Av Cannie Möller har tidigare utgivits för barn och ungdom: Kriget om källan 1983 (R&S) samt 1984 (En bok för alla) Nyutgåva tillsammans med På andra sidan floden 2005 (BonnierCarlsen) Stortjuvens pojke 1985 (R&S) Levande Livet 1986 (R&S) Billy och den rubinröda jackan 1989 (R&S) I skuggan av berget 1989 (Sjöstrands förlag) Liv & döden 1989 (R&S) Tiga är guld 1991 (R&S) Billys Lavv-ståry 1993 (R&S) Liv & Lusten 1993 (R&S) Lucia 1994 o. 2003 (BonnierCarlsen) samt 1996 (En bok för alla), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Felicias ö 1996 (BonnierCarlsen) Felicias resa 1998 (BonnierCarlsen) Balladen om Sandra Ess 1999 (BonnierCarlsen) Tagg i hjärtat 2000 (BonnierCarlsen) o. 2008 (En bok för alla) Grattis, ha ett bra liv 2002 (BonnierCarlsen) Skulden 2004 (BonnierCarlsen), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Jag är Janis 2004 (BonnierCarlsen) Med himlen som tak 2006 (BonnierCarlsen), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Gömmarna 2008 (BonnierCarlsen) Oktober 2009 (BonnierCarlsen) M som i Mara 2010 (BonnierCarlsen) Stora rymmardagen 2011 bilderbok tills. med Johan Egerkrans (BonnierCarlsen) Draksystrar 2012 (Opal) Isgrottan 2012 (Opal) Väntarna 2017 (Hoi Förlag) För vuxna: Månbadarna 1987 (R&S) Djungelrummet 1991 (Wiken) Lifterskan 2018 (Hoi Förlag) Copyright © Cannie Möller 2019 Utgiven av Hoi Förlag 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Malin Hansson ISBN: 978-91-7697-072-0 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019
Han var lugn, ingenting verkade oroa honom längre. Den undergivna blicken var borta, istället fanns det något uppfordrande där, en fråga som måste besvaras. Hans lilla fula rum var överfyllt av ömhet. Och ömhet var det hon behövde, på ömhet var hon undernärd. Hon stannade kvar för länge, alldeles för länge.
DEL 1: Mannen i skogen
1. 15/5: Rebecka Näktergalarna sjunger som galna i år. Fler än vanligt och fullständigt besinningslöst energiska. Jag hörde dem innan jag somnade och nu är de igång igen, sover de aldrig den här årstiden? Jag vänder mig på sidan, klockan på nattduksbordet är fem över halv sex, snälla låt mig få sova en liten stund till! Men det är skönt att ligga så här inrullad i täcket och höra vinden i träden utanför det öppna fönstret. Och lyssna på de outtröttliga näktergalarna. Jag vet att vi är lyckligt lottade som kan bo så här. Mäklarfirmorna uppvaktar oss med lappar i brevlådan: ”Vi har kunder som söker hus i ert område. Om Du funderar på att sälja – vänd Dig med förtroende till oss!” De där lapparna gör mig alltid lite upprörd, som om någon försöker rycka huset ifrån oss. Som om vi kanske inte har rätt till den här naturen som omger oss, skogen, närheten till en badsjö, näktergalarna, rådjuren. Och så Tilda förstås, vår fina granne, Tilda Andersson, hon som har den gula kiosken, den som ligger i korsningen där grusvägen till vårt område smyger in under motorvägsviadukten. Jag kan rekommendera hennes skumtoppar med choklad! Det är säkert den enda kiosken i stan där man kan få hemgjorda gräddbullar som hon kallar dem. Nu ringer Hugos klocka, som vanligt sträcker han ut armen och smäller till den så att den ramlar ner på golvet. Jag kan inte låta bli att skratta lite åt honom: hjärtkirurgen Hugo Berg som har så dålig precision i sina rörelser så här tidigt på mor 9
gonen. Men jag vet att det kommer att vara annorlunda om ett par timmar. Han böjer sig över mig och ger mig en snabb puss på pannan. Som de flesta morgnar. Det är den pussen jag kommer att sakna mest av allt. Och blicken i hans sömniga ögon.
10
2. 15/5: Tildas kiosk Tilda Andersson har precis lagt upp de färska gräddbullarna i en snygg pyramid när hon får syn på den orakade mannen med bärkassarna. Tredje gången den här veckan. Hans gång är snabb men sned. Hon har tänkt på det förut, att hans sätt att röra sig inte går ihop med det skadskjutna, vindpinade. Den seniga kroppen fladdrar märkligt tyngdlös, som om han hålls på fötter av uppåtstigande vindar. Tredje gången den här veckan. Förra året dök han också upp i maj. Vad gör han här? I deras område. När hon ser den mörka, flackande blicken blir hon säker på sin sak: Det är han som hyrde hos Hugo och Rebecka. Säkert femton år sen han fick flytta ut. Han höll till i deras lillstuga och man undrade ju lite. Att de stod ut med honom så pass länge. Man fattade inte varför de inte kastade ut honom tidigare, när han började dra dit olämpligt folk. Men Rebecka och Hugo lät honom stanna kvar länge. Och man undrade ju varför. Det är väl Martin han heter? Men de kallade honom aldrig för annat än Em. Kan det verkligen vara han? Mager var han redan på den tiden men nu fladdrar jackan som 11
om det bara är skelettet inunder. Men blicken – som att det är kolbitar han har under ögonbrynen. Hon ryser till och tänker att hon ska prata med samverkansgruppen. Man kan naturligtvis inte hindra människor från att gå in i området men de kan åtminstone se till att få upp nya skyltar om grannsamverkan. De gamla ser för urblekta ut. Som att det bara var förr man solidariskt höll uppsikt över varandras egendom.
12
3. 15/5: Besökaren Han ser dem där inne i köket, hör till och med deras röster eftersom köksfönstret står på glänt. Rebecka har slängt på sig den vita morgonrocken i frotté, det rödbruna håret faller rufsigt ner över axlarna. Är det inte tillräckligt varmt för att hon ska använda den blå kimonon, den med påfågeln på ryggen? Har hon gjort sig av med den? Hon häller upp en mugg kaffe åt sig och går ut ur köket. Han förstår precis: nu tassar hon uppför trappan till sovrummet igen. Kryper ner under täcket med sitt kaffe. Han vet hennes vanor. Hon har ingen brådska ännu, har tid att sträcka på sig, njuta. Han ser det för sig, rakt genom väggarna. Hugo verkar jäktad där han står vid köksbänken, han försöker knäppa skjortan samtidigt som han äter en smörgås och sörplar av det heta kaffet. Kanske någon patient redan ligger på operationsbordet och väntar. En stackars sate som ska få bröstkorgen öppnad så snart doktorn dyker upp. Besökaren kan föreställa sig hur det ser ut: doktor Berg med den vassa skalpellen i handen. Men han är givetvis skicklig, skär aldrig fel. Besökaren, eller Em som de kallade honom, kryper ihop bland syrenerna, trycker in bärkassarna i buskarna, sätter sig på tidningen som han nyss dragit upp ur deras brevlåda. Han har lärt sig konsten att vänta och på den sitter han torrt och bra. 13
Han småler när han ser Hugo skynda sig nerför trädgårdsgången, gruset krasar. Snart kommer Rebecka att vara ensam där inne i huset. Hugo gräver i brevlådan, innan han kör iväg ska han slänga in tidningen till Rebecka, hon gillar att han tänker på det. Men det ligger ingen tidning där. Han stirrar fånigt ner i lådan, sen smäller han igen locket och muttrar något. Bilnycklarna skramlar otåligt innan han kliver in i den blå Volvon och backar ut mellan grindstolparna. Som vanligt hamnar han aningen för nära vänster stolpe. Besökaren ser hur doktor Hugo Berg stelnar till innan han är säker på att han går fri från stolpen. För några ögonblick dränks blomdofterna i bensinångor. Em kniper åt runt näsan, lukten ger honom häftiga kväljningar. Sen är syrendoften tillbaka. Genom glaset i ytterdörren skymtar han Rebecka. Hon står framåtlutad, huvudet nere vid golvet. Då vet han: hon snör på sig joggingskorna. Hon tänker komma ut tidigt i dag. Den bruna labradoren kommer ut strax bakom henne. Svansen i topp. Fattas bara en flagga. Någon hund fanns inte på den tiden han bodde på Violvägen. Det var förra sommaren den dök upp, han hade trott att det bara var tillfälligt och att hon tog hand om den åt någon bekant. Men här är den nu fortfarande. Hade varit bättre om den inte fanns där. Var det när barnen försvann hemifrån som det blev för tomt för henne? Eller var det tomheten efter honom, Em, som fick Rebecka att skaffa hund? Det slår honom aldrig att det kanske är för att hon är rädd som hon vill ha någon som vaktar. Han sitter blickstilla på tidningen. Känner sig lycklig av att få tränga in i bilden av henne. När hon snabbt går förbi hans gömställe skulle han kunna sträcka 14
ut handen mellan grenarna och nudda henne. Men det gör han inte, givetvis inte. Några millisekunder känner han hennes doft. Svag cit ronlukt uppblandad med något kryddigt. Hunden har redan satt iväg nerför grusgången. Någon vakthund är det inte, då skulle den ha märkt att någon gömmer sig i buskarna. Becka verkar stel, tycker han. Hon borde nog ta sig tiden att stretcha innan hon börjar springa. Nu kan hon lätt få en sträckning eller en knäskada. Men hon är för otålig av sig. Det känner han ju till. Medan hon petar upp locket på brevlådan joggar hon på stället. Hon väger inte mycket, kring femtio, hon ser nästan tunnare ut än när han såg henne senast. Stegen hörs knappt. Så stannar hon upp, lika lite som Hugo fattar hon varför det inte ligger någon tidning där. Eller så blir hon sur för att hon tror att han tagit den med sig. Eller tror hon verkligen det? Det finns väl dagstidningar på hans jobb – om han nu har tid att läsa dem. Hon sätter fart nerför vägen, den bruna hästsvansen svänger från sida till sida. Sopar ryggen. Den vackraste bild han kan tänka sig. Den som gömmer sig sitter kvar en stund, låter syrenerna ösa bedövning över honom. Lillstugan där han bodde ser ut som ett skjul numera, den gula färgen avskavd, verandan verkar murken. Den används till redskapsbod, det kunde han konstatera när han kikade genom fönstret kvällen innan. Det stör honom inte särskilt, det är inte stugan han kommit för. Minst en halvtimme kommer hon att bli borta, längre om hon väljer helrundan runt sjön. Han kan ta tid på sig. Utemöblerna är på plats men de ser otvättade och slitna ut. Det skulle han kunna fixa åt dem. Och elda upp riset. Eller gräva om i landen. Han skulle kunna göra allt det tunga jobbet, luckra jorden åt henne. Han skulle älska att få göra det: luckra själva livet för henne. Men hon uppskattar inte när han går för långt. Och bara att han kommit hit är att gå för långt, han vet att hon tycker det. 15
Han reser sig, viker omsorgsfullt ihop tidningen, den ska se oanvänd ut. Lägger den på nedersta trappsteget. Någon tjuv är han inte, tvärtom. Han är den som kommer med gåvor.
16
4. 15/5: Rebeckas morgon Den här morgonen tar det längre tid än vanligt innan jag får upp värme och flyt. Sen kan jag släppa koncentrationen på själva springandet, bara njuta av rytmen i stegen. Jag längtar efter att springa mig in i lugnet och sen vila i den sköna utmattningen som följer, huvudet rensat på tankar. Jag tycker om ljudet av finmalet grus som krasar under fötterna. Att springa på asfalt eller på löpband skulle vara en fullständigt död handling för mig. Molly hinner först ner till vattnet och nu skulle ingenting kunna hindra henne från att kasta sig i. Det är lite för kallt för mig ännu. Istället slänger jag mig ner på gräset, flåsar. Bara jag orkar träna regelbundet så ska det nog fixa sig. Alltihop. Kanske också med hyn och humöret. Humöret är väl det som bör prioriteras. Enligt Hugo. Och så bör jag skaffa mig lite tjockare hud på insidan, säger han. Inte släppa in allt som kommer strömmande mot mig. – Du verkar född utan självbevarelsedrift! Senast i morse sa han att jag nog borde fundera på att ta upp terapin igen. Om jag nu inte vill fortsätta hos den som hjälpte mig för ett par år sen så känner han några som han tror skulle vara bra för mig. – Du behöver hjälp med att bygga upp din stabilitet, Rebecka! Han vet att jag inte gillar när han pratar så där. Kanske vill jag inte ens bli så ”stabil” som han vill ha mig. Ibland får jag en känsla 17
av att om han kunde så skulle han göra om mig så att jag knappast skulle känna igen mig själv. Jag är tacksam för att det ligger utanför hans förmåga. Springturerna här runt sjön är min bästa medicin, det vet jag. Bättre än all terapi. Och när det blir vinter tar jag skidorna. Mollys bruna huvud plöjer vattenytan, som en säl ser hon ut. Hon vet att hon ska hålla sig borta från vassruggarna där änderna ligger på ägg nu, hon är helt klar över villkoren för att hon ska slippa kopplet. När hon kommer upp kan hon inte låta bli att skaka på sig så att jag blir totalt duschad. – Dumma hund! Iväg med dig! grälar jag kärleksfullt. Hundögonen glittrar: du är väl inte arg, matte? Mobilen i fickan vibrerar. Jag överväger att låta den ligga, säkert inget viktigt. Men nyfikenheten segrar, när jag drar upp den så pass att jag kan se vem det är blir jag glad och överraskad. – Manja! Hej! Hur är det? Min dotter skrattar och säger att allt är bra, hon stortrivs fortfarande med sin au pairfamilj i Canberra. – Dom är så himla fina och rara, mamma! Jag gillar dom verkligen! Och dom har frågat om jag vill stanna hos dom ett år till! – Jaha …, säger jag och ett stråk av besvikelse och längtan fladdrar till i hjärtat. Vår dotter har en annan familj som hon trivs bättre hos. – Tänk om jag skulle komma och hälsa på dig? föreslår jag i ett hastigt infall. Det skulle vara så fint att se hur du har det och träffa den där familjen och … kan vi inte göra en rundresa i Australien tillsammans i sommar? För nån semester ska du väl ändå ha? – Jo, det ska jag väl men … – Bara du och jag! avbryter jag. Som vi gjorde förr, när vi båtluffade i Medelhavet, kommer du ihåg? – Klart jag kommer ihåg. Men lyssna nu mamma: jag har faktiskt tänkt komma hem till dig och pappa till midsommar. Är ni hemma då? Varm honung strömmar genom bröstet: Hon längtar efter oss! Efter 18
mig också. Då, när hon gav sig iväg kändes det som om hon bara ville komma så långt bort som möjligt, särskilt från mig. – Hur mår du, mamma? Hon låter orolig. – Fint bara, säger jag, så lycklig nu att höra hennes röst. Ute och springer. Molly har badat men det är lite kallt i vattnet ännu så jag avstod. – Och när du inte springer …? – I dag ska jag träffa förlaget, säger jag snabbt. Några nya jobb dom tänkt sig för mig tror jag. – Bra! Du behöver jobba! Annars klättrar du ju på väggarna. Jag skrattar till, överraskad över vilken vändning det här samtalet tagit. – Riktigt så illa är det väl inte … – Jag drömde om dig i natt, avbryter hon. Ja, jag fick sån lust att höra din röst … Jag berättar för min dotter att Molly viftar på svansen när hon hör rösten i luren. – Fin hund! Duktig hund! säger Manja med sin glada prata-medhunden-röst. Molly viftar på svansen och slickar på telefonen som om hon tror att Manja ska kliva fram ur den. – Tror du att Johan kommer hem också? Till midsommar? – Jag ska kolla med honom, säger jag. Borde han klara av. Att ta sig från London, i alla fall några dar. Vi skrattar båda och jag är lycklig i varenda por. – Du, jag hinner inte prata längre nu, jag ska cykla och hämta pojkarna från fotbollen om en stund. Men jag ringer snart igen. Sköt om dig, mamma – och gör inget dumt! – Vad menar du? – Äh, inget särskilt. – Nej …, säger jag osäkert. – Släpp inte in några främlingar, åk inte till konstiga platser, ta inte upp några liftare! säger hon skämtsamt. 19
Tidningen ligger på trappan när jag kommer hem, men jag är helt säker på att den inte låg där när jag sprang iväg. Som om jag var iakttagen sliter jag den till mig och skyndar in i huset. Låser. Jag ställer mig i duschen men oron driver mig att snabbt vrida av kranen. Med handduken om mig springer jag ut från badrummet, måste ner och kolla att jag verkligen låste. Det var låst. Springer uppför trappan med vattnet droppande om benen. Går in i duschen igen. Blundar och tänker på Manja. Jag är så lycklig, hon vill komma hem! Det börjar bli bråttom. Om en timme ska jag vara på förlaget och diskutera bokomslag. Som alltid inför sådana möten känner jag upprymdhet blandad med viss oro. Folk som skriver tror att det svåra är att producera en bra text, de har ingen aning om hur svårt det kan vara att hitta rätt bildidéer till en spretig historia. Ännu har jag sluppit bli uppringd av någon arg författare som tycker att jag förstört boken. Men jag räknar kallt med att den dagen kan komma. Förlagen är givetvis ute efter säljande omslag, de inbillar sig att vissa tecknare – som Rebecka Gudner – äger den gyllene formeln men de har ingen aning om hur många försök som går i papperskorgen innan jag äntligen hittar ett uppslag att gå vidare med. För närvarande tror de tydligen att jag är en av dem som kan de magiska knepen, det som kan övertyga en kräsen läsekrets att välja just deras böcker.
20
5. 15/5: Skogen på andra sidan sjön Han trodde att han hittade som i sin egen ficka i den här skogen, ändå tar det honom en bra stund att orientera sig. I flera av de gamla bunkrarna sticker han in händerna och trevar runt bland brännässlor och döda smådjur men där ligger ingen grön presenning. Har han otur så kommer han inte att hitta den. Till slut, när han blivit tvungen att krypa in i en raserad bunker, får han tag i en flik av den gröna plasten. Han hade gömt den väl under en hög med brädor. Han drar ut presenningen, skakar bort sniglar, skräp och torra barr. Brer ut den på marken, granskar den noggrant. Den verkar hel. Han ser sig omkring. Det här är rätt ställe, träden ser ut som förra sommaren, den förvildade krusbärsbusken och några hörnstenar vittnar om att det legat en stuga i den här gläntan en gång i tiden. Bakom törnbuskarna skymtar han sjön, ditåt ska han vända öppningen på hyddan. Precis som förra sommaren. De taggiga buskarna blir hans ringmur. Ingen kommer att hitta honom. Inga attackplan, inga agenter, ingen giftgas. Vid lunchdags har han lyckats banka ner hörnstolparna tillräckligt djupt i den steniga marken. Till takstomme använder han grenar, han lägger dem i kryss mot hörnorna och knyter fast presenningen runt stolparna med snören han tagit med sig. 21
Han är inte helt nöjd. Om det blåser och vinden rycker i taket – han måste nog få tag på kraftigare rep. Men först måste han vila. Utmattad sträcker han ut sig utanför hyddan. Händerna under nacken, knäppta. Blundar. Lyssnar på vinden som smeker ansiktet. Som en andedräkt.
22