Copyright © Niclas Christoffer 2019 Utgiven av Hoi Förlag 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Malin Hansson, malin@malinhanssonproduktion.se ISBN: 978-91-7697-084-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019
Tillägnad min storebror Patrik, jag önskar av hela mitt hjärta att du överlevt din mopedolycka. Saknar dig varje dag. Du fattas mig!
5
6
Prolog Jag drar kepsen längre ner över ögonen, vill inte möta någons blick. Det känns som om människorna jag passerar på gatan kan läsa mig som en öppen bok. Att det syns hur äcklad, förtvivlad och förvirrad jag är. Att varje blick också bär på en anklagelse. Torra, nästan helt svarta, löv rasslar hit och dit i vinden på den frostbitna marken. Det är kallt i Skellefteå. Här, där mitt nya liv skulle börja. Men så blev det så här istället. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag torkar så diskret jag kan bort dem innan någon ser. Fan också. Jag kan inte börja lipa nu. Måste vara stark. Jag har ju bestämt mig. Det här är det rätta att göra. Eller? Det är bara en knapp kilometer från mitt studentboende på Älvsbacka till polisstationen. Jag ser redan emblemet på väggen. Bröstet blir trångt och syret verkar fly undan mina försök att dra ner det i lungorna. Nej, nej, nej. Ingen panikångest nu. Måste vara stark. Det dunkar hårt i bröstkorgen och svett tränger fram i pannan under kepsen. Jag har varit nervös många gånger i mitt liv, särskilt inför hockeymatcher, men det här är en helt annan känsla. Det är så mycket mer som står på spel än några sketna poäng. Det är … ja, vad? 7
Tänk om de inte heller tror mig? Tanken är för jobbig att hantera så jag duckar mentalt och fortsätter framåt. Byggnaden kommer närmare och närmare. Jag kör händerna djupare i fickorna, sänker hakan och stretar på mot den isande vinden. De måste tro mig. Måste. När jag är framme vid dörren kommer en äldre dam ut. Hon har långt, grått hår i två flätor och en raggig liten hund i koppel. Hunden ser minst lika gammal ut som hon. Damen ler mot mig och håller upp dörren, för det är sådan man är här i Skellefteå: vänlig, väluppfostrad och hjälpsam. Det är i alla fall vad man säger. Tills något allvarligt händer. Då är allt det där som bortblåst. Något glimmar till i den gamla damens blick precis när jag passerar, som om hon känner igen mig. Jag vänder bort ansiktet. Inte kan väl …? Hur skulle hon ha hört talas om det som hände? Fast det är inte en speciellt stor stad. Kanske hon bara läst artikeln om mig i Norran, om de nya talangerna i SAIK där jag intervjuades om hur det känns att lämna Skåne för att komma hit och satsa på hockeyn? Hur känns det? Just nu känns det för jävligt. Idag hade det blivit en helt annan intervju. Inne på polisstationen är det alldeles folktomt. Förutom damen, som nu traskat iväg med sin fyrvägskorsning, ser jag inte en människa. Märkligt. När jag var i Lund för att skaffa pass för tre år sedan var det kö till varenda lucka. Det var hur mycket folk som helst. Men här ser det ut att vara helt folktomt. Skönt, på ett sätt. När jag kommer fram till luckan ser jag att det faktiskt sitter någon 8
där. En söt tjej med håret uppsatt i en stram hästsvans. Typisk polis. Ser så där helylle och rejäl ut som bara poliser kan. Men det är förmodligen bra. Jag behöver någon som är helylle och rejäl just nu. ”Nämen, är det inte SAIK:s nya talang som kommer på besök?” säger hon och ler brett när jag kommer fram till luckan. Typiskt. Varenda jävel i den här stan följer hockeylaget. Jag sväljer hårt och hon sträcker lite på sig där bakom disken. Nog måste det synas på mig att jag inte är här för skojs skull? Kanske ändå, för när jag inte svarar något lika glättigt tillbaka ser hon förbryllad ut. ”Har det hänt något?” Jag drar ett djupt andetag. ”Hej. Sebastian heter jag.” Hon nickar. Vet redan vad jag heter. Så vad säger man nu? Jag ser mig över axeln. Skulle jag ens ha klarat av det här om det satt en massa folk på alla bänkar och lyssnade? Borde man inte få komma in lite mer privat när man ska anmäla något? ”Ja?” Hon nickar uppmuntrande. Någonstans i kroppen hittar jag till sist modet. ”J-jag vill anmäla ett … ett brott.” Tjejen med hästsvansen rycker till helt kort och får ett stelare kroppsspråk. Ansiktsuttrycket stramas upp och blir mer yrkesmässigt. För att inte tappa tråden stirrar jag på texten på hennes skjortbröst. POLIS. Det är det här de är till för. För att hjälpa människor. Jag känner en lätt yrsel komma smygande samtidigt som luftstrupen drar ihop sig. Känner igen tecknen. Tar tre djupa andetag i rad, vilket får henne att rynka ögonbrynen. 9
”Vad är det som har inträffat?” Inträffat? Säger man ens så? Hon lutar sig fram. Jag ser över hennes axel att det sitter två manliga poliser en bit längre in. De sitter vid varsin dator och ser upptagna ut. Egentligen borde jag kanske känna mig mer bekväm att prata med en kille om det här, fast … Nej, tvärtom, faktiskt. De verkar dessutom totalt ointresserade av min närvaro. Jag lutar mig också fram en bit och sänker rösten. ”Jag tror …” Rösten sviker. Vadå jag tror? Jag vet ju. Jag ändrar mig och börjar om från början. ”Jag har blivit …” Kom igen nu då, för fan. Jag kan ju ordet. Varför är det så svårt att säga det? Tjejen harklar sig och ler försiktigt, som om hon vill hjälpa mig på traven. ”Du har blivit …?” Rösten låter lite mjukare nu. Mer förstående. Som om hon förstår att något har hänt mig. Det finns inget annat sätt. Jag måste säga det snabbt. Så snabbt att hjärnan inte hinner fatta att jag gör det. Att det är verklighet. Jag drar in luft. ”Våldtagen”, säger jag och det är som om all kraft i hela kroppen rinner ut genom fötterna i samma sekund som ordet är ute. Som om det är en magisk besvärjelse. Tjejens leende dör snabbt. ”Våldtagen”, upprepar hon högt. Måste du skrika det så alla hör? Jag får inte fram fler ord utan nickar bara. En svettdroppe rinner från hårfästet vid tinningen, ner längs kinden. Nästan som en tår. Som om kroppen vill gråta fast jag inte låter den. Polisen i luckan ställer sig upp och ser ut över min axel. Åt båda hållen. ”Är det här ännu ett av era så kallade skämt?” 10
Era? Jag skakar på huvudet, får kortslutning. Säg bara nej. Men jag hinner inte innan hon fortsätter: ”Om det här är en del av årets nollning är det inte kul, ska jag tala om. Det finns massor av …” ”Nej”, avbryter jag. Lyckas få rösten att låta lite mer bestämd. ”Vi har pratat med skolan om det här en gång, det är faktiskt inte okej att ni …” ”Nej!” Nu hittade jag kraften i rösten. Skrek nästan. Dumma kärring, vad fan är det för fel på henne? De två poliserna tittar upp från sina datorer exakt samtidigt och den ene reser sig halvt om halvt från sin stol. ”Kattis?” säger han. Hon viftar bort honom med en gest. Sedan är det som om hon faktiskt förstår vad jag har sagt. Som om mina ord är små djur som har tagit tid på sig att klättra över disken, upp över hennes uniform och in i öronen. Hennes ögon spärras upp, en sekund bara. Sedan får hon tillbaka sitt stela ansiktsuttryck. ”Du vill alltså upprätta en anmälan?” Med knappt någon luft i lungorna lämnar jag mina personuppgifter. Hon knappar in dem i systemet. Högst uppe på varje kindknota har hon fått en liten, röd fläck. Bra, tänker jag. Hon borde skämmas. När hon fyllt i allt på skärmen knycker hon till med nacken så att hästsvansen hoppar. ”Var det en främling eller kände du gärningsmannen?” Inget av det. Men nu är det som om orden tar slut igen. Jag ser ner på mina händer. Jag har knäppt dem så hårt på 11
disken framför mig att fingrarna är alldeles vita. Som om det här är en bön och mitt liv hänger på den. ”Hon”, får jag fram. ”Det var en hon.” Utan att släppa efter på trycket i händerna ser jag upp igen och möter hennes blick. Hon höjer ett ögonbryn. Bara ett. Ett tydligare ansiktsuttryck finns inte. Du, grabben. Det här är inget att skoja om. Det finns faktiskt kvinnor som blir våldtagna på riktigt, säger det där ena höjda ögonbrynet. Och nu klarar jag inte av att hålla tillbaka dem längre. Nu kommer tårarna. En efter en. ”Jag sa nej …”
12
1 Jag vet inte om andra också ser sina minnen i svartvitt, men det gör jag. Som en film från början av nittonhundratalet där alla rör sig en liten aning för snabbt. Eller kanske inte alla minnen, men ett av dem är det som om min hjärna bara inte klarar av att sätta färg på. För att det vore ännu hemskare. Den här filmen börjar med två bröder som spelar hockey tillsammans hemma i Skåne en jul. Jag är elva och min storebror Patrik är femton. Han ska bli proffs och jag avgudar honom över allt annat. Han är min hjälte och en dag hoppas jag bli precis som han, för han är så himla bra på allt. Sätter pucken när han spelar hockey, lyfter tungt när han är på gymmet, gör mamma superlycklig när han ger henne långa kramar och får alla tjejerna i skolan att fnittra bara han visar sig. Han verkar ha en ny flickvän varje vecka men har ändå alltid tid för mig. Han är en riktig toppenkille och min stora idol. Den här dagen spelar jag och min bror på en tillfällig isplätt som bildats på åkern strax bakom vårt bostadsområde. ”Kolla nu hur proffsen gör, Sebbe”, hojtar Patrik och sedan skjuter han iväg pucken som går rätt in i målburen och får nätet att fladdra. Han höjer klubban i en segergest när han glider förbi. ”Min tur”, hojtar jag och skjuter iväg min egen puck. Den missar med en hel meter. Axlarna sjunker och jag 13
gör ingen målgest. Känner hur hela jag säckar ihop. Men bara några sekunder senare känner jag en tung hand på min hjälm. ”Det tar sig”, säger brorsan och skrattar. ”Så nära sköt inte jag när jag var elva. Du ska få se. En dag är vi som bröderna Sedin. Lirar i NHL och landslaget ihop.” Fast jag missade känns det som jag växer flera centimeter. Sådan är han, min brorsa. Ska man vara helt ärlig är han lite snäll när han säger så. Visst, jag är ganska bra på att lira, för min ålder, men han är duktig på riktigt. Det är redan flera tidningar som har varit hos oss och gjort reportage om vilken supertalang han är. När hans lag vinner är det nästan alltid tack vare honom. Den uppspeedade, svartvita filmen fortsätter. Om jag kunde skulle jag stoppa den här, men det kan jag inte. Den fortsätter obönhörligt framåt med att det mörknar ute, medan vi skjuter skott på skott på skott. När klockan blivit sex säger Patrik att mamma kommer bli sur om vi inte åker hem. ”Snälla, snälla, bara lite till”, säger jag. Tänk om han hade sagt nej. Om vi hade åkt. Då kanske inte … ”Okej.” Patrik skrattar. ”Men när hon skäller på oss för att vi är sena till middagen är det du som får ta smällen.” ”Jajamänsan!” utbrister jag lyckligt. Sedan skjuter vi skott i en halvtimme till. När klockan är halv sju är det så mörkt att vi inte ens ser puckarna längre. Då ger till och med vi upp. Patrik kom hit med sin moped och tränade skott en hel timme före mig. Hans tränare säger att det är därför han är så 14
bra, för att han går all in. Han hänger sin hjälm på styret och börjar leda moppen. ”Klockan är jättemycket”, säger jag. ”Nu är mamma säkert arg.” ”Säkert”, säger Patrik och andas in djupt. Han är rödflammig i ansiktet. Har åkt skridskor i flera timmar idag. ”Kan inte jag få åka där bak?” säger jag med en beundrande blick på hans Yamaha DT, byns snabbaste moppe. Han har trimmat den, men det vet inte mamma. Pappa vet nog, men han säger inget om det, för det är sådant killar som är femton år gör med sina mopeder. ”Nej, du har ingen hjälm, Sebbe. Det är farligt.” Men jag är inte den som ger mig i första taget. ”Bara en liten bit? Det är kallt och vi är sena. Maten är klar och du är väl också hungrig? Snälla, snälla, snälla? Det är ju inte alls långt.” Patrik drar en djup suck och hakar av hjälmen från styret. ”Okej, men du får ha den här på dig. Och inte ett ljud till mamma. Deal?” ”Deal!” utropar jag lyckligt och knäpper på mig hans hjälm som är lite för stor. Min lugg trycks ner över ögonen och jag försöker peta bort den genom visiret. ”Hoppa upp då”, säger han och sätter sig grensle över det vita och röda fordonet. Mamma ville inte att han skulle ha någon moppe alls. Tyckte att hon och pappa kunde köra honom överallt, men Patrik övertalade henne. Jag var nog lika lycklig som han när han fick den i femtonårspresent. För det var precis sådana här grejer jag såg framför mig. Han och jag. Storebrorsan och lillebrorsan på äventyr. Tillsammans för alltid. 15
När Patrik kickar igång motorn tycker jag att det låter som ett helt motorcykelgäng. Adrenalinet skjuter små blixtar genom kroppen när vi drar iväg genom ett vintertyst Lund. ”Fortare, fortare!” skriker jag inuti hjälmen, men Patrik ökar inte farten. Det är ju vinter och gatorna är lika hala som en rink. ”Kom igen, fortare!” ropar jag igen. Brorsan ser sig över axeln helt kort. ”Det är inte …” Genast förändras filmen från glättig familjefilm till djup tragedi. På en sekund tappar bakhjulet fästet mot vägen och glider iväg. Snabbt följer framhjulet efter och moppen vinglar till. Jag känner att hjärtat tar ett skutt och händerna greppar hårdare tag om storebrorsan. Jag hinner ångra att vi satte oss på moppen över huvud taget och hinner också höra Patriks skrik, som inte är dämpat alls eftersom han inte har någon hjälm på sig. Sedan kommer trädet. Nej, nej, nej!
16