tarmslingan släppa ut mer ruttnande gas, fuktigt bubblande. Hon måste ha inbillat sig men ändå tyckte hon att bubblandet på något sätt försökte forma hennes namn: ”Sprrffpoffrpfpfii ...” Hon backade längre bort, ville inte få in den gasen i näsborrarna, och bestämde sig. Hon vacklade bort till traktorn och slet till sig bensindunken.

4


Jens hade inte alls varit lika äckelmagad som hon. De hade arbetat tillsammans på gården i sju år, slaktat, sågat upp köttet, haft hit tjurar, förlossat kalvar. De hade sett sädesärlorna – ingen kallade de kvinnliga inseminatörerna något annat – gräva in armen upp till armbågen i korna. Att mocka ut kalvkätten efter vintern var bara en dag på jobbet. Stanken från svämgödseln i maj kunde Sofie klara genom att ha munnen öppen och aldrig andas genom näsan. Hon brukade stänga av och för det mesta fungerade det. Men då och då, lite mer ofta än hon ville erkänna, hade alltsammans ramlat över henne. Den här världen. Hela tanken med biologi. En värld av levande varelser som livnärde sig på varandra. Den ena åt gräs, den andra åt gräsätaren, och allt de åt förvandlades till gödsel i deras tarmar, spreds ut över världen och blev näring åt nästa generation. Vilket innebar fortplantning. Sexuell fortplantning, ett av naturens vidrigaste påfund. Spröt och lemmar av alla tänkbara storlekar, hårdheter, former och färger, blinda spenar och utskott som letade sig fram till springor eller hål och skvätte ut sin vätska i dem. I springorna eller hålen växte nya varelser och när de var färdiga trängde de sig ut, skrikande i panik över att behöva komma till den här världen. Hon hade försökt prata med Jens om saken. Han trodde att hon bara skämtade. ”Jamen”, hade han sagt, ”det är ju bara så det är? Vi är biologiska varelser.” ”Det är det som är problemet.” ”Sofie ...” Han hade lett, lyckligtvis hade han inte skrattat, hon visste inte vad hon skulle ha gjort om han hade skrattat åt henne. Efter leendet hade han försökt dra henne till sig för att rätta till allting med en kyss. Men tanken på att kyssas, att låta de där maskliknande muskelpaketen i munhålorna slingra sig kring varandra och kring de feta ringmusklerna som kallades läppar – medan spottkörtlarna under tungorna spillde ut varm saliv som blandades och flyttades mellan munnarna – och sedan riskera att kontakten spreds till andra delar av kroppen – nej. Hon hade inte klarat det. Hon hade ofta velat tala med Jens om saken. Hade alltid skjutit upp det. Hon hade dessutom skjutit bort saken från sig själv, lärt sig 5


att alltid tänka på något annat, lärt sig att se sig själv naken i spegeln men effektivt undvika att tänka på sina bröst och bröstvårtor som biologiska nappflaskor. Funktioner för att hålla nästa blinda skrikande generation vid liv tills de själva kunde börja döda andra varelser och äta upp dem. Själv hade hon inga barn. De hade försökt några gånger, kanske lite halvhjärtat, i alla fall för Sofies del. Sedan testerna. Jens var okej men inte Sofie. Trassliga äggledare. Risk för utomkvedshavandeskap. Det hade inte gjort hennes sexlust större. Tanken på ett foster som växte på fel ställe, sprängde en äggledare och fick henne att förblöda kunde få vem som helst att ge upp sex. Sofie hade accepterat att hon aldrig skulle bli mor. Och sedan hände det här. Hon hade en cigarettändare i fickan. Ingen av dem hade någonsin rökt, inte mer än någon tjuvrökning i högstadiet. Men en tändare var alltid bra att ha. Precis som fälgkorset i bakluckan. Däcken höll länge numera. Men det fanns annat – en dag small det, bilen krängde och stannade. En krossad ren låg och ryckte vid vägkanten och då behövdes fälgkorset. Sofie hade slitit till sig dunken – femton kilo kändes i rygg och armar – och vände sig. Fler dallrande slingor hade trängt upp ur sanden. Sofie höll andan. Hon bar den tunga dunken bort till gropen. En liten Jens-djungel, stammar och slingor, lianer och fingrar. Vajande som sjögräs. Det hade kanske varit begåvat att ta ett djupt andetag, insåg hon medan hennes fingrar förtvivlat försökte få upp dunken. Sedan kom hon ihåg att locket var barnsäkert, tryckte ned, vred om och lyckades öppna. Blåröda slingor svällde mot henne. Han var på väg upp. ”Jens”, sa hon med den sista luften i sina lungor. ”Jens, jag –” Där tog luften slut. Eller också visste hon inte vad hon skulle säga. Det var ändå inte Jens. Hon var desperat efter luft och stampade ofrivilligt med fötterna medan hon gick runt den grunda gropen och tömde bensindunkens 6


innehåll i den, över sanden hon hade skyfflat dit och över slingorna av onaturliga organ som lystet trevade efter henne. Slingorna reagerade genast, ryckte och hoppade för att komma undan, och hon förstod att de skulle slita sig loss från sanden när som helst. När dunken var tom kastade hon den bakåt och trampade mer medan hon hörde den skramla mot traktorn. Hon trevade och fick fram tändaren, insåg att hon inte vågade gå närmare, insåg också att tändaren kunde slockna om hon kastade den. Hon sparkade av sig ena stöveln och drog av sig sockan under den. Sockan var av plast, polyester som biotikan inte än så länge inte kunde ta över, och flammade lätt upp. Sofie kastade sockan på de desperat slingrande inälvorna som hade varit hennes man. Världen stod stilla under en bråkdels sekund. Sedan flammade alltsammans upp. Ett slags suck hördes när bensinen antändes. Sofie backade genast. Hon kunde äntligen andas in. Hon gjorde det genom näsan för att känna efter. Ingen stank. Hon höll på att snava på den tomma bensindunken, kastade in den i traktorhytten igen, klättrade in och fick igång traktorn. Hon stängde hyttdörren – något hjälpte det väl – och backade undan traktorn. Tjugo, nej, trettio meter bort. Explosionerna lät mindre än hon hade tänkt sig, som små Valborgsmällare. Hon hörde dem knappt över traktorns motor. Slinga efter slinga sprack upp, brann vidare och blev stilla. Det dröjde inte länge innan elden slocknade. Bara förkolnade slamsor fanns kvar. Jens. Hon hade aldrig tänkt sig hans begravning så här. Sofie väntade en minut till. Hon försökte räkna tusenett till tusensextio men kom inte riktigt ihåg så stora tal just nu. I stället andades hon djupt, tre gånger tio gånger, innan hon lade i växeln och körde fram traktorn. Hon undvek de andra väntande groparna och körde runt till jordhögen på andra sidan av Jens grav. Där sänkte hon ned skopan och fyllde gropen med fuktig jord. Ovanpå jorden vräkte hon sanden från andra sidan och till slut använde hon skopan som klubba och bankade sandhögen platt. Kanske hjälpte det lite. Ett par timmar borde räcka. 7


Hon hade velat säga något om Jens. Eller kanske till honom, någon del av honom kunde mycket väl leva där nere. Och just därför hade hon inte tid. Hon nöjde sig med att upprepa det enda ordet. Jens. Hon hade bestämt sig. Hon ville komma iväg i dag. I själva verket måste hon komma iväg – lagården, blomrabatterna, trädgårdslanden, till och med själva huset var ingenmansland just nu. De kunde förvandlas till fientligt område när som helst. Bara en tidsfråga. Hon kunde inte lämna sitt hem så. Världens kamp mot biotikan var ojämn och de sista rapporterna hon hade hört hade nämnt ordet hopplös. Ändå tänkte hon inte lämna gården kvar så att allting kunde spridas härifrån. Utanför lagården stannade hon och lyssnade. Ingenting särskilt hördes utanför men hon visste att saker förändrades där inne. Hon hade nyss sett vad som hände med Jens. Det måste ha varit sädesärlan, tänkte hon. Hennes tankar flög omkring som maskrosbollar i storm, upp och ned, fram och tillbaka. Under kaoset svällde blåröda slingor och hoppande vita maskar. När kvinnan var här och inseminerade i förrgår. Eller var det i torsdags? Sädesärlan måste ha haft med sig något ... kanske på handsken, kanske i själva sperman. Någonting hade kommit in i kvigan och på bara ett par dygn hade det spritt sig så här. Sofie hoppades bara att hon inte var smittad själv. Eller om hon var det: att hon skulle hinna skjuta sig. Hon såg på hagelgeväret som stod lutat mot lagårdsväggen. En tå, var det inte så folk gjorde? Hon hade ju redan tagit av ena strumpan. Ta geväret, sparka av stöveln, pipan i munnen och stortån på avtryckaren. Ingen oro mer. Inget äckel. Något dunsade till inne i lagården, hårt och oväntat, en stöt som tycktes få väggen att bågna utåt mot henne. Hon hoppade automatiskt en meter bakåt. Hagelgeväret rasade en bit åt sidan men föll inte. Saker hände där inne. Lika bra att sätta igång.

8


Hon började med lagården. Det var där inne monstren fanns. Hon fyllde två femtonlitersdunkar med diesel ur farmartanken – det fanns två bensindunkar kvar, men bensinen behövde hon. Hon började uppe på höskullen, som var tom så här års. Golvet var blankslitna obehandlade plankor med ett mönster av lysande linjer där solen kom in genom väggspringorna. Här uppe behövde hon inte hälla så mycket, hon nöjde sig med en halv dunk, och en halv till i nedre delen, det mesta närmast utrymmet utanför kornas avdelning. Hon har inte helt lugn när hon klättrade upp på taket med nästa dunk. Solen stekte ned. Det var snart midsommar men det hade varit hett som i Sahara sedan slutet av april. Ännu en framgång för människans okuvliga intellekt – halva Stockholm låg under vatten nu. Malmö och Göteborg. Flera andra kuststäder. Snart skulle Golfströmmen stanna och temperaturerna gå ned mot istid igen. Det kanske skulle hejda biotikan. Lite i alla fall. Hon balanserade på takåsen. En dunk i varje hand. Hon tittade upp, bara för ett ögonblick, men såg bara två svarta rökpelare, inte så långt borta. Hon kunde inte avgöra vad som brann. Men Övik verkade ha brunnit ut nu i alla fall. Sofie lämnade den ena dunken mitt på taket, fastkilad mot ett ventilrör, och fortsatte längst bort. Där tömde hon den andra. När hon började svänga den fram och tillbaka höll hon på att gå överstyr. Hon ändrade metod och nöjde sig med att hälla. Ett steg, häll åt vänster, häll åt höger. Upprepa. Diesellukten var behaglig. Den hade inget biologiskt alls över sig. Hon kastade ned den första dunken när den var tom. I den andra sparade hon lite och medan hon gick nedför stegen skvätte hon ymnigt med diesel på väggen. En dunk till. Hon gick runt kornas avdelning och skvätte ännu mer ymnigt. När hon kom till hagelgeväret tog hon det och bar det till förstubron. Hon gick tillbaka till lagården och valde hörnet som vette mot huset. Sträckte fram tändaren, stod beredd, klickade med den. Den tände inte. 9


En gång till. Dieseln exploderade inte – lågan växte som när man skruvar upp en fotogenlampa. En enorm fotogenlampa. En lagårdsstor fotogenlampa. Sofie hoppade bakåt, föll omkull, tappade tändaren, kände hettan växa mot sig, famlade till sig tändaren, struntade i att resa sig upp och rullade undan i stället. Tio meter bort vacklade hon upp på fötter och backade undan från den osannolika lågan som välvde in hela lagården, genomskinlig och hetare än solen. Varelserna som hade varit deras kor skrek, morrade, skällde, ylade och vrålade – det lät som om hundra kor i stället för tio rusade fram och tillbaka i lösdriften, dunsade in i väggarna, råmande och bräkande. Lagården var torr som fnöske efter den långa heta försommaren och lågan, fortfarande en enda diesellåga, tycktes resa sig tjugo meter rakt upp. Sofie gick snabbt till förstubron. Hon tog hagelgeväret, ett Norinco, en kinesisk kopia som liknade ett gammalt vildavästerngevär där man gjorde mantelrörelse med en bygel bakom avtryckaren. Hon gjorde den rörelsen nu och väntade. Oväsendet fortsatte. Sofie försökte låta bli att tänka på det som hade varit djur och som nu löstes upp i hettan. Sprickande som korvar medan de vällde ut över golvet och smälte ihop. Men brand fungerade. Alla rapporter var eniga om den saken. Brand förstörde celler och inget levde upp igen. Bara om någon av lagårdens väggar rasade kunde biotikan klara sig. Det var därför Sofie hade hagelgeväret. Där fanns tolv patroner som hon kunde använda om något kom ut. Skjuta först, hälla på mer diesel sen. Skriken och ylandena växte till en kör från helvetet, råmande, klagande, visslande. Panikslagna djur, biologisk skräck utan tankar eller ord. Sedan sjönk ljuden. Ingenting hade rasat än. Sofie väntade några minuter till. Det första som rasade var taket över kornas avdelning. Det fanns ett innertak men tydligen hade elden spritt sig dit också. De sista panikslagna skriken tystnade med braket. Bara eldens knäppande och sprakande fanns kvar. Och den svarta, enorma rökpelaren som reste sig mot himlen, full av dieselångor och förångat trä och död biotika. 10


Sofie fortsatte med själva huset. Det var nästan outhärdligt hett där inne och hon undrade för ett ögonblick om huset kunde självantända. I så fall måste hon hoppa ut genom ett fönster. Hon började uppe i sovrummet, stänkte på både sängen och golvet. Sedan badrummet, gästrummet och alkoverna. Nere i vardagsrummet – det som Jens hade velat kalla ”salen”, för så hade hans mormor sagt – fanns ett foto av dem. Det var taget dagen när de gifte sig men ändå inget ceremoniellt bröllopsfoto: två sommarklädda ungdomar, kids, bara lite över tjugo. Jens lång och blond och lika blåögd som hon ibland hade tyckt att han var i själen också, hon själv kortare, nästan svarthårig, uppnäst men med en bestämd haka. Envis, hade han sagt ibland. Du är så envis. Han hade pratat färdigt nu. För ett ögonblick funderade hon på att ta med fotot men struntade i det. Dieseln skvätte ned i någon glipa i ramen och dränkte in Jens ansikte. Han bubblade och förvreds. Bredvid honom log unga Sofie aningslöst. Hon skvätte på sina minnen: några filmer låg framme, Slumdog Millionaire, Brokeback Mountain, Gladiator. CD-skivor med Gaga och Anaïs Mitchell. Och bokhyllan med Atwood och Murakami och Tartt. Rester av den här kulturen. Kanske någon framtida biotisk arkeolog skulle försöka tyda de underliga tecknen. Knappast. Biotikan hade mer direkta och fysiska intressen. Hon skvätte på blomrabatterna utanför också. Rabarbern vid sydväggen. Sedan tändaren. Hon kom ihåg en gammal låt precis när lågan steg upp. En låt från sjuan eller åttan. Deras lärare, som alltid hade försökt vara tolerant och förstående, hade lyssnat genom låten och följt med i textbladet. Efteråt sa hon: ”Jag hade så gärna velat säga nånting snällt om det här. Men det finns inget snällt att säga. Ingenting alls.” Låten hade naturligtvis blivit klassens nationalsång och nu kom den tillbaka till Sofie: We don’t need no water, let the motherfucker burn ... Burn, motherfucker, burn.

11


Hon var försiktig vid potatislandet men allt verkade lugnt. När hon hade skvätt diesel tre meter in utan att se något underligt gick hon in i det våta och stänkte vidare. Blasten var bara någon decimeter hög. Den såg torr ut men lite fukt fanns det i den – hon använde två hela dunkar för att få det att brinna ordentligt. Potatislandet blev en matta av eld, tjugofem gånger tio meter, tvåhundrafemtio kvadratmeter brinnande inferno. Lågorna steg inte så högt här men hettan var lika outhärdlig. Än en gång måste Sofie gå tjugo meter bort bara för att kunna andas ordentligt. Det fick räcka så. Hon hade tänkt tanken att bränna av gräset också, åtminstone en zon på fem eller tio meters bredd runt lagården, men det fick vara. Hon måste bort härifrån innan det blev kväll. Dessutom var gräset så torrt att branden kunde fortsätta och sprida sig ända bort till skogen. Någon dag – det kunde bli snart – kanske något avsiktligt skulle sätta eld på hela skogen. Alla norrländska skogar. Alla svenska skogar. En istid, och så röken från nedbrända skogar. Omöjligt att klara sig utomhus. Kanske en spillra av mänskligheten skulle överleva så. Instängda i atomskyddsrum från femtiotalet medan biotikan rasade och frös ihjäl utanför. Sofie undrade om det där skyddsrummet i Stockholm verkligen fanns. Hon tog hagelgeväret med sig, gick bort till de tio hålen och stannade vid det igenfyllda. Ingenting rörde sig. Jens verkade vila i frid. Inte Jens, rättade hon sig. Det som hade varit Jens. Numera varken Jens eller blåögd och inte det minsta naiv. Hon kände ingenting särskilt. ”Jens.” Mer hade hon inte att säga den här gången heller. Hon sköt ett par skott ned i jorden. Det kunde inte skada.

12


Profile for Smakprov Media AB

9789176970881  

9789176970881  

Profile for smakprov