9789176970850

Page 1


Prolog Smärtan skulle väl ta slut någon gång. Eller skulle den inte det? Det var länge sedan, men ändå så nära. Varenda nerv behöll minnet som om det var igår det hände. Rysningarna, magkrampen, illamåendet, yrseln. Allt, precis allt, påminde om det ofattbara, det som ändrade allt. Men huvudet mindes inte lika väl som resten av kroppen. Där var det bara klart att det fanns ett före och ett efter. Och att skillnaden var stor. Men hur stor? På vilket sätt? Där fanns de svaga minnena, som bakom en kaskad av vatten. På väg i bilen. Kallt vårregn. Vindrutetorkare. Skymning. Mötande lastbilar. Svag, okänd musik ur radion, nästan helt dränkt i motorbruset. De gamla, som väntade långt därframme. Bortom tusen kurvor och tusen mötande bilar. Rara, omtänksamma. Varmt ljus, bonader på väggarna, djup snö utanför rimfrosten. Och kakorna – gula och bruna, stora och små, runda och fyrkantiga. Med nötter, kräm, choklad. Smällen var fruktansvärd, berättade dom. Dom andra, dom som såg platsen, bilskeletten, bromsspåren. Mörkret var tydligt, men det gick inte att säga om det varat i sekunder eller i år. Sedan blixtrande, fladdrande, korta minnen. Lysrör i taket. Kallt ljus, som i en obduktionssal. En krum blomma i en vas av rostfritt stål. Någon annans blomma. Någons mjuka röst. En sköterska. ”Titta, det rycker i ögonen.” Blickar genom glasögon. Blickar på en tanig kropp, på en sargad, inlindad artonåring. Mycket tid hade runnit förbi. År hade lagts till år under försöken att skapa ett värdigt liv, ett uthålligt liv. Ett nytt liv. Många skulle väl säga att det gått bra, väldigt bra. Efter de normala måttstockarna.  7


Men smärtan fanns kvar där. Och gåtorna. Gåtorna. Störst av dom alla: Vem var jag?

8


Tisdag eftermiddag – första dagen De senaste veckorna hade han ofta undrat hur det skulle kännas att skjuta en annan människa. Han hade försökt smaka på känslan, riktat ett skjutvapen mot en bild i en tidning, en politiker på tv, en människa på gatan utanför. Inga känslor hade lagt sig i vägen då. Men han visste att det var något helt annat att stå där med ett skarpladdat vapen och verkligen vara i färd med att göra det. Tänk om någonting skulle hända. Just då, i den stunden. Nu när det var dags kände han märkligt nog ingenting. Musiken strömmade ur stereon, klassisk skit med massor av stråkar. Offret satt ett par meter ifrån honom, djupt försjunken vid bordet. Han andades, grubblade, överlade med sig själv. Ett litet tag till. En människa som han hade varit så nära, som han delat hemligheter med. Ändå var det inga problem att greppa vapnet, höja det, sikta, hålla andan. Och trycka av. Rekylen ryckte pipan uppåt, men smällen ekade enbart i hans huvud. Ljuddämparen var mycket effektiv. Det blev en fullträff. Blod och vit substans skvätte framåt. Den tunga kroppen sjönk ihop i stolen. En doft av krut och järn spred sig. Han hade inte tvekat. Inte känt någonting. Och han kände fortfarande ingenting när han såg livet rinna ut med det utpumpade blodet. Det var en stor lättnad. Känslor var farliga. De gick inte att beräkna. De kunde ta makten. Han hade plockat upp tomhylsan som planerat. Nu ville han bort. Men först tog han upp tidningsartikeln ur fickan. Han slätade ut den, läste snabbt rubriken och ingressen, tittade på bilden. Var det rätt? Jo. Klippet hamnade på skrivbordet. Bredvid stod datorn och surrade. Trots att pulsen bultade och alla instinkter stretade mot dörren fick han ett infall. Handen flyttades till  9


musen, sökte upp hårddisken och högerklickade på den. Processorn började jobba. Han klickade ett par gånger i dialogrutor med ”Är du säker …?” och bevittnade sedan hur dokument och program rasslade ut i tomheten. Förnöjt tänkte han på hur detta skulle sätta än mer myror i huvudet på dem. När det nu blev – idag eller kanske först i morgon. Längre hann han inte tänka innan ett nytt ljud hördes – svagt, vinande och omisskännligt. Hissen. Hjärtat gjorde dubbelslag när han hörde den stanna, gallergrinden öppnas och någon gå med bestämda steg precis utanför. Hans värsta farhågor besannades när dörrklockan ringde. En signal, två, tre. Långa signaler. Han stod som paralyserad och önskade intensivt att personen där ute skulle gå tillbaka till hissen och försvinna. En nyckel stacks in i låset. Han drog sin pistol, höll andan, tog ett steg bakåt. Ett ljudligt klirr hördes precis intill. Brutalt högt i hans öron. På golvet låg en kopp med örat avbrutet och en pöl av gammalt kaffe. Han hade inte sett att den stod på bordet. Nu fanns bruna fläckar även på hans byxor och skor. Men dörren gick inte upp. Istället öppnades brevinkastet och en röst hördes: – Holger, det är Olga. Han stod absolut stilla. Sekunderna var oändliga. Plötsligt uppfattade han en rörelse i andra änden av synfältet. Den fick honom att snabbt rikta om vapnet, men lika snabbt sänka det igen. Fram över det välbonade golvet gled en katt. Den var svart och långhårig och såg sig misstänksamt omkring med sina gula ögon. Ett ögonblick stannade den framför brevlådan, men vände sig strax mot liket. Där satte sig katten och började jama, högt och klagande. Det lät som om den sörjde. Rösten hördes från brevlådan igen. Den kallade på katten med ett ”ksss-ksss-ksss” och så namnet: – Jansson! Jansson! Katten vände sig om mot dörren, men fortsatte sedan sitt jamande upp mot den döda kroppen. En eller kanske två minuter gick. 10


Rösten från brevlådan försökte än en gång kalla på såväl Jansson som Holger, men nu lät det mer uppgivet. Så hördes stegen igen, hissdörren stängdes. Först när hissen startade vågade han andas ut. Först då kände han att kläderna klibbade av svett. Katten fortsatte att jama för fullt. Han gick bort och strök den mjukt över ryggen. Han hade alltid älskat katter men aldrig haft någon. Ett ögonblick övervägde han att ta med sig djuret, men slog bort tanken lika snabbt som den kom. Istället skyndade han bort till ytterdörren. Nyckeln visade sig sitta kvar i niotillhållarlåset. Den besökande kvinnan hade tydligen först prövat att öppna detta lås men då konstaterat att nyckeln satt i från insidan. Därmed hade hon gett upp. Det var det som räddat honom. Eller snarare henne. Hade hon provat det andra, enklare låset hade dörren gått upp. Det hade bara behövts några steg in i hallen så hade hon fått syn på liket. Med inövad precision genomförde han den sista delen av planen, tog sig ut på gatan och gick snabbt men inte iögonfallande skyndsamt därifrån. Han hade kommit en bra bit bort när han började fundera på kvinnan igen. Vem var hon egentligen? Hon hette Olga och hade haft en lätt rysk brytning. Antagligen svart hemhjälp, tänkte han. Hade han kunnat skjuta henne? Självklart! Det hade ju inte varit några problem att döda honom, så varför skulle hon vålla några problem? Han kände den hårda metallen innanför jackan. Beretta 92 F. Ett perfekt vapen. Annars hade inte amerikanska armén bestämt sig för just det. Mekaniken hade aldrig tvekat. Inte han heller. *** Svart drottning låg klämd under det tunga huvudet. Kronan stack rakt in i det köttiga, blodiga utgångshålet, vid vänster tinning. Resten av pjäsen täcktes av våta, grå hårtestar och små klumpar av hjärna.  11


Pjäsen måste ha stått upp på brädet, men tryckts ner av det fallande huvudet när schackpartiet så abrupt hade blivit avbrutet. Den döde var i femtioårsåldern. Mannen satt på en stol mitt i den stora salongen, med överkroppen över bordet. Höger arm vilade slappt, halvt böjd bland omkullvräkta schackpjäser. Vänster arm hängde ner som ett lod. Den mörkröda morgonrocken släpade mot golvet, delvis infärgad av ännu mörkare blod. Ingångshålet var betydligt mindre än hålet där kulan trängt ut. Det syntes nätt och jämnt bland hårslingorna mitt bak på huvudet. Att han mördats var inte någon särskilt kvalificerad gissning. Inget vapen fanns kvar, inget skrivet meddelande hade hittats, inga svedda partier syntes runt hålet där kulan trängt in. Någon hade skjutit mannen snett bakifrån, från höger ur den dödes perspektiv. Ansiktet och blicken hade varit riktade rakt fram, eller ner på brädet. I ett valv mot hallen stod fem poliser och synade området runt kroppen. Det var en påfallande elegant och modernt inredd salong. Inredningen föreföll genomtänkt och sparsmakad, med omsorgsfullt utplacerade designstolar, fåtöljer och bord i ockragult och vinrött. Mitt i allt detta rörde sig tre tekniker lågmält, som i slowmotion i sina vita engångsoveraller. Två av betraktarna bar uniform, en man och en kvinna. Två var yngre män i jeans och korta mockajackor. Den ene var gänglig och lång, den andre kort och satt. Den femte var kriminalinspektör Vanja Ek. Hon var en påfallande ung kvinna för att föra befälet. Det mörka, halvlånga håret ramade in ett stramt men samtidigt vackert ansiktet. Hon var klädd i en grålila, kort kappa, svarta stretchjeans och ett par robusta fotriktiga skor. – Lägenhetsinnehavaren? sa hon med blicken fixerad på offret. – Ja, det är han. Eller var, sa kvinnan i uniform. – Och ni har säkrat att gärningsmannen inte är kvar i lägenheten? – Självklart. Vi började med att säkra alla rum. Det är en stor lägenhet, den sträcker sig bakåt genom gången där mot köket till. Men vi har kollat överallt, under sängar, i garderoberna. Utan att röra om för mycket, förstås. 12


Gruppen följde pekfingret bort mot ena kortsidan på salongen. Där dominerade en bastant öppen spis i vit puts, med några dekorativt korslagda vedträn. Intill den, på den kyligt grå långväggen, fanns ett dörrhål som alltså ledde in mot köket. På motstående kortvägg fanns en annan dörr. Där innanför skymtade ett mindre rum med höga, proppfulla bokhyllor och välordnade högar av dokument, pärmar och tidskrifter. En släckt datorskärm och torn av brevkorgar vittnade om att det här var en plats för arbete. De båda väggarna förbands med en lång rad stora fönster. Utsikten genom dem var rena vykortet. Lägenheten låg på Kungsklippan, en bergsknalle mitt i Stockholm som i avskilt lugn svävar ovanför bilarna, tågen och Klara sjö. Det gick att skymta ett helt panorama – från kyrkspirorna i city till Kinnarviksberget på Södermalm. Vårens släpljus fick även de tristaste kontorshus att glimma där ute. Varma strålar föll också på detaljer i salongen. Allt var egentligen väldigt vackert. Inget störde intrycket av lugn och ordning. Förutom den döda kroppen. – När kom larmet? sa Vanja. – För en dryg timme sen ungefär, sa den korta polisen i mockajacka. – Ungefär halv tre alltså. Vapnet? – Inte hittat. – Hylsor? Kulor? – Inte hittade. Hon tittade bort mot offret, sa lågt och sakta: – Nilebjer. Holger Nilebjer. Den långe mannen i mockajackan hakade på med utdragen sydsvensk dialekt: – Mmmm. Festfixare. Galleriägare. Känd från skvallerpressen … – Så du läser sånt du, sa hon. Ett snabbt leende fladdrade över ansiktet. – Hos frisören, urskuldade sig Christoffer Lund. Men inte bara en partykille. Ordnade mycket seriösa grejer. Kastade sig in i olika debatter. Om mänskliga rättigheter. Trafficking. Och om djurplågeri. Stack ut hakan, kan man säga.  13


Den andre civilklädde betraktade ordväxlingen utan någon ansats att lägga sig i. Vanja blev allvarsam igen. – Jodå, jag känner till honom väl, sa hon. Har träffat honom tidigare i samband med en utredning. Han känner allt och alla. Hur gammal var han? Vet du det, Peter? Peter Levy, den korte civilklädde, bläddrade i sitt anteckningsblock och upplyste med låg, nasal röst att den döde blev femtiotre år och att han bodde ensam. – Kläder, disk, mat, toalettgrejer pekar på det, sa han. Så långt vi har kunnat se. Men … – Men? – Ja, han hade en katt. Vi har hittat kattmat och en skål i köket. Av fint porslin. Det står Jansson på den. Namnet utlöste en förvånad rynka hos Vanja. – Bamse, förklarade Christoffer. Katten Jansson är med där. Bor hos gamla farmor. Har du inte läst? – Nej, jag har inte läst Bamse, muttrade hon. Var är katten nu då? Alla ryckte på axlarna. – Borta? Får vi kolla. Djuret måste ju tas om hand. Och hur är det med anhöriga. Ja, till offret … – Vi vet inte, kollar just. Inga barn, i alla fall. Han har levt solo hela livet. Tydligen var han … ja, dubbelpipig, som dom säger. Bisexuell. Vanja fnös men sa ingenting. Hon vände sig till de två uniformerna igen: – Vem larmade? – Städerskan, upplyste den kvinnliga polisen. Hon hade varit här två gånger och försökt komma in för att städa. Hon försökte öppna med sin egen nyckel, men dörren var låst inifrån. Det var det som var så konstigt … Vanja mönstrade polisen. – Ja, alltså, fortsatte hon, nyckeln satt i. Inifrån. Genomgående niotillhållarlås. Vi tog hit en låssmed och han fick upp det så småningom … – Vad är det du säger? 14


– Jag vet. Det är konstigt. – Måste väl finnas fler ingångar. Balkonger, kanske? Kvinnan skakade på huvudet. Det fanns inte ens en köksingång, vilket annars var vanligt i gamla lägenheter där tjänstefolket helst inte skulle synas. Inga fönster var heller öppna. Det fanns en balkong som vette in mot gården, men det var knappast någon möjlig flyktväg med tjugofem meter ner till marken och allt greppbart utom räckhåll längs fasaden. – Vänta nu, sa Vanja långsamt och tittade på de två. Säger ni alltså att det bara finns ett sätt att ta sig in och ut. Där. De såg nästan skärrade ut medan de nickande bekräftade att Vanja pekade rätt. – Och den var låst när städerskan kom och när ni kom. Och nyckeln satt alltså i från insidan. – Ja. – Och mördaren ligger alltså inte och trycker nånstans? Ivriga nickningar. – Då har vi ju ett slutet rum. Slutet rum. Alla smakade på orden, på möjligheten, utan att riktigt tro att det var sant. Vanja vände sig mot mordoffret och försökte sammanfatta: – Han sitter alltså här i morgonrock och spelar schack med nån mitt på dagen en tisdag före påsk. Nån skjuter honom snett bakifrån. Uppenbarligen utan att han anar vad som är på gång. På nära håll. Iskallt. Kallblodigt. Och försvinner sedan bara … Utläggningen stördes av en rundhyllt medelålders man med tovigt grått hår och mustasch som kom instormande. Den bruna rocken flaxade bakom honom. – Ledsen, biljäveln, ursäktade han sig med andan i halsen. – Bilen? Det är ju gångavstånd från oss till Kungsklippan, bangar du för uppförsbacken? retades Vanja. Välkommen i alla fall, Janne. Läget är följande: En äldre man från överklassen, skjuten bakifrån, uppenbarligen medan han spelade schack. Inga tecken på strid. Inga tecken på inbrott. En annan märklig sak är att mördaren verkar ha gått upp i rök eller flugit sin kos. Dörren var låst från insidan.  15


– Vänta nu, det var lite för mycket för en gammal kriminalare. Ta det från början … Hon tog med kollegan till liket och berättade vad hon visste. Jan ”Janne” Karlström ställde några frågor, identiska med Vanjas. Kriminalarens blick spanade över rummet, så stannade den till. Pannan rynkades och han pekade bort mot den öppna spisen. Efter tillstånd av teknikerna stegade de försiktigt över golvet. Mitt på den ingjutna hyllan ovanför eldstaden stod en liten vit byst av med ett mycket karakteristiskt och ökänt ansikte. – Stalin, konstaterade Vanja. Som om Janne anat något tog han upp en plastpåse ur fickan, trädde den över handen och vände upp bystens undersida. – Det ser fanimej äkta ut, sa han. Bläcket hade bleknat. Men det såg faktiskt ut som om Stalin själv hade satt sin namnteckning på sin avbild. Ännu en märklighet. De tittade på varandra, nickade i samförstånd. Vanja såg sig om igen. Vid hörnet fanns en dörr som ledde in i vad som tycktes vara en serveringsgång bort mot ett kök. Till höger om dörren, mot dörrvalvet där de nyss stått, hängde de stora tavlorna. En av dem föreställde en harpspelare och några dansande kvinnor, målade i starka färger och grova, naivistiska penseldrag. – En X:et, sa hon högtidligt. Han har en äkta X:et Erixon. Inte ofta man ser dom på privata väggar. Hon granskade årtalet. – 1937, målarens storhetstid, konstaterade hon. Några ögonblick stannade hon upp i beundran. Sedan följde hon efter Janne, som fått klartecken av en tekniker att komma fram till bordets kortsida. De stod tysta en stund. Så här på nära håll blev livet så uppenbart skört och ändligt. Vanja motade bort känslorna och pekade med handen på mahognybordet. – Här pågick alltså ett parti schack. Kan själva spelet ha nåt med mordet att göra? Vad kan du om schack? Janne granskade brädet och pjäserna. – Jag tror att han, alltså offret, låg bäst till, sa han. Han hade ju 16


drottningen kvar. Motståndarens drottning verkar redan vara tagen, den står ju bredvid brädet. – Mördar man för att man ligger under i schack? Janne skakade på huvudet. Så pekade han på platsen mitt emot den döde. – Var är stolen? frågade han. Det finns ju ingen stol där? Stod motståndaren upp och spelade schack? Eller tog han med sig stolen? Vanja Ek såg sig runt. Vårvinterljuset föll vackert in på scenen. Den var nästan fridfull, frånsett teknikernas tysta mätande, putsande och blixtrande med sina kameror. – Det är mycket som inte stämmer här, sa hon. Väldigt mycket. För mycket. *** Vanja avslutade samtalet på sin mobiltelefon. Den var alldeles varm efter en halvtimmes oavbruten användning. Hon blev stående i hallen. Stormens öga – så kändes det. Runt henne var utredningsmaskineriet igång med full kraft. Janne och de andra var ute och knackade dörr. I salongen rörde sig teknikerna, metodiskt och rutinerat på jakt efter fibrer, fragment, saliv, blod, sko- och fingeravtryck. Någon mumlade iakttagelser in i sin diktafon. Vanja vände sig mot den höga hallspegeln. Den visade två smäckra läderfåtöljer, en kakelugn med kitschiga slingor i rosa, ljusgrönt och guld och tre tavlor med var sin del av en tropisk, stiliserad växt. Från taket hängde en plafondlampa i jugendstil. Mitt i allt detta såg hon en ensam kvinna. Hon tittade rakt in i sina stora, omålade ögon, in i den forskande, vaksamma blicken som fängslat så många. Näsan var smal, munnen ett rakt streck, kindknotorna tydligt markerade. Tillsammans med det utslagna håret gav det ett ganska alldagligt utseende. Det var så hon ville ha det. Inget smink, så lite utmanande som möjligt. Hon vred sig så att profilen framträdde. Nu syntes bysten tydligt, liksom den raka hållningen.  17


Vad utstrålade hon? Beslutsamhet, energi? Ja. Men också något annat. Osäkerhet? Tvivel? Vad det än var fick ingen annan se det. Hon hade deltagit i flera mordutredningar, både före och efter hon hamnat på Regionala Utredningsenheten. Men här skulle hon utöva det operativa ansvaret och det var verkligen inget dussinfall. En känd person. Ingen familj, men en enorm bekantskapskrets. Kontakter i regeringen. Och så alla besynnerliga omständigheter här på brottsplatsen. Sig själv litade hon på. Hon kunde sina saker. Ända sedan hon gått igenom polishögskolan med goda betyg hade hon satsat fullt och fast på att snabbt ta sig igenom treskiften ute på turerna och skrivbordsjobben. För hon ville mer än så. Hon ville betyda något. Göra skillnad. Någon skulle kalla det floskler. Vanja hade svårt att formulera det rätt. Men alltihop bottnade i frustration – över mycket. Att vanligt folk inte kunde känna sig trygga. Över ständiga oförrätter. Över en trög, auktoritär och gubbig organisation. Någon sorts revanschlust. Som alltid – ett grumligt hopkok av olika syften, men där Vanja kände att här kunde hon göra något både för medmänniskor och för sig själv. De som frågade vad som drev henne fick inte dessa svar. De fick som regel inga svar alls. Inte ens Vanja själv visste exakt hur mycket som var oegennytta, hur mycket som var egoism och inre tillfredsställelse. Men hur det än var så hade det gått bra. Väldigt bra. I korridorerna på hennes enhet i polishuset tisslades det om varför: Sängvägen. Ingen kunde förneka att hon var vacker. Skönhet och framgång ledde alltid till rykten. Dels hos de buttra veteranerna, dels bland de självsäkra unghannarna. Men alla som jobbat nära henne kunde – om än motvilligt – intyga att hon var en mycket duglig polis. Hon hade gett allt, löst sina uppgifter och i de flesta fall bidragit till att en rad personer placerats på Hall, Kumla och Österåker. Nu skulle hon få bevisa det igen. Och jobbet skulle nu ta hela hennes dygn och alla hennes funderingar i anspråk. Sin lägenhet och sina fåtaliga vänner skulle hon inte se mycket av. Men det skulle inte gå utan kollegorna, utan att utredningsgruppen fungerade. 18


Janne Karlström litade hon på nästan lika mycket som sig själv. Den nästan sextioårige kriminalaren hade varit en inofficiell mentor under hennes snabba karriär. Han var en av de få som hon kände sig trygg tillsammans med. Till det bidrog inte bara hans erfarenhet. Han saknade också prestige och den stickande avundsjuka som så många av kollegorna kände mot henne. Janne kom från Ångermanland. Den lätt avslipade dialekten bidrog nog till förtroendet den också. Den ingav en trygghet. Den påminde Vanja om hennes farmor. Han var frånskild med vuxna barn. Figuren vittnade om stillasittande och inte helt sunda kostvanor. Ibland spelade han på hästar, men i övrigt bestod livet av en sak – jobbet. Det tillhörde det som förenade dem. Christoffer Lund, då? Den långe hallänningen var en alert och kompetent arbetare i vingården. Han hade en pigg blick och en nästan Tintin-lik tofs som förstärkte intrycket. De hade jobbat ihop tidigare och Vanja hade uppskattat såväl hans pliktkänsla som hans lugn. Peter Levy, den korte kroppsbyggaren med brett ansikte och svart hår, var däremot ett oprövat kort. Han hade precis kommit tillbaka efter sin andra pappaledighet. Vitsorden var goda men hon hade mött en undvikande blick, en avvaktande hållning och kunde bara hoppas att allt skulle gå bra. Och så var det de andra två, som sedan en halvtimme skötte den inre spaningen från polishuset, Betty och Ali. Ett omaka par som fungerat utmärkt tillsammans hittills. Ett utrop avbröt tankarna. – Det var som fan. *** Klippet från Dagens Nyheter hade hittats av en tekniker, överst i en hög med post inne i arbetsrummet. Det var tre år gammalt och hade rubriken ”Konstsvindlare avslöjade”. För Vanja var det bara alltför välbekant.  19


Två porträtt illustrerade den A4-stora artikeln. Det ena visade Holger Nilebjer. Det andra henne själv. Fallet handlade om skickligt gjorda förfalskningar som vänt upp och ner på Stockholms gallerivärld. Nilebjer hade tjänstvilligt ställt upp som sakkunnig, både på själva konsten, inköpskanalerna och vilka som kände vilka i branschen. Dessa pusselbitar hade så småningom bidragit till att en större liga kunnat sprängas. För detta hade både Nilebjer och Vanja blivit hyllade i massmedia och av seriösa gallerister. Det var första gången Vanja fått läsa om sig själv, blivit uppvisad till allmän beskådan. Hon hade blivit generad och obehagligt berörd. Andra tidningar, radio och tv hade försökt tjata sig till egna intervjuer, men hon hade nobbat dem allihop. Fallet hade gett Vanja tillfälle till långa, intressanta samtal med Holger Nilebjer, halvkänd bland allmänheten och helkänd inom kultur– och krogvärlden i Stockholm. Hon hade mött en spirituell, intellektuell och slagfärdig man med stora portioner humor. Han pratade en akademisk Lunda-skånska, som underströks med tydliga gester. En man med förmågan att själv stå i centrum men samtidigt få var och en i ett sällskap att känna sig sedd. Det var inte svårt att förstå att han hade lätt att få uppmärksamhet. Vanja hade förhållit sig kyligt neutral och skött sitt jobb. Nilebjer hade däremot lagt i den höga konversationsväxeln. Han hade glidit in på andra ämnen, frågat om henne själv, till och med velat bjuda på middag. Något besvärad hade hon konstaterat att han var intresserad, kanske till och med attraherad. Det skulle kunna förklara klippet. Ändå – händelsen var ju många år gammal. Det tycktes som en märklig slump att det låg framme precis nu. Den upphittade artikeln gjorde valet av utredningsledare naturligt. Annat bidrog också – Vanja hade inga andra stora uppgifter för tillfället. Att fallet över huvud taget hamnat på Regionala Utredningsenheten var enligt rutinerna. Här, på det som tidigare hette Länskrim, hamnade den här typen av mer komplicerade mordutred20


ningar. Dessutom nalkades påsken, då citypolisen var sämre bemannad än vanligt. Påsken, tänkte Vanja moloket. Hon hade inget emot att jobba helger, tvärtom gjorde det ensamheten hemma enklare. Men det grämde henne just nu eftersom hon hade lovat att komma upp till farmor i Ådalen. Farmor – Linnea Ek. En stark, lugn kvinna som alltid varit den fasta punkten, inte minst när livet varit elakt mot Vanja. Och som nu själv råkat ut för livets elakheter. Hon hade blivit en åldrad och dement kvinna som snart skulle tas in på vårdhem. Ännu sken hon upp när hennes sons dotter, hennes enda barnbarn, kom på ett av sina regelbundna besök. Men hur länge? *** Holger Nilebjer låg kvar över bordet. Ur munnen stack en febertermometer. En rättsläkare undersökte försiktigt händer och leder medan han väntade på besked om kroppstemperaturen. I rumstemperatur skulle den sjunka med ungefär en grad per timme. Ett ärende, tänkte Vanja där hon stod. Så fort man vänjer sig vid att en död kropp är ett ärende. Till och med en person som man träffat, samtalat med, har minnen av. För några timmar sedan var detta en människa, en personlighet. Han hade gått här över golvet. Full av tankar, känslor, planer. Kanske klingade hans skratt genom rummet. Kanske fick han en storslagen idé, just precis som hon avslutade sin lunch i polishuset. Vad det än var skulle det aldrig uppfyllas. En liten bit metall genom huvudet, så var det slut. Svart. Tomt. Om det nu var så. Om han inte väntade på att någon dörrvakt skulle släppa in honom, ett hinder som han med sin VIP-status aldrig behövt bekymra sig över i denna världen. Finns man kvar, förutom som minnen? funderade hon vidare. Hur var det med pappa? Fanns han där? Här? Eller var han bara kvar i allt som han präglat. Henne till exempel. Och i alla minnen? En smäll från rättsläkarens väska återförde henne till verkligheten.  21


Vanja fångade hans blick, men den gled snabbt undan. Då gick hon fram och ställde sig precis framför honom. – När? frågade hon. – Ungefär tre timmar sen. Kanske lite mer. – Inget tvivel om att skottet var dödsorsaken? – Nåt annat skulle förvåna mig. – Kan du säga nåt mer? – Inte nu. Janne kom in och rättsläkaren såg sin chans att dra sig undan. Vanjas kollega log snett och tittade mot ryggtavlan. – Folkskygge Ågren, flinade han. – Inte folkskygg – kvinnoskygg. Hur gick det? Janne pekade uppåt trapphuset. – Pratade med föreningens ordförande. Äldre farbror. Han var minst sagt uppriven över det som hänt, även om dom inte umgicks. Sa att Nilebjer höll en låg profil. Men han träffade i alla fall en person regelbundet. I trapphuset pekade Janne ut Nilebjers närmaste granne. På den blänkande mässingsskylten läste Vanja namnet Stegenhielm. – Är det han på UD? Kabinettsekreteraren? frågade hon. – Ja, det är han. Tyvärr är han inte hemma. Han bor själv, änkling sedan många år. Hissen stannade och två män bökade sig ur med en tom bår. Dags för sista färden från bostaden för Holger Nilebjer. – Och den? undrade Vanja och pekade på en dörr bortom Nilebjers, i andra änden av trapphuset. – Tom. Just såld av dödsboet efter nån förmögen tant som bodde där. Enligt ordföranden bars dom sista möblerna ut i förra veckan och i förrgår var en städfirma där. Köparen är nån advokat som håller på att skilja sig. Vanja gick fram och kände på handtaget. Det var naturligtvis låst. Hon gläntade på brevlådan, men såg bara en bit av ett ödsligt parkettgolv som reflekterade dagsljuset. – Hur är det – har dom fått tag på städerskan? – Hon är på väg hit, borde vara här snart. 22


– Bra. Det blir ju lagom så att dom får undan hennes uppdragsgivare. Vet du nåt om henne? – Hon är ryska. Några snabba tankar korsade Vanjas huvud. – Anlitade han svart städhjälp? frågade hon. Eller är jag fördomsfull nu? Bara för att hon är ryska … – Vet inte hur det är med den saken. Men eftersom hon faktiskt ringde och larmade så verkar det ju inte så sannolikt att hon har nåt att dölja. – Nåt mer? – Jo, Peter berättade nåt innan han drog till Nilebjers kontor. Han kollade larmanordningen här hos Nilebjer. Det finns kontaktlarm på ytterdörren och balkongdörren. Det är kopplat till larmcentralen hos ett vaktbolag. Larmet är installerat för fyra år sen. Ingen enda gång har det utlösts. – Vad säger det oss? – Tja, det stöder väl det uppenbara att mördaren inte bröt sig in. Antingen kom han hit före Nilebjer men då borde han ha haft nyckel och kod till larmlåset. Eller så kom han medan Nilebjer var här hemma. Christoffer kom in genom dörren. – Jag tog trapporna neråt, rapporterade han. Inget större flyt. Två äldre tanter i var sin lägenhet. Dom visste ingenting, sa dom, men tyckte ju att det här var ”förfäääärligt”. Dom verkade knappt gå ut och hade knappt hälsat på Nilebjer. Han bläddrade bland sina anteckningar. – Ett ungt par i reklambranschen. Dom hade en dotter som spelar basket i samma lag som mina tjejer. Uppskattade Nilebjer men umgicks inte. Inget hört och inget sett. Samma med deras granne, en pensionerad officer av nån högre rang, överste eller nåt. Mycket standarer och gamla vapen. Fast han verkade tycka genuint illa om Nilebjer. Betty ringde från kontoret. I bakgrunden hördes några hetsigt pratande, så hon fick hojta fram sitt besked om Nilebjers anhöriga. Familjen inskränkte sig till en bror i Östersund, läkare, gift och med två utflugna barn.  23