U L L A M. N I S S E N
Av Ulla M. Nissen har tidigare utgivits på Hoi Förlag: De kommer ändå inte tro mig (2017)
Copyright © Ulla M. Nissen 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cornelia Runehammar Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-078-2 Tryckt hos Nörhaven, Danmark 2018
Kapitel 1 ”Asså, gud vad de här skorna gör ont. Jag kan inte gå. Fan också, att vi skulle missa bussen.” Lilian stapplar och halkar fram i snömodden på sina höga platåboots. Det långa blonda håret slänger hit och dit i takt med de ryckiga stegen. Elsa är inte lika ledsen för att de måste gå hem från skolan. Nu bränner hon betydligt fler kalorier. Men hon säger inget. Gatlyktorna är redan tända trots att det bara är eftermiddag, och här och där lyser det varmt i de små villornas fönster. I ett av husen glimmar fortfarande både adventsljusstakar och stjärnor. Elsa tycker det ser mysigt ut. Hennes mamma är supernoga med traditioner, så allt julpynt togs som vanligt undan till tjugondag Knut. Om Elsa fått bestämma hade de gärna fått vara framme lite längre. Hon orkar inte kommentera Lilians extremt opraktiska skor. Visserligen har de rätt hög hippfaktor, klacken är minst en decimeter hög och är gjord av någon sorts blank, svart, hård plast. Men de ser lite överdrivna ut, typ som barbieskor. Innerst inne är Elsa lite avundsjuk på sin bästa kompis. Mamma och pappa skulle aldrig låta henne köpa sådana skor och hon känner sig rätt mesig i sina platta Uggs. ”Men ta på gympaskorna i stället då”, säger hon. De har haft idrott i dag, så Elsa vet att skorna ligger i Lilians väska. Lilian spärrar upp ögonen och ser förfärad ut. 5
”Amen, det kan jag ju inte. Inte i snön. Då blir jag ju blöt.” ”Och? Kanske bättre än att ha ont i alla fall. Och få skavsår. Och riskera att ramla och bli blöt överallt.” ”Jo, visst. Fast jag kan ju inte byta skor här, mitt på trottoaren. Men jag kanske måste. Det gör så jävla ont.” ”Det är bara att välja, pinsamt eller ont”, säger Elsa och rycker på axlarna, medveten om att hon låter som en präktig supertönt. Lilian stannar och ser sig om. Inte en människa syns till på den lugna lilla villagatan. Hon tar upp gympaskorna ur väskan och stöttar sig mot Elsa medan hon byter. ”Åååh, fan vad skönt”, suckar hon när de börjar gå igen. ”Hur kan de göra så jävla osköna skor? Det borde vara förbjudet.” Bootsen fick inte plats i väskan så hon bär dem i ena handen och svingar dem fram och tillbaka. Elsa tänker att man väljer ju själv om man köper ett par skor eller inte, och man provar väl dem först för att se hur de känns? Men det behåller hon också för sig själv. ”Varför är jag inte lika smart som du och har lite mer normala skor?” klagar Lilian. Så drar hon efter andan och tvärstannar, vänder sig mot Elsa och frågar: ”Men hallå, du var ju hos kuratorn i dag. Hur var det?” Elsa drar upp axlarna och vänder blicken mot snögloppet på marken när hon svarar. ”Jag tänker inte gå dit igen.” ”Va? Var det inte bra?” ”Men det var så himla jobbigt. Hon tvingade mig att prata om det.” Elsa virar halsduken ett varv till så att hakan täcks av det vita garnet. Bilden av Ingalill i den slimegröna fåtöljen kommer upp på näthinnan. Tyget hade nästan samma färg som Adams kräkgröna kalsonger. Det räckte för att hon nästan skulle freaka ut totalt direkt. 6
Minnet av pennans krafsande i kollegieblocket är lika irriterande som det var för tre timmar sedan, när Elsa satt mitt emot i en likadan grön fåtölj. Fruktansvärt obekväm. Vad skrev kuratorn egentligen? Gjorde hon en bedömning av hur pass sjuk i huvudet Elsa var? Hade hon kanske olika koder för hur pass störda eleverna var? ”Men du går väl dit för att typ prata?” ”Ja, men hon ställde så sjukt jobbiga frågor.” ”Vad frågade hon då?” ”Hon ville att jag skulle berätta om hur jag tänker om det som hände, vad jag känner och så.” ”Jaha, vad sa du då?” ”Men vad tror du? Jag sa väl typ att det var ju inte så kul, precis.” ”Vad svarade hon då?” ”Äh, hon gick på om att det var viktigt att jag pratade om mina känslor kring övergreppet och bla bla bla. Jag orkar inte med henne. Hon som är utbildad och allt borde väl fatta att man mår skit när man pratar om jobbiga saker.” ”Jaha? Asså, jag fattar att det är jobbigt och så, men det är väl det som är meningen? Det är ju därför du ska dit. Du måste ju snacka om det för att typ komma vidare.” ”Jag vill inte träffa kärringen igen. Hon suger. Kan vi sluta prata om det där nu?” Elsa sparkar iväg en liten hård snöklump från snödrivan på trottoaren. Klumpen smulas sönder och smutsvita små korn blandas med det bruna slasket. ”Men det kanske finns nån annan? Om du inte gillar just henne, menar jag. Du kanske kan byta?” ”Men fatta. Jag vill inte prata om det, säger jag ju. Kan du lägga av?” Elsa vill inte tänka på det. Än mindre prata om det. Det får henne bara att må skit och det enda hon vill är att glöm 7
ma alltihop. Hon vill ju gå vidare, men det måste väl finnas bättre sätt än att prata om det och tvingas att minnas. Det vore mycket skönare om hon fick lära sig att glömma i stället. Så att hon aldrig mer behövde tänka på det. Tjejerna fortsätter gå under tystnad. Planen är att de ska dricka te och mysa. Elsa tyckte att det var en bra idé när de bestämde det efter gympan, men nu ångrar hon sig. Hon orkar inte. Innan Lilian påminde henne hade hon precis lyckats förtränga minnet av mötet med kuratorn. Nu när hon tvingas tänka på det igen smyger sig minnet av dofterna och ljuden från den där festen på utan att hon kan hejda dem. Alkoholångor blandade med söta parfymer, skrik och skratt och Petra Marklunds Händerna mot himlen. Gud, vad hon hatar den låten. Det klibbar i nacken, hon står inte ut med det kliande garnet, så halsduken åker av. Och vantarna. Jackans dragkedja fastnar och hon stannar och rycker otåligt i den. ”Jävla dragkedja!” ”Men vad är det?” ”Jag svettas ihjäl, kan inte andas snart.” Elsa trampar på stället och sliter i dragkedjan. ”Snälla, hjälp mig då.” ”Ja ja, men chilla. Jag ska hjälpa dig. Kan du stå still, då.” Elsa biter sig i läppen och blundar. Koncentrerar sig allt vad hon kan på att inte röra sig. Och att inte börja gråta. Visserligen känner Lilian Elsa väl nu och vet nästan allt om henne. Men hon vill ändå inte visa vilket patetiskt psykfall hon är. Inte en gång till. ”Så, nu är det klart.” ”Tack.” Elsa drar ner dragkedjan helt och öppnar jackan så mycket det går och lyfter den lite så att den kalla luften kan komma åt ryggen. Med väskan på axeln, vantarna i fickan och halsduken i ena handen, börjar hon sakta gå igen. Hals8
duken släpar i slasket. Med den andra handen lyfter hon upp det långa bruna håret från nacken så att det hamnar utanpå jackan. Skit samma om det krullar upp sig. Det känns helt oviktigt just nu. Dessutom är det ju bara Lilian som kommer att se det. Hon kommer ändå att behöva använda plattången i morgon bitti, precis som alla andra morgnar. ”Är du okej?” frågar Lilian försiktigt. ”Tror det.” Elsa orkar inte säga mer. Vill bara gå hem till sig, krypa ner under täcket och gömma sig. Fly undan allt jobbigt. Hon vet att hemma hos Lilian väntar nästa utmaning. Lilian kommer som vanligt tjata om att hon måste äta. Fika. Men hon tänker bara ta ett litet kex eller något. Och fullkomligt skita i vad Lilian tycker. De är bara ett par kvarter från Lilians hus när det vibrerar i Elsas väska. Hon kan inte vänta tills de kommit in utan tar upp mobilen direkt. Det är ett mess från Isak. Vill du hänga med på promenad med Kajsa? ♥ Det pirrar till i magen som vanligt när hon tänker på Isak. Han skrev ett hjärta. Igen. Vem kunde tro det innan flytten i somras, att hon skulle bli granne med skolans snyggaste och finaste kille? Som dessutom går i nian och är ett år äldre. Det finns mycket snyggare och mer coola tjejer i hans klass så Elsa kan fortfarande inte fatta att han vill vara tillsammans med henne. Isak. Elsa vill sjukt gärna träffa både honom och Kajsa. Det finns inget gulligare än boxervalpar. Och det kan inte finnas någon bättre kille än Isak. Men det går ju inte. 9
”Vem var det?” Lilian försöker tjuvkika, men Elsa håller mobilen så Lilian inte kan se. ”Isak. Han vill att jag ska hänga med på promenad med Kajsa.” ”Men du kan gå om du vill. Jag blir inte ledsen, jag lovar”, säger Lilian så ivrigt att Elsa nästan undrar om Lilian vill bli av med henne. ”Nej, det är lugnt. Vi har ju bestämt att vi ska dricka te och mysa.” ”Jamen, det gör inget. Vi kan göra det nån annan dag. Kom igen, jag vet att du vill träffa honom.” Elsa känner sig frestad, men hon skulle känna sig så taskig. Och så går det ju ändå inte. ”Men jag vill dricka te med dig. Vi måste göra matteläxan också. Och nu hade vi ju bestämt det, så då blir det så.” ”Okej, som du vill.” De saktar ner så att Elsa kan svara Isak. Handen skyddar displayen för att inte Lilian ska se. Kan inte måste göra matteläxan med Lilian ☹ ♥ Hon tvekar lite innan hon vågar lägga till hjärtat. Men om han skrev det kan väl hon också. Händerna har hunnit bli stela av kyla när hon lägger tillbaka mobilen i väskan. Elsa både vill och vill inte träffa Isak. Flera gånger när han velat ses har hon sagt nej, fast hon egentligen vill. Hon saknar honom så det gör fysiskt ont. Men hon hittar på olika ursäkter hela tiden. Orkar inte och vågar inte ta i det där just nu, fast hon vet att hon måste träffa honom snart och berätta innan han får höra det av någon annan. Om han inte redan vet, förstås. Då är det ju inte så stor vits att hon snackar om det. Fast det skulle ändå kännas bra att få en chans att själv berätta vad som hände. 10
Hon vet bara inte hur hon ska säga det. Typ: Förresten, by the way så har jag blivit våldtagen, bara så du vet. Det verkar ju helt idiotiskt. Eller är det bättre att börja lite försiktigt: Kommer du ihåg Matildas fest i höstas? Då kan de först prata lite om festen och sedan kan hon säga: Det hände en grej som var lite jobbig, det är därför jag har blivit så knäpp. Och om han frågar vad det var som hände så kan hon bara säga: Jag blev tvingad till en grej. Hon kanske inte behöver säga exakt vad som hände, men om hon säger att hon blev tvingad så borde han ju förstå att hon egentligen inte ville. För han skulle väl tro henne, även om han har hört något annat? Som om Lilian kunde läsa hennes tankar frågar hon: ”Har du sagt nåt till Isak än?” Lilian flyttar bootsen till andra handen och vänder blicken mot Elsa. Hon måste titta lite snett uppåt eftersom Elsa är ganska mycket längre. ”Vadå?” ”Amen, du vet vad jag menar. Om det som hände. Du måste ju för fan berätta nån gång. Tänk om han får höra det från nån annan.” ”Fast han vet ju säkert redan.” ”Det är inte alls säkert. Hur skulle han kunna veta det om inte jag visste?” ”Men han kan ju ha hört det från killarna. Och från Adam.” ”Amen, seriöst. Menar du verkligen att Adam skulle berätta vad han gjort? Tror jag knappast.” Lilian verkar så övertygad att Elsa nästan tror henne. Men det spelar ändå ingen roll, för snart är det skit samma om han vet eller inte.
11
Kapitel 2 De har hela det stora huset för sig själva. Lilians pappa är bortrest och mamman kommer aldrig hem före klockan sex. Medan de gör i ordning fikat säger Elsa att hon måste spara sig, för de ska äta pannkakor hemma i kväll. Lilian tittar sådär på henne igen, som om hon inte riktigt tror henne. Det är så himla jobbigt att Lilian ska vara på henne om att hon ska äta hela tiden. Som om det inte räcker med mamma och pappa och alla andra som tjatar. De försökte göda henne under jullovet och det var hemskt. Det gick inte alltid att komma undan så hon gick upp nästan ett halvt kilo, fruktansvärt mycket. Med alla levande ljus i köket tända och var sin kopp te på bordet hjälps de åt med matteläxan. Det vill säga, Elsa förklarar för Lilian samtidigt som de räknar talen tillsammans. ”Asså, du är så jävla smart, värsta Einstein. Jag känner mig som en guldfisk bredvid dig. Typ Nemo. Eller Doris. Du vet, Nemos polare. Vad var hon för sorts fisk egentligen? Hon var i alla fall superkorkad.” Lilian sträcker på sig och lutar sig tillbaka på stolen. ”Fast du har ju jättelätt för språk”, försöker Elsa trösta. ”Men du är ju grym på det också. Du är typ bra på allt. Har nästan alla rätt på alla prov.” Lilian skulle bara veta hur mycket Elsa behöver plugga för 12
att klara allt. Men det kan hon inte säga. Då avslöjar hon hur osmart hon är. Och vilken pluggis hon har blivit. Men hon måste ju försöka vara bra på något. När hon är så himla fel på allt annat. Och ful. Och fet. ”Kom igen nu”, säger Elsa, ”jag måste gå hem snart och vi har bara två tal kvar.” ”Amen, det är så aptråkigt. Och jobbigt. Min hjärna behöver ett break. Bara en pytteliten paus. Snälla?” Lilian drar upp benen så att hon sitter i skräddarställning på pinnstolen och tar en klunk te. Med muggen i handen tittar hon på Elsa. ”Du, det var rätt länge sen du träffade Isak nu, va?” ”Mmm, kanske det.” Elsa drar också upp benen och viker ihop dem så hon kan stoppa in dem innanför den stora tröjan. Med hakan på knäna börjar hon rita i kollegieblocket. Fyller i rutornas linjer. ”Han verkar så himla gullig. Och dökär i dig.” ”Tror du?” Elsa koncentrerar sig på linjerna. Hon böjer ner huvudet så att håret faller fram och döljer rodnaden. Det är svårt att hålla tillbaka leendet. Samtidigt lägger hon märke till att resultatet av morgonens jobb med plattången inte längre syns. Korkskruvarna är ovanligt irriterande i dag. Varför kan hon inte ha naturligt och perfekt rakt hår som Lilian? ”Amen, skojar du? Det kan ju vem som helst se. Och så skickar han en massa gulliga sms och allt.” ”Mmm.” Hon kan inte kontrollera de ostyriga fjärilarna i magen. Önskar att hon inte tyckte om honom så mycket. Då hade det varit lättare att ta steget och berätta. ”När ska ni träffas nästa gång då?” ”Vet inte.” Nästa gång de träffas blir den sista. För då måste hon berätta. ”Men hallå, vill du inte eller?” 13
”Jo, det är klart jag vill. Men jag har bara inte haft tid på ett tag.” ”Men du kan ju inte bara säga att du inte kan hela tiden. Då kanske han tröttnar. Eller så tror han att du inte vill. I dag frågade ju han om ni skulle träffas, och du kunde inte. Då är det din tur att fråga nästa gång, tycker jag. Om du vill veta vad jag tycker, asså.” ”Ja, jag ska. Men sluta tjata. Kom igen nu, så räknar vi klart.” Ytterdörren öppnas. En kall vindpust drar in i köket och Elsa huttrar till. ”Hallå”, ropar Elisabet, Lilians mamma, följt av ett metalliskt ljud från galgen mot klädstången. Lilian himlar med ögonen. ”Typiskt, när vi hade det så soft. Men du, vi får prata mer om Isak sen.” Elisabet kliver in i köket och ställer två matkassar på köksbänken. ”Hej! Vad mysigt ni har det. Och ni gör läxorna ser jag, vad duktiga ni är.” ”Eller hur? Vi har snart gjort hela matteläxan.” Lilian ser nöjd ut och böjer huvudet bakåt för att ta emot sin mammas puss på kinden. Elsas axlar får en försiktig kram. ”Vill du äta middag med oss, Elsa? Vi ska bara ha lite risotto från i går. Det blev massor över och Patrik är i London, så det räcker och blir över.” Elisabet går till köksbänken och börjar packa upp matvarorna. ”Eh, nej tack. Jag ska snart hem och äta. Vi ska ha pannkakor. Och soppa. Så jag måste spara mig. Men tack ändå.” Elsa ler artigt. När matteläxan är avklarad går Elsa ut i vintermörkret och börjar promenera hemåt. Snöslasket har frusit till hårda knölar 14
som känns genom Uggsen. Träd och buskar har toppats med något som liknar vit cup cake-frosting och allting gnistrar i skenet från den stora runda och silverstrålande fullmånen. Elsa tar in allt det vackra och önskar att Isak var där. Och att allt var bra. Om hon inte hade berättat för Lilian om det utan bara fortsatt att försöka glömma hade allt varit mycket bättre. Då hade hon kanske kunnat bli ganska normal igen. Och om hon hade blivit typ nästan normal så hade hon inte behövt berätta det hon måste berätta för Isak. Huttrande pinnar hon på hemåt och drar upp halsduken ända till näsan så att andedräkten luktar vått ylle. När hon närmar sig radhuset på Bofinksgränd sneglar hon upp mot hans fönster i huset intill. Taklampan är tänd men hon kan inte se honom. Den enda hon ser är Isaks pappa, som rör sig i köket på bottenvåningen. Fisklukten slår emot henne i hallen och slamret av bestick mot tallrikar blandas med pappas röst. När hon hängt av sig ytterkläderna smiter hon förbi köksdörren och ropar inte hej förrän hon redan är halvvägs upp i trappan. ”Hej gumman!” ropar mamma. ”Kom, så får du mat. Jag har gjort fiskgratäng. Du vet den där med svampsås, som du gillar.” ”Nej tack, jag har redan ätit. Risotto. Hos Lilian.” Hon tar trappan i några få språng och smiter snabbt in på sitt rum så hon slipper höra mammas svar. Det där halvkilot som ligger som ett fett äckligt svällande hölje kring hela kroppen måste bort. Så fort det bara går. Hon står inte ut med sig själv. Det blir plankan i fem minuter. Och hundra situps. Minst. Som vanligt låser hon dörren. Då kan hon träna extra hur mycket hon vill utan att någon märker det, om hon bara är lite tyst och smidig. 15
Hon vill inte att Emil ska kunna dundra in utan att knacka heller, som han brukar. Så himla irriterande att han aldrig kan lära sig. Hur kan det vara så svårt? Och med en låst dörr känner hon sig lite mer trygg.
16
Kapitel 3 Med en stor rosablommig kudde bakom ryggen sitter Elsa i sängen och är helt inne i gulliga djurklipp på 9GAG, när det knackar lätt på dörren. ”Elsa, kan jag komma in?” frågar mamma försiktigt. ”Mm.” Elsa suckar och reser sig. När hon låst upp dörren går hon tillbaka till sängen igen, fortsätter med 9GAG och ser i ögonvrån att mamma sätter sig längst ut på sängkanten och tittar ner på sina händer. ”Hur var det i skolan i dag?” ”Bra.” ”Jaha, var det som vanligt eller gjorde ni nåt särskilt?” ”Som vanligt.” ”Vad fick ni för mat till lunch?” ”Nån vegetarisk gryta. Jag åt jättemycket.” ”Det låter gott. Vad gjorde ni hos Lilian då?” ”Matteläxan. Och fikade. Jag åt flera mackor. Och risotto till middag.” ”Vad bra.” ”Med ost och marmelad. Asså på mackorna.” Det är inte alls lika svårt att ljuga om maten som det var i början. Elsa gillar egentligen inte att ljuga, men hon har vant sig. ”Du, Elsa?” 17
”Mmm.” ”Du var ju på samtal i dag. Hos kuratorn. Hur var det?” ”Bra”, säger Elsa likgiltigt utan att ta blicken från mobilen. ”Men vad gjorde ni?” ”Pratade.” ”Ja, det förstår jag, men du kan väl berätta lite? Vad pratade ni om?” ”Amen, om det som hände. Vad trodde du?” Hon kan inte hjälpa att hon låter tjurig. Men hon fixar bara inte att prata om det igen. Vill inte få tillbaka hjärtklappningen. Vill inte se honom för sin inre syn. Vill inte återuppleva den vidriga lukten och känna hans händer överallt. Vill inte över huvud taget tänka på något som kan påminna om den där festen som hon aldrig skulle ha gått på. ”Ja ja, det förstår jag ju, men hur liksom? Verkade hon bra? Tyckte du om henne?” ”Det var skitjobbigt. Och jag vill helst inte prata om det. Nu hade jag precis lyckats glömma det en liten stund och så kommer du och bara påminner mig igen. Tack för det!” Hon slänger ifrån sig mobilen och sätter händerna för ansiktet. ”Okej, förlåt, men jag ville ju bara veta lite. För att jag bryr mig om dig. Men jag ska väl gå då om du inte vill prata.” Mamma reser sig och suckar när hon är på väg mot dörren. Hon låter sårad och Elsa får genast dåligt samvete. Nu är mamma ledsen. På grund av henne. Igen. Elsa tycker synd om sina föräldrar som har henne till dotter. Som är så jobbig och sjuk i huvudet att hon måste gå till kuratorn. Och så var mamma tvungen att vara med på det där hemska och jobbiga förhöret i Barnahuset också. Elsa kan fortfarande inte fatta att hon gick med på att gå till polisen och anmäla Adam. Hade inte Lilian varit så himla 18
bestämd och envis hade hon aldrig gått dit. Men från början var det ju meningen att de bara skulle låtsas att de ville fråga allmänt om våldtäkter för ett arbete i skolan. Sedan ledde det ena på något sätt till det andra och plötsligt hade Elsa berättat. Hon vet inte varför det blev så men allt bara vällde upp och hon hade ingen chans att stoppa det. Kanske var det för att polisen som tog emot anmälan påminde så mycket om mormor. Fina, bästa mormor som fattar allt. Elsa kan inte förklara varför allt bara rann ur henne, men det var också något med att polisen hette Birgitta. Egentligen vet hon inte varför, men namnet Birgitta lät som någon hon kunde lita på. Allt det som Elsa så länge gått och burit på bara måste fram. Det var asjobbigt, men också skönt på något sätt. Ungefär som när man spyr. Först vill man inte för det är så sjukt äckligt och jobbigt, men efteråt är det ändå en lättnad. Inte för att det här kan jämföras med att spy, precis. Elsa minns hur hon satt längst ut på kanten på den hårda stolen i det kalla, sterila förhörsrummet när Birgitta log mot tjejerna och frågade vad hon kunde hjälpa till med. ”Jag vill anmäla jävla fucking våldtäkts-Adam”, hörde hon sig själv säga innan hon ballade ur fullständigt. Hon har ingen aning om hur länge hon satt där och grinade i händerna. Lilian kramade henne hårt hela tiden. Det var hon som höll ihop Elsa och som gjorde att hon inte fullständigt gick i bitar. När Elsa till slut tog bort händerna från ansiktet såg hon att någon hade hämtat ett glas vatten och en massa pappershanddukar. ”Här, drick lite vatten”, sa Birgitta. Trots att händerna skakade fick Elsa i sig lite vatten. Lilian gav Elsa en pappershandduk och hon snöt sig. Sedan började Birgitta försiktigt med sina frågor. Hon ville ha en massa uppgifter som namn 19
och adressen där det hade hänt och datum och vilka andra som var där och allting. Sjukt mycket att komma ihåg. Och så fruktansvärt outhärdligt att prata om det. Hade inte Lilian kramat hennes hand hela tiden vet hon inte om det hade gått att berätta. När det var som allra jobbigast tittade hon ner. Synen av Lilians hand runt hennes gav henne lite styrka att orka fortsätta. Hon var ändå inte helt ensam. När Birgitta var klar med alla sina frågor lutade hon sig lite framåt över bordet mellan dem och frågade: ”Jag antar att du inte har berättat för dina föräldrar om det här?” Elsa skakade knappt märkbart på huvudet. Hon var totalt slut. ”Men du förstår att du måste göra det, va?” Elsa orkade bara rycka lite lamt på axlarna. ”Om du inte berättar själv så måste jag göra det. Du är ju minderårig och då måste föräldrarna alltid informeras. Någon måste följa med dig till förhöret i Barnahuset också.” Gud, vad hon gruvade sig innan hon berättade för mamma och pappa. Flera gånger var hon på väg men ångrade sig i sista stund. Hon hittade alltid på ursäkter för sig själv. I kväll går det inte. Pappa har jobbat hela natten och är trött. Han kommer bli extra arg bara därför. Mamma verkar så glad i dag. Hon kan få vara glad lite till. Sen kommer det att dröja tills hon är glad igen, när hon fått veta vilken sorts dotter hon har. Men till slut kom en kväll när hon inte kunde komma på några undanflykter. Föräldrarna tittade på nyheterna på teve och Elsa satte sig på sin vanliga plats i den ena änden av soffan och betraktade dem. Intet ont anande koncentrerade de sig på nyhetsuppläsaren i rutan. Elsa tänkte att deras liv hädanefter skulle delas in i ett ”före” och ett ”efter”. 20
Först låtsades hon vara intresserad av nyheterna. Hon måste samla sig. I huvudet trängdes meningarna som hon tidigare så noggrant tänkt ut. Nu var de ett enda virrvarr. De måste redas ut och sorteras innan hon kunde börja. De krampaktigt knäppta händerna var kalla och svettiga. Hon stoppade in dem i armhålorna för att inte visa att de skakade. Tog genast bort den ena och började bita på ett nagelband. Noterade att det smakade blod och visste inte om det kom från handen eller om hon bitit sig i läppen igen. Hon torkade handen på det jeansklädda låret innan handen åkte in i armhålan igen. Så blundade hon och försökte andas jämnt och djupt men lyckades dåligt. Det lät som om hon typ stått i plankan hur länge som helst och nu skakade av ansträngningen. Hon sträckte sig efter en röd-vitrandig soffkudde och kramade den hårt mot magen innan hon vände sig mot sina föräldrar, tog sats och harklade sig. ”Hm, eh, det är en grej jag måste berätta.” ”Mmm”, sa pappa utan att ta blicken från teven. Han satt precis som alltid i bortre änden av soffan, avslappnat tillbakalutad med benen brett isär och armarna i kors. ”Jaha?” sa mamma och tittade frånvarande på Elsa. Hon satt med benen i kors och mobilen i handen. Som vanligt försökte hon göra flera saker samtidigt. ”Asså, i höstas, när jag var på tjejmiddag hos Lilian, precis i början av terminen. Minns ni?” Hon undrade om de hörde att rösten darrade. ”Inte såhär på rak arm”, sa mamma, ”men kanske.” Hon la ifrån sig mobilen på bordet. Nu såg hon mer uppmärksam ut. ”Jo, jag minns nog”, sa pappa och slutade äntligen att glo på teven. ”Du kom hem rätt sent, va? Jag satt uppe och väntade.” Han drog lite med handen över hakan. Det hördes svagt att han inte var nyrakad. 21